Podcasts about Agneta Pleijel

Kerstin Ekmans Rätten att häda från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-08-17.Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten.Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis".Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap.Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om.Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum".Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994.När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud.Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan.Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort.Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann.Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till.Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla?Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång".Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination?Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut.Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej!Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur.Ulrika Knutson, journalist och författareKällorEmi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten.Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

Internationell författarscen 26 september 2000.

Vilka böcker gjorde starkast intryck på Elias, Patrik, Alice & Maja under 2023? Det blir sydamerikansk litteratur, parallell-läsning och tema lögn när bibliotekarierna sammanfattar årets läsning. Namn som Agneta Pleijel, Thomas Bernhard, Asta Olivia Nordenhof och Bret Easton Ellis nämns också.

Godmorgon världens årskrönika med analys, tillbakablick och det bästa av Public Service satir från året som gått. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Timme ett: Kriget mellan Israel och Hamas har dominerat världspolitiken under årets sista månader. Det inrikespolitiska året 2023 har varit utmanande för regeringen: energi- och kostnadskrisen, Nato-frågan och gängbrottsligheten har präglat dagordningen. 2023 var också det varmaste året i historien, AI fick sitt stora genombrott och pandemin tog slut. Hör författaren Agneta Pleijel som sammanfattade sitt liv i en uppmärksammad självbiografisk roman under året. Ingrid Carlberg, journalist och författare, och Henrik Berggren, historiker, är med och sammanfattar året som gick. Timme två: USA-valet hösten 2024 kan bli avgörande för vår tid. EU-ländernas medborgare ska välja nytt parlament i juni. Våra korrespondenter Ginna Lindberg, Andreas Liljeheden och Lubna El-Shanti. Årets bästa satir i Public Service årskrönikaKåseri av Augustin Erba. Programledare Sara StenholmProducent Nina BennerTekniker Hanna Melander

I veckans julspecial bjuder vi på några pärlor ur Lundströmshösten. Ni hör bland andra Agneta Pleijel, Daniel Boyacioglu och Annika Norlin. Programledare: Marie Lundström Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Lundströms specialprogram minns vi några av de intervjuer Bokradion gjort under hösten. Först ut bland gästerna är författaren Agneta Pleijel som i höst gav ut romanen ”Sniglar och snö”, en tredje och avslutande del i en självbiografisk trilogi. Efter böckerna ”Spådomen” och ”Doften av en man” fick vi läsare fortsätta följa Agneta Pleijel genom livet och ta del av erfarenheter som många känt igen sig i och gjort till sina. En annan gäst i Lundströms Bokradio var poeten Daniel Boyacioglu. Han debuterade för tjugo år sedan med diktsamlingen ”Istället för hiphop” och under jubileumshösten kom han med nya dikter i ”Daniels bok”. Under hösten har vi också haft besök av Annika Norlin, känd som artist under namnen Säkert! och Hello Saferide. Hon romandebuterade med boken ”Stacken” som är en berättelse om en grupp människor som försöker leva utanför det vanliga samhället i en liten by på landet. Hösten 2023 bjöd också på en berättelse från Jörn Donners änka. Bitte Westerlund som tillsammans med författaren Philip Teir fick ihop boken ”J&B. Scener ur ett skenäktenskap”. Fler pärlor ur höstsäsongen hör ni i radion under jul- och nyårshelgen, då finns chans att på nytt få höra Lundströmsintervjuer med Jonas Hassen Khemiri om hans ”Systrarna”, Faysa Idle om boken ”Ett ord för blod” samt Augustprisvinnaren Andrev Walden om romanen ”Jävla karlar”. Tack för att ni lyssnar. God jul önskar Lundströms-redaktionen! Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

Agneta Pleijels senaste roman Sniglar och snö är den tredje i en serie med självbiografisk bäring. Liv och Caroline pratar om den, familjerelationer, otrohet, ärlighet och kulturredaktioner nu och då.

Bli med på ei reise i svensk historie gjennom forfatter Agneta Pleijels spennende familietrilogi! Titlene er Drottningens chirurg, Kungens komediant og Syster och bror. Oda Cornelia Knudsen leser og forteller.

Agneta Pleijel är tillbaka med en ny självbiografisk roman, Sniglar och snö. Hör henne bland annat om det farliga i att skriva sant, om moderskap och kärleken till en man. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Agneta Pleijel, född 1940, är författare, dramatiker och litteraturkritiker. På 1970-talet blev hon den första kvinnliga kulturchefen på Aftonbladet. Nu är hon aktuell med den tredje delen i en romansvit som inleddes med ”Spådomen” och ”Doften av en man”. Den nya romanen heter ”Sniglar och snö”. I de tre romanerna går hon på jakt efter sina minnen. I programmet berättar hon bland annat om sina föräldrar och deras skilsmässa och hur de sent i livet kom att återse varandra vilket Agneta Pleijel såg som ett mirakel. Samtalet handlar också om moderskap, om kärleken till den som benämns som M i romanen, men också om skrivandet som ett sätt att förstå sig själv.– För mig var det redan tidigt viktigt att förstå vem jag var. Det var inte alls klart. Skrivandet har väl inneburit att jag har fått mer kött på benen. Jag tycker inte att mitt liv är särskilt märkvärdigt men däremot har jag säkert gått igenom rader av saker som också andra gått igenom, säger hon i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

På Aftonbladets kulturredaktion i de gamla Klara-kvarteren ligger röken tät och krogkvällarna blir sena. Agneta Pleijel är Sveriges första kvinnliga kulturchef på en dagstidning, men måste själv hem till man och barn i radhuset i Farsta. Det håller inte. Sniglar och snö är tredje delen i Agneta Pleijels romansvit med självbiografisk bäring och tar vid från de första yrkesåren och fram till det egna författarskapet. Agneta Pleijel i samtal med Lisbeth Gustafsson, journalist och författare. Medarrangör: Norstedts

