Podcast appearances and mentions of jonas franksson

Är det ett val att vara jobbig? Eller är det i betraktarens öga man är jobbig? Förmodligen är det både och. Karro och Janna pratar med två av de jobbigaste personer de känner i detta avsnitt av Hur tänkte ni nu? Jonas Franksson, ordförande i STIL (Stiftarna av Independent Living i Sverige) tycker att jobbig är den finaste utnämningen ha kan få. Och Anna Holmbom, expert på LSS och personlig assistans håller med: - Ja, jobbig ska man vara, jobbig är bra! De tillägger att bäst är ju så klart att inte behöva vara jobbig, men det förekommer ju så mycket felaktigheter och dumheter att du måste vara jobbig. Båda två försöker dock vara trevliga i sin jobbighet. Ja, i alla fall är de inte otrevliga eller bråkiga. För vet du att du har rätt behöver du inte vara bråkig, det räcker att tala om vad som är rätt, bevisa det och vara envis. Och det är ju jobbigt.

- Allt avgörs i badrummet, säger Jonas Franksson, skådespelare och aktivist och som efter att ha tvingats duscha inför en arbetsterapeut upplever posttraumatisk stress. Det finns beröringspunkter mellan dåtidens skallmätning av samer och tvångssterilisering av ”dåligt människomaterial” och dagens duschmätning för att få personlig assistans. Det är ingen upprepning av historien, utan under ytan finns förfärliga värderingar som vi måste tala om. Och det gör vi det här avsnittet.

Vem får egentligen ta plats på scenen? Vems berättelser får höras? Vi har pratat med Jonas Franksson, journalist, programledare, föreläsare och även skådespelare, om hans väg till scenen och om hur teaterscenen kan bli mer inkluderande. Vi tar också tempen på #Slutvillkorat, metoo-uppropet som samlar berättelser från kvinnor med funktionsvariationer. Att vara beroende av stöd och hjälp från andra skapar en extra utsatt position, menar talespersonen Denise Cresso. Nu är det valår och hon vill se att politikerna tar frågan på allvar. Vi berättar om MTM:s nya tjänst, Talboken kommer, som innebär att du kan få talböcker direkt in till din daisyspelare. Dessutom får vi en snabblektion i musikhistoria i Kulturfrågan. Detta och mycket mer kan du höra i Ljudmagasinets aprilnummer. Välkomna att lyssna!

Jonas Franksson är skådespelare, debattör och styrelseledamot i STIL. Han föddes med en CP-skada och har sedan tidig ålder varit aktivist för mänskliga rättigheter. Han var bland annat med och initierade Marschen för tillgänglighet. Jonas var programledare för CP-magasinet på SVT, för vilket han år 2004 vann Stora Journalistpriset.

Business class och fina hotell för kriminalvården - och dödsolyckor på bangård utan stängsel. Kaliber följer upp vad som hänt efter några granskningar. Vi börjar med Kriminalvårdens transporttjänst - numera kallad Nationella Transportenheten - en granskning som belönades med en guldspade i våras.Lyxresor och tvångsinjektionerInget mer businessklass i Europa förutom i undantagsfall och bättre kontroll av sjukvården. Det var två av löftena efter Kalibers avslöjande av hur utvisningsresor gick till med Kriminalvården.Men när vi nu följer upp vad som skett så hittar vi fortfarande Businessklassflygande i Europa, femstjärniga hotell och rapporter från sjukvården som skickas till Arvidsjaur.Det är april 2015. Jag är tillbaka vid kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen. I höstas var jag och kollegan Markus Alfredsson här och tittade på bland annat kostnader för hotellnätter och flyg i samband med utvisningar. Vi kunde då avslöja hur kriminalvårdens personal bodde på lyxhotell upp till tre nätter efter utvisningar och flög hem med dyra businessklassbiljetterSå här lät det då:* 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor.* Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor.Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa:* Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. . Hotellnotan: 28 personer två nätter, 46 822 kronor.* Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 kronor enkel resa.Och i en intervju med Kaliber i december 2014 lovade generaldirektören för Kriminalvården Nils Öberg att utvisningsresorna skulle bli billigare efter årsskiftet.(Kaliber 2014-12-21)-- Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går.Den lista med hotell som fanns skulle ändras. Dessutom skulle dåvarande praxis om att alla flygresor över tre timmar innebar resa i businessklass, även inom Europa, ändras.