Podcasts about demokratins

P1:s veckomagasin om Sverige och världen politik, trender och analyser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I första timmen:En kort film från Gaza har under veckan fått många att stanna till och förskräckas framför telefon- och datorskärmar över hela världen. Det är ett fruktansvärt ögonblick, efter ett israeliskt flyganfall, där den skadade, gråtande pojken Ali vädjar om hjälp. Bara några meter från honom ligger en död manskropp och på taket intill ligger en död flicka i delar. Hör Ekots intervju med Ali – och Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén om hur pojken har blivit en symbol för barns lidande i Gaza.Påven är död – och en ny ska väljas i konklaven. På vilket sätt försöker politiken lägga sig i hans efterträdare? Om det resonerar Cecilia Blomberg, Sveriges Radios korrespondent på plats i Rom och Ulla Gudmundsson, tidigare ambassadör i Vatikanen.Rysslands president Vladimir Putin har skänkt en tavla till USA:s president Donald Trump – föreställandes den senare med blod i ansiktet efter attacken under ett kampanjmöte förra sommaren. Bakom honom New York och en stor amerikansk flagga – och Trump sträcker ena näven i luften. Johanna Melén har intervjuat konstnären Nikas Safronov.Våras det extra mycket för kärlek – just om våren? Godmorgon världens reporter Klara von Gegerfelt jagar kärleken på stan. Och i litteraturen.Krönika av Ulrika Knutson.Panelen med Martin Tunström, Barometern, Susanna Kierkegaard, Aftonbladet och Karina Cubilla, Arbetet.I andra timmen:USA:s president Donald Trump angriper landets universitet, rättsväsendet, oppositionella och medier. Är USA längre en demokrati? Dag Blanck, professor i Nordamerika studier vid Uppsala Universitet och Michael Wahmam, docent i Statsvetenskap vid Michigan State university.På Madagaskar är närmare 40 procent av barnen under fem år kroniskt undernärda. Det är ett av världens fattigaste länder, men på hela den afrikanska kontinenten ökar förekomsten av hunger. I världen idag finns fler än 700 miljoner undernärda människor, vilket är runt 9 procent av världens befolkning. Reportage av Sara Heyman.Satiren kommer tillbaka till Godmorgon världen. Vad kan vi vänta oss? Hör Fritte Fritzon, en av skaparna bakom ”Radioskugga” som har premiär den 4 maj.Med bara dagar kvar till Valborgsmässoafton övas det friskt på körsång runt om i landet, som ska hälsa våren välkommen. Och enligt traditionen är det främst manskörer som har detta uppdrag. Men hur går det egentligen för manskörerna? Reportage av Tomas Hedman.Jonas Gardells film Pensionat Oscar sätts upp på Stadsteatern. Intervju med regissören Jakob Höglund om verkets betydelse för att komma ut som homosexuell – och hur fenomenet har förändrats under de 30 åren som har gått sedan Pensionat Oscar hade premiär.Kåseri av Augustin Erba.Programledare: Jesper LindauProducent: Mårten FärlinTekniker: Ludvig Matz

Hur kom det sig att en liten stadsstat vid Medelhavets kust lade grunden till det vi idag kallar demokrati? I det här avsnittet av Allt du velat veta pratar vi om demokratins födelse i det antika Grekland – en tid då fria män samlades på torget för att fatta beslut om stadens framtid. Vi går på djupet i hur den atenska demokratin faktiskt fungerade, vem som fick vara med, och vad vi kan lära av den idag. Välkommen till en resa tillbaka till 400-talet f.Kr., där tankar som fortfarande präglar vårt samhälle tog sin början.Gäst är Dag Sebastian Ahlander. Han är författare och diplomat och har skrivit ett flertal uppmärksammade historiska böcker. Dessutom har Dag Sebastian skrivit barn- och ungdomsböcker. Nu är han aktuell med ”De gamla grekerna och vi - demokratins födelse och fall”.Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Silverdrake förlagSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonGästfoto: Ulrika Zwenger Har du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med AcastOrganisationer som hjälper Ukrainahttps://blagulabilen.se/http://www.humanbridge.se/https://www.rodakorset.se/https://lakareutangranser.se/nyheter/oro-over-situationen-i-ukrainaUkrainska statens egen lista (militär och civil hjälp)https://war.ukraine.ua/donate/Några organisationer som hjälper Gazahttps://lakareutangranser.se/vad-vi-gor/har-arbetar-vi/palestinahttps://unicef.se/katastrofinsatser/hjalp-barnen-i-gazakrisenhttps://www.rodakorset.se/var-varld/har-arbetar-vi/palestina/gaza/gaza/ Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under åren 1870 till 1970 gick Sverige från att vara ett av de fattigaste länderna i Europa till det fjärde rikaste landet i världen. Sveriges industrialisering kom sent, men blev oerhört framgångsrik. Svenska innovationer skulle sprida sig över världen.Grunden var tydlig äganderätt, jordbruksreformer, allmän folkskola samt näringsfrihet.Tillväxtmaskinen började inte hacka förrän på 1970-talet när oljekrisen, skattetryck och allt fler regleringar blev början på Sveriges fall från toppen.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Andreas Bergh, lektor vid nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet. Han har skrivit boken Den kapitalistiska välfärdsstaten.Forskningen visar att Sverige kunde kombinera effektiv kapitalism med en utvecklad välfärdsstat tack vare stabila spelregler och en rationell arbetsfördelning mellan politik och näringsliv. Flera faktorer bidrog till Sveriges ekonomiska framgång under denna hundraårsperiod:Under 1800-talet genomfördes omfattande reformer som moderniserade Sverige. En av de mest betydelsefulla var införandet av näringsfrihet 1864, vilket avskaffade gamla skråsystem och öppnade upp för entreprenörskap. Demokratins utveckling, med rösträttsreformer och en starkare riksdag, skapade också stabila institutioner som gynnade långsiktig ekonomisk tillväxt.Införandet av folkskolan 1842 och en stark satsning på teknisk utbildning, som Chalmers tekniska högskola och Kungliga Tekniska högskolan, lade grunden för en välutbildad arbetskraft. Teknologiska innovationer, som Alfred Nobels uppfinning av dynamiten och Lars Magnus Ericssons telekommunikationsteknik, stärkte Sveriges konkurrenskraft på den globala marknaden.Sveriges rikliga naturresurser – skogar, järnmalm och vattenkraft – spelade en avgörande roll i industrialiseringen. Tack vare export av högkvalitativt stål, pappersmassa och andra industriprodukter växte den svenska ekonomin i snabb takt. Svenska företag som SKF, ASEA och senare Volvo och Ericsson blev globala aktörer och symboler för svensk industriexport.Under 1930-talet etablerades det så kallade "Saltsjöbadsavtalet", en kompromiss mellan arbetsgivare och fackföreningar som bidrog till en stabil arbetsmarknad. Denna samförståndsanda mellan arbetsmarknadens parter, tillsammans med en stark socialdemokratisk politik, gjorde att Sverige kunde kombinera hög tillväxt med relativt små inkomstklyftor.Under 1900-talet lade Sverige stor vikt vid att bygga upp ett omfattande välfärdssystem, vilket inkluderade sjukvård, pensioner och utbildning. Detta bidrog till att stärka den sociala sammanhållningen och skapa en arbetskraft som både var frisk och välutbildad.Bild: Gjuteriet vid Bolinders kring 1890. Gjutare i Bolinders Mekaniska Verkstads vid Klara sjö på Kungsholmen i Stockholm. Stockholms stadsmuseum. Wikipedia. Public Domain.Musik: Mischief And Consequence. Av: Jon Presstone. Storyblocks Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Musk och Trump skär ner den Amerikanska statens kostnader. Demokratins undergång säger vissa – en nödvändig upprensning menar andra.   Vad är egentligen DOGE? Bryter Trumpregimen verkligen mot demokratins spelregler? Och vad händer med ett samhälle som sätter byråkratiska processer framför verkliga resultat?   Dessa frågor tar jag upp i veckans video om “DOGE & DEMOKRATI”.

Trumps seger i presidentvalet har hos en del väckt tvivel om demokratins tillstånd. Men argumenten mot folkstyre har varit sig lika sedan de allra äldsta resonerande grekiska texterna och får nu eko av tänkare som Torbjörn Tännsjö och den amerikanske filosofen Jason Brennan, som vill ta makten från massorna och ge den till en upplyst elit. Fredrik Sixtensson skriver om demokratins kritiker i artikelserien Idéerna som skakar världen. Inläsare: Magnus Thorén

Richard Nixon, Bill Clinton och Donald Trump har alla något gemensamt. De har ertappats på fel sida om lagen antingen under sin kandidatur till att bli president, eller under sitt presidentskap. Men vad gäller för en högt uppsatt amerikansk politiker som begår brott? Och är lagen verkligen lika för alla? Det försöker vi ta reda på i ett specialavsnitt med anledning av det amerikanska valet!Av och med Tobias Henricsson/PRS Media.Frågeformulär om fallet Maja: https://forms.gle/9zcJtnrQpvjCrL5Q8Glöm inte att sponsra oss på för att få fler och längre avsnitt! Gå in på patreon.com/krimmagasinet och donera en summa som podden får per månad.Du kan också swisha ett engångsbidrag till nummer 123 356 17 01 (betalningsmottagare: Tobias Henricsson).KONTAKT:E-post: krimmagasinet@prsmedia.seFacebook: www.facebook.com/prsmedia.seTänk om...? https://play.acast.com/s/tankom Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Videoversion finns på https://www.friasvenskar.se/c/dagens-svegot/s06e13I detta avsnitt av Dagens Svegot dyker vi djupt ner i de kriser som hotar vårt land och vår civilisation. Från det brinnande Libanon till Rysslands växande militära makt, från den sönderfallande svenska industrin till politikernas gröna vansinne - vi lämnar inget osagt. Men detta är inte bara en dyster uppräkning av problem. Vi ger dig konkreta råd och strategier för hur du som svensk kan förbereda dig och din familj för en tuffare framtid. Vårt fokus ligger på praktiska lösningar och nationell sammanhållning som nyckeln till överlevnad.Vi blickar även ut över Europa och analyserar de senaste politiska skeendena i Tyskland och Österrike. Här ser vi tecken på både förfall och hopp - lärdomar som är avgörande för Sveriges framtid. Detta är ett måsteavsnitt för alla som bryr sig om Sverige och vill vara förberedda på vad som komma skall.Missa inte denna guide till överlevnad och motstånd i en tid av kris och förändring.Ämnen som behandlas: - Krisen i Libanon och dess potentiella konsekvenser för Europa - Rysslands militära upprustning och vad det betyder för Sverige - Den svenska industrins kris och vägen till återhämtning - Gröna bluffprojekt och politisk korruption - Praktiska överlevnadsstrategier för svenska familjer- Demokratins tillbakagång i Tyskland - lärdomar för Sverige - FPÖ:s framgångar i Österrike - en ny politisk trend i Europa? - Vikten av nationell sammanhållning i kristider - Konkreta förslag för att stärka Sveriges beredskap och motståndskraftBecome a supporter of this podcast: https://www.spreaker.com/podcast/dagens-svegot--4339034/support.