W dwudziestym czwartym odcinku podkastu Literacka Kavka | Obce regały kontynuujemy literacką podróż z Katarzyną Kubisiowską. Czy wielka literatura ma wspólny mianownik, a jeśli tak, to jaki? Czy Tomasz Mann chciał napisać powieść ponadczasową? Czy mity wciąż inspirują i co ma z nimi wspólnego Hitchcock? Czy pisarz to artysta? Przechodzimy też do wyznań: Coetzee – pisarz „męskiej” literatury? Czy są książki, które mogą napisać tylko kobiety? Agneta Pleijel i jej „Zapach mężczyzny”, „Wróżba” i „Zima w Sztokholmie”, a może Sabina Jakubowska i „Akuszerki” (książkę znajdziecie w Audiotece). ___ Partnerem podkastu jest Audioteka, w której znajdziecie „Czarodziejską górę” Manna i „Śmierć pięknych saren” Oty Pavla. . . . Podkast tworzą: Georgina Gryboś (rozmowy), Tomasz Orzechowski (produkcja), Patryk Tyburkiewicz (oprawa graficzna). Fot. Graża Makara i Kasia Włoch

Hon skriver för att bli fri, och känner sig som en "usel människa" när hon inte når sitt eget språk. Men finns det någon gräns för hur mycket Agneta Pleijel kan utlämna sig själv och andra? Hennes liv kan delas in i två akter. En första akt där Agneta Pleijel, dramatiker och dåvarande kulturchef på Aftonbladet, mest fanns till för andra. Anpassade sig efter omgivningens krav, accepterade kvinnans lott.Och en andra akt, där hon vågar ta plats och göra det hon själv allra helst vill. Som hon uttrycker det: Skriva. Vara fri. Få orgasmer.Sedan debuten med diktsamlingen "Änglar, dvärgar" 1981 har hon skrivit ett dussintal böcker, vunnit många priser och utmärkelser. I höst kommer den tredje och sista delen i en självbiografisk romansvit, boken "Sniglar och Snö". Idag är hon 83 år, men har den där andra akten verkligen inträtt än? När blir man egentligen klar?"Hon sa: Jag duger inte ens till att föda pojkar"Hon växte upp i ett hem med två föräldrar som talade olika språk. Pappa var matematiker, lugn och trygg; mamma konstnärssjäl, lynnig och känslostyrd. Sedan dess har klyftor mellan människor gäckat Agneta, relationer som skakar och brister. Som ung förstod hon att modern bar på drömmar som aldrig infriats, och att skulden för det delvis fallit på henne som dotter.Hör Agneta Pleijel i Söndagsintervjun om att skriva för att förstå, om att sluta vara andra till lags, och om vad som får henne att hela tiden sätta en spegel mot sig själv och sina närstående.Programledare: Martin Wicklin.Producent: Fanny Hedenmo.Kontakt: sondagsintervjun@sr.se

När författaren Agneta Pleijel som femtonåring läste Anne Franks dagbok greps hon omedelbart av det tragiska ödet, men också av hur den unga Anne skriver om relationen mellan henne och modern: "Det är en mognadsprocess beskriven med hela det stilistiska registret det är en författare som skriver!" Detta är en repris av Kulturlivet med Gunnar Bolin som sändes första gången 29 november 2021.ANNE FRANKS DAGBOK MEST LÄSTA SKILDRINGEN AV NAZISMENS BROTTAnne Frank (1929 - 1944) föddes i Frankfurt, Tyskland. När Hitler kom till makten 1933 flyttade familjen till Amsterdam i Holland.Redan som liten var hon mycket intresserad av att läsa och hitta på sagor och berättelser. På sin 13-årsdag fick hon en dagbok i present. En knapp månad senare, 5 juli 1942, gick familjen under jorden. De gömde sig i drygt två år och Anne Frank skrev hela tiden i dagboken, men också andra berättelser.4 augusti 1944 upptäcktes de av SS och fördes till läger, först i Holland och senare Auschwitz. Anne och systern hamnade slutligen i lägret Bergen-Belsen, där de dog av tyfus och svält i februari 1945.Endast fadern Otto Frank överlevde och tog hand om dagböckerna när han återvände till Amsterdam efter kriget. Den gavs ut första gången 1947 och på svenska 1953. Då var känsliga stycken strukna, till exempel de om Annes sexuella uppvaknande eller hennes såriga relation till modern. 1997 gavs den oavkortade originalutgåvan ut på engelska, 2005 på svenska i översättning av Per Holmer.AGNETA PLEIJEL EN AV SVERIGES FRÄMSTA FÖRFATTAREAgneta Pleijel är en av Sveriges främsta, kritikerhyllade och lästa författare med romaner som romandebuten Vindspejaren, Lord Nevermore, Fungi, En vinter i Stockholm, Spådomen en flickas memoarer och Doften av en man.Hon har också skrivit poesi, dramatik bland annat Kollontaj och arbetat som kulturjournalist och kulturchef. Agneta Pleijels verk har översatts till många språk och belönats med en mängd priser. Hon är professor emerita och åren 19882015 var hon ledamot av Samfundet De nio.GUNNAR BOLIN KULTURJOURNALIST PÅ SVERIGES RADIOProgramledare Gunnar Bolin är mångårig medarbetare på Sveriges Radio och har arbetat på kulturredaktionen sedan 1989. Förutom otaliga radioinslag har han också skrivit två böcker: Hovjuvelerarens barn och Bibliotekarien i Magdeburg.Producent: Maria Götselius

Agatha Christie sitzt Modell, ihr Maler ist der berühmte Oskar Kokoschka. Eine ungewöhnliche, aber wahre Begegnung. Wie sie verlaufen sein könnte, erzählt Agneta Pleijel in einem leuchtenden „Doppelporträt“. Eine Rezension von Dorothea Breit. Von Dorothea Breit.

