Podcast appearances and mentions of Roland Paulsen

Viele Psychologen machen Smartphones und soziale Medien für die Zunahme psychischer Erkrankungen verantwortlich. Dabei ignorieren sie den jahrzehntelangen wirtschaftlichen Niedergang und die wachsende Ungleichheit. Artikel vom 24. Dezember 2024: https://jacobin.de/artikel/smartphones-psychische-erkrankungen-ungleichheit-kapitalismus Seit 2011 veröffentlicht JACOBIN täglich Kommentare und Analysen zu Politik und Gesellschaft, seit 2020 auch in deutscher Sprache. Die besten Beiträge gibt es als Audioformat zum Nachhören. Nur dank der Unterstützung von Magazin-Abonnentinnen und Abonnenten können wir unsere Arbeit machen, mehr Menschen erreichen und kostenlose Audio-Inhalte wie diesen produzieren. Und wenn Du schon ein Abo hast und mehr tun möchtest, kannst Du gerne auch etwas regelmäßig an uns spenden via www.jacobin.de/podcast. Zu unseren anderen Kanälen: Instagram: www.instagram.com/jacobinmag_de X: www.twitter.com/jacobinmag_de YouTube: www.youtube.com/c/JacobinMagazin Webseite: www.jacobin.de

Genom historien har präster, orakel och filosofer i olika grad setts som vägvisare, de som sitter på svaren om livets viktiga frågor. Vem står för visdomen idag? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det är som att psykologer utgör ett nytt sorts prästerskap. De svarar på ungefär samma frågor som präster en gång i tiden fick svara på, menar sociologen Roland Paulsen. Med det menar han att psykologer fått en stor och betydande roll i dagens offentlighet, där de figurerar i alltifrån frågespalter till dejtingprogram och nyhetssändningar. Men hur blir man egentligen vis? Är det något som går att öva upp? Ja – är svaret – om du frågar mor och son Kyaga. – Självreflektion verkar vara det som gör att man utvecklar visdom över tid. Det är ganska naturligt, för vi går genom livet och möter olika svårigheter och om man reflekterar så kan man bli mer och mer vis över tid, säger Simon Kyaga, som tillsammans med Katrin Goldstein Kyaga skrivit boken Visdom för människor i en föränderlig tid. Medverkar gör: Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet, Simon Kyaga, överläkare i psykiatri, Katrin Goldstein Kyaga, professor emerita i interkulturell pedagogik och Cecilia Hansson, författare och aktuell med boken Kafkalungan. Programledare är Ulrika Hjalmarson NeidemanAlice Lööf är producent

Det kom en bil som körde på honom, och det kom en massa blod och allt. Men jag scrollade vidare typ. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Majoriteten av svenska barn har idag fått sin första smartphone före 10 års ålder. Många skaffar konton i sociala medier innan de uppnått plattformarnas åldersgräns på 13 år. Nu varnar forskare för att ju tidigare man får en skärm, desto sämre mår man psykiskt. I två program undersöker vi hur det kan påverka samhället i stort.I den första delen av serien möter vi bland andra Jessica och Magnus Björk. Deras dotter Moa gick bort i suicid, endast 13 år gammal.”De hade ju retat henne för hennes tänder bland annat. De hade skickat meddelande till henne via både Instagram och TikTok. Där var det då äldre män som utsatt henne på sexuella sätt. Skickat rena rama porrbilder till henne.”Hit kan du som har självmordstankar eller mår dåligt vända dig:Vårdguiden 1177, ring telefonnummer 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård.Hjälplinjen på telefon 0771 22 00 60Jourhavande medmänniska 08 702 16 80Bris - Barnens rätt i samhället för dig under 18 år på telefonnummer 116 111 eller chatt.Medverkar i serien gör bland andra Tara Thiagarajan, Sapien Labs, Helena Frielingsdorf, Folkhälsomyndigheten, Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, Roland Paulsen, sociolog.Skärmad och orolig görs av SMT.Reporter, Petra CaviniProducent, Anna Iversen

För barn är autonomi utan tvekan lek. Eftersom det är så många begränsningar i den analoga världen. Då blir den digitala leken en väg där man är friare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bland forskare och politiker är meningarna delade om varför så många unga mår psykiskt dåligt nu. Om skärmande och sociala medier har en roll är man oense om vad som bör göras åt saken. I del två av serien undersöker vi olika förslag på lösningar. Bland andra hör vi lekforskaren Suzanne Axelsson, som menar att barn är för begränsade i den fysiska världen idag:”Vill man utesluta eller minska den digitala leken för att man är orolig, då måste man se till att den analoga leken finns på riktigt.”Bland andra medverkar också: Tara Thiagarajan, Sapien Labs, Ulrik Hoffman, Ungdomsbarometern, Jessica och Magnus Björk, föräldrar, Helena Frielingsdorf, Folkhälsomyndigheten, Marcus Willershausen, liberal politiker, Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, Roland Paulsen, sociolog.Skärmad och orolig görs av SMT.Reporter, Petra CaviniProducent, Anna Iversen

Ångestklump i magen varje måndag eller lätta steg till morgonbussen? Jobbet är en central del i många människors liv, men hur ska man göra för att trivas? Och är det viktigt att det är meningsfullt? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vissa människor tycker att arbetet är så pass meningsfullt att de inte kan sluta jobba. Sadelmakarmästaren Rolf Stenberg har jobbat i 75 år. Han fyllde 90 år förra veckan och har inga planer på att pensionera sig. – Ingen av mina jämnåriga kamrater finns längre. De gladde sig när de fick pension, tog det lugnt och nu är de borta, säger han till vår reporter vid ett besök i läderbutiken där han jobbar tillsammans med sin dotter. Det är förstås inte alla förunnat att känna samma arbetsglädje som Rolf, men en sund inställning till sitt jobb bidrar till en ökad livskvalitet. – Någonstans tycker jag i grunden att det är viktigt att man ska göra bra ifrån sig på jobbet. Men jag tycker men tycker det är viktigt med gränssättning, jobbet ska inte flyta ut över fritiden, men man är skyldig att göra sitt bästa under de timmar man är på jobbet, säger Nicolas Jacquemot, som skrivit boken Meningen med arbetslivet – handbok för dig som vill vidare.Medverkar gör Nicolas Jacquemot, aktuell med boken Meningen med arbetslivet – handbok för dig som vill vidare, Mats Ekdahl, författare som skrivit boken Jobbet och Roland Paulsen, sociolog vid Lunds universitet. Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman

Genom historien har präster, orakel och filosofer i olika grad setts som vägvisare, de som sitter på svaren om livets viktiga frågor. Vem står för visdomen idag? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det är som att psykologer utgör ett nytt sorts prästerskap. De svarar på ungefär samma frågor som präster en gång i tiden fick svara på, menar sociologen Roland Paulsen. Med det menar han att psykologer fått en stor och betydande roll i dagens offentlighet, där de figurerar i alltifrån frågespalter till dejtingprogram och nyhetssändningar. Men hur blir man egentligen vis? Är det något som går att öva upp? Ja – är svaret – om du frågar mor och son Kyaga. – Självreflektion verkar vara det som gör att man utvecklar visdom över tid. Det är ganska naturligt, för vi går genom livet och möter olika svårigheter och om man reflekterar så kan man bli mer och mer vis över tid, säger Simon Kyaga, som tillsammans med Katrin Goldstein Kyaga skrivit boken Visdom för människor i en föränderlig tid. Medverkar gör: Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet, Simon Kyaga, överläkare i psykiatri, Katrin Goldstein Kyaga, professor emerita i interkulturell pedagogik och Cecilia Hansson, författare och aktuell med boken Kafkalungan. Programledare är Ulrika Hjalmarson NeidemanAlice Lööf är producent

Den första föreläsningen i en serie samtal om vårt behov av utopier och bristen på utopiskt tänkande och fantasi i dagens samhälle. Medverkar gör skribenterna och debattörerna: Roland Paulsen - författare och sociolog Nina Björk - författare och litteraturvetare Mathias Wåg - journalist, medlem av Brands redaktion och driver podden Apans anatomi Modererar gör Ann Ighe - ekonomisk historiker och genusforskare Vad drömmer vi om? Vilken värld önskar vi? Har vänstern ett behov av utopiska visioner? Socialister anklagas ömsom för att vara naiva idealister med orealistiska drömmar om ett mer rättvist samhälle, ömsom för att vara eviga gnällspikar som är bättre på att klaga över sakers förfall än på att formulera alternativa samhällsvisioner - detta i en tid av pågående klimatkris och galopperande ojämlikhet där torftig realpolitik frodas. Kanske är det just när det politiska mörkret ligger som tätast som behovet av utopier är som störst? Det är dags att vakna från den kapitalistiska realismen och väcka den politiska fantasin till liv! Samtalet genomfördes inför publik på ett fullsatt Teater Tribunalen i Stockholm den 9 april 2024 och arrangerades av Centrum för marxistiska samhällsstudier tillsammans med nätverket transform! europe.

