Podcasts about barbro lindgrens

Vi firar att oktober är slut, kollar vem som vann tävlingen flest sedda föreställningar sen förra avsnittet, och gör en blixtsnabb recension av Jaha Koos gästspel på Dramaten med "The history of Korean Western theatre" sist i programmet -- i en lite stökig krogmiljö (så ursäkta ljudet sista 10 min). Dessutom har Cecilia varit i Berlin (nu igen) och Loretto har varit i Göteborg och Umeå och kollat opera. Lista över verk vi avhandlar i detta avsnitt: Askungen på Folkoperan, regi Nora Nilsson Konstabs Ingmar Bergmans Så som i en spegel på Dramaten Vegetarianen på Dramaten, efter Han Kangs roman, manus Lucas Svensson regi Beata Gårdeler Titta Hamlet på Orionteatern, efter, Barbro Lindgrens och Anna Höglunds pekbok, regi Lars Rudolfsson Dansen på Galeasen, av Ivan Vyrypaev, regi Olof Hanson Filmen Fritt fall, Anatomy of a fall / Anatomie d'une chute regi Justine Triet (med underbara Sandra Hüller!) Tidens larm på Folkoperan, regi Tobias Theorell, med Johan Ulveson som Sjostakovitj Spirit World rising på Konträr, idé och regi Linda Forsell Bühnenbeschimpfung (Liebe ich es nicht mehr oder Liebe ich es zu sehr?)  av Sivan Ben Yishai, regi Sebastian Nübling, Gorki Theater, Berlin High av och med She She Pop, HAU — Hebbel am Ufer, Berlin Heavy as the Heart av och med Josefine Ankarberg, Moment teater Canasta med Hin Håle av Martina Montelius på Teater Brunnsgatan fyra Perserna och Trojanskorna av Aischylos resp Euripides, båda regi Karl Dunér, Dramaten Mytomania av Paula af Malmborg Ward, libretto Kerstin Perski, regi Clara Svärd The Death of Klinghofer av John Adams, libretto Alice Goodman, regi Verena Stoiber, Norrlandsoperan Melancholia efter Lars von Trier , musik Mikael Karlsson, libretto Royce Vavrek, regi Sláva Daubnerová. på Kungliga Operan Gustav Vasa av Joakim Sten, regi Dennis Sandin, Kompani Ad Hoc Pappas födelsedag av Alejandro Leiva Wenger regi Frida Röhl, Dramaten Le Corsaire av Koreografi: José Martínez, efter Marius Petipa, Kungliga baletten The History of Korean Western theater av och med Jaha Koo Medverkande i avsnittet: Loretto Villalobos och Cecilia Djurberg (prod & klipp)

Arktis har på många sätt hamnat i fokus på senare år. Nu samlar utställningen "Ner till norr" 30 konstnärer från världens nordligaste regioner för att ta sig an vår tids ödesfrågor. Kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg har sett utställningen på Bildmuseet i Umeå som pågår till januari nästa år, och kommer till P1 Kultur för att prata om hur väl konsten lyckas med att ge oss nya perspektiv på klimatkrisen och vårt koloniala arv i norr.ESSÄ: UPP TILL OSS ATT TA ITU MED KOLONIALISMEN – FRÅN NORR TILL SYDVÄSTVad har Sápmi och Karibien gemensamt? Den svenska kolonialismen. Genom historien har den dragit många godtyckliga gränser, mellan både områden och människor. Berättelserna om denna maktutövning finns idag mer tillgängliga än någonsin. Nu är det upp till oss att ta del av dem, konstaterar Elin Grelson, i dagens essä från OBS.INTERVJU: MATTIAS ALKBERG I ROLLEN SOM LORANGA – "EN I GRUNDEN FIN ANARKISM"När Norrbottensteatern gör sommarteater av Barbro Lindgrens barnboksklassiker "Loranga, Masarin och Dartanjang" är det artisten och anarkisten Mattias Alkberg som inte bara gjort musiken utan också syns i rollen som slarvpappan Loranga – han som inte vill förstöra sina bästa år med att arbeta. Vår reporter Anton Bennebrant träffade honom för ett samtal om artistens relation till berättelsen och eventuella likheter med rollfiguren.REPORTAGE: FÖLJ RÅDJURET UT I STOCKHOLMSNATTEN – GATUKONSTVERKET SOM SETT STADEN FÖRÄNDRASI snart 25 år har bilden på rådjuret levt sida vid sida med stockholmarna och dykt upp på ständigt nya platser. Samtidigt som tiden gått har rådjuret liksom stått där och sett både staden och synen på gatukonst förändras – från 90-talets nolltolerans fram till dagens syn på gatukonst som något betydligt mer salongsfähigt. P1 Kulturs Hedvig Weibull följde med konstnären med det kryptiska artistnamnet Klister-Peter på en cykeltur genom Stockholm en försommarnatt.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Felicia Frithiof

