POPULARITY
Tre unga män som ska skyddas från olika gäng placeras i samma stödboende. Bara månader senare dödas en person i ett narkotikabråk.Lyssna på det granskande reportaget, om avhoppare, omsorgsbolag och en dödsmisshandel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”SOS 112 vad har inträffat?”En ung kvinna, märkbart skärrad, har ringt 112.”Vad är det som har hänt?”Det är mitt i natten en kväll i september.”Ja men lugn, vi ska hjälpa till här.”Skrik och rop på gatan gör att grannar reagera och tittar ut. I mörkret ser de ett gäng killar och någon skriker ”Jag ska döda dig”.”Berätta för mig vad du ser. Vet ni om någon är skadad?”Personerna på gatan springer plötsligt iväg, men en kille ligger kvar.Den unga tjejen går ut med larmoperatören i telefon.”De är på väg, de måste ligga still där, håll tryck på blödningen där.”Ambulans och polis kommer till platsen och polisen Fredrik blir förundersökningsledare:– Och han är väl ganska illa däran redan ambulansen kommer dit. Men jag tror att de dödförklarar honom på sjukhus då, på akuten.”Ett rörigt ärende”Flera av de inblandade på båda sidor i bråket är skadade. En yxa och flera knivar har använts. Fredriks uppgift blir att försöka bevisa vem som gjorde vad den där natten.– Det var ett rörigt ärende och ska man erkänna så från början så tänkte man väl typ att det här kommer vi aldrig kunna reda ut.Det här är inte bara en vanlig gänguppgörelse i den långa raden av mord under våldsvågen – tre av de häktade är avhoppare som samhället betalar miljonbelopp för skydda.En av killarna kallar vi Adam, honom hittar polisen blodig i sängen i sin lägenhet – precis vid brottsplatsen.Adam kommer till Sverige som sexåring, han växer upp i en mindre svensk kommun med sin mamma, sin styvpappa och så småningom en lillebror. Han spelar fotboll i den lokala klubben, är musikintresserad och när han går på högstadiet startar han ett konto för att dela pranks och utmaningar.Det är mycket konflikter hemma och när han är 16 år placeras han för första gången i ett jourhem.Ett år senare stoppar polisen honom på en busshållplats och skriver i sin rapport att det doftade mycket kraftigt av cannabis. Urinprov från hans jourhem visar att han även använder kokain, benso och Tramadol.Mindre än ett år senare griper polisen honom igen, då på ett hotellrum med narkotika och pengar. Polisen larmar socialtjänsten om att Adam umgås med välkända kriminella.Under våldsvågen blir Adam vittne till ett uppmärksammat mord. Han är då 19 år och vill han bryta med sitt gamla liv. Och socialtjänsten börjar leta efter en skyddsplacering.Stora behovVåldsvågen - med allt yngre förövare - har lett till ett skriande behov av platser på Sis, HVB-hem och även i avhopparverksamhet.I en konferenslokal vid Odenplan i Stockholm befinner sig närmare 200 socialsekreterare och en rad privata omsorgsföretag.Annelie Blomqvist jobbar på HVB-guiden.– Socialtjänsten behöver ju hitta hela tiden nya verksamheter eller nya ställen där de kan placera sina klienter. Så här får ju de träffas på kan man säga neutral mark och kunna skapa kontakter egentligen ett nätverk.Här precis närmast ingången står företaget Patia, de bjuder på godis och energidryck. Vi frågar:Vad säljer ni här idag? Vad vill ni erbjuda socialsekreterarna?– Vi har både stödboende, träningslägenheter, speciallösningar, familjehem... Men sen har vi också... Vad har jag missat? Avhopparverksamhet!Patia beskriver att de har ett rikstäckande stödprogram för personer som vill lämna en kriminell livsstil. De kan få bo i skyddslägenheter och bemannade stödboenden på flera orter i Sverige. Här köper Adams socialtjänst en plats för att han ska få hjälp och skydd.Ska inte vara nära narkotikaPå stödboendet där Adam hamnar arbetar Hanna, som vi kallar henne. Hon berättar varför hon började jobba där:– Just att man kan få till en förändring i en människas liv, ge de här ungdomarna saker som de inte har fått under sin uppväxt, kontinuitet, stabilitet, någon som står kvar framför allt och inte sviker, få dem att lita på vuxenvärlden– Man är ju inte där för pengarna liksom då hade man varit någon helt annanstansI Adams vårdplan står det bland annat att han inte ska ”vistas i riskfyllda miljöer bland individer som brukar narkotika och begår brott.”I samma hus där Patia ger Adam en lägenhet har de också placerat två killar som också lever under hot, fast från andra gäng.– Det ledde till att de blev vänner och precis som det blir när man sitter inne på anstalt att de lärde sig av varandra, de umgicks och påverkade varandra väldigt negativt.På stödboendet bor också andra ungdomar. Men en viktig skillnad finns – för avhoppare får Patia mer betalt:– Det är en mycket högre prislapp på en som är klassificerad som avhoppare än en vanlig stödboendeplacerad ungdom. Då var det att de skulle få x antal timmar terapi per vecka, strukturerad aktivitet per vecka...alltså det var väldigt mycket mer rigid planering, mycket mer noggrant med tanke på timpriset.Socialtjänsten betonar hur viktigt det är att en av killarna ska kunna gå klart gymnasiet, men trots det går det en hel termin utan att Patia ordnar en plats.Samma kontaktpersonPolisutredaren Fredrik får en bild av att de tre killarna inte har särskilt mycket att göra på dagarna:– Nej men jag tror att de hade väl lite för mycket fritid. De skulle nog behövt gå i skolan eller gå klart sin gymnasieutbildning eller någon lärlingsplats kanske.De har – alla tre - samma kontaktperson. Men i stället för att försöka hålla isär dem för han dem samman - på gemensamma aktiviteter. En gång åker de till badhuset tillsammans – en annan gång för att köpa pizza.På det här sättet kunde kontaktpersonen redovisa att han spenderat tid med var och en av sina klienter, trots att man umgåtts i grupp.– Det var ju helt klart för ekonomisk vinning att man sammanförde dem. De fick ju inget egentligen av det de behövde, inget alls.Stödboendet ligger i ett hyreshusområde med smutsiga fasader. Lekplatsen bredvid kallas av boende i närheten för knarklekplatsen, eftersom föräldrar brukar hitta kanyler där.En sommarkväll minns Hanna särskilt väl:– Det här var en lördag jag jobbade, jag hade fått både sms och samtal från grannar för att det hade luktat cannabis i trappuppgången, det var högljutt och det var uppenbart en fest som pågick sent på natten.Det är inte första gången grannarna klagar. Det har under flera års tid kommit in mängder med klagomål till hyresvärden och till Inspektionen för vård och omsorg – IVO – om högljudda fester och att det luktar hasch.”Helt okontrollerat”När vi försöker prata några av grannarna är det ingen som vill tala öppet. Det har varit stödboenden här länge men allt blev värre när Patia kom menar en granne:– Ja, det blev sämre. Det var helt okontrollerat. Det är helt okontrollerat.Hanna säger att hon får höra av sin chef att grannarna är gnälliga, men hon menar att klagomålen verkligen inte var överdrivna.Hon berättar att den här lördagsnatten ringer hon Adams kontaktperson om den stökiga festen men att han inte ser någon anledning att åka dit:– Och sen dagen efter så kommer kontaktpersonen till mig på kontoret och säger att nej, jag har tagit urinprov på de här tre killarna nu och alla är rena, så att det har inte försiggått något intag av droger.– Vilket vi tyckte var väldigt väldigt konstigt för vi vi kände ju på lukten och såg ju vad som pågick liksom.Efter den här festen flyttas Adam till en ny lägenhet, som inte ligger i samma hus, men i samma område.Men det dröjer inte länge innan det ringer hos Patia igen. Den här gången är det polisen.– Patia får ett samtal att det har varit en ett mord eller någon har dött som är placerad på Patia, först tror man att det är den här killen som har blivit mördad men sen får man reda på att det är han och eventuellt då två andra som har haft ihjäl en annan kille.Flera häktadeNu sitter plötsligt flera av Patias klienter häktade – misstänkta för mord. Polisutredningen leds av Fredrik och han upptäcker att de tre avhopparna inte bara tog droger:– Och utredningen visar ju att de sålde ju knark. De gick ju med sådana här, som vi säger, becknarväskor. Vi tog in mycket filmmaterial så jag ser att de går med sina becknarväskor och de säger ju själva i förhör att de sålde droger och köpte droger.Adam har försökt kräva in en drogskuld och det har lett till flera bråk. Den här natten tar killen – som senare blir dödad – med sig sina kompisar och letar efter Adam.De är runt tio personer från båda sidor som möts utanför Adams lägenhet, han har bett sina vänner ta med sig knivar och tar själv med sig en kökskniv. Adams kompis, hamnar på marken och får slag och sparkar.– Och så hugger han en av de här killarna i ryggen. Två gånger... Sista gången så sitter kniven kvar.En av grannarna som ringt efter ambulans går ut på gatan.”Kan du fråga om han är skadad? Vi ska hjälpa till där”Hon ser en kniv ligga på marken. En kille blöder jättemycket, det är Adam som har huggit honom i ryggen:– Så att han själv erkänner ju. Men han hävdar nödvärn. Och vi kunde bevisa att det var han som hade gjort det här dödande hugget.Adams kontaktperson besöker honom i häktet och kallas även till polisen som vittne, i förhöret får han frågan om sin roll i verksamheten:– Jag är samordnare och kontaktperson på företaget Patia AB på deras avhopparverksamhet. Jag är beteendevetare och terapeut. Mitt uppdrag är att jobba med deras beteende, samt återintegrera i samhället.Enligt andra placerade ungdomar – som vi har pratat med – skryter killarna om att deras kontaktperson mörkade resultaten på deras drogtester för socialtjänsten.– Syftet var väl att ha kvar placeringarna för det här är ju ett drogfritt boende”Var ju jättefulla”Socialtjänsten hade som krav att placeringarna skulle vara drogfria. Men i domstolshandlingar kan vi se att socialtjänsten inte fick veta vad som pågick. Där står också att killarnas utveckling beskrevs som positiv av Patia.Trots att polisens tester visar att killarna rökt på före dödsmisshandeln, hävdar en av killarna i förhör att han varit drogfri under hela sommaren och att de kan kolla det med hans kontaktperson.Polisen Fredrik får bilden av att de här killarna har kunnat festa mycket:– Och de var ju jättefulla. Det säger de ju själva. Och de hade väl rökt på också. Och just i den lägenheten var det en hel del yxhugg inne i lägenheten och att man kan ha en yxa i lägenheten om man nu är placerad på ett speciellt boende. Det borde man ju kanske reagera på.Det visar sig att en av killarna inte ens bor i sin lägenhet på stödboendet – utan hyr ut den.– Jag tror det var fem eller sex tusen kronor i månaden. Och då kan man ju undra om man nu har kontroll på de här killarna och besöker dem regelbundet, så borde man ju inse att den här killen bor ju inte ens här.Killen bor istället hos sin flickvän som också är placerad hos Patia. Där hittar man också en skyddsväst slängd på golvet.– Sådana grejer har ju, ja det är klart att man tycker att det är anmärkningsvärt.På Patias stödboende erbjuds inget krisstöd och Hanna upplever att cheferna försöker tysta ner det som hänt.– Det är en människa som har dött – vad gör vi liksom – men det var en väldigt laid back manana-attityd.Hon har nu förstått att avhopparnas kontaktperson också är deras terapeut. Han har dessutom spelat en stor roll för att få hit klienterna:– Han hade bra kontakter, med tydligen socialsekreterare och polisen, och att han då kunde fixa in avhopparklienter till Patia.Kniv från IkeaDet var flera knivar som användes i bråket. Jag visar Hanna en bild på kniven som gav det dödande hugget:– Ja, det är den kniven man får när man flyttar in på Patia, i det här kökskittet så får de de här sakerna från Ikea, bland annat är de här två knivarna som ingår och ja…jag är omskakad och ja, jag har fortfarande inte smält att jag har jobbat där det känns det känns fruktansvärt.Enligt lag ska den som bedriver vård och omsorg anmäla allvarliga missförhållanden eller händelser där det funnits risk för det till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo – en så kallad Lex Sarah-anmälan.Trots att en person dött i anslutning till Patias verksamhet, att Adam kunnat sälja droger under placeringen och att han och andra ungdomar har kunnat missbruka – så görs ingen anmälan.– Alltså det handlar ju bara om att undanhålla allt för Ivo, det är ju så man jobbar, det är ju ett systemfel liksom som är gigantiskt.Vi pratar med killarnas kontaktperson. Han förnekar att han skulle ha agerat på det sätt som beskrivs.”Fick inget gehör”Vi söker Patias VD Janne Menander, som vill att vi mejlar frågor.Flera tidigare chefer och anställda på Patia berättar hur företaget försökt tysta ner allvarliga händelser som sexuella övergrepp och våldsdåd, på andra platser i landet.De flesta vill bara prata med oss anonymt, de hänvisar till att de skrivit på tystnadsavtal – bara en vågar berätta öppet:– Lovisa Broström heter jag. Jag är socionom sedan 16 år tillbaka.Lovisa började jobba på Patia 2019.– Jag upptäckte ganska snabbt att det var väldigt dåligt på väldigt många olika nivåer. Utan det var väldigt tydligt att det var fokus på profit och marknadsföring. Och inte på den kvalitet som ändå utlovades.– Och jag fick inget gehör när jag tog det uppåt eller tog det vidare. Det var så mycket som lovades i ramavtal som faktiskt inte fanns. Eller som man sa att ”vi kan skriva så här”.Lovisa hade hand om deras skyddsplaceringar och besökte deras boenden i hela landet:– När jag var där så blev det också tal om att ta emot kriminella avhoppare. Då kände jag att alla varningssignaler blinkar för fullt. För det är ju just det här att man gamblar med liv och död. Att man tar risker. Att man placerar någon i skyddade boende som inte är tillräckligt säkra.– Och samma sak där, att stoppa ihop personer som kanske inte ska ha samröre med varandra till exempel heller. Det kan ju också bli potentiellt farligt.”Man tackar ja först”Det går bra för Patia, företaget växer i hög takt och omsatte 2023 mer än en kvarts miljard.Lovisa säger att det hela tiden handlar om att få placeringar, företaget påstår att man har personal – fast man inte har det.– Utan man tackar ja först. Och sen så med alla medel så ser man till att det löser sig till varje pris.– Det fanns inte tillräckligt kompetent personal till exempel med den erfarenhet som krävs för att hantera sådana här komplexa ärenden.På stödboendet där Adam placeras har Patia anställt två personer som båda är dömda för brott. För drygt 10 år sedan dömdes en av dem för narkotikabrott och vapenbrott, den andra för grov kvinnofridskränkning – hans ex och barn har själva bott på ett skyddat boende för att skyddas från honom, men han fick jobb på Patia Skydd. Något som Hanna reagerade på.– Det känns ju inte jättebra, det känns helt galet.De dömda är vänner till Adams kontaktperson.Lovisa stod till slut inte ut med alla brister hon såg i skyddsverksamheten hos Patia. Och innan de startade sin avhopparverksamhet slutade hon.– Ja, jag sa upp mig utan att ha något annat jobb. Det har jag aldrig gjort förut, men det gjorde jag då.Varför gjorde du det?– Därför att jag som både socialarbetare och medmänniska inte kan stå för den här typen av arbete. Och att skattemedel behandlas på det här viset är i min värld inte förenligt med en socialarbetarkodex. Eller hur samhället ska fungera.Jag berättar vad som hände när Adam och de andra killarna.– Det är väl exakt det här som är liksom skräckexempel på vad som faktiskt kan hända. Här kan det bli en fara för allmänheten. Om man sätter en person i en lägenhet. Och inte liksom lever upp till det man lovar, säger Lovisa.Patia tillbakavisarVi får mejl från Patia. De skriver att de inte vill kommentera händelserna vi granskat, med hänvisning till sekretess, men att man alltid utreder allvarliga händelser i samverkan med berörda myndigheter, och att man inte känner igen den bild som förmedlas.Patia tillbakavisar uppgifterna om att klienter förts samman av ekonomiska skäl, och skriver att det alltid görs en riskanalys inför en placering. Patia har ”en nolltolerans mot våld och kriminalitet och arbetar systematiskt med säkerhet, oavsett sammanhang”.Företaget uppger dessutom att deras verksamhet är präglad av engagemang, kvalitet och professionalism och att man har ungefär 1000 uppföljningsmöten, tillsyner och granskningar varje år från olika myndigheter, och att det visar att man inte mörkat några missförhållanden.Adams kontaktperson slutade på Patia efter den har händelsen och företaget väljer också att flytta avhopparverksamheten från stödboendet.”Blev sämre för killarna”Adam, som ville lämna en kriminell livsstil och frivilligt sökte hjälp, var tidigare dömd för narkotikabrott. Nu är han dömd till 6 års fängelse för dråp. De andra inblandade dömdes för grovt brott mot knivlagen och narkotikabrott. – De fick ju inte den hjälpen som socialtjänsten har köpt. Det slutade med ett dödsfall och fängelsestraff och domar för alla tre så det blev ju mycket sämre för de här killarna än vad det var när de kom, deras framtid är ju mörkare nu än den var då.Granskningen bygger på en rad intervjuer, samtal och olika typer av dokumentation.Hanna och Adam, heter egentligen något annat. Adams och kontaktpersonens röster är utbytta.
Micael Johansson om vad Europas upprustning betyder för Saab, om den transatlantiska länken och om att sälja vapen till en diktatur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sedan Rysslands storskaliga invasion av Ukraina har efterfrågan på försvarskoncernen Saabs krigsmateriel vuxit kraftigt. Saab har ökat i produktion och personal och försäljningen har stigit till rekordnivåer. Micael Johansson har varit vd för Saab sedan 2005 och arbetat inom företaget i snart 40 år. ”De tre, fyra senaste åren är ju ingenting som går att likna med de första 36, om jag säger så. Det har ju varit ett enormt uppvaknande i många länder. Man behöver faktiskt satsa pengar för att skapa avskräckning och försvar, att man får leva på det sättet man vill och skydda sitt land”, säger Micael Johansson.Teknikutvecklingen för krigsmateriel går snabbt, inte minst med hjälp av AI. Micael Johansson tycker att reglerna för upphandling av materiel behöver anpassas efter den snabba teknikutvecklingen, och att staten ska kunna upphandla en förmåga snarare än en viss produkt. ”Jag tror att vi måste se över upphandlingsregler och man måste se över modellen för hur man gör affären. Jag ser framför mig mer en prenumerationsmodell, ett abonnemang på en förmåga som hela tiden utvecklas”, säger Micael Johansson. Inte orolig för relationen till USASaab har ett nära samarbete med amerikanska företag, exempelvis kommer runt hälften av komponenterna i Jas Gripen från USA. Saab säljer också materiel till USA och har egen tillverkning i landet. Micael Johansson säger att han inte är orolig för samarbetet med USA – trots president Trumps handelskrig och uttalanden om att USA inte längre ska försvara Europa.”Den transatlantiska länken är väldigt viktig. Vi har väldigt bra relationer med amerikansk industri. Vi finns etablerade i USA, betraktas som ett lokalt amerikanskt företag i USA. Vi står för stora viktiga delar i deras försvarsförmåga. Så den här länken hoppas jag verkligen kommer att fortsätta vara stark. Men det är inget snack om att vi måste ta ett mycket större ansvar i Europa”, säger Micael Johansson.Många av dina resonemang bygger på att gällande avtal gäller. Att påskrivna kontrakt gäller. Trump-administrationen har inte alltid visat respekt för rättsprinciper. Hur säker kan du vara på att påskrivna kontrakt gäller? ”Jag måste utgå från att systemet fungerar och att gällande kontrakt gäller. Det finns samarbetsavtal på försvarsområdet mellan Sverige och USA som är starka. Vi har starka avtal med amerikansk industri. Jag kan inte se att de skulle plötsligt rivas upp. För då har man förstört allt som heter regelbaserad världsordning, jag har svårt att se att det skulle hända”, säger Micael Johansson.Sälja vapen till diktaturerUnder förra året var Förenade Arabemiraten det största exportlandet av svenskt krigsmateriel enligt Inspektionen för strategiska produkter, ISP. Orsaken är att landet köpte två luftburna radarsystem, Global Eye, av Saab till ett värde av drygt sex miljarder kronor. Hur försvarar Micael Johansson att Saab säljer krigsmateriel till en diktatur som systematiskt bryter mot mänskliga rättigheter?”I grunden måste man förhålla sig till en FN-konvention, att alla har rätt att försvara sig och alla har rätt att ha ett försvar. Sen får man bedöma utifrån ett utrikespolitiskt perspektiv vilka länder vi ska kunna samarbeta med. Det värderas via myndigheten ISP med ett antal kriterier för om vi ska exportera till det här landet. Men i grunden handlar det om en viktig sak. Om det stöttar svensk förmåga att ha egen förmåga i vårt land genom att vi exporterar, så väger det väldigt tungt. I det här fallet handlar det främst om Global Eye som är ett övervakningssystem som Sverige sen har en möjlighet att just nu få upphandla och använda i ett nordiskt och ett NATO-perspektiv som vi annars inte hade haft”, säger Micael Johansson.Gäst: Micael Johansson, vd för Saab Programledare: Johar Bendjelloul Kommentar: Mats ErikssonProducent: Maja LagercrantzTekniker: Fredrika BruniusIntervjun spelades in fredag den 9 maj 2025.
Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ein Kommentar von Tilo Gräser.Den Weg zum Ende des Krieges in der Ukraine und zum Frieden ebnen – das sollen die von US-Präsident Donald Trump angestoßenen Gespräche zwischen den USA und Russland sowie der Ukraine erreichen. Mit Spannung wird deshalb jedes Telefonat und jede Gesprächsrunde zwischen den Beteiligten beobachtet.In den letzten Tagen haben sich Vertreter der USA mit denen Russlands und der Ukraine zu jeweils separaten Gesprächen im saudi-arabischen Riad getroffen. Bei diesen ging es um einzelne Schritte, um verschiedene Probleme auf dem Weg zu einer möglichen Waffenruhe zu regeln. Den offiziellen Erklärungen aller drei Beteiligten nach haben sie sich in Riad auf einen Waffenstillstand im Schwarzen Meer geeinigt. Damit soll die bereits 2022 gemeinsam beschlossene Schwarzmeer-Initiative für eine sichere Schifffahrt in dem Gewässer wiederbelebt werden.Demnach wurde vereinbart, die Sicherheit der Schifffahrt im Schwarzen Meer zu gewährleisten, „die Anwendung von Gewalt zu unterbinden und den Einsatz von Handelsschiffen für militärische Zwecke im Schwarzen Meer zu verhindern“. Das teilte das Weiße Haus am Dienstag zu den Gesprächen mit der russischen Delegation wie auch zu den Verhandlungen mit den ukrainischen Vertretern mit.Aus dem Kreml hieß es in einer Erklärung ergänzend, dass „geeignete Kontrollmaßnahmen durch Inspektionen solcher Schiffe organisiert werden“. Der in Riad beteiligte ukrainische Verteidigungsminister Rustem Umjerow drohte allerdings auf der Plattform Facebook Russland mit „Selbstverteidigung“, wenn russische Kriegsschiffe „außerhalb des östlichen Teils des Schwarzen Meers“ aufkreuzen. Das werde von Kiew als Verstoß gegen die Vereinbarung gewertet, wie die ukrainische Nachrichtenagentur Ukrinform meldete.Die Gespräche zwischen den Vertretern der USA und Russlands dauerten den Berichten nach mit etwa zwölf Stunden deutlich länger als geplant. Das Thema der Schifffahrt im Schwarzen Meer war ein Vorschlag des US-amerikanischen Präsidenten Trump, hatte Putins Pressesprecher Dmitri Peskow nach Angaben der russischen Nachrichtenagentur TASS erklärt. Russlands Präsident habe dem zugestimmt und die russische Delegation sei mit dem entsprechenden Mandat nach Riad gereist. An ihrer Spitze standen Grigori Karasin, Vorsitzender des Ausschusses für internationale Angelegenheiten des Föderationsrates, und Sergej Beseda, Berater des Direktors des Auslandsgeheimdienstes FSB. Die US-Delegation wurde vom Direktor des Nationalen Sicherheitsrates des Weißen Hauses, Andrew Peake, und vom leitenden Beamten des US-Außenministeriums, Michael Anton, angeführt...hier weiterlesen: https://apolut.net/weg-zum-frieden-durch-ruckkehr-der-diplomatie-von-tilo-graser/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
In der aktuellen Podcast-Folge habe ich mit Jan-Henrik Lange gesprochen, einem BAFA-Unternehmensberater mit Schwerpunkt Fuhrpark und Nachhaltigkeit. Jan-Henrik hilft Unternehmen, ihre Flotten wirtschaftlicher, effizienter und nachhaltiger aufzustellen – von der Beschaffung über das Schadenmanagement bis hin zur Car Policy. Dabei stößt er immer wieder auf die gleichen Herausforderungen und Mythen rund um die Elektrifizierung von Flotten. Ein zentraler Punkt unseres Gesprächs war die Frage, ob es 2025 noch möglich ist, einen Fuhrpark „nebenbei“ zu managen. Jan-Henrik sieht hier eine klare Trennlinie: Während kleinere Unternehmen mit bis zu 20 Fahrzeugen oft noch improvisieren, wird es ab einer gewissen Größe schnell komplex. „Die Anforderungen werden immer größer. Wir haben eine Gesetzgebung, eine Teilbürokratie, die wir auch nicht ganz abschaffen“, erklärt er. Die richtige Strategie sei entscheidend – und dazu gehört eine strukturierte Datenerfassung. Eine gepflegte Excel-Liste könne für kleine Flotten bereits eine solide Basis sein, während größere Unternehmen zunehmend auf spezialisierte Software und Dienstleister setzen sollten. Ein weiteres großes Thema: die Kostenfrage. Viele Unternehmen fürchten hohe Investitionen bei der Umstellung auf Elektroautos. Doch in der Gesamtbetrachtung – der sogenannten TCO (Total Cost of Ownership) – sieht das Bild anders aus. „In der TCO-Betrachtung ist es jetzt schon so, dass E-Autos günstiger fahren als Verbrenner“, so Jan-Henrik. Gerade bei Wartung und Verschleiß seien Einsparungen möglich. „Ölwechsel, Filter, teure Inspektionen – all das fällt weg.“ Hinzu kommt: Die steigende CO₂-Steuer wird Diesel und Benzin weiter verteuern, während Ladekosten – besonders am Firmenstandort oder zu Hause – oft deutlich niedriger sind. Ein entscheidender Faktor für den Erfolg der Elektrifizierung ist die Akzeptanz der Mitarbeitenden. Hier begegnet ihm oft Vorbehalte, die sich bei genauer Betrachtung als unbegründet erweisen. „Gefühlt haben wir in Deutschland nur noch Außendienstler – keiner arbeitet mehr, alle fahren nur noch Auto“, sagt er mit einem Augenzwinkern. Wenn man dann nachhakt, wie viele Kilometer tatsächlich täglich gefahren werden, stellt sich meist heraus: Die Reichweiten moderner Elektroautos reichen völlig aus. Dazu kommen steuerliche Vorteile, die viele Dienstwagenfahrer erst auf den zweiten Blick wahrnehmen. „200 Euro netto mehr im Monat durch niedrigere Versteuerung – das ist eine Gehaltserhöhung, ohne dass der Arbeitgeber mehr zahlen muss.“ Neben finanziellen Vorteilen bietet die Elektrifizierung auch strategische Chancen für Unternehmen. Wer seine Flotte frühzeitig umstellt, kann CO₂-Ziele erreichen, gesetzliche Berichtspflichten erfüllen und sich dadurch sogar bessere Kreditkonditionen sichern. Projekte wie PV-überdachte Parkplätze zeigen, wie Unternehmen Mobilität mit Energieautarkie verknüpfen können. Jan-Henrik sieht hier einen klaren Trend: „Wir haben in den letzten Jahren so eine tolle Ladeinfrastruktur bekommen – sie wird immer besser.“ Und für Unternehmen, die die Umstellung angehen wollen, gibt es sogar Fördermöglichkeiten: „Meine Beratungsleistung ist in einigen Regionen Deutschlands bis zu 80 Prozent förderfähig.“ Das Gespräch mit Jan-Henrik zeigt: Elektrifizierung ist kein Selbstzweck, sondern eine wirtschaftlich sinnvolle Entscheidung, die Unternehmen langfristig Vorteile bringt. Nun aber genug der Vorworte – hören wir direkt rein in unser Gespräch.
Péter Fankhauser ist Mitgründer und CEO von ANYbotics, einem Schweizer Technologieunternehmen, das innovative, vierbeinige Roboter entwickelt. Diese autonomen Maschinen kommen überall dort zum Einsatz, wo Inspektionen für Menschen gefährlich, kostspielig oder ineffizient sind – etwa auf Ölplattformen, in Minen sowie in Chemie- und Elektrizitätswerken.Péters Reise begann an der ETH Zürich, wo er im Bereich Robotik promovierte und spezialisierte Algorithmen entwickelte, die es Robotern ermöglichen, sich sicher in komplexen Umgebungen zu bewegen.Aus diesem Forschungsprojekt heraus entstand 2016 ANYbotics. Heute beschäftigt das Unternehmen über 200 Mitarbeitende, hat weltweit mehr als 200 Roboter im Einsatz und konnte bereits über 130 Millionen Dollar an Investitionen gewinnen.Für seine wegweisenden Innovationen und seine visionäre Unternehmensführung wurde Péter zuletzt mit dem renommierten Ernst & Young Entrepreneur of the Year Award 2024 ausgezeichnet.Im Gespräch gibt Péter spannende Einblicke in die Zukunft der Robotik. Du erfährst, warum autonome Maschinen bald Teil unseres Arbeitsalltags sein könnten und erhältst exklusive Einblicke in den Entstehungsprozess solch bahnbrechender Technologien.----KAPITEL(00:00) Intro: Péter Fankhauser(00:55) Die Entstehung von ANYbotics(11:56) Automatisierung der Industrie(17:20) Gesellschaftliche Akzeptanz von Robotern(20:35) Was genau ist ein Roboter?(24:42) Wie wird ein Roboter designed?(35:30) Künstliche Intelligenz in der Robotik(42:14) Status Quo der Robotik-Industrie(45:35) Die ANYmal-Plattform erklärt(58:16) Grenzen der Robotik(01:03:00) Innovation & Weiterentwicklung(01:10:37) Challenge für die ZuschauerInnen-----LINKS UND RESSOURCEN- ANYbotics - https://www.anybotics.com - Boston Dynamics - https://bostondynamics.com - Huge if True YouTube series - https://www.youtube.com/@CleoAbram
Trump gör en omvänd Nixon och flörtar med Ryssland för att sänka Kina. Kinesiska ledare säger att USA tillämpar djungelns lag och uppmanar världen att luta sig mot dem istället. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här i Sverige har vi stora samarbeten med både USA och Kina. Men relationerna är knepiga – och blir allt knepigare. Hör hur de har förändrats genom åren.Kineser femte största invandrargruppen 2024Det finns många kinesiska studenter och forskare på svenska universitet och högskolor. Det skapar oro för att hemlig och viktig forskning hamnar i händerna på den kinesiska regimen. ”Det har varit en lång period när vi inte förstått hur intressanta vi är för främmande makt”, säger Robert Egnell, rektor på Försvarshögskolan. Kontrollen ska skärpasNu ligger ett förslag på regeringens bord som innebär att det införs en speciell stödfunktion för “ansvarsfull internationalisering”, där bland annat Säpo och Försvarsmakten ska hjälpa till att hålla koll på att svensk forskning inte hamnar i fel händer. Samtidigt granskas kinesiska investeringar hårdare och förra året stoppades en affär av Inspektionen för strategiska produkter. Volvo Cars sticker utDen största kinesiska investeringen i Sverige är Volvo Cars, som även sticker ut i ett internationellt perspektiv, säger Björn Jerdén på NKK. Nu ställs Volvo Cars inför nya utmaningar när USA stramar åt sina regler kring kinesisk teknik. Men bolaget har ”en god plan”, säger produktchefen på företaget.Programledare:Hanna MalmodinMedverkande och röster i programmet:Björn Jerdén, chef Nationellt kunskapscentrum om Kina, UIHanna Sahlberg, Kinareporter EkotEva-Lisa Palmtag, utredare UniversitetskanslersämbetetRobert Egnell, rektor FörsvarshögskolanHelena Löfgren, Nationellt kunskapscentrum om KinaAndreas Hamrin, talesperson PTLErik Severinson, produkt- och strategichef Volvo CarsDonald Trump, president USARichard Nixon, fd president USAekonomiekotextra@sverigesradio.se
Med det försämrade säkerhetspolitiska landskapet och en allt tydligare koppling mellan ekonomiska relationer och säkerhet har frågan om utländska direktinvesteringar kommit att hamna i ljuset av den säkerhetspolitiska debatten. Varför behandlas frågan idag som just en fråga om säkerhet?I det här avsnittet vill vi skapa en förståelse för vad utländska direktinvesteringar är och varför det är en fråga om säkerhet som idag är en reglerad verksamhet som genomgår hård granskning. Vad är en utländsk direktinvestering (UDI)? Är all form av UDI ansedd som en säkerhetsrisk? Vilka sektorer är extra utsatta och känsliga?Medverkande:Lars-Göran Larsson, Inspektionen för strategiska produkter (ISP)Gunnar Karlson, tidigare chef militära underrättelse och säkerhetstjänsten och som idag bistår ISP i utvärderingen av granskningssystemetProgramledare: Simon Jernberg, programansvarig globala säkerhetstrender, Folk och FörsvarInspektionen för strategiska produkter (ISP) är myndigheten med granskningsuppdrag när det kommer till utländska direktinvesteringar. ISP har sedan mitten av 90-talet jobbat med exportkontroll av krigsmaterial och andra produkter som kan användas militärt , så kallad PDA. I Sverige måste man ha tillstånd för att tillverka krigsmaterial, detta söker man hos ISP. Syftet med exportkontrollen är att svenska produkter inte ska hamna i orätta händer som kan hota vår eller EU:s säkerhet. ISP jobbar också med att stötta svenskt näringsliv att följa de internationella sanktioner som Sverige skrivit under, t ex de sanktioner mot Ryssland som skärpts avsevärt sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Slutligen har ISP uppdrag att samverka i kemvapenkonventionen, för att med andra länder göra världen fri från kemiska vapen.