Återutsändning av ett avsnitt från 2021 som tidigare bara fanns bakom betalvägg. Kolla även in avsnittet “Varför oroar vi oss mer idag än för 10 000 år sen?” med Roland, som publicerades i samband med denna Q&A.Här hittar du alla samtal från Hur kan vi?Utforska Hurkanvipedia för att lära dig mer Stötta Hur kan vi? 3.0 genom att bli månadsgivare härBoka oss till ditt team, ledningsgrupp eller företag Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Reklambefriad återutsändning av ett avsnitt från 2021.Navid samtalar med Roland Paulsen, författare till boken “Tänk om - en studie i oro” och docent i sociologi, om oro, ångest, psykisk ohälsa, psykedelika och begreppet acceptans.Här hittar du alla samtal från Hur kan vi?Utforska Hurkanvipedia för att lära dig mer Stötta Hur kan vi? 3.0 genom att bli månadsgivare härBoka oss till ditt team, ledningsgrupp eller företag Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första samtalet från Forums samtalsserie på Stora nygatan 7, tack till SN7! Här hittar ni vår Patreon för att lyssna på hela avsnittet, och kommande två livepoddar! Om samtalsserien: Vi vantrivs i den digitala kulturen. Smekmånadsfasen av nyförälskat scrollande är till ända och allt fler framhäver nu skärmtidens baksidor. Ett överflöd av självhjälpsböcker och populärvetenskapliga teorier uppmanar oss att logga ut för gott. Elon Musks twitterköp leder till följarflykt, Tiktok bannas från arbetsplatser av säkerhetsskäl och Metas aktier störtdyker. Hashtags och appar som Bereal och Mastodon vill motverka vårt destruktiva internetbruk. Men är ett konstruktivt förhållande till sociala medier ens möjligt eller är en exitstrategi den enda vägen framåt? Saga och Myrna intar SN7:s scen för att med hjälp av tre experter från olika bakgrunder undersöka hur vi ska leva med sociala medier. I första samtalet medverkar den arbetskritiske sociologen Roland Paulsen, van vid att ifrågasätta hur samtidens människor förväntas slösa sin tid.

Vi lever i en demokrati, men på arbetsplatsen råder företagets diktatur enligt den amerikanska filosofen Elizabeth Anderson. Gör arbetet oss mer eller mindre fria? Företagsledare har inte samma makt och kraftiga sanktioner som stater, men de kan reglera sina anställda mer i detalj. Företaget bestämmer när du ska jobba och när du har fritid. Arbetsuppgifter kan minutplaneras och kameraövervakas och toabesök klockas. Arbetsgivaren kan ha synpunkter på kläder och attityd och vad du lägger ut på sociala medier. I utbyte får du lön, pengar som ger självständighet och frihet. Gör arbetet oss mer eller mindre fria? Hur mycket av våra friheter är det rimligt att ge upp för lönen? Medverkande: Lena Halldenius, filosof och professor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, Roland Paulsen, docent i sociologi vid Lunds universitet och Roland Poirier Martinsson, filosof och författare, doktor i teoretisk filosofi.Programledare: Cecilia StrömbergProducent: Marie Liljedahl

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 23 augusti 2021.Del 1: Flörten i RomVi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig.Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken.Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat.År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online.Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag.Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem.Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad.Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls.Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen.Del 2: Arbetets skådespeleriUnder en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa.Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna.Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster.Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay.Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen.Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid.Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!.I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus.På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren.Del 3: Livet i 2,5 dimensionerAlla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt.På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner.Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre.På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren.I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag.På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i.2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli.Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionenDel 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarvAv en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn.Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet.Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna.År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag.Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart.Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår.Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar.Sonia Hedstrand

Mi van, ha bekapcsolva hagytam a sütőt, és leég a ház? Mi van, ha rossz partnert választottam? Roland Paulsen svéd szociológus szerint mára képtelenek vagyunk együtt élni a bizonytalansággal – ez pedig szorongáshoz, depresszióhoz vezet. Dobosi Beáta fordítóval beszélgettünk erről a rendkívül érdekes könyvről, amely "e társadalmi tünet szociokulturális hátterét mutatja be, és egyúttal inspiráló felhívás arra, hogy tegyünk valamit a szorongás járványa ellen – a magunk érdekében is".

Hur många barn skulle du vilja ha om du kunde välja om? Första gången frågan ställdes i en amerikansk enkät förbryllade svaret. En förvånande stor andel av föräldrarna svarade ”noll”. Har man rätt att ångra ett barn? I dagens avsnitt berättar sociologen och författaren Roland Paulsen om texten han skrev i DN om att tusentals föräldrar ångrar sina barn, och varför det är tabu att prata om det. Det här avsnittet är en repris och sändes första gången 21 februari 2022. Programledare: Sanna Torén Björling. Producent: Sabina Marmullakaj. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Tekniker: Oliver Bergman, Bauer Media.

Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma kan ha för mänskligt lidande är intressant; det är en förklaringsmodell som åtminstone delvis frångår det biologiska narrativet. Men det finns en risk i att allt fler erfarenheter inryms i traumabegreppet. Det finns i vår kultur en allt starkare upptagenhet vid säkerhet, att bevara organismen intakt, och erfarenheter som förut sågs som neutrala delar av livet tolkas som potentiellt förgörande.Jag tycker mig märka hur det här sättet att närma sig den egna kroppen påverkar också mig, och mina minnen. Mina minnen blir allt vagare av hur jag som barn kunde tolka mitt jag och mitt känsloliv som något mer än kemiska processer.Man kan tänka sig att erfarenheten av den oceaniska känslan har blivit allt mer sällsynt i ett tidevarv av kroppsligt förfrämligande och ett biopsykologiskt genomlyst inre liv. Kanske är det därför jag allt oftare söker alternativa kulturella skildringar av det inre, där inte allt som upplevs tolkas som biofysikaliska signaler eller psykologiska fenomen, där det inte är helt tydligt vare sig för läsaren eller för berättarjaget vad det upplevda är.Jag har sett några sådana skildringar på film, exempelvis i "Blå är den varmaste färgen"; förälskelsen skildras där i drömlika men hallucinatoriskt skarpa sekvenser, som någonting formlöst men ändå extremt tydligt. Det är ljusår ifrån de kalla biopsykologiska skildringarna i svensk samtidslitteratur.Kanske kan filmens och den rörliga bildens dominans i vår tid förklaras med att de kan gestalta det onämnbara eller gåtfulla på ett mer direkt och lättgripligt sätt än litteraturen.När jag själv försöker närma mig svårfattliga erfarenheter i text sätter det analytiska tänkandet genast i gång och dissekerar sönder det jag försöker nå. Romanformen framstår för mig ofta som så konstruerad. Den lämpar sig kanske för att beskriva något som redan har hänt, det färdigutformade. Sämre tycks den vara på att fånga det mänskliga livets hemlighetsfulla, flytande karaktär, det som inte ännu stelnat i en färdig form.Jag undrar hur ett återtagande av skönlitteraturen som bärare av det oceaniska skulle kunna se ut.Jag hittar ingen återförtrollning hos den tidigare nämnde Knausgård hans prosa är linjär och välordnad. Det magiska, vansinniga eller gränsöverskridande ter sig redan insorterat i en rationell upplevelse av världen som jag varken känner igen mig i eller blir särskilt fascinerad av.Går vägen till återförtrollning kanske via poesin? Även den tycks mig ofta som lite stelnad och anemisk. I samtida svensk litteratur finns få skildringar av vad som skulle kunna beskrivas som den oceanska känslan, däremot hittar jag något som liknar den i Carl-Henning Wijkmarks romaner "Da Capo" (1994) och "Sista dagar" (1986). Där ges beskrivningar av gränsöverskridande, kroppsliga erfarenheter som beskrivs utan att förklaras med hänvisningar till biologiska eller psykologiska tillstånd. Det är otydligt för läsaren vad som händer, ändå på något sätt kristallklart.Wijkmark gör det som Viktor Shklovskij 1917 uppmanade konstnärer och författare till: att förmedla en förnimmelse av föremål som "visioner" som inte skapar igenkännande. Konsten är enligt Shklovskij ett verktyg för att uppleva företeelsers tillblivelse det som redan har blivit till har ingen betydelse i konsten. Kanske är det där nyckeln till den litterära återförtrollningen finns, i förfrämligandet som låter oss se världen och det inre på nytt.Isabelle Ståhl, idéhistoriker

Gigekonomin hyllas som ett verktyg för att skapa nya jobb – men vad är det egentligen för jobb som skapas, och varför kretsar hela samhället kring att skapa mer arbete? Vi bjöd in sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen för att prata om jobbskapandets ideologi, den allt mer flytande gränsen mellan arbete och arbetslöshet, och var gränsen går mellan att jobba och att äta tårta. Arbetssamhället (2010) Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen (2016) Podden görs av Gigwatch. Läs mer om oss på gigwatch.se.

Hur många barn skulle du vilja ha om du kunde välja om? Första gången frågan ställdes i en amerikansk enkät förbryllade svaret. En förvånande stor andel av föräldrarna svarade ”noll”. Har man rätt att ångra ett barn? I dagens avsnitt berättar sociologen och författaren Roland Paulsen om texten han skrev i DN om att tusentals föräldrar ångrar sina barn, och varför det är tabu att prata om det. Programledare: Sanna Torén Björling. Producent: Sabina Marmullakaj. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Tekniker: Oliver Bergman, Bauer Media.

Varför säger vi arbetsgivare och inte arbetsköpare? Varför är det så svårt att få mer fritid trots att vi hela tiden blir alltmer produktiva och effektiva? Hur kan arbetslivet tjäna människan istället för tvärtom? I Systemskiftets femtonde avsnitt pratar vi med forskaren Roland Paulsen om varför politiken måste hitta tillbaka till att våga ta risker och varför en garanterad basinkomst för alla är en så viktig reform för både inre och yttre hållbarhet. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Roland Paulsen blev internationellt uppmärksammad med boken "Empty Labor", om människor som inte gör något på sina jobb, och skapade stor nationell debatt med boken "Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen". I sin senaste, populärvetenskapliga bok "Tänk om" – en studie i oro, går Paulsen till botten med människans oro och ångest mitt i allt välstånd. Jonna Bornemark är författare och professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Hösten 2020 utom hennes senaste bok "Horisonten finns alltid kvar" (Volante), som tar sig an det underskattade och förbisedda mänskliga omdömet. Från 7 september 2021 Jingel: Lucas Brar

Vad är vardagsmotstånd? Hur gör människor som jobbar i välfärdsyrken motstånd mot ett system som intresserar sig mera för effektivitet och ekonomi istället för vård, hälsa, bildning eller rättvisa? Vad finns det för förutsättningar för motstånd? Vilka strategier?  Varför lyder vi för det mesta? Är motstånd ”mot systemet” alltid bra? Vad eller vem är systemet? När är motstånd politiskt?     I säsongens första avsnitt diskuterar samtalsledaren Eva Schwarz, läkaren och forskaren Mani Shutzberg och Roland Paulsen, skribent och forskare i sociologi på Lunds Universitet. Samtalet inleds med en text skriven av läkaren Leila Tamaddon om den "Sjuke vårdcentralen" och avslutas med ett Adorno citat som samtalsledaren misslyckas med att förklara.