Wenzel, Tobiaswww.deutschlandfunkkultur.de, LesartDirekter Link zur Audiodatei

Podden fyller 100 avsnitt! Det firar vi med stort kalas där vi tipsar om böcker från 100-bästalistor, från året då podden först drog igång, från en plats som firar hundra år av självständighet och från författare som skrivit (i runda slängar) hundra böcker. Dessutom får vi njuta av nio bonustips från pensionerade programledare. Har du längtat efter Anna, Kajsa, Peter, Micke, Jenny och Angelica? Klart att du har, och nu är de tillbaka! Idet här avsnittet pratar vi om: Hitlers sista sekreterare av Traudl Junge och Melissa Muller, inläst av Viktoria FlodströmThe Paris Apartment av Lucy Foley, inläst av bl.a. Clare Corbett och Charlie AnsonDubbelporträtt, författarinläst av Agneta Pleijel.Paradiset av Abdulrazak Gurnah, inläst av Alexander SalzbergerHyresgästerna av Sarah Waters, inläst av Lo KauppiVita tänder av Zadie Smith (e-bok)Dagar utan slut av Sebastian Barry (e-bok) Katrina av Sally Salminen (e-bok) Billy Summers av Stephen King, inläst av Ludvig Josephson See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Katerina Poladjan "Zukunftsmusik" / Heike Geißler "Die Woche" / Johannes Laubmeier "Das Marterl" / Sasha Filipenko "Die Jagd" / Christian Bommarius "Im Rausch des Aufruhrs" / Friedrich Ani: Gedicht "Wörter. Menschen. Wörter" / Hörbuch: Agneta Pleijel "Doppelporträt. Ein Roman über Agatha Christie und Oskar Kokoschka" / Das literarische Rätsel mit Brigitte Hobmeier

Radioföljetongens producent Camilla Blomqvist samtalar med Agneta Pleijel om romanen Dubbelporträtt. Inspelat i juni 2021.

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, Bladet från munnen, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är Bladet från munnen en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för romaner, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi Grand final i skojarfabriken kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro Babba Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening är Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus. Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i Grand final i skojarfabriken. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet. Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I Bladet från munnen skriver Elsie Johansson: Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider. Rådströms Som har inget redan hänt är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi. Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart  darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental. I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt? Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar. Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima. Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv  och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga. Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn. Ulrika Kärnborg

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men vilket blad talar vi om? På äldre tiders tyska hette det "kein blatt vornehmen", alltså: att inte hålla något blad för. Kanske var det fikonlöven i Paradiset som åsyftades? Men i våra dagar är det från munnen bladet ska tas, för att ge fri passage åt den nakna sanningen, hjärtats ocensurerade mening. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, Bladet från munnen, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är Bladet från munnen en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för romaner, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi Grand final i skojarfabriken kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro Babba Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening är Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus. Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i Grand final i skojarfabriken. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet. Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I Bladet från munnen skriver Elsie Johansson: Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider. Rådströms Som har inget redan hänt är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi. Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart  darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental. I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt? Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar. Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima. Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv  och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga. Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn. Ulrika Kärnborg

Göran Greider släppte hösten 2020 sin första roman "Hon vars hjärta var mitt", om kärlekshistorien mellan poeten Dan Andersson från finnmarken och studentskan Märta Larsson från Östermalm. Agneta Pleijel utkom samtidigt med sin senaste roman "Dubbelporträttet", sex fiktiva samtal mellan deckardrottningen Agatha Christie och den store expressionisten Oskar Kokoschka. Agneta Pleijel är flerfaldigt prisbelönt och har sedan debuten 1970 verkat både som romanförfattare, poet och dramatiker. I senaste boken ”Dubbelporträttet” (Nordstedts) har hon skapat en fiktiv dialog mellan deckardrottningen Agatha Christie och expressionisten Oskar Kokoschka som möttes vid sex längre sittningar inför Christies 80-årsdag. Göran Greider är författare, politisk debattör och chefredaktör på Dala-Demokraten. Han har utkommit med en rad diktsamlingar, debatt- och essäböcker. 2020 utkom hans första roman, ”Hon vars hjärta var som mitt” (Ordfront förlag), en dokumentärroman om ett stormigt kärleksförhållande mellan den fattige finnmarkspoeten Dan Andersson och studentskan Märta Larsson från Östermalm. Hösten 2021 utkommer Göran Greider med ”Barndomsbrunnen”. En historia om sjukdom och minne i brutna rader och om vad som sker i psyket när en människa drabbas av sjukdom. Ida Linde debuterade 2006 med den prosalyriska ”Maskinflickans testamente”. För romanen ”Norrut åker man för att dö” (2014) tilldelades hon både Norrlands litteraturpris och Aftonbladets litteraturpris. Hennes senaste roman är den kritikerhyllade ”Mördarens mamma” (2018). Från 24 augusti 2021 Jingel: Lucas Brar

Kristen Ghodsee discusses a recent edited collection of essays about the life and work of Alexandra Kollontai, published by Sternberg Press, which includes an English translation of a Swedish play by Agneta Pleijel. The play was first performed in 1977 and this version is based on a revised version that was performed in Stockholm in 1979.The Red Love Reader emerged from a CuratorLab project from 2017-2018Listen to an e-flux podcast about the launch of the Red Love collection.Buy the book from Sternberg Press. Open Access to the book from Konstfack University.