Under Expo Salong den 21 maj 2024 talade Åsa Wikforss, författare och professor i filosofi om hur demokratin det senaste decenniet blivit försvagad av ett förvridet informationslandskap. Detta är en inspelning från premiären av Expo Salong som hölls den 21 maj 2024 i Stockholm. Ansvarig utgivare: Daniel Poohl --- Expo behöver ditt stöd Bli månadsgivare: https://expo.se/stod-expo/manadsgivare/  Prenumerera på Expo: https://expo.se/tidskriften/prenumerera  --- Studio Expo ger dig som lyssnar fördjupningar om våra avslöjanden, mer om våra granskningar och analyser av högextrema tendenser. Varje vecka i din poddspelare! Expo är en religiöst och partipolitiskt obunden stiftelse. Vi har granskat och bevakat extremhögern sedan 1995 – för en levande demokrati där rasistiska idéer och organisationer saknar inflytande. Stöd vår verksamhet genom att bli månadsgivare eller swisha en slant till 123 271 02 59.

Forskare, journalister och kulturskapare tystnar - hur kan vi tillsammans vända utvecklingen? Här kan du lyssna på en inspelning av seminariet där Kommittén för demokratins röstbärare lanseras – på en scen i Visby under Almedalsveckan 2024.  Kommittén är ett partipolitiskt och religiöst obundet forum, som består av organisationer som företräder forskare, journalister och kulturskapare. Vi tror på att arbeta tillsammans för att ge yrkesgrupperna bättre förutsättningar att verka. Sveriges Radios vd Cilla Benkö inledningstalar på seminariet. Sedan hör vi ett panelsamtal som leds av Max Låke, verksamhetsledare Unga tankar om musik. I panelen deltar Ulrika Hyllert, ordförande Journalistförbundet, Tora Holmberg, vicerektor Uppsala universitet samt företrädare för Sveriges universitets- och högskoleförbund SUHF, Katarina Renman Claesson, förbundsjurist Konstnärernas Riksorganisation och Karin Stenson, tf generalsekreterare Svenska Unescorådet.

Under Expo Salong den 21 maj 2024 talade Åsa Wikforss, författare och professor i filosofi om hur demokratin det senaste decenniet blivit försvagad av ett förvridet informationslandskap. Detta är en inspelning från premiären av Expo Salong som hölls den 21 maj 2024 i Stockholm. Ansvarig utgivare: Daniel Poohl --- Expo behöver ditt stöd Bli månadsgivare: https://expo.se/stod-expo/manadsgivare/  Prenumerera på Expo: https://expo.se/tidskriften/prenumerera  --- Studio Expo ger dig som lyssnar fördjupningar om våra avslöjanden, mer om våra granskningar och analyser av högextrema tendenser. Varje vecka i din poddspelare! Expo är en religiöst och partipolitiskt obunden stiftelse. Vi har granskat och bevakat extremhögern sedan 1995 – för en levande demokrati där rasistiska idéer och organisationer saknar inflytande. Stöd vår verksamhet genom att bli månadsgivare eller swisha en slant till 123 271 02 59.

Höjd beredskap med Patrik Oksanen, Johan Wiktorin, Amanda Wollstad och Anders Lindberg

Boken heter "Om det inte vore för oss - Kommunikatörer i demokratins tjänst" och gäst är författaren Caroline Thunved.Kommunikatörer som yrkesgrupp, och deras roll i organisationer (inte minst i offentlig sektor), har genom åren ifrågasatts och hamnat i skottgluggen för debatter. Antalet anställda kommunikatörer i vissa organisationer har ifrågasatts. En annan kritik, inte minst från journalister, har varit att det blivit svårare att granska och intervjua makthavare när kommunikatörer agerar gatekeepers. Den här kritiken anser bokens författare är både onyanserad och delvis felaktig. Syftet med boken är därför att ge en mer nyanserad och förklarande bild av vad kommunikatörens yrke faktiskt innebär. Genom intervjuer med yrkesverksamma beskrivs också varför kommunikatörer i offentlig sektor har en viktig roll i demokratins tjänst.Några av frågorna som diskuteras i programmet är: Vad kännetecknar kommunikatör som yrke och yrkesgrupp? Hur har kommunikatörens roll förändrats över tid? Varför och på vilket sätt har kommunikatörer en viktig roll i demokratins tjänst? Lyssna och få en kortversion av boken!Support this show http://supporter.acast.com/larafranlarda. Du kan stötta arbetet med podden genom att antingen skänka en engångssumma via swish (till nr 0737719037) eller genom att bli månadsgivare (tillika plusmedlem) för 19kr/mån (15kr+moms). Som plusmedlem får du även lyssna reklamfritt. Länk till plusmedlemskap hittar du här: https://plus.acast.com/s/larafranlarda. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Idag är det fars dag! Kul för alla pappor. Har du en pappa du gillar? Köp genast en bakelse.Vi har färdiga förklaringsmodeller för industrialismens genombrott eller Roms fall. Demokratins framväxt, globaliseringen och mycket mer därtill kan de flesta hyfsat historieintresserade berätta om.Men en så vardagsnära och viktig sak som hur det har varit att vara pappa i olika tider. Där är forskningen ung och dåligt spridd. Vi tänkte därför dra vårt strå till stacken och prata lite om historiska papparoller.Det blev en vild resa tillsammans med kungen, Palme, Johan Gabriel Oxenstierna och många fler därtill. Från de mycket närvarande papporna till de nästan helt frånvarande.Bor du i Gävle? Köp de sista stackars biljetterna till ”Krig och fred” som över huvud taget finns på marknaden. Adressen är: krigochfred.se—Lästlista:Berglund, Tomas, Det goda faderskapet: i svenskt 1800-tal, Carlsson, Diss. Härnösand : Mittuniversitetet, 2007,Stockholm, 2007Kyle, Gunhild ”Från patriark till pappa” i Hwang, Philip (red.), Faderskap i tid och rum, [Ny utg.], Natur och kultur, Stockholm, 2000Ekenstam, Claes, Johansson, Thomas & Kuosmanen, Jari (red.), Sprickor i fasaden: manligheter i förändring : en antologi, Gidlund, Hedemora, 2001 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi är på jakt. Demokratin är hotad och syndabockarna måste identifieras. Vem är egentligen ett hot mot demokratin och vad är ens demokrati?

Han har gått från liberal frihetsförespråkare till konservativ nationalist. Hör Europapoddens sommarserie om personerna som format, och formar, Europa. Idag om Viktor Orbán. Viktor Orbàn föddes den 31 maj 1963. Han växte upp under enkla förhållanden och har senare beskrivit hänförelsen när han som 15-åring för första gången använde ett handfat med rinnande vatten. Som 25-åring var han med och grundade partiet han idag leder, Fidesz, och 1989 höll han ett anförande som skulle göra honom känd i hela Ungern. Inför en kvarts miljon människor krävde han fria val och att de sovjetiska trupperna skulle ge sig av från landet. På bilder från den här tiden har Viktor Orbán skägg, halvlångt hår och uppknäppt skjorta. Roxettes "Listen to your heart" var partiets kampanjlåt. Kort därpå fick Viktor Orbán ett stipendium för att studera i Oxford av en man han senare kom att demonisera - den ungersk-amerikanske finansmannen George Soros. När Orban återvände till Ungern propagerade han för liberala reformer, mot nationalistisk och populistisk retorik. Men efter en valförlust bytte han fot och 1998 vann han valet med en konservativ och nationalistisk agenda. Idag har Orbán styrt Ungern i 13 år. Vad var det som fick honom att gå från frihetskämpe till auktoritär ledare? Och vem är egentligen Viktor Orbán?Den illiberala demokratinIdag har Viktor Orbán styrt Ungern knappt halva tiden som gått sedan kommunismens fall och landet har genomgått stora förändringar under hans tid vid makten. Stora delar av hans politiska projekt redogjordes i ett berömt tal 2014 där han myntar begreppet som ska bli hans mest citerade; det Ungern han vill bygga ska vara en “illiberal demokrati”. Men vad ligger i det begreppet? Och hur har han fört Ungern i den illiberala riktning han förespråkar?Stora ambitionerFörutom att göra ett stort avtryck på sitt eget land har Viktor Orbán ambitioner som sträcker sig utanför Ungerns gränser. Inte sällan syns med stor-Ungerns symboler och talar nostalgiskt om fornstora dar. I EU är han den ständiga nageln i ögat som kämpar inifrån för att unionen ska ha mindre makt över sina medlemsländer och till skillnad från andra tidigare Sovjetstater vägrar Viktor Orbán ta avstånd från Ryssland och Vladimir Putin. Vilken är hans långsiktiga politiska plan? Vad är det som driver honom? Och hur kommer man egentligen att minnas Viktor Orbán?Medverkande: Sara Svensson, statsvetare vid högskolan i Halmstad, Anamaria Dutceac Segesten, statsvetare och lektor i Europastudier vid Lunds universitet och Alf Svensson, före detta partiledare för Kristdemokraterna.Programledare: Caroline SalzingerProducent: Felicia Hassan

Vi gästas av ekonomiprofessor Tommy Andersson som forskar på en rad ämnen inom det mikroekonomiska området. Vi pratar tillexempel på hur forskning och statistik kan avgöra vem som ska få en ny njure, vilka som ska få ekonomiskt stöd och hur forskning kan hjälpa etiken på traven. Främst pratar vi dock om demokratin och olika valsystem, hur demokratiskt en demokrati är och vad den spännande demokratiparadoxen handlar om. Vi pratar också AI och hur en växande artificiell intelligens kan påverka samhället.

