Podcasts about nordstedts

Ropen hörs oftare från högern. Inbördeskriget bryter snart ut. Det är oundvikligt. Samhällskontraktet är brutet. Samtidigt har vänstern glömt inbördeskriget - och därmed även glömt revolutionen. Därmed osynliggör vi det våld som finns inbyggd i kapitalismen. Med Björn Nordh går vi igenom teorierna om inbördeskriget, från Carl Schmitt, Hannah Arendt och Hans Magnus Enzensberger över till Maurizio Lazzarato och Tiqqun. Är samhället lika kännetecknat av ett inbördes krig som en inbördes hjälp? För mer info: Maurizio Lazzarato and Éric Alliez: To Our Enemies https://www.e-flux.com/journal/78/82697/to-our-enemies/ Tiqqun: The great game of civil war https://www.youtube.com/watch?v=mazF28rCNvU Böcker: Hannah Arendt: Om revolutionen (Daidalos, 2021) Carl Schimtt: Det poltiska som bwgrepp (Daidalos, 2010) Hans Magnus Enzensberger: Inbördes krig (Nordstedts, 1993) Maurizio Lazzarato: Capital hates everone: Fascism or revolution (Semiotext(e), 2021) Giorgio Agamben: Stasis: Civil War as a Political Paradigm (Standford University press, 2015) Tiqqun: Introduction to civil war (Semiotext(e), 2010)

Avsnitt 185. Det bidde en tumme! Åtminstone som det ser ut när vi sänder det här avsnittet. Stora delar av bokbranschen har med spänning sett fram emot Uppdrag Gransknings genomgång av Salomonsson Agencys affärsmetoder och av Niclas Salomonsson. Men precis när granskningen ska sändas stoppas den efter ett ”hot” från Salomonssons advokat som i 75 punkter listar vad UG kan vänta sig om dom sänder programmet. Vi gör ett försök att analysera vad som händer och vad vi kan vänta oss av fortsättningen. Varför är ordföranden i Förläggareföreningen styrelse alltid från Bonniers eller Nordstedts? Och varför är det de två stora förlagsgrupperna som alltid leder arbetet? Vi lever i en tid där gamla surdegar behöver rensas undan och en doft av mer demokratiskt slag bör svepa in i detta styrelserum. Just nu jäser missnöjet mer än vanligt så förläggaren tar frågan på stort allvar i detta inslag. Stockholms Bokhelg står för dörren. Efter två år har den hittat sin form, ändå ser det ut som att färre förlag deltar. En tillfällighet? Inte om förläggarens spaning betyder något.   00 59 – En agent och hans advokat 16 44 – Ett ordförandeval med gamla anor 23 34 – Stockholms Bokhelg och Bokbranschdagen 2023 26 13 – En nyhetsflash!

Imorgon den 27 januari väntas regeringen lämna besked om hur det radioaktiva avfallet från landets kärnkraftverk ska slutförvaras. Slutförvaringen ska vara säker för människor i minst 100 000 år – men hur ska vi varna framtida generationer om var det farliga avfallet finns? Kan vi ens föreställa oss en kommunikation med generationer hundratusentals år framåt i tiden? Frågan sysselsätter just nu internationella organisationer, forskare och till och med konstnärer. Har ord eller symboler störst chans att kunna föra fram budskapet? Vilka material överlever bäst över tid? Och vad kan vi lära oss av historiska försök att varna framtida generationer om farligheter, som exempelvis sarkofagernas förbannelser? Studio Anekdot djupdyker i slutförvaringens hisnande kommunikationsutmaningar. Gäster i studion är Ola Wikander och Anna Storm. Ola Wikander är språk- och religionshistoriker vid Lunds universitet och författare till bland annat Ett hav i mäktig rörelse (Nordstedts, 2019). Han anlitades 2015 av Svenskt Kärnbränslehantering AB (SKB) för att studera utmaningarna med att överföra information om slutförvar för radioaktivt avfall till framtida generationer. Anna Storm är professor i teknik och social förändring vid Institutionen för Tema vid Linköpings universitet. Hon har en bakgrund inom teknikhistoria och har även ägnat sig åt industrihistoria och industriellt kulturarv. Samtalsledare: Frida Beckman
 Redaktör: Anna Frykholm Klippning: Anna Allergren
 Producent: Magnus Bremmer Studio Anekdot är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på Anekdot.se