In Folge 40 von "Besser lesen mit dem FALTER" begeben wir uns auf die griechische Insel Moria, die "Hölle auf Erden", wie viele sagen, die das Lager besucht haben. Mittlerweile ist das Lager abgebrannt, doch die Geflüchteten sind geblieben und die Probleme sind nur größer geworden. Helge-Ulrike Hyams hat mit ihren 78 Jahren 10 Monate auf der Insel verbracht – und jetzt ein Buch über ihre Erfahrungen geschrieben, "Denke ich an Moria". Abschließend hat auch FALTER-Sachbuch-Expertin Kirstin Breitenfellner noch eine Buchempfehlung für Sie mitgebracht. Zu den Büchern:"Denk ich an Moria" von Helge-Ulrike Hyams: https://shop.falter.at/detail/9783946334941/denk-ich-an-moria"Die große Angst. Warum wir uns mehr Sorgen machen als je eine Gesellschaft zuvor" von Roland Paulsen: https://shop.falter.at/detail/9783442393862/die-grosze-angst See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. Del 1: Flörten i Rom Vi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig. Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken. Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat. År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online. Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag. Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem. Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad. Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls. Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen. Del 2: Arbetets skådespeleri Under en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa. Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna. Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster. Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay. Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen. Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid. Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!. I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus. På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren. Del 3: Livet i 2,5 dimensioner Alla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt. På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner. Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre. På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren. I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag. På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i. 2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli. Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionen Del 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarv Av en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn. Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet. Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna. År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag. Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart. Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår. Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar. Sonia Hedstrand

Navid samtalar med Roland Paulsen, författare till boken “Tänk om - en studie i oro” och docent i sociologi, om oro, ångest, psykisk ohälsa, psykedelika och begreppet acceptans. Följ Roland på Facebook: https://www.facebook.com/roland.paulsen Skaffa Rolands böcker: https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?authors=Roland%20Paulsen Få avsnitten dagen innan och reklamfria samt få tillgång till exklusivt eftersnack med gästerna – stötta Hur kan vi? genom att bli Patreon med valfri summa per månad på www.patreon.com/hurkanvi. Gillar du det Hur kan vi? gör och vill stötta med en engångssumma, swisha till 123 124 77 33. Följ Hur kan vi? på sociala medier: Instagram: https://www.instagram.com/hurkanvi/​ YouTube: https://youtube.com/c/hurkanvi​ För att fortsätta samtalet, gå med i gruppen "Hur kan vi? - Eftersnack" på Facebook: https://www.facebook.com/groups/hurkanvi​ Följ Navid på sociala medier: Instagram: https://www.instagram.com/navidmodiriofficial Twitter: https://twitter.com/modiri_navid​ Alla avsnitt av podden och kontaktuppgifter hittar du på https://www.hurkanvi.se.

Det är nu vi väljer. Den värld vi har växt upp i rusar rakt in i en eskalerande klimatkris. Vilken värld ska vi bränna? I Att Bränna en Värld diskuterar vi klimataktivism, klimatkrisen och kampen om en framtid. I detta avsnitt pratar Ellen och Hanna om jordens undergång, Roland Paulsen och skillnaden mellan personlig tragedi […]

Kropp & Själ blickar som vanligt tillbaka på året som gått och gör nedslag i några av de program vi sänt. År 2020 kommer för all evighet förknippas med den pandemi vi levt och lever i. Vi gör en återblick i dom program som, på ett eller annat sätt, formades av pandemin.  Och som tidigare år har vi bjudit in Ida Hult, framtidsspanare, för att sia om det kommande året. Vilka trender kommer vi se inom området träning och hälsa? I programmet kommer du få höra hur tankarna gick precis i början av pandemin, vad experterna sa då. Vi hanterar också frågor om hur man hanterar isolering, ensamhet, distansering och andra överlevnadsstrategier.  Det har varit en tuff tid för många, men för vissa har tandemin fört med sig något gott. Något som sker vid middagsbordet. Du hör bland annat:  Psykologerna Dan Katz och Sara Widén om behovet av rutiner när man jämt är hemma. Stefan Balogh, psykolog och sexolog om vad gör man istället för en kram när man inte får ta på varandra och Roland Paulsen, författare, om hur man hanterar ovissheten. Programledare: Ulrika Hjalmarson Neideman

Tre romaner och tre fackböcker ur höstens utgivning får en närmare presentation. Mitt liv som dront av Helena von Zweigbergk är en biografi utan snaskigheter. Boken är en uppgörelse med författarens tidigare jag, att hon levt som en dront och låtit andra utnyttja hennes oförmåga att försvara sig eller fly. Falsk spegel av Jia Tolentino handlar om det självbedrägeri vi ägnar oss åt på nätet, Nio smarta essäer av en ung filippinsk-amerikansk essäist. Elena Ferrantes ny bok heter De vuxnas lögnaktiga liv och är andlöst bra om klass, kön, kärlek och vuxenblivande i Neapel. Handbok för språkpoliser är skriven av Sara Lövestam och är en fröjd för alla som bekänner sig till kåren. Agneta Pleijels senaste roman heter Dubbelporträtt och handlar om Agatha Christie och en målare som ska avporträttera författaren. Till sist pratar vi om Tänk om - en studie i oro av sociologen Roland Paulsen. Varför är vi oroligare än nånsin fast vi har det materiellt bättre än någon tidigare generation?

Hur kommer vårt arbetsliv att se ut i framtiden och kommer coronapandemin förändra hur vi arbetar? Mats Almegård har intervjuat två sociologer som forskar kring arbete för att få svar på dessa frågor: Roland Paulsen som är verksam vid Lunds universitet och Lena Hipp vid Das Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung(WZB).

Det som gör människor till människor, kanske till och med till något storartat, är också det som fördärvar våra liv. Helena Granström reflekterar över det hypotetiska tänkandet och all oro det medför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den briljante österrikiske logikern och matematikern Kurt Gödel vägde vid tidpunkten för sin död knappt trettio kilo. Han hade då i flera år lidit av svår paranoia, som bland annat fick som konsekvens att han vägrade inta någon mat som inte hans fru Adele först hade provsmakat, för att försäkra honom om att den inte var förgiftad. När Adele så blev inlagd på sjukhus under en längre tid och inte kunde vara vid hans sida, slutade Gödel helt enkelt att äta och svalt ihjäl. Rädslan för att bli förgiftad genom födan var inte den enda som plågade denne man, som kom att bli känd för eftervärlden främst tack vare sina så kallade ofullständighetsteorem. Nästan lika mycket bekymrade sig Gödel för risken att dö av kolmonoxidförgiftning, senare av förgiftning av i princip vilken gas som helst; för risken att någon besökande matematikerkollega skulle se sin chans att ta honom av daga; för risken att ådra sig sjukdom om han gick ut; för risken att läkarna gav honom falska mediciner som skulle orsaka hans död. Det aldrig tystnande tänk om som under hela hans levnad förband Kurt Gödel med en omedelbart förestående förintelse, blev alltså i slutändan det som kom att ta hans liv. Inte ens när det faktiska blev i bokstavlig mening livsfarligt, släppte hotet från det kontrafaktiska sitt tag. Men vad är då egentligen detta tänk om, detta frenetiska trevande med tanken över platsen för en katastrof som ännu inte inträffat, och som kanske aldrig heller kommer att göra det? Vi ser det återkomma i en mängd olika psykiatriska tillstånd: I hypokondrins Tänk om huvudvärken är en hjärntumör, i den sociala ångestens tänk om alla egentligen hatar mig, i panikångestens tänk om jag dör nu, och i förlossningsdepressionens tänk om jag skadar mitt barn. Det är, om man får tro sociologen Roland Paulsen, diagnoser som är ytterst signifikativa för den kultur vi lever i, faktiskt för allt det vi kallar civilisation. Descartes emblematiska jag tänker, alltså finns jag är verkligen en giltig beskrivning av människan i ett samhälle som baserar sin försörjning på tidmätning, långsiktig planering och kontroll. I boken Tänk om. En studie i oro konstaterar Paulsen att planeringshorisonten i de jägarsamlarkulturer där människans evolutionära födelse utspelade sig, med nödvändighet låg närmare än i det jordbrukssamhälle som senare kom att ersätta dem, och i synnerhet närmare än i det högteknologiska samhälle vi bebor idag. För att överleva var det mer avgörande att vara intensivt uppmärksam på nuet bytesdjurens rörelser, växternas tillstånd, bärens mognadsgrad än att kunna förutsäga hot i framtiden: först i och med övergången till bofasthet och jordbruk blev oro för torka, skyfall, skadedjur och stöld tydligt befogad. En utveckling som underströks i och med den mekaniska tidmätningens inträde för omkring trehundra år sedan: För den som en gång fjättrats av ett armbandsur är framtiden aldrig riktigt frånvarande. I det moderna samhället har riskmedvetande och planering som livsattityd tagits till ytterligare en ny nivå: Du förväntas bekymra dig för ditt barns skolgång innan det är fött, och ditt pensionssparande innan du fyllt trettio. Inte bara tror vi att det är möjligt att påverka framtiden, utan vi ser det också som vår plikt att göra det; i varje ögonblick är du lika ansvarig för ditt jag idag, som för ditt jag om tjugo år. Utan tilltron till att det är både möjligt och önskvärt att påverka tillvarons förlopp genom allt från storskalig ingenjörskonst till individuell hälsovård och karriärplanering skulle en stor del av vår oro troligen försvinna, eller åtminstone förlora sin udd. Tyvärr råkar just denna övertygelse utgöra grunden för det samhälle vi lever i, ett samhälle djupt främmande för all form av osäkerhet, oförutsägbarhet och bristande kontroll. Ett ständigt överhängande tänk om är alltså om vi ska tro Paulsen den civiliserade världens gissel. Men, i minst lika hög grad måste det förstås som dess framgångskoncept. Utan den moderna mänsklighetens fallenhet för det hypotetiska hade vi knappast haft någon vetenskap att tala om idag. Man påminner sig exempelvis om den 16årige ynglingen Albert Einstein, som plötsligt upptas av en tanke: Hur skulle det vara att färdas jämsides en ljusstråle, med samma hastighet som den? En vän av verklighet hade lätt kunnat avfärda honom (och gjorde det säkert också): Att rida på en ljusstråle? Försök att vara lite seriös, annars kommer du väl att hamna på patentkontoret när du går ut skolan. Istället visade sig denna tankegång, när han så småningom följde den till dess slut, leda fram till det som kom att bli den speciella relativitetsteorin, en epokgörande upptäckt som förändrade fysiken i grunden. Och vad det kontrafaktiska anbelangar är förresten matematikerna ännu värre än fysikerna: Ett av den matematiska slutledningens mest använda grepp, det så kallade motsägelsebeviset, går nämligen ut på just att förutsätta motsatsen till det man tror är fallet. Vill du, som den grekiske matematikern Euklides en gång för länge sedan, bevisa att antalet primtal är oändligt? Anta då att det inte är det, och se om du på så vis kan komma fram till en motsägelse. I så fall måste ditt grundantagande ha varit felaktigt, och ditt grundantagande var ju precis motsatsen till det där du ville bevisa, och så är saken klar. Just ett motsägelsebevis utgjorde faktiskt en del av den intrikata logiska kedja som ledde Kurt Gödel fram till det senare av hans två berömda ofullständighetsteorem, som slår fast matematikens oförmåga att göra reda för alla sina egna sanningar. Den första och mest kända av hans satser lär oss att inom varje matematiskt system, oavsett hur välordnat och logiskt, kommer det alltid att finnas ett eller flera påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas med systemets egna redskap. Försöker man lösa problemet genom att lägga till ett redskap till systemet som klarar uppgiften, dyker nya obevisbara sanningar genast upp. En påminnelse om de formella systemens begränsning, alltså, och en sådan utgjorde väl också Gödel själv där han låg på sin dödsbädd, insnärjd i tanken man vill förgifta mig, omöjlig att såväl bevisa som vederlägga i hans eget logiska system. I det avseendet skulle man kunna påstå att detta paranoida geni utgjorde ett förkroppsligande av vår kultur som oavsett vart tänkandet leder oss vägrar att göra något annat än att tänka, som oavsett vilka skadeverkningar våra teknologiska byggen för med sig insisterar på att åtgärda dem med mer teknik. Om Gödel hade förmått att för ett ögonblick häva sig ut ur sitt eget huvud och se sig om i sjukhusrummet där han låg och matvägrade sig till döds, skulle han sett människor som visade honom omsorg och ansträngde sig för att rädda hans liv. Och om vi själva förmådde att se oss om med samma öppna blick, skulle vi kanske se en värld som varken begär mer av tänkande eller mer av tal om handling. Men som Paulsen konstaterar: Rörande överens om att något måste göras ställs vi nakna inför vår egen impotens: just att göra är ju det enda vi inte kan. Helena Granström, författare med bakgrund inom matematik och fysik

