Katarina Hahr möter

Jag känner mig avundsjuk på människor som inte har stark ångest, säger Camilla Henemark. Hon berättar också om sina depressioner, åren som hemlös och om hur "kungahistorien" förstört hennes liv. Programmet gjordes 2018.

Det kommer över mig som en våg att jag kunde ha handlat bättre i olika situationer, framför allt i relationer med kvinnor. Jag borde ha tänkt mer på andra och mindre på mig själv. Jag ser inte hur jag ser ut, jag ser ingenting i spegeln, säger Sven- Bertil Taube och berättar att den han litar på är hans fru. Det är hon som blåser mitt hår och ser till att jag ser hel och ren ut.Sven-Bertil Taube ser tillbaka på sitt liv.   Jag förstår att jag varit en dålig far. Mina barn har varit väldigt snälla mot mig och inte så kritiska som jag tycker de skulle kunna vara. Jag har inte varit närvarande, säger han.Mötet skedde 2018.

"Innan jag blev sjuk söp jag jättemycket, just då blev ju livet lite lättare". För första gången berättar Anna Odell om sig själv och sin psykiska sjukdom bakom konstnärskapet. I ett uppriktigt och förtroligt samtal berättar konstnären Anna Odell för Katarina Hahr om hur mobbningen gjorde att hon förlorade respekten för sig själv.Anna Odell berättar också hur hon fick anorexi, kom på behandlingshem och sedan till den slutna psykiatrin. Jag hade lärt mig att allt som hade med mig att göra skulle döljas eftersom det var dåligt. Jag skämdes ju för allt, säger hon.Anna Odell berättar också om hur kärleken och hennes son tog henne tillbaka till livet.Programmet gjordes 2016.

När vi satte oss i terapin sa jag "Jag älskar ju dig mamma". "Nej, det gör du inte", sa hon. Skådespelaren Jimmy Lindström samtalar med Katarina Hahr om mod i Katarina Hahr sista inspelning 2021. När Katarina Hahr möter Jimmy Lindström är det två dagar tills han själv ska hålla sin mammas begravning. Mod är att göra något man rädd för eller tycker är svårt. Att begrava min mamma är jag väldigt rädd för. Jag känner mig inte ofta modig med det här är mod. Jag tror jag gör det i terapeutiskt syfte. Jag är helt ockuperad av tanken på att hålla i hennes begravning, berättar Jimmy Lindström för Katarina Hahr. Det här var Katarina Hahr sista inspelning. Hon gick bort i november 2021.

Jag känner skuld att jag skrev en bok om min familj. Men den skulden får jag leva med. Jag var tvungen att bända mig loss. Det kändes som livet var uppbyggt på en lögn beroende av andras pengar. Cecilia Gyllenhammar berättar för Katarina Hahr att hon ville beskriva baksidan av det privilegierade livet. Ensamheten och kärlekslösheten. Hon berättar också om e svår händelse i hennes liv som har satt djupa spår. Jag träffade en man på en fest, som var intellektuell, bildad och såg väldigt bra ut. Han sa att han var förälskad i mig.  Han nästlade sig in på ett skickligt vis. En natt vaknade jag och kände att något var fel.  Jag upptäckte att alla mina smycken var borta.  Det var en fullständig katastrof att jag inte såg. Han var en expert på att bedra, manipulera och ljuga med sina stora blå vackra  ögon. Det är så skamligt, man känner sig så dum, det är ingenting man pratar om, säger Cecilia Gyllenhammar. Programmet är gjort 2019.

Det var när jag gick in i den så kallade väggen jag fattade vad en depression kan betyda. Jag kände att mitt liv och min karriär var över, berättar skådespelaren för Katarina Hahr. Det var en härlig smoothie av olika jävligt jobbiga saker som kom när jag gick in i den så kallade väggen, berättar Shebly Niavarani. Han berättar också om den långa vägen tillbaka och hur han lärt sig acceptera attackerna. Nu kommer en liten panikattack men det är okej. Jag kommer inte dö, svimma eller kräkas. Shebly  Niavarani berättar för Katarina Hahr hur mycket hans föräldrars mod har gett honom möjlighet till det liv han lever idag. De lämnade Iran på 80-talet och allt de byggt upp och älskade för att ge mig och min syster ett bättre liv. Det är verkligen mod. Programmet gjordes 2021.

Jag har plågats mycket av avund tidigare i livet. Idag känner jag avund mot människor som inte förtjänar framgång, berättar författaren och poddcastaren Sigge Eklund. Programmet gjordes 2018.