För 50 år sedan avslöjades underrättelseorganisationen IB, där Socialdemokraterna bedrev hemlig spaning mot svenska medborgare. I medierna har hjälte- och offerrollen varit tydlig, men är det inte rimligt att övervaka aktivister som vill införa diktatur? Skribenten Martin Jonols berättar om den kommunistiska miljön som han själv växte upp i. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Avsnitt 185. Det bidde en tumme! Åtminstone som det ser ut när vi sänder det här avsnittet. Stora delar av bokbranschen har med spänning sett fram emot Uppdrag Gransknings genomgång av Salomonsson Agencys affärsmetoder och av Niclas Salomonsson. Men precis när granskningen ska sändas stoppas den efter ett ”hot” från Salomonssons advokat som i 75 punkter listar vad UG kan vänta sig om dom sänder programmet. Vi gör ett försök att analysera vad som händer och vad vi kan vänta oss av fortsättningen. Varför är ordföranden i Förläggareföreningen styrelse alltid från Bonniers eller Nordstedts? Och varför är det de två stora förlagsgrupperna som alltid leder arbetet? Vi lever i en tid där gamla surdegar behöver rensas undan och en doft av mer demokratiskt slag bör svepa in i detta styrelserum. Just nu jäser missnöjet mer än vanligt så förläggaren tar frågan på stort allvar i detta inslag. Stockholms Bokhelg står för dörren. Efter två år har den hittat sin form, ändå ser det ut som att färre förlag deltar. En tillfällighet? Inte om förläggarens spaning betyder något.   00 59 – En agent och hans advokat 16 44 – Ett ordförandeval med gamla anor 23 34 – Stockholms Bokhelg och Bokbranschdagen 2023 26 13 – En nyhetsflash!

Katarina Barrling: Demokratins upplysta hål. Göran Everdahl: Personlig avveckling. Agnes Lidbeck: Genier stjäl. Spanarna i P1 samhällsspaning med humorSpanarna är programmet och podden för dig som vill bli både sinnligt underhållen och utmanad. Vad det ska handla om vet bara spanarna själva. Det enda vi kan vara säkra på är att siktet och blicken ska vara inställd på framtiden.Varje helg är det en ny mix spanare som tar sig an uppdraget att på cirka tio minuter var försöka förutspå framtiden utifrån att med egen och personlig blick tolka tidens tecken. Varmt välkommen att hänga med på resan!Här kan du lyssna på samtliga spaningar i vårt arkiv!Spanarnas officiella sida på FacebookPå Spanarnas officiella sida på Facebook kan du prata om programmet med andra spanarlyssnare.Undrar du något annat? Varmt välkommen att skriva ett mejl till oss!spanarna@sverigesradio.seOBS! Notera ny repristid för Spanarna som du hör en timme tidigare på lördagar från och med 28 januari klockan 09.03.

Demokratins tillbakagång är uppenbar. Populism, polarisering, hatretorik och ett växande missnöje har fört in demokratin på en väg som väcker frågan om det går att rädda demokratin från förfall. Med två månader kvar till riksdagsvalet djupdyker Bakom rubrikerna ner i demokratin, som upplever en kris. Sötebrödsdagarna är förbi och i dagsläget är hotbilderna både fler och mer utmanande än på många årtionden. Vad räddar demokratin från undergång och vilken roll kommer AI att ha i framtiden? Marina Lindell, akademiforskare på Institutet för samhällsforskning vid Åbo Akademi medverkar. Redaktör: Patrick Sjöholm. 

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

Åsa Wikforss är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Hon är sedan 2019 även ledamot i Svenska Akademin och har skrivit flera böcker, däribland Alternativa fakta som behandlade frågan om "fake news" och hur kunskap manipuleras.   För Adam berättar Åsa Wikforss om varför hon anser att vissa faktafrågor inte bör vara föremål för debatt i radio och tv. Hon pratar även om demokratins tillbakagång i världen som hon menar sammanfaller med en ökad spridning av desinformation och konspirationsteorier på sociala medier, därför anser hon även att det finns ett behov av att reglera sociala medier. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Är vår demokrati mer skör än vad vi tänker? Vilka är de mest ogillade åsikterna i samhället i dag? Och behöver vi alla gilla varandra? Det är frågor som samtalar om i veckans Hotspot, som bland annat handlar om demokratiska värden, politisk tolerans och affektiv polarisering. Gäst i programmet är Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

I detta avsnitt pratar vi med Ulrika Holgersson, docent i historia, lektor i mediehistoria och journalistik. Om när vi fick rösträtten i Sverige, demokratins uppbyggnad och orosmolnen i demokratins framtid. 

Här kommer ett sommar-såsigt avsnitt om demokratins historia som ska smeka oss in i en ny "säsong" av historia för idioter! Det pratas om demokratins väg från antika Grekland till allmän rösträtt i Sverige.Glöm inte att lyssna efter ljuget!Följ oss på Instagramkontakt: historiaforidioterpodcast@gmail.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Militära invasioner, handelskrig, inflationens återkomst, prisökningar och klimatkris - allt samtidigt. Hur ska man förstå Rysslands roll globalt och deras angrepp på Ukraina? Med John Hörnquist som gäst försöker detta avsnitt av Apans anatomi att se vad Samir Amin, Immanuel Wallerstein och Giovanni Arrighis världssystemteori kan ge för klarhet över de stora globala förändringarna just nu. Vi försöker ställa de stora världsförändringarna 1991 då hela den geopolitiska kartan ritades om mot det som sker idag. Har USA:s globala hegemoni och grepp över globaliseringen brutit samman? För vidare läsning: John Hörnquist (Flamman): Därför gick Ryssland chockterapins väg http://flamman.se/a/darfor-gick-ryssland-chockterapins-vag Nick Dearden (Red Pepper) : Samir Amin - a vital challenge to dispossession https://www.redpepper.org.uk/samir-amin-tribute/ Life and Thought - Samir Amin (video): https://www.youtube.com/watch?v=vsMkQWRpduw Samir Amin: The new imperialist structure https://monthlyreview.org/2019/07/01/the-new-imperialist-structure/ Carl Cassegård (Röda rummet): Världssystemet, arbetet och den politiska makten http://www.rodarummet.org/web/2019/06/17/2347/ Jan Viklund: Scen - Världen (ur Demokratins bärare - det globala folkrörelsesystemet) http://www.folkrorelser.org/demokratins/kap2.html

Hur har missionen satt sin prägel på samhällsbygget Sverige? Missionen har engagerat hundratusentals svenskar och har varit en stark folkrörelse i Sverige. I de svenska missionshusen samlade man in mycket pengar, inte minst genom alla syföreningar. Mer än 12 000 svenska kvinnor och män sändes ut till över hundra länder och på många platser finns idag kyrkor grundade av svenska missionärer, men vad har missionen betytt för det svenska samhällsbygget? Vilken roll spelade missionen och frikyrkorna när Sverige så småningom blev en demokrati?Hör bland andra Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm, Håkan A Bengsston, ledarskribent Dagens Arena, redaktör för boken Demokratins genombrott, Catarina Lundström, litteraturutvecklare som skrivit boken "Den goda viljan" om missionärer, Rwothomio Gabriel Kabandole, organisationen No white saviors och Åsa Widell, generalsekreterare UNHCR för Sverige.Programledare: Åsa Furuhagen Producent: Anders Diamant Reporter: Johanna Thunstedt

Hur har missionen satt sin prägel på samhällsbygget Sverige? Missionen har engagerat hundratusentals svenskar och har varit en stark folkrörelse i Sverige. I de svenska missionshusen samlade man in mycket pengar, inte minst genom alla syföreningar. Mer än 12 000 svenska kvinnor och män sändes ut till över hundra länder och på många platser finns idag kyrkor grundade av svenska missionärer, men vad har missionen betytt för det svenska samhällsbygget? Vilken roll spelade missionen och frikyrkorna när Sverige så småningom blev en demokrati?Hör bland andra Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm, Håkan A Bengsston, ledarskribent Dagens Arena, redaktör för boken Demokratins genombrott, Catarina Lundström, litteraturutvecklare som skrivit boken "Den goda viljan" om missionärer, Rwothomio Gabriel Kabandole, organisationen No white saviors och Åsa Widell, generalsekreterare UNHCR för Sverige.Programledare: Åsa Furuhagen Producent: Anders Diamant Reporter: Johanna Thunstedt