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? I "Tänk om" skriver författaren Roland Paulsen om en av vår tids stora epidemier: social ohälsa. Patrik Hagman och Joel Halldorf har läst den och talar om ångest, drömmen om kontroll och själavård i terapisamhället.

Psykiatern David Eberhard och sociologen Roland Paulsen, båda dessutom flitiga författare, diskuterar en möjlig baksida till den materiella välfärden: Man får tid över att oroa sig. På savannen levde vi ur hand i mun. Det var när människan ställde om från jägare och samlare till jordbrukare som det började. Nödvändigheten av att planera långsiktigt för att skörden inte skulle slå fel förde också med sig en oro för framtiden, befogad eller ej. Sociologen Roland Paulsen utgår från denna historiska vändning i sin nya bok Tänk om - en studie i oro, i vilken han försöker förstå sig på den grasserande oron, individuell såväl som samhällelig, för allt som kan gå så fruktansvärt snett. I Filosofiska rummet diskuterar han med psykiatern och författaren David Eberhard, känd bland annat för sin bok I trygghetsnarkomanernas land om Sverige och det nationella paniksyndromet. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

Semestern är över och nu drar skolorna igång, men osäkerheten är stor inför hösten. Kommer en andra smittovåg? Vad kommer att händer med alla som permitterats? Vad gör ovissheten med oss människor? Ingen lämnades oberörd av vårens pandemi då mycket plötsligt förändrades och det blev nästintill omöjligt att planera inför den närmaste framtiden. Runtom om i landet varslades och permitterades anställde och vissa samhällen försattes i total lock down och befinner sig där än. Vad gör denna ovisshet med oss hur och ska vi förhålla oss till den? I oron finns en insikt om att vår kunskap om världen är begränsad säger sociologen Roland Paulsen. Det finns ett värde att erkänna att man upplever oro men samhälleligt sett borde vi vara mer fundersamma över varför folk mår allt sämre. Men när det kommer till att hantera ovisshet så menar ärkebiskopen Antje Jackelén att det varken är något vi ska distrahera oss ifrån eller destruera. Det funkar helt enkelt inte, utan vi måste våga kännas vid den här ovissheten. Utan att närma oss den så skulle vi beröva oss möjligheten att mogna som människor. Detta kommer nästa veckas Kropp & Själ i P1 handla om då vi gör plats för ovissheten och det oväntade som kommer av den. Gäster i programmet: Roland Paulsen, författare och sociolog, aktuell med boken Tänk om en studie i oro, Antje Jackelén, ärkebiskop, aktuell med boken Otålig i hoppet, Patrik Hadenius, förlagschef på Nordstedts, författare till boken Paus. Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman. Producent Shang Imam. Programmet sänds direkt.

Liv Strömquist pratar om en kanadensisk metoo-uthängning som säger något om våra ambivalenta känslor för den sexuella revolutionen. Och att det är känslor vi bör ta på allvar. Ola Söderholm har läst böcker av Roland Paulsen och Leigh Phillips och tänker på sina svårigheter att ta in utopiskt tänkande, särskilt när det inbegriper rymden.

Liv Strömquist pratar om en kanadensisk metoo-uthängning som säger något om våra ambivalenta känslor för den sexuella revolutionen. Och att det är känslor vi bör ta på allvar. Ola Söderholm har läst böcker av Roland Paulsen och Leigh Phillips och tänker på sina svårigheter att ta in utopiskt tänkande, särskilt när det inbegriper rymden.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

I sin nya bok "Tänk om" gräver sociologen Roland Paulsen i orons historia och dess kulturella uttryck. Hör honom i dagens P1 Kultur. Maskning på jobbet, arbetstidsförkortning och tomt arbete på Arbetsförmedlingen. Sociologen Roland Paulsen har med sin tidigare forskning gjort avtryck både i debatten och i kulturen. I sin nya bok tittar han närmare på vår oro. Nu gästar han P1 Kulturs studio. HUR MÅR KULTUREN I BELARUS? I Belarus har gatuprotesterna efter presidentvalet i söndags mötts av polisvåld och gripanden. Hör kulturredaktionens Fredrik Wadström om kulturens betydelse för den politiska situationen i landet. DEN SISTE RENÄSSANSARKITEKTEN P1 Kulturs reporter Mikael Timm porträtterar stjärnarkitekten Renzo Piano. Programledare: Sofia Söderberg Producent: Karin Arbsjö

Gäst i det här avsnittet är sociologen, författaren och skribenten Roland Paulsen. Paulsen är aktuell med boken "Tänk om. En studie i oro". En bok som ställer frågan hur det kommer sig att det materiella välståndet välsignat oss på så många områden, utom ett: hur vi mår. I boken tecknar Paulsen en bild av hur vår tids oro växt fram i takt med moderniteten. Även om det finns en existentiell grund för oron, livet bär ju på en ofrånkomlig osäkerhet som människan i alla tider haft att hantera, så menar Paulsen att den oro vi ser idag inte är existentiell utan en produkt av vår kultur och vårt samhälle. I avsnittet skissas de historiska linjer upp som lett fram till dagens orossamhälle. Hur har vårt förhållande till tid förändrats genom historien? Vad har den så kallade avförtrollningen med vår tids oro att göra? Är det verkligen så viktigt att hela tiden ”må bra”? Den stora frågan lyder dock: Hur är det ens möjligt att vi oroar oss i den uträckning och på det sätt som vi gör idag?

Författaren Tone Schunesson är tillbaka i succémomentet Tone Tipsar, och den här gången ger hon sina bästa råd angående ghosting. Sociologen och författaren Roland Paulsen är på besök med anledning av sin nya bok Tänk om och Emma och Christopher djupdyker i Jonas Gardells senaste utspel.

När vi pratar om fattigdom i svensk kontext – vad menar vi då? Vårt välfärdssystem täcker inte längre in många av de människor som står långt från arbetsmarknaden där väldigt många personer med funktionsnedsättning finns. I tidigare avsnitt har vi resonerat kring identitet och hur den skapas. I detta avsnitt pratar vi om att normen är att du ska kunna jobba – det är det enda som skapar värde (för människan, för samhället?). Personer med funktionsnedsättning kan mötas av ”Du får ju det du behöver … ” dvs någon annan definierar en människas behov. Om detta pratar vi med Carina Moen som länge stått till ”arbetsmarknadens förfogande” men som hamnat i projektträsket där inte hennes utbildning utan hennes funktionsförmåga är meriten. Vi pratar också med sociologen Roland Paulsen om varför arbete idag är en värdemätare. För så har det ju inte alltid varit. I det här sammanhanget hade vi tyckt det som intressant att prata om det här med Arbetslinjen och hur den hänger ihop med att så många står utanför fast de inte vill. Men det var ingen politiker som vill prata med oss om det. Så frågan kvarstår: Om man är föga vinstgivande men står till arbetsmarknadens förfogande – vart tar man vägen då?