Åtgärder mot oseriösa HVB-hem hade kunnat komma mycket tidigare, men Ivos ledning har återkommande bromsat sina egna inspektörer. Det uppger flera personer inom Inspektionen för vård och omsorg för Ekot. Ivo-ledningen tillbakavisar kritiken och menar att man förändrat sitt arbetssätt så det ska bli mer rättssäkert och ge mer stabila underlag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Vi får ju inte agera på ganska mycket allvarliga uppgifter som kommer in. Och sen att man vet att de här barnen bor där under tiden. Och vi liksom agerar inte alls, säger en inspektör som vi kallar för Erik, till Ekot. Ekots granskning har visat på stora brister i hur Ivo hanterat polisers anmälningar om allvarliga missförhållanden på HVB-hem. Så här säger en kille som tidigare var placerad på ett hem som poliser larmat om. Vi kallar honom Sam och har bytt ut rösten. – Ja, det var nog det värsta året i mitt liv, jag funderade på bryta mitt egna ben för att komma därifrån...alltså så illa var det. – Man känner sig utlämnad, alltså det är ord mot ord, de lyssnar ju hellre på personalen och hemmet än på mig liksom. Ivos svar på kritiken har varit att man just nu utvecklar sina arbetssätt för att kunna agera snabbare. Ivo har också hittills i år stängt 17 hem varav 14 i höst. Men de flesta HVB-hem som polisen under året slagit larm om är fortfarande öppna. Precis som stället där Sam var placerad för flera år sedan. Flera personer inom Ivo uppger nu för Ekot att myndighetens ledning under flera år tvärt om försvårat för inspektörer att snabbt åka ut när de får larm om missförhållanden, eftersom besluten ska hanteras i en utdragen process med chefer och jurister. Något som enligt inspektörer Ekot talat med lett till att tuffa krav på åtgärder blivit liggande – så länge att man fått börja om från början. En av dem, som vi kallar Erik, beskriver så här: – När vi hittade jätteallvarliga bitar tog det så lång tid att när vi väl var framme och kunde fatta beslut så tyckte man att det var för gamla uppgifter. Vi kunde inte fatta de där besluten som vi hade velat göra från början.Ekots granskning visar att Ivo vid flera tillfällen fått in tips om namngivna personer som ska ha varit kriminella eller på annat sätt olämpliga, men där Ivo antingen bara nöjt sig med HVB-hemmets svar eller inte ens ställt frågor om påståendena. Till exempel har inspektörer fått höra att de bara ska ställa frågor om det som är årets tema. – De samtalen som vi har nu med barn och ungdomar som är placerade...man sitter där och önskar att de inte ska säga någonting som inte passar temat för att man vet att jag kan inte ta hand om det. Trots att årets tema skulle vara “hot och våld” fick inspektörerna på ett möte veta att man inte skulle ställa frågor om det fanns kopplingar till gängkriminalitet på HVB-hemmen. – I början av året så lyftes “Hur ska vi tänka kring gängkriminalitet? Hur ska vi fånga upp det?” och då säger han att ”Det är inte en stor risk på HVB, det fångar vi i SIS-tillsynen.” Så det skulle vi strunta i. Inspektörerna menar också att det är ett problem att alla inkommande tips i dag samlas hos en mindre grupp som ska bedöma dem: – Så även om det kommer in tips så kommer de inte till mig fast jag har ett ärende öppnat. Om det nu inte är så att någon bedömer att det är jätteallvarligt. Peder Carlsson, tillsynschef på Ivo, vill inte kommentera de uppgifter som vi fått från enskilda inspektörer på myndigheten men pekar på att inspektörerna själva ska söka fram tips om den verksamhet man inspekterar och att förändringen i arbetssätt har handlat om att få till mer rättssäkra beslut.– Och det är klart att då kan det finnas personer som inte självständigt kan göra det de tänker sig att de vill göra.Kan det då vara en förklaring att det så att säga objektivt sett har bidragit till att saker har tagit längre tid?– Nu när vi driver de här frågorna rättsligt så har vi ett väldigt stabilt underlag. Hade vi inte gjort det hade det här kunnat tagit ännu längre tid. Vad säger du till de ungdomar som idag sitter på HVB-hem där ni har fått konkret information om namngivna personer och de HVB-hemmen har fortfarande inte stängts? – Jag säger att vi håller på med tillsyn och det gör vi fortlöpande i detta nu.
Minst 45 killar som varit placerade på Allviken har dömts för nya brott, visar Ekots granskning. När Hugos mamma ville hitta ett nytt HVB-hem fick hon själv ringa runt till andra hem på en lång lista som hon fick från socialtjänsten. Hör Maria Ridderstedts och Mikael Grill Petterssons reportage om hur det gick för två av killarna som varit placerade på Allviken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. --Jag blev erbjuden Cannabis, men jag tackade nej för jag ville inte, jag kände att det inte var värt det. Jag ville hem, det var väl det.Hugo, som vi kallar honom i det här reportaget, har nu varit flera månader på HVB-hemmet Allviken. Trots att det är ständig tillgång till droger lyckas han hålla sig ren under de månader han är där. Inte för att han vill bli drogfri utan för att han vill hem. Direkt när han kom hem började han missbruka igen: --Jag började missbruka cannabis själv och det slutade inget bra. Jag blev beroende av det också, rökte mycket. En kväll blir han gripen för narkotikabrott. Socialtjänsten föreslår ett annat HVB-hem. Hugos mamma, som vi kallar Sara, tycker att det låter jättebra: --Det låter verkligen som att det här är ett företag som har en bra plan en bra verksamhet, så vi tänkte bara okej, men vi kollar upp det. Hon upptäcker att det föreslagna HVB-hemmet ligger i närheten av Allviken och har samma ägare. –Så vi bara, nej, aldrig livet. Aldrig. Vad var det som fick dig att känna den där känslan, aldrig i livet? –Därför att då kommer han aldrig att bli bra. Vi kommer aldrig komma liksom bli fria eller hur man ska säga. Vi skulle aldrig bli fria från missbruket. Vi skulle aldrig få tillbaka våran friska kille. Sveriges kommuner betalade förra året omkring 10 miljarder för att de här platserna på HVB-hem i Sverige. Det är socialtjänsten i hemkommunen som ansvarar för vården, placerar och betalar. Men de förlitar sig mycket på den tillsyn som görs av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Sara har bestämt sig för att den här gången måste Hugo hamna rätt: –Då frågade jag, hur ser det ut? Vilka HVB har ni? Och då fick vi en lång lista på vad de hade upphandlat för någonting i kommunen. Det var ju en jättelista och där satte vi oss och läste igenom ringde runt själva till de olika boendena och hittade ett ställe Den här gången får Hugo åka det HVB-hem som hans föräldrar valt ut. Genom domstolshandlingar kan vi se att minst 45 killar har dömts för nya brott efter placeringen på HVB-hemmet Allviken. Det rör sig främst om olika narkotikabrott men flera av dem har varit inblandade i tex skjutningar och andra våldsdåd och sitter idag i fängelse eller häkte. En av dem genomför ett mordförsök med koppling till konflikten inom Foxtrot-nätverket. En annan misstänks för det uppmärksammade mordet på Mikael i Skärholmen, som sköts framför sin son. De flesta har fortsatt missbruka narkotika. En mamma, vars son förvärrades i sitt missbruk på Allviken, blev överraskad när vi tog kontakt: –Va? Finns Allviken kvar? Jag blev väldigt ledsen och grät när jag hörde det, jag tänkte kanske att Allviken inte fanns kvar längre.Hon heter egentligen något annat, men vi kallar henne Hanna och har bytt ut hennes röst: – Jag vill berätta nu för att jag vill att min son ska få upprättelse. Ingen trodde på honom. Hanna försöker sätta ord på hur det är att ha ett barn som missbrukar: - Otroligt sorgligt. Det är svårt, det är tungt, det sätter i spår i hela familjen. Man är rädd att ens barn ska dö. Det är inte bara droger, det är hela miljön runt drogerna, personerna, de lever på en. De tjänar pengar på en, det är människor som de utnyttjar. Allt hänger ihop med droger och vapen för de här gängen och det är väldigt farligt. Hannas son, som vi kallar Samir, blev inte fri från drogerna och i dag är han dömd för brott. –På grund av drogerna har tagit honom på den där vägen. Vad tror du hade kunnat bli annorlunda om han hade fått en annan typ av hjälp då? –Jag tror hans liv hade sett annorlunda ut då. Jag tror han hade studerat. Han hade varit stabil. Han hade varit frisk. I stället så blev Allviken början på helvetet. Han kom i kontakt med fel personer. Vi vet inte hur det har gått för alla unga som varit placerade på Allviken, de som haft en frivillig insats och som inte återfallit i missbruk och kriminalitet kan vi inte hitta. Det finns heller inga såna register som gör att det går att följa vilka HVB-hem som har bäst eller sämst resultat. Inte heller ägaren till Allviken HVB Marielle Ragvals vet säkert hur det har gått för de killar som bott på hennes HVB-hem. –Alltså vi tappar ju kontakten med dem. Och vi kan heller inte inhämta den informationen ifrån socialtjänsten utifrån att det då råder sekretess. --Men vi lokaliserar också 45 pojkar som efter Allviken har återfallit i brott eller droger. Är det ett bra eller dåligt betyg? –Det är såklart ett jättedåligt betyg. Det är tyvärr inte bara gällande våran verksamhet. Utan det är generellt en jättehög återfallsrisk. Det är en komplex problematik som vi jobbar med. Däremot har jag haft flera ungdomar som flera år senare har hört av sig och tackat för att de har blivit drogfria. De blev inte det omedelbart, men de säger att alla de samtalen som de fick och det som var under föreläsningarna, det trillade ner flera år senare när de fått mera konsekvenser av sitt missbruk. (Steg i trapp) Hugo, som efter återfallet, fick komma till ett annat HVB-hem har nu kunnat flytta till ett stödboende i sin hemstad. (låser upp dörr) –Ja, mitt lilla place, mitt lilla ställe. Vi sätter oss vid bordet i den lilla 1:an som nu är Hugo hem. I fönstret står ett inramat fotografi på honom som liten och en vit orkidé. Här bor han i egen lägenhet men det finns alltid personal i närheten. Hugo säger att en stor skillnad med det nya HVB-hemmet var att de fick honom att vilja vara en del av samhället igen och leva ett liv utan droger. --Om man inte är det, då hamnar man lite utanför och då letar man efter sina egna vägar och liksom sina egna sätt att göra pengar på och allt sånt där och hitta liksom lösningar till allting själv och det funkar inte. Om du skulle beskriva lite mer hur livet var på det andra HVB-hemmet ? –Det var mycket striktare. Personalen hade koll på en lite mer. Personalen var utbildade dessutom. Så det var det som hjälpte mig, det var stöd från alla i personalen. Hugo säger att här fick han mer individuell behandling och att alla, socialtjänst, föräldrar och personal, på boendet jobbade som ett team runt honom: --Det var ingen som hade narkotika på sig i boendet. Då blev man skickad direkt till SIS. Inga vapen och sånt där fanns inte heller på boendet, det var mycket striktare. Kan man ha ett HVB-hem utan att det finns en massa droger och knivar? --Ja det tror jag. För mitt andra boende så var det inte alls några knivar, några vapen och något sånt där. Det fanns lite narkotika. Men det var... Det försvann direkt, det var någon som hann ta ett återfall men det var liksom borta direkt. Personalen gjorde alltid någonting åt det, de brydde sig om en. --Där var det liksom; Du ska ha vård, det är ingen lekstuga. Det är vård vi har här, det är vård du vill ha, om du inte vill ha vård då ska du inte bo här. Det var till slut vården på det nya HVB-hemmet som blev räddningen för Hugo: –Ja, det var där jag blev motiverad till att helt sluta med droger. Hitta nya intressen i livet och sånt där. Se den ljusa vägen och sånt där. Vad tror du hade hänt med dig om du hade skickats tillbaka? --Då hade jag sagt fortsätta bruka cannabis för det var så mycket cannabis där och sånt där. Det hade nog inte varit någon bra placering för mig då. Han tycker ändå att månaderna på Allviken på ett sätt var bra för honom. Han kom bort från en akut situation och vistelsen där blev en paus för honom. Hugos mamma Sara förstår inte att en del HVB-hem bara får fortsätta ta emot barn, trots att Ivo får larm om att de inte funkar: –Jag fattar faktiskt inte. Vi har ett samhälle där vi har en gängkriminalitet som ökar, där rekryteringen ökar, där vi måste verkligen ta hand om de här ungdomarna på alla sätt. Vad tänker du dig är det värsta som kunde ha hänt om din son hade kommit tillbaka till det här stället istället? --Det värsta som hade hänt är att han hade utsatt andra människor för skada. Att han hade blivit en som gjorde andra människor illa... att han hade kunnat blivit en mördare. För han hade ju ingen självkänsla, inget självförtroende. --Det är ju det, tänker jag, när de rekryterar i de här gängen så bygger man ju ganska mycket så att de känner att ”jag är viktig och jag är betydelsefull” och det hade kunnat ha gjort, för han var ju ganska långt ner på botten, så att han var nog lätt att rekrytera. --Men vad tänker du om det här och att det krävdes att du själv satt och ringde runt till olika HVB-hem för att det skulle bli en bra placering? --Ja, nej. Det är så jävla sorgligt att det är så. Jag tycker mest att det är sorgligt och jag tycker att det ger inte någon hopp om framtiden för att det är så pass få av de här ungdomarna ändå som har föräldrar som är resursstarka, som har möjligheten att ringa runt, som vet vilka frågor som ska ställas och som kan ställa krav på verksamheterna och krav på socialtjänsten. Hugo, som nu är 18 år, är drogfri och tror att det kommer fortsätta så: --Alltså mitt liv är mycket bättre idag. Jag mår bättre, jag är inte deprimerad, jag fungerar, bra kontakt med min familj. Jag mår bra, det är väl det viktiga. Hur ser ditt liv ut idag? –Just nu är jag arbetslös och söker jobb, tränar mycket, övningskör, försöker skaffa körkort och sånt där. Jag är väldigt motiverad till att ändra mitt liv och liksom ha en bra framtid liksom fru, barn och sånt där. (ring ring)En tid efter att vi träffades i hans lägenhet ringer jag Hugo: -Hej, det är Maria från radion. Hur gick det med körkortet? - Jag klarade det. Det känns jättebra och så har jag jobb också.
HVB-hemmet Allviken har anmälts till Ivo flera gånger, bland annat av poliser. Men tillsynsmyndighetens granskningar har som mest landat i kritik för formella fel och Allviken har fått expandera sin verksamhet, och kunnat flerdubbla sin vinst. Hör granskningen av Ekots Maria Ridderstedt och Mikael Grill Pettersson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Det var en jobbig väg dit. Mycket tankar. Jag kommer inte ihåg så mycket av det. Men jag kommer ihåg att det var känslosamt.Hugo – som vi kallar honom – är på väg till ett Hem för vård och boende – ett så kallat HVB-hem i Tärnsjö i norra Uppland.Hans mamma – som vi kallar Sara – sitter i bilen med honom:– Nej det var en mardröm. Vi visste ingenting. Och köra honom... Han var hög som ett hus…en satt i baksätet med honom. Vi visste ju inte om han skulle kasta sig ut.Hur var det när ni kom fram dit då?– Då grät jag. När vi kom fram. Och vi går där över gården med våra grejer. Och liksom knackar på. Och så kommer det någon som vi antar är personal. Vi är inte liksom helt säkra på det heller. Vem är ansvarig? Utan det var liksom så där... Det var du som skulle komma ja. Ja ja mamman. Det går bra det här. Och så klappar de mig lite på axeln. Sluta gråta nu mamman. Det här går bra. Vi tar hand om honom du. Och nu kan du åka.Hugo har ADHD. Han har alltid sportat, men när slutar med träningen blir han snabbt deprimerad och rastlös. På jullovet i ettan testar han och en kompis benzo - ett slags narkotikaklassat läkemedel och han fastnar direkt.– Det gjorde att jag inte kände så mycket. Men när det väl går ut i kroppen, då kommer alla känslor överrusande över en.Hugos missbruk går snabbt över styr, föräldrarna kan inte kontrollera honom och han håller på att dö i en överdos.– Vi hade nog i vår vildaste fantasi inte en tanke om att det skulle drabba liksom vårat barn som var aktiv idrottskille. Vi hade bilden av att det här drabbar de som kommer från trasiga familjer, socioekonomiskt tuffa förhållanden.Allviken HVB – hemmet dit Hugo kommer – har avtal med nästan alla svenska kommuner och fakturerade omkring 30 miljoner kronor förra året.De har en fin hemsida, figurerar i flera positiva reportage i lokalmedia och har, när Hugo kommer dit, aldrig fått någon kritik från inspektionsmyndigheten Ivo.Hemmets profil är att behandla unga killar med missbruk. Men det första som möter Hugo är erbjudanden om mer droger.– Det fanns jättemycket hasch. Cannabis alltså. Det var flera som rökte, fuskade på pissproven och sådant där, liksom tränade för att få ur sig det. Bränna, svett och sådant där.Stämningen på boendet beror enligt Hugo väldigt mycket på vilken personal som för tillfället är inne och jobbar. Ibland styr personalen och ibland ungdomarna.– Man var ju spänd hela tiden. Man behövde ju alltid låsa sin dörr och sådant där. Och man var noga att det inte var någon som följde efter en och sådär. Man hade ett öga över ryggen hela tiden. Det var liksom väldigt spänt.Varje år placeras cirka 6 000 barn och unga på HVB-hem i Sverige. Det görs för att man för sin egen skull inte kan bo kvar hemma.Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, konstaterade i våras att det fanns uppgifter om våld, hot, sexuella övergrepp, kränkningar eller droger i var fjärde inspektion. Men få av HVB-hemmen stängs.För att förstå hur det kan vara så – går vi igenom klagomål och all tillsyn som har gjorts på just det här hemmet. Redan flera år innan Hugo kommer dit har en ungdom därifrån ringt in till Ivos tipstelefon:“Det finns droger på behandlingshemmet. Personal hjälper ungdomar att lämna negativa drogtest trots att ungdomen tagit droger.”Det här förnekas av föreståndare och ägare. IVO avslutar tillsynen utan kritik.2019 beskriver en förälder i en anmälan till IVO hur det var att komma dit:”Haschdimman ligger tung över hela övervåningen/uppehållsrummet. de intagna tar droger framför personalen.”När Ivo sedan gör sin inspektion upptäcker de inte några brister.I domstolsprotokoll ser vi gång på gång hur olika socialtjänster beskriver att placeringar på Allviken lett till att ungdomar börjat med droger eller missbrukat mer.Vi tar kontakt med en mamma som vi kallar Hanna, hon tycker först att det är jobbigt att minnas - vi har bytt ut hennes röst:– Det gjorde ont i mig. Min son blev ju förstörd där. Det var där han lärde sig vad droger är. Allting började där. Det var helvetet på jorden.Hanna avråds från att hälsa på sin son men åker ändå dit:– Åh Min son han ligger i sängen och sover. Han är väl påtänd snarare. Han var full av sår. Han var blek. Han hade gått ner sig, han såg ut som en pundare. Det var inte så det skulle vara.Flera av de placerade pojkarna begår narkotikabrott under den tid de är där. Hannas son, som vi kallar Samir, förvärras i sitt missbruk under vistelsen där:– Och min son sa att mamma det var på Allviken, allting började. Det var kokain, det var amfetamin, det var heroin, det var hasch. Det var allt möjligt...Fler klagomål kommer också in till IVO och de genomför en inspektion.Två placerade pojkar går med på att tala med IVO. De säger att det är lätt att missbruka på Allviken och att personalen inte verkar veta vad cannabis är.IVO frågar ägaren om pojkarnas uppgifter och hon säger att det inte stämmer.När IVO kommer tillbaka två månader senare vill INGEN av ungdomarna prata med dem. Mellan besöken har minst två ungdomar förvärrats i sitt missbruk och fått flytta.Återigen konstaterar IVO att det inte finns några brister.Hugos mamma Sara har inte så mycket insyn i vad som händer på Allviken, de träffas mest på hans permissioner - men det han säger gör henne orolig.– Han berättade om att det var poliser som kom, ttt det var polisingripanden att det var bråkigt. Han berättade om att de hade knivar. Han berättade att han var rädd för andra boenden.Hugo säger att han själv inte är inblandad i några konflikter. Men nästan alla andra hade någon form av kniv gömd på rummet:– Alltså det var vanliga köksknivar, knivar man tagit in på permissioner, små knivar som kunde gömmas enkelt.Han berättar att på kvällarna och nätterna satt killarna uppe och gjorde vad de ville.Hugo håller fram sin mobil och visar en film från en av kvällarna. Filmen är inspelad i dagrummet, det är två killar som slåss, de stampar i golvet och flera står längs väggarna och tittar på.Varför slåss de?– Det var något bråk som hade hänt dagen innan och så ledde bara till det ena till det andra. De kallade varandra fula ord. Så blev det slagsmål.Men vad fanns personalen i de här situationerna?– De låg och sov, som de sa. Men det hörs ju tydligt att man inte kan sova. De ligger ju inne i personalrummet och kollar film. På kvällarna.Så det kunde pågå slagsmål på övervåningen, utan att personalen ingrep?–Personalen hade ingen koll alls. Det var verkligen sådär hela tiden.IVO känner till flera sådana här händelser.Vid en inspektion berättar en pojke att några ungdomar har slagit sönder övervåningen.Vid ett annat tillfälle misshandlas en pojke av två andra och får bitmärken på bröstet.En natt kommer en kille in i en annan killes rum och vill ha cigaretter. När han säger nej misshandlas han och får en så hård smäll på örat att trumhinnan spricker.Allvikens ägare Marielle Ragvals vänder sig kraftfullt mot dom kritiska beskrivningar vi fått, och menar att de problem som funnits i huvudsak kan förklaras av brister i lagen.– Det är en målgrupp som har ett stort vårdbehov. Och vi ser idag jättestora utmaningar för alla oss som jobbar inom HVB -branschen, där vi idag inte har den lagstiftningen på plats än så att vi har rätt befogenheter att kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Vi har inte rätt att till exempel visitera ungdomarnas väskor eller gå igenom deras rum för att försöka se om det finns saker eller föremål som inte får vara där. Vi har inte rätt att kräva att de ska lämna urinprov. Och det här är någonting som vi alla brottas med i branschen där vi känner att vi jobbar med bakbundna händer.Kan det vara så att ni tar emot ungdomar med komplexa problem med för lite personal?– Jag anser inte det. Nej.Och Ivo bedömer också i sitt senaste beslut att verksamheten har förutsättningar att ge de inskrivna ungdomarna en vård som är trygg och säker.Vi kontaktar flera tidigare och nuvarande anställda. En del säger att det inte finns några som helst problem på boendet, att det faktiskt är ett av de bättre man kan vara på, medan andra vittnar om allvarliga missförhållanden.En tidigare anställd – Darko – går med på att träffa oss och berätta öppet om varför han efter många år slutade på Allviken,– Det är synd. Jag var så stolt att vara där, för mig var det en ära att få komma och jobba där en gång i tiden. Det är sån energi. Barn, de går åt rätt håll.Darko är föräldraledig med yngsta dottern som ligger i vagnen och sover när vi tar en promenad och pratar. Han är själv dömd för brott, men det är mer än 15 år sedan och idag är han stolt över att hjälpa unga på rätt väg. Han beskriver att Allviken – i början – var ett bra ställe att jobba på:–Vi fixar dem, hjälper dem på vägen, styr dem åt rätt riktning, pushar dem, bär dem när det behövs. Och sen, allting kraschar så här...det är inte lätt.Kommunerna betalar mellan 3 000-10 000 kronor per dygn för att ha en pojke placerad här. Och Darko berättar att de anställda uppmanas av ledningen gång på gång att inte berätta för socialtjänsten som placerat barnet där om det hänt något allvarligt.– Vi hade problem hela tiden. De har ökat ungdomsgruppen och minskat med personal.Han säger att vid ett tillfälle hade han hört av ungdomarna att en av killarna tar in heroin på boendet.– Det är inte bra att de blir introducerade till heroin på vårat hem. Det är en tung drog, du vet, opiater.Han framför det till ledningen men säger att han inte blir inte trodd.Darko säger att det var obehagligt att jobba ensam på natten.– De är mitt ansvar. Tänk att du är själv med dem, närmaste polisstation är fyra mil ifrån och det kommer två bilar med kriminella...Företaget har också ett stödboende utanför Uppsala dit unga från Allviken får komma för att träna på att klara sig själva. De delar också delvis personal med HVB-hemmet.Våren 2022 misstänker polisen att narkotika hanteras på stödboendet.De spanar utanför och gör till slut ett tillslag.De hittar drygt 7 kilo cannabis . Inplastade haschkakor märkta “Malaga”.Även vågar och vacuumförpackare tas i beslag och enligt polisen tyder det på att narkotika vägs och förpackas inne i bostaden.En boende och en anställd grips på plats. Båda häktas och nekar till brott. Till slut erkänner den yngre killen, den boende, att det är hans droger men han vill inte säga var eller från vem han fått dem. Han döms för grovt narkotikabrott.Den anställda, som även jobbat på Allviken, åtalas aldrig men får sluta på sin tjänst. Nu anställs flera nya personer. Darko, tycker att de är olämpliga för jobbet och bestämmer sig för att sluta:– Det var inte trevligt längre. Och då tänkte jag det är dags att stämpla ut.Ekots granskning visar att flera personer som anställs efter knarktillslaget sen begår brott under pågående anställning, däribland ringa narkotikabrott, trafikbrott men också misshandel.Men Allviken fortsätter att ta emot fler ungdomar. Det har visat sig vara en ekonomisk succé. I flera år har vinsten legat runt en miljon.Men 2023 blev det nästan 10 miljoner.Ägaren Marielle Ragvals säger också att hon alltid gjort sig av med personal som begått brott eller på annat sätt varit olämpliga. Som till exempel kring narkotikatillslaget på hennes stödboende:– Det stämmer att det fanns misstankar riktat mot en personal. Och det jag vill säga är att om det nu finns narkotika gömd i en lägenhet så är väl den förmodligen gömd och ingenting som ligger synligt.Det luktade cannabis. Poliserna som gjorde det där tillslaget sa att det stank av cannabis. Det luktade väldigt starkt av cannabis I den här personens lägenhet. Där personalen också gick in och ut utan att knacka på dörren?– Ja. Det är svårt för mig att svara på. Eftersom att jag inte var inne i den lägenheten. Men det jag kan säga är att när det här inträffade så gjorde jag allting by the book. Den här personalen som misstänktes aslutade jag också.Marielle Ragvals säger att flera av de här uppgifterna, som anmälts till IVO - och som myndigheten enligt handlingarna ställt frågor till företrädare för Allviken om, har hon aldrig nåtts av.–Det här är ingen information som jag har fått tidigare. Det är såklart ingenting som jag önskar. Utan jag tillsammans med alla mina anställda. Vi jobbar av hela vårt hjärta för att försöka hjälpa de här ungdomarna att vända sitt liv.Marielle Ragvals framhåller att hon samarbetat med IVO och varit transparent.Men Ekots granskning visar att olika myndigheter har haft kunskap om långt över 100 allvarliga händelser. Bara här, på detta enda HVB-hem.Det handlar om poliser, föräldrar, socialtjänst och kriminalvård. Berättelser om misshandel, droganvändning, fusk med drogtester, olämplig personal och att hemmet är oerhört ostädat. Vi kan se att Ivo känt till minst 50 av dessa missförhållanden.Trots larmen till Ivo stoppas aldrig verksamheten – istället fattar IVO beslut, om att Allviken HVB ska få tillstånd att ta hand om fler ungdomar. Först från sju till åtta och sedan förra året från åtta till nio.“IVO:s sammantagna bedömning är att Allviken vård AB med den planerade utökningen och har förutsättningar att bedriva verksamheten med god kvalitet och säkerhet”Två år efter knarkbeslaget på Stödboendet kommer det kritik från IVO – det handlar om att man i enstaka fall anställt en person innan man fått in registerutdrag från polisen. Och att man i en välkomstbroschyr skrivit att de frivilliga urinproven är obligatoriska.På Inspektionen för vård och omsorg förklarar tillsynschef Peder Carlsson hur myndigheten får ungefär 30 000 olika informationer årligen.– Det vi gör är att vi går igenom all den informationen för att titta vad står det här? Vad innebär det? Vad måste vi göra? Vad måste vi agera på då?Strax efter att Ekot begärt ut alla anmälningar och andra handlingar om Allviken väljer Ivo att starta en ny tillsyn av bolaget.– Och jag kan ju inte kommentera den pågående tillsynen i nuläget för jag vill inte påverka den på det sättet. Det du beskriver här, om jag pratar i generella termer, en verksamhet som har så mycket påpekanden, det här är ju inte alls bra. Så här ska det ju inte egentligen gå till.Men är det ni som har varit dåliga som myndighet? Är det reglerna som har varit fel eller är det resurserna från regeringen som är för liten?– Ja möjligen en kombination av alla tre. Det finns också ett stort ansvar som åligger kommunen att följa upp sina placeringar.Socialsekreterarna baserar ju ofta sina bedömningar på vad Ivo har skrivit i sina tillsynsrapporter. Det spelar ju roll om ni då gång på gång säger att verksamheten här är trygg och säker?– De måste naturligtvis använda flera informationer än Ivo. Men det är klart att Ivos information som finns om verksamheten ska vara korrekt. Och självfallet så är ju uppfattningen att här borde vi ha agerat tidigare. Min uppfattning är att vi inte har gjort det vi borde i ett tidigare skede.Peder Karlsson säger också att IVO håller på att förändra sitt sätt att bedriva tillsyn i de här verksamheterna och de i höst utvecklat ett fördjupat samarbete med till exempel polisen.– I dag utvecklar vi tillsynen så att vi ska ha ett bättre sätt att hantera all information.Socialtjänsten i Hugos hemkommun har nästan ingen kontakt med honom när han är där och hans föräldrar tar med honom in till stan och fikar när de kommer. Hur han egentligen har det vet mamma Sara inte så mycket om:– Efter att du hörde av dig också så säger han ju att jag berättade inte för dig mamma. Jag berättade inte alls allt. Det är så mycket du inte vet.Men nu hon vet vad IVO visste har hon svårt att förstå varför Allviken får fortsätta:– Nej det är helt obegripligt. Det är helt obegripligt att de inte tar det här på allvar. Jag fattar faktiskt inte hur de kan ignorera det här.Hugo tror att det är fel att samla så många killar med samma problem på ett ställe.– För då liksom, en missbrukare tar med sig narkotika till sitt boende, då kommer det trigga igång andra, en kedjereaktion i princip. Att man måste känna sig tuffare, bättre än varandra det är lite machokultur i de här boendena.Sara, Hugo, Hanna och Samir heter egentligen något annat. Hanna har vi bytt ut rösten på.