Chefer i offentlig sektor omfattas av en del andra spelregler och har delvis andra utmaningar som inte gäller chefer i privat sektor. Vad innebär det att vara chef i en politiskt styrd organisation? Varför har vissa chefer i offentlig sektor betydligt sämre organisatoriska förutsättningar än andra? Det är några av frågorna som diskuteras i detta avsnitt med programledaren Anki Udd, ledarskapsutvecklare på Ledarna, och Ove Ekerbring som är en av Ledarnas chefsrådgivare. 
 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den första demokratin uppstod när grekiska krigare grundade nya kolonier och valde rösträtt framför en oförutsägbar våldsmakt. De första medborgarstaterna växte fram omkring 700 f Kr i den grekisktalande världen runt Medelhavet och Svarta havet.De härskande beväpnade klasserna tog avstånd från en historia av maffialiknande klanbråk och hederstänkandet. I stället för ett ständigt pågående inbördeskrig valde man att rösta om vilka som skulle vinna. Det skapades medborgarstater med rösträtt, yttrandefrihet och likhet inför lagen för manliga fria medborgare i stark kontrast till den tidigare Homeriska världen där den starkaste rätt regerade. Medborgarstaterna överlevde ända till det makedonska imperiets expansion 300 f Kr.I en nymixad repris av avsnitt 40 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Tomas Lappalainen som är Sveriges främsta maffiaexpert med en rad böcker som Maffia, Camorra och Ndrangheta. Han är aktuell med boken Världens första medborgare.I den homeriska världen före medborgarstaterna var alla ständigt beväpnande och det fanns knappast något fredligt utbyte. Våldsmakt gav dig tillgång till egendom och rättigheter. I Homeros beskyddar gudarna hjältarna och hjältarna beskyddar vanligt folk – men du kan inte välja bort beskyddet. I boken Världens första medborgare drar maffiaforskaren Tomas Lappalainen paralleller mellan beskyddet från homeriska hjältar, maffian och den svenska staten.Södra Italien hade under århundrandena styrts utifrån av greker, romare, araber, spanjorer och fransmän. I Kalabrien i södra Italien upprättade greker kolonier på 700-talet före Kristus. Efter romarna följde araber, spanjorer, fransmän och slutligen Norditalien. Här kom staten att representeras av utländska kolonisatörer.Maffians starka ställning i södra Italien går att se som en rest från en tid före medborgarstatens framväxt i den grekisktalande världen. Då konkurrerade olika starka män och grupperingar om att beskydda och beskatta människorna.Själva begreppet maffia i dagens betydelse uppstod egentligen först vid Italiens enande 1861 när de lokala maktstrukturerna parat med ett starkt avståndstagande mot makter utifrån började konkurrera den nya enhetsstaten. I Södra Italien kan fortfarande staten eller norra Italien kan fortfarande ses som förtryckare.Ndrangetha från Kalabrien, Italiens skospets, är den mäktigaste maffian i södra Italien med kontaktnät över hela världen. Ndrangethans beskyddarverksamhet har sitt ursprung i den forntida antika världen innan några stadsstater hade uppstått i den grekiska övärlden.Ndranghetan lever med en förvriden hederskultur med rötter inom den grekiska forntiden som dopats av miljardvinster som kommer ifrån att de kontrollera den europiska kokainhandeln. En svag antydan om kränkning kan utlösa en mordvåg.Maffians beskyddarverksamhet är en direkt utmaning mot statens våldsmonopol. Att det dessutom handlar om ett stort antal maffiafamiljer som sinsemellan kämpar om makt och inflytande gör maffians styre mycket våldsamt.Den enda gången den italienska staten framgångsrikt har bekämpat maffian var under Mussolinis fascistregim då rättsstaten sattes ur spel. Maffian har också varit tillbakapressade under de så kallade Maxi-rättegångarna i början av 1980-talet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Ronie Berggren om den senaste religiösa omtolkningen: George Floyd som Jesus och Maria som svart, och varför vi måste prata tydligare om yttrandefrihet och religion. ------ STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

Oron växer för att Kina ska invadera. Ola Wong skriver om risken för krig, demokrati och halvledare. Därför har Taiwan-frågan blivit avgörande för Sverige. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

“Det är viktigt att komma ihåg att demokrati är ett ideal. Vi kan inte säga att vi har demokrati i någon fullständig mening.”   Att all politisk makt utgår från folkvalda parlamentariker är den självklara utgångspunkten i en demokrati. Men principen åberopas också när populistiska röster höjs mot det politiska "etablissemanget". Så vilka är egentligen “folket” i folkstyret? Och hur ska vi förstå folksuveränitetens princip om att all makt utgår från folket?   Den frågan ligger till grund för statsvetaren tillika veckans gäst Ludvig Beckmans nya bok. I “All makt åt folket” presenterar han kritiska granskningar av tre gängse uppfattningar i litteraturen om hur folksuveräniteten bör förstås och förverkligas – och föreslår slutligen ett eget alternativ. Allt för att vägleda läsaren i hur vi bör förstå – och kan missförstå – detta demokratins löfte om att all offentlig makt utgår från folket.

“Min poäng är att äkta nyheter behövs för att medborgare ska förstå och kunna orientera sig i sin omvärld. Den äkta nyhetsförmedlingen syftar till att få den demokratiska medborgerligheten att fungera.”   Gäst i veckan podd är journalisten Erik Fichtelius som i sin nya bok Äkta Nyheter argumenterar för den faktabaserade och konsekvensneutrala nyhetsförmedlingens centrala roll i en fungerande demokrati. Med utgångspunkt i erfarenheter från ett långt yrkesliv och forskning kring nyhetsarbete i svensk och global kontext framvisar han värdet av faktabaserad och oberoende media, samt hur farligt det blir när auktoritära regimer styr och censurerar nyhetsförmedlingen.   Vad definierar överhuvudtaget en nyhet? Vad är äkta nyheter? Och var går gränsen för journalistikens konsekvensneutralitet?

Stiftelsen Expo anordnade en tävling i våras för att utse en symbol för demokratin. Förhoppningen är att symbolen ska kunna vara en markör för alla oss som vill stå upp för och verka för ett demokratisk samhälle. En motvikt till alla symboler som sprider antidemokratiska värderingar. Demokratins värde symboliseras av ett klot placerat i en glasmonter. Klotet, eller cirkeln, representerar demokratins grundläggande värderingar och väggarna utgör ramarna som upprätthåller systemet. Glasmontern står för transparens och yttrandefrihet och symboliserar vikten av att värna om demokratin och skydda den mot angrepp. Ta symbolen till dig, använd den och sprid den gärna.  Lästips, och symbolen, hittar du på avsnittets webbsida

Vi rör oss mot en tid där dystopin inte längre är en varning utan en framtid utan framtid. Idéhistorikern Julia Nordblad reflekterar över klimathotet och vår relation till de som ännu inte fötts. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i november 2018. Omslaget till den norska författaren Maja Lundes roman Blå visar en människa som sjunker i ett havsblått djup. Uppe vid vattenytan glittrar solljuset, men läsaren är redan under ytan, omsluten av vatten. Munnen känns som sandpapper bara jag ser det där omslaget. För Lunde har låtit mig uppleva hur törst smakar, hur hetta kan pressa mot skallbenet, hur det känns när det var flera år sen det regnade sist. I flera dagar efter att jag läst ut boken spänns kroppen varje gång jag vrider på kranen, och när vattnet, alldeles klart, rinner ur den kommer en påtaglig lättnad. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först. Dessa rent fysiska reaktioner framkallas av Lundes skildring av ett klimatförändrat Sydeuropa på 2040-talet. Tillsammans med sin lilla dotter Lou irrar huvudpersonen David genom ett förvridet sydfranskt landskap, sökande efter någonstans att sova där det finns vatten att dricka  och efter resten av sin familj, som försvann i den senaste branden. Lundes framtidsskildring vilar på insikten om att också teknologiska och vetenskapliga framsteg villkoras av att regnen faller, att insekterna pollinerar, att inte staten vittrar sönder under trycket från alltför många samtidiga kriser. En dag har det gått fem år sedan det regnade sist, en dag är det tomt på butikens hyllor, brandbilarna kommer inte längre och internetuppkopplingen blir alltmer sporadisk. Livet präglas av ovisshet och väntan. Oroande tecken hopas, beskeden är få. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först. När samhällskontraktet är brutet blir tidshorisonten andlöst kort. Idag är den dag som ska överlevas. Lundes roman ställer oss inför en av denna nya vardags akuta moraliska frågor. Hur är man egentligen en anständig förälder när omgivningen alltmer börjar likna Thomas Hobbes lakoniska beskrivning av livet utan stat: ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort. Romanen innehåller en parallell historia som utspelar sig tjugofyra år tidigare, år 2017. Här är det norska Signe som fortfarande mot slutet av sitt liv slits itu mellan insikten om att allt är på väg åt fel håll och kärleken till en man som inte delar den insikten. Han som, efter att ha skakat av sig ungdomens radikalism, blir kommunalråd i det lilla samhället på fjällsidan, och är den som mot slutet av 2010-talet ger klartecken för utvinning och export av den krympande glaciären. Med små, mycket rena motorsågar bryts den kvarvarande isen, isoleras och fraktas till kunder i oljestaterna. Blir en kub exklusivt vitt guld i drinken. I sitt livs konflikt valde Signe glaciären, havet, lojaliteten mot framtiden. Och det valet har skoningslöst mätt ut avståndet till andra, gjort henne ohjälpligt ensam. Som en törstig har hon gått genom livet. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid. Klimatförändringen river i det vi bryr oss allra mest om. Vildsint sliter den i banden mellan älskande, och i banden mellan generationer. Den allra mest brännande relationen i Lundes roman är den som uppstår mellan de två tidsplanen. Mellan generationer som är främlingar för varandra, men som delar på samma vatten. Lunde frammanar en av klimatkrisens verkligt stora frågor: vilken är egentligen vår relation till framtida generationer? Framtida människor är okända för oss, men åberopas tillräckligt ofta i politiken för att vi ska misstänka att vi på något sätt tillhör samma politiska gemenskap. Men vad innebär detta för oss i politisk, eller rentav demokratisk, mening? Den spanske filosofen Daniel Innerarity skriver i sin bok Framtiden och dess fiender: Till det politiska hoppets försvar att eftersom de framtida generationerna inte är här ännu så kan inte samhällskontraktet mellan oss och dem vara ömsesidigt. Det måste istället utgå från överlämnandets logik. Frågan är vad det är som ska överlämnas. I klimatförändringens tid är de nu levandes påverkan på framtida generationers liv enormt, ja, avgörande. Genom klimatet styr vår tids människor de kommandes tillvaro, själva har de inget att säga till om i fråga om de mest grundläggande förutsättningarna för sina liv. Om vi på allvar tog hänsyn till framtida generationers intressen i den politiska processen så skulle det antagligen förbättra deras situation. Det vore med största säkerhet ett bättre sätt att styra över dem men likafullt ett styrande över dem utan deras godkännande. Knappast en demokratisk relation med andra ord. Att varje generation måste få styra sig själv, vara suverän, det visste redan Thomas Jefferson. Hur ska det gå ihop? Inneraritys svar är att det vi är skyldiga att lämna över till framtida människor är själva möjligheten för dem att styra sig själva. Och för att kunna göra det behöver de alternativ att välja mellan. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid. Men det är precis denna öppenhet som den globala uppvärmningen hotar. Förändringarna i klimatsystemet kan nå trösklar och loopar, de kan fördröjas för att sedan komma abrupt. Vid en viss punkt börjar klimatsystemet självt förstärka den redan påbörjade uppvärmningsprocessen. Då hjälper inga utsläppsminskningar i världen längre, Grönlandsisen smälter ändå. Politikers, folkrörelsers och internationella överenskommelsers handlingar blir utan effekt. Demokratins öppna framtid övergår i tragedins tidsstruktur. Avgörandet har då redan skett, det som återstår är ett obönhörligt utrullande av dess konsekvenser. Så är det i Maja Lundes 2040-tal. Där har regnen redan slutat komma, bränderna blivit alldeles för många, samhällskontraktet vittrat bort. Klimatförändringen rullar vidare. Där finns inte längre någon öppen framtid i politisk mening. För varje ton koldioxid vi släpper ut närmar vi oss den där tröskeln då förändringarna inte längre går att stoppa, då den öppna framtiden tar slut. Kärnan i vår politiska relation till framtida generationer är att deras öppna framtid ligger i vår generations händer. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Du skruvar kanske på dig nu? Denna pinsamma överspändhet i klimatfrågan. Har inte människor i alla tider tyckt sig leva i de yttersta tiderna? Trott att just deras historiska ögonblick varit avgörande? Säkert, men också de yttersta tiderna måste till syvende och sist vara en empirisk fråga. Och på sätt och vis är det den empiriska frågan klimatvetenskapen försöker ge svar på. Hur mycket koldioxid till tål den öppna framtiden? Dystopier har alltid kunnat läsas som en framtid som går att undvika, en varning. Mellan mig, läsaren, och Maja Lundes framtid utan framtid öppnar sig möjligheten att styra undan. Det svindlande med att läsa romanen Blå i vår tid är att det är själva denna möjlighet att styra undan som är hotad. Den dystopiska litteraturens resonanslåda slås sönder. Snart kan det vara för sent för varningar, snart kan alternativens tid vara förbi. Det är vår generation som äger en tidsbegränsad möjlighet att begränsa klimatförändringen. Det är vi som lever i den vibrerande tid grekerna kallade kairos, den tid då handling är möjlig, då tillfället finns att gripa. När koldioxiden i atmosfären nått en viss koncentration har den tiden runnit ut. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Liksom vattnet, delar vi den med alla kommande generationer. Julia Nordblad, idéhistoriker