Människor som känner mig enbart genom mitt skrivande blir kanske förvånade om jag säger att jag är konflikträdd. Eftersom jag ofta skriver saker som väcker anstöt och ilska tror de att det är tvärtom. Konflikter i skrivandet berör mig inte lika djupt som konflikter med människor och blir nästan som träning i konflikthantering. Bengt Ohlsson berättar att han under flera år gått i terapi. Den största behållningen med terapin är att jag är så mycket mindre tvärsäker på att jag har rätt i konflikter. Jag har närmare till att tänka att det kanske är som den här personen känner. Och det är väldigt skönt. Förr om åren var det mycket mer skyttegravar och jag tyckte att den andra var en idiot. Han berättar också för Katarina Hahr att han tagit ett nästan militäriskt beslut om alkohol. Jag gillar att dricka så mycket att jag måste begränsa det väldigt hårt och det har jag lyckats jag med tack och lov. Min f d svärmor sa till mig en gång att för kreativa personer är det de finaste instrumenten som försvinner först av alkoholen. Då blev jag väldigt skärrad. Om jag inte har skrivandet har jag ingenting. Då fattade jag beslutet att inte slödricka utan att begränsa det väldigt noga. Programmet gjordes 2021.

Jag mådde otroligt dåligt när jag var ung och åkte väldig mycket nattbuss på nätterna. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna, berättar teaterdirektören Martina Montelius för Katarina Hahr. Jag gick omkring med händerna på halspulsådern för att känna att mitt hjärtat slog. Jag trodde att varje andetag var det sista, att jag skulle dö. Martina Montelius berättar också, i samtalet om makt, om hur det var att vara en av de 18 kvinnor som i Dagens Nyheter berättade för Matilda Voss Gustavsson om sina erfarenheter av Kulturprofilen. Jag får inte ångest av att tänka på Kulturprofilen och incidenten med honom utan jag får ångest av att tänka på den kollektiva skuld som alla som visste om det här, inklusive jag, bär på för att vi inte berättade om det här tidigare. Martina Montelius berättar också om sin mamma, författaren Kristina Lugn, och vad Svenska Akademin betytt.   Svenska Akademin betydde jättemycket för Kristina. För henne var det ett sammanhang där hon kunde känna sig trygg och hemma. Och det är jag tacksam för mot Svenska Akademin. De har verkligen avlastat mig! Och hon höll alltid på sin sekretess! Jag har aldrig sett ett dokument från Svenska Akademin, jag har aldrig hört en antydan om vilka böcker hon läste när hon var med i Nobelkommittén. Programmet är gjort 2021.

Från att ha haft många erbjudanden och varit mycket anlitad så hade jag plötsligt inga jobb. Det var tomt, det var tyst och jag kände att jag hade gjort bort mig, berättar Per Graffman. Per Graffman berättar också för Katarina Hahr att han överskattat sig själv i sin yrkesroll. Det är utsatt att vara skådespelare. Och i mitt fall har det handlat om självöverskattning. Jag kan bara göra bra saker när jag känner mig trygg och det tog jättelång tid att förstå det. Jag har trott mig vara oberoende men det har varit ett försvar. Man behöver inte vara ovän med regissören, man behöver inte vara så bepansrad. Per Graffman berättar även för Katarina Hahr om relationen till sin pappa. Att den blev komplicerad när hans pappa skaffade sig en ny familj. När jag var i 20-årsåldern hade jag en uppgörelse med pappa. Jag tyckte han var egoistisk. Det var så många löften som aldrig hölls och jag tror han ville kompensera för det. Programmet är gjort 2021.

Redan när jag var 20 år visste jag att det inte skulle bli några ungar för mig. Men jag donerade sperma när jag var yngre, så det finns biologiska avkommor till mig, berättar Alexander Bard. Han berättar också om sin uppväxt och hur viktig hans stora familj har varit för honom och den dagliga kontakten han har med sin mamma.   Jag har aldrig känt skuld gentemot mina föräldrar. Vi syskon blev uppfostrade till att var självständiga och ta eget ansvar. Jag och mina bröder bestämde att innan vi blev 30 år skulle vi ha skaffat oss fuck of money och gjorde vi. Pengar är makt. Det är frihet att säga nej till saker man inte vill göra. Programmet är gjort 2021.

Författaren och dramatikern Lars Norén har gått ur tiden. I ett nära samtal med Katarina Hahr berättar han om människovärde utifrån pjäsen Personkrets 3:1. Katarina Hahr intervjuade. Producent Cecilia Blomberg. Programmet sändes 25 maj 1998.