Möt artisten och anarkisten Mattias Alkberg, som både gjort musiken och spelar Loranga i Norrbottensteaterns uppsättning av Barbro Lindgrens "Loranga, Masarin och Dartanjang". Som fembarnspappa och kulturarbetare känner han igen sig i berättelsens "lite slarviga pappa som hittar pengar här och där". Själv kom han i kontakt med Barbro Lindgrens böcker tidigt - slukade Mattias-böckerna, Jättehemligt och även vuxenböcker som Pris Valiant och Konsum.– Jag älskar allt Barbro Lindgren skrivit. Jag tycker att hon borde fått Nobelpris och blev jätteglad när hon fick Alma-priset.Alma-priset till Astrid Lindgrens minne är världens största pris för barnlitteratur, och Barbro Lindgren är en av två svenska författare som tilldelats det. Hennes bok Loranga, Masarin och Dartanjang skrevs med inspiration från hennes egen familj och kom ut 1969, samma år som Mattias Alkberg föddes.Reporter: Anton Bennebrant

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.  För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.  Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:  Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Jojje Wadenius album Goda' Goda' med texter av Barbro Lindgren har gjort avtryck hos generationer av barn. Inspirationen till låten Mitt lilla barn kommer både från egna barndomsupplevelser och Paul Simons sound. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I slutet av 1960-talet är Jojje Wadenius 23 år gammal. Han bor i en etta på Södermalm i Stockholm, hankar sig fram i jazzkretsar och testar olika saker musikaliskt. Barbro Lindgren är i 30-årsåldern och har fått sina första böcker utgivna. Av radioproducenten Inga-Lill Lindgren får de båda frågan om att skriva barnlåtar. De säger ja, och Jojje Wadenius tonsätter Barbro Lindgrens texter som målar upp spännande världar om att skrika som gorillor och binda fast folk vid den stora stenen. Barbro Lindgren berättar att hon ”knyckt vilt” ur både sin egen och sina söners barndomsår. Även Jojje har hämtat inspiration från sin egen verklighet. Introt på ”Mitt lilla barn” är influerat av Simon and Garfunkels album Sounds of Silence. Mängder av artister har genom åren samplat och låtit sig inspireras av och Jojje Wadenius och Barbro Lindgrens barnlåtar, melodier som än i dag är stora hos det uppväxande släktet. Ikoniska barnlåtar är en serie om vår mest älskade barnmusik och i fokus står historierna om de svenska barnlåtar som blivit odödliga. Hur har de här melodierna och texterna blivit favoriter hos generationer av barn? En dokumentärserie från 2020 av Anna Charlotta Gunnarson och Agneta Karlsson. Musiken som spelas i programmet hittar du under ”låtlistor” här ovanför.

Jojje Wadenius album Goda' Goda' med texter av Barbro Lindgren har gjort avtryck hos generationer av barn. Inspirationen till låten Mitt lilla barn kommer både från egna barndomsupplevelser och Paul Simons sound. I slutet av 1960-talet är Jojje Wadenius 23 år gammal. Han bor i en etta på Södermalm i Stockholm, hankar sig fram i jazzkretsar och testar olika saker musikaliskt. Barbro Lindgren är i 30-årsåldern och har fått sina första böcker utgivna. Av radioproducenten Inga-Lill Lindgren får de båda frågan om att skriva barnlåtar. De säger ja, och Jojje Wadenius tonsätter Barbro Lindgrens texter som målar upp spännande världar om att skrika som gorillor och binda fast folk vid den stora stenen. Barbro Lindgren berättar att hon knyckt vilt ur både sin egen och sina söners barndomsår. Även Jojje har hämtat inspiration från sin egen verklighet. Introt på Mitt lilla barn är influerat av Simon and Garfunkels album Sounds of Silence. Mängder av artister har genom åren samplat och låtit sig inspireras av och Jojje Wadenius och Barbro Lindgrens barnlåtar, melodier som än i dag är stora hos det uppväxande släktet. Ikoniska barnlåtar är en serie om vår mest älskade barnmusik och i fokus står historierna om de svenska barnlåtar som blivit odödliga. Hur har de här melodierna och texterna blivit favoriter hos generationer av barn?  En dokumentärserie från 2020 av Anna Charlotta Gunnarson och Agneta Karlsson. Musiken som spelas i programmet hittar du under låtlistor här ovanför.