Demokratin i världen är på tillbakagång. Med ett informationsflöde designat att väcka känslor snarare än att ge korrekt information, med växande stöd för populistiska rörelser och med allt större inflytande från ickedemokratiska stormakter i världspolitiken kanske det inte är så konstigt. Men varför är demokrati viktigt? Vad består den av? Går den att mäta? Och vad är det vi riskerar att förlora när demokratins motståndare vinner mark? Medverkande:Åsa Wikforss, professor i filosofi vid Stockholms universitet, författare och ledamot av Svenska Akademien.Staffan Lindberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och föreståndare för V-Dem-institutet.Redaktör och programledare: Jonas Löfvenberg See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Demokratins genombrott firar 100 år utifrån att besluts togs i riksdagen den 17 december 1918 om allmän rösträtt vilket uppmärksammas i hela landet. SKR och regeringen har en överenskommelse med målsättningen är att verka för en uthållig demokrati med stärkta förutsättningar för deltagande och delaktighet. Medverkande:  Anders Knape ordförande SKR, Christina Lidström, kommunstyrelsens ordförande i Bjurholm, Emma Frans från Kommittén Demokratin 100 år samt Eivy Blomdahl fullmäktiges ordförande i Boden. Programledare: Anna-Lena Pogulis, SKR Tid: 31.57

”Jag tror att man kan se att den kris som demokratin i många länder står inför är kopplad till att mindre fokus lagts på folkbildning och kunskapsspridning” Så resonerar filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss i ett samtal om den aktuella politiska utvecklingen i USA, demokratins kris och avsaknaden av det gångna seklets folkbildningsrörelser i vår samtid. I årets första poddavsnitt berättar hon om sitt nya bokprojekt ”Därför Demokrati” och bemöter viss kritik som riktats mot boken ”Alternativa Fakta”.   Böckerna som talas om i avsnittet finns här:  https://fritanke.se/bocker/alternativa-fakta-3/  https://fritanke.se/bocker/darfor-demokrati/ 

Första Studio Ett 2021. Hur ska den nya pandemilagen användas? Vaccinationer mot covid-19 väntas. Demokratins utveckling i världen 2021. Första vardagen efter Brexit. Svensk arbetarlitteratur då och nu. "You'll never walk alone"-sångaren Gerry Marsden är död. Korruption under pandemin i Rumänien.

Elektorskollegiet avlade i måndags sina röster och därmed är Biden nästan klar som ny president i USA. I dagens extrapodd pratar vi om elektorsomröstningen och de allra sista detaljerna som ska på plats innan Biden kan sväras in. Och så ställer frågan om demokratin i och med detta står stadig i USA. Vi utser även vinnarna i vår lyssnartävling där inte mindre än sju böcker kommer att dimpa ner i brevlådan hos några lyssnare!  

Demokrati. Idag är det få som aldrig hört talas om det, men var och när hade det sin början? I denna första del om antik demokrati beger vi oss till staden Aten, där det under 500-talet f.v.t. inleddes ett smått radikalt experiment som skulle komma att sätta djupa spår i historien.

Kristofer Lundström intervjuar den här veckan den amerikanska journalisten och författaren Anne Applebaum, aktuell på svenska med nya boken Demokratins skymning. Dessutom medverkar Frida Stranne, som gett ut en bok tidigare i år om den politiska utvecklingen i USA. "Demokratins skymning" av Anne Applebaum utforskar auktoritära rörelsers lockelse på människor som lever i demokratier med exempel från Polen, Ungern, Storbritannien, Spanien och USA. Översatt till svenska av Margareta Eklöf. Frida Strannes bok "Supermakten - vad varje svensk bör veta om USA" kom ut tidigare i somras och den är skriven tillsammans med Sanna Torén Björling. Andra böcker som nämns i programmet är: "The Room where it Happened" av John Bolton "To Much and never enough" av Mary Trump "Disloyal : A Memoir" av Michael Cohen "A Very Stable Genius" av Philip Rucker och Carol Leonnig "Fear" och "Rage" av Bob Woodward Fear finns översatt till svenska: "Fruktan: Donald Trump i Vita huset", översättning av Gabriel Setterborg och Kjell Waltman "Trump and the American Future" av Newt Gingrich "Obsession : Inside the Washington Establishment's Neverending War on Trump" av Byron York Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Kristofer Lundström Producenter: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson

“Det är en risk vi gärna tar, att framstå som galna utopister.” Borde vi vara oroliga för demokratins framtid? Ja, menar filosoferna Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö i boken “Folk & vilja: Ett försvar av demokratin i vår tid”. De argumenterar för att vi behöver mer demokratiskt belsutsfattande i samhällets alla sfärer för att engagera medborgarna. Hör Tersman berätta om demokratins kris och våra möjligheter att rädda den sköra skapelsen.  Boken finns att köpa här: https://fritanke.se/bocker/folk-vilja/ 

Vad gör man om man inte har råd att köpa sin frihet? Stjäl en båt och rym! Du kommer att klassas som krigshjälte! Vad gör man om man inte vill att ens reformer ska bli upprivna? Man avgår och flyr stan!

IQ testet som sänkte polisen - och Jonas

För hundra år sen infördes den allmänna rösträtten - men vilken roll hade de religiösa rebellerna och väckelserörelsen för demokratins utveckling? Vad betydde det för framtiden att Gråkolten Anna Gustafsdotter vägrade lyda prästen och hävdade rätten att tro och tänka på egen hand? Programledare Åsa Furuhagen gör en resa från Stockholm 1731 via Malmö 1881 till den oroliga tiden för hundra år sen då rösträttsrörelsen till slut segrade. Vi möter aktivister och författare med ett ben i folkrörelserna och ett annat i kristendomen. Hur kom Elin Wägner i kontakt med kväkarna? Hur såg den legendariske pingstpastorn Lewi Petrus på politiken? Människor och tros reporter Elias Krantz berättar om kväkarrörelsen nu och då. Gäster är Ulrika Knutson, författare och kulturjournalist, Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola och Joel Halldorf, teolog och skribent på tidningen Dagen. Religiösa rebeller är en serie av Åsa Furuhagen och Elias Krantz och alla avsnitt finns i appen Sveriges Radio Play

En brevväxling om skilsmässor, en ny sorts feminism och att vara en av grabbarna. Med Annika Lantz och författaren Linda Skugge.

En frihetlig klassiker av Ken Schooland som sedan några år har funnits i svensk upplaga på misesinstitutets hemsida. I den följer vi den skeppsbrutna Jonatan som utforskar en märklig ö och dess besynnerliga invånare. Bokens enkla men tankeväckande upplägg gör den utmärkt till nyfikna utomstående, nyblivna libertarianer eller till mer vällästa personer som vill få till sig några illustrerande exempel på statlig galenskap att ta till vid nästa middagsbjudning med släkten. Till er föräldrar är detta även den bästa introduktionen kring rationella ekonomiska principer till barn. I slutet av e-boken (länk nedan) finns till och med frågor kopplade till varje kapitel som diskussionsunderlag. Hela boken på svenska: www.mises.se/bibliotek/jonatan-…underbara-aventyr/ Om du gillade detta rekommenderas även ljudboken av "Demokratins baksida" som går att finna här på Mises Ljud. https://soundcloud.com/mises-se/72-demokratins-baksida