Borde vi människor tänka mer på hur vi är funtade när vi utformar våra gemenskaper? Den ryske biologen, sociologen och anarkisten Pjotr Kropotkin såg samarbetet som evolutionens drivkraft. År 1902 redovisade Kropotkin sina forskningsresultat från resor i östra Sibirien och norra Manchuriet i boken Ömsesidig hjälp. Han hade erfarit hur olika djurarter under bistra klimatförhållanden kunde överleva och fortplanta sig genom samarbete snarare än genom kamp. I sin bok drar han växlar på dessa observationer för att argumentera för att mänskliga samhällen också borde grunda sig mera på en förment naturlig hjälpsamhet. Kan dessa växlar fortfarande dras? Borde djurarten människa utforma sina samhällen med mer hänsyn till dess samarbetsvilja, eller är det redan satt i bruk och en grundläggande mekanism i dess organiserade gemenskaper? Roland Paulsen, sociolog, samtalar med Mathias Osvath, kognitiv zoolog och Lars Mogensen, programledare. Producent: Thomas Lunderquist.

Sara, Victor och Helle får besök av författaren Roland Paulsen som kommer och snackar om medborgarlön. Vi går också igenom om Lady Gagas fall och Kylie Jenners rise (and shine.)

Hur mycket vi än jobbar med vår egen prestationsångest tycks det finnas osynliga krafter i samhället som motarbetar oss. Vem är det egentligen som tjänar på vår prestationsångest? Författaren och sociologen Roland Paulsen säger att prestationsångesten "suger ur oss nuet" och leder till fiendskap. Och Piskans psykolog, Jernett Karensen, menar att vi måste motstå impulsen att hela tiden jämföra oss med andra.

Hur mycket vi än jobbar med vår egen prestationsångest tycks det finnas osynliga krafter i samhället som motarbetar oss. Vem är det egentligen som tjänar på vår prestationsångest? Författaren och sociologen Roland Paulsen säger att prestationsångesten "suger ur oss nuet" och leder till fiendskap. Och Piskans psykolog, Jernett Karensen, menar att vi måste motstå impulsen att hela tiden jämföra oss med andra.

- Mange av oss jobber for mye og i stillinger det ikke er behov for. Det mener den svenske arbeidssosiologen Roland Paulsen. Han møter filosof Lars Svendsen til samtale om arbeidets mening og meningsløshet.

Reporter Oskar Lodin har insett hur komplicerat det är att sätta sin egen lön och betala skatter, och testar därför en tredje gigapp som löser det åt honom. Men frågan hur bra betalt det är att jobba som giggare återkommer. Vi undersöker också hur det svenska samhället och arbetsmarknaden har gått från att värna om trygghet till att omfamna fler och mer flexibla jobb. - I min värld är gigekonomin bara den sista pusselbiten i nånting som har hållit på betydligt mycket längre, säger Oskar Broberg, forskare i ekonomisk historia på handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. Medverkar gör också Fredrik Ekelund, författare och tidigare extragubbe i Malmö hamn och Roland Paulsen, docent i sociologi vid Lunds Universitet.

Vi inser hur svårt det är att få tillräckligt med jobb genom bara en gigapp och skaffar en till. Vi följer också med en annan mer erfaren giggare på uppdrag. Med hjälp av experter försöker vi förstå vad som händer i mötet mellan den som betalar och den som utför jobbet - och som dessutom ska bli betygsatt för sin insats.  - Det går ifrån att du säljer en tjänst till att hela du blir köpt, säger Roland Paulsen, docent i sociologi vid Lunds Universitet. Medverkar gör också Mirislom, giggare i Stockholm, Andrea, beställare i Stockholm och Ann Bergman, professor i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet.

Många av oss tillbringar en stor del av vår vakna tid på arbetet. Vilka konsekvenser får det för vår identitet? Och vad händer när yrkesrollen krockar med den man känner sig som egentligen?   Tobias Kollin är tredje generationens elektriker. - Jobbet är en stor del av mig. Det är inte bara ett yrke utan också ett intresse, säger han. Som liten drömde Tobias om att bli fotbollsstjärna eller skidåkare. Men redan i gymnasiet tog han samma väg som sin bror, pappa, farbror och farfar och klev så småningom in i familjeföretaget. - Efter jobbet är jag pappa, men när barnen somnat jobbar jag ofta lite till. Man är aldrig riktigt ledig, berättar han. Arbete kan spela en stor roll för vår sociala status, frågan vad jobbar du med? kommer ofta tidigt i en konversation med en ny bekantskap. Men i en tid då arbete är så tätt sammankopplat med vem man är - hur påverkas ens identitet när man blir arbetslös? Gäster i programmet: Roland Paulsen, docent i sociologi vid Lunds universitet, Camilla Thunborg, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, Tora Nord, forskare i arbetsvetenskap, Högskolan i Borås. Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.

Går den globala utvecklingen åt rätt håll eller käpprätt åt det motsatta? Därom tvista de lärde, här närmare bestämt sociologen Roland Paulsen och filosofen Magnus Jiborn. Den svenske folkbildaren och professorn i internationell hälsa Hans Rosling blev världsberömd för sina föreläsningar i vilka han ivrigt illustrativt framförde sitt budskap om att världen utvecklas åt rätt håll på en rad områden, såsom hälsa och välstånd. Hans vädjande till vetenskapliga fakta har dock inte stått oemotsagda, och nyligen startade sociolog Roland Paulsen en debatt i DN där han ifrågasatte mycket i denna positiva verklighetsbeskrivning. Här diskuterar Paulsen världens utveckling, samt underlaget för och värdet av sådana bedömningar, med filosof Magnus Jiborn. Programledare är Lars Mogensen, producent: Thomas Lunderquist.