Vid en rad tillfällen har poliser valt att anmäla HVB-hem till Ivo efter upptäckter av bland annat knark, våld och olämplig personal. Vår granskning av 14 fall visar att det sällan lett till några omedelbara åtgärder från Ivo, att Ivo inte återkopplat till poliserna - och att hemmen kunnat fortsätta. Hör det granskande reportaget där Ekots Maria Ridderstedt och Mikael Grill Pettersson mött frustrerade poliser, arga anhöriga - och en tillsynsmyndighet som vill göra om sig själv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Mitt första intryck är att det här är ett ganska nedgånget ställe, en sliten villa, berättar polisen Patrik.Där är en kall vinterdag i februari i år som Patrik och hans poliskollegor och skickas hit till det gamla röda huset på landet för att genomföra en husrannsakan. – En trött 90-säng, liksom inga sängkläder. Det är äckligt täcke, det är jätteskitigt på golvet.De letar efter en mobiltelefon och har fått instruktioner från åklagaren att söka igenom vartenda utrymme tills den hittas.– Vi är ju nere och kryper på golvet och kollar under sängar och i lådor och liksom alla tänkbara ställen.Det här är ett hem för vård och boende, ett så kallat HVB, dit unga kommer för att få vård. Det kan ske frivilligt eller med tvång men det är för sin egen skull man placeras här. – Men sen känner man ju liksom på reglar och på golv och så här att det är ju liksom... Det är ett fettlager som liksom... Här har någon aldrig dammsugit, dammat liksom. Det är äckligt på golvet. Det är äckligt på möblerna. Patrik och hans kollegor hittar knivar i nästan alla rum och även flera tecken på att de unga använt droger.– Det äckligaste är ju att det är ju råttbajs i alla rum. Alltså överallt, inte litegrann, utan överallt. Det är ju liksom... Det är riktigt jävla äckligt i de här rummen. Till slut hittar poliserna mobiltelefonen som de letade efter. Men Patrik tar också med sig något annat från HVB-hemmet. – Ja, men det är ju en känsla som jag tar med mig när jag lämnar byggnaden. Och det är ju liksom att... Precis på samma sätt som när man har besökt dödsbon eller lägenheter med svår psykisk ohälsa där det aldrig städas. Det är att doften sätter sig i kläderna och i nässporren och i huden, i porerna. Alltså att man tar med sig den äckliga doften. Man vill hem och duscha, det är det jag minns.Väl tillbaka på polisstationen kan Patrik inte släppa tankarna på det han varit med om och han gör en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. – Det var det minsta jag kunde göra. Och det är väl just med tanke på att det bor barn där som är där av en anledning. Och att de ska på något sätt då få vård och kunna komma på fötter igen. I slutet av sommaren publicerade polisen en rapport om att flera HVB-hem drivs av kriminella. Enligt uppgift till Ekot berodde det på en frustration inom Polismyndigheten över att inspektionsmyndigheten Ivo inte agerat tillräckligt.Men vad har egentligen hänt när Patrik och andra poliser som hört av sig till Ivo?Ivo får ta emot en stor mängd klagomål på HVB-hem (hem för vård och boende), det kan vara placerade barn eller föräldrar hör av sig för att de är missnöjda.Men vad händer när polisen vänder sig till Ivo.Det HVB-hem som polisen Patrik anmäler är inte det första han besökt. Han har många gånger gått in i bostäder där det bott missbrukare och människor som lever med psykisk ohälsa. Han har sett det mesta. I sin anmälan kallar han HVB-hemmet ett sanitärt ruckel:– Ja, en märklig miljö ändå för att liksom... Ungdomar som blir... Ska vara på den här platsen och få vård på något sätt.Ägaren till det här HVB-hemmet håller inte alls med om den här beskrivningen. Det beskrivs som en omsorgsfull och utvecklande miljö där ungdomar kan blomstra.Men vi kan se att Ivo tidigare tagit emot flera klagomål om just det här stället. Så här säger en av killarna som bott på en av de här hemmen:– Man hörde råttor på nätterna. Hygienen där...det var ju inget fint. Det var inget bra där. Det var farligt.Så här säger en mamma till en annan kille, som hade sin son här för flera år sedan. När hon kom dit reagerade hon på hur smutsigt det var där:– Va, ska det verkligen vara såhär? Det här känns inte någon bra. Jag fick bara en dålig känsla direkt.När hon kommer på ett oanmält besök och ska gå på killarnas gemensamma toalett blir hon chockad.– Shit alltså... Sen ser jag att fönstren är väldigt smutsiga. Och det är bajs på väggarna, avföring som bara hänger där och torkat fast. Sen också minns jag att det var väldigt kallt . De hade stängt av värmen. Barn ska inte vistas i sådana miljöer. Ingen ska vistas i sådana miljöer.Ivo har efter det här gjort flera inspektioner men inte anmärkt på boendemiljön.Polisens Patriks anmälan leder inte till någon omedelbar åtgärd från Ivo utan man meddelar Patrik att frågan ska tas upp i den årliga tillsynen– Och när jag läste det så blev jag ganska förvånad över att svaret var ganska tunt. Och också förvånad över att jag inte fick ett fyllare svar trots att jag hade varit ganska tydlig med anledningen till varför jag anmälde det, och bland annat då var det tydligt med att jag är polis.Den tillsynen har just inletts nu i höst, nästan sju månader efter att anmälan gjordes.På Ivo får vi träffa Peder Karlsson som är avdelningschef för tillsyn:– Den beskrivning du ger här och som finns, den är ju förskräcklig, och jag tycker att det här är naturligtvis inte vad man kan bedöma som kvalitet.Är det någon skillnad på om en polis slår larm om missförhållanden på ett ställe? Jämfört med om en förälder eller ungdom slår larm?– Vi värderar ju all information som kommer in. Det är ju lika viktigt när en ungdom eller kanske ibland viktigare när en ungdom själv tar kontakter. Men vi värderar ju all information vi får och tar ställning till den utifrån vårt uppdrag och vilka möjligheter vi har. Vi måste verifiera och få fram den typen av brister som behövs för att vi ska kunna agera utifrån myndighetens uppdrag.Peder Karlsson vill inte kommentera det enskilda fallet eftersom den årliga tillsynen för just det här hemmet inletts och då är ett pågående ärende.Han bekräftar att om uppgifterna i anmälan är tillräckligt allvarliga har Ivo möjlighet att fatta beslut och åka ut samma dag. Ivo har också stängt några HVB-hem utifrån uppgifter de fått från polisen.Men kan nu visa att under de senaste två åren har enskilda poliser – vid minst fjorton tillfällen anmält olika typer av missförhållanden på HVB-hem till Ivo. Vi har undersökt vad som hänt i just de här fallen, och trots polisernas anmälningar om allvarliga missförhållanden har alla kunnat fortsätta sin verksamhet.Polisen Therese berättar varför hon gjorde en anmälan:– Därför att det kom in flera olika händelser kring det här specifika HVB -hemmet, hur personalen verkade sakna utbildning när det gällde utåtagerande ungdomar. Dels bemötandet och sen att de verkade nästan som att de verkade straffa ungdomarna på något sätt genom att... Ja, men det var någon dörr... någon ungdom som inte hade möjlighet att stänga dörren om sig till sitt rum. Eller att den inte fick gå till skolan.Polisen Jonatan säger att han fick uppgifter om ett boende som han ansåg vara väldigt problematiska och oroväckande.– Det handlade bland annat om narkotikahantering och narkotikabruk bland de här ungdomarna på boendet. Men vissa andra missförhållanden som uppgifter om att det inte fanns tillräckligt med mat. Och det här kände jag självklart att jag inte kunde blunda för.Till ett boende har polisen skickats 24 gånger på ett år – alltså nästan varannan vecka. Polisen skriver i sin anmälan att HVB-hemmet inte verkar ha kapacitet eller kompetens att hantera personerna som bor där.På ett annat boende står mat framme, är 30 grader varmt och luktar förfärligt enligt anmälan. Polisen pekar också på att personal VET att ungdomarna tar droger och att känslan är att det är ungdomarna som styr.Vi har gått igenom vad som hänt i de fall där enskilda poliser gjort anmälningar de senaste två åren. Anmälningarna ledde oftast inte till någon omedelbar insats från Ivo, mer än att man skickade klagomålet vidare till företaget. I den årliga tillsynen tar Ivo upp kritiken och tycks ofta nöja sig med ägarens svar. I en handfull fall får verksamheten någon slags kritik och de flesta poliser har inte heller kontaktats för att myndigheten ska få mer information.Så här säger polisen Jonathan:– Jag har inte fått någon återkoppling, faktiskt.De hörde inte av sig alls?– Nej, inte som jag känner till. Jag har inte hört något i alla fall. Det gör mig såklart besviken att inte en oro tas på allvar.Inte heller Therese fick nån återkoppling från Ivo:– Vi sitter på olika uppgifter och jag tror att de kan vara behjälpta av oss och vi kan vara behjälpta av dem. Så att...samverkan.Men du fick aldrig någon följdfråga?– Nej fick ingen följdfråga.Peder Karlsson, tillsynschef på Ivo, igen:– Vi brukar i normalfallet inte återkoppla till alla som tipsar oss. Och det är inte så heller att alla ber om det.Men kan det inte vara värt att göra just det just om det är en polis som har rört av sig?– Återigen, vi hanterar all information som kommer till myndigheten på ett likartat sätt, som jag sa har vi väldigt stora mängder information in som vi hanterar och försöker värdera för att prioritera våra resurser och var vi ska inspektera.Men här är det ju poliser som har hört av sig med sina mobilnummer, mejladresser, kontaktuppgifter. Nästan ingen har blivit kontaktad av Ivo för mer information eller för samarbete på något sätt.– Jag har ingen riktigt bra förklaring till hur vi har jobbat i de ärendena men vad jag vet är att i dag utvecklar vi tillsynen så att vi ska ha ett bättre sätt att hantera all information.Ivos Peder Karlsson är självkritisk till Ivos hantering av polisernas anmälningar som vi gått igenom.– Vi håller på att förändra vårt sätt att bedriva tillsyn i de här verksamheterna och också naturligtvis värdera grunderna för hur man får ha tillstånd.Killen som hördes tidigare i reportaget kallar vi för Hugo. Han hamnade på ett av de här hemmen som poliserna anmält efter att han fastnat i drogmissbruk i ettan på gymnasiet och tagit en överdos. Han beskriver hur det var att bo här:– Alltså det var lortigt överallt.Hur kändes det att vara i det då?–Man blev lite äcklad. Liksom för hur det såg ut. Hur det var. Hur de kunde tillåta det. Liksom hur det kunde fortsätta. Utan att det blev någon ändring.Flera HVB-hem som anmälts har i svar till Ivo tillbakavisat polisernas kritik. Ägaren till det boende som Hugo bodde på uppger för oss att man tar all kritik om boendemiljön mycket allvarligt och undersöker och åtgärdar eventuella problem.Men det ska visa sig att städning inte är det enda problem som finns på det här stället. I nästa del hör du mer av Hugos berättelse.Hugo heter egentligen något annat. Den andra killens mamma gör också det. Hennes röst är utbytt.
Stellt euch vor: die Geschichte eines Gebäudes endet nicht mit der Fertigstellung – da geht es erst richtig los! Damit ein Bauwerk auch in Zukunft standfest und sicher bleibt und seinen Wert erhält, sind Wartung, Pflege und Inspektionen unverzichtbar. Und genau hier kommt ein entscheidendes, aber oft übersehenes Thema ins Spiel: die Absturzsicherung. Aber wie lassen sich Sicherheitsvorkehrungen so planen, dass Arbeiten auf dem Dach sicher möglich sind? Ich habe Thomas Reykers von ABS Safety zu Gast – der Experte erklärt, warum ein Gebäude erst dann sicher ist, wenn Wartungsteams gefahrlos arbeiten können. Und das sind unsere Themen: _Herausforderungen bei der Wartung und Pflege von Dachflächen _Unterschied zwischen temporären und permanenten Absturzsicherungssystemen _Planung von Neubauten und Sanierungen mit Blick auf Sicherheit _Ablauf einer Dachsanierung mit ABS Safety _Produktlösung für Photovoltaiksysteme mit Sicherheitsaspekten Außerdem sprechen wir darüber, wie Bauherren und Planende durch eine vorausschauende Planung von Sicherheitsmaßnahmen langfristig Zeit und Kosten sparen können. Freut euch auf eine Episode voller praktischer Tipps, wie man nicht nur die Lebensdauer eines Gebäudes sichert, sondern auch die Menschen schützt, die es betreuen. Eure Kittybob
In dieser Episode sprechen wir mit [ENERCON](https://www.enercon.de), einem der führenden Unternehmen im Bereich der Windkraftanlagenherstellung. Kürzlich waren wir auf der WindEnergy Hamburg, einer der größten internationalen Messen für Onshore- und Offshore-Windenergie. Der Gesprächspartner aus dem Unternehmen, Moritz Rodenhausen, Leiter des Produktmanagements, und Timo Müller, Senior Plattform Produktmanager für die neue E-175 EP5, geben uns tiefere Einblicke in die jüngsten Entwicklungen und Innovationen der Firma. [ENERCON](https://www.enercon.de) wurde 1984 von Dr. Alois Wobben gegründet und gilt als Pionier in der Entwicklung von Windkraftanlagen. Mit 40 Jahren Erfahrung bringt Enercon ein großes Know-how in die Branche ein, das sich durch technologische Fortschritte und Nachhaltigkeit auszeichnet. Die E-175, die neueste Turbine des Unternehmens, hat eine Nennleistung von bis zu 7 Megawatt und einen beeindruckenden Rotordurchmesser von 175 Metern, was sie zu einer der leistungsstärksten Onshore-Turbinen Europas macht. Die erste Anlage wurde kürzlich montiert, und wir diskutieren die spezifischen Merkmale und Vorteile dieser Technologie. Besonders interessant sind die technischen Details der E-175. Die gesamte Produktentwicklung und das Design der Turbine erfolgen intern, mit einem Fokus auf maximale Energieausbeute und Kosteneffizienz. Wir erörtern die Herausforderungen in der Logistik, die notwendig sind, um diese großen Komponenten zu transportieren, sowie die Anforderungen an die Infrastruktur wie Autobahnbrücken. Diese technischen Aspekte sind entscheidend, um sicherzustellen, dass Windkraftanlagen effizient und sicher installiert werden können. Wir sprechen auch darüber, wie [ENERCON](https://www.enercon.de) es geschafft hat, sich am Markt zu behaupten, während der Wettbewerb aus Asien zunimmt und die Branche vor neue Herausforderungen stellt. Qualität und Langfristigkeit der Produkte sind dabei zentrale Themen, die es zu betrachten gilt. Die Gespräche zeigen, dass es für [ENERCON](https://www.enercon.de) nicht nur um das Liefern von Turbinen geht, sondern auch um die Schaffung nachhaltiger Partnerschaften und die Förderung der Energiewende, was sowohl in Deutschland als auch international von Bedeutung ist. Darüber hinaus beleuchten wir die verschiedenen Wartungs- und Serviceaspekte von Windkraftanlagen. Die Lebenszyklusverantwortung über 20 Jahre, inklusive der Notwendigkeit regelmäßiger Wartung und Inspektionen, wird in der Diskussion behandelt. Wir erkennen, dass neue Technologien und digitale Lösungen, wie das SCADA-System für die Überwachung und Steuerung der Anlagen, eine bedeutende Rolle in der Effizienzsteigerung und Kostenkontrolle spielen. Diese Episode ist vollgepackt mit Informationen über Windkrafttechnologie, Marktentwicklung und Energiestrategien, und bietet einen tiefen Einblick, wie ein führendes Unternehmen in der Windenergiebranche sich positioniert und weiterentwickelt. Es zeigt uns, wie wichtig es ist, Innovationskraft und qualitatives Wachstum zu verbinden, um den Herausforderungen der Energiewende gerecht zu werden. Webseite: [https://www.energiezone.org](http://www.energiezone.org) Community: [https://forum.energiezone.org](https://forum.energiezone.org/) Feedback: team@energiezone.org Alexander Graf: [https://www.linkedin.com/in/alexandergraf/](http://www.linkedin.com/in/alexandergraf/) Ilan Momber: [https://www.linkedin.com/in/imomber/](http:///www.linkedin.com/in/imomber/)
Mayas mamma Tanja var ambulanssköterska. Hon hade ett missbruk och började stjäla mediciner på jobbet. Det blev början på en lång kamp mot psykisk ohälsa och drogberoende som påverkade hela familjen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mayas mamma Tanjas missbruk började med ett recept på Citodon för ryggvärk. Under många år tog hon recepten som ordinerat, men sakta övergick smärtlindringen till ett missbruk. Snart började hon stjäla läkemedel från ambulansen där hon arbetade. Hon blev polisanmäld och slutade på sitt jobb. Själv menade Tanja att hon inte fick det stöd från sitt arbete som hon behövde.Tanja fick nya anställningar, men blev också anklagad för medicinstölder på nytt. Hon kämpade med psykisk ohälsa och drogmissbruk i åratal. Det slutade med att Tanja tog sitt liv.”Hade man lagt de resurserna som krävdes första gången, så finns det så mycket som kan förhindras, då tror jag att det hade slutat helt annorlunda”, säger dottern Maya.Stor tystnadskulturMånga läkare och sjuksköterskor som jobbar inom vården och har ett drogmissbruk vittnar om stora skam- och skuldkänslor kring att ha ett beroende. Samtidigt brister stödet från arbetsgivare. Både vårdpersonal, forskare och Inspektionen för vård och och omsorg, IVO, menar att kunskapen om missbruk bland vårdpersonal bland arbetsgivare behöver förbättras. Och att mycket handlar om att börja prata om problemet.Vårdpersonalen och missbruket är en serie av Magdalena Brander från 2024.Producent: Anna FreySlutmix: Staffan Schöier Hit kan du vända dig om du mår dåligt https://www.1177.se/Stockholm/sjukdomar–besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/sjalvmordstankar/till-dig-som-har-sjalvmordstankar/https://suicidezero.se/hjalp-och-rad/stodlista-till-dig-som-mar-daligt/
Danmark och Sverige ska samarbeta mer mot gängbrotten. Kön till daglig verksamhet i Kristianstad är lång och nu vill Inspektionen för vård och omsorg att kommunen ska betala böter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Danmark och Sverige ska samarbeta mer mot gängbrotten. Kön till daglig verksamhet i Kristianstad är lång och nu vill Inspektionen för vård och omsorg att kommunen ska betala böter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
In dieser Folge von DER SICHERHEITSPODCAST spricht unser Geschäftsführer, Thomas Urbanek, mit Verena Judmayer, Mitbegründerin von MATR, über nachhaltige Matratzen. Sie erzählt von ihrem Werdegang und wie sie zur Gründung eines Start-ups für Matratzen kam. Das Hauptthema der Folge ist die Entsorgung von Matratzen und die Herausforderungen im Bereich der Kreislaufwirtschaft. Verena erklärt, dass jährlich 30 Millionen Matratzen in Europa entsorgt werden und wie MATR versucht, dieses Problem zu lösen. Sie diskutiert auch die Materialien, die in den Matratzen verwendet werden und wie sie recycelt werden können. Das Produktdesign ist das Kernproblem bei der Nachhaltigkeit von Matratzen. 80% der Umweltauswirkungen werden in der Designphase bestimmt. MATR setzt auf Stahlfederkerne und recycelbares Polyester Mesh, um langlebige und umweltfreundliche Matratzen herzustellen. Die Materialien können zurück in den Kreislauf geführt werden. Die Rücknahme und das Recycling der Matratzen sind Teil des MATR-Serviceangebots. MATR Matratzen haben eine Lebensdauer von 5 bis 10 Jahren und können durch Inspektionen überprüft werden. MATR plant auch, in den B2C-Markt einzusteigen und bietet bereits einen Newsletter und Gutscheincode für Interessenten an.Mehr Informationen auf der Website: https://matr.eco/ MATR und Verena Judmayer auf Social Media:Facebook: https://www.facebook.com/makesleepmatr & https://www.facebook.com/profile.php?id=100001704642151 Instagram: https://www.instagram.com/matr.eco/ & https://www.instagram.com/verena.jdy/ LinkedIn: https://www.linkedin.com/company/makesleepmatr/ & https://www.linkedin.com/in/verenajudmayer/TAURUS Sicherheitstechnik auf Social MediaWebsite: https://www.taurus-sicherheitstechnik.at/Facebook: https://www.facebook.com/taurussicherheitstechnikInstagram: https://www.instagram.com/taurus_sicherheitstechnikLinkedIn: https://www.linkedin.com/company/42142129/admin/dashboard/YouTube: https://www.youtube.com/@TAURUSSicherheitstechnikGmbHTikTok: https://www.tiktok.com/@taurus_sicherheitX (Twitter): https://x.com/TAURUSicherheitSpotify: https://open.spotify.com/show/0bBqe0Y3RihOrCyg4saXlu?si=d84842767bee4eae&nd=1&dlsi=d8e327e4dccc4913 --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/taurus-sicherheit/message
Är dagens sjukförsäkring ändamålsenlig? Regeringen har låtit särskilde utredare Per Johansson utvärdera de förändringar i sjukförsäkringens regelverk som genomfördes 2021–2022. Diskussion med bland andra Jessica Rosencrantz (M) och Anders Ygeman (S). Medverkande Eva-Lo Ighe, generaldirektör, Inspektionen för socialförsäkringen Pathric Hägglund, huvudsekreterare för Sjukförsäkringen i förändring, docent i nationalekonomi och verksam vid Skatteverket Per Johansson, särskild utredare för Sjukförsäkringen i förändring och professor i statistik vid Uppsala universitet Jessica Rosencrantz (M), ordförande i socialförsäkringsutskottet Anders Ygeman (S), talesperson för socialförsäkringsfrågor Seminariet modereras av Gabriella Chirico Willstedt, medlemschef och forskningsledare på SNS.
Business unplugged - Menschen, Unternehmen und Aspekte der Digitalisierung
Thu, 02 May 2024 22:00:00 +0000 https://businessunplugged.podigee.io/72-enzowalchli-anybotics f2ad4535454c82187c15b753e498098e In der heutigen Folge habe ich Enzo Wälchli zu Gast, den Chief Commercial Officer von ANYbotics, einem Robotik-Start-up aus Zürich. Die Roboter von ANYbotics, insbesondere der ANYmal, führen autonom Inspektionen von Industrieanlagen durch und tragen so unter anderem aktiv zur Arbeitssicherheit bei, indem sie Aufgaben in gefährlichen oder unangenehmen Umgebungen für Menschen übernehmen. Nach dem Proof-of-Concept steht für ANYbotics nun die Skalierung an. Ein Thema, das mich natürlich besonders interessiert, da es auch Hardware umfasst und somit andere Herausforderungen als bei reinen Software-Produkten auftreten. Wir haben auch über die Auswirkungen auf die Arbeitswelt gesprochen und wie ANYbotics zu Fragen der Ethik in der Robotik steht. Eine spannende Folge, bei der ich euch viel Spaß wünsche! Mein Gast: Enzo Wälchli (LinkedIn) ANYbotics Feedback & Wunschgäste: podcast@peopex.de Über mich: LinkedIn XING Instagram PEOPEX GmbH 72 full no AI,Series B,Robotics,Spin-off,Digitalisierung,Maintenance,Switzerland,Ethik,Humanoid,ETH Zürich Prof. Dr. Johannes Pohl, Enzo Wälchli
Wenn sich die FDA zu einer Inspektion ankündigt, steigt der Blutdruck in den Unternehmen. Falls die Inspektion nicht erfolgreich verläuft, ist der Stress sogar noch höher. Der FDA-Experte Luca Salvatore gibt im Gespräch mit Prof. Johner Tipps, wie man sich auf eine Inspektion vorbereitet und wie man sich während einer Inspektion am besten verhält. Er nennt auch die häufigsten Gründe, die zu Problemen bei Inspektionen führen und beschreibt, wie Hersteller diese Probleme vermeiden können.
Major League Elevator - Führungskräfte sprechen über die Zukunft
In dieser Folge interviewen Alex und Martin Alexander Hollmann, Geschäftsfeldleiter bei TÜV Rheinland. Sie sprechen über Themen wie Cybersicherheit, Inspektionen an Flughäfen und die Bedeutung von Transparenz in der Branche, auch über Alexanders Hobbys, seine Reisevorlieben und seinen beruflichen Werdegang in der Aufzugsbranche wird gesprochen. Alexander teilt seine Erkenntnisse über die Herausforderungen und Fortschritte in der Aufzugstechnologie und die Rolle von TÜV Rheinland bei der Gewährleistung von Sicherheit und Compliance. Das Gespräch schließt mit einer Diskussion über die Notwendigkeit von kontinuierlichem Lernen und Wissensaustausch in der Aufzugsbranche.Link zum Download des Cybersecurity Quickcheck TÜV Rheinlandhttps://www.uns-gmbh.de/downloads/Du hast Feedback, Themen- oder Gästevorschläge? Du erreichst uns über: podcast@uns.gmbhAlexander Hollmann: https://www.linkedin.com/in/alexander-hollmann-0582b884/https://www.tuv.com/germany/de/http://www.tuv.com/aufzugMartin & Alexandra Reichl: https://www.linkedin.com/in/martin-reichl/https://www.linkedin.com/in/alexandra-reichl/UNS GmbH: https://www.uns-gmbh.dehttps://www.facebook.com/unsgmbh.aufzughttps://www.instagram.com/uns_gmbh/https://www.linkedin.com/company/uns-gmbh/This podcast uses the following third-party services for analysis: Chartable - https://chartable.com/privacy
In der Mittagsfolge sprechen wir heute mit Frank Thieser, Chief Financial Officer von Quantum Systems, über die erfolgreich abgeschlossene Series-B-Finanzierungsrunde in Höhe von 63,6 Millionen Euro.Quantum-Systems ist ein Drohnenhersteller und sorgt mit seinen Multisensor-Datenerfassungsprodukten für Datenaufklärung aus der Luft. Über einen Minicomputer lassen sich die Bilder der Drohne verschlüsselt in Echtzeit übertragen. Die dafür notwendige Software hat das Drohnen-Startup selbst entwickelt. Die elektrisch vertikal startenden und landenden Systeme zeichnen sich nach eigenen Angaben durch Ausdauer, einfache Bedienung und Zuverlässigkeit aus. Das Startup bedient mit seinem dualen Ansatz sowohl kommerzielle als auch militärische Kunden, wie beispielsweise Regierungsbehörden. Diese Position gibt dem Unternehmen den Vorteil, die Geschwindigkeit der kommerziellen Entwicklung auf die Verteidigungsindustrie zu übertragen. Kunden aus dem öffentlichen und privaten Sektor nutzen die vielseitigen Drohnensysteme für Verteidigungs-, Sicherheits-, humanitäre und geospatiale Einsätze. So können die Geräte auch beispielsweise in der Landwirtschaft, zur Volumenberechnung im Tagebau, für Vermessungsarbeiten auf Großbaustellen oder für automatisierte Inspektionen von Bahngleisen verwendet werden. Quantum Systems wurde im Jahr 2015 von Tobias Kloss, Michael Kriegel, Armin Busse, Michael Wohlfahrt und Florian Seibel in München gegründet. Mehrere Staaten haben bereits Drohnen des Jungunternehmens im Einsatz. So nutzt beispielsweise die Ukraine Drohnen von Quantum Systems, um russische Truppen auszuspähen und missionskritische Daten zu liefern. Zudem haben nach eigenen Angaben auch das deutsche und das US-amerikanische Verteidigungsministerium bereits Bestellungen aufgegeben.Nun hat der bayerische Hersteller von unbemannten Drohnen in einer Series B 63,6 Millionen Euro unter der Führung von HV Capital und DTCP eingesammelt. Damit hat das Startup insgesamt mehr als 100 Millionen Euro aufgebracht. Zu den weiteren Kapitalgebern der Runde zählen Project A Ventures, Bayern Kapital, Omnes, Airbus Ventures und Thiel Capital. Mit dem frischen Kapital möchte das Münchner Unternehmen seine Produktionskapazitäten erheblich steigern und so auf die wachsende Nachfrage nach seinen Lösungen reagieren. Dabei plant Quantum Systems die Einrichtung eines Inlands-Support-, Fertigungs- und Forschungszentrums.
In dieser mitreißenden Episode von "The Digital Drive" begleiten wir Paul Merthen auf seiner inspirierenden Reise.Gemeinsam tauchen wir in Pauls erstaunlichen Aufstieg ein, von seinen Anfängen im Autoverkauf in einem kleinen Autohaus bis hin zu seiner beeindruckenden Expertise im Bereich Social Media Marketing und Unternehmensberatung.Paul überwand seine ursprünglichen Karriereziele und nahm den mutigen Schritt ins Marketing, wo er sich selbstständig neues Wissen in Marketing und Social Media aneignete. In einem erstaunlichen Fünf-Jahres-Programm steigerte er die Social-Media-Präsenz eines Autohauses von nur 300 Followern auf beeindruckende 16.000 Follower.Wir enthüllen die Geheimnisse hinter Pauls erfolgreichen Marketingstrategien, Content-Erstellung und seinem Aufstieg auf Plattformen wie Instagram und YouTube. Seine kreativen Ansätze, wie die Verwendung von Gutscheinen für Inspektionen zur Kundenakquise, werden dich inspirieren.Ein weiteres Highlight ist Pauls mutiger Schritt in die Selbstständigkeit und sein beeindruckendes Angebot im Bereich Social Media Marketing und Unternehmensberatung.Diese Episode ist ein wahrer Augenöffner für all diejenigen, die ihre Karriere im Marketing neu gestalten möchten. Und jetzt kommst du ins Spiel: Abonnieren: Klicke auf den Abonnieren-Button, um keine unserer zukünftigen, aufregenden Folgen zu verpassen.Teilen: Teile diese inspirierende Episode mit deinen Freunden und Kollegen, die sich für Marketing interessieren. Gemeinsam können wir mehr Menschen inspirieren!Liken: Wenn dir diese Episode gefallen hat, freuen wir uns über dein Like. Das motiviert uns, weiterhin großartige Inhalte für dich zu produzieren.Bewerten: Dein Feedback ist uns unschätzbar wertvoll. Hinterlasse uns eine Bewertung und teile uns deine Gedanken mit.Danke, dass du Teil unserer "The Digital Drive" Community bist. Deine Unterstützung ist von unschätzbarem Wert, und wir freuen uns darauf, dich auf dieser aufregenden digitalen Reise zu begleiten.Bleib am Steuer und sei gespannt auf weitere inspirierende Geschichten! Deine Reise beginnt jetzt!
Ökar samhällsvård i ung ålder risken för kriminellt beteende senare i livet? Vilken typ av placering är bäst för barn som inte kan bo kvar hos sina föräldrar? Medverkande Carin Götblad, polismästare vid Nationella operativa avdelningen, Polismyndigheten Matthew Lindquist, professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning (SOFI) vid Stockholms universitet Katarina Munier, enhetschef på kompetenscenter för barn och unga, Socialförvaltningen i Stockholms stad Sofia Wallström, generaldirektör för Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) Camilla Waltersson Grönvall (M), socialtjänstminister Samtalet leds av Louise Lorentzon, forskningsledare på SNS.
Kinesiska företagsuppköp och investeringar i Sverige leder till större inflytande och pekas ut som ett hot mot svensk säkerhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kina är ett av de stora hoten mot Sverige konstaterar politikerna i Försvarsberedningens rapport från juni 2023.– Landet utvecklas i en allt mer sluten och auktoritär riktning, säger beredningens ordförande Hans Wallmark (M).Konkurrensen mellan USA och Kina om makt och ekonomi kommer att påverka Sverige i framtiden. Samtidigt pågår det redan kinesiska företagsuppköp som kan hota svensk säkerhet, och spionage och forskningssamarbeten som stärker kinesiska intressen.Kan vara ett säkerhetshotUnder hösten ska Inspektionen för strategiska produkter, ISP, börja granska utländska investeringar som kan skada svensk säkerhet, och kunna stoppa sådana affärer. Det kan handla om allt mellan avancerad teknologi och råvaror.– Det är en rad aktörer, som Säpo, utländska regeringar och EU som entydigt pekar på att Kina har ett sätt när det gäller att förvärva företag som vi måste ha ögonen på, som kan utgöra säkerhetshot, säger Lars-Göran Larsson, enhetschef på Inspektionen för strategiska produkter.Medverkande:Oscar Almén, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOISofia Ledberg, universitetslektor på FörsvarshögskolanGustav Sundqvist, analytiker på Nationellt kunskapscentrum om KinaLars-Göran Larsson, enhetschef, Inspektionen för strategiska produkterPetra Berggren, reporter på P4 VästernorrlandProgramledare: Bo Torbjörn Ek och Sara SundbergProducent: Karin HållstenTekniker: Mats JonssonLjud från: Sveriges Radio, Youtube, Timrå kommun
Auto - Rund ums Auto. Fahrberichte, Gespräche und Informationen
Dass derzeit alles teuer wird, kann man tagtäglich beobachten, egal, wohin man schaut. Das gilt für alle Bereiche des Lebens und natürlich auch für Autoreparaturen. Wohl dem, der da entweder in gutes Finanzpolster hat oder ein Auto mit einer zusätzlichen Absicherung. Bei Toyota und Lexus heißt diese Absicherung: Relax-Garantie! Relax – die Toyota und Lexus Anschlussgarantie Der Was? audio Autotipp von Michael WeylandDarum geht es diesmalRelaxen kann wirklich schön sein. Das Gegenteil von relaxt ist aber oft gestresst. Und gestresst ist man ganz schnell, wenn das geliebte Automobil Zicken macht, die oft in teuren Reparaturen enden. Doch – wie sagt man so schön? Das muss doch nicht sein! Zumindest nicht wenn man einen Toyota oder Lexus sein eigenen nennt und eine Relax Garantie hat. Ralph Müller, Pressesprecher Technik bei Toyota Deutschland. Ralph Müller: Mit Toyota Relax beziehungsweise Lexus Relax bieten wir unseren Kunden eine Anschlussgarantie, die nach der dreijährigen Neuwagen-Herstellergarantie greift. Diese Anschlussgarantie ist bis zu einem Fahrzeugalter von 15 Jahren oder bis zu einer Laufleistung von 250.000 km möglich. Voraussetzung: Eine regelmäßige Inspektion bei einem autorisierten Toyota Vertragspartner innerhalb der von uns für das jeweilige Modell vorgegebenen Serviceintervalle. Dass man die Serviceintervalle einhalten muss, versteht sich eigentlich von selbst. Die Relax-Garantie hat übrigens mehrere Vorteile. Wir sprechen ja von Wartungsintervallen, die bis zu zwei Jahre auseinanderliegen können. Ralph Müller: Genau für diesen Wartungsintervall von ein oder zwei Jahren ist der Kunde abgesichert. Denn ein Großteil der Materialkosten für mechanische und elektronische Bauteile und die Lohnkosten beim Vertragspartner sind inbegriffen. Was verständlicherweise ausgenommen ist, sind reine Verschleißteile.Natürlich gibt es die Relax-Garantie für alle Toyota- und Lexus-Modelle, die für Europa produziert wurden. Und sogar Fahrzeuge, bei denen diese Basis-Garantie abgelaufen ist und die aktuell keine Garantie haben, können in den Genuss von Relax kommen und so wieder abgesichert werden. Nach einer Karenzzeit von 30 Tagen nach der Durchführung einer turnusmäßigen Inspektion tritt diese in Kraft. Ralph Müller: Ralph Müller: Das kann zum Beispiel dann interessant werden, wenn der Kunde sich einen gebrauchten Toyota oder Lexus gekauft hat und der Vorbesitzer es mit den Inspektionen nicht so genau genommen hat. Der Neukunde lässt die Inspektion machen und ist dann wieder abgesichert! Die Relax-Garantie bleibt bei einem eventuellen Weiterverkauf übrigens bestehen und wirkt sich damit positiv auf den Restwert des Fahrzeugs aus.Mit dieser Anschlussgarantie macht der japanische Automobilhersteller auch klar, dass er von der Qualität seiner Fahrzeuge überzeugt ist, denn bisher galt diese bis zu zehn Jahren oder 160.000 Kilometer. Diese Zuversicht hat auch einen guten Grund oder besser gesagt, Millionen gute Gründe. Im vergangenen Jahr zeigte die Toyota Collection beim dritten High-Mileage-Thementag Toyota- und Lexus-Modelle mit hohen sechs- oder sogar siebenstelligen Kilometerständen. In Amerika brachten es Toyota Pick-ups auf 1,6 Millionen Kilometer, ein Lexus LS 400 von 1993 mit erstem Motor und erstem Getriebe auf eine Million Kilometer.Alle Fotos: © Toyota Deutschland GmbH Diesen Beitrag können Sie nachhören oder downloaden unter:
Die aktuellen Automobilkurznachrichten mit Michael Weyland Thema heute: Flexibel, stark in Preis und Leistung, direkt vom Hersteller: das MG Auto Abo powered by Arval Foto: MG Motor Deutschland GmbH MG Motor und Arval Deutschland bieten gemeinsam eine zeitgemäße, attraktive Mobilitätslösung für Kundinnen und Kunden mit flexiblem und spontanem Lifestyle. Das MG Auto Abo powered by Arval ermöglicht ab sofort eine kurzfristige und anpassungsfähige Pkw-Nutzung – egal ob es darum geht, eine flexible Lösung zu finden oder sich vor dem Einstieg in die E-Mobilität zunächst mit der zukunftsweisenden Technologie vertraut zu machen. Foto: MG Motor Deutschland GmbH Als erstes Modell steht der MG4 Electric des Modelljahres 2023 in der Luxury-Variante bereit. Dabei bietet das Auto-Abo von MG Motor und Arval klare Vorteile: Es verbindet vom Start weg E-Mobilität der neuesten Generation – direkt vom Hersteller – mit den Vorteilen des Full-Service-Leasings. Und das mit auf ein Minimum reduzierten finanziellen Risiken. Eine schnelle Verfügbarkeit bei fixen und berechenbaren Kosten ergänzt die Liste der Vorteile eines Auto-Abos. „Die Automobilbranche steckt mitten im größten Umbruch ihrer Geschichte“, sagt man beim Autohersteller. „Und nicht nur die Art der Mobilität wandelt sich, auch die Nutzung der Kundinnen und Kunden wird vielfältiger. Neben dem Kauf, der Finanzierung und dem Leasing als langfristige Mobilitätsformen bieten Auto-Abos kurzfristige und flexible Lösungen – und gewinnen stetig an Bedeutung. Dank unserer guten strategischen Partnerschaft mit Arval Deutschland bietet MG Motor jetzt auch ein an agile Lebensentwürfe anpassungsfähiges Auto-Abo. Kundinnen und Kunden profitieren so nicht nur vom direkten Draht zum Hersteller, sondern gleichzeitig auch von der flexiblen Mobilitätsform zu fairen und kalkulierbaren Kosten. Und das mit innovativen und qualitativ hochwertigen Fahrzeugen.“ Foto: MG Motor Deutschland GmbH Flexibilität ist Trumpf: Vorteile des Auto-Abos Entscheiden sich Nutzerinnen oder Nutzer für das Auto-Abo, können sie die Vertragsschließung ganz unkompliziert über die MG-Motor-Website anstoßen. Dazu wählen sie ihr gewünschtes Startdatum aus und erhalten nach erfolgreicher Prüfung und Unterzeichnung des Auto-Abo-Vertrags ein Fahrzeug aus dem verfügbaren Bestand von MG Motor. Die Farbe kann dabei variieren; die Lieferung erfolgt frei Haus. Die im Vertrag beinhalteten Leistungen umfassen neben Inspektionen, Wartung und Verschleißreparaturen auch Allwetterreifen, Rundfunkgebühren, Zustellkosten, Kfz-Steuer und die Hauptuntersuchung. Zusätzlich profitieren die Kundinnen und Kunden von einem umfassenden Risikoschutz mit Haftpflichtversicherung plus Haftungsfreistellung für Voll- und Teilkaskoschäden sowie von der Pannenhilfe und dem Schadenmanagement durch Arval. Diesen Beitrag können Sie nachhören oder downloaden unter:
Was tut man, wenn der eigene Dad nach Brustbildern fragt? Zwischen spontanen Inspektionen unserer Nippel bezüglich Haarwuchs und den wirklich bemitleidenswerten Bett-Struggles von Frauke Petry auf Ebay haben wir diese Woche auch das Missverständnis um den Mutterkuchen aufklären können und gleichzeitig einen neuen Kink unlocked - der natürlich nichts damit zu tun hat. Außerdem haben wir mal wieder gelernt, dass die Beschreibung von sexuellen Praktiken auf Deutsch keine Grenzen kennt - der Lochkoch hat nämlich nur ein Gericht auf seiner Speisekarte... PS: Nett hier, aber haben Sie schon beim Deutschen Podcastpreis für Hobbylos abgestimmt? Das Publikumsvoting läuft noch bis zum 28.05.2023. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices
I Sverige är de som söker kommunala vård- och omsorgsinsatser allt äldre. Samtidigt har vården svårt att rekrytera personal i tillräcklig omfattning och Inspektionen för vård och omsorg har vid tillsyn rapporterat om brister inom äldreomsorgen. Mot denna bakgrund vill Ingrid Andersson i sin forskning öka och fördjupa kunskapen om vård som inte blivit utförd … Continue reading "106 – Vård som inte blivit utförd"
Fanny Wijk reder ut ett politiskt bråk om huruvida en hundra år gammal tall i Landala borde får fällas eller ej.Ina Lundström pratar om att Inspektionen för vård och omsorg hittat allvarliga brister på många av landets skönhetskliniker, exempelvis behandlingar som utförts i bilar, läkemedel som förvarats ihop med fika och livräddningsutrustning som gått ut 1987.Dessutom kommer reporter Caroline Widenheim och berättar om podden Motiv som anklagas för konspirationsteorier och bristande etik, efter att ha försökt rentvå dubbelmördaren Ulf Olsson.Och så ringer vi upp GP:s Mello-professor Jan Andersson i Liverpool och får de senaste snackisarna från Eurovision. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Ein Automagazin hat Vertragswerkstätten getestet und Mängel an Autos hinzugefügt, die bei Inspektionen eigentlich hätten auffallen sollen. Olli Hansen hat das Ganze mal für euch getestet. Wie erschreckend das Ergebnis ist, hört ihr jetzt bei Guten Quatsch Hamburg.