Göran Greider släppte hösten 2020 sin första roman "Hon vars hjärta var mitt", om kärlekshistorien mellan poeten Dan Andersson från finnmarken och studentskan Märta Larsson från Östermalm. Agneta Pleijel utkom samtidigt med sin senaste roman "Dubbelporträttet", sex fiktiva samtal mellan deckardrottningen Agatha Christie och den store expressionisten Oskar Kokoschka. Agneta Pleijel är flerfaldigt prisbelönt och har sedan debuten 1970 verkat både som romanförfattare, poet och dramatiker. I senaste boken ”Dubbelporträttet” (Nordstedts) har hon skapat en fiktiv dialog mellan deckardrottningen Agatha Christie och expressionisten Oskar Kokoschka som möttes vid sex längre sittningar inför Christies 80-årsdag. Göran Greider är författare, politisk debattör och chefredaktör på Dala-Demokraten. Han har utkommit med en rad diktsamlingar, debatt- och essäböcker. 2020 utkom hans första roman, ”Hon vars hjärta var som mitt” (Ordfront förlag), en dokumentärroman om ett stormigt kärleksförhållande mellan den fattige finnmarkspoeten Dan Andersson och studentskan Märta Larsson från Östermalm. Hösten 2021 utkommer Göran Greider med ”Barndomsbrunnen”. En historia om sjukdom och minne i brutna rader och om vad som sker i psyket när en människa drabbas av sjukdom. Ida Linde debuterade 2006 med den prosalyriska ”Maskinflickans testamente”. För romanen ”Norrut åker man för att dö” (2014) tilldelades hon både Norrlands litteraturpris och Aftonbladets litteraturpris. Hennes senaste roman är den kritikerhyllade ”Mördarens mamma” (2018). Från 24 augusti 2021 Jingel: Lucas Brar