Det talas mycket om basinkomst eller medborgarlön i dessa dagar. Och kanske måste hela begreppet "arbete" omdefinieras? Tänk bort lön och produktionskrav, föreslår Elin Grelsson Almestad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På 1930-talet förutspådde ekonomen John Maynard Keynes att automatisering skulle leda till att vi vid seklets slut bara skulle behöva arbeta 15 timmar i veckan. I stället arbetar vi mer än någonsin. Arbete, arbetslöshet och vikten av att lönearbeta har dominerat politik och samhälle i flera decennier. I en artikel i The Guardian från början av 2018 konstaterar journalisten och historikern Andy Beckett att arbetet dominerar dagens värld. För de flesta människor är det omöjligt att föreställa sig ett samhälle utan arbete och jobben genomsyrar vår vardag och våra liv. vad kommer arbete att vara i en värld där hälften av dagens sysslor blivit obsoleta? Många författare och skribenter har de senaste decennierna diskuterat arbetets roll i det moderna samhället. I Storbritannien kom journalisten Joanna Biggs 2016 ut med boken All Day Long: A Portrait of Britain at Work. Här intervjuas ett stort antal människor om deras arbeten, från förskolelärare till politiker. Biggs konstaterar att arbete är det som ger våra liv mening när religion, partipolitik och samhälle faller bort. I Sverige har sociologen Roland Paulsen i böckerna Arbetssamhället hur arbetet överlevde teknologin och Vi bara lyder nagelfarit och kritiskt diskuterat ett samhälle där arbetet blivit ett självändamål och inte ens arbetsförmedlarna tror på vad de gör längre. Många teoretiker har skrivit om arbetets dominerande roll i dagens samhälle, men också hur det ofrånkomligen kommer att förändras. För inom 20 år kommer hälften av de svenska jobben vara automatiserade, konstaterade Stiftelsen för strategisk forskning i en rapport 2014. Automatiseringen berör alla branscher, såväl vård- som byggsektorn. I januari 2017 visade konsultbolaget McKinsey på liknande siffror globalt. Tekniken finns redan och har redan alltmer introducerats inom olika sektorer. Det väcker frågor om hur vi ska organisera ett samhälle som idag är helt ekonomiskt och materiellt kopplat till lönearbetet. Basinkomst, även kallad medborgarlön, det vill säga en låg men regelbundet utbetalad summa från staten till samtliga medborgare utan krav på motprestation är ett vanligt förslag. Det har lyfts fram av en progressiv vänster, såväl som ledande ekonomer och forskare vid Chalmers. Pilotprojekt förekommer i bland annat Finland, där 2000 personer får basinkomst under en period för att studera hur det påverkar sysselsättning. Lönearbete i den moderna industrin innebär, för Weil, att 'varje människa lever i ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet'. Men bortsett från det ekonomiska och materiella; vad kommer arbete att vara i en värld där hälften av dagens sysslor blivit obsoleta? Hur ska vi ställa om från en kultur där arbete genomsyrar våra liv och också våra identiteter, där arbete som Andy Beckett uttrycker det dominerar våra samhällen?  Hur skulle den omställningen kunna se ut? Kanske är svaret att återupptäcka och återerövra definitionen av arbetet som frikopplad från lön och produktion. I poeten David Väyrynens debutbok Marken från 2017 återfinns något så omodernt och samtidigt idag radikalt som arbete för människans och det gemensammas skull. Som i dikten Samfälligheten: Jag arbetar, emedan jag genom arbetet förstår att jag utför någonting meningsfullt och samtidigt erkänner att människan är ett samarbetande djur I arbetet blir vi upptagna i den gemenskap som syftar till att vara till nytta för alla. Eller i dikten Den gamla byfinska bondepraktikan där det konstateras att: Det ska man inte glömma, att det är ju också jobb och alltid får man nåt, kanske bättre än lön, bara sitta hos nån gamling och språka över kaffe. Det är det som är frihet, det är så man får tänka.   Filosofen och mystikern Simone Weil formulerade någonting liknande när hon, efter att under en period ha arbetat i fabrik, konstaterade att fabriksarbete ligger nära gräslighetens yttersta gräns. Lönearbete i den moderna industrin innebär, för Weil, att varje människa lever i ständig hets, pådriven av främmande viljor och samtidigt fryser själen, våndas i sin övergivenhet. Mot detta ställer hon det arbete som är sprunget ur människans vilja att arbeta och genom arbetet bli medveten om sig själv, världen och naturen. Hon gör heller ingen hierarkisk uppdelning mellan det intellektuella arbetet och kroppsarbetet. Precis som konsten och vetenskapen är kroppsarbete en viss art av kontakt med verkligheten, sanningen, skönheten och den eviga visdomen, slår Weil fast. En positiv syn på arbetet, som går att spåra tillbaka till bland andra Martin Luther, som menade att det är i arbetet som människan förverkligar sig själv och sina djupaste funktioner som människa; att vara till hjälp för andra och till skapelsen. Dagens lönearbeten ligger ofta långt bort ifrån den definitionen. Men kanske är det inte arbetsbegreppet som ska försvinna ur våra relationer utan löner och produktionskrav som ska sluta vara en självklar del av arbetet? Redan idag finns det däremot en uppsjö av arbeten, som ändå inte riktigt räknas som arbete eftersom de varken bidrar till landets BNP eller det egna ekonomiska välståndet. Ideellt arbete och föreningsliv, hemarbete och inte minst den omsorg och vård av närstående, det vill säga det emotionella arbete som många feminister lyft fram som kvinnligt kodade oavlönade sysslor. Att projektleda familjens vardag, lyssna på hur någon mår och vårda sina vänskapsrelationer. Om vi i definitionen av arbete i stället för lön och produktivitet fokuserade på det vi gör som är till gagn för andra människor, samhället och naturen skulle ett helt nytt arbetsliv öppna sig. Idag finns en ibland uttryckt skepsis mot begrepp som arbeta på relationen, eftersom det konnoterar lönearbetet och dess ofta tydligt uppsatta mål. Men kanske är det inte arbetsbegreppet som ska försvinna ur våra relationer utan löner och produktionskrav som ska sluta vara en självklar del av arbetet? Även det tankearbete och den fria konstutövning som idag indelas i skarpa linjer mellan hobbyverksamhet och arbete som ger ekonomisk avkastning skulle luckras upp. Att skriva, måla, läsa och tänka är att arbeta, oavsett om det resulterar i en konstutställning, romansvit, OBS-essä eller inte. Kritiker till basinkomst menar att lönen krävs som incitament för att människor inte ska bli lata eller välja bort kollektiv samvaro. Men om mycket av det som idag pressas in i våra få timmar av fritid; hushållsarbete, föreningsverksamhet, omsorg om familj och vänner, ideella åtaganden och liknande, räknades in i definitionen av arbete trots bristen på ekonomiska incitament skulle väldigt få uppfattas som lata eller asociala. De allra flesta skulle i stället ha tid och möjlighet att fördjupa det arbete som det innebär att, som Väyrynens dikt uttrycker det, språka med en gamling eller för den delen städa och bygga om i sitt eget hem. Vi bör ta Simone Weil på orden och se att det i det arbete som vi själva valt och definierat finns meningsfullhet, utveckling, värme och gemenskap. Elin Grelsson Almestad, författare och skribent   Källor: Andy Beckett: Post work the radical ideal of a world without jobs. The Guardian, 2018-01-19 Joanna Biggs: All Day Long. Britain at work. Serpents Tail, 2015. Peter Fleming: The Death of Homo Economicus: Work, Debt and the Myth of Endless Accumulation. Pluto Press, 2017 David Graeber: On the Phenomenon of Bullshit Jobs: A Work Rant. Strike Magazine, nr 3 2013 Roland Paulsen: Arbetssamhället hur arbetet överlevde teknologin. Gleerups, 2010. Roland Paulsen: Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen. Atlas förlag, 2015. Guy Standing: En färdplan för prekariatet. Daidalos, 2014. David Väyrynen: Marken. Teg Publishing, 2017. Simone Weil: Personen och det heliga. Artos, 1994. Vartannat jobb automatiseras inom 20 år utmaningar för Sverige. Stiftelsen för strategisk forskning, 2014 A future that works: automation, emplyment and productivity. McKinsey Global Institute, 2017

Har universiteten reducerats till betygsproducerande fabriker? Mats Alvesson hävdar att mycket av dagens samhällsforskning är meningslös. Här samtalar han med Ebba Lisberg Jensen och Tapio Salonen. En stor del av den forskning som produceras inom dagens samhällsvetenskaper är meningslöst nonsens. Åtminstone enligt tre samhällsforskare, Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen, som skrivit en frän debattbok i ämnet: Return to Meaning. A Social Science with Something to Say. De presenterar argumentet att forskare har ett ansvar att etablera en mening med sin forskning, och bör kunna påvisa dess sociala värde bortom upphovspersonernas smala egenintresse. Företagsekonomen Mats Alvesson diskuterar sina påståenden med två andra samhällsforskare, humanekologen Ebba Lisberg Jensen och socionomen Tapio Salonen. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist. Programmet är en repris från 2017.

Förra veckan diskuterade vi illiberal demokrati, och den här veckan fortsätter temat demokratiska avarter. Lena Andersson, Roland Paulsen och Lasse Dencik har lite olika ingångar. - Nuförtiden är det sensationer som säljer och får viral spridning, inte bildning, sans eller goda argument som förr. - Vår kris är inte en faktakris, utan en värderingskris. Det är inte lögnerna som är problemet, utan oförmågan att förhålla sig moget till problematiska sanningar. - Populismen är elitens fel. Folket har anledning att vara argt och göra uppror, även om populismen leder fel. Författaren och debattören Lena Andersson, sociologen Roland Paulsen och socialpsykologen Lasse Dencik har olika fokus när de diskuterar vår tid och våra olika mediers förhållande till sanning och fakta. Helt sant är i alla fall att "postsanning", "post-truth", i fjol valdes till årets internationella ord av ordboken Oxford Dictionaries, och definieras: Ett ord som relaterar till eller betecknar omständigheter där objektiv fakta påverkar den allmänna opinionen mindre än känslor och personliga uppfattningar. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

Vilken mening med livet är det vi eftersträvar: Att ha eller att vara? Ekaterina Chertkovskaya, Peter Jansson och Roland Paulsen resonerar utifrån en 40 år gammal bok av Erich Fromm. Om endast en genomgripande förändring i människans karaktär, från en huvudsakligen ägandeinriktad till en huvudsakligen varandeinriktad livsform, kan rädda oss från en ekonomisk och psykologisk katastrof - uppstår frågan: Är karakterologisk förändring i stor skala över huvud taget möjlig, och hur skall man i så fall åstadkomma den?Så skriver den tysk-amerikanske filosofen och psykoanalytikern Erich Fromm i sin bok Att ha eller att vara från 1976. Hans idéer och frågor diskuteras på nytt av en ekonom, en psykoanalytiker och en sociolog.Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

Är det ok att vara lat? Samtal mellan företagsledaren Charlotta Tönsgård, arbetsforskaren Roland Paulsen och filosofen Cathrine Felix. Lättja - att vara lat. Att ligga på soffan och göra absolut ingenting. Eller glo på en underhållande teveserie. Sitta och fejsbucka på jobbet. Det låter ju onekligen som en last. Men kanske går det att betrakta som en nödvändig och i det stora hela gynnsam återhämtning. Rent samhällsekonomiskt. Och hur är det med företeelsen att plocka bär och koka sylt: Är det lättja? Företagsledaren Charlotta Tönsgård, arbetsforskaren Roland Paulsen och filosofen Cathrine Felix diskuterar en nedvärderad egenskap. Programledare är Lars Mogensen och producent Thomas Lunderquist.

Vi har intervjuat en aktivitetsledare. Undrar ni vad det innebär? Det gjorde vi med, tills vi pratade med honom. Första avsnittet med ett mer eller mindre stressfritt jobb! Det ni! I avsnittet pratar vi även om Roland Paulsen, och om att vissa faktiskt bara jobbar hälften (!) av den tid de tillbringar på arbetet.

Är det OK att vara lat? Samtal mellan företagsledaren Charlotta Tönsgård, arbetsforskaren Roland Paulsen och filosofen Cathrine Felix. Lättja - att vara lat. Att ligga på soffan och göra absolut ingenting. Eller glo på en underhållande teveserie. Sitta och fejsbucka på jobbet. Det låter ju onekligen som en last. Men kanske går det att betrakta som en nödvändig och i det stora hela gynnsam återhämtning. Rent samhällsekonomiskt. Och hur är det med företeelsen att plocka bär och koka sylt: Är det lättja? Företagsledaren Charlotta Tönsgård, arbetsforskaren Roland Paulsen och filosofen Cathrine Felix diskuterar en nedvärderad egenskap. Programledare är Lars Mogensen och producent Thomas Lunderquist.

Vad kommer att krävas av oss för att fungera på framtidens arbetsplatser? Ska vi bli produktiva arbetare som ger varandra feedback för att utvecklas och ska vi jobba på kontoret eller hemma? Veckans Kropp & Själ spanar in i framtidens arbetsliv. Samtidigt som en del företag inför helt fria arbetstider så finns stämpelklockan kvar inom många yrken. Enligt sociologen Roland Paulsen kan de fria arbetstiderna göra det svårt att veta hur mycket man egentligen ska producera, det är medelklassens förbannelse, menar han. Feeback är ett begrepp som blivit vanligare i arbetslivet, på utbildningsföretaget Hyper Island i Stockholm är feedback vardag för både studenter och anställda. Enligt forskaren Alva Appelgren är viss typ av återkoppling mer hjälpsam, hon har studerat vad som händer i hjärnan på personer som gör ett test och samtidigt blir bedömda, de som fick höra du är bra blev mer stressade och presterade sämre än de som får höra du hade rätt. Resultaten tyder på att beröm påverkar oss människor på olika sätt.