Ein Automagazin hat Vertragswerkstätten getestet und Mängel an Autos hinzugefügt, die bei Inspektionen eigentlich hätten auffallen sollen. Olli Hansen hat das Ganze mal für euch getestet. Wie erschreckend das Ergebnis ist, hört ihr jetzt bei Guten Quatsch Hamburg.
In dieser Episode der "Profiler Secrets Show" diskutiert der Schweizer Profiler Alex Hurschler die Bedeutung von persönlichen Terminen beim Kunden vor Ort. Die Folge betont die Bedeutung von Beziehungen und Vertrauen in der Geschäftswelt und wie persönliche Treffen dazu beitragen können, diese Komponenten aufzubauen. Hurschler spricht auch darüber, warum bestimmte Aspekte des Geschäfts wie Inspektionen von Einrichtungen oder Tests von Produkten nicht online besprochen werden können und einen physischen Besuch erfordern. Die Episode betont jedoch auch, dass es wichtig ist, die Vor- und Nachteile eines persönlichen Besuchs abzuwägen und alternative Methoden zu finden, um mit Kunden zu interagieren, insbesondere in Zeiten, in denen Reisen schwierig oder unmöglich sind. Lade kostenlos für 30 Tage Kajabi herunter: https://app.kajabi.com/r/9FzvS3QA/t/fuxchznx
Kaliber om Brynas självmord. Ekots granskning av psykiatrin och kritiken mot hur medicineringen av barn och unga sköts idag. Om du själv mår dåligt, så kan du till exempel vända dig till självmordslinjen på telefonnummer 90101. Som anhörig kan du få hjälp på SPES.se Bryna kommer i kontakt med barn-och ungdomspsykiatrin i Västerbotten för att få en neuropsykiatrisk utredning. Hon får en ADHD-diagnos, men hon har också tydliga autistiska drag och sätts upp på en väntelista till ytterligare en utredning. Hennes mamma Jennie märker att Bryna mår allt sämre och det blivit allt svårare för henne att gå till skolan.Ökning av SSRI-preparat till barn och ungaEn dag skär sig Bryna i ansiktet elva gånger med en glasbit. Bryna och mamma Jennie får nu komma på ett akut läkarbesök hos BUP. I journalen står det:”Mycket ångest hos patienten speciellt kopplat till skolan och oförutsägbara situationer. Vissa depressiva symptom i bilden. Det bedöms rimligt att sätta in SSRI preparat.”Förskrivningarna av SSRI-preparat till barn och unga ökar. De används framförallt vid svåra problem med ångest eller depression. För båda tillstånden rekommenderar bland annat Läkemedelsverket alltid samtal med barn och föräldrar. Men den enda behandlande insats som sätts in för Bryna är medicin.– Det kändes som en quick fix att man… ett plåster på någonting men man kollar aldrig riktigt skadan under, säger Brynas mamma Jennie.BUP Västerbotten svararHåkan Jarbin har tagit fram riktlinjer för behandling av barn och unga med depression och ångest och varit rådgivare till Läkemedelsverket och Socialstyrelsen kring deras riktlinjer och rekommendationer.– Man ska ju aldrig bara ge läkemedel. Och i synnerhet inte i denna komplexa situation med denna flicka som har gjort så allvarliga självskadande handlingar.– Det här är ju helt otillräckliga, så att det lyser av papprena hur dåligt skick hon är och hur hög risken hon har, säger Håkan Jarbin.Mamma Jennie har anmält Brynas vård till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som kritiserar BUP i Region Västerbotten på flera punkter, bland annat för att man inte erbjöd någon samtalskontakt. Det här har BUP också själva konstaterat och anmält sig själva enligt lex Maria. Kerstin Eliasson chef för BUP Västerbotten säger sig dock inte kunna svara på frågan varför det blev så här.– Jag kan bara konstatera att det har gjorts misstag som vi också verkligen måste lära oss av så att vi gör allt vi kan för att undvika att det skulle hända igen.Detta är Ekots granskning av psykiatrin efter Brynas självmord och kritiken mot hur medicineringen av barn och unga sköts idag.Om du själv mår dåligt, så kan du till exempel vända dig till självmordslinjen på telefonnummer 90101. Som anhörig kan du få hjälp på SPES.se
Trots varningssignaler och nya lagar som ska skydda barn från att skadas och fara illa fortsätter barn att dödas av sina egna föräldrar. Mattias son Theo har nyss fyllt åtta år och under en filt i bagageutrymmet ligger en ny BMX-cykel som hans son Theo har önskat sig i födelsedagspresent. Mattias ska hämta Theo hemma hos Theos mamma.– Kommer fram till dörren, där det sitter en handskriven lapp. Som är fastklistrad på dörren. På lappen så står det: ”Dörren är olåst. Gå inte in. Tillkalla polis och ambulans”.Lex Bobby och Lex Lilla HjärtatVarje år dödas runt fem barn av en förälder i Sverige. Flera av dödsfallen har blivit uppmärksammade i media och två har legat till grund för lagändringar – Lex Bobby och Lex Lilla Hjärtat – för att försöka hindra att något liknande ska hända igen. Men trots nya lagar och att fler polisanmälningar görs om våld, så fortsätter barn att dödas i samma utsträckning som tidigare.Bo Runeson är professor vid Karolinska Institutet, där man studerat varför föräldrar dödar sina barn.– Det kallas filicid. Man har väl ofta delat in det så att när det gäller mycket små barn så har det i relativt hög utsträckning varit mammor som har dödat sina barn ganska snart efter förlossning eller under de första tidiga åren. Och sedan har det i ungefär lika hög utsträckning varit både mammor och pappor, i stort sett. Och pappor, då, har dödat barn som varit några år äldre.Varningssignaler till myndigheterna innan dödsfallenKaliber har kartlagt 10 av de senaste fallen i Sverige där en förälder har dömts eller är misstänkt för att ha orsakat sitt barns död. I samtliga fall har myndigheter fått varningssignaler mot föräldern innan barnen dött. Bland annat via orosanmälningar och utredningar hos socialtjänsten, uppgifter i vårdnadsutredningar, eller utredningar inom psykiatrin.Detta är något som Socialstyrelsen också sett i sina rapporter, berättar utredaren Moa Mannheimer.– Det är inte bara rutinmässiga kontakter man har haft. Utan många av kontakterna med hälso- och sjukvården har till exempel handlat om man har långvariga hälsoproblem, eller allvarlig psykisk ohälsa hos föräldern. Omkring hälften av fallen i vår senaste rapport har både barn och gärningsperson haft kontakt med socialtjänsten. Så att myndigheterna har ju, tänker vi, i de här fallen kanske haft möjlighet att faktiskt göra mer.Lex Tintin förslag på ny lagI över hälften av fallen Kaliber granskat, där ett barn blivit dödat och en förälder dömts eller är misstänkts för brott, så var föräldrarna separerade eller i en pågående vårdnadstvist. Ett av fallen är den åttaåriga pojken i Luleå som hittades död hemma hos sin pappa. Under flera år hade mamman kämpat för att få ensam vårdnad och att pappan inte skulle få träffa sonen. Efter pojkens död så pågår en debatt om att införa en ny lag, Lex Tintin, för att stärka barnens rätt i vårdnadstvister.En av de som engagerat sig i frågan är advokaten Ulrika Wangle.– Lex Tintin handlar ju främst om barn när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Och där har vi väldigt mycket, menar jag på, en lagstiftning som måste säkerställa mer barns trygghet och att de faktiskt kan tillförsäkras att de får en god trygghet och omvårdnad. För där ser jag att man ligger ganska långt efter i lagstiftningenI fallet med Mattias son Theo, hade fem orosanmälningar kommit in gällande Theos mamma innan den där dagen i juli 2019. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, granskade sedan fallet och hittade då hitta flera brister i kommunens arbete. Maria Rosenquist, chef för individ- och familjeomsorgen i Trelleborgs kommun, säger att kommunen är självkritisk.– Det här är ju såklart en väldigt tragisk händelse, och det är klart att man tittar ju på beslutet, och vi har lagt ned väldigt mycket tid på Ivos beslut, och tittat på vad vi faktiskt kunde gjort annorlunda och vad vi behöver utveckla. Vi har startat en helt ny enhet hos oss som ska jobba med förebyggande arbete riktat till barn och unga och deras familjer, och det handlar ju om att försöka ge barn och föräldrar tidiga insatser innan problemen behöver växa sig så stora att det ens kanske behöver bli en anmälan.
Bryna kom akut till BUP efter att hon skurit sig i ansiktet 11 gånger. Ett drygt halvår senare tar hon sitt liv. Hon har då inte fått någon annan behandlingsinsats än medicin. Ekots granskning visar en rad brister i Barn- och ungdomspsykiatrins vård av 11-åriga Bryna. Trots att hon hade ångest, självmordstankar och skadade sig själv fick hon ingen samtalsbehandling. Den enda behandlingsinsatsen från BUP var medicin. – Det kändes som en quick fix, så att man… ett plåster på någonting men man kollar aldrig riktigt skadan under, säger Brynas mamma Jennie Jakobsson.– Jag kände ju mer och mer att att hon måste få prata med någon, för att bara medicinera och inte få berätta om hur man mår och hur man känner, för det var ju mycket hon bar på.Ekot har låtit tre specialister i barn- och ungdomspsykiatri granska Brynas journaler och de är bland annat mycket kritiska till att hon inte fick samtalsbehandling.En av dem är Håkan Jarbin, överläkare på BUP Halland:– Man ska aldrig bara ge läkemedel och i synnerhet inte i denna komplexa situation med denna flicka som har gjort så allvarliga självskadande handlingar, säger han.BUP Västerbotten har själva hittat flera brister i vården av Bryna och Inspektionen för vård och omsorg är kritisk på flera punkter, bland annat för att Bryna inte fick någon samtalskontakt.Men chefen för BUP Västerbotten, Kerstin Eliasson, vill inte svara specifikt om Brynas fall eller kommentera experternas kritik: – Rent generellt är det bästa är alltid att kombinera samtal med medicinering. Så är det.– Jag kan bara konstatera att det har gjorts misstag, som vi har gått igenom, som vi också verkligen måste lära oss av, så att vi gör allt vi kan för att undvika att det skulle hända igen.Hit kan du vända dig om du mår dåligtÄr det akut – ring nödnumret 112.SPESMIND – självmordslinjenJourhavande MedmänniskaMaria Ridderstedtmaria.ridderstedt@sverigesradio.seVictoria Gaunitzvictoria.gaunitz@sverigesradio.se
Omsorgs-företaget Humana får inte längre jobba med personlig assistans och hemtjänst. Det har myndigheten Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, bestämt. Folkhögskolorna i Sverige måste klara sig med mindre pengar, fast allt har blivit dyrare. Och Astrid och William var de populäraste namnen på nyfödda barn i Sverige förra året.
Kaliber om när personal som misstänks för sexualbrott får jobba kvar med ungdomar på statliga ungdomshem under utredningstiden. Tre tjejer anmäler Och sedan vaknade jag av att det rycker i min kropp. Och då är det han som är på mig. Han våldtog mig då.Victoria är en av flera unga tjejer som anmält att de utsatts för sexövergrepp när de varit placerade på statliga ungdomshem. Under tiden som brottet utreds får mannen jobba kvar, men på en annan avdelning. Jag kände mig äcklig. Och jag kändejag vette fan, jag kände mig bara äcklig och jätteobekväm. Ganska rädd. För jag visste om att han skulle komma tillbaka. Jag visste om att han jobbade dagen efter.Även Lina anmäler att hon blivit utsatt. Under tiden som anmälan utreds jobbar mannen kvar på ungdomshemmet. Bara att veta om att han går runt där på området, och jag vet om att jag är inlåst och inte kan ta mig någonstans.Kaliber har också kunnat bekräfta att SiS agerat på samma sätt på ett annat ungdomshem i norra Sverige. När vi åkte där i bilen så lyssnade vi på musik och så sa han typ din musiksmak är bra. Och sedan var det inte något mer med det. Sedan några minuter efter det så lägger han sin hand på mitt lår och säger du är ganska fin för att vara 14. Och jag tänkte: What the fuck?.Där tilläts den anställde att arbeta kvar på institutionen när han utreddes för ett sexuellt ofredande. Mannen, som var i 30-årsåldern, ska ha arbetat med pojkar under utredningen, enigt SiS. Anmälan gjordes av en då 14-årig flicka som anklagade honom för att ha tafsat på henne under en bilfärd. Utredningen, precis lades ner för att det saknades bevis. Mannen nekade till anklagelsen och vill idag inte uttala sig till Kaliber.IVO kritiskaMarie Åberg, avdelningschef på tillsynsmyndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, är kritisk: Vår bedömning här är att det är olämpligt att en arbetstagare som är misstänkt för sexuella övergrepp, och är under en pågående förundersökning, flyttas över och tillåts arbeta nära ungdomar vid en annan enhet inom SIS. Vår bedömning är att det är ett risktagande med de barnen och ungdomarnas säkerhet.Statens Institutionsstyrelse, vars uppgift är att tvångsvårda barn och unga med psykosociala problem, håller delvis med om kritiken, enligt SiS ska man inte låta sexualbrottsmisstänkta arbeta med barn och unga när det handlar om vad myndigheten bedömer vara ett misstänkt allvarligt sexualbrott. Det vill säga att man borde ha stängt av den man som anklagades för en våldtäkt, men inte de andra två männen. Var gränsen går får avgöras från fall till fall, säger Maria Åsebrandt som är institutionschef på behandlingshemmet i södra Sverige:Bör man inte alltid stänga av personal från klientnära arbete när det gäller sexualbrottsmisstankar?Jag tänker att man måste se på varje enskilt fall och se de omständigheter som finns runtomkring. Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt att man säga att man alltid eller aldrig ska göra någonting.SiS ledning svararSiS Generaldirektör Elisabet Åbjörnsson Hollmark har avböjt att medverka i Kaliber, enligt pressavdelningen har hon inte möjlighet att prioritera en intervju av, som de skriver, ett flertal skäl. Istället fick vi prata med Robert Stenbom som är HR-direktör och ställföreträdande generaldirektör på Statens institutionsstyrelse: Vi försöker nog alltid hörsamma kritik från IVO, syna den och se, och andra tillsynsmyndigheter, och se om den är befogad. I det här fallet, så, jag tycker inte att vi har äventyrat säkerheten. Jag tänker att just det faktum att vi gör en individuell bedömning är det som ska säkerställa att vi inte äventyrar någons säkerhet.Kan du prata om den här individuella bedömningen då? Vad är det som ni gör där? Till exempel tittar på om det alldeles uppenbart obehövligt, till exempel, tittar på om det är så att man kan jobba någon annanstans. Och det behöver inte betyda i klientnära verksamhet.Har man för avsikt i framtiden att agera annorlunda i den här frågan? Ja, men det tror jag. Det får man väl anta är sannolikt att vi lär oss även av det här, precis som alltid annars.Hur ska ni göra då? Vi kommer att granska det och hur vi har agerat i de här fallen så klart, och har ju granskat det också, och tittar på och jobbar med att förändra, revidera våra riktlinjer helt enkelt för att de blir tydligare. Minska risken för otydlighet om hur vi ska agera.
«Abenteuer am Golf» zeigt den Alltag von Schweizern, die ihren Lebensmittelpunkt nach Doha oder Dubai verlegt haben. Die Westschweizerin Coralie Durussel, der Hotelier Chris Franzen, der Unternehmer Matteo Botta und die Coiffeuse Andrea Hirschi leben aus unterschiedlichen Gründen am Persischen Golf. Coralie Durussel ist schon als zweijähriges Mädchen mit ihrer Mutter nach Katar gekommen. Mittlerweile ist sie selbst Mutter von zwei kleinen Kindern und arbeitet für das Supreme Committee, diejenige Stelle, die für die Fifa die WM in Katar organisiert. Sie ist mit Motorradrennfahrer Saeed Al Sulaiti verheiratet. Eine Liebesgeschichte, die viele Hindernisse überwinden musste, da die katarischen Stammesfamilien normalerweise unter ihresgleichen heiraten. Hotelier Chris Franzen ist nach Doha gezogen, um auf die WM hin das neue Waldorf Astoria Lusail in Schwung zu bringen. Vorher lebte er mit seiner Familie in Indien. Seine Frau Rachel und die beiden Teenager sind es gewohnt, wegen Chris‘ Beruf immer mal wieder den Wohnort zu wechseln, und da sie vor Indien bereits in Dubai gelebt hatten, fällt die Umstellung nicht so schwer. Der Tessiner Matteo Boffa versucht in Dubai sein Glück. Er investiert in nachhaltige Start-ups. So ist er beispielsweise an einer Schuhfirma beteiligt, die vegane Turnschuhe aus Plastik produziert, oder an einem Waschservice, der nachhaltiger werden möchte. Zudem hat er auch privat sein Glück gefunden und die Südafrikanerin Megan kennengelernt. Die beiden haben erst vor kurzem geheiratet, die grosse Hochzeitsfeier fiel wegen Corona jedoch ins Wasser. Andrea Hirschi ist mit ihrer Familie 2019 nach Dubai gezogen, weil ihr Mann hier einen Job angenommen hat. Ihr ist der ganze Luxus und Glamour immer noch ein bisschen suspekt, doch an gewisse Sachen hat sie sich mittlerweile gewöhnt. Die grösste Herausforderung war, dass die gelernte Coiffeuse ihr Coiffeurgeschäft in Bern seit mehr als zwei Jahren aus der Distanz führen muss. Rita Schiavi war 17 Jahre im Vorstand der Gewerkschaft Bau und Industrie und führt seit 2018 mit einem internationalen Team auf den Stadionbaustellen von Katar Inspektionen durch. Die Arbeitsbedingungen der Fremdarbeiter in der sengenden Hitze und ihre Unterbringung standen immer wieder in der Kritik. Rita wartet in Basel darauf, dass sie endlich wieder nach Katar einreisen darf. Durch Corona haben sich die Inspektionen mehrmals verzögert. Aber an und für sich ist sie jedoch positiv überrascht über die Zusammenarbeit mit den Katari und sagt, vieles hätte sich in der Zeit, seit die Inspektionen durchgeführt würden, schon verbessert.
Interview mit Florian Seibel, CEO von Quantum Systems In der Mittagsfolge sprechen wir heute mit Florian Seibel, CEO von Quantum-Systems, über die erfolgreich abgeschlossene Finanzierungsrunde in Höhe von 18 Millionen Euro. Quantum Systems verkauft Drohnen, die u.a. militärische Gruppen aus der Luft aufspüren und ausspähen können. Über einen Minicomputer lassen sich die Bilder der Drohne verschlüsselt in Echtzeit übertragen. Die dafür notwendige Software hat das Drohnen-Startup selbst entwickelt. Die Hightech-Drohnen sollen die Vorzüge von Hubschraubern und Flugzeugen vereinen. Sie können senkrecht starten und landen und schalten in der Luft mit ihren verstellbaren Propellern in den Flugmodus. Bei dem Fluggerät handelt es sich um ein Dual-Use Produkt und kann nicht nur militärisch, sondern auch zivil verwendet werden. So können die Geräte auch beispielsweise in der Landwirtschaft, zur Volumenberechnung im Tagebau, für Vermessungsarbeiten auf Großbaustellen oder für automatisierte Inspektionen von Bahngleisen verwendet werden. Mehrere Staaten haben bereits Drohnen des Jungunternehmens im Einsatz. So nutzt beispielsweise die Ukraine über 20 Drohnen von Quantum Systems, um russische Truppen auszuspähen. Zudem haben nach eigenen Angaben auch das deutsche und das US-amerikanische Verteidigungsministerium bereits Bestellungen aufgegeben. Quantum Systems wurde im Jahr 2015 von Tobias Kloss, Michael Kriegel, Armin Busse, Michael Wohlfahrt und Florian Seibel in München gegründet. Der Hersteller der unbemannten Drohnen hat nun in einer Finanzierungsrunde 18 Millionen Euro eingesammelt. Im Rahmen der Runde soll das Startup mit einem dreistelligen Millionenbetrag bewertet worden sein. Zu den Investoren gehören Project A, Peter Thiel mit seiner Investmentfirma Thiel Capital und die Münchener VC-Firma Sonno Capital. Project A ist ein Berliner Wagniskapitalgeber, der ein Kapital von ca. 600 Millionen US-Dollar verwaltet und in mehr als 100 Startups investiert ist. Bereits im Mai dieses Jahres investierte das Münchener Investorennetzwerk 10x einen mittleren einstelligen Millionenbetrag in Quantum Systems.
I slutet av höstlovet 2018 kom Eva Osterman Lind hem och hittade sin son död. Senare förstod hon att Manfred i förväg hade berättat detaljerat om sina självmordsplaner för personal på BUP. Det blev inte rätt det som gjordes med honom. Det känns som att vi liksom fick inte chansen riktigt att rädda honom eftersom vi inte förstod allvaret i det här, säger hon. Eva tyckte att vården av Manfred brustit på flera sätt, men barn- och ungdomspsykiatrin såg inget fel i vården och beslutade att inte anmäla fallet till Inspektionen för vård och omsorg. När Eva anmälde den vård Manfred fått fick BUP kritik på flera punkter från Ivo. Ekots granskning visar att barn- och ungdomspsykiatrin i landet de senaste fem åren upptäckt vårdbrister och Lex Maria-anmält detta till inspektionen för vård och omsorg i samband med 22 självmord.I ytterligare fem fall, där vården själva bedömt att de inte gjort fel, hittar Ivo brister i vården efter att vårdnadshavare anmält.Ekot har varit i kontakt med anhöriga i de här fem fallen och de upplever att vården inte verkat vilja lära sig något av det som hänt. En av dem är Manfreds mamma Eva.BUP i region Uppsala uppger att de hela tiden försöker lära sig och förbättra vården. De har efter Manfreds självmord genomfört flera utbildningsinsatser för personal kring riskbedömning och självmord hos barn och unga.Hit kan du vända dig om du mår dåligtÄr det akut ring nödnumret 112.SPESMIND självmordslinjenJourhavande MedmänniskaMaria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.seVictoria Gaunitz victoria.gaunitz@sverigesradio.se
Servicewüste Deutschland oder einmal mit Profis. Wenig überteuerte Inspektionen und Hotlineanrufe die ins nichts führen. Ah, und woke Siri-Stimmen.... diese Woche nur hier, bei Randvoll reicht. Have fun.https://www.instagram.com/randvollreicht.podcasthttps://randvollreicht.myspreadshop.de/www.steadyhq.com/randvollreicht
När Hedda är sexton år ställer hon sig på en bro och överväger att hoppa. Hennes mamma Anna, som tagit bilen för att leta efter sin dotter, ser henne på bron. Hedda hade mycket ångest och självskadebeteende redan på mellanstadiet.Hon har gått på olika samtal inom barn- och ungdomspsykiatrin. Upprepade gånger har hon fått vänta på insatser. Den diagnos som visar att hon har lindrig autism och lindrig adhd kom först efter mer än fyra års kontakt, och nästan ett år efter att hon själv frågat om just det. Den diagnosen har hjälpt henne att förstå och att nu sluta skada sig själv. Hon önskar att den hjälpen kommit tidigare.Ekots genomgång av anmälningar till Inspektionen för vård och omsorg visar att köerna inom barn- och ungdomspsykiatrin runt om i landet får stora konsekvenser för barn och unga.I anmälningarna vittnar föräldrar om hur deras barn med självskadebeteende och självmordstankar försämras och om barn som blir så kallade hemmasittare medan de väntar på stöd från BUP.Hedda och Anna heter egentligen något annat. Det är inte Hedda som syns på bilden. Du som behöver stöd kan exempelvis vända dig till de här organisationerna: SPESMIND - självmordslinjenJourhavande medmänniskaBRIS Maria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.seVictoria Gaunitz victoria.gaunitz@sverigesradio.se
Viele Hersteller achten stärker bei der Entwicklung als bei der Produktion von Medizinprodukten auf die Einhaltung der regulatorischen Anforderungen. Auch das Risikomanagement lässt regelmäßig ab der Design-Transfer-Phase an Intensität nach. Das rächt sich spätestens bei einer Inspektion der FDA oder nationalen Behörde und beim Audit durch die Benannte Stelle. Professor Johner geht in dieser Episode den Fragen nach, - welche Prozesse und Prozessschritte die Hersteller im Auge behalten sollten, - welche Risiken die Hersteller im Blick behalten und beherrschen müssen, - an welche regulatorischen Vorgaben (Gesetze, Normen usw.) sie dabei gebunden sind, - welche typischen Fehler Hersteller machen und - wie sie vorgehen sollten, um Probleme bei Audits und Inspektionen oder im schlimmsten Fall bei der Anwendung der Produkte am Patienten zu vermeiden.
Diskussion 2022! Drohnen bei der Nachsuche, Fluch oder Segen? DJI Advanced bei der Jagd| Copterpro Oftmals bekommen wir harte Kritik, wenn man den Einsatz von Drohnen bei der Nachsuche nur erwähnt! Doch in welchen Teilen sie helfen kann und wie man sie richtig einsetzt, seht ihr ab sofort im neuen Video! Wir von Copterpro: "Offizieller Händler für Yuneec und DJI Drohnen mit Wärmebildkameras, spezialisiert auf Drohnen für Jagd, Rehkitzrettung und Inspektionen. Wir bieten Einsätze, sowie Drohnen Schulungen für Drohnen in verschiedenen Einsatzgebieten an. Servicepakete,Versicherungen und Reparaturen für Drohnen ermöglichen Ihnen sicheres Fliegen."
Schaltbarer Leihwagen, wer bremst schon für Menschen, der Mandalorianer muss sich nicht um Hausaufgaben kümmern und Inspektionen braucht auch kein Mensch, also ich jedenfalls nicht. Oder mein Auto.
Schaltbarer Leihwagen, wer bremst schon für Menschen, der Mandalorianer muss sich nicht um Hausaufgaben kümmern und Inspektionen braucht auch kein Mensch, also ich jedenfalls nicht. Oder mein Auto.
André findet Geschichten über weiße Haie spannend, Flo ist zu doof zum Termine machen und irgendwie weiß keiner so genau, ob Musik machen oder Twitch streamen anspruchsvoller ist. Hier findet ihr uns: https://linktr.ee/allesladde #Werbung Unter https://readly.com/alles-ladde gönnt ihr euch tausende Magazine, Zeitungen und unsere Favoriten 2 Monate lang für nur 1,99 €. No Joke, denn mit mehr als 5000 Titeln und über 35 Kategorien ist definitiv für jeden Geschmack etwas dabei! Die Möglichkeit Offline zu lesen oder eure ganze Familie hinzufügen zu können sind noch das i-Tüpfelchen obendrauf. #Werbung
Lisbeth Löpare Johansson möter i detta avsnitt av Nära vårdpodden Åsa Steinsaphir som sedan augusti är anställd på IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som egenerfaren projektledare för att stärka patient- och brukarperspektivet. Åsa gästade podden för två år sedan och berättade då om sin resa i vården och arbetet som BISAM inom psykiatrin. I detta avsnitt fortsätter hon dela med sig av erfarenheter och tankar om hur hälso- och sjukvård och omsorg, genom ett strukturerat arbetssätt som utgår från patienter/brukares egna erfarenheter, kan bli bättre.
I går blev polisen färdig med att ta reda på vilka som dog i flygolyckan i Örebro förra veckan. Den som var yngst var i 25-årsåldern, och den som var äldst i 65-årsåldern. Den här veckan är det sommarläger med dans för unga med funktionsnedsättning. 15-åriga Vilma Rylander är en av dem som går sommarlägret. Och så berättar vi att IVO, alltså myndigheten Inspektionen för vård och omsorg, har beställt en utredning av sig själv. Myndigheten har fått mycket kritik bland annat för att den låtit hvb-hem fortsätta att hålla öppet, fast inga förbättringar gjorts efter myndighetens kritik.
Das sind die ecozentrisch News am 7.Juni:BMW-Werke in China noch 2021 klimaneutralDer Autobauer BMW meldet gute Nachrichten aus seinen Werken in China:hier will man es schaffen, noch im laufenden Jahr 2021 CO2-neutral zu produzieren. ...https://www.bmwblog.com/2021/06/04/bmws-chinese-car-plants-will-become-carbon-neutral-this-year/Neue UN-Dekade zur Wiederherstellung von ÖkosystemenAm diesjährigen Weltumwelttag, dem 05.06.2021, hat die neue UN-Dekade zur Wiederherstellung von Ökosystemen begonnen. ...https://www.solarify.eu/2021/06/05/705-natuerliche-lebensraeume-sollen-besser-geschuetzt-werden/Deutsche Windtechnik baut Geschäft in den Niederlanden ausDie Deutsche Windtechnik baut ihr Offshore-Geschäft in den Niederlanden weiter aus. Das Unternehmen teilte mit, dass es in den ersten drei Monaten des Jahres 2021 vier neue Verträge für Inspektionen und Wartung für vier Offshore-Windparks unterzeichnet habe. ...https://www.erneuerbareenergien.de/deutsche-windtechnik-baut-geschaeft-in-den-niederlanden-ausElektrische Zweiräder im Abo von Green MovesAuch wer die Kosten für ein E-Bike scheut, kann nun trotzdem ihre Vorteile nutzen. Die NATURSTROM-Tochter Green Moves bietet jetzt hochwertige elektrische Zweiräder im monatlichen Abo an. ...https://www.unendlich-viel-energie.de/presse/branchenmeldungen/mietfahrgelegenheit-gesucht-elektrische-zweiraeder-im-abo-von-green-moves%c2%a0gStudie: Schwimmende Solaranlagen sind nicht umweltschädlichAuch wenn ihr Strom umweltfreundlich ist: Energie-Gewinnungsanlagen in erneuerbaren Energien haben manchmal ein Umwelt-Problem. ...https://www.erneuerbareenergien.de/keine-umweltschaeden-durch-schwimmende-solaranlagenUnsere allgemeinen Datenschutzrichtlinien finden Sie unter https://art19.com/privacy. Die Datenschutzrichtlinien für Kalifornien sind unter https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info abrufbar.
Autor: Beer, Andrea Sendung: Informationen am Abend Hören bis: 19.01.2038 04:14
Resursskolor i Stockholms-området har fått allt mindre pengar och risken finns att de tvingas stänga. Resursskolor ger extra hjälp till elever med exempelvis autism eller adhd. En psykolog i Dalarna har ställt diagnoser på tre ungdomar som han aldrig har träffat. Nu får han kritik för det av myndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Polisen i Malmö tror nu att de har hittat den person som sköt ihjäl en ung kvinna i Malmö sommaren 2019. Kvinnan dödades när hon gick med sin bebis i famnen.
Förra året avslöjades att personer med autism blev inlåsta på LSS-boendet Dalhem utanför Malmö. Nu kan Malmö kommun få en egen grupp som kontrollerar att personalen sköter sina jobb på LSS-boenden och dagliga verksamheter. Myndigheten Försäkringskassan tolkar lagen för hårt när de bestämmer vilka funktionsnedsatta som har rätt att att få pengar i aktivitetsersättning. Det menar nu Inspektionen för socialförsäkringen som har granskat Försäkringskassan.