Mars 1969. En ung man ber konstnären Oskar Kokoschka måla ett porträtt av sin mormor, deckarförfattaren Agatha Christie. I sex sittningar närmar sig de båda konstnärerna varandra, avslöjar vilka rädslor och begär som formar ett skapande liv. Agneta Pleijel samtalar med Dan-Erik Sahlberg, programchef Sigtunastiftelsen. Medarrangör Norstedts 

Kerstin Ekmans "Rätten att häda" från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten. Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis". Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska  uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap. Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om. Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum". Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994. När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud. Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan. Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort. Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann. Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till. Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land  - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla? Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång". Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många  rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination? Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och  filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut. Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej! Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur. Ulrika Knutson, journalist och författare Källor Emi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten. Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

Hur arbetar en romanpris-jury egentligen? Hur låter själva resonemangen? Hör vår egen lyssnarjurys allra sista, avgörande samtal innan de stoppar sina röstsedlar i producentens blå stickade mössa. EN JURYS INRE LIV Vi undersöker juryarbetets inre väsen med två riktiga gamla rävar i sammanhanget: Annina Rabe som bland annat suttit i juryn för Augustpriset och även varit med och nominerat böcker till Sveriges Radios Romanpris och Lena Kvist som ansvarat för Borås tidnings creddiga Debutantpris i över tio år. Vi har bett dem att avslöja sina hemligheter om hur man utser en vinnare och hur maktförhållandena kan se ut i en jurygrupp. VINNARHISTORIER OCH NOMINERINGSGLÄDJE Alla kan inte vinna, men författaren och Expressens kulturredaktör, Daniel Sjölin, blev ändå allra gladast åt nomineringen till Borås tidnings debutantpris 2003, för romanen "Oron bror". Att han sedan vann också, kallar han tur. Vi har även pratat med författarna Agneta Pleijel och Susanna Alakoski om vad det har innebär att vara en litteraturpris-vinnare. "Retroaktiv glädje", säger Agneta Pleijel och allra roligast var det att vinna Sveriges Radios Romanpris, vilket hon gjorde för romanen "Lord Nevermore" 2001. ROMANPRISETS HISTORIA Vi hör också mer om historien bakom Sveriges Radios Romanpris som instiftades 1993 av Kerstin M. Lundberg och Monica Lauritzen. Mattias Berg tar oss med ner i radions arkiv och botaniserar bland de hittills 26 vinnarna (snart 27!) och ett oräkneligt antal lyssnarjury-medarbetare. DAVID VIKGREN LÄSER DIKTEN "MATERIALVÄGENSÄGEN" Och så blir det en uppläsning av poeten David Vikgren, som är en av de fem nominerade till Sveriges Radios lyrikpris 2020. Programledare: Roger Wilson Producent: Nina Asarnoj

Conversation with editors Maria Lind, Michele Masucci, and Joanna Warsza following a postponed book launch at e-flux for Red Love: a reader on Alexandra Kollontai, presented by CuratorLab at Konstfack University, Tensta konsthall, Cabinet and Sternberg Press. The reader is accessible in open access on Konstfack’s website. Maria Lind is a curator, writer, and educator based in Berlin and Stockholm. Her other book Seven Years: The Rematerialization of Art from 2011 to 2017 was published by Sternberg Press in 2019. She is a guest lecturer of CuratorLab. Michele Masucci is an artist, researcher, and educator based in Stockholm.  Joanna Warsza is a Program Director of CuratorLab at Konstfack University of Arts in Stockholm and an independent curator based in Berlin. Red Love: A Reader on Alexandra KollontaiAlexandra Kollontai was a Bolshevik revolutionary, and after the 1917 October revolution the people’s commissar of social and one of the first female ambassadors in the world. She worked to introduce crucial reforms for women’s liberation: such as abortion rights, secularized marriage, and for paid maternity leave; and considered “comradely love” to be a political force. Red Love is the reader devoted to her legacy stemming from research by CuratorLab at Konstfack University in Stockholm and Tensta konsthall, accompanying Dora García’s exhibition back in 2018. The conversation presents this historical figure, her involvement in politics and some of her writings and asks how to read Kollontai’s vision of love today and relate it to current feminist struggles? Edited by Maria Lind, Michele Masucci, Joanna Warsza with CuratorLab 2017/18 participants: Aly Grimes, Malin Hüber, Nicholas John Jones, Martyna Nowicka-Wojnowska, Alessandra Prandin, Dimitrina Sevova, Sophia Tabatadze, Federico Del Vecchio, and Hannah Zafiropoulos Contributions by Bini Adamczak, Sara Ahmed, Giulia Andreani, Lise Haller Baggesen, Petra Bauer & Rebecka Thor, Dora García, Michael Hardt, Pontus Pettersson, Jonathan Brooks Platt, Agneta Pleijel, Nina Power, Paul B. Preciado, Alla Mitrofanova, Martyna Nowicka-Wojnowska, Michele Masucci, Maria Lind, Aaron Schuster, Oxana Timofeeva, Mohammad Salemy, Sally Schonfeldt, Sophia Tabatadze, Tomas Rafa, Alicja Rogalska, Joanna Warsza, and Hannah Zafiropoulos Design by Jiri Novak

Tillsammans med litteraturkritikern Annina Rabe bokcirklar Maria och Robert kring Agneta Pleijels två självbiografiska romaner, Spådomen och Doften av en man. Andra halvan av avsnittet ägnas åt litteraturkritik och tillståndet på den svenska samtidslitteraturen.