Demokrati anses allmänt vara det bästa tänkbara politiska systemet. Det är faktiskt ingen överdrift att säga att demokrati har blivit en politisk religion. Det är den största sekulära religionen på jorden. Den som kritiserar det demokratiska idealet löper risk att betraktas som det civiliserade samhällets fiende. Men det är exakt det som Karel Beckman och Frank Karsten gör. I denna provokativa och läsvärda bok tacklar de det sista politiska tabut: idén att vår räddning står att finna i demokrati. Med enkla och tydliga argument visar de att demokrati, tvärtemot den allmänna övertygelsen, inte alls leder till frihet, civilisation, välstånd, fred och rättssäkerhet, utan till motsatsen. Det leder till mindre frihet, mer samhällskonflikter, skenande statliga utgifter, en avtagande levnadsstandard, och förlust av individuella rättigheter. På blott 3 timmar krossar de 13 myter som ofta används för att motivera demokrati. De presenterar också ett tilltalande alternativ: ett samhälle baserat på individuell frihet och frivilliga samhällsrelationer. Undrar du också varför staten fortsätter att växa sig allt större, varför statsskulden ökar, samtidigt som din frihet och ditt välstånd urholkas? När du har läst denna bok kommer du inte längre att undra – du kommer att förstå varför det är så och vad som kan göras åt det. 0:00:00 - Ord om författarna 0:06:34 - Introduktion till demokratins baksida 0:21:45 - Myt 01 - Varje röst räknas 0:26:31 - Myt 02: I en demokrati är det folket som styr 0:35:08 - Myt 03: Majoriteten har rätt 0:38:55 - Myt 04: Demokrati är politiskt neutral 0:51:40 - Myt 05: Demokrati leder till välstånd 1:03:42 - Myt 06: Demokrati är nödvändigt för att säkerställa en rättvis fördelning av välståndet och hjälpa de fattiga 1:11:19 - Myt 07: Demokrati är nödvändigt för att kunna leva tillsammans i harmoni 1:21:52 - Myt 08: Demokrati är oumbärligt för en gemensamhetskänsla 1:27:38 - Myt 09: Demokrati innebär frihet och tolerans 1:39:18 - Myt 10: Demokrati främjar fred och bekämpar korruption 1:47:21 - Myt 11: I en demokrati får folk vad de vill ha 1:56:24 - Myt 12: Vi är alla demokrater 2:03:18 - Myt 13: Det finns inget (bättre) alternativ 2:08:49 - Demokratins kris 2:29:09 - Mot en ny frihet 2:43:58 - Det kontraktsbaserade samhället E- och ljudboken har sedan en längre tid funnits tillgänglig på mises.se; https://www.mises.se/bibliotek/demokratins-baksida/ Om du gillade detta rekommenderas även ljudboken "Jonatan Godtrogen" som går att finna här på Mises Ljud. https://soundcloud.com/mises-se/82-jonatan-godtrogen-hela-boken

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis.   Vår planet sedd utifrån Det var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt. Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi. Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans? När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel. det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat Som Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion. Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut. Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968. Tiden rinner ut Man brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik. Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop. I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur. Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten. Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp. Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel? Demokrati på paus? Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens. Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv? Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka. Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val? Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid. En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa. Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer Det var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare. Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna. Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare. Dan Jönsson, författare och essäist

Demokrati betyder folkstyre. Men för att en demokrati ska fungera behöver det också vara en rättsstat och ha handlingskraft. Ibland uppstår spänning mellan de här tre värdena, något som statsvetarna Katarina Barrling och Sören Holmberg kallar för demokratins triangeldrama. Det är ett av ämnena i det här seminariet där Katarina Barrling och Sören Holmberg får sällskap av statsvetarna Olof Petersson och Anders Sundell för att diskutera demokratins framtid och utmaningar.

Den första demokratin uppstod när grekiska krigare grundade nya kolonier och valde rösträtt framför en oförutsägbar våldsmakt. De första medborgarstaterna växte fram omkring 700 f Kr i den grekisktalande världen runt Medelhavet och Svarta havet.De härskande beväpnade klasserna tog avstånd från en historia av maffialiknande klanbråk och hederstänkandet. I stället för ett ständigt pågående inbördeskrig valde man att rösta om vilka som skulle vinna. Det skapades medborgarstater med rösträtt, yttrandefrihet och likhet inför lagen för manliga fria medborgare i stark kontrast till den tidigare Homeriska världen där den starkaste rätt regerade. Medborgarstaterna överlevde ända till det makedonska imperiets expansion 300 f Kr.I den homeriska världen före medborgarstaterna var alla ständigt beväpnande och det fanns knappast något fredligt utbyte. Våldsmakt gav dig tillgång till egendom och rättigheter. I Homeros beskyddar gudarna hjältarna och hjältarna beskyddar vanligt folk – men du kan inte välja bort beskyddet. I boken Världens första medborgare drar maffiaforskaren Tomas Lappalainen paralleller mellan beskyddet från homeriska hjältar, maffian och den svenska staten.Södra Italien hade under århundrandena styrts utifrån av greker, romare, araber, spanjorer och fransmän. I Kalabrien i södra Italien upprättade greker kolonier på 700-talet före Kristus. Efter romarna följde araber, spanjorer, fransmän och slutligen Norditalien. Här kom staten att representeras av utländska kolonisatörer. Maffians starka ställning i södra Italien går att se som en rest från en tid före medborgarstatens framväxt i den grekisktalande världen. Då konkurrerade olika starka män och grupperingar om att beskydda och beskatta människorna.Själva begreppet maffia i dagens betydelse uppstod egentligen först vid Italiens enande 1861 när de lokala maktstrukturerna parat med ett starkt avståndstagande mot makter utifrån började konkurrera den nya enhetsstaten. I Södra Italien kan fortfarande staten eller norra Italien kan fortfarande ses som förtryckare.Ndrangetha från Kalabrien, Italiens skospets, är den mäktigaste maffian i södra Italien med kontaktnät över hela världen. Ndrangethans beskyddarverksamhet har sitt ursprung i den forntida antika världen innan några stadsstater hade uppstått i den grekiska övärlden.Ndranghetan lever med en förvriden hederskultur med rötter inom den grekiska forntiden som dopats av miljardvinster som kommer ifrån att de kontrollera den europiska kokainhandeln. En svag antydan om kränkning kan utlösa en mordvåg.Maffians beskyddarverksamhet är en direkt utmaning mot statens våldsmonopol. Att det dessutom handlar om ett stort antal maffiafamiljer som sinsemellan kämpar om makt och inflytande gör maffians styre mycket våldsamt.Den enda gången den italienska staten framgångsrikt har bekämpat maffian var under Mussolinis fascistregim då rättsstaten sattes ur spel. Maffian har också varit tillbakapressade under de så kallade Maxi-rättegångarna i början av 1980-talet.I avsnitt 40 av podcasten Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Tomas Lappalainen som är Sveriges främsta maffiaexpert med en rad böcker som Maffia, Camorra och Ndrangheta. Han är aktuell med boken Världens första medborgare.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi rör oss mot en tid där dystopin inte längre är en varning utan en framtid utan framtid. Idéhistorikern Julia Nordblad reflekterar över klimathotet och vår relation till de som ännu inte fötts. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Omslaget till den norska författaren Maja Lundes roman Blå visar en människa som sjunker i ett havsblått djup. Uppe vid vattenytan glittrar solljuset, men läsaren är redan under ytan, omsluten av vatten. Munnen känns som sandpapper bara jag ser det där omslaget. För Lunde har låtit mig uppleva hur törst smakar, hur hetta kan pressa mot skallbenet, hur det känns när det var flera år sen det regnade sist. I flera dagar efter att jag läst ut boken spänns kroppen varje gång jag vrider på kranen, och när vattnet, alldeles klart, rinner ur den kommer en påtaglig lättnad. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först. Dessa rent fysiska reaktioner framkallas av Lundes skildring av ett klimatförändrat Sydeuropa på 2040-talet. Tillsammans med sin lilla dotter Lou irrar huvudpersonen David genom ett förvridet sydfranskt landskap, sökande efter någonstans att sova där det finns vatten att dricka  och efter resten av sin familj, som försvann i den senaste branden.  Lundes framtidsskildring vilar på insikten om att också teknologiska och vetenskapliga framsteg villkoras av att regnen faller, att insekterna pollinerar, att inte staten vittrar sönder under trycket från alltför många samtidiga kriser. En dag har det gått fem år sedan det regnade sist, en dag är det tomt på butikens hyllor, brandbilarna kommer inte längre och internetuppkopplingen blir alltmer sporadisk. Livet präglas av ovisshet och väntan. Oroande tecken hopas, beskeden är få. En dag är den demokratiskt styrda rättsstaten slutgiltigt borta; inget meddelande gick ut till allmänheten först. När samhällskontraktet är brutet blir tidshorisonten andlöst kort. Idag är den dag som ska överlevas. Lundes roman ställer oss inför en av denna nya vardags akuta moraliska frågor. Hur är man egentligen en anständig förälder när omgivningen alltmer börjar likna Thomas Hobbes lakoniska beskrivning av livet utan stat: ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort. Romanen innehåller en parallell historia som utspelar sig tjugofyra år tidigare, år 2017. Här är det norska Signe som fortfarande mot slutet av sitt liv slits itu mellan insikten om att allt är på väg åt fel håll och kärleken till en man som inte delar den insikten. Han som, efter att ha skakat av sig ungdomens radikalism, blir kommunalråd i det lilla samhället på fjällsidan, och är den som mot slutet av 2010-talet ger klartecken för utvinning och export av den krympande glaciären. Med små, mycket rena motorsågar bryts den kvarvarande isen, isoleras och fraktas till kunder i oljestaterna. Blir en kub exklusivt vitt guld i drinken. I sitt livs konflikt valde Signe glaciären, havet, lojaliteten mot framtiden. Och det valet har skoningslöst mätt ut avståndet till andra, gjort henne ohjälpligt ensam. Som en törstig har hon gått genom livet. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid. Klimatförändringen river i det vi bryr oss allra mest om. Vildsint sliter den i banden mellan älskande, och i banden mellan generationer. Den allra mest brännande relationen i Lundes roman är den som uppstår mellan de två tidsplanen. Mellan generationer som är främlingar för varandra, men som delar på samma vatten. Lunde frammanar en av klimatkrisens verkligt stora frågor: vilken är egentligen vår relation till framtida generationer? Framtida människor är okända för oss, men åberopas tillräckligt ofta i politiken för att vi ska misstänka att vi på något sätt tillhör samma politiska gemenskap. Men vad innebär detta för oss i politisk, eller rentav demokratisk, mening? Den spanske filosofen Daniel Innerarity skriver i sin bok Framtiden och dess fiender: Till det politiska hoppets försvar att eftersom de framtida generationerna inte är här ännu så kan inte samhällskontraktet mellan oss och dem vara ömsesidigt. Det måste istället utgå från överlämnandets logik. Frågan är vad det är som ska överlämnas. I klimatförändringens tid är de nu levandes påverkan på framtida generationers liv enormt, ja, avgörande. Genom klimatet styr vår tids människor de kommandes tillvaro, själva har de inget att säga till om i fråga om de mest grundläggande förutsättningarna för sina liv. Om vi på allvar tog hänsyn till framtida generationers intressen i den politiska processen så skulle det antagligen förbättra deras situation. Det vore med största säkerhet ett bättre sätt att styra över dem men likafullt ett styrande över dem utan deras godkännande. Knappast en demokratisk relation med andra ord. Att varje generation måste få styra sig själv, vara suverän, det visste redan Thomas Jefferson. Hur ska det gå ihop? Inneraritys svar är att det vi är skyldiga att lämna över till framtida människor är själva möjligheten för dem att styra sig själva. Och för att kunna göra det behöver de alternativ att välja mellan. Det vi är skyldiga framtida generationer är helt enkelt en öppen framtid. Men det är precis denna öppenhet som den globala uppvärmningen hotar. Förändringarna i klimatsystemet kan nå trösklar och loopar, de kan fördröjas för att sedan komma abrupt. Vid en viss punkt börjar klimatsystemet självt förstärka den redan påbörjade uppvärmningsprocessen. Då hjälper inga utsläppsminskningar i världen längre, Grönlandsisen smälter ändå. Politikers, folkrörelsers och internationella överenskommelsers handlingar blir utan effekt. Demokratins öppna framtid övergår i tragedins tidsstruktur. Avgörandet har då redan skett, det som återstår är ett obönhörligt utrullande av dess konsekvenser. Så är det i Maja Lundes 2040-tal. Där har regnen redan slutat komma, bränderna blivit alldeles för många, samhällskontraktet vittrat bort. Klimatförändringen rullar vidare. Där finns inte längre någon öppen framtid i politisk mening. För varje ton koldioxid vi släpper ut närmar vi oss den där tröskeln då förändringarna inte längre går att stoppa, då den öppna framtiden tar slut. Kärnan i vår politiska relation till framtida generationer är att deras öppna framtid ligger i vår generations händer. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Du skruvar kanske på dig nu? Denna pinsamma överspändhet i klimatfrågan. Har inte människor i alla tider tyckt sig leva i de yttersta tiderna? Trott att just deras historiska ögonblick varit avgörande? Säkert, men också de yttersta tiderna måste till syvende och sist vara en empirisk fråga. Och på sätt och vis är det den empiriska frågan klimatvetenskapen försöker ge svar på. Hur mycket koldioxid till tål den öppna framtiden? Dystopier har alltid kunnat läsas som en framtid som går att undvika, en varning. Mellan mig, läsaren, och Maja Lundes framtid utan framtid öppnar sig möjligheten att styra undan. Det svindlande med att läsa romanen Blå i vår tid är att det är själva denna möjlighet att styra undan som är hotad. Den dystopiska litteraturens resonanslåda slås sönder. Snart kan det vara för sent för varningar, snart kan alternativens tid vara förbi. Det är vår generation som äger en tidsbegränsad möjlighet att begränsa klimatförändringen. Det är vi som lever i den vibrerande tid grekerna kallade kairos, den tid då handling är möjlig, då tillfället finns att gripa. När koldioxiden i atmosfären nått en viss koncentration har den tiden runnit ut. Den öppna framtiden är på så vis en ändlig resurs. Liksom vattnet, delar vi den med alla kommande generationer. Julia Nordblad, idéhistoriker   Litteratur Maja Lunde, Blå, översättning Lotta Eklund, Natur & Kultur, 2017. Maja Lunde, Binas historia, översättning Lotta Eklund, Natur & Kultur, 2016. Daniel Innerarity, The Future and Its Enemies: In Defense of Political Hope, översättning Sandra Kingery, Stanford University Press, 2012 IPCC, Climate Change 2014: Synthesis Report.