Skådespelaren och regissören Gunnel Lindblom har lämnat oss. I ett samtal med Katarina Hahr från 2007 berättar hon om sin uppväxt i Göteborg i en arbetarfamilj och hur hon tidigt sökte sig till teatern. Gunnel Lindblom berättar också hur det är att vara mamma och samtidigt skådespelare och att dottern gav henne en ny syn på livet. Programmet sändes 2007 under rubriken Samtal pågår.

Jag har alltid längtat efter pappas bekräftelse. Uppmärksamheten, hyllningarna, berömmet, kärleken fick jag aldrig ifrån honom. Det berättar artisten Anne-Lie Rydé för Katarina Hahr i ett samtal om kamp. Anne-Lie Rydé berättar också för Katarina Hahr att den komplicerade relationen till pappan inneburit att hon haft svårt med nära relationer. Jag har svårt att riktigt knyta an. Förutom en gång då jag blev lämnad, då blev det en katastrof. Hon berättar också om den sorg hon befinner sig i efter att hennes ex-man, som hon var gift med i tre år, musikern Pelle Alsing, nyligen gått bort. Vi var väldigt nära, vi arbetade ihop i 40 år. Det har varit väldigt tufft och tagit mig väldigt hårt. Det slog an någonting i mig om ändligheten och att klockan tickar. Programmet gjordes 2021.

När jag var 18 år utsattes jag och min väninna för ett övergrepp av två franska militärer. Jag var rädd för att de skulle bränna oss inne eller dränka oss i havet, berättar skådespelaren Lotta Ramel. Det var fyra militärer, två uniformerade som stod och vaktade medan två höll på med mig och min väninna under en hel natt. Jag har varit nära döden fyra gånger i mitt liv. Men nu är min panik och rädsla för döden borta, säger Lotta Ramel. Hon berättar också om den sorg som hennes pappa bar på och hur den har påverkat henne och hennes liv. När Povel Ramel var 15 år förlorade han båda sina föräldrar i en bilolycka. Han satt själv i bilen och överlevde. Han var ganska förtegen om det men jag ville veta mer, jag ville förstå. Programmet gjordes 2020.

Det här året förgyller Mauro och Katarina julen med roliga sommarminnen och skratt. De längtar efter ljusare tider och Mauro spelar live i studion. Programmet spelades in 2020.

Passionen att söka sanning, berätta och befinna mig i en dialog med människor har förstörts för mig, så nu strävar jag efter någon slags likgiltighet, säger författaren Ann Heberlein. Jag har förlorat väldigt många av mina vänner, jag har förlorat alla mina offentliga uppdrag. Och det handlar om val jag har gjort. Men det är inte för att jag är en dålig skribent, det är för att andra inte vill ha med mig att göra. Det säger Ann Heberlein i ett samtal med Katarina Hahr där hon berättar om hur det är att vara en hyllad författare och sedan falla. Det finns ingenting jag kan säga, skriva eller göra som ändrar den bild som finns av mig i offentligheten och varför ska jag då lägga tid och kraft på det? Det kommer bara att göra mig olycklig. Ann Heberlein berättar också för Katarina Hahr hur hon fått förändra sitt liv. Eftersom jag blev av med så många inkomster hamnade jag hos kronofogden och enda sättet att lösa den skulden var att sälja ett hus som jag älskade för annars hade jag gått under. Att leva med löneutmätning från Kronofogden är ingenting som jag önskar min värsta fiende. Programmet gjordes 2020.

Min största sorg nu är hur jag misslyckats att vara den pappa jag hade velat vara till mina egna barn under mina livskriser. Det säger skådespelaren Ola Rapace till Katarina Hahr i ett samtal om sorg. I ett förtroligt och nära samtal berättar Ola Rapace för Katarina Hahr om sorg, skuld och skam. Och om hur hans liv har präglats av att tidigt känna sig övergiven och ensam och hur sorgen över att inte dela sin vardag med sin mamma vändes till aggression. När jag känner mig lämnad eller sviken så kan jag bli gränslös och strunta i hur jag sårar tillbaka. Programmet är gjort 2020.