Den årliga Nobelläsningen på Dramaten är en tradition sedan lång tid med en trogen publik som återkommer år efter år. Den 12 december var det åter dags för en läsning av Nobelpristagarnas verk, och ett samtal med inbjudna gäster. Medverkar gör: Anneli Dufva, dramaturg och redaktör på Dramaten. Stefan Ingvarsson översättare och kulturskribent och sedan 2015 kulturråd vid Sveriges Ambassad i Moskva. Rebecka Kärde, kritiker och översättare och sedan 2018 ledamot i Svenska Akademiens Nobelkommitté. Magnus Lindman, dramaturg och översättare av Peter Handkes dramatik. Agneta Pleijel, författare och kulturskribent. Eva Ström, författare och litteraturkritiker. Jan Henrik Swahn, översättare av Olga Tokarczuks verk. Medverkande skådespelare från Dramaten: Danilo Bejarano, Reine Brynolfsson, Lena Endre, Tanja Lorentzon, Andreas T Olsson, Johan Rabaeus och Jennie Silfverhielm. Musik framförs av violinist Anna Lindal.

Författare, 79 år. Född och bosatt i Stockholm. Tidigare Sommarvärd 1979, 1982, 1984. I sitt fjärde Sommar i P1 talar författaren Agneta Pleijel om skrivande, läsande och musikens betydelse och om hur minnen ur livet vecklar ut sig när man skriver ner dem. Agneta Pleijel deklarerar tidigt i sitt sommarprogram om att hon tänker prata om fiktion, om skrivande, läsande och konst i många former. Pleijel, som själv säger att hon är förvånad över att hon hunnit bli 79 år gammal, konstaterar att man genom att skriva ner sina minnen, plötsligt upptäcker mer och mer av sitt eget jag. Hon uppmanar alla att skriva, för att fånga livet och genom texten få lära känna sig själv bättre, hon låter musiken i programmet vävas in i berättelsen och funderar också en hel del kring musikens betydelse i skapandet och livet. Agneta Pleijel pratar både om skrivandet som yrke och om litteratur och läsandet som konst. Hon pratar om det magiska som inträffar när man sätter sig ner och börjar skriva och om hur texterna växer fram som ett sätt att ta reda på något hon inte vet. Hon refererar till andras filosoferande om litteratur och citerar den schweiziske författaren Peter Bischels som bland annat sagt att litteraturen måste ha lov att syssla med obetydligheter. Pleijel berättar också om de självbiografiska inslag som finns i hennes romaner, om svårigheterna med att skriva om sig själv och om ifrågasättandet av de egna minnena. I den senaste romanen Doften av en man berättar hon bland annat om studentlivet i 60-talets Göteborg och ojämlikheten hon upplevde, framförallt i frågor om sexualitet. Hon konstaterar att hon hade svårt att acceptera kvinnans underordning och att de insikter hon fick gjorde henne till en både ilsken och envis person, och så slår hon ett slag för den fortsatta kampen om jämställdhet mellan könen. Sedan vindlar programmet vidare i resonemang kring sanning och fiktion, om verkliga minnen och om sådana som uppstår först när de skrivs ner, hon snuddar vid en del samtidsfrågor men landar till sist i ett resonemang om tid och åldrande och om vikten att ta sig tid att lyssna och tänka. Om Agneta Pleijel En av våra mest framstående författare. Den senast utkomna självbiografiska boken Doften av en man uppmärksammades stort liksom den första memoardelen Spådomen. Har fått Svenska Akademiens nordiska pris bland många andra utmärkelser. Det stora genombrottet kom med romanen Vindspejare. Givit ut tre diktsamlingar och nio romaner som är översatta till en rad språk. Varit kulturchef på Aftonbladet, ordförande för Svenska PEN och professor vid Dramatiska Institutet. Är en aktiv samhällsdebattör. Älskar cirkusar och djurparker. Producent: Anneli Dufva

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Skådespelaren Rebecka Hemse, skådespelaren och regissören Pernilla August samt författaren Agneta Pleijel talar om Tennessee Williams, Linje Lusta och Sex och sorg.

Kulturskribenten Åsa Beckman, programledaren Annika Lantz, skådespelaren Ingela Olsson och författaren Agneta Pleijel talar om ”Kvinnan och kroppen”, tredje delen i samtalsserien Kvinnan på scenen, ledd av Anneli Dufva. Detta samtal var ett samarbete med Atlas förlag med anledning av den aktuella antologin ”Klimakteriet”.

Fem inspirerande poeter är avsnitt 53  i Poetpodden. Det är första avsnittet för det här året. Jag fortsätter som tidigare och satsat på ett avsnitt i månad. Mitt mål är att du ska kunna lyssna på ett nytt poddavsnitt sista måndagen nästan varje månad. Juni och juli har tar podden sommarlov. I del 6 i serien ”Poeter födda på 1900”pratar jag om 5 poeter födda mellan 1937–1944. Poeter som påverkat mig och mitt diktande som inspiratörer och förebilder. Prenumerera på iTunes  / På Acast  / På Soundcloud Swisha 20 kr eller mer till 123 540 62 85.Bankgironr 743-0804 om du hellre själv vill sätta in pengarna.PayPal, 20 kr eller mer till irene@poeten.se. Poeterna jag berättar om och läser dikter av är Claes Andersson, Annbritt Ryde, Göran Sonnevi, Agneta Pleijeloch Bodil Malmsten.  Jag svarar på Gretas fråga om tankadiktoch bjuder på en skrivövningsom anknyter till den. VIKTIGT! Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra jobb? Om du gör det är jag tacksam om du vill gå in på iTunes skriva en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. Glöm inte heller att kommentera här i bloggen och på Poetpoddens Facebooksida. Jag läser min nyskrivna dikt Tillfälligt besök och tankadikten Barcelona. TYCKER DU OM DET DU HÖR I POETPODDEN? DELA, DELA OCH DELA Hjälp mig att sprida podden genom att dela det här inlägget och alla andra du lyssnar på i dina sociala medier som Facebook, Twitter och alla andra. Då hjälper du poesin att få vingar. LÄNKAR TILL INNEHÅLLET i Fem inspirerande poeter: Tillfälligt besök: https://poeten.se/dikter/tillfalligt-besok.htm Claes Andersson: https://sv.wikipedia.org/wiki/Claes_Andersson Annbritt Ryde: http://www.livisverige.org Barcelona: https://poeten.se/dikter/barcelona.htm Agneta Pleijel: http://www.agnetapleijel.com Göran Sonnevi: https://sv.wikipedia.org/wiki/Göran_Sonnevi Bodil Malmsten: https://sv.wikipedia.org/wiki/Bodil_Malmsten Skicka in frågor och dina egna inspelade dikterSå skicka dina egna dikter och frågor om poesi till PoetpoddenFacebooksida: https://www.facebook.com/poetpoddenKontakt via e-post: podden@poeten.seTwitter: https://twitter.com/poetenirene Fem inspirerande poeter ÄR AVSNITT 53 I POETPODDEN Fler avsnitt i Poetpodden