(Ekot 2014-12-21) - Utan vi konstaterar att reser man inom Europa så är det ekonomiklass som gäller om det inte finns extremt starka skäl för nånting annat.Så billigare resor alltså.Men vi kunde också avslöja något helt annat."Vi kan bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck naturligtvis och vi borde ha skött det här betydligt bättre.""Ja det är ju fall där det uppenbarligen skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett.""Det här helt klart olagligt"Genom att läsa rapporter som sjukvårdspersonal lämnat in efter resor kunde vi se att personer som utvisats fått lugnande narkotikaklassade injektioner mot sin vilja. Detta när de bland annat upplevts som stökiga eller bråkiga av personalen."En sjuksköterska blir kallad till en person som beskrivs som 'mycket uppvarvad och stökig'. Efter att ha pratat med läkaren så erbjuder sjuksköterskan personen medicin, som denne vägrar att ta emot. Injektion ges i höger lår då deporti ej är samarbetsvillig"I samband med vår publicering valde Kriminalvården att anmäla injektionerna till både polisen och Inspektionen för vård och omsorg och man sa att nu hade man ett nytt sjukvårdföretag och bättre koll.Det skulle bli billigare resor och tvångsinjektionerna polisanmäldes, men vad har då hänt?Jag börjar med att begära ut den så kallade hotellistan, alltså den lista som ligger till grund för vilka hotell som bokas. Den lista som skulle förändras. Men när jag får se den har inte mycket hänt. Det är samma hotell som hösten 2014. Jag känner igen lyxhotellen i Dubai och Istanbul från vår granskning i höstas. Och jag ser samma centrala hotell i Paris och resorter i Jordanien.Och på plats i Norrköping så ser jag hotellnamnen bland reseräkningarna. Jag går igenom reseräkningar och kostnader för flygbiljeter för en månads tid nu under våren. Och fortfarande kan utrikestransportörerna vila mer än en natt på hotell. Och det flygs fortfarande i businessklass. De resor som skulle bli så mycket färre redan efter årsskiftet."Utan vi konstaterar att reser man inom Europa så är det ekonomiklass som gäller"Men jag ser att resor även inom Europa, fortfarande sker i businessklass. Det handlar om resor från städer som t.ex. Madrid, och Istanbul. Som ligger strax över tre timmars flygresa hemifrån.Jag hittar till exempel en enkel resa från Madrid för nästan 8000 kronor per person.- Hej!- Hej.- Sofia.- Johan Mellbring.Kriminalvårdens Transporttjänst heter numera Nationella Transportenheten. Jag träffar chefen Johan Mellbring. Han säger att det är samma hotell på hotellistan och samma praxis för flygresor som i höstas.-- Ja det är ju så att vi försöker ändra rådande praxis och det arbetet tar lite tid.Johan Mellbring säger att han helst inte vill se någon tidsgräns alls när det gäller flygresor i businessklass, men att man nu sitter i förhandlingar med facken, där man diskuterar just businessklass men även kriterier för vilka hotell man ska kunna välja på framöver.-- Jag hade gärna sett att det gått fortare, men vi ska också göra det rätt och riktigt. Vi har också ta hänsyn till våra fackliga parter som vi gör det i samverkan med.-- Men generaldirektören sa ju i en intervju i Kaliber i december då att det skulle inte vara rutin längre att åka businessklass på flygresor över tre timmar. Och i Europa skulle man dra ner på detta jätte mycket. Vad har hänt där då?-- Ja han har ju rätt i sak, sedan har det tagit längre tid än vi bedömt och jag önskar det hade gått mycket fortare.Två förändringar som har skett är att man beslutat att det billigaste hotellet för varje destination på hotellistan ska användas och man har även infört en så kallad avstegslista. En lista där man bland annat ska logga alla hotellnätter som är dyrare än 200 Euro. Jag får läsa avstegslistan, men kan se att flera övernattningar över 200 Euro från den månaden jag tittat på inte finns med.- Ja, då är det så fall något vi missat i vår gängse rutin. Och det är något vi får följa upp.- Så vad tänker du om det då?- Nej, vi ska följa de rutiner vi satt upp.Under hösten gjorde kriminalvårdens personalenhet en översyn av hur utvisningsresorna genomförs. Utredaren kom fram till att resorna i businessklass borde minskas, inte minst inom Europa. Dessutom togs den vilotid upp som vi kunde berätta om i höstas. Att personal efter de ibland väldigt långa utvisningsresorna får ta ut hela sin vila utomlands på hotell, ibland upp till tre nätter med traktamente, istället för att ta ut vilan i hemmet. Utredningen föreslår att vilotid ska tas ut just i hemmet. Men än så länge kan alltså personalen fortsatt vila på hotell utomlands.-- Ja hur många övernattningar man gör är ju en följd av de vilotidsregler som finns som är en del av kollektivavtalet. Det kollektivavtal ska vi också förhandla om.Just nu pågår alltså förhandlingar med facken. Jag träffar Thomas Bergman från fackförbundet ST. Han tycker inte vilotid i det egna hemmet är en bra idé.-- Så att det köper vi ju absolut inte. Och hur skulle det fungera om du har varit igång i 30 timmar och sedan kommer du hem till bostaden och har småbarn. Blir det någon vila då? Det skulle ju aldrig fungera.-- Vad är det som hindrar att man är på hotell en natt och sedan tar resten av vilan i sitt hem?