En man som tidigare har jobbat på Dick Nords förra LSS-boende dömdes idag för att ha kränkt Dick Nord och behandlat honom illa. Dick Nord har autism och intellektuell funktionsnedsättning. Den före detta LSS-anställde döms för att ha lagt en saccosäck över Dick Nord och tryckt ned honom med sin kroppstyngd. Mannen slipper sitta i fängelse, men ska betala 15 000 kronor till Dick Nord för att ha kränkt honom och gjort honom illa. Myndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, vill få jobba på nya sätt för att hindra fuskare inom personlig assistans.
En kommun i Småland anmäler sig själva till myndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Det gör de efter att en anställd på ett LSS-boende där såg en annan i personalen pussa en av de boende. Den boende har sen berättat om fler liknande händelser som den blivit tillsagd att vara tyst om. Ensemble Cor är en teater- och musikgrupp där skådespelarna har olika funktionsvariationer. De finns i Växjö i Småland och har nu börjat spela spelade sin nya föreställning som heter "Sista dansen på Bäckberga". Det känns nervöst, säger några av skådespelarna. Norges kung Harald har opererats i hjärtat och har fått åka hem från sjukhuset idag.
En skola i Stockholms-området får nu kritik. Skolan är till för elever som har funktionsvariationer och behöver extra stöd. Men trots det säger både lärare och föräldrar att eleverna får för lite hjälp. Sen i våras har det varit förbjudet att besöka äldreboenden på grund av risken för coronavirus. Men från och med imorgon, den 1 oktober, är det okej att besöka många äldreboenden igen. Vårdbolaget Attendo fortsatte att använda munskydd som inte var godkända, även när det gick att få tag på godkända munskydd, därför får de kritik av myndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg.
I Klartexts serie Sommargästen får vi idag träffa en person som gick från att ha daglig verksamhet till att få ett vanligt jobb och som nu kämpar för att fler funktionsnedsatta ska få jobb. I Sverige har många av de som har dött av corona-viruset bott på äldreboenden. Och på en del boenden har det dött många fler än på andra. Myndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, har undersökt varför det är så. IVO säger idag att sjuka äldre på vissa boenden inte har fått läkarhjälp.
Thema heute: Opel Green Deal: Hersteller schenkt Kunden die Mehrwertsteuer Die Bundesregierung hat eine zeitlich bis Ende des Jahres begrenzte Reduzierung der Mehrwertsteuer angekündigt. Bei einem Autokauf fallen in dieser Zeit somit statt 19 nur 16 % Mehrwertsteuer an. Man kann also eine ganze Stange Geld sparen. Noch mehr kann man allerdings sparen, wenn man sich rechtzeitig für die richtige Marke entscheidet. Denn ab sofort schenkt der Hersteller im Rahmen des „Opel Green Deal“ den Privatkäufern diverser sofort verfügbarer Blitz-Modelle beim Barkauf die komplette Mehrwertsteuer. So verkürzen die Rüsselsheimer den Autofahrern die Wartezeit, bis die von der Bundesregierung im Konjunkturpaket beschlossenen Maßnahmen gelten. Sprich: Wer sich im Juni für ein sofort lieferbares Pkw-Modell aus dem Opel-Bestand entscheidet, zahlt nur den Nettopreis und spart so mehrere Tausend Euro. Zusätzlich kommen die Käufer in den Genuss der „Opel Flat for free“: Das Rundum-sorglos-Paket für Bestandsfahrzeuge schützt vor ungeplanten Kosten und umfasst 3 Jahre Garantie, bis zu 3 Inspektionen in 3 Jahren gemäß Opel-Serviceplan und 3 Jahre Mobilservice. Damit zündet das Unternehmen die nächste Stufe von erfolgreichen Aktionen im Rahmen des „Opel Green Deal“, wodurch den Kunden schon jetzt mehr Geld im Portemonnaie bleibt. Zugleich fahren sie ein Auto, das dank modernster Technologien und Hightech-Motoren verbrauchsarm, sicher und komfortabel ist – eine Win-win-Situation für Umwelt und Käufer gleichermaßen. Opel Deutschland-Chef Andreas Marx erläutert es genauer: „Wir wollen, dass alle Autofahrer sich auch in den aktuell wirtschaftlich schwierigen Zeiten ein Fahrzeug leisten können, mit dem sie für die Zukunft gerüstet sind. Dazu müssen sie nicht bis zum Inkrafttreten des Konjunkturpakets im Juli warten. Denn wir senken in der Zwischenzeit nicht die Mehrwertsteuer – wir schenken sie unseren Kunden im Rahmen des ‚Opel Green Deal‘ komplett“. Die Aktion „Mehrwertsteuer geschenkt“ läuft ab sofort und wird in Print, Radio und online sowie über Social Media verbreitet. Informationen dazu finden sich auch auf opel.de. Weitere besonders attraktive Angebote zu Finanzierung und Unterhalt von Bestandsfahrzeugen erhalten die Kunden bei den Opel-Händlern sowie online im OpelStore. Dazu zählen attraktive „Opel Green Deal“-Finanzierungsangebote ohne Anzahlung für viele Opel-Pkw-Modelle inkl. „Opel Flat for free“ und die optionale Ratenabsicherung. Diesen Beitrag können Sie nachhören oder downloaden unter:
Thema heute: Toyota FairPay: „Jetzt fahren, erst ab dem 4. Monat zahlen.“ Toyota unterstützt den Bedarf an unmittelbarer Mobilität. Fairplay bei Toyota: Die japanische Marke unterstützt Autofahrer in der aktuell unsicheren Situation mit einem besonderen Leasing-Angebot. Beim „Toyota FairPay“, das ab Mitte Mai bei allen teilnehmenden Partnerbetrieben verfügbar ist, wird die erste Rate ab dem vierten Monat berechnet. So sind Kunden bereits in ihrem Neuwagen unterwegs, bevor sie zahlen müssen. Optional wird auch eine Arbeitslosenversicherung das Angebot abrunden können. Das sowohl für Privat- als auch für Gewerbekunden erhältliche „Toyota FairPay“-Leasing gilt für das komplette Produktportfolio, also PKW und Nutzfahrzeuge. Unabhängig vom gewählten Modell, der Ausstattung und Motorisierung profitieren Kunden von attraktiven Leasingraten für alle verfügbaren Neuwagen und Vorführwagen. Da viele Modelle verfügbar sind, können auch kurzfristig Kundenwünsche bedient werden. Der fünftürige City-Flitzer Toyota AYGO (Kraftstoffverbrauch innerorts/außerorts/kombiniert: 4,9-4,8/3,8-3,6/4,2-4,1 l/100 km, CO2-Emissionen kombiniert: 95-93 g/km) beispielsweise startet als „Team Deutschland“-Modell zu einer monatlichen Rate von 118 Euro – ab dem vierten Monat, ohne eine höhere Schlussrate zum Vertragsende. Die Gesamtlaufzeit des Leasingvertrags beträgt 48 Monate, nach Ablauf wird das Fahrzeug zurückgegeben. .In der „Team Deutschland“-Edition wartet das Toyota Einstiegsmodell mit vielen Annehmlichkeiten auf, die man gemeinhin erst in größeren und entsprechend teureren Fahrzeugen erwartet. Zum Serienumfang gehören unter anderem elektrische Fensterheber vorne, LED-Tagfahrlicht und Nebelscheinwerfer, Geschwindigkeitsbegrenzer, Berganfahrassistent, Lederlenkrad und -schaltknauf, elektrisch einstell- und beheizbare Außenspiegel, Klimaanlage sowie eine Einparkhilfe hinten. Das „Toyota FairPay“-Angebot umfasst neben dem Leasing auch ein optionales Servicepaket, das die Kosten für vorgeschriebene Wartungen und Inspektionen abdeckt. Mario Köhler, Direktor Vertrieb Toyota Deutschland, betont: „Wir spüren ein steigendes Interesse der Kunden nach nachhaltigen Mobilitätsformen. Deshalb erleichtern wir Privatkunden und Gewerbetreibenden den Einstieg in die Hybridwelt. FairPay ist sowohl modell- als auch antriebsübergreifend für alle unsere Kunden möglich.“ „Der Trend zu elektrifizierten Fahrzeugantrieben geht weiter,“ so Alain Uyttenhoven, Präsident Toyota Deutschland. „Weltweit wurden bereits mehr als 15 Millionen Hybridfahrzeuge verkauft und damit über 120 Millionen Tonnen CO2 eingespart. Um es zu verdeutlichen: diese Größenordnung entspricht dem Äquivalent des CO2-Ausstoßes des gesamten Verkehrssektors in Deutschland im Jahr 2019. Diesen Beitrag können Sie nachhören oder downloaden unter:
Thema heute: Deutschland bleibt mobil: Einfach. Online. Auto kaufen im neuen OpelStore mit Rundum-sorglos-Paket #Deutschlandbleibtmobil – so lautet das Motto von Opel und den Händlern im ganzen Bundesgebiet. Seit dieser Woche öffnen die Autohäuser wieder unter maximaler Einhaltung aller Hygienevorschriften und mit besonderen Angeboten. So gibt es „Opel Flat for Free“ ab sofort als Rundum-sorglos-Paket und in Zusammenarbeit mit der Opel Bank eine zusätzliche Ratenabsicherung für unvorhersehbare Lebenslagen. Dazu kommt jetzt der digitale OpelStore. Hier lässt sich online der persönliche Traumwagen aus dem Angebot von 700 Händlern auswählen und direkt kaufen oder leasen. Ganz einfach von zu Hause aus. Als weitere Möglichkeit mobil zu bleiben, gibt es in der Autobörse junge Fahrzeuge des Herstellers mit Qualitätscheck, Gebrauchtwagengarantie und Mobilitätsschutz. Darüber hinaus können sich die Kunden auf erstklassige Leasing-Konditionen freuen. So lassen sich der neue Corsa online ab 139 Euro, der neue Astra ab 189 Euro, der Crossland X ab 189 Euro und der Grandland X ab 259 Euro leasen – wohlgemerkt ohne Anzahlung. Der Onlinekauf im neuen OpelStore funktioniert denkbar einfach in vier Schritten: Händler aussuchen. Lieblingsfahrzeug finden. Leasing- oder Kaufvertrag abschließen. Überführung des Fahrzeugs erfolgt durch den Partnerbetrieb des Herstellers. Fertig. Auch bei den Händlern vor Ort läuft jetzt wieder der Neu- und Gebrauchtwagenverkauf. Kunden können sich auf aktuelle Angebote wie den Green Deal, die Sondermodelle 2020 und den Corsa Edition 1909 freuen. Neu und ab sofort für alle verfügbaren Fahrzeuge gibt es die „Opel Flat for Free“. Das Paket beinhaltet 3 Jahre Garantie, bis zu 3 Inspektionen sowie 3 Jahre Mobilservice und wird allen Käufern bei Vertragsabschluss kostenlos zur Verfügung gestellt. Dazu kommt jetzt in Zusammenarbeit mit der herstellereigenen Bank die „Ratenabsicherung for Free“. So erhalten alle Kunden, die sich für den Abschluss eines Basispakets der Bank entscheiden, kostenlos eine finanzielle zusätzliche Sicherheit für Finanzierung und Leasing. Die Partnerbetriebe achten dabei akribisch auf die vorgeschriebenen Hygienemaßnahmen, denn der Schutz von Mitarbeitern und Kunden bleibt oberste Priorität. Dazu gehören eine Steuerung des Zutritts, ein möglichst kontaktloser Kassenbereich sowie die Sicherung des Mindestabstands von 1,5 Metern durch Bodenmarkierungen. Die Kontaktflächen im Fahrzeuginnenraum werden nach jedem Service desinfiziert. Gleiches gilt auch für die Vorführwagen. Diesen Beitrag können Sie nachhören oder downloaden unter:
Themen heute: OpelOpen zeigt: Opel-Händler und -Mitarbeiter sind für Opel-Kunden da #OpelOpen ist das Motto der neuen Kampagne des Rüsselsheimer Autoherstellers. Dabei bekräftigen Opel-Händler und -Mitarbeiter aus ganz Europa in Videostatements, dass sie weiterhin für ihre Kunden da sind. Aus 300 selbstgedrehten Filmbeiträgen ist so innerhalb von nur 72 Stunden ein dezentraler Spot entstanden. „Wir haben geöffnet“ ist die wesentliche Aussage der neuen Kampagne. Opel bietet weiterhin die wichtigsten Dienstleistungen an und hält die Kunden so mobil. In der Corona-Krise sollen sich die Menschen nicht auch noch um ihre Autos sorgen müssen. Die unkonventionelle Gestaltung des Films passt zur aktuellen Situation: Mit Selfie-Videos zumeist von Opel-Händlern, aber beispielsweise auch von Call Center-Mitarbeitern aus 14 verschiedenen Märkten setzt das Unternehmen ein starkes Statement, um füreinander da zu sein und gemeinsam der aktuellen Krise zu trotzen. „Wir haben geöffnet, weil die Menschen auf uns zählen“, beginnt der neue Spot, der auf den Social-Media-Plattformen des Unternehmens zu sehen ist. Der Spot bekräftigt das Engagement von Opel trotz Corona-Pandemie und sozialer Distanz. Händler aus ganz Europa zeigen, dass ihre Betriebe geöffnet sind, und sie damit die Gesellschaft mobil halten. Vierzehn europäische Märkte stellten Beiträge in zwölf verschiedenen Sprachen zur Verfügung, um das engagierte Versprechen des Herstellers zu formulieren – „Wir haben für Sie geöffnet“. Die Kampagne passt zu Opels Claim „Die Zukunft gehört allen“ Selbst in der Krise sind die Opel-Händler telefonisch und per E-Mail erreichbar, wenn es um den Verkauf von Neu- oder Gebrauchtwagen oder den kurzfristigen Mobilitätsbedarf geht. Auch der Service läuft weiter. Inspektionen, kleine Wartungen, Hauptuntersuchungen, Reparaturen sowie Schadensgutachten lassen sich ebenfalls telefonisch, per E-Mail und über die myOpel App wie gewohnt vereinbaren. Die Versorgung an Original Ersatzteilen ist gesichert. Darüber hinaus können Kunden ihre Autos zum Händler bringen, um sie zum Nach-Winter-Check zu geben. Kleinere Wartungen wie ein Scheibenwischerwechsel werden von einigen Werkstätten sogar als Drive-Thru- Service angeboten, bei dem der Fahrer im Auto sitzen bleibt und so keinen direkten Kontakt zu den Mitarbeitern des Autohauses bekommt. Auch für den bevorstehenden Wechsel von Winter- auf Sommerreifen bieten die Händler attraktive Angebote an. Der Clip setzt sich aus Dutzenden Selfie-Videos zusammen, die überwiegend in Eigenregie der Opel-Händler und -Mitarbeiter entstanden sind. Diesen Beitrag können Sie nachhören oder downloaden unter:
När vi inte längre kan trängas i små lokaler, når teatern ut på nya vägar. Regissörerna Linus Tunström och Andreas Boonstra har fått tänka i nya kreativa banor. Deras nya uppsättningar: "Inspektionen 2020" och "Serotonin" möter publiken digitalt. STREAMAD MINIOPERA OM TURERNA I SVENSKA AKADEMIEN P1 Kulturs reporter Anna Tullberg har konsumerat mini-opera i digital form och berättar om sin upplevelse. Hon har sett "Makten och härligheten" via Helsingborgs konserthus som har gjort en knyt-blues-opera om skandalerna i Svenska Akademien som går att se på nätet. Vad funkar och vad funkar inte när scenkonsten blir digital? "MR JONES" OCH "RÖD HUNGERSNÖD" - EN FILM OCH EN BOK OM MASSVÄLTEN I UKRAINA 1931-1934 Fredrik Wadström har länge bevakat Ryssland och på senare år även händelserna i Ukraina. Han har sett Agnieszka Hollands bioaktuella film "Mr Jones" och läst Anne Applebaums bok "Röd hungersnöd. Stalins krig mot Ukraina" och berättar om ett historiskt skeende som det, trots miljoner döda, sällan talas om. Programledare: Roger Wilson Producent: Nina Asarnoj
Kaliber handlar om de icke-legitimerade läkare som vikarierar på akutmottagningar, utan en erfaren kollega på plats. Inte säkert, sa Inspektionen för vård och omsorg redan 2015, ändå fortsätter det.
Anette Nilsson är socionom och enhetschef på IVO, Inspektionen för vård och omsorg, för avdelning östs enhet som har tillsyn över områdena funktionsnedsättning, äldreomsorg samt lämplighetsprövning av privata aktörer inom socialtjänst och LSS. Vi pratar om IVOs roll i socialt arbete. info@socionompodden.se www.socionompodden.se Följ oss på Instagram under #socionompodden.
Kaliber om orosanmälningar som läggs på hög, dokument som försvinner och om personal som förgäves larmar i Hedemora kommun. En granskning som Kaliber gjort visar att Inspektionen för vård och omsorg (IVO) kritiserat Hedemora kommun i flera ärenden där kommunen inte agerat eller agerat för långsamt. IVO har även inlett en särskild granskning av kommunens socialtjänst. Hans, som egentligen heter något annat, berättar för Kaliber om när hans 13-åriga dotter tog sitt liv när hon var omhändertagen enligt lagen om vård av unga. Hit kan du vända dig angående självmord eller om du mår dåligt: Vårdguiden 1177, ring telefonnummer 1177 om du behöver hjälp med var du kan söka vård. Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60 Jourhavande medmänniska 08 702 16 80 Bris Barnens rätt i samhället för dig under 18 år på telefonnummer 116 111 eller chatt: chat.mind.se
En läkare skriver ut narkotikaklassade mediciner mot swishningar utan frågor. För Gabriella öppnas Pandoras ask när hon enkelt får fler tabletter. Men hösten 2018 grips läkaren. Opioider ligger bakom majoriteten av de narkotikarelaterade dödsfallen i Sverige. Och det är opioider som den dömde läkaren i stor utsträckning skrivit ut till personer mot överföringar på några tusenlappar för varje recept. I Gabriellas fall handlar det om bensodiazepiner. Läkaren kommer i kontakt med personerna på olika sätt men försäljningen av recept sker genom telefonkonversationer. Åklagare Lucas Eriksson beskriver det som spiken i kistan när polisen hittar konversationerna på läkarens dator. Där framgår det att han ber personerna om nya personnummer för att undvika att IVO, Inspektionen för vård och omsorg, ska upptäcka förskrivningarna av de beroendeframkallande medicinerna. Gabriella får tusentals tabletter utskrivna under några månader och börjar ta lån för att kunna swisha läkaren. En annan person överför drygt 60 000 kronor till läkaren under två månader för att få smärtstillande piller. En polisanmälan mot läkaren görs redan 2017 då Gabriellas anhöriga kontaktar polisen. Vid samma tid får även IVO in anmälningar mot läkaren. Polisens utredningar tar dock inte fart förrän IVO:s utredning är klar i september 2018. Då får polisen fler namn på personer som fått recept förskrivna utöver Gabriella, och hittar fler swishöverföringar som tyder på att läkaren sålt recept. I november 2018 tar det stopp. Då blir läkaren häktad misstänkt för grovt narkotikabrott. I februari 2019 sker rättegången i Stockholms tingsrätt och läkaren döms till fängelse i tre år och åtta månader. Någon förhandling i hovrätten blir det aldrig eftersom läkaren drar tillbaka sitt överklagande - trots att han under polisutredning och tingsrättsförhandling förnekat brott. Gabriella har under hösten och våren genomgått behandling mot sitt missbruk och när I lagens namn träffar henne i april 2019 är hon sjukskriven. - Jag kämpar. Det kommer dagar när jag vill ha tillbaka mina tabletter. Bara för tre dagar sen grät jag mej själv till sömn för att jag ville ha tabletterna. - Men med guds hjälp och alla otroligt fina människor omkring mig och allra helst min familj så kommer jag klara det här, säger Gabriella. Programledare/producent: Evalisa Wallin. Research: Robin Ejderklev. Tekniker: Johan Hörnqvist & Fredrik Nilsson. ilagensnamn@sverigesradio.se
Patientriksdagen är ett initiativ från fem patientorganisationer; Neuro, Riksförbundet HjärtLung, Astma- och allergiförbundet, Huvudvärksförbundet och Blodcancerförbundet, i samarbete med Novartis. Syftet var att sätta patientens röst i centrum och skapa en arena där angelägna frågor kan diskuteras utifrån ett patientperspektiv. Lise Lidbäck medverkade som både gruppsamtalsledare och i panelsamtal. I denna podcast medverkar bland andra Lise Lidbäck Neuro, Emma Spaak läkare SKL, Göran Hägglund moderator, Inger Roos Hjärt-Lung, Acko Ankarberg ordförande Socialutskottet, Jonas Andersson ordförande Hälso- sjukvårdsstyrelsen VGR och Ann Johansson, vice förbundsordförande Vårdförbundet. En podcast av Håkan Sjunnesson NeuroMedia för Neuropodden. För medlemskap i Neuro eller bidra till neurologisk forskning eller Neuro: www.neuro.se Det här var den första patientriksdagen som hade temat patientlagen, om patienternas ställning i hälso- och sjukvården som länge har varit föremål för diskussion. En rad initiativ har tagits för att förbättra och förtydliga vad patienten har rätt att förvänta sig, bland annat en ny patientlag. Patientlagen är omdiskuterad och det har ifrågasatts huruvida den verkligen fyller sitt syfte: att stärka och tydliggöra patientens ställning. Under denna pateintriksdag, som hölls på kongresscentret Norra Latin i centrala Stockholm den 7 maj 2019, var några av patientlagens delar i fokus. Det handlade om 5 kap. Delaktighet, 6 kap. Fast vårdkontakt och individuell planering och 11 kap. Synpunkter, klagomål och patientsäkerhet. Det senaste var Neuroordföranden Lise Lidbäck moderator. Här är de delar i Patientlagen som diskuterades: Kapitel 5 – delaktighet Patientlagens femte kapitel anger att hälso- och sjukvården så långt som möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten (1 §). Vidare ska en patients medverkan i hälso- och sjukvården utgå från patientens önskemål och individuella förutsättningar, genom att hen själv utför vissa vård- eller behandlingsåtgärder (2 §). Patientens närstående ska också kunna medverka vid utformningen och genomförandet av vården, om det är lämpligt och om bestämmelser om sekretess eller tystnadsplikt inte hindrar detta (3 §). Kapitel 6 - fast vårdkontakt och individuell planering Patientlagens sjätte kapitel anger att patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet ska tillgodoses. Samt att olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt (1 §). En fast vårdkontakt ska utses för patienten om hen begär det, eller om det är nödvändigt för att tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet (2 §). Vidare framkommer att patienter ska få möjlighet att välja en fast läkarkontakt inom primärvården (3 §). Kapitel 11 - synpunkter, klagomål och patientsäkerhet Patientlagens elfte kapitel – Synpunkter, klagomål och patientsäkerhet, innehåller bland annat bestämmelser om Patientnämndernas samt Inspektionen för vård och omsorgs uppdrag och skyldigheter (1 och 3 §). Att vårdgivare snaraste ska besvara klagomål från patienter och deras närstående (3 §). Vidare framkommer vårdgivarnas skyldigheter att ge särskild information till patienter som har drabbats av en vårdskada (3 §). Patienten och dennes närstående ska också få möjlighet att delta i vårdgivarens patientsäkerhetsarbete (4 §).
Themen heute: Für mehr Sicherheit: Brücken sensorgestützt überwachen /// Flüssiggas-Anlagen in Caravans und Wohnmobilen: Austauschfristen im Blick behalten 1. Nach dem Brückeneinsturz im italienischen Genua richtet sich der Blick auf die heimische Infrastruktur. Wie sicher sind die Brücken in Deutschland? Es gäbe einen Investitionsstau, warnen Experten für Straßenwesen. Viele Bauwerke seien marode. Rund 5.000 Brücken an Bundesfernstraßen seien in ihrem Zustand nicht ausreichend oder gar ungenügend. "Brücken, die auf das Ende ihrer Lebensdauer zugehen oder erste Schäden aufweisen, sollten permanent überwacht werden. Vor allem auch in den Zeiträumen zwischen den Vor-Ort-Kontrollen durch Sachverständige", sagt man bei der internationalen Prüfgesellschaft SGS, die eine kontinuierliche Zustandsüberwachung von Brücken mittels Sensoren anbietet. Sensor-Technologie kann die Zeit zwischen turnusmäßigen Inspektionen ergänzen und frühzeitig auf Brückenschäden hinweisen. Das sensorbasierte Überwachungssystem der SGS behält kritische Schwachstellen von Brücken im Blick, indem es moderne Technik mit Know-how in der zerstörungsfreien Prüfung kombiniert. Um Brücken und Infrastruktur kontinuierlich zu überwachen, verwenden die Prüfer der SGS Sensoren im Kleinstformat. Diese werden zielgerichtet auf die Konstruktion angebracht und in ein Internet of Things System, kurz IoT, eingebunden. Die Sensoren liefern rund um die Uhr Informationen über den Zustand der Brückeninstallation. Die Lösung überwacht zum Beispiel, wie sich Fehler in der Struktur entwickeln. Gleichzeitig wird aufgezeichnet, wie solche Defekte auf Umwelteinflüsse und besondere Beanspruchungen reagieren. 2. Wer es vor dem Camping-Urlaub vergessen hat, der sollte spätestens im Nachhinein einmal genau hinsehen: Steht vor der nächsten Saison eventuell ein Austausch der Komponenten in der Flüssiggas-Anlage des Reisemobils oder Wohnwagens an? Der Deutsche Verband Flüssiggas e.V. (DVFG) verrät, worauf Verbraucher bei privat genutzten Fahrzeugen achten müssen. Der Betreiber einer Flüssiggas-Anlage in privat genutzten Freizeitfahrzeugen muss nicht nur daran denken, diese alle zwei Jahre von einem entsprechend geschulten Sachkundigen prüfen zu lassen. Zusätzlich ist er auch für den rechtzeitigen Tausch der einzelnen Komponenten verantwortlich. Denn Schlauchleitungen, automatische Umschalteinrichtungen und Druckregler müssen spätestens nach zehn Jahren ersetzt werden. Wichtig dabei: Als Beginn des Zeitraumes gilt nicht der Einbau in die Flüssiggas-Anlage des Fahrzeuges, sondern das Herstelldatum der Komponente. Dieses können Verbraucher direkt von den jeweiligen Teilen ablesen. Diesen Beitrag können Sie nachhören oder downloaden unter:
Sie interessieren sich für die neuesten Entwicklungen in den internationalen Märkten und suchen wirtschaftlich relevante Informationen? Mit unseren «export.news» erhalten Sie monatlich spannende Informationen zum Thema Aussenwirtschaft. https://www.s-ge.com/de/article/aktuell/abkommen-schweiz-eu-aktualisiert Die Schweiz und die Europäische Union haben das Abkommen über die gegenseitige Anerkennung von Konformitätsbewertungen (Mutual Recognition Agreement; MRA) aktualisiert. Dadurch kann der Marktzugang in Sektoren, in denen die technischen Vorschriften in der Schweiz und in der EU revidiert wurden, aufrechterhalten werden. Der Gemischte Ausschuss, der für die Umsetzung des MRA zuständig ist, hat den Anhang 1 des Abkommens angepasst. Betroffen sind sieben Produktbereiche, in denen die technischen Vorschriften in der Schweiz und in der EU revidiert worden waren. Es handelt sich um die Bereiche Druckgeräte, Funkanlagen und Telekommunikationsendgeräte, Geräte und Schutzsysteme zur Verwendung in explosionsgefährdeten Bereichen, elektrische Geräte und deren elektromagnetische Verträglichkeit, Messgeräte, Aufzüge sowie Explosivstoffe für zivile Zwecke. In diesen Produktbereichen gewährleistet die Aktualisierung des Abkommens weiterhin die gegenseitige Anerkennung der Konformitätsbewertungen, die von anerkannten Stellen in der anderen Partei durchgeführt werden. Konformitätsbewertungen sind Tests, Inspektionen oder Zertifizierungen, die von akkreditierten (notifizierten) Stellen zur Bestätigung der Konformität der Produkte mit den geltenden Vorschriften durchgeführt werden. So können Hersteller ihre Produkte weiterhin auf der Grundlage nur einer Bewertung (die in der Schweiz oder der EU erfolgte) auch auf dem Gebiet der anderen Vertragspartei vertreiben. Darüber hinaus werden durch die Anpassung des Abkommens auch die Pflichten der Hersteller, Bevollmächtigten und Importeuren in der Schweiz und der EU geklärt, sodass gewisse doppelte Pflichten für diese Akteure wegfallen. Zum Beispiel werden Schweizer Exporteure von der Pflicht befreit, die Adresse eines Importeurs in der EU auf der Verpackung der von ihnen exportierten Produkte anzugeben. Diese Vereinfachungen sind dank der im Abkommen vorgesehenen verstärkten Zusammenarbeit zwischen den Marktüberwachungsbehörden der Schweiz und denjenigen der EU möglich geworden. Abkommen erleichtert Marktzugang Das im Rahmen der Bilateralen I abgeschlossene MRA stützt sich auf die Gleichwertigkeit der Vorschriften in der Schweiz und in der EU. Es trägt zum Abbau von Handelshemmnissen bei, indem dank dem MRA doppelte Zertifizierungen sowie die Herstellung unterschiedlicher Produktlinien für den Schweizer und den EU-Markt vermieden werden. Der erleichterte Marktzugang ermöglicht Kosteneinsparungen und stärkt die Wettbewerbsfähigkeit der Schweizer Exporte auf dem EU-Markt. Zudem wirkt das Abkommen der Hochpreisinsel Schweiz entgegen, indem unnötige Verfahren bei den Importen beseitigt werden. Die zwanzig vom Abkommen abgedeckten Produktbereiche stellten 2016 für die Schweiz ein Exportvolumen in die EU von über 74 Milliarden Franken dar und umgekehrt ein Importvolumen aus der EU von über 70 Milliarden Franken. Diese Zahlen beinhalten auch Pharma- und Chemieprodukte, bei denen nur Teile der Konformitätsbewertung unter das Abkommen fallen («gute Herstellungspraxis» und «gute Laborpraxis»). Gemäss Branchenschätzungen betragen die Einsparungen der Schweizer Unternehmen allein dank der Anerkennung der Inspektionen im Bereich der «guten Herstellungspraxis» zwischen 150 und 300 Millionen Franken jährlich.
Socialtjänstpodden gästas denna gång av Sabina Wikgren Orstam från Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Den myndighet som ansvarar för tillsynen över socialtjänsten. I podden får du veta mer om hur tillsynen går till, hur IVO uppfattar att de blir bemötta av socialtjänsten, vilka brister och förtjänster som tillsynen visar och hur myndigheten jobbar för att vidareutveckla det egna arbetet.