At erindre er et af vores vigtigste instrumenter som mennesker, siger den svenske forfatter Agneta Pleijel. I sin roman "Doften av en man", skriver hun selvbiografisk om en ung hovedperson i fuld gang med at forme sit eget liv som kvinde, akademiker, kulturredaktør og kunstner. Romanen er en af de stærke kandidater til Nordisk Råds Litteraturpris 2018. Men det er ikke alle, der som Agneta Pleijel hylder menneskets evne til at huske. I 1949 flygter Josef Mengele til Sydamerika efter en karriere som SS-læge under Anden Verdenskrig. Her stod han klar ved togrampen og afgjorde de nyankomnes skæbne: Skulle de direkte til gaskamrene, bruges som tvangsarbejdere eller være forsøgskaniner i Mengeles laboratorie? Med dæknavnet 'Helmut Gregor' forsøger han at undgå kollisioner med fortiden. Den franske forfatter Oliver Guez har skrevet romanen "Da Mengele forsvandt" om nazi-lægens liv i sydamerikansk eksil. Mød de to forfattere i dagens udgave af Skønlitteratur på P1. Værter: Klaus Rothstein og Nanna Mogensen.

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Agneta Pleijel w swoich powieściach opowiada historie intymne, często grające z autobiograficzną konwencją. Jednak w tle zawsze toczy się wielka historia: lata 60te niosące wiele obietnic (jak się potem okaże, często bez pokrycia), początki ruchów feministycznych i narodziny nowoczesnego społeczeństwa szwedzkiego. Hybryda tego, co jednostkowe i uniwersalne to znak firmowy szwedzkiej pisarki, wybitnej kronikarki kobiecego doświadczenia. Gość: Agneta Pleijel Rozmówcy: Katarzyna Trzeciak, Michał Sowiński Lektorka: Małgorzata Biela Muzyka: Piotrek Żyła Producent wykonawczy: Piotrek Żyła Produkcja: Tygodnik Powszechny Foto: Jakub Kamiński / PAP

Vad tycker våra bokcirklar och jurymedlemmarna om den nominerade romanen? Agneta Pleijels självbiografiska svit som inleddes med "Spådomen" fortsätter i den fristående "Doften av en man" som är en av de nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2018. De fyra bokcirklarna Livets stora cirkel, In vino veritas, Salongen och BokTrädet utgör årets romanprisjury. Bokcirklarnas representanter Wilhelm Åkesson, Maria Pålsén, Hillevi Setrinen och Nadine Alvarado har samlats i studion för att diskutera vad de tycker om Agneta Pleijels "Doften av en man". Programledare: Mina Benaissa Producent: Thorbjörn Karlsson

”Ibland, när jag är arg, har jag tänkt att jag skulle vilja skriva en bok som heter Konsten att leva med en man”. Det berättar författaren Agneta Pleijel för Vi-poddens Helena von Zweigbergk – plus varför alla relationer i någon mening är en inskränkning på integriteten. I nya avsnittet debatterar Fredrik Lindström integration och medelklassens bristande intresse för bildning och kunskap med Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri. Slutligen träffar Tidningen Vi:s prisbelönte musikskribent Johan Norberg en dold makthavare på Sveriges Radio. Han har fått tusentals lyssnare att upptäcka nya jazzpärlor i pratpauserna på P1-klassikern Spanarna. Hålltider: 1.10: Fredrik Lindström och Rakel Chukri. 24.30: Johan Norberg. 29.53: Helena von Zweigbergk och Agneta Pleijel.

Ljudboksspecial! Hur är det att skriva för örat? Intervju med författaren Daniel Åberg. Hur är det att lyssna på litteratur? Ljudboksberoende Cinnika Lögdqvist berättar. Under hela Litteraturveckan i P1 går det att lyssna och rösta på de specialskrivna radionovellerna till Sveriges Radios Novellpris. Men hur är det att skriva för örat? Vi intervjuar författaren Daniel Åberg som också skriver direkt för ljudboksformatet. Dessutom har vår reporter Alba Mogensen träffat den ljudboksberoende storläsaren Cinnika Lögdqvist. Och så frågar vi dagens gäst i Litteraturveckan i P1, Agneta Pleijel om hennes relation till ljudböcker. Programledare är Marie Lundström och Lisa Wall. Litteraturveckan i P1

Agneta Pleijel läser dikten ”En spelmans jordafärd”, av Dan Andersson.