Jag har jagat föremålet för min dyrkan till mamma hela mitt liv, säger skådespelaren och musikern Björn Andrésen. Han berättar också att det svåraste han varit med om är hans lille sons död. Björn Andrésen berättar för Katarina Hahr att när han var tio år gick hans mamma av spårvagnen vid Stureplan och vinkade av honom. Han visste då att det var sista gången han såg henne. Hon tog sitt liv. När Björn Andrésen var femton år blev han världsberömd i rollen som Tadzio i Luchino Viscontis film Döden i Venedig. Han blev utnämnd av regissören till världens vackraste pojke. Han växte upp med sin mormor och morfar och debuterade i Roy Anderssons film en Kärlekshistoria. När han var 15 år och det var världspremiär i London för filmen Döden i Venedig fick han buga för Drottning Elizabeth II och Prinssessan Anne. Det svåraste Björn Andrésen varit med om är när hans nio månader gamla son dog. - Jag blev som paralyserad. Jag kan inte känna sorg, jag känner bara förlamning. Programmet är gjort 2020.

Sorg och passion är i högsta grad besläktade, det är någon märklig drivkraft. Det är sprunget ur någon jävla desperation i mitt liv, säger skådespelaren Johan Rabaeus i ett samtal om passion. Johan Rabaeus berättar för Katarina Hahr om hur hans liv präglats av hans systers tidiga död. Min syster Cecilia dog. Hon kvävdes, hon svalde någon plastleksak och kvävdes. Det var en stor katastrof. Då var jag 8 och min syster drygt 1. Johan Rabaeus berättar också för Katarina Hahr att han alltid har känt krav och tidigt lärde sig många språk, då familjen flyttade mycket eftersom hans far arbetade som diplomat. När Johan Rabaeus berättade för sin pappa att han ville bli skådespelare bröts relationen i 10 år. Jag bär på en depression, den ligger där och hotar att ta över och skräcken är att bli förlamad. Jag kan inte gå och handla för jag klarar inte av att möta kassörens blick. Isolerar mig totalt, blir sängliggande, kan inte svara i telefon och jag känner mig totalt värdelös. Jag är fruktansvärt begåvad på att kritisera mig själv. Programmet gjordes sensommaren 2020.

Jag är van att lösa kriser. När jag var liten räknade pappa och jag träd vid köksfönstret för att få honom stanna kvar i verkligheten, berättar Ia Langhammer för Katarina Hahr i ett samtal om kris. Ia Langhammer berättar också för Katarina Hahr att hon ofta hittar på något roligt och är lite clown för att lätta på stämningen. Nu hjälper jag min mamma som bor hos mig, hon kan inte längre se. Hon är också en vän och man kan inte lämna en vän i sticket. Jag är också beroende av henne. Programmet är gjort 2020.

Om man kommer med något fint och så är man inte den önskade. Det är så vidrigt, det är så jävla vidrigt. Det säger musikern och författaren Kajsa Grytt till Katarina Hahr i ett samtal om passion. Kajsa Grytt säger att de relationer hon hade när hon var yngre hade inte gått att bygga vidare på. Jag hade inte velat leva med någon av dem. Jag kan inte hålla på att välja en massa knasbollar. Så känns det. De håller på att mecka med mig. Jag är värdelös på att välja människor. Jag är inte den som tar det jag vill ha, jag är inte den som raggar, jag är ganska blyg. När det gäller musiken och konsten är min passion oändlig. Det är lidelse. Jag kan känna att jag är passion, att jag är en djupt passionerad människa. Programmet är gjort våren 2020.

Jag fick flaschbacks, det var som i en skräckfilm...Det där rummet, den där lukten, de där händerna berättar Görel Crona i ett samtal om bekräftelse. Görel Crona berättar för Katarina Hahr att det var när någon ställde frågan Har du varit med om något som barn? som minnena kom tillbaka. Hon berättar också att det motigaste i hennes liv var åren av ofrivillig barnlöshet. Det var den största sorgen. Men när jag var 39 år blev jag gravid och fick min son. Det var bara eufori och det mest fantastiska jag upplevt. Programmet gjordes 2019.

Jag blev helt känslokall, säger Stig Larsson när han berättar för Katarina Hahr om hur det var när han slutade med amfetamin för flera år sedan. Programmet "Katarina Hahr möter författaren Stig Larsson i ett samtal om rädsla" spelades in 2017.

Jag märkte att jag hade en depression när jag var 13 år. Då målade jag över alla månader i almanackan med svart, berättar författaren Carina Rydberg för Katarina Hahr i ett samtal om kris. Carina Rydberg berättar också för Katarina Hahr att hon förändrats mycket sedan hon var ung då hon festade mycket. Jag har inte längre förmågan att bli förälskad. Och det är lite tråkigt men vad tusan man är ju ingen tonåring längre. Barn har jag aldrig velat ha. Jag har levt ensam i större delen av mitt liv men för mig är det ingen sorg. På den tiden jag var fertil hade jag väldigt svårt för småbarn, jag tyckte inte om dem. Men nu tycker jag att det är ganska gulligt med barn. Jag tycker om dem, inte på en mors sätt, utan snarare på en mormor vis, säger Carina Rydberg. Programmet är gjort våren 2020.