Konstnären Oskar Kardemark reflekterar över vårt behov av skrivande, utifrån poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, på landet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att både min farmor och farfar gått bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig själv dagdrömma om dem och gården där jag spenderade delar av min uppväxt. Hemvant vandrar jag från rum till rum i mitt inre, tar upp föremål, vrider och vänder på dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger döda flugor på rygg, fixerade och torra, mer som smulor än flugor. Jag slutar alltid på samma plats; i fåtöljen mitt emot farmor Asta. I minnet är det bara vi i huset, jag är omkring 10 år och solen silas genom det dammiga fönstret. Utanför slår hästarnas hovar mot hagmarken. I slänten växer det murklor och någonstans i stallet arbetar farfar. Det är vår. Mina tunna, bara ben värms av solen, i övrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken krökt över en svart anteckningsbok med röda hörn. Hennes fåtölj är bred, nedsutten, kolabrun, naggad i hörnen, draperad i plädar, och försedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne från min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter från mina underarmar och från mina ben. Jag försöker kontrollera min andning, stilla mina rörelser; allt för att inte skrämma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade någon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest på sig; men min närvaro stör henne inte. Det är detta återkommande minne som fått mig att tänka på skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta föddes till enkla förhållanden 1921 i Dalsland, och det var på Dalslands åkerslätter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som släktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som äldre kvinnor gjorde på landet då, när sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en lång, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med öppen häl och blommig akrylblus, en lagad kofta över axlarna med hopvikta ark av hushållspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle när hon gick ut. Det grå håret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon få extra styr och lyster på lockarna doppade hon kammen i ett glas lättöl, något som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist. Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en väsentlig och obestridbar del av den; så pass så att sysslan lämnats näst intill osynlig. Den franska författaren Marguerite Duras menade att män inte står ut med kvinnor som skriver, att det är plågsamt för dem. Men så länge det inte inkräktade på andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och även om han inte till fullo förstod skrivandets betydelse för henne verkade han ha förstått dess nödvändighet för gården och hela maskineriet. Skrivandet var ett instrument för Asta, ett sätt att manövrera såväl den yttre som den inre världen. Till detta hade hon tillgång till flera språk. Ett för att skriva till banken, ett annat för att skriva med släkt, vänner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat språk hade hon för alla de breven skrivna å farfars vägnar, inte sällan utan hans kännedom. De breven var noggrant formulerade ursäkter, konststycken i diplomati, ofta tänkta att släta över någon incident eller oförrätt farfar gett upphov till. Inom familjen skänktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN. Men så hade hon ett språk till, ett djupt personligt och egensinnigt språk för att skriva till Gud. Det var detta språk som fyllde sidorna i hennes anteckningsböcker. I dem löpte olikfärgade pennor längs marginaler och diagonaler, lodrätt och vågrätt, upp- och nervända ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska förkortningar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. Utöver att vara djupt troende var min farmor både vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne benägen att genomsöka vardagen efter händelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till plågsamma föreställningar. Hittade hon inte mig eller något av de andra barnen på gården så hade vi hämtats hem av Gud, och hon lämnats ensam kvar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. I poeten Anna Greta Wides sena diktning är religiösa tvivel och längtan efter tröst centralt.  Alltid har människan älskat broar inleder hon diktsamlingen Broar från 1956. I diktsamlingen sammanförs det som varit skilt, förbindelser skapas, kontakt uppstår. Kontakt med naturen, med sin egen natur med Gud. Det är den rastlösa tron som ges kropp kontaktsökande och sanningstörstande, ömsom drömmande, ömsom nyktert reflekterande. Längtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning över det egna och det nära, det till kroppen bundna. Bron, som stäcker sig från det kända mot sin förtöjning i det okända, bär på löften om enighet. Hade Asta läst generationskamraten Wides dikter så hade säkert en särskild genklang ljudit inom henne. Farmor gick bort först, några år senare följde farfar. Efter begravningen sammanstrålade familjen för att ta hand om kvarlåtenskapen. Det var då farmors anteckningsböcker och brev samlades i svarta sopsäckar för att brännas. Inte av ointresse, utan på grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande människas klotter som ingen mår bra av att läsa, så löd omgivningens utlåtande. Hennes skrivande var en färdighet, och som sådan en outgrundlig makt för en novis. Konflikter löstes, avtal slöts, träffar stämdes allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var förtrollade, att de i sig själva ägde makten att göra den som läste sjuk. Genom att glänta på dörren till ett komplext inre liv; fullt av motsträviga känsloyttringar, smärta och tvivel hotade anteckningsböckerna bilden av husmorsarketypen. Nu har även jag en penna. Mina böcker kommer från detta hus, skriver Duras och fortsätter, Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen. Astas texter kom ur den dalsländska myllan, som murklorna i slänten och flugorna ur dyngan. Allt hörde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att böcker och brev bränts? Att farmor fann tröst i sin tro vittnar släkten om, men jag undrar hur mycket av trösten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur själva skrivandet. Tydligt är att mitt eget skrivande har sina förtöjningar vid hennes minne. Inför det tomma arket är jag åter i den nedsuttna fåtöljen, i huset som inte längre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har även jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men något mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som sträcker sig från strand till strand. Det är vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det är också vad jag hittar i dessa minnen, vad som består. Kontakt, och förnimmelsen av små flugben som kittlar i vårsolen. Oskar Kardemark Litteratur: Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerströms förlag 2014 Wide, Anna Greta. Sedan kan allting hända. Nordstedts förlag 2020.