Det var för att skydda de mest utsatta barnen som Lex Bobby kom till 2008. Men har lagen minskat risken för att barn ska fara illa? – Det är Isolde. Vi var på Österlen. Här dansar hon runt, hon kom på hur en lampa fungerar också och satt och tände och släckte den hela kvällen. Det är en ovanligt varm höstdag och Mattias har tagit ledigt från jobbet för att träffa mig. Hans dotter Isolde är ett av de barn lex Bobby kom till för att skydda. Vi tar kaffet med oss och går en trappa ner för att titta i en kartong han inte har orkat öppna på flera år. Isolde var ett efterlängtat barn när hon kom för 7 år sen, men strax efter hon fötts tog relationen mellan Mattias och Isoldes mamma slut, Isolde bodde hos sin mamma och en utdragen vårdnadstvist började. – Enligt henne skulle jag komma dit någon timme på helgerna och sen skulle jag inte vara mer med än så. Så där började det… Det här är sådant som jag letade upp när du ringde. Jag har inte orkat plocka med Isoldes små tavlor som hon har målat. Jag fick alla bilder från förskolan så det här är sådant som hon har gjort. Vill du ta en paus eller vill du fortsätta? – Nej, vi fortsätter, det är så här. Det här har inte jag tittat på ordentligt. Man orkar till en viss gräns, man hanterar sorgen för den är varje dag. Den blir inte lättare med åren, det finns inget som säger enligt mig att sorg går över eller liknande, och varje gång jag lyfter fram något sådant här, läser någonting eller tittar på det så sörjer jag. Därför har jag inte orkat. För den här sorgen är nog att hantera till vardags. Mattias dotter blev tre och ett halvt år. Hon dödades av sin mamma i juni 2013. Ett halvår efter att Mattias hade anmält oro för henne till Socialtjänsten. Det är ovanligt att barn dör på grund av brott i Sverige. I genomsnitt har 5 barn per år dödats de senaste 5 åren. Men när det händer och det hade funnits varningssignaler om att barnet var i behov av skydd ska det göras en grundlig utredning av vad som gick fel. På så sätt ska man kunna hitta bristerna i samhällets skyddsnät, rätta till dem och förhindra att det händer igen. Det är det lex Bobby gå ut på. Kaliber idag kommer att visa att viktig kunskap om barnen som dödats missas och att fallen som utreds är så få att frågan är om det ens går att hitta generella brister. Kaliber kommer också visa att det inte skulle behöva vara så. Men först ska vi gå vi gå tillbaka 10 år i tiden för lex Bobby kom till efter en händelse som skakade om Sverige. Ur Ekot: “I göteborgstrakten har polisen satt in stora resurser för att leta efter en 10-årig pojke som försvann igår.” I januari 2006 anmäldes 10-årige Bobby försvunnen av sin mamma och styvpappa och många engagerade sig i sökandet efter honom. Nästan tre veckor senare kom det fram att det var de som hade misshandlat honom till döds. Ur Ekot: “Enligt åklagaren så blev pojken svårt plågad innan han dog. Han fick bland annat ström genom kroppen och hade blivit lämnad naken i snön.” Det som hände Bobby skulle inte få hända igen. Lex Bobby trädde i kraft två år efter hans död och det fanns en stor politisk enighet om att den behövdes. Flera andra länder hade börjat göra den här typen av haveriutredningar långt tidigare. Staffan Janson är barnläkare och gästprofessor i pediatrik vid Uppsala universitet och han är en av dem som länge hade jobbat för att den här typen av haveriutredningar skulle införas i Sverige också: – Vartenda dödsfall på ett bygge till exempel utreds ju i detalj. Är det den mänskliga faktorn, är det någon teknisk faktor eller är det någonting annat som har ställt till detta? Och på det viset lär man sig och det viset minskar man antalet dödsfall inom andra sektorer, inom byggnadssektorn, inom trafiksektorn, inom flyget. Staffan Janson har jobbat med utsatta barn i 40 år och han övertygad om att det man kan få ut av sådana här utredningar kan rädda liv: – Det är jag alldeles säker på. Man kan till och med bygga upp det som kan kallas för lathundar. Man kan skriva på en enda sida, kanske med tio punkter: det här och det här och det här. Är det så att du misstänker 4 av de här tio sakerna? Reagera! Lex Bobby trädde i kraft i januari 2008 och det är på Socialstyrelsen som utredningarna görs - men redan innan de kan komma igång har det uppstått problem. Polisen är skyldig att meddela Socialstyrelsen när de lägger ner en utredning mot någon som misstänkts ha dödat ett barn. Det händer väldigt sällan så då går ansvaret över till åklagaren som ska rapportera när i en dom i ett sådant här mål har vunnit laga kraft. Men Socialstyrelsen får inte in de här underrättelserna som de ska, berättar Marie Nyman som tog över som projektledare för lex Bobby-utredningarna i april år: – Nej, det är här det har fallerat. Vi får inte det, utan vi får ofta påkalla, ringa runt och fråga om det finns någon dom. Så det här är ju ett förbättringsområde som behöver ske, att det sker per automatik. För risken är ju att vi kanske missar någon. Åklagare och polis säger till Kaliber att de inte har lyckats få in rapporteringen av de här fallen i sina rutiner. Det har informerats om att det ska göras, men i praktiken glöms det ofta bort. Så Marie Nyman och hennes kollegor tvingas leta efter fallen de ska utreda. Det gör de bland annat genom att ringa runt till åklagarna och genom att hålla utkik efter dem i media: – Alltså, dagstidningar, kvällstidningar, SVT och Sveriges radio som rapporterar om sådana här saker som vi brukar hålla ögonen på. Men hur går det till då, gör ni en anteckning om dem då? – Ja, vi antecknar och har lite koll på dem. Och så begär ni in det här sedan då från åklagaren? – Ja, jag tror att de flesta har uppmärksammats. Jag tror inte att media har missat någon. Men skulle det vara så att vi inte får in någon underrättelse, ja då sker det ju ingen sådan här dödsfallsutredning på Socialstyrelsen. Det har missats fall och det är inte det enda som inte har fungerat med lex Bobby. Det här är inte heller första gången lagen granskas. När utredningen kan börja begär Socialstyrelsen in skriftlig dokumentation om barnen från de myndigheter som hade varit i kontakt med dem. Det kan till exempel vara från socialtjänsten, sjukvården, skolan och polisen för att sedan börja leta efter vad som kan ha gått fel. – Och då gäller det att systematisera det här läsandet. Det är ofta en otrolig mängd att läsa. Och där håller vi nu på med… jag vet att vi har fått kritik för att vi kanske inte har gjort det här på ett riktigt systematiskt sätt tidigare. Men jag vet att man sen den här kritiken kom till oss har vi ändå försökt bättra det och det har blivit mycket bättre och nu försöker vi skruva lite extra på det och ha en metodik i våra utredningar. Ja, Socialstyrelsen är kritisk till att åklagare och polis inte rapporterar dödsfallen som de ska men de har också själva fått kraftig kritik för hur de sköter utredningarna. För fyra år sen gav regeringen Statskontoret i uppdrag att utvärdera Socialstyrelsens arbete med utredningarna och 2014 kom de med en nästan 100 sidor tjock rapport. I den får Socialstyrelsen underkänt på flera punkter. Så här lät det i P4 Jönköping i september 2014: ”En färsk rapport ifrån Statskontoret visar att den här lagen i princip är helt tandlös. Johan Sörensson du är chefsjurist på Statskontoret, varför har det blivit såhär? Vi har ju övervägt att man ska korrigera den här lagen men vi bedömer att det inte är tillräckligt utan vi tror både att det behövs fler fall och att man också behöver gå djupare i varje fall för att hitta likheter, för att hitta förbättringsåtgärder.” Statskontoret föreslog både att regeringen skulle överväga att göra om lagen och att de skulle flytta utredningarna från Socialstyrelsen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Kritiken mot Socialstyrelsen handlar bland annat om att Statskontoret inte anser att det räcker att läsa den skriftliga dokumentationen för att få reda på vad som har gått fel och kunna rätta till felen. Man behöver också prata med dem som varit inblandade. Men Socialstyrelsen tar inte personlig kontakt. De har tyckt att det vore oetiskt att göra det. Att en utredning inte får starta förrän rättsprocessen är över innebär att det ofta har hunnit gå lång tid sen barnet dödades och då har man inte velat riva upp känslor hos personalen. Marie Nyman jobbade inte som projektledare på Socialstyrelsen när kritiken från Statskontoret kom, men nu är hon ansvarig för utredningarna. Så hur ser det ut idag? – Det vi funderar på nu det är att kunna göra det i fall där vi ser att det skulle vara viktigt att få kompletteringar. Men ni ska fortfarande bara göra det i vissa fall? – Mmm Är det inte en förutsättning för att få veta mer att man pratar med dem som har jobbat med det? – Det beror ju på vad som kommer fram i de handlingar vi får in så att säga. Vi tar även in rutiner och handlingsplaner och sådana saker. Det gäller ju att skapa sig en bild av hur det här kunde hända. Men i arbetet med Kalibers granskning har jag pratat med flera barnläkare, psykologer och psykiatriker och de säger alla att det inte går att skapa sig en bild av vad som hänt utan att prata med de inblandade. – Det är naturligtvis inte så att någon måste prata men många vill. Många ser brister, missförhållanden som de är oerhört olyckliga över och som de inte vill ska drabba andra barn. Åsa Landberg är barnpsykolog och har bland annat jobbat inom barn och- ungdomspsykiatrin och på Rädda Barnen. I sitt jobb har hon också träffat personal som har varit inblandad i fall där barn har dött. – Man behöver ge dem som är nära barnen en möjlighet att berätta sin historia, ge sin syn på saken. Åsa Landberg säger att mycket av det som händer i myndigheters kontakter med utsatta barn aldrig hamnar i journaler och skriftliga dokument. Saker som att man kanske inte har haft tid, inte har fått stöd av ledningen eller inte har rätt utbildning: – Det finns en risk för att de här dödsfallsutredningarna drabbas av samma tillkortakommanden som utredningarna kring barnen. Det handlar om för mycket fokus på skriftlig dokumentation, bristande helhetssyn, bristande barnperspektiv. Ska man göra strukturförändringar, ska man ha förslag så måste man också prata med de människor det rör. Marie Nyman på Socialstyrelsen säger att ett hinder för att prata med de som varit inblandade också är att det är stor personalomsättning inom till exempel Socialtjänsten och vården. – Men om de är kvar så är det klart att visst de har säkert viktig information. Men vi tänker att den personen, kanske inte är så viktig, utan mer vad man har för rutiner och struktur i organisationen för att upptäcka sådant här. Vad finns det för skäl att inte kontakta dem? – Vi vill se varje ärende, varje ärende är unik. Alltså en del i det här är ju att det blir otroligt mycket mer arbetskrävande. Det tar ju mer resurser. Jag tror att ska man göra det så behöver man åka ut till verksamheterna, åka ut till kommunen och landstinget. Och det är ju kanske inte bara en verksamhet, utan kanske fem verksamheter i ett ärende. Så det blir ju otroligt mycket mer tid man kommer att få lägga på varje ärende. Så det gäller ju att avväga där, syftet med att göra de här utredningarna och vad det ska leda till. Men vad är syftet med dem? – Man ska ha en kunskapsuppbyggnad kring att inte det här ska hända igen. Att vi ska lämna förslag på åtgärder till regeringen. Att kontakta anhöriga till barnen som har dödats har aldrig diskuterats på Socialstyrelsen. Men i en del andra länder som gör dödsfallsutredningar spelar offrets familj en viktig roll för att få reda på vad som har hänt. – Här är hennes små händer och hennes små fötter och här är hennes annons. Så hon är begravd den 6 september. Mattias vill berätta sin historia. Hans dotter Isolde dödades av sin mamma i juni 2013. Ett halvår efter att hennes mamma hade hotat Mattias med att ta sitt eget och hennes liv. När man till exempel hamnar i konflikt som Mattias och Isoldes mamma gjorde har man inte så mycket annat val än att lita på att samhället kliver in och skyddar barnet. – Man är fruktansvärt maktlös. Helt maktlös. Det som är absolut tyngst och jobbigast i mitt liv, som jag känner det är att, hur mycket människor i min omgivning än säger att det fanns ingenting du kunde göra så tycker ju inte jag det. Jag har ju inte kunnat skydda mitt barn. Men jag vet inte vad jag skulle ha gjort mer. Jag föreslog för min jurist att jag skulle åka dit och sparka in dörren och hämta henne och fick svaret, gör inte det. Då kommer du aldrig att få träffa henne igen. Jag gjorde inte det och nu är hon död. Nu är hon borta. Ring sociala och gör en orosanmälan, sa juristen och det gjorde jag. Jag ringde upp och gjorde en orosanmälan och får frågan, tror du att hon kommer att göra något sådant? Ja, vad fan ska man svara? Jag tror ju inte det. Jag tror ju inte det om någon. Så frågan är ju bara egentligen… Jag ska inte få den frågan, utan det borde ha agerats på det. Mattias ansökte också i tingsrätten om att det skulle göras en vårdnadsutredning av Isoldes hemförhållanden men fick avslag. Efter Isoldes död riktade Inspektionen för vård och omsorg, IVO kritik mot socialtjänsten för att det inte hade gjorts en ordentlig skyddsutredning. Isoldes mamma dömdes för mord till rättspsykiatrisk vård. Vi vet inte om Isoldes död finns med bland de lex Bobby-utredningar som har gjorts av Socialstyrelsen för de är sekretessbelagda, men med stor sannolikhet gör den det. Det står inte i lagen att Socialstyrelsen måste kontakta varken personal eller anhöriga, men Mattias hade velat få ge sin bild av det som hände. – Jag önskar att man hade valt att fråga mig vad jag ville. Det enda jag hade kvar var ju att på något sätt göra det korta liv, tre och ett halvt år som Isolde levde, meningsfullt. Det är klart att det river upp känslor. Det är klart att det är jobbigt, jag sitter här och gråter. Men det är väl ändå mitt val i så fall att säga nej tack? För för mig hade det varit av största vikt att få vara med och påverka. För mig hade det varit ett sätt att se att det finns någon form av vilja att förändra sättet vi hanterar sådana här situationer på. Socialstyrelsen har ansvar för genomförandet av dödsfallsutredningarna men även om alla fall som ingår i lex Bobby skulle utredas lika grundligt som en flygolycka så skulle utredningarna bli få och det är här kritiken mot lagens utformning kommer in. Som lex Bobby är skriven är det enbart fall där barn dör på grund av brott som ska utredas. Staffan Janson som är barnläkare och har jobbat med utsatta barn i 40 år kan inte förstå varför inte fler dödsfall utreds. – Alltså hela idén med den typen av lag som lex Bobby är, borde ha blivit, är att man ska utreda alla oklara dödsfall hos barn så i grunden så att man ser mönstren av detta. Sedan lex Bobby trädde i kraft 2008 har 35 barns död utretts. Socialstyrelsens uppgift är att hitta gemensamma nämnare och ringa in bristerna i skyddsnätet men fallen är enligt Staffan Janson så olika och så få att det inte går att hitta gemensamma mönster och komma med konkreta förslag till förbättringar. – Vi har i alla fall hitintills inte kunnat se att de här rapporterna har lärt oss någonting som vi kan ha användning av. I alla fall ingenting nytt, utöver det vi redan vet, Och det är ju det vi önskar. Vi vill ju ha en ny användbar kunskap och det är klart att det finns mycket att lära sig här. Staffan Janson och många andra som jobbar med utsatta barn har under lång tid påpekat att det skulle gå att få fram den kunskap som behövs för att förhindra att barn far illa om man vidgade lagen och gjorde som man gör i en del andra länder. I England och flera delstater i USA till exempel, utreds också oklara dödsfall bland barn. Bland dem finns det också barn som också kan ha varit i behov av samhällets skydd. För att få reda på hur många fler barn som skulle kunna utredas i Sverige om vi gjorde liknande har Kaliber begärt ut statistik över de barn i Sverige som har dött av odefinierad, oklar eller yttre orsak de senaste 5 åren. Skulle de fallen också utredas rör det sig inte längre om 5 barn per år utan om 120 barn. Jag ber Staffan Janson titta på ett av de fall vi vet inte har granskats enligt lex Bobby. Det handlar om en 5-årig flicka med grava funktionsnedsättningar som dog samma år som Isolde. Det hann göras 7 orosanmälningar om henne till Socialtjänsten innan hon dog om misstanke om våld och bristande omsorg. – Det här är ju då ett fall där det uppenbarligen är grav vanvård och här kan man ju nästan direkt se att här finns det ett antal saker som man skulle kunna lära sig av, eftersom man inte har reagerat riktigt från myndigheternas sida. En del av de dödsfall som finns i statistiken vi har tagit fram, kan man enligt Staffan Janson snabbt hitta en naturlig förklaring till och lägga åt sidan, men bland de här 120 barnen finns det också barn som har varit i behov av skydd. Barn som har tagit livet av sig och barn som har dött av vanvård: – Kan man göra detta med många fall så är det klart att kunskapsmängden kommer att bli väldigt stor. Vi kommer att kunna lära ut saker som vi inte kände till tidigare till personal som har hand om framför allt små barn så att de kan reagera i tid och se till att detta inte händer. Det handlar ofta om att sätta in stöd i familjer där man kan få en klar misstanke om att här står det inte rätt till. Känner du till någon åtgärd som har införts på grund av de här utredningarna? – Nej, det gör jag inte. Tycker du att det är meningsfullt att fortsätta med dem som det ser ut idag? – Nej, det är inte meningsfullt, utan det meningsfulla är att man tänker om här. Att man lär sig av de genomtänkta utredningar som görs i USA eller England, kanske framför allt i England eftersom de är mera lika oss och tar hem den kunskapen och skriver om den här lagen. Snart har det gått nio år sedan lex Bobby trädde i kraft, fyra år sedan Statskontoret rekommenderade regeringen att se över lagen och två år sedan de föreslog att ansvaret för utredningarna skulle flyttas över från Socialstyrelsen till IVO. Ingenting har ändrats i lagen och Socialstyrelsen tar ännu inte kontakt med de inblandade, vilket alla vi har pratat med säger är nödvändigt för att kunna stärka skyddet för utsatta barn. Marie Nyman som är projektledare för utredningarna tycker ändå att Socialstyrelsen har tagit till sig av kritiken: – Vi har en intern rutin för att det här ska gå till så att det blir tydligt. Vi håller på att utveckla utredningsarbetet för att det ska bli bättre och det är utifrån Statskontorets kritik som vi gör den här satsningen nu så att det tycker jag att vi har gjort. Hur många utredningar har gjorts sen Statskontoret kom med kritiken? 2014 och 2015? – Då måste jag titta efter… ja, det var bara, 2014 var det ett ärende och 2015 var det ett ärende, eller 2015 var det nog två ärenden men ett har vi inte fått in någon underrättelse på förrän här i våras så det har dröjts på det. Och sen har vi gjort en i år och vi har tre på gång som vi ska göra. Men alltså det är ju så här det är, det är ju få ärenden. Men vad är meningen med att utreda ett fall per år? – Vi är ju skyldiga att utreda så då måste vi göra det. Sedan kritiken mot lex Bobby kom har antalet utredningar minskat från i snitt ungefär 5 per år till 1 2014 och 1 2015. Marie Nyman säger att de har utrett alla dödsfall de har fått rapporterade till sig och kan inte svara på varför utredningarna har blivit färre, trots att antalet barn som dödas inte har blivit det. En av orsakerna kan vara att de inte hittar alla fall som inte rapporteras som de ska. Polis och åklagare säger till Kaliber att de ser över sina rutiner. Resultatet av lagen som skulle förhindra att det som hände 10-åriga Bobby skulle hända igen redovisas för regeringen i en rapport vartannat år. I den senaste som kom i år skriver Socialstyrelsen själva att de hittills inte har kommit fram till några nya slutsatser och att förslagen till åtgärder inte heller är nya. På Socialdepartementet pågår en översyn av lagen men man har precis bytt utredare så vi kan inte få veta vad man har kommit fram till hittills. Vi har också försökt få en intervju med barn- äldre och jämställdhetsminister Åsa Regner som är ytterst ansvarig för lagen och också erbjudit henne att lyssna på det här programmet i förväg, men har fått svar att hon inte har möjlighet att medverka den här gången. Mattias, som förlorade sin dotter Isolde hoppas att anhöriga ska få en chans att vara med i utredningarna i framtiden för han tror att han hade haft viktig kunskap att bidra med: – Ja, absolut. Jag tror fortfarande att jag har det. Om det kan rädda ett enda barn så är det värt att riva upp de här såren. Reporter: Micha Arlt Producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se
Kaliber har fått höra att den kritiserade metoden faciliterad kommunikation fortfarande används i en skola, trots att det är förbjudet. Nu vet vi mer. Del 4: överenskommelsen I förra avsnittet berättade jag att jag fått höra att den kritiserade metoden faciliterad kommunikation fortfarande används för personer med funktionsnedsättning i skolan, trots att det är förbjudet. De senaste dagarna har jag fått mer information om det här.Del 4: överenskommelsenJag är på väg upp i hissen till en lägenhet i de centrala delarna av i Göteborg. Klockan är halv sex på kvällen och i lägenheten dit jag ska, på fjärde våningen, har FC-föreningen i Göteborg precis haft styrelsemöte.Pensionären och styrelseledamoten Ingrid Liljeroth öppnar och visar in i sitt vardagsrum. Runt matsalsbordet sitter fem personer. Det är tre mammor som använder faciliterad kommunikation med sina vuxna söner. Söner med funktionshinder som autism och utvecklingsstörning och som inte har något tal. Här sitter en waldorflärare och en FC-handledare. De vill träffa mig för att ge sin bild av faciliterad kommunikation. Ingrid Liljeroth först. Varför måste vi varje gång det kommer något nytt som vi inte känner igen, och som vi inte kan ta till oss, varför kan vi inte då istället utforska det i verkligheten? Åren 2010-2011 var FC-föreningen i Göteborg med och introducerade faciliterad kommunikation i några av stadens gymnasiesärskolor. De tog kontakt med rektorer, lärare och pedagoger och Ingrid Liljeroth berättar att tre skolor så småningom började använda metoden bland sina elever. För min son betyder FC alltEn av mammorna runt bordet där vi sitter, Eva, berättar hur hon använder faciliterad kommunikation, eller FC, med sin son. Ja, han använder ju det genom att förmedla det han vill ha sagt med hjälp av en kommunikationsplatta som ungefär ser ut som ett tangentbord. Vissa personer som använder FC använder sig av en dator, det vill min son just nu inte göra. Men jag behöver hjälpa honom att stödja handen och jag känner vilken bokstav han vill trycka på. Och på så sätt kan han förmedla ord och dessa ord bildar en mening, ungefär som när vi skriver.Eva berättar att hennes son, som är i 20-årsåldern, har bedömts ligga på en femårings utvecklingsnivå. Men hon säger att han med hjälp av FC kunnat visa att han i själva verket ligger på en betydligt högre nivå än så. Han har till och med skrivit bok om sitt liv, säger Eva. För min son betyder FC allt. Det är hans enda sätt att kunna kommunicera med sin omgivning.Det går inte att ta miste på att föräldrarna runt bordet där jag sitter verkligen tror på faciliterad kommunikation. Och att de känner en enorm glädje över att äntligen ha nått fram till sina barn. Kickis son är jämngammal med Evas. Första gången jag hörde talas om det så tänkte jag att det är väl bara hokuspokus. Men sen har jag sett ett antal filmer, jag har sett andra elever som skriver och jag har känt min egen son skriva korta ord med mig. Och jag vill utveckla det. Det behöver inte bli en bok, men jag vill att det ska bli mer kommunikation, det är en grundläggande mänsklig rättighet och en väldigt stark drift hos varenda förälder. Att man vill veta vad ens barn tänker och känner, säger Kicki.Jag tittar själv på en film som jag hittar på Youtube från november 2014. Den handlar om Evas son. Hon och några av de andra i FC-föreningen som sitter runt bordet här i lägenheten där jag är, medverkar i filmen. Hennes son gungar fram och tillbaka med överkroppen, tittar rakt fram över bordet där de sitter. Alltmedan hans och mamma Evas händer rör sig över bokstavstavlan som ligger lutad mot bordskanten nedanför. I en scen äter Evas son clementin samtidigt som hans och Evas händer fortsätter skriva.Jag har nu sett polisförhören med Rebecca, jag har träffat Micael på Gotland och sett hur det går till när han och hans stödjare skriver och jag har sett filmen med Eva och hennes son. Inte vid nått av de här tillfällena kan jag säkert säga att det är de funktionsnedsatta som själva uttrycker sig.Jag frågar Kicki vad hon vill säga till de som inte tror på att faciliterad kommunikation fungerar. Ja, jag tror man måste vara med för att tro på det. Jag tror man måste se, känna själv, för att tro på det. Jag är bara rädd för att det är så att det är de som är lite för smarta för oss och det är det som vi har svårt att ta, och då blir vi så förbannat rädda att vi måste förbjuda dem att kommunicera den klokskap de har, säger Kicki.I förra programmet besökte jag ett LSS-boende på Gotland för att med egna ögon se hur FC fungerar i verkligheten. Jag träffade Micael och hans stödjare Katarina. Jag undrade då om stödjaren Katarina kunde tänka sig att gå ut ur rummet när jag ställde en fråga till Micael. För, om inte stödjaren hör frågan, så kan hon ju inte påverka svaret tänker jag. Men det ville Katarina inte göra. Hon såg det som en kränkning mot Micael.Varför testa FC när vi inte testar vanligt tal?Jag frågar samma sak till medlemmarna i FC-föreningen. Borde det inte ligga i deras intresse att visa samhället att metoden faktiskt fungerar om den nu gör det? Och borde inte ett sådant här test kunna få över skeptikerna på deras sida i så fall? . Varför ska vi göra det när det gäller FC? Vi gör det inte när det gäller tal och skrift, när vi själva skriver. Det är ingen som begär att vi ska ha testat att det är tillförlitligt, för det vet vi redan att det är det inte. Varför ska man inte låta de som känner att de har användning för det, få lov att göra det? Det får de i kraft utav vår grundlag med yttrandefriheten och med FN-konventionen där det tydligt står att det är personen själv som ska välja, säger styrelseledamoten Ingrid Liljeroth.Men är inte det på grund av att det just är en annan person inblandad där man behöver känna att man vet att det inte är den personen som kommunicerar i stället? Och att det i så fall, om det är så, är just det som går på tvären med FN-konventionen om mänskliga rättigheter? Det är en intressant fråga faktiskt. Om man börjar reflektera kring den frågan så tycker jag att det är viktigt att se att vi påverkar varandra hela tiden. Här har man ett fysiskt stöd helt enkelt därför att funktionsnedsättningen handlar om en brist som måste stödjas. Men när vi sitter och pratar, vi påverkar varandra hela tiden, och de som är motståndare har inte bestämt själva att de ska kolla vad det handlar om utan de är påverkade utav APA i USA [amerikanska psykologförbundet, reds. anm.] och de är påverkade av Socialstyrelsen. Det är ju också manipulerade. Och vi kan manipulera på olika sätt, med våra tankar och naturligtvis kan man göra det med handen också. Men det viktiga är ju att man har lärt sig på rätt sätt, säger hon.När jag ställer frågor till Ingrid Liljeroth om hur hon ser på de felaktiga anklagelser om sexövergrepp som kommit fram med faciliterad kommunikation så säger hon att det inte har med FC att göra.Upplever att deras barn utvecklasI den här serien har jag försökt närma mig faciliterad kommunikation från så många håll som möjligt. Jag har mött föräldrar som så gärna vill nå fram till sina barn, som verkligen tror på metoden och upplever att deras barn växt och utvecklats med den. Jag har hört om vetenskapen som säger att FC inte går att lita på, att stödjaren påverkar, eller till och med styr, det som skrivs. Jag har kunnat berätta att kommuner ändå betalar ut miljontals skattekronor till verksamheter där metoden används. Och hur Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg å ena sidan avråder från faciliterad kommunikation, å andra sidan säger att de inte kan förbjuda den på stödboenden runt om i landet. Men det finns en myndighet som har förbjudit metoden helt. Sedan ett år tillbaka har Skolinspektionen beslutat att inte tillåta faciliterad kommunikation i svenska skolor.Som jag berättade i början, har jag fått höra att FC fortfarande används i skolan. Och det på samma kommunala gymnasiesärskola där Flemmings dotter Rebecca gick. Skolan där de felaktiga anklagelserna om att Flemming skulle ha förgripit sig på sin dotter kom fram genom just faciliterad kommunikation.Men jag inser att för att få det här bekräftat så kan jag inte bara ringa och ställa frågor som journalist. FC är ju trots allt förbjudet i skolorna. Så stället utger vi oss för att vara en förälder till ett barn med funktionsnedsättning och ringer och hör oss för med personal på skolan där Rebecca gick. Metoden används i skola trots förbud Din dotter, hon vet ju en massa saker, men hon vet ju inte att hon kan skriva, till exempel. Och det blir ju en chock för henne också. Så att det kan ju ta tid innan eleven bryter igenom själv, säger den anställda vi kontaktar.Den här anställda jobbade på skolan som jobbade även när Rebecca gick här. Hon tycker att FC är en bra metod och hon är besviken över att Skolinspektionen har förbjudit metoden. Men när vi berättar att vi hört att de fortfarande använder metoden med vissa av eleverna, trots Skolinspektionens förbud, och säger att vi också är intresserade - då får vi ett tydligt svar: Vi säger att vi håller inte på med detta. Så säger vi. Nej.För hon menade att ni hade använt bokstavstavlan lite då och då? Ja, lite liksom i skymundan och lite försiktigt för att det är så pass man vill inte åka dit på något sätt, kan man väl säga.Hon bekräftar alltså det vi hört. Metoden används fortfarande, fast i skymundan. Genom särskilda överenskommelser mellan lärare och föräldrar. Och hon berättar om ytterligare en elev som använt metoden på skolan efter att Skolinspektionen förbjöd FC.Kunde ni göra en sådan överenskommelse med den familjen också? Jo, det kunde vi ju. Det kunde vi ju. Men det var svårt. Alltså, det är svårt, jag känner att det är svårt. Man är rädd också. Jag tycker det känns kymigt men, ja, det är väl att man inte vill råka illa ut. Så är det bara.Den här anställda är uppenbart rädd för att bli påkommen, att hon ska råka illa ut för att metoden fortfarande används. Men hon uppmuntrar oss också när vi ringer i egenskap av att vara en intresserad förälder. Hon säger att faciliterad kommunikation fungerar, att barnen kan mycket mer än vad vi förstår. Vi måste bara tro och ha förväntningar på att du klarar detta och du kan mycket mer än det jag förstår. Så är det ju, säger hon.När jag själv pratar med henne efter det här, säger hon att hon gjort fortsatt med metoden för att tillvarata de här elevernas mänskliga rättigheter att kommunicera, att de inte har använt det varje dag och att de inte använder det med några nya elever.Rektorn ser allvarligt på sakenSkolan som det här handlar om är gymnasiesärskolan Högsbodal i Göteborg. Jag hör av mig till rektorn där, Gabriella Nordenstam och berättar om det vi fått fram. Hon säger att hon inte känner till att FC fortfarande används på hennes skola. Metoden är ju inte aktuell att använda. Det är ju precis som du säger, det är Skolinspektionens beslut att vi inte ska använda oss av den metoden och det gör vi inte heller, säger Gabriella Nordenstam.Fast det kan du ju inte säga, jag har ju precis talat om för dig att ni faktiskt använder den fortfarande bland enskilda elever på din skola. Ja, alltså, enligt Skolinspektionen ska vi inte använda oss av den metoden och som du nu säger, påstår i detta nuläge, att vi använder oss av metoden så är det något som jag får återkoppla till min enhet och ta den diskussionen där.Är det ett problem att den fortfarande används? Ett problem utifrån att vi inte ska använda oss av den enligt Skolinspektionen, men det är någonting som jag får återkoppla till min enhet. Jag ser ju allvarligt på att ett beslut som har tagits av skolinspektionen inte följs. Absolut så ser jag allvarligt på det, säger hon.De får hållas och ställa till eländeJag åker tillbaka hem till Flemming. Det har gått tre år sedan han blev friad från anklagelsen att han skulle ha förgripit sig på sin dotter Rebecca. Anklagelser som kom fram genom FC på Rebeccas skola. Samma skola där vi i det här avsnittet kunnat visa att metoden fortfarande används trots Skolinspektionens förbud. Det känns väldigt uppgivet att här ger Skolinspektionen ett förbud om att den inte får användas i Sveriges skolor. Och ingen i samhället lyfter ett finger för att det här förbudet ska efterföljas. Utan de här får hållas och ställa till elände för både nya oskyldiga elever och deras lika oskyldiga familjer, säger Flemming.Avslutningsvis ska vi också tala om att Skolinspektionens förbud mot FC har överklagats i fler instanser och ligger nu hos FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter. Det är FC-föreningens ordförande som överklagat å sin sons vägnar. Fullmakten att föra hans talan i den här processen har sonen skrivit med hjälp av faciliterad kommunikation, tillsammans med sin mamma.Reporter: Mikael SjödellProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se