När jag kom i tonåren handlade väldigt många konflikter om vad mamma tyckte var omoraliskt. Vad jag än berättade blev vi ovänner, berättar skådespelaren Marie Richardson för Katarina Hahr. Det skar sig alltid mellan mamma och mig och det blev smällar i dörrar och jag stod och skrek din jävla kärring medan mamma stod och grät. Det tog sådana fruktansvärda proportioner och det höll på i decennier, säger Marie Richardson. Hon berättar också för Katarina Hahr om hur ledsen hon är för hur mycket tid och energi konflikterna med hennes mamma har tagit och hur en dramatisk händelse i familjen gjorde att relationen förändrades de sista åren hennes mamma levde. Programmet gjordes 2020.

Anita Wall berättar för Katarina Hahr om det mest omoraliska hon varit med om, om på vilket sätt hon fick lämna Kungliga Dramatiska Teatern ett långt liv på scenen med många stora roller. Jag hade ägnat hela mitt vuxna liv, jobbat varenda nyårsafton och annan dag jul. Det var som om det jag gjort inte var värt någonting. Där fanns inte lojalitet, där kan man prata om moral eller icke-moral, säger Anita Wall. Anita Wall berättar också att hon gått igenom två svåra skilsmässor. Hur svårt det var att bryta upp men att hon har lärt sig att det är viktigt att göra det innan man säger för smärtsamma saker. Hon berättar också om hur hon sent i livet mötte sin stora kärlek Lars Lind och hur det gick till när de träffades. Till sommaren 2020 fyller skådespelaren Anita Wall 80 år. Programmet är gjort våren 2020.

Gränslöshet är ju inte fel i vissa lägen. Jag är uppvuxen i en hippiemiljö som kan uppfattas som väldigt gränslös, berättar skådespelaren Shanti Roney till Katarina Hahr. Shanti Roney berättar för Katarina Hahr att han tror att hans lite märkliga och udda uppväxt har gjort att han inte identifierar sig med normen och att det kanske är därför han ofta får spela outsider.   Jag är inte den som går ner i djupa depressioner. Jag har en tendens att dra mig undan, sluta mig och isolera mig. Det kan också bli att jag dricker. En hel del. För att försöka slå av topparna och lugna mig. Och slappna av, säger han. Jag är inte rädd för att må dåligt i jobbet. Man har en ju en massa försvar som man spjärnar emot.  Det kan vara jobbigt att komma över dem, och då kan det vara skönt att bli pressad. Det är jobbigt mentalt. Man reflekterar över sitt liv.  Man iakttar sina brister och försvar. Det kan vara kul med det destruktiva i arbetet. Programmet är gjort 2020.

Min farfar satt på en bänk i Jerusalem och grät. Jag var sex år och frågade varför. För att hela min familj blev mördad under förintelsen, svarade han. På kvällen skrek jag "Jag vill inte vara jude!" Jacob Mühlrad pratar också om hur han hanterar sin rädsla och ångest. En av mina värsta känslor kring ångest är när den får tiden att stå still. Det är som om känslan man befinner sig i aldrig kommer att upphöra. Det är därför jag tycker så mycket om musik, för den är linjär med tiden. När jag skapar musik vet jag att tiden rör sig och att den här känslan jag bär på kommer att upplösas, berättar han.

Pappa och jag hade samma humor och kände samma saker. Vi kunde titta på Lilla huset på prärien och gråta tillsammans, berättar Malin Cederbladh. Malin Cederbladh berättar också för Katarina Hahr att hennes pappa gick bort när hon var 19 år. Han lever fortfarande i mig, han finns i mina drömmar. Minnet av honom ger mig en kompass, en riktning i livet. Programmet gjordes 2020.

De berättade att min pappa inte var min biologiska pappa när jag var 17 år, säger skådespelaren Magnus Roosmann till Katarina Hahr i ett samtal om moral. - Jag träffade min riktiga pappa första gången när jag var 27 år. Vi inledde en intensiv period då vi endast umgicks på krogen, drack och rökte. Till slut var jag tvungen att bryta, säger Magnus Roosmann. Han berättar också för Katarina Hahr att när han var i 40-årsåldern hamnade han i en bottenlös depression. Det  var starten på en åttaårsperiod då jag åkte in och ut på psykiatriska kliniker. Det är innan jag får min diagnos ADHD. Mitt liv har under en ganska lång  period varit fruktansvärt problematiskt och jobbigt för mig och min närmaste omgivning.  Jag vet inte varför just jag klarat mig. Programmet är gjort 2020.