Konstnären Oskar Kardemark reflekterar över vårt behov av skrivande, utifrån poeten Anna Greta Wides diktning och minnet av ett rum i ett hus, på landet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att både min farmor och farfar gått bort och deras hus rivits har jag ofta funnit mig själv dagdrömma om dem och gården där jag spenderade delar av min uppväxt. Hemvant vandrar jag från rum till rum i mitt inre, tar upp föremål, vrider och vänder på dem, minns. Bakom spetsgardinerna ligger döda flugor på rygg, fixerade och torra, mer som smulor än flugor. Jag slutar alltid på samma plats; i fåtöljen mitt emot farmor Asta. I minnet är det bara vi i huset, jag är omkring 10 år och solen silas genom det dammiga fönstret. Utanför slår hästarnas hovar mot hagmarken. I slänten växer det murklor och någonstans i stallet arbetar farfar. Det är vår. Mina tunna, bara ben värms av solen, i övrigt ligger rummet i skugga. Farmor sitter med nacken krökt över en svart anteckningsbok med röda hörn. Hennes fåtölj är bred, nedsutten, kolabrun, naggad i hörnen, draperad i plädar, och försedd med en bred och mjuk dyna. Jag iakttar henne från min halvslummer medan sida efter sida fylls med hennes sirliga handstil. Flugor landar och lyfter från mina underarmar och från mina ben. Jag försöker kontrollera min andning, stilla mina rörelser; allt för att inte skrämma bort dem. Jag njuter av hur deras ben kittlar. Hade någon annan - en vuxen - kommit in i rummet hade Asta lyft blicken, stoppat undan skrivboken och skyndsamt rest på sig; men min närvaro stör henne inte. Det är detta återkommande minne som fått mig att tänka på skrivande och vilken roll det spelade i min farmors liv. Asta föddes till enkla förhållanden 1921 i Dalsland, och det var på Dalslands åkerslätter som hon kom att spendera sitt liv; som hemmafru och som släktens milda matriark. I mitt minne ser hon ut som äldre kvinnor gjorde på landet då, när sjuttio inte var det nya femtio utan, ja, sjuttio. Jag ser henne i en lång, veckad kjol med noppriga strumpbyxor, i tofflor med öppen häl och blommig akrylblus, en lagad kofta över axlarna med hopvikta ark av hushållspapper i fickorna. Kring halsen en knuten scarf som sattes som huckle när hon gick ut. Det grå håret rullades lockigt med papiljotter. Ville hon få extra styr och lyster på lockarna doppade hon kammen i ett glas lättöl, något som kunde ge henne en svag doft av alkohol, ironiskt nog eftersom hon var nykterist. Astas skrivande utgjorde inget brott i vardagen, det var vardagen, en väsentlig och obestridbar del av den; så pass så att sysslan lämnats näst intill osynlig. Den franska författaren Marguerite Duras menade att män inte står ut med kvinnor som skriver, att det är plågsamt för dem. Men så länge det inte inkräktade på andra sysslor tycktes min farfar acceptera det, och även om han inte till fullo förstod skrivandets betydelse för henne verkade han ha förstått dess nödvändighet för gården och hela maskineriet. Skrivandet var ett instrument för Asta, ett sätt att manövrera såväl den yttre som den inre världen. Till detta hade hon tillgång till flera språk. Ett för att skriva till banken, ett annat för att skriva med släkt, vänner, barn och utflyttade fosterbarn. Ett annat språk hade hon för alla de breven skrivna å farfars vägnar, inte sällan utan hans kännedom. De breven var noggrant formulerade ursäkter, konststycken i diplomati, ofta tänkta att släta över någon incident eller oförrätt farfar gett upphov till. Inom familjen skänktes hon smeknamnet U Thant efter den burmesiska diplomaten och generalsekreteraren i FN. Men så hade hon ett språk till, ett djupt personligt och egensinnigt språk för att skriva till Gud. Det var