Flemming friades från anklagelserna om att han skulle ha förgripit sig på sin dotter. Metoden FC inte går att lita på, säger Socialstyrelsen. Men metoden används fortfarande - varför? Del 3: testet Flemming friades från anklagelserna om att han skulle ha förgripit sig på sin dotter som har en grav utvecklingsstörning. Anklagelser som kommit fram på dotterns skola genom en kontroversiell kommunikationsmetod för personer med funktionshinder och talsvårigheter. Efter det förbjöds metoden i svenska skolor. Och Socialstyrelsen konstaterade att den inte går att lita på.Så varför används metoden fortfarande på stödboenden runt om i landet?Mirakelmetoden del 3: testet Det är ju ganska skrämmande om man har trott i 40 år att den här personen är jätteutvecklingsstörd och befinner sig på en nivå av en treåring och fattar ingenting. Och så har hela samhället, föräldrar och alla som kommit i kontakt med den personen behandlat den personen på så sätt.I förra avsnittet pratade jag med föreståndaren för ett LSS-boende med antroposofisk inriktning där man använder faciliterad kommunikation med flera av de boende. Föreståndaren vill inte medverka i programmet så vi har inte med namnet och har låtit en annan person läsa in det hen sagt till mig när vi tidigare pratat på telefon. Och sedan visar det sig i vuxen ålder att den här personen kan kommunicera och tänka precis som vem som helst, på sitt sätt, och är en ganska klok person. Det ifrågasätter ju också hela diagnosbilden."Är så att de kan läsa tankar?"Faciliterad kommunikation är en kontroversiell metod som ska hjälpa funktionshindrade utan tal att uttrycka sig. En stödjare håller i personens hand eller handled så att han eller hon kan skriva på ett till exempel ett tangentbord. Socialstyrelsen har konstaterat att metoden inte är tillförlitlig. Att det är stödpersonen som påverkar, eller rent av styr, vad som kommer fram. Det verkar finnas saker inom FC som jag inte kan förklara, som jag inte kan förstå. Det kan hända att någon skriver det som medarbetaren tänker på och då vet inte jag om det är små, små signaler, om det är manipulation eller om det är så att de kan läsa tankar, förstår du? Så det blir ganska flummigt om man säger så. Jag tycker inte själv att det är så konstigt eftersom jag har egna erfarenheter av att kommunicera med djur på det sättet.På det här boendet vill man inte ta emot och visa hur metoden används på plats. Men på LSS-boendet Hajdes på Gotland är jag välkommen för att själv få se hur faciliterad kommunikation fungerar. Verksamhetschefen Benny Jacobsson tar emot. Ja, vi är en fyra mil söder om Visby. Närmaste ort är Klintehamn. Och här finns vi i en lantlig miljö med vår LSS-verksamhet.Hur länge har ni funnits här? Sedan 1994 har vi funnits här. Och drog i gång på ett föräldrainitiativ, föräldrar som ville ha ett alternativ till vad Gotlands kommun kunde erbjuda då. Och då startades den här verksamheten som har en antroposofisk inriktning i botten.Blev imponerad över ordförrådJag ska prata mer med Benny Jacobsson om ett lite tag. Men först ska jag träffa Micael. En av de boende som man använt faciliterad kommunikation med i fyra år.Och den stödjare som skriver med honom, Katarina Carlsson. Micael var den första personen som flyttade till Hajdes 1994. Katarina började jobba fem år senare. Jag har arbetat med Micael i många, många år och jag trodde att jag kände honom väldigt väl. Jag hade en bild av vem han var och vilka behov han hade och vilka intressen han hade. Och sedan sätter han sig och skriver med en stödjare och berättar helt fantastiska saker. Han hade ett ordförråd som jag blev jätteimponerad av. Jag hade jättemycket förutfattade meningar.Idag används FC med fyra av de boende och de är fem i personalen som kan metoden. Jag har kommit hit för att få se metoden användas och får själv ställa frågor till Micael, som med stöd av Katarina som håller i hans hand, ska svara på ett tangentbord kopplat till en surfplatta. Jag börjar med att fråga hur länge han bott på Hajdes. Orkar inte skriva. Orkar inte skriva (Micael). Nu skriver jag ner din fråga här så att Micael ser den tydligare (Katarina). Nej, vill inte skriva. Ok (Micael). Nu har du fått en fråga här Micael. Hur länge har du bott på Hajdes? (Katarina)Men Micael som verkar kunna uttrycka sig lite grand med ord säger att han inte vill skriva. Han vill ner i textilverkstaden. När klockan ringer ska du ner och arbeta i textilen. Vi tar det sedan, Micael. (Katarina) Inte skriv (Micael) Här har du skrivit Micael, håller inte reda på (Katarina) Inte. Inte. (Micael) Vi ska se om han vill fortsätta. Håller inte reda på åren (Katarina)Katarina tar Micaels hand i sin. Ibland suddar hon själv ut bokstäver och börjar om med Micael. Jag kan läsa upp allt från början här. Du ställde frågan hur länge han har bott på Hajdes och då svarar Micael. hhåller inte reda på åren tiden går fort några år har varit fina och andra år har varit jobbiga innan micael fick börja skriva på datorn var mitt löiv inte så roligt hur skulle du uppleva det på det viset omm du inte fick komma ut med dina tankar och känslor (Ur Micaels svar på dataskärmen, 29 februari 2016)Det går långsamt. Det blir avbrott ibland när Micael tar bort sin hand eller tittar åt något annat håll. din tilltro på min förmmåga är helt avgörande för resultatet (Ur Micaels svar på dataskärmen, 29 februari 2016)Vill inte testa att gå ut ur rummetDet är lika svårt som när jag tittade på polisförhöret med Rebecca att säkert säga vem det är som styr. Om det är Micaels egna ord som kommer ut, eller om det är Katarinas. Medvetet eller omedvetet. Jag har ju hört kritiker säga att de inte tror på det och jag har hört folk säga att de tror på det. Och jag kan själv inte avgöra, jag ser det här och jag kan inte säga någonting. Nej, nej, säger Katarina. Men jag tänker att det borde finnas ett sätt att kontrollera det här.Skulle det vara ok om jag ställde en fråga till Micael när ni inte var här inne. För att testa? Nej, det är inte ok.Varför inte det? Nej, därför att det är så lätt att det blir feltolkat när man gör sådana tester. Därför att Micael vet att han är satt under prövning tror jag. Och då blir det inte trovärdigt för honom. Det är ju precis det han säger här, du utsätter honom för en prövning, för ett test och jag tror att det kan vara kränkande för Micael att liksom vara en försökskanin i det här fallet. För honom är FC så viktigt så han vill ju att det ska komma fram på ett bra sätt. Textil! Textil! (Micael) Vi ska snart gå ner Micael.Kan du förstå att det verkar märkligt att man inte vill testa det där enkla testet? Ja, jag förstår det. Haha.Men ändå? Men ändå, nej.Har du undrat själv någon gång om det är du som styr, för det är väl knäckfrågan här för de som undrar om det funkar eller inte? Alltså, det tror jag ligger i sakens natur just för att det är så fantastiskt det som sker. När han sitter och skriver saker och ting så känns det som att oj, är det jag som skriver det här?. Men det är inte jag. Det är inte jag som skriver. Det känner jag med hela min kropp. Och det som Micael skriver.Textil! (Micael) Alldeles strax Micael, ska vi gå.Textil! (Micael) De är Micaels tankar inte mina.Textil! Ok. (Micael) Vi ska gå ner nu Micael.Cheferna nöjda med FCJag säger tack och hej till Micael och Katarina. Och sätter mig ner med verksamhetschef Benny Jacobsson och föreståndare Helena Cassanova. Jag är nyfiken på vad de har att säga. När Socialstyrelsen menar att den här metoden inte går att lita på, att det är stödjaren som styr kommunikationen. Och när Skolinspektionen förbjuder den i svenska särskolor. Hur kan då Hajdes göra bedömningen att faciliterad kommunikation fungerar? Det har visat sig att det fungerat för de här personerna. Personer som tidigare inte kunde uttrycka sig, kan uttrycka sig. Och visa en glädje över det, säger Helena Cassanova.Även om du inte vet om det är de som uttrycker sig? Det är svårt för mig att säga att jag vet att det inte är de som uttrycker sig. Förstår du, jag vänder bara på det?Räcker det för dig som föreståndare för en LSS-verksamhet som har med funktionshindrade med kommunikationssvårigheter att göra? I nuläget tills jag blir bevisad någonting annat.Men borde inte ett test där stödjaren går ut ur rummet när frågan ställs, vara ett enkelt sätt att verkligen slå hål på alla misstankar och bevisa att faciliterad kommunikation fungerar om den nu gör det, frågar jag Helena Cassanova? När jag pratar med dig och så pratar jag med Benny en stund senare, så har vi olika relation till varandra och då är det inte säkert att jag svarar likadant på frågan, säger hon.Men om jag frågar vilken färg har mina byxor och så tittar någon ner och sedan kommer någon in och skriver turkos eller fönsterputs, så är det väl ganska uppenbart eller? Jo, om jag inte också har autismspektrum-diagnos. Alltså det här är jättekomplex och svårt att gå in i trycker jag, för vilken kommunikationsmetod jag än använder, om det är FC eller bilder, så är jag inte säker på att jag når personen eller att personen når mig. Så jag skulle säga att det finns ingenting som är bombsäkert. Det finns ingenting som är hundra procent, säger Helena Cassanova.Men det är ändå värt det? Jag ser att det är värt det, avslutar Helena Cassanova.Kommunen kände till kritiken Det finns naturligtvis en stor risk med det och den lyfter ju du, med osäkerheten, vem styr metoden och vem styr vad som faktiskt blir brukarens önskan eller vilja, säger Marica Gardell är socialdirektör på Gotland. Hon ansvarar för vad regionens vårdpengar används till. De har köpt vårdplatser hos Hajdes för 59 miljoner kronor sedan de började med faciliterad kommunikation där. Det har heller inte funnits något riktigt bra alternativ till den här metoden när man har väldigt svårt att kommunicera.Så ni har känt till det, känt till kritiken men eftersom det inte har funnits några alternativ så har den fått fortsätta användas helt enkelt? Så har det faktiskt sett ut, säger Marica Gardell.Och inte heller tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg har brytt sig om att FC används. Det visar sig när verksamhetschefen Benny Jacobsson plockar fram de senaste inspektionsrapporterna. Då har jag två rapporter framför mig. I den ena hade man ett visst syfte när man kom hit, att granska tvångs- och begränsningsåtgärder. Men samtidigt såg man ju igenom hela företaget, säger Benny Jacobsson.Efter att IVO varit på besök i maj 2014 skriver de i sin rapport att Hajdes använder faciliterad kommunikation, och de påminner om att Socialstyrelsen inte tycker att metoden är tillförlitlig. Men det blir inga krav på åtgärder. Ett år senare gör IVO en ny, oanmäld, inspektion och också den gången noterar de att Hajdes använder FC. Men skriver i sin rapport att verksamheten följer de lagar och regler gällande delaktighet så att de som bor i verksamheten tillförsäkras goda levnadsvillkor (UR IVO:s inspektionsbeslut 27 augusti 2015) Och det gör ju att jag känner mig inte så utpekad för att jag tillämpar en metod. Jag har inget stöd för det, men jag har ingenting som säger emot det heller. Så då är valet upp till mig att välja en väg och vi har valt den här vägen. Så enkelt är det, säger Benny Jacobsson.IVO kan inte förbjuda metodenAnette Nilsson är enhetschef för IVO:s tillsyn i östra Sverige, där Gotland och Hajdes ingår: Där skulle vi ha kunnat vara mer tydliga mer att informera verksamheten i beslutet att vi precis som Socialstyrelsen avråder från att använda den här metoden. För det är det som IVO också står för. Så det kunde ha framgått mer tydligt i det här beslutet, vilket har framgått i tidigare beslut, säger Anette Nilsson.Ja, för det står väl inte alls. Mer tydligt låter som att ni kunde formulerat det lite vassare men här står ju faktiskt ingenting om att ni tycker att det är problematiskt? Nej, precis, det kunde ha stått i det beslutet också. Precis det. Men vi har inget lagstöd att kräva att en verksamhet ska sluta med metoden utan vi upplyser dem om det rådande kunskapsläget.Det här är ju något som svenska myndigheter inte tycker att man ska använda, det har ju både ni och socialstyrelsen sagt tydligt, ni avråder från den här metoden. När ni då ser att den används, faller det sig inte rimligt att då att man säger att de inte ska använda metoden? Annars blir väl den där avrådan tämligen tandlös? Ja, det kan man ju betrakta det som, avslutar Anette Nilsson.Så, var landar vi med det här? Myndigheterna tycker inte att faciliterad kommunikation ska användas inom vården för personer med funktionsnedsättning, men det är fritt fram att göra det ändå.På Gotland kommer kommunen nu efter Kalibers granskning bearbeta om sina kvalitetskrav och inte längre tillåta FC på de boende som de finansierar med skattepengar. Så kommer vi se till att man inte använder den metoden på de nya brukarna som placeras där och det är också något som vi kommer förhålla oss till vid andra placeringar, att man har ett extra fokus på vilka metoder man använder kring kommunikation, säger socialdirektör Marica Gardell.Och för Micael och de andra som använder faciliterad kommunikation idag säger Marica Gardell att regionen ska ha särskilda samtal med boendet. Men så får jag höra att FC fortfarande används i en skola trots Skolinspektionens uttryckliga förbud. Stämmer det här? Så här låter informationen jag har fått:Det får vi inte prata om. Det är ju tjänstefel i det här läget. Det här var tredje delen av Kalibers poddserie Mirakelmetoden. Fjärde delen publiceras torsdag den 17 mars. Lyssna i appen Sveriges Radio Play eller via Kalibers Facebooksida.Reporter: Mikael SjödellProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se
Unga kvinnor som tvångsvårdas utsätts för sexuella övergrepp av andra patienter. Kaliber idag om tafsande medpatienter, misstänkta våldtäkter som inte polisanmäls och om tjejerna som inte skyddas. Där har vi den.Vad är det för något? Det är skötarbroschen.Tommie Olsson är i 50-årsåldern och jobbar numera som väktare. Han visar stolt upp sin blåa och vita brosch som han fick när han jobbade som skötare inom vuxenpsykiatrin i Malmö. Det är alltså jag har dubbelkompetens som både undersköterska och mentalskötare. Det jag har sett är att allra helst yngre kvinnor som har varit intagna på Piva har blivit utnyttjade av manliga patienter. Det var ofta att man tog väldigt lätt på det och viftade gärna undan det som en bagatell.Det är ett tungt ansvar vi lägger på dem som arbetar inom psykiatrin.Särskilt kanske på de slutna avdelningarna.Många av de tjejer som vårdas här lider av självskadebeteende. Inte sällan är de självmordsbenägna. Därför är många av dem inlagda med tvång.De är på ett sätt omyndighetsförklarade och fråntagna sina rättigheter. Om de skulle bli utsatta för övergrepp så kan de inte ta sig härifrån.Det här är en utsatt grupp som är i starkt behov av skydd. Men lyckas man verkligen ge skydd de här tjejerna? Och hur hanterar vården det när man inte lyckas?Är det så att man till och med försöker dölja när det har gått fel?Jag är och träffar en mamma utanför BUP-kliniken i Stockholm. Hon är här för att hämta ut sin dotters journal.Varför är det så viktigt för dig att få ut den här journalen? Jag har belägg för att det finns saker som inte är korrekta.Amanda - som egentligen heter något annat - är en av dem som blivit utsatta för sexuella kränkningar av andra patienter, det menar hennes mamma. Vi har berättat om Amanda tidigare i Kaliber. Att efter att hon vårdades på BUP i Stockholm tog livet av sig. Det var i somras. Hon var då 16 år.I programmet beskrev verksamhetschefen själv sin klinik för en skadad organisation med en otrygghet i personalgruppen.För Amanda innebar vården ideliga bältningar och långa tider i isolering. I Kaliber vittnade personal om att isoleringen och bältningarna flera gånger hade skett på sätt som inte är tillåtna.I journalen vill Amandas mamma hitta svar om brister i vården. Hon vill också veta mer om de sexuella trakasserier och kränkningar som Amanda har berättat om har skett under vårdtiden. Men det står där i journalen? Det kan jag inte svara på. Men jag tror att det finns ledtrådar i alla fall.Efter vårt reportage om Amanda - i november - får vi ett samtal. Hej, det här är . Jag ringer dig för jag vill berätta att det i fredags skedde en incident här på kliniken...Det är en av en av våra källor inifrån kliniken som ringer. Han vill berätta att två tjejer har blivit utsatta för sexuella övergrepp, inne på kliniken. Den senaste händelsen ska ha skett nu i början av december. Tjejen befann sig i teve-rummet och så kommer en patient dit. Under fem-sex minuter som är obevakade så händer det hela.Det skedde på en fredag - nu under vintern - i mörkaste december. En 15-årig tjej ligger på en blå soffa och kollar på Idol.Den här kvällen jobbar en sjuksköterska och två skötare på avdelningen. De är alla tre vikarier eller inhyrda via bemanningsföretag. De gör inhopp och då och då, och vet knappt namnen på de intagna patienterna eller ens på varandra. Det framgår av de polisförhör som senare görs.Efter att Idol är slut lämnar personalen patienterna i teverummet obevakade. Och det är då den 15-åriga tjejen blir våldtagen av en flera år äldre patient, enligt åtalet. Och när hon skriker då kommer personalen. Och då sitter hon på soffan med byxorna nere. Och pojken står precis mitt emot henne. Hon säger att han har förgripit sig på henne.Sten Jacobsson är chefsläkare och ansvarar över patientsäkerheten inom Stockholms Läns sjukhusområde. Ja, det här ska inte inträffa. Spontant skulle jag säga här har ju övervakningen brustit, säger han. I klinikens egen avvikelserapport kan man läsa om händelsen. I rapporten skriver personalen att den misstänkte patienten aldrig borde ha tagits in på avdelningen, eftersom han varit inblandad i en liknande händelse - som skett tidigare - på klinikens akutavdelning. Det är samma pojke. Han hade försökt förgripa sig på en annan patient på akuten två veckor innan på en toalett, säger en skötare som vill vara anonym.När den här typen av händelser sker - som den på toaletten - har personalen en skyldighet att skriva en avvikelserapport. Men enligt vår källa finns det ingen rapport skriven. Men skötaren berättar att tjejen är 16 år och hade extravak, vilket innebär att hon inte får lämnas ensam. Han följde efter henne och vid ett oövervakat ögonblick, och låser in sig med henne på toaletten. Man missade att hon hade en övervakningsgrad 3. Det måste jag säga är vårt fel. Där har vi gjort fel, faktiskt, säger en anonym skötare.Vi tar kontakt med en annan källa - också en skötare på kliniken - som bekräftar uppgifterna.Ja, hon var på toaletten, han gick in där. Och det där är ju lite märkligt. För när man har ett vak ska det stå en personal utanför toaletten och dörren ska stå på glänt. Då har man inte haft full koll. Det är illa. Och här måste man ju tänka, hur ska man skydda de här tjejerna? Vad som skedde på toaletten är oklart. Vi vet inte vad som egentligen hände.Men i fallet med den 15-åriga flickan i teve-rummet pågår det en rättegång. Polisen har hittat DNA från den misstänkta i flickans underliv. Pojken har vid ett av förhören också erkänt våldtäkten. Vi gör så gott vi kan, sen finns det lägen där om det är mycket, det är stökigt, det blir en rörig situation Nä, vi har inte full koll. Det har jag varit med om, vi har inte full koll, säger en anonym skötare.För Amanda - som vi har gjort reportage om tidigare - var det efter att hon flyttades från BUP till vuxenpsyk som hon började berätta om att hon blivit utsatt för sexuella kränkningar.Det var hösten 2014. Hon var då 15 år. Men barn under 18 år som är inlagda med tvång ska inte vårdas bland vuxna. Det har Sverige skrivit under i barnkonventionen där det tydligt står att frihetsberövade barn ska hållas åtskilda från vuxna.Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP i Stockholm och har det yttersta ansvaret över vården på BUP. Det är inte många man skickar dit. Men det har hänt.Hur lämpligt är det att skicka barn och unga till Piva? Det kan jag säga är helt olämpligt. Det är förkastligt.Men ändå gör man det? När man har gjort det tror jag situationen har varit helt omöjlig att hantera.Amanda blir kvar på vuxenavdelningen i fyra och en halv månad. Hennes mamma berättar att de andra patienterna var mellan 25 och 40 år, de flesta var män. Amandas mamma var ofta och hälsade på på avdelningen för att stötta sin dotter. Hon berättar att personalen sagt till Amanda att hon inte fick ha kjol på sig. För det kunde vara triggande gentemot, bara det att man inte får klä sig som man vill för det var inte så att hon hade väldigt korta kjolar, men hon fick inte ha kjol. För det kunde triggaTrigga vadå? Trigga dom andra männen som var där på avdelningen till att bli ett objekt som var okej att antasta.Att läkare tar beslut om patienters kläder är inget konstigt, enligt den ansvariga chefsläkaren Sten Jacobsson. Bedömer den ansvarige läkaren att det här är olämpligt på grund kjolens utseende, så är det en del i bedömningen av hur vården bäst ska bedrivas.Men trots att Amanda inte använde kjol, blev hon snabbt sexuellt trakasserad, enligt hennes mamma. Hon kunde också uttrycka det, både till mig och hon försökte det till personalen också. Jag känner mig inte trygg här. Männen sätter sig bredvid, det var mestadels män, de satte sig bredvid henne i de rummen som var gemensamma, och tog på henne och försökte kyssa henne. De tafsade på henne, och hon sa till personalen hjälp mig!.Vad gjorde personalen då? Ja, då får du flytta på dig.Det var vad de sa till henne? Det var vad en del sa till henne ja.Att Amanda inte kände sig trygg på vuxenavdelningen framgår också av en anmälan som hon gjorde från avdelningen till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. I anmälan uppgav hon bland annat att hon kände sig rädd inne på avdelningen. Hon kunde ju ringa och prata med mig på nätterna och gråta. På kvällarna och nätterna ringde hon ofta och grät. Hon var ju förtvivlad, säger Amandas mamma.Den ansvarige chefsläkaren Sten Jacobsson säger att personalen på Piva är väl medveten om den här problematiken och att det finns klara rutiner, och är det fråga om brott ska det anmälas till polisen. Han reagerar över vad personalen ska ha sagt till Amanda - att hon skulle flytta på sig - när hon kände att hon blev utsatt för sexuella kränkningar. Att formulera det på det viset, det tycker jag är olämpligt, säger Sten Jacobsson.Varför då? Patienten vistas ju där för vård och då handlar det ju om att vi i samråd med patienten planerar den vården. Och vården görs ju tillsammans med patienten, det är ju inte enbart patientens sak att flytta på sig.De här fallen på vuxenavdelningen och på BUP i Stockholm är bara några exempel på när tjejer berättat om övergrepp och kränkningar inom psykiatrin.Men hur ser det ut generellt i Sverige?IVO som tar emot anmälningar av patienter registrerar inte ärendena efter kategorier som t ex sexuella trakasserier eller övergrepp, så det är svårt att ge en heltäckande bild av hur ofta det sker. Men vi hittar snabbt flera rättsfall.Det senaste är från Sundsvall, där en manlig patient i våras dömdes för flera våldtäkter som han begått inne på en av de psykiatriska avdelningarna. I tre dagar i rad tog sig mannen in i en kvinnlig patients rum och våldtog henne. Först vid den tredje våldtäkten upptäcktes han av en skötare. I Malmö har flera fall av våldtäkter varit aktuella de senaste åren, en på BUP 2014, och två på en och samma avdelning - 2011 och 2013 - på den psykiatriska intensivvårdsavdelningen Piva. Ett av dom fallen ledde till fällande dom.Det var strax efter klockan 10 den 6 september 2013. En 20-årig tjej hade varnats av personalen för en av de manliga patienterna. Men just den här förmiddagen ligger avdelningen öde.Personalstyrkan är på ett rapporteringsmöte och avdelningen är helt tom på personal.Den manliga patienten, som är några år äldre, tvingar in den 20-åriga tjejen på sitt rum. Där våldtar han henne.Flera gånger skriker hon på hjälp, men eftersom det inte finns någon personal på avdelningen så är det ingen som hör henne.I Malmö har bristerna inom psykiatrin varit i fokus på grund av de många självmorden som skett. Sen 2013 har fler än 40 patienter tagit livet av sig. Självmorden har skett inne på avdelningarna, i anslutning till utskrivning eller under permission.I somras rapporterade Sydsvenskan om en hemlig internrapport som avslöjade en skrämmande arbetsmiljö inne på den psykiatriska kliniken. Det handlade om mobbning och trakasserier personal emellan. Företaget bakom rapporten varnade för anarki och pekade på en betydande risk för patientsäkerheten. Vi hade manliga patienter som lurade in kvinnliga patienter på sina rum och visade könet för dom och såna här grejer. De blottade sig, det var mycket tafsande och kladdande rent allmänt, säger en anonym skötare.Vi får kontakt med flera före detta anställda på vuxenavdelningen Piva, där våldtäkten skedde 2013. Det är tre skötare som oberoende av varandra vill berätta. Eftersom de vill vara anonyma har vi bytt deras röster. Du kan ju ha manliga patienter som vill sitta väldigt nära, som lägger händerna på låren och klappar dem på rumpan eller tar dem på brösten.Skötarna berättar alla tre om att det hände att yngre tjejer blev trakasserade och utsatta för sexuella övergrepp av de manliga patienterna.En av skötarna som vill vara med med sitt riktiga namn - Tommie Olsson - slutade på kliniken efter en konflikt med arbetsgivaren. Enligt honom var det flera i personalen som inte tog övergreppen på allvar. Och det är där det brister många gånger, viss personal bryr sig inte om det utan tycker att det är deras sak.Men du reagerade på det här, men hur var det i resten av personalgruppen, hur såg man på det här? Ja, vissa hade samma inställning som jag att det var fel, men många sket ju också i det. Så man har en väldigt skev inställning till i en del av personalgruppen på grund av att man accepterar mer bara för att de är intagna med tvång, säger Tommie Olsson. Alla i personalen visste att det förekom, men det var ingen som lyfte på ögonbrynen. Men när det är så och du har en patient som har den typen av problematik och du låter det ske så gör du patienten sjukare. Det går inte försvara det, säger en anonym skötare.Men varför gjorde inte du mer för att stoppa de här? Man är så inne i det. Man är så inne i jargongen på något sätt. Det blir en sjuk del utav vardagen.Vi kontaktar Region Skånes pressansvarige för psykiatrifrågor Klas Andersson. Vi vill göra en intervju med någon med ansvar för avdelningen. Vi vill ha svar på hur man arbetar för att förhindra sexuella övergrepp. Han ska återkomma med besked.Skötarna i Malmö berättar om flera händelser där kvinnliga patienter utsatts för trakasserier och övergrepp. De säger att det tystades ner.Den före detta skötaren Tommie Olsson berättar att han under ett pass upptäcker att två patienter har sex i ett av rummen. Den kvinnliga patienten säger direkt efteråt att hon blivit tvingad. Tommie Olsson tyckte därför att det skulle anmälas. Detta rapporterades till ansvarig sjuksköterska. Men det rycktes bara på axlarna och ja, vad ska vi göra åt det? Och sen så tystades det ner.Hur påverkades den här tjejen av det här? De närmaste dagarna var hon dämpad och deppig. Jag försökte prata med henne, men hon ville inte prata. Hon var allmänt uppgiven.Tommie Olsson beskriver hur han försökte övertala andra på avdelningen att de skulle göra en polisanmälan. Men den misstänkta våldtäkten anmäldes aldrig, enligt Tommie Olsson. Jag tog också upp det här med vår avdelningschef och hon sa bara då att det är upp till patienten att anmäla det.Så det blev inte någon avvikelse? Nej, inte ens en avvikelse.Jag har begärt ut uppgifter om händelser såsom sexuella trakasserier och våldtäkter som har registrerats inom vuxenpsykiatrin i Malmö av Region Skåne.I svaret uppger man att det inte finns några rapporter eller avvikelser gällande sexuella trakasserier. Inte en enda.När det gäller våldtäkter redovisar man de två rättsfall som har har varit kända sedan tidigare. Den misstänkta våldtäkten Tommie Olsson berättar om finns inte med.Vi ber återigen Region Skåne att svara på våra frågor. Varför anmäldes inte den misstänkta våldtäkten - som Tommie Olsson berättar om - till polisen?Klas Andersson är pressansvarig för psykiatrifrågor på Region Skåne.Hej.Hej, jag har försökt här ett tag och få till en intervju med en ansvarig på Piva. Mmmm. Ja, just det. Nej, jag har inget namn till dig, det kan jag svara på en gång.Ingen ansvarig på Piva eller högre upp i organisationen vill svara på våra frågor, men Klas Andersson säger att han ska fortsätta försöka.För att kunna förbättra vården och se till att misstag inte sker igen finns systemet med avvikelser. En avvikelse ska skrivas när något har brustit i verksamheten, på så sätt kan man utreda händelsen och sedan förbättra arbetssätt eller rutiner. Men skötarna berättar att avvikelser inte uppskattades av enhetschefen. För många avvikelser skulle göra att avdelningen skulle få dåligt rykte. Du ska ju alltid skriva en avvikelserapport, så skrevs det ju alltså sällan eller aldrig någon avvikelserapporter på Piva.Men varför gjordes inte det då? Det är den här tysta jargongen. Hjälper jag dig så hjälper du mig. Många ser det som ett svek.Även på BUP i Stockholm vittnar anställda vi har kontakt med om en tysthetskultur. De säger att det inte alltid uppskattas när man skriver avvikelser. Särskilt när det gäller händelser som kan skada kliniken.I fallet med den 16-åriga tjejen som blev inlåst av en manlig medpatient på en toalett, begicks det flera fel av personalen. Det säger de anställda som vi har kontakt med.Eftersom patienten hade extravak borde det inte kunna ske att en annan patient lyckas låsa in sig med henne på toaletten. Chefsläkaren Sten Jacobsson har inte hört om händelsen förrän nu. Det är en allvarlig avvikelse. Självklart ska det finnas en avvikelse på den händelsen. Varför är det allvarligt om man inte har skrivit en avvikelse? Ja, ur patientsynvinkel så ska man vara skyddad när man vårdas i sjukvården. Det ingår i hälso- och sjukvårdslagen. Vi ska ge patienterna trygghet och klarar vi inte av att ge patienterna trygghet, då måste vi överväga om det här ska anmälas enligt Lex Maria.Vi ber om att få ta del av de avvikelser som har skrivits under den här tidsperioden. Vi vill se om man valt att inte skriva en avvikelse på händelsen, om man har försökt dölja misstagen. Handlingarna är offentliga och brukar lämnas ut av sjukhusen efter att de strukit över känsliga uppgifter. Men kliniken vill inte lämna ut avvikelserna och hänvisar till sekretessen. Vi ber då istället vår källa att kontrollera om avvikelsen finns. Vi vet ju att händelsen har inträffat, eftersom den beskrivits skriftligt av personalen tidigare. Efter några dagar får vi besked. De skrevs aldrig någon avvikelse.Hej, jag skulle få titta på en förundersökning. Är det något som är beställt? Här på tingsrätten ligger den sekretessbelagda förundersökningen som gjordes i våldtäktsfallet 2013 - då en 20-årig tjej blev våldtagen av en äldre patient, medan hela personalstyrkan var på ett möte. Sjukhusets hantering av det här fallet är fullt av brister. Inte bara det att personalen lämnat hela avdelningen tom när de visste att den manliga patienten kunde vara farlig, utan också det som händer efteråt. I förundersökningen framgår det att det är en sommarvikarie som tills slut upptäcker den pågående våldtäkten i ett av rummen. Den kvinnliga patienten flyttas efteråt till en annan avdelning. Och till en början vill hon inte anmäla det som hänt till polisen, eftersom hon är rädd att den manliga patienten ska hämnas. Men i polisförhören framgår det att det sker diskussioner på avdelningen om man ska göra en anmälan ändå. Men det dröjer fem hela dagar innan man anmäler våldtäkten till polisen.Under de här dagarna hinner personal tvätta de båda patienternas kläder. De städar också rummet, där våldtäkten skedde, flera gånger. För polisen innebar det här att man inte kunde genomföra en teknisk undersökning.Varför anmäler man inte våldtäkten till polisen på en gång?Vi frågar Region Skåne. Den pressansvarige för psykiatrifrågor, Klas Andersson, säger att det inte var sjukhuset som anmälde våldtäkten till polisen, eftersom de inte får anmäla den här typen av brott.Klas Andersson, pressansvarig: Vi får inte polisanmäla själva som organisation, så kan inte vi polisanmäla en brottslig handling utförd av en individ mot en annan.Uppgiften har fått av en av de före detta chefsläkarna. Men vi tittar efter i förundersökningen. Bland alla handlingar finns också den polisanmälan som till slut gjordes.I den står det tydligt att det är sjukhuset som står som anmälare till våldtäkten. Vi kontrollerar också vad som gäller, och visst får man på sjukhuset anmäla om det sker en våldtäkt.Vi ringer upp Klas Andersson igen. Jag tar tillbaka allt jag har sagt till dig. Det var fel av mig, säger han.På Region Skåne tar man tillbaka det man tidigare sagt. Vi får också besked via mejl att man visst får anmäla våldtäkter. Men anledningen varför polisanmälan dröjer - vilket kan ha riskerat polisens utredning - vill man inte svara på. Jag kan inte svara på några av dina frågor, säger Klas AnderssonJag kontaktar den dåvarande enhetschefen. Enligt henne är anledningen istället en annan.Hon säger att polisanmälan dröjde på grund av att sommarvikarien som upptäckte våldtäkten inte berättade om vad hon sett. Enligt chefen visste ingen på avdelningen vad som hade hänt. Men förundersökningen visar något annat. Här bland vittnesmål och journalanteckningar står det tydligt att vikarien beskrev händelsen samma dag i en omvårdnadsanteckning. Hon berättade också om våldtäkten för andra i personalen. I polisförhören framgår det att läkare, vårdare och andra ansvariga på avdelningen, redan samma dag, visste vad som hade hänt.Vi har nu fått tre olika besked av Region Skåne om varför man dröjde i fem dagar med att polisanmäla våldtäkten. När vi granskar svaren ser vi att de inte stämmer. Men i handlingarna på tingsrätten hittar vi ytterligare en förklaring.Här går det att läsa att personal på avdelningen vittnar om att man ville tysta ned händelsen, eftersom den inte var bra för avdelningen.Vi får aldrig någon intervju med ansvariga för psykiatrin i Malmö. De vill inte ställa upp innan programmet ska sändas.Istället får vi skicka våra frågor via mail. Vi ställer 20 frågor om kritiken som framkommer i vårt program.Dagen efter får vi svar. Det är klinikens verksamhetschef Hans Brauer som skriver:Det är ett ytterst tragiskt fall som ni tar upp och jag är den förste att beklaga att något sådant har kunnat hända i vår verksamhet. Som patient ska du kunna känna dig säker och trygg under din vårdtid hos oss. I detta fall har vi uppenbarligen inte lyckats med vårt uppdrag.Han skriver också att sedan han började på kliniken 2015 har han inte fått in några avvikelser gällande trakasserier. Han skriver också att alla anställda har en anmälningsskyldighet att skriva avvikelser. I januari har personalen också påbörjat en utbildning i bland annat etik och bemötande-frågor.I det här reportaget har vi försökt få svar på om kvinnliga patienter inom den slutna psykiatriska vården får tillräckligt skydd när de blir utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp. Det finns många psykiatriska inrättningar i Sverige och vi vet inte hur det ser ut på dem alla. Men i flera händelser - från t ex Malmö och Stockholm - har vi kunnat visa att skyddet har brustit.Vi är tillbaka vid receptionen på BUP i Stockholm. Hej, ska hämta en journal ...det var ett annat ärende. Men här kommer ditt. Så varsågod.En mamma vars dotter har tagit livet av sig hämtar ut det som finns kvar. Två bruna kuvert. Två tjocka luntor med papper. Det är journalerna över vården som har getts. Innan vi träffas har Amandas mamma sagt att hon inte vill läsa journalerna. Hon är inte redo än. Men när hon har blivit det tänker hon använda allt material för att driva Amandas fall vidare. Så småningom när jag är stark vill jag ha papprena för jag tänker det kan ju inte stanna vid det här, utan jag måste gå vidare.Det är flera saker hon vill ha svar på. Inte bara om kränkningarna, utan också om de många bältningarna och den långa isoleringen som vi har berättat om i våra tidigare program. Idag kan jag tänka så här, ja, med facit i hand, hade inte de här besluten fattats så hade kanske min dotter levt.Reporter: Mikael FunkeProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se