-- Ja, det är just det att du får förmodligen ingen vila när du kommer hem. Utan då har man kanske familj som ställer krav på dig när man kommer hem, då blir det ju ingen vila. Har du varit igång så många timmar så behöver du ju också sova lite grann.Fast det finns väl dagis och skola och...-- Ja jag tror inte på det upplägget.Han menar att businessklassflyg kan vara motiverat att använda även för resor inom Europa.-- I längden, ska du tjänstgöra och jobba med det här år ut och år in så tror jag inte du orkar. Sedan kan du ju alltid ta ut enstaka destinationer där det kan diskuteras, men just nu har vi ju då i vår överenskommelse att ett ben över tre timmar så är det det. Sedan så har ju arbetsgivaren andra idéer nu och då får vi se när de förhandlingarna är klara var vi hamnar så att säga. Det vet vi inte än.Så fortfarande businessklass, fina hotell och flera nätter utomlands alltså. Trots löften om billigare resande. Kriminalvården har påbörjat arbetet att förändra, men det har tagit längre tid än de önskat enligt chefen Johan Mellbring."Vi kan bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck naturligtvis och vi borde ha skött det här betydligt bättre.""Ja det är ju fall där det uppenbarligen skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett.""Det här helt klart olagligt"Efter vårt avslöjandet om att injektioner getts med tvång valde kriminalvården både att polisanmäla och anmäla till inspektionen för vård och omsorg. En förundersökning pågår just nu och brottsrubriceringen är misshandel men ingen är delgiven misstanke om något brott. Inspektionen för vård och omsorg säger att de snart är färdiga att fatta beslut men inte när exakt det kommer.Kaliber har läst de handlingar som finns hos IVO just nu. Där finns bland annat de sjukvårdsrapporter som ligger till grund för anmälan Dessutom har den sjuksköterska och den läkare som utreds av IVO lämnat in förklaringar till det som hänt där båda menar att de inte gjort något fel.Sköterskan skriver:"De sk tvångsinjektionerna gavs ofta med deportis medgivande då de alltid vart informerade, både före och efter, trots att medgivandet ibland kunde tyckas framtvingat från deporti pga den tumultartade situationen."Läkaren skriver att medicin i ett fall gavs på grund av flygsäkerheten och att patienten visade symptom som stämmer överens med epilepsianfall. I ett annat ärende skriver läkaren att en man erbjöds en tablett lugnande men att han själv hellre ville ha Stesolid.Har det getts injektioner med lugnande efter vi pratade med dig i oktober 2014?Jag frågar chefen för NTE Johan Mellbring om han vet om det skett några injektioner med lugnande efter vårt program.-- Vi har i vår avstämning med sjukvårdsföretaget fått reda på att det vid ett antal tillfällen getts injektioner av fysiska eller fysiologiska skäl.-- Vad har det varit för skäl då?-- Ja det innebär att det finns ett medicinskt tillstånd som gör att för att patienten ska må bra eller överleva så har de behövt injektionerna.Jag blir lovad att få mer information om injektionerna som Johan Mellbring pratar om. Men senare i ett mail tar Kriminalvården tillbaka att det ska ha skett fler än en injektion. Den första muntliga informationen stämde inte och en kontroll gjord av sjukvårdsföretaget visar att det endast ska ha skett en injektion. Den enda injektion som getts var en injektion diazepam, den aktiva substansen i Stesolid, och man skriver att det var en "akut behandling för att förhindra allvarliga skador".Jag får ta del av några sjukvårdsrapporter från våren, bland annat två där personer fått lugnande eller kramplösande medel då de ska ha krampat. I ett av fallen har personen fått två behandlingar redan innan de når planet på grund av kramper. Vid första krampanfallet beskrivs personen som okontakbar. I de rapporter vi läste i höstas kunde vi se om det getts till exempel en injektion eller en tablett, men nu framgår inte det längre. Bara att någon typ av lugnande eller kramplösande medicin getts. Och jag får inte bekräftat av Kriminalvården att det var vid något av dessa två tillfällen som den enda injektionen ska ha getts. Även om ett av tillfällena stämmer väl överens med den övriga information jag fått.Men hur kontrolleras då att den vård som beskrivs i rapporterna? Vad händer med de rapporter som skickas in från vårdföretaget?I vårt program i höstas kunde vi visa att rapporterna som skrivits av sjukvårdspersonal, och där tvångsinjektionerna beskrevs, lästs av planeringspersonalen i Arvidsjaur och inte kommit sjukvårdskunniga till känna. Detta var en del av problemet till att inte injektionerna upptäckts sa dåvarande chef för planeringen Hans Lagerlöf.- Och där fanns stora brister naturligtvis . Att man tillräckligt har kommunicerat innehållet i de här rapporterna.Att personalen inte har reagerat på innehållet tror Hans Lagerlöf kan ha att göra med att personalen inte har medicinsk kompetens. Så här sa han i oktober 2014.- Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre.När jag träffar chefen för Nationella Transportenheten Johan Mellbring frågar jag hur de nu följer upp vården vid resor.Följer era medicinsk kunniga och ansvariga, följer de upp det här på något sätt?-- Ja, vi får ju in sjukjournalerna och sjukvårdsrapporterna, på så sätt kan vi följa upp det här.Men när jag kontaktar vårdutvecklare Maria Hägerstrand på kriminalvården svarar hon i ett mail:"Att någon (jag) på Kriminalvården regelmässigt skulle ta del av samtliga medicinska journaler utan att kunna begära patientens medgivande är som jag förklarat för dig ett brott mot sekretessreglerna och självklart inget vi gör."Och inte heller rapporterna från resorna läser hon"Rapporterna skickas till NTE och läses av dem."Men vem läser då rapporterna som skickas in från sjukvårdsföretaget? Jag får vända mig till Kriminalvården igen och via pressavdelningen får jag veta att det är planeringspersonalen i Arvidsjaur som läser rapporterna. Samma rutin som förut alltså. Däremot kan sjukjournalerna stickprovskontrolleras för att de ska kunna se att journalföringen sker i enlighet med regelverket.Först när jag börjar ställa frågor om rapporterna där lugnande och kramplösande getts skickas de till vårdutvecklare Maria Hägerstrand som i ett mail skriver :"Utifrån händelseförloppet kan jag inte se annat än att behandlingen varit lege artis och i överenstämmelse med Hälso- och sjukvårdslagen."Men fortfarande är rutinen alltså att personal vid planeringen i Arvidsjaur läser rapporterna från vårdföretaget, inte sjukvårdskunnig personal, förutom som nu i undantagsfall. Och enligt Kriminalvården är det det upphandlade vårdföretagets ansvar att vården sker korrekt.Och vi ska avsluta med att berätta att Polisorganisationskommittén i torsdags lämnade över sitt betänkandet "Tillsyn över polisen och Kriminalvården" till inrikesministern. Där föreslås att en ny myndighet bildas som ska ha utöva tillsyn över bland annat Kriminalvården. Bland annat vill man att Personal från tillsynsmyndigheten regelbundet ska åka med som oberoende observatörer vid utvisningar.Spår som dödarSå ska det handla om Kville bangård i Göteborg, där en 18-årig ung man dog strax före nyår. Området saknade stängsel, trots att en annan dödolycka inträffat tio år tidigare, och trots att Trafikverket sagt att området var stängslat.Och nu ett halv år efter olyckan visar det sig att det fortfarande inte kommit något stängsel på plats.Citat från programmet:- Så fel och så sjukt.Några personer gråter vid en nygrävd grav i Göteborg. De tröstar varandra. För bara några veckor sedan, begravde de sin son, bror, kusin och vän. Graven är fylld av blommor och bilder på en leende ung man med brunt hår. Det är tjugoårige Robin Lodalen . Han håller upp ett glas och skålar mot kameran. Bilden är tagen på julafton 2014. Fem dagar senare är han död.- Det är jättesvårt är det. Det känns så fruktansvärt meningslöst.Storasyster Mian Lodalen håller en arm runt mamma Susan. Nio år efter att en ung man dött på en tågvagn på bangården på Hisingen i Göteborg, blir Robin den andra personen att dö vid samma spår.- Det hade inte behövt bli så här.Jag träffar Robins kompis som vi i det här programmet kommer att kalla Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december.- Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort.De ska till en datorbutik och skulle gena över Kville bangård. Men halvvägs in på bangården klättrade Robin upp på en godsvagn som hade en stege.- Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn då som står där och det såg inte jag.- Så när jag är vänd mot skogen så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak så ligger han där på vagnen. Utslagen liksom.Det hade inte behövt bli så här säger Mian Lodalen, Robins syster i Kalibers program i april efter att Robin dött sedan klättrat upp på en tågvagn på Kville bangård.För 2005 dog en annan ung man på samma sätt och på samma plats. Efter den dödsolyckan konstaterade Elsäkerhetsverket och dåvarande Banverket, numera Trafikverket i varsin rapport att det saknades stängsel på en några hundra meter lång sträcka norr om bangården.Men trots att Trafikverket efter Robins död i flera intervjuer sa att i de här bristerna i säkerheten hade återgärdats efter den första dödsolyckan, kunde Kaliber i sitt program visa att något stängsel aldrig kommit på plats. Det var lika lätt för Robin och hans kompis att ta sig in på området, som det hade varit 2005.Så här sa Tommy Jonsson, biträdande planeringschef på Trafikverket i P1 Morgon efter Kaliber program:- Vi får titta på varför man inte har gjort färdigt det här nere i Göteborg. Här har trafikverket ansvar för detta.Men något staket har fortfarande inte kommit upp, nu ett halvår efter den