Gitarristen Georg ”Jojje” Wadenius är en av våra mest folkkära musiker med en yrkesbana som sträcker sig över fem decennier. Jakob Olsson, Henrik Ahlström och Erik Jensen träffade honom över en långfika och samtalade om karriärens många samarbeten – med bl.a. Made in sweden, Pugh Rogefeldt, Blood sweat and tears och Simon and Garfunkel. Vi pratar även om skillnaden mellan Loffe Carlssons och Slim Borgudds trummande, hur inspelningen av Kalles Klätterträd gick till – samt uppmärksammar Jojjes och Barbro Lindgrens älskade barnskiva Goda' goda' som firar 50 år. Fotograf: Stefan Blomberg

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, menar Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i april 2018. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   Det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. Läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen. Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet: Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången i april 2018. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.  För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.  Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:  Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje termin börjar ungefär femtio studenter läsa litteraturvetenskap i Lund. Och jag är den första lärare de träffar. Det är ett möte jag alltid ser fram emot    studenterna är både öppna och nyfikna, samtidigt som de så klart är erfarna läsare.   det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi.  För att snabbt lära känna mina nya studenter ber jag dem alltid snabbt skriva namnet på deras livs största läsupplevelse. Svaren är överraskande konstanta: det är alltid någon som älskar Jane Austens böcker, en annan som diggar Kafka, en tredje som drämmer till med Sartre eller Shakespeare. Kanon lever och har hälsan åtminstone bland dem som läser litteraturvetenskap. Men det är alltid också någon som svarar JK Rowling och Harry Potter. De första gångerna det hände minns jag att jag tänkte att den här studenten har inte börjat läsa böcker för vuxna än. Men varför skulle barnlitteratur vara något vi växer ifrån? Varför betrakta ett läsarliv som en trappklättring, där vi på första trappsteget möter det enkla för att sedan röra oss uppåt, mot det mer avancerade? Barnlitteraturen är ofta lika komplex som den för vuxna. Men på andra vis. Och den har mycket att erbjuda en vuxen läsare. Jag har sett det gång på gång, på seminarier där studenter lite glatt överraskade gått igång på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta som politisk text eller på Stian Holes Hermans sommar ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Men den här boken rymmer ju så mycket! har de utropat. Det såg jag inte förut! Och så vacker den är! De här seminarierna har flera gånger fått mig att fundera över de kriterier vi av tradition använder för att skilja mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur- och vad dessa kriterier säger om hierarkier och makt i världen utanför litteraturen. Lite tillspetsat kan man säga att barnböcker slarvigt förstås som enkel litteratur för ofärdiga människor. Och det enda socialt accepterade skälet för vuxna att få läsa barnböcker verkar vara nostalgi. Flera nyutkomna böcker behandlar denna läsarnostalgi; som den amerikanska Wild things: The Joy of Reading Childrens Literature as an Adult av Bruce Handy eller den engelska Bookworm a Memoir of Childhood Reading av Lucy Mangan böcker fyllda av skimrande minnen av barnkammarmöten med Beatrix Potter, Dr Seuss och CS Lewis. Och visst kan det vara härligt att läsa om älskade böcker från barndomen. Men det finns flera och mycket bättre skäl att våga sig in på barnavdelningen. Och här kommer mina topp-fem argument för att vi vuxna inte ska behöva något barn i knät  inte ens det svunna barn som vi själva en gång var för att läsa det som kallas barnlitteratur. läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär 1. I barnboken pågår en ständig förhandling: vad är viktigt, hur vill vi att världen ska vara och hur fruktar vi att den faktiskt är? Det är inte en slump att dystopin är så stor inom ungdomslitteraturen just nu: det är klimatkatastrofer, krig