”Att vara förälskad i en annan människa innebär en väldig utsatthet”. I veckans avsnitt parade vi ihop romanaktuella Agneta Pleijel med Tone Schunnesson, två författare ur olika generationer som på varsitt sätt rör sig kring liknande frågor. Hör ett samtal om livet och litteraturen, om kärleken och friheten.

Agneta Pleijel läser dikten ”En spelmans jordafärd”, av Dan Andersson.

Ärkebiskop Antje Jackelén samtalar med författaren Agneta Pleijel, om Sverige som kulturnation, om bildning, bibelöversättning och sanning.

Stadsbiblioteket firade 10 år på Världsbokdagen. Vår gäst denna dag var Agneta Pleijel, aktuell med Spådomen: en flickas memoarer.

Euripides skrev dramat Medea för 2500 år sedan. En tragedi om kvinnan som dödar sina barn för att hämnas sin man (Jason). Daniel Börtz har skrivit musiken till operan Medea. (2016). Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Daniel Börtz lyfter fram flyktingtemat. Mytens Medea färdades långt och blev landsförvisad av kungen, vars dotter gifte om sig med Jason. Jag fascineras ständigt av de klassiska myterna därför att de känns så moderna. Daniel Börtz. - Det märkliga är att i den moderna översättningen av Agneta Pleijel och Jan Stolpe står det att man inte får stänga bommar, inte stänga människor ute, för de som gör det må drabbas av samma öde. Detta sades alltså för 2500 år sedan! Ulla Strängberg

Euripides skrev dramat Medea för 2500 år sedan. En tragedi om kvinnan som dödar sina barn för att hämnas sin man (Jason). Daniel Börtz har skrivit musiken till operan Medea. (2016). Daniel Börtz lyfter fram flyktingtemat. Mytens Medea färdades långt och blev landsförvisad av kungen, vars dotter gifte om sig med Jason.Jag fascineras ständigt av de klassiska myterna därför att de känns så moderna.Daniel Börtz.- Det märkliga är att i den moderna översättningen av Agneta Pleijel och Jan Stolpe står det att man inte får stänga bommar, inte stänga människor ute, för de som gör det må drabbas av samma öde. Detta sades alltså för 2500 år sedan!Ulla Strängberg ulla.strangberg@sverigesradio.se

I det tredje avsnittet av Opodden får vi veta mer om den nyskrivna operan Medea, skapad av kompositören Daniel Börtz. Medverkar i podden gör regissören Stefan Larsson, kostymdesignern Nina Sandström och dramatikern och författaren Agneta Pleijel. Medea har urpremiär den 23 januari på Kungliga Operan. Opodden är ett samarbete mellan Operan och produktionsbolaget Munck. Programmet leds av kulturjournalisten Sofia Nyblom.

Möt Agneta Pleijel i ett samtal med Eva Gedin, förläggare, och Lisa Lindberg, redaktör, om nya romanen Spådomen. Öppenhjärtigt och i laddade minnesbilder skriver Agneta Pleijel fram en ung flicka som en gång var hon. Boken spänner över tiden från födelsen 1940 och tjugo år framåt. Ledmotivet är den spådom som en älskad faster har fått, och vars uppfyllelse flickan med spänning följer.Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Flickan är upptagen av att läsa - böckerna ger ord åt tillvarons vaghet - liksom av kvinnokönet, av familjen och av de häpnadsväckande skillnaderna mellan människor. Pappa matematikern och mamma musikern är mycket olika varandra. De är i konflikt och hon älskar dem båda.Långsamt går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn. Så vem är hon? Hon måste vakta noga på sig själv. Skydda sig själv och de två yngre systrarna och inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap alltmer förvandlas till. Hon tror på miraklet, magin och förvandlingen.Händelserna utspelas i Stockholms förorter, i USA och i Lund. Det är en smärtsam och också humoristisk berättelse om sökandet efter sanning, moral och en plats i världen. Agneta Pleijel skriver om en tid som runnit förbi, men berättelsen är en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.

Godmorgon, världen! söndagen 29 mars 2015 programledare Sara Stenholm Jemenoro och Iranförhandlingar om kärnvapen, hur hänger det ihop? Porträtt på Ebba Busch Thor. Val i Nigeria och hör om landets internationella litteraturframgångar. Krönika Nina Björk Panel Ny trenden, jobba, äta och sova hos någon annan. Public Service Författarna Agneta Pleijel och Göran Greider om bortgångne poetenTomas Tranströmer Forna fiender i Kosovo sammarbetar Grekland på ruinens brant Kåsör Mark Levengood

Kvinnor och sexualitet är den röda tråden som löper genom författaren Anna-Karin Palms nya novellsamling Jaktlycka. Men vem är det egentligen som jagar - och vem blir jagad? Programledare Anneli Dufva diskuterar boken tillsammans med Agneta Pleijel, Per Svensson, Isabelle Ståhl och Jenny Aschenbrenner. Kvinnliga kritiker har skrivit om igenkänning och läsiver, en manlig kritiker menade att "ämnet ställer sig i vägen för själva berättelsen". Vad tänker Kritikens gäster om det? Dessutom får de begrunda en mycket omdebatterad figur - Kulturmannen. Vem är han och är det något som egentligen skiljer honom från män med nyckelpositioner på andra områden i samhället? Och finns det ingen Kulturkvinna? Och, i augusti står Kate Bush på scenen igen, den första livespelningen på 35 år. Hennes geniala musikalitet och säregna skapande har haft stort inflytande över många av dagens musiker, P2s Lisa Wall har lyssnat - och lyssnat igen. Och hittat minnet av det allra första mötet med Kate Bush musik. Programledare Anneli Dufva Producent Maria Götselius