detta språk som fyllde sidorna i hennes anteckningsböcker. I dem löpte olikfärgade pennor längs marginaler och diagonaler, lodrätt och vågrätt, upp- och nervända ord mellan raderna, stycken skrivna i all hast eller noga bokstaverade. Ibland teckningar, ibland kryptiska förkortningar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. Utöver att vara djupt troende var min farmor både vidskeplig och fantasirik; en kombination som gjorde henne benägen att genomsöka vardagen efter händelser och tecken som kunde laddas med mening. Detta kunde leda till plågsamma föreställningar. Hittade hon inte mig eller något av de andra barnen på gården så hade vi hämtats hem av Gud, och hon lämnats ensam kvar. För att stå ut i en sådan ohygglig ordning torde förmågan att kunna skriva ha varit livsnödvändig. I poeten Anna Greta Wides sena diktning är religiösa tvivel och längtan efter tröst centralt.  Alltid har människan älskat broar inleder hon diktsamlingen Broar från 1956. I diktsamlingen sammanförs det som varit skilt, förbindelser skapas, kontakt uppstår. Kontakt med naturen, med sin egen natur med Gud. Det är den rastlösa tron som ges kropp kontaktsökande och sanningstörstande, ömsom drömmande, ömsom nyktert reflekterande. Längtan efter klarsyn, efter resning genomsyrar dikterna, resning över det egna och det nära, det till kroppen bundna. Bron, som stäcker sig från det kända mot sin förtöjning i det okända, bär på löften om enighet. Hade Asta läst generationskamraten Wides dikter så hade säkert en särskild genklang ljudit inom henne. Farmor gick bort först, några år senare följde farfar. Efter begravningen sammanstrålade familjen för att ta hand om kvarlåtenskapen. Det var då farmors anteckningsböcker och brev samlades i svarta sopsäckar för att brännas. Inte av ointresse, utan på grund av de intrikata fantasier som hennes skrivande laddats med. En lidande människas klotter som ingen mår bra av att läsa, så löd omgivningens utlåtande. Hennes skrivande var en färdighet, och som sådan en outgrundlig makt för en novis. Konflikter löstes, avtal slöts, träffar stämdes allt med enkel hand. En osynlig bro hade byggts mellan min farmors melankoliska episoder och hennes eget skrivande. Det var som om texterna var förtrollade, att de i sig själva ägde makten att göra den som läste sjuk. Genom att glänta på dörren till ett komplext inre liv; fullt av motsträviga känsloyttringar, smärta och tvivel hotade anteckningsböckerna bilden av husmorsarketypen. Nu har även jag en penna. Mina böcker kommer från detta hus, skriver Duras och fortsätter, Från detta ljus också, från parken. Från detta ljus som reflekteras i dammen. Astas texter kom ur den dalsländska myllan, som murklorna i slänten och flugorna ur dyngan. Allt hörde ihop. Vad blir egentligen kvar av detta skrivande, efter att böcker och brev bränts? Att farmor fann tröst i sin tro vittnar släkten om, men jag undrar hur mycket av trösten som kom ur tron, och hur mycket som kom ur själva skrivandet. Tydligt är att mitt eget skrivande har sina förtöjningar vid hennes minne. Inför det tomma arket är jag åter i den nedsuttna fåtöljen, i huset som inte längre finns, i salig samvaro mitt emot henne. Nu har även jag en penna. Duras menade att tvivel och ensamhet kan ge upphov till skrivande, men något mer ska till. Kontakt; Anna-Greta Wides bro som sträcker sig från strand till strand. Det är vad jag tror skrivandet gav min farmor, och det är också vad jag hittar i dessa minnen, vad som består. Kontakt, och förnimmelsen av små flugben som kittlar i vårsolen. Oskar Kardemark Litteratur: Duras, Marguerite. Att skriva. Ellerströms förlag 2014 Wide, Anna Greta. Sedan kan allting hända. Nordstedts förlag 2020.