andra dödsolyckan. När SVT Nyheter Väst i måndags åkte till Kville bangård visade sig att Trafikverket i stället knutit ett snöre med flaggor mellan några stolpar som en markering att här bör man inte passera.SVT:s reporter Lars Wiklund konstaterar att det är ett hinder som knappast syns, än mindre hindrar.Christer Ahlin från Trafikverket säger så här i inslaget:- Det är någon form av hinder och det är vad vi gör just nu för att göra någonting.Och Trafikverket håller på med en upphandling för att få en säkerhetslösning till stånd, säger Christer Ahlin:- Vi har en upphandling på gång precis just nu som är klar och där vi nu diskuterar det här att vi ska sätta upp nytt stängsel och det håller vi på och planerar tillsammans med den entreprenören just nu.- Men ett halvår efter den senaste dödsolyckan och ni håller på med en upphandling, om man kommer utifrån kan man tycka att det är ganska långsamt.- Ja, men det är så som det går just nu, faktiskt och det är vad vi har gjort i det här fallet. Vi har ett flaggspel som ändå ska visa på att det är förbjudet att gå in på spårområdet.Lagen om stöd och serviceSå ska vi berätta om vår granskning om LSS, - lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som kom till för att svårt funktionshindrade skulle få samma möjligheter att leva sitt liv som vi andra. Men vi kunde visa att funktionshindrade har blivit Svarte Petter och bollas mellan kommun och försäkringskassa. Det är de två myndigheter som hjälper med personlig assistans. Jonas Franksson förlorade sin hjälp från Försäkringskassan och fick vända sig till kommunen. Och där fick han hjälp men med färre antal timmar. Så här sa han i programmet:- Det här handlar ju om mitt liv liksom, det handlar ju om min möjlighet att fortsätta arbeta, att vara en bra förälder till mina barn att kunna leva mitt liv va.Jonas valde att överklaga för att få tillbaka sin hjälp från Försäkringskassan, men för några veckor sedan blev det klart att kammarrätten inte tar upp Jonas ärende och det innebär att han har kvar personlig assistans från kommunen och det lägre antalet timmar.Stimpirater och Funny moneyI vårt program "Stimpirater och Funny money" i höstas konstaterade vi att upphovsrättspengar som samlas in för svensk musik inte alltid hamnar i rätt fickor.Kaliber granskning ledde bland annat till att åklagare inledde en utredning för misstänkt mutbrott mot tonsättarföreningen FST, som återkommande bjudit landets kulturmakthavare på lyxig julmiddag.Utredningen om misstänkta mutor i kulturlivet har pågått under våren, det har hållits flera förhör och polisen har hämtat dokument hos föreningen svenska tonsättare, som är en av ägarna till upphovsrättsorganisationen Stim.Det var efter ett uttalande som föreningens ordförande Martin Q Larsson gjorde i vår intervju som chefsåklagaren Alf Johansson på Riksenheten mot korruption startade sin utredning.Kaliber kartlade vart pengar som svenska kulturskolor betalar för att få kopiera noter egentligen hamnar, och det visade sig att en ganska stor del går till tonsättarföreningen FST. Detta trots att det i praktiken, enligt föreningens egna undersökningar, visat sig att väldigt få av medlemmarnas verk kopieras.Vi ställde frågor om varför man lade 340 000 kronor på en julmiddag på en av Stockholms finare krogar. Ordföranden Martin Q Larsson svarade att det var ett bra sätt att försöka påverka landets kulturmakthavare:-- Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik. Som alla vet som är frilansare så är det genom nätverk och kontakter som man får sina jobb och som man skaffar sig sin utkomst, så man överlever även nästa år. Och det här är ett sätt att systematiskt öka kontaktytorna, så att vi anser nog att det här är mycket väl använda pengar.-- Men även här kan det vara svårt att peka på exakta effekter, att jag träffade... Vi får ju mycket berättelser, att "jag träffade den här konstnärlige ledaren och sen gav han mig en beställning", eller "vi började spela mycket mer av den här tonsättaren tack vare de kontakter som togs på den här middagen".--Vem betalar för de personerna som ni vill påverka, institutionsföreträdarna?-- Det gör vi.--Så ni bjuder dem på den här middagen?-- Vi bjuder dem på den här middagen.--Tjänstemän på kulturdepartementet?--Högre tjänstemän, generellt utan att gå in på exakta namn så är det högre tjänstemän och politiker, på framförallt statlig nivå i vissa fall även regional.Martin Q Larsson har senare backat från sitt uttalande. Chefsåklagare Alf Johansson, vill inte i nuläget säga något om hållna förhör eller beslagtagna dokument. Utredningen, där tjänstemän på statens kulturmyndigheter ingår, fortsätter.--Ja, alltså det är ju allmänt känt, genom er research som offentliggjorts, att det finns en hel del beslutsfattare och andra personer som varit inbjudna till de här julmiddagarna och det är ju då sådant som jag intresserar mig för. Jag utreder givande av muta, respektive tagande av muta.