och totalitarism vart man ser. Men dagens barnbok är också fylld av hopp och lyckliga slut. I nästan alla de böcker för barn om flykt som jag läst under den senaste tiden vinner de som vill ta emot och ta om hand, båtar kommer fram, familjer återförenas och de snälla och nyfikna kamraterna får med sig de misstänksamma. I Pija Lindenbaums Pudlar och pommes är det den trångsynta och främlingsfientliga hunden som ändrar sig, inte de nyfikna och generösa. Så förvandlas vår ångest över nyhetsflödet till hanterbara sagor. Nästan alltid, som sagt. Ett spännande undantag är danska Morten Dürrs bok Zenobia, som borde få hjärtat att brista på den mest cyniske försvarare av Fort Europa. Så anledning nummer ett: läs barnlitteratur för att få syn på vuxenvärldens rädslor och begär och därmed också dig själv.   2. Läs för att få ett konkret perspektivskifte! Läs till exempel en bok av Eva Lindström, där livets vanlighet och underlighet skildras ur ett perspektiv som är i enmetershöjd snarare än en och sjuttio. Då ser du allt skrufs under soffan när du är på ett ganska ordinärt kalas och blir av med mössan i underbara Hit med våra mössor. Eller läs Sara Lundbergs vackra bilderbok Fågeln i mig flyger vart den vill och få svindel när du klättrar i träd och längtar bort. Världen blir helt enkelt synlig på nytt och det bekanta och invanda blir främmande och större. Lundbergs bok är förresten ett utmärkt exempel på den sinnliga upplevelse som barnboken ofta erbjuder. 3. Och just sinnligheten är mitt tredje argument: många av de bilderböcker som skrivs idag är helt enkelt uppslukande konstverk, där flera sinnen retas. Flickan som berättar i Lundbergs bok sitter i trädet och drömmer, i en färgmättad, gröndoftande illustration. Och texten lyder: Om jag kryper ihop kan jag se ut som en fågel som sover. Som den jag gjort av blålera. Den jag ska ge till mamma.  Det är poesi som gestaltar barnets upplevelse av världen.  Och munken är det en person eller ett bakverk?  4.  Och det fjärde argumentet då? Lekfullheten så klart! Den filosofiska språkleken uppfanns inte i den språkmaterialistiska poesin utan i nonsensramsan. Så räcker Lennart Hellsings dikter hela livet. Som den om papegojan och munken, ni vet:  Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja dinkelidunk heter en munk som bor i en pepparkakskoja. Visst får den oss att le? Här finns ljudleken, rytmen och språkglädjen. Men också språkfilosofin: papegojan är ju en ljudhärmare som pekar på språket som bara låter, ordet som kan fyllas med innehåll eller fortsätta vara tomt ljudmaterial. Och munken är det en person eller ett bakverk? Textens pepparkaka får mig att tänka att den kanske är bägge delar, och i Poul Ströyers klassiska illustration av dikten äter en frodig munk givetvis munkar och språkleken fortsätter över till bildmediet. Det är skoj, javisst, men det är också en avancerad lek med utgångspunkt i ordets slumpmässiga förhållande till den värld det ska beskriva. Skrattet i barnlitteraturen är allra oftast varmt och helt renons på distanserande ironi. Här räds ingen patetiken , de största känslorna eller de svåraste frågorna. Och det är faktiskt mitt femte argument. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? 5. Barnlitteraturen väjer inte, tassar inte runt. Den går rakt på. Som i Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig, där världen är full av hål där den döde brodern Stig skulle ha varit: på gungan, vid matbordet, vid tågbanan. Eller som i Barbro Lindgrens dikt om kärlek och vänskap, där slutklämmen lyder Den jag älskar heter Örjan men de kallar honom smörjan och där både kärleken, världen och det korta livet ryms i raderna: Och Örjans ögon lyste röda Tänk, sa han Om hundra år så är vi döda Då finns det inga ögon Som små sjöar Men riktigt vatten finns det Med små gröna öar Så är det. Snart ska vi dö och vår kärlek ta slut. Men vi är här nu. Och världen kommer att finnas kvar, utan oss. Kan det sägas bättre eller rakare? Det finns alltså flera skäl till att du ska söka dig till barnavdelningen. Här har du bara fått fem. Givetvis kan du dela dina upplevelser med dina eller andras barn. Men du behöver inget alibi. Karin Nykvist, litteraturvetare och kritiker