Agneta Pleijel är författaren som aldrig kunnat separera livet från konsten. Hon har skrivit flera älskade och just personliga romaner som En vinter i Stockholm och Lord Nevermore. Men hon har aldrig släppt den större berättelsen om historien som format oss. Agneta Pleijel är född 1940 i Stockholm. Hon är kulturskribent, poet, författare och dramatiker, sedan många år en av de tongivande rösterna i den svenska kulturella offentligheten. Hon har skrivit om både Rosa Luxemburg, Alexandra Kollontaj och Sonja Kovalevskij, om det svenska 50-talet, om Polen, om sig själv, om politik och livsfrågor. Hon återkommer också ofta till det sargade 1900-talet som Agneta Pleijel kallar mänsklighetens kanske märkligaste och våldsammaste sekel. Anneli Dufva har träffat Agneta Pleijel för att prata om skapandets villkor, om att förhålla sig till historien, om kvinnorollen och kärleken. Programmet sändes första gången den 17 juli 2013.

Det är viktigt att vara självständig. Att kunna vara ensam och ändå klara sig bra. Men som människa måste vi också acceptera att vi är beroende av andra. Och det starkaste beroendet är kanske det av en annan människas kärlek. Det här programmet handlar om hur man kan balansera dessa två motstridiga behov och samtidigt ha en stark kärleksrelation. Programledare är Helena von Zweigbergk, intervjuperson är författaren Agneta Pleijel.

"Hon var en sökare och gav aldrig upp. På några platser, i några sammanhang stämde det, blev det rätt", säger vännerna om sångerskan och skådespelerskan Ulla Sjöblom. Och vännerna fortsätter: "Ulla drev sig alltid vidare, drev sig själv med höga krav på dem hon arbetade tillsammans med och ännu högre krav på sig själv" "Många lyssnare berördes starkt av hennes intensitet, hennes eld. Den fanns också i hennes röst och hennes sånger. Jag hoppas ni har tillfälle lyssna på programmet om Ulla Sjöblom", säger programmakaren Johan Bergström. Under det sena 50-talet spelade Ulla Sjöblom in sånger som skrivits av olika franska diktare och trubadurer, alla översatta av Lars Forsell. Det var sånger som vibrerade av vrede, sorg och glädje, en stark politisk medvetenhet. En av dessa sånger, "Le Deserteur" skriven av Boris Vian blev förbjuden att spelas i 50-talets Frankrike. I ett land som just misslyckats med att krossa Vietminhs uppror i Vietnam och som var mitt uppe i ett krig mot den algeriska befrielserörelsen FLN, var detta en alltför utmanande, pacifistisk sång. Tjugofem år senare gör Ulla Sjöblom sina tolkningar av Sonja Åkessons sånger, tonsatta av Gunnar Edander. Det var ett häftigt möte mellan två kvinnor som bägge hade en intensiv erfarenhet av både skratt och ångest, oro och uppbrott. Hela sitt konstnärliga liv, både som sångerska och skådespelerska levde Ulla Sjöblom med ständiga uppbrott. Hon sökte ett sammanhang där hon kunde bli sedd, trygg, blomma ut. På många platser, många teatrar och vid många filminspelningar sökte hon efter detta, en slags solidaritet och tillhörighet. Hon medverkade i många filmer och många oförglömliga scenuppsättningar. Men hon bröt ständigt upp, letade sig vidare" avslutar Johan Bergström. Några av Ulla Sjöbloms vänner möter vi i denna dokumentär: författaren Agneta Pleijel, kompositören Gunnar Edander och skådespelaren Åke Lundquist. En P2 Dokumentär av Johan Bergström

Tyst systemskifte om sjukförsäkringarna. Public Service med satir från veckan som gått. Zimbabwes små stapplande steg mot frihet - möt komikern som tänjer på gränserna för vad som får sägas. Agneta Pleijel om tidsandan i litteraturen och om porr för pensionärer i Japan. Kåseri Helena von Zweibergk.

I dagens program pratar vi om: Böckerna Sparta en odödlig historia av Paul Cartledge i översättning av Per Nyqvist. Litteratur för amatörer av Agneta Pleijel. Programledare: Anneli Dufva. Fler röster: Jenny Teleman

Biblioteket handlar om Cordelia Edvardson. Flickan Cordelia deporterades 15 år gammal till Theresienstadt och senare till Auschwitz. Där ersattes hennes namn med tatueringen A 3709. Vi känner henne som prisbelönt journalist och författare. Hennes rapporter från Israel om den ständigt pågående Mellanösternkonflikten, har mötts med stor respekt av de flesta. Hennes mest kända roman Bränt barn söker sig till elden kom ut på nytt förra året då den också sändes som radioföljetong. Möt Cordelia Edvardson i Biblioteket, där också Agneta Pleijel, Stefan Jarl, och Gunilla Abrahamsson, medverkar. Producent är Kerstin Wixe. -Vi borde alla ägna oss åt att försöka laga världen, även om vi aldrig kommer att lyckas.Så säger Cordelia Edvardson. Flickan Cordelia deporterades 15 år gammal till Theresienstadt och sedan Auschwitz. Där ersattes hennes namn med tatueringen A 3709.Vi känner henne som prisbelönt journalist och författare. Hennes rapporter från Israel om den ständigt pågående Mellanösternkonflikten, har mötts med stor respekt av de flesta. Hennes mest kända roman ”Bränt barn söker sig till elden” kom ut på nytt förra året då den också sändes som radioföljetong. Möt Cordelia Edvardson i Biblioteket, där också Agneta Pleijel, Stefan Jarl, och Gunilla Abrahamsson, medverkar. Producent är Kerstin Wixe.