Pia Printz är en av litteratursveriges mest respekterade och omtyckta förläggare. Hon är grundare till förlaget Printz Publishing som hon startade år 2010, helt utan erfarenhet av bokbranschen eller av entreprenörslivet. Åtta framgångsrika år senare såldes Printz Publishing till Nordstedts förlag, och Pia gjorde exit. Vi pratar om hur det är att göra tvära vändningar i yrkeslivet, att våga hoppa på och hoppa av och hur man etablerar sig i en helt ny bransch. Pia menar att bokbranschen älskar att prata om sig själv som en krisande bransch och vi gottar oss i försäljningssiffror och ljudboksboomen som är på allas läppar (eller i allas öron). Dessutom reder vi en gång för alla ut: vad är det egentligen med bokfolk och katter?

Pia Printz är en av litteratursveriges mest respekterade och omtyckta förläggare. Hon är grundare till förlaget Printz Publishing som hon startade år 2010, helt utan erfarenhet av bokbranschen eller av entreprenörslivet. Åtta framgångsrika år senare såldes Printz Publishing till Nordstedts förlag, och Pia gjorde exit. Vi pratar om hur det är att göra tvära vändningar i yrkeslivet, att våga hoppa på och hoppa av och hur man etablerar sig i en helt ny bransch. Pia menar att bokbranschen älskar att prata om sig själv som en krisande bransch och vi gottar oss i försäljningssiffror och ljudboksboomen som är på allas läppar (eller i allas öron). Dessutom reder vi en gång för alla ut: vad är det egentligen med bokfolk och katter? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Semestern är över och nu drar skolorna igång, men osäkerheten är stor inför hösten. Kommer en andra smittovåg? Vad kommer att händer med alla som permitterats? Vad gör ovissheten med oss människor? Ingen lämnades oberörd av vårens pandemi då mycket plötsligt förändrades och det blev nästintill omöjligt att planera inför den närmaste framtiden. Runtom om i landet varslades och permitterades anställde och vissa samhällen försattes i total lock down och befinner sig där än. Vad gör denna ovisshet med oss hur och ska vi förhålla oss till den? I oron finns en insikt om att vår kunskap om världen är begränsad säger sociologen Roland Paulsen. Det finns ett värde att erkänna att man upplever oro men samhälleligt sett borde vi vara mer fundersamma över varför folk mår allt sämre. Men när det kommer till att hantera ovisshet så menar ärkebiskopen Antje Jackelén att det varken är något vi ska distrahera oss ifrån eller destruera. Det funkar helt enkelt inte, utan vi måste våga kännas vid den här ovissheten. Utan att närma oss den så skulle vi beröva oss möjligheten att mogna som människor. Detta kommer nästa veckas Kropp & Själ i P1 handla om då vi gör plats för ovissheten och det oväntade som kommer av den. Gäster i programmet: Roland Paulsen, författare och sociolog, aktuell med boken Tänk om en studie i oro, Antje Jackelén, ärkebiskop, aktuell med boken Otålig i hoppet, Patrik Hadenius, förlagschef på Nordstedts, författare till boken Paus. Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman. Producent Shang Imam. Programmet sänds direkt.

  Avsnitt 64: Det är ingen överraskning, tvärtom, men nu är det sent på jorden för Atlantis och Weylers förlag. Förläggaren synar ekonomin och vi ser bara en utväg. Och, apropå hårda tider, Norstedts drar ner på sin utgivning. När egenutgivningen började växa blev många inom den etablerade bokbranschen oroliga för att det skulle påverka det befintliga systemet negativt. Men trots en enorm ökning av egenutgivande titlar så har påverkan hittills varit minimal. Utan att känna till alla detaljer så se det ut som en ovanligt lyckad affär mellan Bonniers och Ariels förlag angående Nobelpristagaren Olga Tockarczuk. Konstigt nog är vi helt överens. Så pratar journalisten med Susanna Romanus och Åsa Selling på förlaget Romanus&Selling, en förlagsbildning i tiden. Och ett svar på Bonniers behov av att bli mer lättrörliga på marknaden.   Innehåll: 00 47 – Atlantis och Weylers förlag på fallrepet 06 09 – Egenutgivningen bara växer och växer och växer 11 05 – Ett ovanligt samarbete runt Olga Tokarczuk 17 31 – En oväntad förlagssatsning från Bonniers

Jonas Tellander började skaka om bokbranschen när han för 14 år sedan drog igång Storytel, en mobilapp med där lyssnaren kan strömma ljudböcker. Han har kallat det för sitt livsverk och har inga som helst planer på att avrunda. 2016 köpte de upp bokförlaget Nordstedts och idag värderas Storytel till mer än sex miljarder kronor. Välkommen till VD-podden, Jonas Tellander!   Kontakta VD-podden genom att maila till hej@vd.podden.se eller besök vår Facebooksida!

Lovisa och Jessica sammanstrålar hos sitt förlag Nordstedts, där de medverkar på en pressfrukost för sin kommande bok: ”Stora träningsboken för gravida, och passar på att podda! Jessica har fått en ny hobby, någonting hon lade av med för 20 år sen, vilket hon berättar mer om i veckans avsnitt. Lovisa delar med sig av en Visa Lovisa-reflektion om hur vissa människor blir irriterade på att Träningspodden inte alltid är objektiv, snarare tvärtom. Lovisa och Jessica pratar också om att träningsresultat faktiskt kan vara orättvisa och hur man ska tänka för att inte jämföra sig med andra. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Staffan pratar med Fabian Göranson från Kolik Förlag om förlagets historia, framtid som del av Nordstedts och hur redaktörer kanske kan göra svenska serier ännu bättre.