Magnus Jiborn, Sofia Nerbrand och Roland Paulsen diskuterar möjligheten att få vara med och bestämma på arbetsplatsen också. All makt åt folket! Förutom makten över ekonomin, då...För lika självklar som medborgarnas inflytande är över politiken i vår parlamentariska demokrati, lika otänkbar tycks medarbetarnas inflytande vara inom företaget i vår kapitalistiska ekonomi.Varför i hela friden det förhåller sig så diskuterar Magnus Jiborn, filosof, Sofia Nerbrand, liberal debattör och Roland Paulsen, sociolog och vänsterdebattör.

I detta avsnitt tar Tankesmedjanankaret Dilan Apak, satirgeniet Moa Lundqvist samt Roland Paulsen doktor i sociologi sig igenom boken som fick Roland att till sist utbrista "Måste vi läsa allt?" See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Är friheten absolut eller är den relativ för sin tid och sitt sammanhang? I Moskva minns poeten och essäsisten Lev Rubinstein Sovjetunionen i slutet av 1950-talet, ett inte alls fritt samhälle men där en glipa öppnades i järnridån och en vind av frihet strömmade in. Samtidigt funderar serietecknaren och förläggaren Fabian Göransson att det är svårt att hålla två tankar i huvudet efter attentaten mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Det riskerar att relativisera dåden. Medielandskapet i Ryssland domineras av de rikstäckande statsstyrda tv-bolagen där informationen sedan länge är filtrerad för att passa myndigheternas syften. I värsta fall sprids ren desinformation genom dessa tv-kanaler. Men den hårt styrda mediemarknaden har skapat ett sug efter alternativa projekt på internet som fortfarande är i stort sett fritt i Ryssland. Sotnik TV har funnits i tre år och är en Youtube-kanal med samhällskritiska reportage och enkäter på stan om aktuella frågor. Programledaren Sasha Sotnik säger att de som går med på att bli intervjuade på Moskvas gator och parker kan delas in i tre kategorier - Den första gruppen består av de som helt enkelt är rädda. De är rädda för en öppen mikrofon och för kameran. De springer sin väg genast medan de säger att de är väldigt upptagna. - Den andra gruppen är de som brukar titta på de stora tv-kanalerna. De upprepar nästan ordagrant de visor som de hör på statliga tv-nyheterna när de svarar på frågorna. - Sedan finns det en tredje mycket liten grupp, säger Sasha Sotnik. De som inte är ett dugg rädda. De säger det de tänker och svarar öppenhjärtigt på frågor. Ofta handlar enkäterna på Sotnik TV om politiskt känsliga frågor: Rysslands roll i kriget i Ukraina, mordet på öppen gata på oppositionspolitikern Boris Nemtsov, osv. - Det är ungefär en tiondel av de medverkande som tillhör den tredje orädda gruppen, säger Sasha Sotnik som tror att de där 10 procenten orädda i reportagen motsvarar nog de verkliga förhållandena i Ryssland idag rätt så bra.  - Alla övriga är skrämda till tystnad. Det här är ett land som just nu består av härskare och slavar. Det finns absolut ingen frihet, säger Sasha Sotnik. Kulturreportagets serie "Var slutar friheten?" ställer frågor kring villkoren för yttrandefrihet, konstnärligt skapande och för grundläggande mänskliga rättigheter. Finns det en bortre gräns för friheten och hur ser den i så fall ut i olika samhällen? Medverkande i femte delen: Lev Rubinstein, Fabian Göransson, Sasha Sotnik, Roland Paulsen, m fl Reportrar: Karsten Thurfjell, Erik Laquist, Kerstin Wixe, Katarina Wikars, Fanny Härgestam, Fredrik Wadström Producent för programserien är Fredrik Wadström

Vad är friheten värd utan materiell trygghet? För de flesta av oss är förutsättningen för materiell trygghet ett arbete och den lön det ger. Men vad händer när arbetet i sig inte bara erbjuder frihet utan också innebär begränsningar, ofriheter, i värsta fall underkastelse? För många människor i dagens Europa och i andra världsdelar är arbetet i själva verket förknippat med otrygghet och brist på framtidsutsikter. Vid den nedlagda bilfabriken Packard Plant i Detroit står den pensionären Rich Feldman, tidigare anställd på en annan av Detroits bilfabriker. För hundra år sedan arbetade 40 000 människor på Packard Plant som då var världens modernaste fabrik i sitt slag. Idag är den ett betongskelett. "Människorna som arbetade i fabriker som Packard Plant behövs inte längre" säger Rich Feldman. "Allt som skapades under kapitalismen och rasismen i USA är på väg att försvinna. Vi måste tänka nytt kring hur vi organiserar våra städer nu." Möt en serietecknare, en sociolog, en ingenjör, en ekonom, en psykolog och ett par skådespelare som undersöker begreppet 'arbete' och funderar på vad det är idag och vad det skulle kunna vara. Följ också med till Turin där Valentina Morano, 28, fortfarande bor hemma eftersom det bara finns tillfälliga och lågavlönade jobb i den ekonomiska krisens Italien, en situation hon delar med miljoner andra sydeuropéer.  Medverkande: Serietecknaren Klara Wiksten, sociologen Roland Paulsen, Helena Sandström i gruppen Teateretablissemanget, Rich Feldman i Detroit, Valentina Morano i Turin, Mikael Haglund på IBM, Anna Breman på Swedbank, Christoffer Gradin Franzén från projektet Hoffice. Reportrar: Katarina Wikars, Jenny Aschenbrenner, Kristian Åström, Anna Tullberg Producent för programserien är Fredrik Wadström

I veckans avsnitt ägnar sig Lilla drevet åt popvänsterns opium, det vill säga att tänka på saker olika sociologer sagt. Utifrån den ständigt aktuella nyheten om att de som släpps ut ur fängelse återfaller i kriminalitet tänker Liv Strömquist på Randall Collins teorier om brott och straff. Ola Söderholm tänker på svenska vänsterns Rihanna, Roland Paulsen, och känner sig besviken över att för få säger emot honom. K Svensson tänker på vad en sociolog han inte minns namnet på som han träffade på fyllan i Göteborg berättade för honom om 1 maj-firande. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Marockanskt kulturcenter mot radikalisering av unga, det ryska kulturlivet under allt hårdare tryck och diskussionen om Andres Serranos krucifix i urin fortsätter att väcka starka känslor i USA.  I tredje programmet i serien besöker vi Moskva och Casablanca, talar med gruppen Teateretablissemanget om prekariatet och otryggheten på den moderna arbetsmarknaden samt med Andres Serrano om frihetens gränser i fotokonsten. I över 25 år har det stormat kring bilden "Piss Christ", den amerikanske konstnären Andres Serranos foto av ett krucifix nedsänkt i konstnärens eget urin. Efter terrordåden i Paris i januari i år drog debatten igång med ny förnyad kraft. "Om det är så känsligt med bilder av Muhammed, hur kan den där Serrano få hålla på med det han gör?" citerar Andres Serrano ur en tv-intervju med en företrädare för en katolsk lobbygrupp i USA efter terrordådet mot bl a "Charlie Hebdo" i Frankrike. Den distinktion Andres Serrano själv gör att han är troende katolik. "Den kristna bildvärlden är min" säger han. Andres Serrano tycker sig däremot inte ha rätt att göra bilder om en religion som inte är hans egen och han har också sagt att han drar en gräns vid barn. Debatten om frihetens villkor och pris har varit intensiv efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik. Diskussionen tog ny fart efter terrordådet i Köpenhamn i februari när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. Och i Ryssland strax därpå blev mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov en signal om att insatserna för oliktänkande höjts ytterligare. Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan "Var slutar friheten?". Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är. Medverkande i det andra programmet: Anastasia Patlay, Andres Serrano, Nabil Ayouch, Roland Paulsen, Guy Standing, medlemmar ur gruppen Teateretablissemanget, m fl Reportrar: Cecilia Blomberg, Fanny Härgestam, Katarina Wikars och Fredrik Wadström.

Satirtecknare från Syrien i Sverige, ett hundra år gammalt folkmord som fortfarande inte erkänns av alla och läsningen av Erich Fromms "Flykten från friheten" fortsätter. Vilka är villkoren för yttrandefrihet, konstnärligt skapande eller bara för grundläggande mänskliga rättigheter? Finns det en bortre gräns för friheten och hur ser den i så fall ut i olika samhällen? Den holländske historikern Ugur Üngör, själv född i Turkiet, säger att den välorganiserade förnekelsekampanjen som den turkiska staten leder syftar inte till att komma med vetenskapliga argument. Den är ett brus som ska störa diskussionen om folkmordet. För den förströdde lyssnaren som inte är så insatt i frågan ger det turkiska förnekandet av folkmordet på kristna grupper 1915 ofta känslan av att 'det kanske finns två sidor i den här historien'. "Hur är det möjligt att den turkiska staten förnekar ett folkmord som stora delar av befolkningen känner till så mycket om" säger Ugur Üngör som bland annat är knuten till Institutet för folkmordsstudier i Amsterdam. När han för några år sedan samlade material till en av sina böcker reste han runt i östra Turkiet där många av armenierna och andra kristna grupper levde fram till för hundra år sedan. Han intervjuade upp emot 200 personer och slogs av hur mycket alla visste om folkmordet. "I många fall mindes människor namnen på de som dödats och fördrivits för hundra år sedan. De sa: i det här huset bodde Simon Sarkisian som var apotekare och på den där kullen är uppkallad efter familjen Abgarian som bodde där". Debatten om frihetens villkor och pris har varit intensiv efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik. Diskussionen tog ny fart efter terrordådet i Köpenhamn i februari när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan "Var slutar friheten?". Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är. Medverkande i det andra programmet: Sahar Burhan, Saad Hajo, Andreas Nilsson, Kamel Daoud, Roland Paulsen, Ugur Üngör, Kirkor Shahkoglu och Asena Günal Reportrar: Erik Laquist, Fanny Härgestam, Katarina Wikars, Lisa Bergström och Fredrik Wadström.