Mona Sahlin kan helt enkelt inte sluta fiffla - så hon fick fara och flyga. Håkan Juholt hann inte cykla runt länge i skogen i sin reklamfilm innan han rök all världens väg. Kommentar överflödig gällande Stefan Löfven. Får se hur länge det dröjer innan även han helt förpassas till historien. Men vilken kriminell imbecill är det som kanske står på tur nu då? Lyssna på helgens program!PODDEN ÖVERLEVER MED DITT STÖD:Swish: 073 846 37 64Meddelande: GåvaVI SNACKAR GÄRNA MED DIG SOM LYSSNAR. GÅ MED:https://discord.gg/9skcuBdIDAG PRATAR VI OM DETTA:* Nina Drakfors om den Alternativa Bokmässan som stoppades.* Del 1) Demokratins totala förintelse inför öppen ridå.* Del 2) SD:s Björn Söder sparkas ut.* Del 3) Åkesson håller fingret över den röda knappen.* Socialdemokraterna belönar kriminella människor.* Om du hade varit kungen inför riksdagen.* Vara illojal för "värdegrunden"!MEDVERKANDE:Programledare: Lelle JohanssonGäster: Nina Drakfors, Pontus Persson & Elisabeth EngmanMejl: VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra veckans program:https://www.spreaker.com/user/verklighetschecken/islamistiskt-initiativ-kuppar-miljoepartNÄSTA PROGRAM: 6 OKTOBER 2018VECKANS MUSIKTIPS:LELLEDismember - Death Metalhttps://youtu.be/bpy7PQVhtNkNINAJaya Lakshmi and Ananda-This is the Dayhttps://www.youtube.com/watch?v=YOwoWsXFwjU&feature=youtu.bePONTUSDisturbed - A Reason To Fighthttps://www.youtube.com/watch?v=t4382UVl0ocELISABETHAC/DC - Highway to Hell https://www.youtube.com/watch?v=l482T0yNkeo

För andra året i rad träffar Carl Heath journalisten och författaren Patrik Oksanen. Mot bakgrund av hans i dagarna utkomna bok Skarpa Skärvor diskuterar de samhället, digitaliseringen och demokratins utmaningar. Vi samtalar om svårigheterna när det kommer till källkritik, och om desinformationen som döljer sig i vårt vardagliga språk. Har du synpunkter på samtalet, frågor […] The post # 139 – Skarpa Skärvor, ett samtal om samhället, digitaliseringen och demokratins utmaningar med Patrik Oksanen appeared first on Podcasten Digitalsamtal.

Antidemokratiska krafter vinner mark runt om i världen. Riskerar vi en tillbakagång till nittonhundratalets totalitära era? Det totalitära samhället dominerar våra fiktiva dystopier. I verkligheten är det demokratiska samhället på tillbakagång. Vi är livrädda för totalitarismen, men samtidigt lockade av auktoritära krafter. Vad kan vi lära oss av historien? Hur kan vi motverka totalitära tendenser? Och vad händer egentligen i Ungern?

...för det gäller ju att att vinna valet och nå ut! Med PPPpartiets budskap. Och då handlar det om Facebook? Kanske partiets enda massmediala plattform i nuläget. Då chockar Perre med att “han ska gå ur”! En intensiv debatt uppstår i “studion”. Vart håller den digitala världen på att föra oss? Hur övervakade, kartlagda, sålda - är vi? Ska det “öppna samhället”, där alla får uttrycka sig, bli vår grav? Manipulerade val? Demokratins undergång? Ni hör själva, studio 64 vassare än nånsin! Så - hur gör vi? Ska vi stanna kvar, vara vaksamma och slåss för “det goda”? Eller - ska Perre, som ju går ur, skapa en ny falsk profil och bli partiets “nät-troll”? Och göra som han menar att alla andra gör - köra med fake news och använda detta tveeggade svärd för våra egna syften. Hoooold it! Höjer Nicke ett varnande pekfinger i luften. Vi pratar bara om HUR vi ska nå ut, men vad är det vi ska nå ut MED? Han efterlyser innehåll. Och med ens haglar dom populistiska överbuden och skönmålningarna så att det strax är dags att öppna Sala silvergruva igen (den som Gustav Vasa en gång byggde det svenska nationsbygget på; se där vishetens erfarna ogooglade kunskap), ja öppna gruvan igen och hoppas på att det finns nåt silver kvar där! Hur ska det gå annars? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kapitel 7- Demokratins Vitalisering Och Kompetensen I Landets Styrelse by Medborgerlig Samling

Håll i hästarna, vi förespråkar inte alls diktatur! Men det är viktigt att inse att västerländsk demokrati har vissa problem som vi behöver diskutera. Som att majoriteten lätt förtrycker minoriteten, eller att människor utomlands kan drabbas enormt av valresultat som de inte kan påverka. Hur kan vi förbättra demokratin så att vi får fler Mandelor och färre Trumpar? Har du frågor, kommentarer eller tips på vad vi ska podda om? Maila oss på jesusfolket@gmail.com Gilla Jesusfolket på Facebook! facebook.com/jesusfolket Följ oss på YouTube! youtube.com/helapingsten Och följ bloggen Hela Pingsten! helapingsten.com För info om hur du kan stödja Jesusfolket, gå till jerusalemprojektet.org/media

Samtal om demokrati med Ola Larsmo och Henrik Arnstad. Henrik har arbetat i sex år med demokratiforskning. I sommar kommer hans bok "Hatade demokrati: de inkluderande rörelsernas ideologi och historia". Men vad är egentligen demokrati och hur ser demokratins moderna historia ut, efter franska revolutionen 1789? Ola och Henrik diskuterar och resonerar kring demokratibregreppet, inkludering, dialog och idén om "det goda samhället".Vill du veta mer om Henriks arbete hittar du information på bokens webbplats:https://hatadedemokrati.wordpress.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hur hotad är demokratin idag och hur ser hotet ut? Är det befolkningen som tappat tron på demokratin eller ledarna som misslyckats med att visa på demokratins kraft och möjligheter? Idéhistorikern Sverker Sörlin och statsvetaren Olof Petersson pratar tillsammans med Håkan A Bengtsson om vad som hänt sedan Petersson presenterade maktutredningen på 90-talet. Då diskuterades en demokrati i kris, ni är vi där igen. Vad har förändrats sen dess och hur har den tilltagande populismen, New Public Management, förändringarna inom EU, och påverkat medborgarnas tilltro till politikens möjlighet att förändra. De diskuterar även partiernas kriser, hoten mot de folkvalda och vad som händer när allt färre är medlemmar i ett politiskt parti.