Programledaren Roger Wilsson gav sig ut i huvudstaden för att kulturturista i poplärkulturens tecken och mötte ett Loranga, Mazarin & Dartanjang-lekland och interaktion på ABBA-museet. Till studion kommer scenografen Tor Svae, som bygger fantasifullt för barn. Nu senast i Loranga! Loranga! en utställning på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm utifrån Barbro Lindgrens älskade barnbokskaraktärer. Du hör också en av kulturhusets marknadsförare Annika Kämpe. Hur blir det då när turisterna slutar komma? Busslaster besökte den Västgötska slätten med omnejd för att vandra i Arns fotspår, men inte längre. Hör en av de första guiderna om Arn-turismens uppgång och fall, researrangören Eva-Maria Friberg. Många är nämligen de som besöker ett resmål för att de läst eller sett orten på film, Maria Lexhagen är turismforskare vid Etour på Mittuniversitetet och tittat på fanturism. Men vad blir då framtiden? Vi har bett två personer med elastiskt intellekt tänka ut två helt nya turistattraktioner. Son

1971, 1972, 1973 kom de ut, de tre böcker av Barbro Lindgren, baserade på hennes egna dagböcker, som bär titlarna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Böckerna handlar om flickan Barbros uppväxt i Bromma i Stockholm, om hennes familj och vardagsliv. De har redan lästs av generationer och de älskas högt och djupt av väldigt många. Kulturradions Anneli Dufva, som själv är en hängiven Lindgren-läsare tyckte att böckerna förtjänar sin plats i radions klassikerarkiv - inte minst med tanke på att Barbro Lindgren nu i år också fick ALMA- priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. I programmet hörs Barbro Lindgren själv samt några av hennes trogna läsare.

1971, 1972, 1973 kom de ut, de tre böcker av Barbro Lindgren, baserade på hennes egna dagböcker, som bär titlarna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Böckerna handlar om flickan Barbros uppväxt i Bromma i Stockholm, om hennes familj och vardagsliv. De har redan lästs av generationer och de älskas högt och djupt av väldigt många. Kulturradions Anneli Dufva, som själv är en hängiven Lindgren-läsare tyckte att böckerna förtjänar sin plats i radions klassikerarkiv - inte minst med tanke på att Barbro Lindgren nu i år också fick ALMA- priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. I programmet hörs Barbro Lindgren själv samt några av hennes trogna läsare.

1971, 1972, 1973 kom de ut, de tre böcker av Barbro Lindgren, baserade på hennes egna dagböcker, som bär titlarna Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Böckerna handlar om flickan Barbros uppväxt i Bromma i Stockholm, om hennes familj och vardagsliv. De har redan lästs av generationer och de älskas högt och djupt av väldigt många. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Böckerna handlar om flickan Barbros uppväxt i Bromma i Stockholm, om hennes familj och vardagsliv. De har redan lästs av generationer och de älskas högt och djupt av väldigt många. Kulturradions Anneli Dufva, som själv är en hängiven Lindgren-läsare tyckte att böckerna förtjänar sin plats i radions klassikerarkiv - inte minst med tanke på att Barbro Lindgren nu i år också fick ALMA- priset, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. I programmet hörs Barbro Lindgren själv samt några av hennes trogna läsare.

En mystisk installation väcker uppmärksamhet i Norrköping. I en rondell framför Försäkringskassan har någon skapat fyra gravar. På de vitmålade korsen står namnen Loranga, Masarin, Dartanjang och tjuven Gustav - Fyra karaktärer ur Barbro Lindgrens barnböcker. Ett inlägg i socialförsäkringsdebatten, eller en åsiktsyttring kring kulturstöd som ska öronmärkas åt litteratur för de små? Annika Lantz undersöker detta tillsammans med Anders Karnell, tidigare programledare på Arty i SVT och Nöjesguidens konstkritiker. Vi tar även ett grepp på den profetiska journalistiken - blir det som man skriver? Ester Pollack, medieforskare på JMK ger svar huruvida vulkanaskan verkligen skingras om en av Sveriges största dagstidningar påstår det. Vi passar även på att en gång för alla klargöra hur man uttalar namnet på den där vulkanen. Tinna Halmgrimsdottir är bördig från Island och tillika förskolepedagog - en perfekt kombo för dylikt utredande. Vad är det som gör att Danmarks kronprins Frederik "går genom tv-rutan"? Frågan uppkom under gårdagens avsnitt av SVT:s Det kungliga bröllopet. Är han månne Fredrik Skavlan och Martin Timells hemliga kärleksbarn? Svaret kommer med största sannorlikhet inte i Lantz i P1, men vi tyckte att likheten var för slående för att vi skulle låta bli att publicera detta montage här på hemsidan. Bisittare är Roger Wilson.