Lilla drevet har gått in i en av sina Lenny Bruce-faser igen. Allt större del av föreställningen ägnas åt försvarstal. K Svenssons attack på en Nyheter 24-krönikörs skildringar av våldtäktskultur i förra avsnittet rörde upp en liten skitstorm. Den här veckan reder han ut alla missförstånd, alternativt fortsätter ramla runt i klaveret beroende på hur man ser det. Alla hätska drev åt olika håll har fått Ola Söderholm att tänka på den franska filosofen Simone Weil som ville förbjuda partier eftersom hon ansåg att det var jättefarligt när människor tänkte i grupp. Tyvärr var veckans avsnitt drabbat av tekniska missöden så till den milda grad att Nanna Johanssons utläggning om den nya Roland Paulsen-boken "Vi bara lyder" fick strykas. Men en inställd prata är också en prata. Typ. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vilka är villkoren för yttrandefrihet, konstnärligt skapande eller bara för grundläggande mänskliga rättigheter? Finns det en bortre gräns för friheten och hur ser den i så fall ut i olika samhällen? Och hur begränsas friheten också i samhällen där demokrati och yttrandefrihet inte är under direkt hot? Arbetslivet är under snabb förändring både internationellt och i Sverige med en allt osäkrare tillvaro för allt fler människor. ”Det är inte ordet Sharia som är viktigast, det viktigaste är att hitta ett sätt att utöva lagen så den är kompatibel med islam.” Så säger den islamistiska tunisiska politikern Ferida Abidi i det första programmet i serien. Just den diskussionen återkom ofta när det nya parlamentet i Tunisien skulle skriva en nya konstitution efter den arabiska våren 2011.  ”Vi var inte överens om gränserna. Vissa ville inte ha några gränser alls. Men alla fri- och rättigheter har gränser” säger Ferida Abidi. ”Gud, koranen och profeten, de får inte röra dem.”  Hon jämför med hur det är förbjudet enligt lag att förneka förintelsen i Frankrike. ”Vi var utan friheter så länge, det är därför vissa inte riktigt vet hur de ska bete sig sen revolutionen. Men frihet betyder ansvar. När man är fri måste man vara ansvarstagande” säger Ferida Abidi. Efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik har frihetens villkor och pris debatterats intensivt. I februari blev fick diskussionen ny fart efter de blodiga dåden i Köpenhamn när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. I Tunis dödades månaden därpå 21 människor på ett museum i ett terrordåd. Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan ”Var slutar friheten?”. Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är. Medverkande i första programmet: Nina Hemmingsson, Roland Paulsen, Lev Rubinstein, Selma Mabrouk och Ferida Abidi. Reportrar: Roger Wilson, Erik Laquist, Fanny Härgestam, Katarina Wikars och Fredrik Wadström.  

Sociologen Roland Paulsen gästar podden Pengar och Politik. Vi talar om ifall Arbetsförmedlingen kan jämföras med Dantes Inferno, hur drömarbetsförmedlingen skulle fungera och om människor egentligen vill arbeta. Är vi "paradigmmänniskor", och är basinkomst en bra idé?

Många känner igen sig i uttrycket jag har svårt för auktoriteter, men vad menar man egentligen när man säger så? Navid Modiri, kommunikatör och artist säger att det egentligen handlar om att han har svårt att ta instruktioner från någon annan. Dagens Kropp & Själ handlar om vårt förhållande till auktoriteter och om hur vi beter oss när vi hamnar i en auktoritär situation. Vi besöker ett informationsföretag i Hälsingland där man helt har slopat cheferna. De 90 anställda bestämmer själva vad de ska göra och sätter lönen på varandra. Hur påverkas vi av andra i auktoritära situationer? Milgram, Ash och Zimbardo är efternamnen på tre psykologiskt intresserade män som på olika sätt med sina experiment lyckats visa att vi beter oss på ett förbluffande sätt.  Medverkar gör bland andra: Torun Lindholm, professor i psykologi och socialpsykologi, Roland Paulsen, doktor i sociologi, Karin Tenelius, ledarskapsutvecklare och Björn Lundén som grundat ett företag utan chefer.

Äh, kanske skulle man bara ta och förbjuda alla politiska partier? Jenny Maria Nilsson, Roland Paulsen och Mårten Björk diskuterar Simone Weils idé från 1943 med programledare Lars Mogensen. När Simone Weil 1943 skrev sin essä Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, var hon påverkad av det som pågick i Europa. Hon såg hur folkets kollektiva lidelser gjorde det möjligt att ”sätta judarna i koncentrationsläger och tortera dem till döds med utstuderade metoder”. Och eftersom politiska partier snarare uppmuntrar till sådana kollektiva lidelser än till eget tänkande bör de förbjudas, enligt Weil. "Om de politiska partiernas avskaffande" finns nu i bokform på svenska, och Filosofiska rummet diskuterar Weils radikala idé i vårt parlamentariskt besvärliga läge. Producent: Thomas Lunderquist

Empty labour - international statistics suggest that the average time an employee spends engaged in private activities is 1 and a half to 2 hours a day. Laurie Taylor talks to Roland Paulsen, a Swedish sociologist, who interviewed 43 workers who spent around half their working hours on 'empty labour'. Are such employees merely 'slacking' or are such little' subversions' acts of resistance to the way work appropriates so much of our time? They're joined by the writer, Michael Bywater. By contrast, Jane Sturges, discusses her research into professionals caught up, both reluctantly as well as willingly, in a 'long hours' work culture. Producer: Jayne Egerton.

På 1980-talet togs sjukdomsstämpeln på homosexualitet bort, och just homosexualitet är ett exempel på hur synen på vad som är friskt och sjukt har varierat genom historien. I den nya boken Vansinnets diagnoser skriver Malin Hildebrand Karlén, psykolog och doktorand i rättspsykologi vid Göteborgs universitet, om hur synen på vansinnet har skiftat. Innan psykiatrins genombrott tolkades vansinnet i religiösa termer, som demoner eller gudomliga straff, men när psykiatrin växte fram för ungefär 200 år sedan började man alltmer tolka vansinnet i biologiska termer. Malin Hildebrand Karlén säger att de psykiatriska diagnoserna i hög grad styrs av våra kulturella normer. I februari avslöjades att ett tjugotal gruvarbetare på LKAB i Kiruna maskat i flera år genom att låta en person stämpla in för de andra som stannat hemma. Många häpnade över att fusket hade kunnat pågå i flera år utan att upptäckas, men ändå är sådant här maskande betydligt vanligare än vi kanske tror. I en färsk avhandling i sociologi undersöker Roland Paulsen vad som ligger bakom att så många människor ägnar en betydande del av sin arbetstid åt privata sysslor i stället för åt sina arbetsuppgifter. Programledare är Urban Björstadius.

Hur mycket kan och vill vi arbeta? Trots att produktiviteten har ökat så arbetar vi nu mer än någonsin. Även skildringarna av arbete i litteratur, film och på teatern tycks bli fler. Arbetet - är det vår tids religion? Roland Paulsen, sociolog och författare till boken Arbetssamhället, Erik Holmström, regissör och manusförfattare på TUR-teatern och Marie Söderqvist, skribent och vd för Livsmedelsföretagen, samtalar om arbete. Veckans krönika är gjord av Sveriges Radios förra Kinakorrespondent Hanna Sahlberg. Kritikersamtalet handlar om den tyske fotografen Wolfgang Tillmans, vars bilder på Moderna museet tar oss från 90-talets klubbscen till tidlösa stjärnhimlar. Konstvetaren Katarina Wadstein Macleod och konstkritikern Mats Arvidsson deltar. Programledare Eric Schüldt Producent Margareta Svensson

Förr i tiden arbetade man för att skapa en meningsfull tillvaro och fritid. Nuförtiden tycks arbetet ha blivit ett självändamål. Sällan om någonsin hör man längre i det realpolitiska offentliga samtalet någon som förespråkar sänkt arbetstid. Tvärtom verkar alla riksdagspartier överens om att det är arbetslinjen som gäller. Men måste det vara så? Är heltidsarbete för alla nödvändigt för ett blomstrande samhälle? Skulle inte den alltmer effektiviserade produktionen kunna ge oss utrymme att leva medan vi lever, istället för att bara skapa ännu mer stress? I Filosofiska rummet möts Anne-Marie Pålsson, nationalekonom och upphovsman till RUT-avdraget, Roland Paulsen, sociolog och kritiker av arbetssamhället, samt historikern Victor Lundberg. Lars Mogensen är programledare, producent Thomas Lunderquist. En Lokatt Media-produktion för Sveriges Radio. Lyssna på Tendens om arbetet:

När du är 20 finns inga jobb att få, vid 30-40 förväntas du arbeta 150 procent och samtidigt ha barn och familj, vid 65 har du både tid och lust att arbeta men måste stiga åt sidan för yngre förmågor. Dagens program diskuterar hur vi fördelar arbetet över en livstid, och vilken roll arbetet spelar för hälsan. Ny forskning visar att många äldre i arbetslivet lider av trötthet och psykisk ohälsa. Annan forskning visar samtidigt att arbetet spelar viktig roll för relationer och identitet. Gäster i programmet är Hugo Westerlund docent vid Stressforskningsinstitutet i Stockholm, Kerstin Isaksson, professor i psykologi vid Mälardalens högskola, Roland Paulsen, forskare på sociologiska institutionen vid Uppsala universitet och Björn Asplund, klubbhuschef på Fountain House, som hjälper personer med psykisk ohälsa att komma ut i arbetslivet. Dessutom gör vi ett besök på en ideell arbetsplats, där annars hårt arbetande, högt betalda personer i Sverige gör samma arbete gratis, på sin fritid - för att de tycker att det är deras plikt att hjälpa behövande. Organisationen Läkare i Världen driver en klinik för papperslösa i Stockholm, alltså människor som vistats i Sverige utan tillstånd.