Om demokratiernas eventuella förfall. Kan rika, stabila demokratier montera ner sig själva? Varför skulle de vilja göra det? Hör röster från Warszawa, Cambridge och Paris om det är på väg att ske. USA har fått en ny president. Donald Trump förkroppsligar det amerikanska folkets vilja, som den viljan uttrycktes genom det amerikanska valsystemet i höstas. Med Donald Trump så har makten överförts på fredlig väg 44 gånger i USA, sedan John Adams tog över efter George Washington i mars 1797. Med den här mer än 200 år långa historien lyfts ju USA ofta fram som en förebild för det som kallas liberala demokratier runtom i världen. Men är USA fortfarande en demokratins förebild? Eller går man i dag i bräschen för nåt helt annat? Detta avsnitt av Konflikt försöker ta temperaturen på den liberala demokratin. Harvardstatsvetaren Yascha Mounk har fått mycket uppmärksamhet på sistone för att han ifrågasätter en av demokrati-teorins centrala idéer: den att rika, etablerade demokratier aldrig monterar ner sig själva. Konflikts Ivar Ekman ringde upp honom. Polen är en yngre, mindre etablerad demokrati jämfört med länder som USA och Sverige, men det är det tydligaste och mest överraskande exemplet på en trots allt stabil liberal demokrati som har utmanats på senare år. Sveriges Radios korrespondent Thella Johnson rapporterar från Warszawa. Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet är ett gott tecken för demokratin, det menar Joffrey Bollée, en av nyckelpersonerna i det högerextrema franska partiet Front Nationals kampanj inför presidentvalet i vår. Att hans parti skulle utgöra ett hot mot den liberala demokratin och grundläggande fri- och rättigheter håller han inte med om, tvärtom. Konflikts Anja Sahlberg ringde upp honom för att höra om Front Nationals syn på demokrati. Hur är det då här, i Sverige? En stabil demokrati som den svenska är väl knappast hotad? Konflikts Anja Sahlberg sökte svaret och började med att åka ut till Skärholmen, söder om Stockholm, där valdeltagandet är lågt jämfört med övriga Sverige. Och hon intervjuade också professor Erik Amnå som under sju år studerat ungdomars samhällsengagemang och tilltro till demokratin. Gäst i Konflikts studio är statsvetaren och demokratiforskaren Staffan I Lindberg. Programledare: Ivar Ekman ivar.ekman@sverigesradio.se Producent: Anja Sahlberg anja.sahlberg@sverigesradio.se

I dag pratar vi om tecken på demokratins förfall, till exempel att politiker inte respekterar domstolsbeslut. Men vi börjar med EUs terrorismdirektiv, som nu är klart för omröstning och innehåller farligt diffusa formuleringar. Och vi avslutar med Barrett Brown, den amerikanske journalisten som just släppts ut ur fängelset. Med Karl Andersson och Henrik HAX Alexandersson. New York Times-artikeln om demokratins eventuella död: http://www.nytimes.com/2016/11/29/world/americas/western-liberal-democracy.html HAX bloggpost om densamma: https://hax.5july.org/2016/12/01/a-post-democratic-society/

Vad en majoritet tycker är inte alltid vad Gud tycker, så även om det finns många positiva aspekter av demokratiskt styrda församlingar finns också risker. Ledare riskerar att vilja stryka majoriteten medhårs snarare än att utmana dem att följa den minoritet som evangelister, aktivister och profeter ofta utgör. Hur kan vi förändra detta? --- Gilla Jesusfolket på Facebook! http://facebook.com/jesusfolket Och följ bloggen Hela Pingsten! http://helapingsten.com

Brexit och demokratins obehagliga nödvändighet by Markus och Malcom

Under hösten 2014 och våren 2015 har gymnasieelever runt om hela Sverige kunnat se Troja Scenkonst föreställning Den svenska demokratins historia. Det viktigaste samtalet inte är partipolitiskt, varken under eller efter valrörelsen. Det viktigaste samtalet måste vara samtalet om själva demokratin. Vad den är, vad den kommer ifrån, och framförallt vad den skulle kunna bli. Var går gränsen för demokratin? Ideologiskt, geografiskt, historiskt? Vad skyddar den? Vilka stängs ute? Och när den hotas, vem är beredd att försvara den?För att inte samtalet ska avta har vi valt att fördjupa oss i några av de samtalen som föreställningen tar upp.I det här avsnittet pratar vi Om Sveriges demokratiska genombrott, Hur blev Sverige demokratiskt egentligen? Hur demokratiskt och jämlikt/jämställt är Sverige idag?Medverkande i programmet är Håkan Blomkvist docent/lektor på Södertörns högskola och Hanna Borglund dramatiker från Troja ScenkonstSamtalsledare: Joakim RindåProjektledare: Peter Larsdotter (Riksteatern) och Hanna Borglund (Troja Scenkonst)

Under hösten 2014 och våren 2015 har gymnasieelever runt om hela Sverige kunnat se Troja Scenkonst föreställning Den svenska demokratins historia. Det viktigaste samtalet inte är partipolitiskt, varken under eller efter valrörelsen. Det viktigaste samtalet måste vara samtalet om själva demokratin. Vad den är, vad den kommer ifrån, och framförallt vad den skulle kunna bli. Var går gränsen för demokratin? Ideologiskt, geografiskt, historiskt? Vad skyddar den? Vilka stängs ute? Och när den hotas, vem är beredd att försvara den?För att inte samtalet ska avta har vi valt att fördjupa oss i några av de samtalen som föreställningen tar upp.I första avsnittet pratar vi om lokal organisering, om Alby är inte till salu och att ta det personligt tillsammans med socialpedagogen och opinionsbildaren Nabila Abdul Fattah och skådespelaren Binyam Haile. Samtalsledare är Joakim RindåProjektledare: Peter Larsdotter (Riksteatern) och Hanna Borglund (Troja Scenkonst)

I år är det val till både kommuner, riksdag och EU-parlament och folkstyret tas för givet. Men har vi kommit till historiens slut eller finns det andra och bättre sätt att styra ett samhälle? Majoritetsförtryck, lobbyistmakt och urholkad demokrati – det är ämnen för Filosofiska rummet Demokratins alternativ med författaren Lena Andersson, Julia Branting, politisk chefsstrateg Malmö stad och filosofen Marcus Agnafors.

Om ett möjligt slut i sikte efter 11 och ett halvt års krig. Vad händer med Guantanamofångarna, drönarattackerna och CIA om USA deklarerar seger i kriget mot terrorismen? Samtidigt pekas Mali ut som det nya Afghanistan och Afrika som ny front i den globala kampen. Hör röster från Jemen, USA och Storbritannien om huruvida kriget mot terrorismen går att avsluta. När USA:s president Barack Obama i veckan höll sitt installationstal slog han fast att USA inte kan vara i krig för evigt och att ett decennium av krig nu går mot sitt slut. Samtidigt har hans senaste ministerutnämningar väckt spekulationer om vilken bana han egentligen kommer att slå in på under sin sista tid i Vita huset - krigets eller fredens väg.  På flera sätt har de amerikanska förutsättningarna förändrats på senare tid. Al-qaidaledaren Usama Bin Laden är död och organisationen sägs ha försvagats så pass att den inte skulle kunna utföra några större attacker. USA är på väg att kalla hem den absoluta majoriteten av sina trupper från Afghanistan. Men samtidigt hör vi helt andra tongångar på den här sidan Atlanten - om al-qaida-lierade grupper som tagit över stora delar av Mali och etablerar sig runt om i västra Afrika, Frankrikes militärintervention och det våldsamma gisslandramat i Algeriet. Så vad finns det egentligen för anledning att tala om ett slut på terrorkriget - nu? Det som satte igång diskussionen var Pentagons avgående chefsjurist som i november väckte stor uppmärksamhet när han sa att det var dags att börja tala om hur det här kriget skulle sluta. Jeh Johnson är omtalad som möjlig nästa justitieminister. Inför åhörare på Oxforduniversitetet talade han om en förestående vändpunkt - en dag när vi inte längre utkämpar ett krig. Konflikts Kajsa Boglind ringde upp Robert Chesney, professor i juridik vid Texas Universitet och tidigare rådgivare åt Justitiedepartementet och CIA, för att fråga hur man ska tolka Jeh Johnssons tal: En av de tydligaste symbolerna för kriget mot terrorn är Guantanamo-fängelset på Kubas östra spets. Å för fångarna som sitter där skulle allt förändras om kriget mot terrorismen skulle förklaras vara över eftersom det då skulle saknas laglig grund att hålla fångar på obestämd framtid. Idag sitter 166 fångar fortfarande kvar i väntan på att friges eller ställas inför rätta. Över hälften av dom kommer från Jemen - och en av dom är 45-årige Abdul Salaam al-Hejla. Han greps av amerikaner på en affärsresa i Egypten 2002, skickades till CIA:s hemliga fängelser i Azerbaijan och Afghanistan, å hamnade till slut på Guantanamo. Lotten Collin träffade hans familj i Jemens huvudstad Sanaa i januari 2010: Ett av USA:s viktigaste vapen i kriget mot terrorismen är underrättelsetjänsten CIA. Men det är inte bara CIA som påverkat världen med sin intensiva terroristjakt de senaste åren. Kriget har också förändrat CIA i grunden. Det berättade Tim Weiner när Konflikts Ivar Ekman ringde honom i New York. Weiner var tidigare korrespondent åt New York Times, men är nu historiker och författare till en bok om CIA.s historia: Legacy of Ashes. Han berättar att CIA den 10 september 2001 var en helt annan organisation än den är idag. I kriget mot terrorismen har också orden har blivit till ett slags vapen i striden. Beskyllningar om krigshets å ena sidan och förräderi å den andra, slungas ivrigt mellan de olika lägren. En hel kader av experter kommentatorer och analytiker har haft högkonjunktur i flera år på grund av den ständiga efterfrågan på kommentarer om kriget. Konflikts Daniela Marquardt ringde upp några av dessa: Glenn Greenwald - jurist och krönikör på the Guardian och känd för sin kritik mot det amerikanska kriget mot terrorismen, Peter Pham som är chef för Afrika-centret vid  konservativa tankesmedjan Atlantic Council och Daveed Gartenstein-Ross vid den konservativa stiftelsen för Demokratins försvar i Washington. Och även om deras uppfattningar om krigets orsaker och konsekvenser går starkt isär så är de rörande överens om en sak och det är att kriget inte är på väg att slut - oavsett president Obamas tal om att det inte kan vara för evigt och den förre pentagonjuristen Jeh Johnssons ord om en förestående vändpunkt: Tidigare Konflikt om ämnet: Programledare:Daniela Marquardt Producent:Kajsa Boglind

Julia, Mattias och Kristoffer tar sig an demokrati och de demokratiska principerna. Det pratas om demokratisk pluralism, yttrandefrihet, valhemlighet och en hel del annat. Vad krävs för att ett land ska kallas för en “demokrati”?