Förra julen flydde de in i Mauros studio. I år blir det Katarinas i Radiohuset. Med musiken och orden letar de sig fram till julens känslor. Mauro sjunger och spelar och Katarina försöker styra upp... Programmet gjordes 2019.

Jag fick flaschbacks, det var som i en skräckfilm...Det där rummet, den där lukten, de där händerna berättar Görel Crona i ett samtal om bekräftelse. Görel Crona berättar för Katarina Hahr att det var när någon ställde frågan Har du varit med om något som barn? som minnena kom tillbaka. Hon berättar också att det motigaste i hennes liv var åren av ofrivillig barnlöshet. Det var den största sorgen. Men när jag var 39 år blev jag gravid och fick min son. Det var bara eufori och det mest fantastiska jag upplevt. Programmet gjordes 2019.

I ett samtal om bekräftelse berättar Johan Hedenberg att kärleken alltid varit besvärlig för honom. Jag har haft svårt att släppa in människor i mitt liv, säger Johan Hedenberg. Johan Hedenberg berättar också för Katarina Hahr att han blev slagen med rotting av sin pappa flera gånger i veckan under sin uppväxt. Vi hade en uppgörelse när jag var 17 år. Jag stod och väntade på en örfil, att han skulle ge mig en anledning. Då slog jag ner honom. Sedan dess rörde han mig inte. Jag har lärt mig att härma ilska och hämnd så pass bra att halva min karriär har byggts på det. Det är tragiskt och det har påverkat mig väldigt mycket i relationer. Programmet är gjort 2019.

Det var skönt när de första ålderstecknen kom. Då kände jag att jag blev tagen på allvar, berättar Björn Kjellman för Katarina Hahr när de samtalar om bekräftelse. Bekräftelse i det här yrket kan lätt få sjuka proportioner och jag gillade det alldeles för mycket när det kom. Jag var ung och söt och gjorde Adam och Eva och Fasadklättraren. Jag fick barn, min pappa dog och livet snurrade på nåt så enormt. Det var tufft, säger Björn Kjellman. Han berättar också för Katarina Hahr om hur det präglat honom att så tidigt i livet ha förlorat sin pappa i en svår sjukdom. Han har varit jätteviktig för mig långt efter att han dog. Han är en studs mot någonting, en förebild. Programmet gjordes 2019.

Min mamma var manodepressiv. Därför tänkte jag att jag var det eftersom jag har dalar och toppar, ingen jämn kurva. Det är upp som fan eller ner som fan, berättar Stefan Sauk. Jag fick för mig nån gång att jag var bipolär, vilket jag säkert är men det skiter jag i! Min mamma gjorde flera självmordsförsök. Det är en väldigt stor grej att ens förälder försöker ta livet av sig. Stefan Sauk berättar att han var enda barnet och hur svårt han tyckte det var att hjälpa sin mamma. Det första mötet med den vård som stod till förfogande för oss som blir sjuka i själen gjorde mig så förbannad in i märgen.  Det var så doktor  Dengrot som jag gjorde i TV kom till  (Jag är skeptisk!). Han berättar också om kärleken till sin dotter och hur det var när hon flyttade hemifrån. Den viktigaste rollen jag haft i 20 år var plötsligt inte där. Det är ingen som snackar om det. Man åker bara in i en kris som man inte känner till att den finns till. Att var behövd är ju en bekräftelse på ens existens. Programmet gjordes 2019.

Jag har sökt min pappas bekräftelse hela mitt liv, berättar Malou von Sivers för Katarina Hahr på Bokmässan i Göteborg utifrån hennes senaste bok "Inför hans blick."  Programmet gjordes 2019.

För mig har skådespeleriet handlat mycket om revansch. Jag ville visa omvärlden att jag kunde stå på en scen trots ett handikapp. När jag var fyra år upptäckte min mamma att jag stammade.  Vid Guldbaggegalan 2018 nominerades  Jennie Silfverhjelm i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll och hon är också aktuell i de senaste Beck-filmerna. Jennie Silfverhjelm berättar också för Katarina Hahr om hur hon har kunnat navigera mellan att vara till lags eller spela på killarnas planhalva. Är man som tjej uppvuxen med taskiga manliga förebilder går man åt två håll. Antingen lägger man huvudet på sned och spelar rollen som flicka eller så spelar man killarnas planhalva. Jag har använt mig av båda rollerna men kommit fram till att det handlade om bekräftelse och inte var en bra känsla. Programmet spelades in 2019.