-- Planerar du att väcka åtal?-- Nej, alltså det jag planerar nu är att slutföra utredningen och sen så får vi se resultatet av den, först därefter kan jag ta ställning till om det ska väckas något åtal eller om utredningen ska läggas ner.-- Har du fått några indikationer på att du är fel ute?-- Än så länge har det inte förekommit några omständigheter eller förhållanden som föranlett mig att ompröva mitt beslut att driva förundersökningen vidare, utan den rullar på, säger chefsåklagare Alf Johansson.Julmiddagen ställdes in förra året, och det har ställts krav från medlemmar i föreningen att styrelse ska ställa sina platser till förfogande.Även FST's systerorganisation Skap som engagerar andra tonsättare, som haft en årlig vårmiddag, har meddelat att de inte längre kommer att fortsätta med den modellen.Alla våra granskningar hör du i appen Sveriges Radio Play. Gå gärna i och lyssna så hörs vi igen till hösten.Reportrar: Sofia Boo, Lena Pettersson, Andreas LindahlProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig. – Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen. – Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här. På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid. Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick. – Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt. LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom. – Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han. De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten. För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen. 2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna. Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad. – Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas. Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt. Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i. Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen. – Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären. Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis. Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov. – Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson. Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans. Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år. Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan. – För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas. De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat: Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor. – Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas. Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar. – Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat. – Men vad är det för frågor då? – Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan. Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt. – Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson. Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas. Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han. – När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson. För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till. – Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt! – Och det är så det är idag? – Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen. Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009. Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan. – Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm. Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009. – Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon. Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning? – Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning. – Men är det nån skillnad då? – Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara. – Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis? – Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta. Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen. Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram. – Oj, vad tung du har blivit… – Har det gått bra? Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning. Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning: – Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv. Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket. Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till: – Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han. Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant. För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan. Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet. Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen. - Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt. - Men är det rättsäkert? - Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare. Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten? - Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon. Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet. När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans. En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade. – Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han. Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen. Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen. – Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här. Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut. Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen.                                                                                För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra. För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna: – Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin. En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med. Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon. – Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så. – Det är inget krav från kommunen? – Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin. Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor. – Det är ju en kostsam insats helt klart. – Men försöker man hålla ner den kostnaden? – Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon. Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan. Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende. ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande. Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF. För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet. – Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas. Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar. Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna. – Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner: ”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna” ”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna” ”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg” ”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning” Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak. – Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt. SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten: – Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog. Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över. – Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Katarina Hahr träffade 2006 debattören och firade programledaren för CP-Magasinet, Jonas Franksson i Stockholm. Han pratar om att kämpa mot omgivningens låga förväntningar på honom.

Barnen 20120203 Träna för livet. Av Lollo Collmar och David Rune. Wilma Hallgren-Stenhammar kastar sig i vattnet från bassängkanten.Lyft på armarna, lyft på armarna! ropar hennes pappa, Axel Stenhammar. Wilma har en muskelsjukdom. Redan på BB bestämde sig hennes föräldrar för att ge henne alla chanser att träna sin kropp. Men det måste ske på ett lekfullt och roligt sätt. Wilmas veckor är schemalagda för att hinna med båda förskola och träning. Efter en söndag med både barndans och simning däckar hon i bilbarnstolen på vägen hem. - Än så länge är träningen mest som en lek för Wilma, säger Axel Stenhammar. Men han oroar sig för om hon ska lyckas träna tillräckligt när hon blir äldre. När skådespelaren och debattören Jonas Franksson var liten såg han filmen Rännstensungar. Sexåriga Jonas satt framför TV:n och såg lilla Ninni resa sig ur sin rullstol och börja gå, medan hennes kamrater jublade. Det var första gången Jonas Franksson insåg att han var annorlunda som satt i rullstol. Filme

En del barn övar piano eller fotboll flera timmar om dagen för att bli riktigt skickliga. För rörelsehindrade barn kan det handla om att satsa lika många timmar på sånt som att gå, äta eller knyta skorna. Men hur mycket tid ska man lägga ner? Är det viktigare att träna än att leka? Wilma Hallgren-Stenhammar kastar sig i vattnet från bassängkanten.Lyft på armarna, lyft på armarna! ropar hennes pappa, Axel Stenhammar. Wilma har en muskelsjukdom. Redan på BB bestämde sig hennes föräldrar för att ge henne alla chanser att träna sin kropp. Men det måste ske på ett lekfullt och roligt sätt. Wilmas veckor är schemalagda för att hinna med båda förskola och träning. Efter en söndag med både barndans och simning däckar hon i bilbarnstolen på vägen hem. - Än så länge är träningen mest som en lek för Wilma, säger Axel Stenhammar. Men han oroar sig för om hon ska lyckas träna tillräckligt när hon blir äldre. När skådespelaren och debattören Jonas Franksson var liten såg han filmen Rännstensungar.

2006-10-09 Idag i Samtal pågår möter vi debattören och programledaren Jonas Franksson. Det blir ett samtal om kampen för sitt människovärde. Katarina Hahr möter honom i lägenheten strax utanför Stockholm.