En mystisk installation väcker uppmärksamhet i Norrköping. I en rondell framför Försäkringskassan har någon skapat fyra gravar. På de vitmålade korsen står namnen Loranga, Masarin, Dartanjang och tjuven Gustav - Fyra karaktärer ur Barbro Lindgrens barnböcker. Ett inlägg i socialförsäkringsdebatten, eller en åsiktsyttring kring kulturstöd som ska öronmärkas åt litteratur för de små? Annika Lantz undersöker detta tillsammans med Anders Karnell, tidigare programledare på Arty i SVT och Nöjesguidens konstkritiker. Vi tar även ett grepp på den profetiska journalistiken - blir det som man skriver? Ester Pollack, medieforskare på JMK ger svar huruvida vulkanaskan verkligen skingras om en av Sveriges största dagstidningar påstår det. Vi passar även på att en gång för alla klargöra hur man uttalar namnet på den där vulkanen. Tinna Halmgrimsdottir är bördig från Island och tillika förskolepedagog - en perfekt kombo för dylikt utredande. Vad är det som gör att Danmarks kronprins Frederik "går genom tv-rutan"? Frågan uppkom under gårdagens avsnitt av SVT:s Det kungliga bröllopet. Är han månne Fredrik Skavlan och Martin Timells hemliga kärleksbarn? Svaret kommer med största sannorlikhet inte i Lantz i P1, men vi tyckte att likheten var för slående för att vi skulle låta bli att publicera detta montage här på hemsidan. Bisittare är Roger Wilson.

Ett program om Anna Höglund av Göran Sommardal Först kom Jaguaren, en bok om fantastiska förvandlingar av Ulf Stark, men där minnet av Anna Höglunds teckningar är lika starkt som textförfattarens verser. Och sedan dess en rad samarbeten mellan Höglund och Stark: Den svarta fiolen, Min syster är en ängel, Lille Asmodeus, Liten, Hönsfjäderskorna, Kan du vissla Johanna. Anna Höglund har också tecknat till Barbro Lindgrens texter: Nu är vi jobbarkaniner, Nu är vi gorillor låssas vi, Gogos vita barn. Och så har hon gjort sina egna. Först kom Först var det mörkt, en skapelseberättelse, och sedan bl.a. de fyra böckerna om Mina och Kåge, och de fyra böckerna tillsammans med Gunnar Lundkvist om Igelkotten och Mullvaden. Och nu ska vi få veta den inbildade sanningen

Äntligen är det dax för revansch för Annika Lantz och Sissela Benn. 5 gånger har dom sökt in till scenskolan, fem gånger har dom fått nobben, så på fredag ska dom få söka en gång till. Rektorn för Teaterhögskolan i Stockholm, Olle Jansson, kommer hit med en liten jury som ska bedömma inträdesprovet en gång till. Barnboksförfattaren Barbro Lindgrens sönder, Bröderna Lindgren, har gjort en ny skiva och kommer till studion och spelar en låt live tillsammans med Patrik Arve som i vanliga fall spelar med Teddybears. Daniel i Idol 2007. Spelar live i Lantz i P4 Dessutom kommer Daniel Karlsson, eller kapten Karlsson som han också kallas - Idol-Daniel som han kanske kommer att kallas i framtiden - hit och spelar en egen låt live.

Äntligen är det dax för revansch för Annika Lantz och Sissela Benn. 5 gånger har dom sökt in till scenskolan, fem gånger har dom fått nobben, så på fredag ska dom få söka en gång till. Rektorn för Teaterhögskolan i Stockholm, Olle Jansson, kommer hit med en liten jury som ska bedömma inträdesprovet en gång till. Barnboksförfattaren Barbro Lindgrens sönder, Bröderna Lindgren, har gjort en ny skiva och kommer till studion och spelar en låt live tillsammans med Patrik Arve som i vanliga fall spelar med Teddybears. Daniel i Idol 2007. Spelar live i Lantz i P4 Dessutom kommer Daniel Karlsson, eller kapten Karlsson som han också kallas - Idol-Daniel som han kanske kommer att kallas i framtiden - hit och spelar en egen låt live.