Det är något lömsk med bekräftelse. Jag blev fett bekräftad som tecknare när jag hade gjort albumet Socker-Conny men för varje pris jag fick blev jag ännu mer utstött av flocken serietecknare. Joakim Pirinen berättar också om hur svårt det var att bli lämnad och gå igenom en skilsmässa. Han säger till Katarina Hahr att han nu vågat inleda en relation igen efter 15 år. Jag gick out of character, överskred mina begränsningar och började hångla vid 57-års ålder. Jag vågade en gång till och det räckte, säger Joakim Pirinen. Programmet är gjort 2019.

Jag är flygrädd, då har jag ingen kontroll alls, men jag dricker mycket. Jag har aldrig käkat "anti-depp" men dricka medicinskt har jag absolut gjort, berättar Fredrik Wikingsson för Katarina Hahr.  Fredrik Wikingsson berättar också att hans klassresa ger honom ett slags skuldkänsla. När jag känner skuld är det på nåt vedervärdigt klassresemanér. Trots att jag har så kul på mitt jobb så har jag tjänat mer pengar, inga fantasisummor, men jag lever på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag tänker på min morsa som gick upp fem, halv sex varje morgon och var sjuksköterska. Ibland känner jag en klassreseskuld. Programmet är gjort 2019.

Jag utvecklades till en blodhund som började sniffa upp gula recept i fickor, berättar Annika Jankell om tiden då hon levde med skådespelaren Thorsten Flinck och upptäckte att han missbrukade tabletter. När man blir medberoende för man en ganska tyst kamp därför att man vill inte att omvärlden ska veta, säger Annika Jankell när hon berättar om hur det var att leva med en man som drogs in i ett tablettmissbruk. - Det är mina barns far så jag tog på mig ansvaret. Annika Jankell berättar även för Katarina Hahr att medberoende också är ett missbruk och att man kan få återfall. Jag har lätt för att känna skuldkänslor, jag vill vara alla till lags, framförallt min mamma - som jag lever lite i symbios med. Jag står henne oerhört nära och hon har blivit sjuk och jag har flyttat hem till henne. Man ska bära sina sår som medaljer, varje gång man reser sig så är man ju på grund av det här såret lite klokare, lite vackrare. Defekterna man får genom att gå igenom plågsamma saker, gör en till människa. Programmet är gjort 2019.

Existentiella, intima, angelägna möten med kända personer.

Om jag har för lite att göra måste jag hitta på saker för att hålla ångesten i schack. Jag kollar min kalender flera gånger om dagen. Så länge jag vet vad jag ska göra så håller jag demonerna borta. När jag var tonåring var jag ganska gränslös, jag snodde en handväska, den där väskan har förföljt mig, jag var ingen ängel, berättar Kristoffer Triumf för Katarina Hahr. Jag var osäker som barn,  jag ville gärna ha uppmärksamhet men jag visste inte för vad och inte heller vad jag skulle göra med den när jag fick den. Kristoffer Triumf berättar också att han varit inne i psykiatrin ett par gånger. Första vändan när jag var medicinerad kände jag inte igen mig själv, jag fick känsloutbrott, blev arg på människor som absolut inte förtjänade det, inte människor hemma utan typ spärrvakter och lapplisor. Numera upptar ångesten ganska liten del av mitt liv, säger han. Programmet är gjort 2019.

I ett samtal om kärlek berättar Plura Jonsson att allt till slut rasade. Ruset var som att underhålla en förälskelse, berättare han. Jag tog kokain varje dag i tre år. För att jag var osäker och hade dåligt självförtroende. Till slut rasade taket in. Ruset var som att underhålla en förälskelse, berättare Plura för Katarina Hahr. Programmet är gjort 2016.

Kjell Bergqvist minns fortfarande hur ont det gjorde när hans första stora kärlek inte besvarades och hur han grät sig till sömns. "Jag blev tidigt ett mellanölsoffer", berättar han. Programmet är gjort 2016.

2005 träffar Katarina konstnären Peter Dahl i hans ateljé i Stockholm. Ett samtal om uppväxten, konsten och hur sjukdom tvingade honom att trappa ner och hitta nya glädjeämnen i livet.

Jag känner skuld att jag skrev en bok om min familj. Men den skulden får jag leva med. Jag var tvungen att bända mig loss. Det kändes som livet var uppbyggt på en lögn beroende av andras pengar. Cecilia Gyllenhammar berättar för Katarina Hahr att hon ville beskriva baksidan av det privilegierade livet. Ensamheten och kärlekslösheten. Hon berättar också om en svår händelse i hennes liv som har satt djupa spår. Jag träffade en man på en fest, som var intellektuell, bildad och såg väldigt bra ut. Han sa att han var förälskad i mig.  Han nästlade sig in på ett skickligt vis. En natt vaknade jag och kände att något var fel.  Jag upptäckte att alla mina smycken var borta.  Det var en fullständig katastrof att jag inte såg. Han var en expert på att bedra, manipulera och ljuga med sina stora blå vackra  ögon. Det är så skamligt, man känner sig så dum, det är ingenting man pratar om, säger Cecilia Gyllenhammar. Programmet är gjort 2019.

När jag märker att människor på arbetsplatser blir utsatt av någon annan, då går jag emellan, det kanske är någon slags skuld jag försöker betala tillbaka, säger Thomas Hanzon. Jag går direkt på den som förtrycker. När man konfronterar de som är högre upp i hierarkin då är det lätt att teatercheferna, jag har ju jobbat med så många, blir jävligt spaka, säger Thomas Hanzon till Katarina Hahr. Han berättar också att han slogs mycket som tonåring. Jag var så jävla korkad och trodde att jag skulle få respekt genom att slå någon. Det var först när jag blev lite äldre och fick distans till det som jag insåg vilka fruktansvärda saker jag faktiskt hade gjort. Det var första gången jag förstod vad ångest var, och skuld. Programmet spelades in 1 mars 2019.

Jag kan inte sätta gränser. Jag har själv aldrig haft gränser, mina föräldrar var hippies och vi fick komma och gå som vi ville, berättar Dogge Doggelito. För mina barn vill jag vara en glad pappa, som inspirerar dem. Problemet är att jag skämmer bort demdet finns ju inga gränser, jag vet inte hur man görhar aldrig haft det där. Dogge Doggelito berättar för Katarina Hahr om de svåra åren efter att hans fru hade dött. Jag isolerade mig, svarade inte i telefon och sa upp bekantskapen med hela världen. Min största dröm är att hitta kärleken. Jag måste hitta en kvinna som kan acceptera den jag är och förstå mig, och det är svårt. Jag är en egoist, jag lever mitt liv intensivt. Om man ska vara med mig måste man hoppa på min resa. Jag måste leva i kaos. Jag måste sätta mig i stress, då mår jag bra. Dogge Doggelito berättar att han har problem med relationer. Jag har förlorat massa flickvänner på rad, jag har varit otrogen, jag ska börja i terapi. Jag träffar bara folk som gillar utanpå-Dogge och inte den som är där inne. Jag är en person som har sorg i hjärtat. Programmet är gjort 2019.

Jag är otroligt rädd för att bli dement. På mammas sida har de varit det hela bunten. Jag vill inte veta, det är bara att leva fullt ut så länge man kan! säger Karin Mamma Andersson. Sista åren mamma levde så hade jag väldigt mycket ångest för henne och väldigt mycket dåligt samvete, hon levde i mitt bakhuvud varje dag. Och plötsligt så dog hon. Då kändes det som att det skulle bli lättare men jag hade samma obehagskänsla fast hon var död, olusten försvann inte utan allt han ikapp mig, hur hennes liv hade varit, berättar Karin Mamma Andersson för Katarina Hahr. Jag har nog alltid känt en viss skuld till mina föräldrar, dels för att det har gått bra för mig men också för att jag inte har lyssnat på dem och alltid gjort som jag själv velat. Karin Mamma Andersson berättar också för Katarina Hahr om hur det var när barnen var små. Varje kväll när jag lade killarna, då kunde jag få en sån jäkla existentiell ångest. Precis när jag hade lagt dem kunde jag känna att livet rann mig ur händerna och det hade nog att göra med att jag var en ung mamma. Programmet är gjort 2019.

Jag bjuder aldrig hem någon. Det känns som att de ser mig naken då. Jag skulle hellre visa mig naken än att visa min lägenhet, berättar Linda Skugge. – Jag tycker att många problematiserar det här med att skaffa barn och tror att de måste ge upp den de är. För mig har oron aldrig handlat om "hur kommer jag att bli som kvinna?" eller "vad är det att vara mamma?". Sådana tankar förstår jag mig inte på, säger Linda Skugge.  Hon berättar också för Katarina Hahr att hon är trygghetsnarkoman och inte tycker att hon gör sig bra i grupp. – Jag börjar stamma, får afasi och tappar ord. Jag blir mitt allra sämsta jag. Jag blir helt värdelös. Programmet är gjort 2019.