Ett år fullspäckat av granskningar och nyhetsdokumentärer. Idag ska vi återvända till några av våra tidigare granskningar och se vad som har hänt sen sist? Made in IndiaI september granskade Kaliber i två program svenska ridsportföretag och kunde visa att tillverkningen av deras ridutrustning som träns, grimmor och hästtäcken tillverkades under dåliga arbetsförhållanden i Kanpur.Made in India: om ridsportens smutsiga baksida, del 1Made in India: om ridsportens smutsiga baksida, del 2Kanpur är den största staden i delstaten Uttar Pradesh i norra Indien. En industristad vid floden Ganges med växande befolkning och stora miljöproblem. Det är här som merparten av de hästsportartiklar, som säljs på den svenska marknaden, tillverkas.Det är 45 grader varmt när vi visas runt i de dåligt ventilerade fabrikerna och garverierna. Vikram, som jobbar i ett garveri, berättar att han får andningsproblem av sitt jobb.Överallt i lokalerna är det smutsigt och blött på golvet av de olika kemikaliebaden. Här pågår mässingsplätering, förnickling och förkromning. Det står tomma dunkar med symbolen brandfarligt på i travar i lokalerna. Det luktar starkt av kemikalier, men ingen av de som jobbar där har någon form av skyddskläder på sig. De doppar spännen i baden med sina bara händer.Jag får problem med andningen av jobbet, huden kliar på grund av alla kemikalier och en stor del av min lön går till att köpa mediciner. (Asad, arbetare)På plats i Kanpur besökte vi nio fabriker som producerar åt Hööks hästsport, Granngården, Gekås i Ullared, Globus eller Biltema - och andra europeiska märken som säljs hos kedjorna i Sverige.Inte på någon av fabrikerna eller garverierna såg vi arbetare med skyddsutrustning, trots att de jobbar med farliga kemikalier. Alla fabriker hade brännbart material som tygmassor, skräp och kartonger liggandes i lokalerna. Vi såg också tomma och fulla behållare med brandfarliga ämnen som förvarades oskyddat i fabrikerna. Det är inte är ovanligt med bränder i fabriker i Kanpur. Men vad vi kunde se saknade de fabriker vi besökte brandvarnare och uppmärkta nödutgångar. I den fabrik som hade skyltad nödutgång var den blockerad av kartonger.Vi pratade också med arbetare som vittnade om att de blir sjuka av sina jobb. Även miljöorganisationer och läkare i Indien bekräftade bristerna i fabrikerna.Det är kemikalierna och ångorna i garverierna som gör det lätt för arbetarna att få "dry eye". Det finns olika stadier av sjukdomen, som också kan bli så allvarlig att man blir blind. (Professor R.C. Gupta)Men problemen som finns kopplade till läderindustrin i Kanpur stannar inte där. Kemikalierna och tungmetallerna som används för att tillverka läder påverkar så många fler än bara de som jobbar i fabrikerna. Det drabbar också de som lever i och omkring staden. Och de här miljöproblemen har varit kända i årtionden.Det är som om folk drabbas av spetälska.(Sushmita Sengupta)Sushmita Sengupta har varit i Kanpur och gjort research om föroreningarna där. Hon berättar att någonting som kan liknas vid spetälska drabbar bönderna som arbetar med händerna bland grödorna. Mixen av kemikalier och tungmetaller som finns i vattnet gör att skinn och muskler fräts sönder.Det finns flera hundra garverier i Kanpur. De flesta ligger vid den heliga floden Gagnes som rinner genom stan.I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier och tungmetaller användas, som krom, ammoniak, svavelsyra och salt. Företagen i granskningen medgav att de hade dålig koll på arbetsmiljön, förhållandena i de fabriker de köper hästutrustning från och den miljöförstöring som tillverkningen är upphov till. De levde helt enkelt inte upp till sina uppförandekoder.Hade det här uppdagats i Sverige hade det varit stopp direkt på flera av de här arbetsmomenten. (Håkan Olsson, chef på Arbetsmiljöverkets inspektionsavdelning)Så vad har hänt efter vår granskning? Innan vi pratar med företagen ska vi återvända en sista gång till Mohammad och de andra arbetarna i Kanpur. Vi frågar Mohammad hur det kommer sig att han vill och vågar berätta om förhållandena i garverierna? För att jag hoppas att ni kan göra något bra för oss. Jag är fattig, men jag vill ha ett bra jobb, svarar Mohammad.Företagen synar sina fabrikerMalin Helde är VD och inköpsansvarig på varuhuset Gekås. De säljer häst och ryttarprodukter för 75 miljoner varje år och är ett av företagen i granskningen som efter programmen beslutade sig för att ta reda på mer om förhållandena i ridsportsfabrikerna i Indien. Vi var tre personer som åkte till Kanpur i slutet av september för att få en bra överblick av läget. Då var vi på så många fabriker vi hann med och både gjorde egna visuella inspektioner och diskuterade med fabrikerna. Vi hade också externa inspektioner, alltså indiska personer som jobbar med uppförandekoder hela tiden, så att vi fick en djupgående inspektion. Hur var det då? Ja, det var blandat. Vi hade några fabriker som såg jättefina ut, vi hade några fabriker som var mycket att göra med, skulle jag säga, men med fabriksägare som var väldigt samarbetsvilliga. Några av dem kunde väldigt lite om området kunde vi konstatera. Så det handlade mycket om diskussioner om hur vi skulle tillsammans hjälpas åt för att få en bättre situation. Och så hade vi ett par fabriker som vi inte tyckte var tillräckligt bra och som vi kommer att avsluta med. Och då var det dels för att det inte såg bra ut, dels för att fabriksägarna inte hade en attityd som gör att vi ser att det går att utveckla. De var inte positivt inställda till att förbättra.Även Biltema och Hööks hästsport har efter vår granskning gjort inspektioner av fabrikerna i Kanpur. I Biltemas fall ledde det till att dom avslutade sina inköp av läderprodukter därifrån.När vi kontaktar Biltema vill de fortfarande inte vara med på en bandad intervju, men skriver att skälet är man gjort bedömningen att man inte kan säkra hela kedjan från slakteri till sömnad, utifrån sin uppförandekod och i avseendet djurvälfärd.På frågan om var deras läderprodukter ska tillverkas istället svarar Biltema att det i dagsläget är oklart om produkterna kommer att ersättas och att det beror på om de kan hitta en samarbetspartner som kan garantera en hållbar leverantörskedja.Hööks VD Joachim Höök säger till Kaliber att han och företagets inköpschef har besökt Kanpur efter vår granskning. Där träffade de fabrikörer för att diskutera hållbarhetsfrågor. Han säger också att företaget nu arbetar på ett program för att kunna göra oberoende kontroller.Vi granskade ett grossistföretag, Globus. De säger att de i fortsättningen bara kommer köpa produkter från leverantörer som jobbar aktivt med arbetsvillkoren i sina fabriker och som köper från bra garverier. Globus har också börjat ange ursprungsland och hur lädret är garvat i marknadsföringen av sina träns.Det femte företaget i vår granskning, Granngården, köper hästsportsprodukter via svenska och andra europeiska grossister. Efter granskningen tog de kontakt med grossisterna för att säkerställa att fabrikerna de anlitar följer företagets uppförandekod.Det här ledde till att vissa artiklar plockades ut ur Granngårdens sortiment, berättar VD Per Sigvardsson. Vi blev uppmärksammade av ert reportage i Kaliber om förhållanden på en specifik fabrik. Vi tog upp det direkt med vår leverantör. Och de i sin tur har besökt fabriken. Det är fyra produkter i vårt sortiment och de produkterna har vi plockat bort ur sortimentet fram tills dess att vi kan med säkerhet veta att produktionen går till på ett korrekt sätt.Men det finns svårigheter med att tillverka i och köpa från Kanpur, säger Gekås VD Malin Helde. Till exempel är det svårt att bedöma hur miljövänliga garverierna är, och att styra vilket garveri tillverkarna ska köpa lädret från. Gekås handlingsplan innebär en granskning av garverierna och regelbundna besök i Indien. Men att sluta köpa helt från Kanpur tänker Gekås inte göra säger hon. Nej, vi har diskuterat det också, självklart, det får man göra i en sådan här situation. Men jag ser ju att vi har större möjligheter att påverka om vi fortsätter jobba i området. Och det finns stor förbättringspotential. Att vi kommer och börjar prata om de här frågorna och ställer krav, det tror jag ju faktiskt kan leda till ökad medvetenhet i området. Och det tror jag ju är jätteviktigt.Reporter Veronika KarlssonReporter Matilda Eriksson-Rehnberg"Personligen tycker jag att det är fult"I oktober 2014 kunde Kaliber visa hur barn lockas till dyra köp inne i dataspelet Minecraft. Ett av världens största dataspel. Privatpersoner som driver egna Minecraft-servrar, det vill säga egna spelvärldar, kan tjäna stora pengar på att sälja extrasaker inne i spelet till andra spelare.Hela reportaget: Fulspel i dataspelsbranschen?Vi kunde visa att många av de som handlar på svenska servrar är barn, mellan 8 och 13 år gamla, och att det inne i spelet ofta riktas direkta köpuppmaningar till barn, något som varken är tillåtet enligt svenska eller europeiska reklamregler. Då, i oktober, ville inte Mojang ställa upp på någon intervju om köp- pch säljverksamheten i sitt spel. De uppdaterade sina regler om vad som gäller för de här privata serverägarna, vilket av många tolkades som att det nu skulle bli hårdare tag mot försäljningen i spelet. Men när Kaliber nu får en intervju med Mojangs chefsutvecklare Jens Bergensten är budskapet ett annat. Vi anser ju att det är ok att även leva på att driva en Minecraftserver. Och vilket ansvar har ni på Mojang för att det säljs till minderåriga på de här servrarna? Ja, det är väl en tolkningsfråga antar jag. Vi tycker också att det är fel och det finns ju lagstiftning för sådant där, hur man får göra reklam till minderåriga och liknande. Då är ju frågan om det är Mojangs ansvar att se till att folk följer lagen? Det är inte jag så säker på. Samtidigt är det ju ni som har öppnat upp för att privata serverägare i ert spel kan ta betalt, så finns det inte en ansvarskurva här ändå? Nej, men jag förstår inte hur man kan se det på det sättet. Jag tycker ändå att det är den som faktiskt driver den här servern, att det är deras ansvar att se till att det de säljer är etiskt. Hur ser du på att det riktas direkta köpuppmaningar i spelet som ändå riktar sig till barn på de här servrarna? Personligen så tycker jag att det är fult. Och jag försöker ju när jag pratar med folk, utbilda dem i att man kan spela på servrar som inte gör så. Hittills har ni ju inte stängt ner någon server för att de inte följer era regler kan det komma att bli så i framtiden? Vi försöker ju driva en dialog med servrarna först. Vi försöker få dem att ändra sig om vi tycker att de inte följer reglerna. Men om de inte ändrar sig då är det klart att då får vi ju försöka, med de medel som vi har, stänga ner en server, säger Jens Bergensten, chefsutvecklare på Mojang som skapat dataspelet Minecraft.Reporter Mikael SjödellKarl Johans testamenteKommer ni ihåg Karl Johan Johansson och hans testamente?Karl Johan dog 1993 utan familj och testamenterade sina pengar till fattiga i bygden genom en stiftelse i sitt namn. Men Karl Johans yttersta önskan uppfylldes aldrig. Det ringde lyssnaren Berit om, som bodde granne med Karl Johan när hon var barn. Den 8 mars sände Kaliber programmet "Den sista viljan" om det bortglömda testamentet. Frågan är vad som hänt sen dess?Mina resterande tillgångar i form av bankmedel och premieobligationer skall efter min död förvandlas till en stiftelse, för behövande, mindre bemedlade och studerande. (Ur Karl Johans testamente)Karl Johan hade inga arvingar och då är det Allmänna arvsfonden som är den rättmätiga arvingen, men det går alltså att skriva testamente. Av de 1 800 som dör utan arvingar varje år skriver också 1 200 testamente, precis som Karl Johan Johansson.Berit bodde inte längre kvar, men testamentet satte sig i minnet och flera år senare undrade hon vad som hade hänt med hans vilja. Berits bror bodde däremot kvar i området. Ja, jag var ju med min bror och då blir det ju att man pratar. Ingen visste om det hade delats ut några pengar.Karl Johan skriver i sitt testamente att de som ska få pengar från stiftelsen ska vara skrivna i Bitterna pastorat. Ansvaret för stiftelsen delar han upp. Kyrkorådet i Bitterna ska se till att det blir en styrelse som ansvarar för utdelningen. Den lokala banken, Skaraborgs läns sparbank, ska förvalta pengarna och verkställa testamentet. Det är också banktjänstemän som bevittnar testamentet. Det finns ingen skyldighet att ta emot ett arv, men både kyrkan och banken meddelar att de är villiga att göra som testamentet säger.Men mer än 20 år senare frågar Berit runt för att få reda på vad som har hänt med pengarna Jag tyckte ju att det var förfärligt att hans vilja då, att ingen hade gjort någonting åt det, säger Berit.22 år har gått och Karl Johan, som levde fattigt och sparsamt hela sitt liv, verkar inte ha fått sin yttersta vilja uppfylld. Ingen har fått ta del av de hopsparade nästan 270 000 kronor han lämnade efter sig. Det har väl naturligtvis funnits sådana som har kunnat få de här pengarna. En ungdom som går på gymnasiet som kanske får 10 000, det är ju mycket för en sån som har det knapert. Så då tänkte jag att är fel att ingenting görs, säger Berit.Ett namn som återkommer i mötesprotokollen under åren är Inger Gustafsson. Hon är idag vice ordförande i församlingsrådet i Vedum. Jag träffar henne och ordföranden i rådet Stig Johansson på församlingshemmet i Vedum. Inger känner väl till Karl Johan Johansson och hon var med på det allra första mötet där Karl Johans testamente togs upp. Ja, det var väl väldigt bra att det är någon som vill donera pengar till ett sådant ändamål så att ungdomar kan söka. Men sedan var det ju inte så lätt att dela ut och så när man läste testamentet, säger Inger Gustafsson.Stig är alltså den som är ordförande sedan några år tillbaka. Jag tror inte att det är någon som inte haft avsikt eller viljan att det ska lösas. Men det har inte varit högsta prioritet någon gång och så är det massa omständigheter hela tiden, säger Stig Johansson.Men efter Kalibers granskning blev det fart på församlingsrådet. Det bildades en stiftelse för att dela ut pengar. Stig Johansson blev ordförande och han berättar nu att de i en lokaltidning i augusti annonserade efter sökande. Och vi fick två sökande och de fick alltså 5 000 kronor var. Vad är det för personer som fått pengar? De studerar på högskolan båda två, men de bor fortfarande kvar i församlingen. En studerar i Göteborg och en i Uppsala, säger Stig Johansson.Enligt Karl Johan Johanssons vilja och testamente är det alltså personer som bor i nuvarande Vedums församling och studerar som ska få ta del av avkastningen av hans pengar. Ordföranden i stiftelsen, Stig Johansson, berättar att de i styrelsen nu ska diskutera om de ska försöka få till en så kallad permutation, en förändring, för att det ska bli lättare att betala ut pengar. De vill kunna dela ut till personer som är födda i församlingen, men nu bor på en annan ort när de studerar. Och de vill också kunna dela ut pengar från själva kapitalet, alltså inte bara från avkastningen. Trots att det tagit väldigt lång tid att dela ut de första pengarna är Stig Johansson nu nöjd. Det är jättetrevligt. Och jag hoppas verkligen att det fortfarande finns människor i livet som vet vem Karl Johan Johansson var. Då är det ju jättetrevligt att det här kommer igång och kan gå enligt hans vilja, avslutar Stig Johansson.Hela reportaget: Den sista viljanReporter Jonna Burén Reporter Annika H ErikssonHårdare kontroller av trafikskollärareVem stoppar sexualbrottsdömda trafiklärare? Det frågade vi oss tidigare i höstas när vi granskade den myndighet som ska kontrollera det här. Vi upptäckte att Transportstyrelsen saknade kontroll och att dömda lärare i vissa fall kunde arbeta kvar trots att de tafsat eller till och med försökt köpa sex av sina elever. Och efter vår granskning kräver branschen ändring.Hela reportaget: Vem stoppar sexualbrottsdömda trafiklärare?Ett av de fall Kaliber granskade gällde en trafiklärare som i bilen började smeka sin kvinnliga elev på låret. Han bad henne så småningom att stanna bilen och byta plats med honom. Medan han sedan körde började han tafsa allt grövre och la till slut handen mot hennes kön utanpå byxorna och sa: "Vet du hur skönt det skulle vara att stoppa in ett finger?"Kvinnan berättade senare i förhör att hon suttit paralyserad av skräck och inte förmått protestera när mannen sen stoppade handen innanför hennes trosor och gjorde det han sagt att han ville. Kvinnan mådde efter händelsen psykiskt mycket dålig och det tog ett år innan hon orkade anmäla mannen, som då erkände. Men trots det kunde han fortsätta jobba som trafiklärare i över ett år innan Transportstyrelsen återkallade hans behörighet.Kalibers granskning visade att det finns flera fall där trafiklärare som dömts för sexbrott eller allvarliga trafikbrott kunnat jobba kvar. Ett exempel gäller Anna, som egentligen heter något annat. Hennes trafiklärare dömdes för ofredande efter att ha tafsat henne på rumpan och försökt pussa henne. En händelse som fått stora konsekvenser för Anna. Det har väl inte påverkat mig så jättebra. Jag har fortfarande inget körkort, jag vågade inte sätta mig i den sitsen. Jag är rädd för att möta honom, berättar hon.Hur kommer det sig då att Transportstyrelsen, som alltså är den myndighet som ansvarar för lämplighetsprövningen av trafiklärare, inte stänger av trafiklärare som dömts för brott som gör dem olämpliga för sitt jobb? En anledning visar sig vara att myndigheten inte per automatik får information från rättsväsendet när en trafiklärare döms. Stig Brahn är enhetschef på Transportstyrelsen. Vi har egentligen inte system som underlättar den här typen av kontroll heller. Utan ska vi göra det, vilket vi alltså inte gör regelmässigt, då måste vi göra det manuellt. Och det ingår inte som en ordinarie del i tillsynen, säger han.Kalibers granskning har lett till att Sveriges trafikskolors riksförbund, STR, nu har krävt bättre kontroll av landets trafiklärare. Förbundet har skickat en skrivelse till näringsdepartementet, där man pekar på behovet av lagändringar. Bland annat vill STR att Transportstyrelsen per automatik ska få information om när en trafiklärare döms i domstol och att det ska införas krav på att trafiklärare ska visa upp utdrag ur brottsregistret innan anställning på en trafikskola. Berit Johansson är ordförande för STR. För det första ger vår skrivelse ett signalvärde utåt att vi tar allvarligt på de här frågorna. Men det måste också finnas en lagstiftning som stöttar upp detta, så att man tidigare kan upptäcka och förhindra att något olämpligt sker eller att någon som är olämplig för det här yrket kommer in i det, säger Berit Johansson.Också Transportstyrelsen har agerat efter Kalibers granskning. Myndigheten har satt igång ett arbete med att se över om kontrollen av trafiklärare kan förbättras redan med befintlig lagstiftning. Bland annat undersöker Transportstyrelsen nu om det är juridiskt möjligt att samköra myndighetens register över behöriga trafiklärare, med brottmålsdomar som en annan avdelning på myndigheten med automatik får information om. Det har vi just nu jurister som undersöker och där har jag inte svaret på frågan än, säger Stig Brahn, enhetschef på Transportstyrelsen.Reporter Joel WendleInget åtal för tvångsinjektioner på utvisningsresorHösten 2014 sände Kaliber en prisbelönt granskning av Kriminalvårdens utvisningsresor. Vi kunde bland annat visa att det ombord på de flygplan med tvångsutvisade personer vid flera tillfällen förekom att de utvisade injicerades med lugnande medel när de uppgavs vara stökiga, aggressiva och svåra att hantera. Lyxresor och tvångsinjektioner: del 1 Lyxresor och tvångsinjektioner: del 2 Tvångsinjektioner får bara ges om man står under tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiatrisk vård. Och i de här fallen handlade det inte om det.Kriminalvården polisanmälde och en förundersökning startades. Dessutom anmäldes tvångsinjektionerna till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. IVO bestämde sig för att åtalsanmäla två personer, en sjuksköterska och en läkare, just för att de misstänkte att det var fel att ge dessa sprutor.Strax innan jul kom beskedet från åklagare: förundersökningen läggs ned för att brott inte kan styrkas.Amanda blev bältad 44 gånger på tre månader - nu granskas vårdenI november granskade Kaliber i en serie reportage hur tvångsmetoder används inom barn- och ungdomspsykvården. En serie som har fått många lyssnare att reagera. Vi granskade barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm och kunde berätta hur personal vittnade om hur patienter spänts fast som straff. Vi kunde berätta om Amanda som blev bältad på BUP-kliniken i Stockholm 44 gånger på bara tre och en halv månader. Vi visade också att barn och unga allt oftare behandlas med tunga mediciner och att det skrivs ut mer neuroleptika än någonsin på BUP. Men de starka medicinerna har allvarliga biverkningar. I 15-åriga Claudio's journal kunde vi läsa hur han blev sämre och sämre av medicinerna han fick och hur han till slut var nära att dö på grund av biverkningarna under tiden han vårdades.De här två fallen och statistiken som Kaliber kunde visa väckte starka reaktioner. En av de som reagerade var Jessica Ericsson från Liberalerna som är ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen inom Stockholms läns landsting. Med anledning av programmet i måndags om en kille som hade fått väldigt tung medicinering på ett sätt som lät förskräckligt, helt enkelt, så har jag pratat med förvaltningen igår om att vi behöver ha en medicinsk revision här där man går igenom journalerna, för att se att man faktiskt kikar över hur det ser ut. Använder man rätt mediciner vid rätt tillfälle? Hur sker uppföljningen? För det som beskrevs kring den killen, sådant ska inte förkomma. Och det är jättebra att han har gjort en IVO-anmälan, säger Jessica Ericsson från Liberalerna.Kliniken ska nu genomgå en internrevision.Barnpsykiatrin, del 1: Bältningarna på BUPBarnpsykiatrin, del 2: De medicinerade barnenBarnpsykiatrin, del 3: Hade det kunnat undvikas? Reporter Mikael FunkeNytt stängsel på Kville bangårdStrax före nyår 2014 dog 20-årige Robin Lodalen när han fick 15 000 volt genom kroppen när han klättrade upp på en järnvägsvagn på Kville bangård i Göteborg. Området saknade stängsel, trots att en annan dödolycka inträffat tio år tidigare och trots att Trafikverket sagt att området var stängslat.Nu ett år efter att Robin dog är ett stängsel på plats.Hela reportaget: Spår som dödarI April träffade Kaliber Robins kompis som vi valt att kalla för Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december. Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort.De ska till en datorbutik och skulle gena över Kville bangård. Men halvvägs in på bangården klättrade Robin upp på en godsvagn som hade en stege. Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn som står där och det såg inte jag. Så när jag är vänd mot skogen, så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak och då ligger han där på vagnen. Utslagen liksom, berättar Johan.Kaliber visade att också en annan ung man dog på samma sätt och på samma plats år 2005. Efter den dödsolyckan konstaterade Elsäkerhetsverket och dåvarande Banverket, numera Trafikverket, i varsin rapport att det saknades stängsel på en några hundra meter lång sträcka norr om bangården.Men trots att Trafikverket efter Robins död i flera intervjuer sa att de här bristerna i säkerheten hade återgärdats efter den första dödsolyckan, kunde Kaliber visa att något stängsel aldrig kommit på plats. Det var lika lätt för Robin och hans kompis att ta sig in på området som det hade varit 2005.Men så i höstas började Trafikverket stängsla in hela Kville bangård. Så här sade Christer Ahlin, enhetschef Järnvägen på Trafikverkets Västra distrikt i SVT Nyheter Väst den 2 december. Vi håller på att bygga just nu. Och vi har inte riktigt hela biten framme, men nästan. Men då har det ändå gått ett år sedan den senaste olyckan? Ja Varför har det tagit så lång tid? Vi har till och med flyttat fram den här åtgärden så att det skall ske snabbare än det var planerat. Så ligger det till, säger Christer Ahlin, enhetschef på Trafikverkets Västra distrikt i SVT Väst.Reporter Sofia Boo Reporter Annika H ErikssonNu tar Kaliber uppehåll några veckor för att ge plats åt serien Matens Pris, men vi är tillbaka med nya granskningar den 15 februari.Under tiden finns alla våra tidigare granskningar att lyssna på här
Personal och anhöriga har vittnat om barn som isolerats, spänts fast som straff och som getts tunga mediciner med livsfarliga biverkningar. Vad hade kunnat göras annorlunda? I två program har Kaliber granskat BUP-kliniken i Stockholm. I det första berättade vi om Amanda som upprepade gånger spänts fast på en brits när hon fått svåra ångestattacker. Hennes mamma orkade inte se på, men ibland hann hon inte undan när bältningarna skedde. Det gick så fort.- Jag vet när jag har varit på avdelningen och de bara rusar in när larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt. Vid nåt tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn.Amanda var 14 år när hon lades in på kliniken första gången. Här vårdas barn som är upp till 18 år, barn som lider av svåra psykiska problem som till exempel självskadebeteende, djupa depressioner, psykoser och borderline.Personal har berättat att bältesläggningar ibland användes i förebyggande syfte eller till och med som straff - något som inte är tillåtet enligt lagen. - Det är bältningar i princip dagligen, säger en skötare.- Oftare och oftare blev det så här, berättar en annan skötare. Det två skötarna i personalen har god insyn i vården tillsammans med en läkare som också vittnar:- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda. Det bara steg. - Man har ingen kontroll riktigt, berättar en av skötarna. Det är en ganska fruktansvärd känsla egentligen när man står där och man vet att nu har Amanda egentligen bara ångest. Och vi kan inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte i alla lägen.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker, alltså, fan, blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?Kaliber har tagit del av en intern sammanställning över hur många beslut om fastspänning som fattades när det gäller Amanda. Den visar att hon - på bara tre och en halv månad 2014 - satts i bälte 44 gånger.Per-Olof Björck är klinikens verksamhetschef och har det yttersta ansvaret för vården där. - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar. Att använda bälte är tillåtet men bara om personen riskerar att skada sig själv eller andra. Efter programmet har flera hört av sig om sina egna erfarenheter av tvångsvård på BUP-kliniken i Stockholm. En mamma skriver om hur hennes dotter bältades där under en period. De ville ha stopp på bältningarna eftersom de gav dottern högre och starkare ångest. Det var en spiral rakt ner i helvetet när hon blev inlagd, säger hon. En tjej som själv låg inne samtidigt som Amanda skriver så här;De säger att jag inte behöver skrika för att bevisa att jag mår dåligt och behöver stöd, men varför säger de då att de inte har tid när jag gråter och ber så fint jag kan? De säger att jag ska säga till innan jag skadar mig och jag säger till hela tiden men det står en tvåa i min journal och inte en trea och därmed försvinner min rättighet till sällskap i den kalla stenbyggnad som de mot min vilja stängt in mig i. Det finns ingenting att göra, jag spenderar dagarna i bältessängen, med byxor dragna som snaror kring halsen och resten av tiden bara stirrandes ut i tomma intet. Tvångsåtgärder - som bältesläggning eller avskiljning, alltså isolering av patienter - är tillåtna i Sverige idag och hur man får använda dem är noga reglerat i flera lagar. Det finns ingen hundraprocentigt tillförlitlig statistik men när vården använder tvång så ska det rapporteras in till Socialstyrelsen. Enligt deras statistik gjorde BUP-kliniken i Stockholm förra året 108 bältesläggningar som varade upp till fyra timmar. I hela Sverige registrerades 146. Stockholmskliniken stod alltså för mer än sju av tio rapporterade bältningar inom BUP över hela Sverige förra året. Vi har tidigare berättat om att det - redan innan Amandas tid på kliniken - slogs larm om att tvångsmedel användes i en alltför stor omfattning och på ett felaktigt sätt där. Personalen gjorde en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som senare riktade allvarlig kritik mot kliniken för att man hade brukat olika tvångsåtgärder på sätt som inte var förenliga med lagen. Varför har bältningarna fortsatt? Och vad säger ansvariga politiker? Jessica Ericsson från Liberalerna - alltså det som tidigare hette Folkpartiet - är ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen inom Stockholms läns landsting. - Den beskrivning som ges i programmet är fullständigt oacceptabel och fruktansvärd. Jag blev arg, ledsen, frustrerad. För den beskrivningen av patienterna, den beskrivningen av verksamheten ska inte förekomma, inte under några omständigheter. Hur kan det få fortsätta?- Jag hoppas att det inte fortsätter, jag tror att det här handlar om förra året. Ja, förra året, 2014 - då Amanda spändes fast så många gånger - var ett rekordår på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt deras egen statistik över tvångsåtgärder gjordes drygt 100 bältningar det året. Det är fler än det antal som genomfördes under 2011, 2012 och 2013 - tillsammans. - Jag har ju varit på studiebesök på BUP-kliniken alldeles nyligen, berättar Jessica Ericsson. För att skapa min egen bild och den bild som jag fått är att man jobbar väldigt aktivt med komma till rätta med de problem som finns. Och att det har skett ganska stora förändringar bara under året. Tvångsåtgärderna har minskat ordentligt och framför allt sedan maj ser vi en ordentlig nedgång.Men även om antalet bältningar på BUP-kliniken i Stockholm har minskat de senaste månaderna så kommer 2015 att bli ett nytt rekordår för redan i september hade man gjort fler bältningar än man gjorde under rekordåret 2014. - Jag tror att det är många i den här historien som önskar att de hade gjort vissa saker annorlunda, säger Jessica Ericsson.Enligt Stockholms läns landstings egen statistik så hade man redan i september i år fattat beslut om fastspänning vid 116 tillfällen. Det är alltså fler än under hela 2014.- Det har varit rörigt på kliniken, säger Jessica Ericsson. Man har haft en personalomsättning, det har varit otydliga roller. Man har inte fått ordning på det. Från och med i år har man börjat jobba klart mer aktivt. - Jag tänker att vi kommer att behöva följa upp det här jäkligt noga, rent ut sagt, på många olika sätt. Det gjordes en fördjupad utredning här från Hälso- och sjukvårdsnämnden i Hälso- och sjukvårdsförvaltningen som presenterades i slutet av augusti. Den visar att man kommit ganska långt. Men det är inte bara BUP-kliniken i Stockholm som fått kritik för att man använder tvångsåtgärder mot barn och unga inom den slutna psykiatriska vården. I februari i år slog FN:s Barnrättskommitté ned hårt mot hur isolering och bältningar används i Sverige. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg ser allvarligt på kritiken från FN. - Internationellt kallas bälte för The Swedish Belt. Jag vet inte om det finns någon koppling till att man använder det här mer än på andra håll, det vet jag faktiskt inte. Jag kan bara notera att jag inte har sett så stark kritik från Barnrättskommittén när det gäller den typen av tvångsåtgärder när jag tittat i andra länders rapporter.BO har också kartlagt barns erfarenheter av tvångsvård. I samtal med barnen så har han tagit del av många berättelser som liknar Amandas. - Jag mötte barn som var med om ungefär den mängden bältningar. Jag tycker att bältningar - som Barnrättskommittén är inne på - är väldig problematiskt mot barn och unga över huvud taget. Att i en akut situation inledningsvis hamna i en sån tvångsåtgärd, det är ju illa nog, men om det är något som upprepas gång på gång, då är det ett misslyckande, helt klart. Det som jag har mött, av de barn som jag har pratat med, så blir ju inte vården det som inger hopp om att man ska bli bättre. Det bryter ner det hoppet. Att det blir en miljö som bara präglas av tvång och brist på tillit. Så det blir väldigt problematiskt. Man når inte fram till barnet med det stöd och behandling som barnet behöver. Många menar att tvångsåtgärder - såsom bältningar - kan undvikas i de allra flesta fall. På Sveriges kommuner och landsting, SKL har man till exempel tagit fram flera alternativa metoder. I projektet Bättre vård - mindre tvång, som pågick mellan 2010 och 2014, lärde man ut de här metoderna till personal på olika avdelningar och kliniker. Ing-Marie Wieselgren är nationell psykiatrisamordnare och projektledare på SKL.- Målsättningen, det finns bara ett mål som det kan vara och det är att minska behovet av tvångsåtgärder. En förutsättning för att nå det målet är att göra patienterna mer delaktiga. - Tillsammans med patienterna gjorde man snyggt på avdelningarna, berättar Ing-Marie Wieselgren. Man bytte möbler och målade. Man gjorde tydliga dagsscheman. Man frågade patienten vad är det som är jobbigt. Ja, det är att vänta. Okej, vi talar om när olika saker ska hända. Vi ser till att du får bestämda tider till läkarsamtal. Men i de här akuta situationerna då, för nu pratar du om att måla väggar och ha fina möbler, men just i de här akuta situationerna vad finns det där för metoder som man kan tillämpa när man ska försöka gå en annan väga än att till exempel bälta en patient?- Framförallt är det att vara tidigare, att se innan. Att tillsammans lära känna när det är en uppladdning på gång. Eller när blir en person rädd. Och vad kan vi göra i stället. Och att när du väl måste ta till det, att det då upplevs så bra som det bara går av dem som är med om det. Bättre vård - mindre tvång riktade sig främst till vuxenpsykiatrin. Nu har SKL startat ett nytt liknande projekt där metoderna ska läras ut till personal inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men det finns redan exempel på hur andra kliniker minskat antalet tvångsåtgärder. På BUP i Halland har man utvecklat en egen metod. Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland och sitter även i Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatris styrelse. - Vi har ju bälte i Halland, men det var flera år sedan någon låg i det nu Nu säger fel. tror inte att det har varit någon på tre år, men det är jag inte säker på. I Halland har de i stor utsträckning lyckats undvika att spänna fast unga i bältessäng. - Men det är ändå en trygghet att det finns möjligheten att göra det, att ha möjligheten men inte använda den utan jobba på relation istället, säger Håkan Jarbin. Man måste skapa en allians snarare än att hindra dem totalt från att skada sig själva. Så vi låter dem skada sig till viss del utan att ingripa med våld och kraft utan försöker ha en dialog och få igång ett annat sätt att hantera det på. De får dunka sig tills det blir blåmärken, de får rispa sig tills det kommer lite blod, vi stoppar inte det. Och stoppar man det direkt så är risken att det blir en upptrappning och ständiga bältesläggningar och då förstärker man det beteendet och det är det beteendet som allting snurrar kring och då har man målat in sig i ett hörn. Och när de börjar de skada sig så försöker vi bortse från det och locka dem till annat.På BUP i Halland har man försökt få patienterna att fundera över vad de vill göra med sina liv, att se framåt, att vara fysiskt aktiv, spela pingis, gå en promenad och ha ett fullt dagsschema.- Och är det så att de försöker skada sig lite till så lägger man en kudde emellan men man går inte i clinch i dem, säger Håkan Jarbin. Det kan ju synas lite tufft att låta någon skada sig men det är så viktigt att det är personen själv som börjar ta vård om sig själv och att man inte får fysiskt bråk kring samarbetet. I första skedet. Man ska inte säga att bälte inte behövs för det gör det, men om man kan ha bälte utan att använda sig av det, då är det det bästa. Det kräver väldigt mycket personal och en väldig förmåga och sinnesnärvaro från personalen att vara med i detta och hitta utvägarna. Och ta risker som det innebär, för det måste man göra. Men då måste man också ha koll på läget och kunna samarbeta. Så det är en jättesvår och jättebesvärlig vård.Både chefsöverläkaren för BUP i Halland, Håkan Jarbin och Ing-Marie Wieselgren på Sveriges Kommuner och Landsting, säger alltså att det finns metoder att ta till som kan minska tvångsåtgärderna inom den slutna barn- och ungdomspsykiatrin. När vi i första programmet i vår serie berättade om Amanda - den flicka som upprepade gånger spänts fast i en bältessäng på BUP-kliniken i Stockholm - så fick vi mejl från Norge. I det berättade en psykiater att när de jobbat med självskadepatienter där, då upptäckte de att ju fler tvångsåtgärder man genomför, desto mer ökar man patientens självskadebeteende. Vi ringer till Norge och Bodø där Juwamer Mavlud arbetar som psykiater på Nordlandssykehuset i Nord-Norge. Han svensk psykiater och när han kom till Norge 1997 reagerade han på hur man behandlade unga med självskadebeteende. - Självskadebeteende blev behandlat nästan som en allvarlig sjukdom. De blev underlagt tvång och tvångsmedicinering och så vidare och så vidare. Jag vill kalla det för desperationsbehandlingsupplägg helt enkelt.Juwamer menar att tvångsåtgärder gör att patienterna riskerar att hamna i ett kroniskt självskadebeteende och påbörjade därför ett förändringsarbete.- Tvång var förbjudet, totalt förbjudet, tvång skulle icke förekomma över huvud taget. Nu arbetar de utifrån huvudtanken att självskadebeteendet inte ska betraktas som en psykisk sjukdom utan som en beteendestörning som patienten själv får ta ansvar för. - Men självaste skadebeteendet är ett symptom som vi kallar för kommunikativt värde, dvs att du kommunicerar med omvärlden för att du inte kan ge uttryck för det som plågar dig. Nyckeln är att man ger ansvar tillbaka till patienten, men det ska inte ske över en natt. I Bodø arbetar de efter principen att patienterna i möjligaste mån ska leva sina liv hemma och inte alls läggas in.- Håll dem borta från avdelningarna så mycket som möjligt för att undvika kronofisering och institutionalisering, säger Juwamer Mavlud. För att undvika att patienterna hamnar i ett kroniskt självskadebeteende, så får de fortsätta att leva i sin vanliga vardag, men med tillgång till en samtalskontakt. Men på Nordlandssykehuset har de också vad som kallas brukarstyrda platser. Om en patient börjar må riktigt dåligt, då kan han eller hon ringa till sjukhuset och be om att få komma in direkt - utan att behöva gå via sin husläkare eller en akutmottagning. De lägger i princip in sig själva.- De ingår ett kontrakt, du kommer in och när du kommer in så är det så att det bli max 4-5 dygn eller kortare, oftast är det väl 2 dygn, berättar Juwamer Mavlud. Det är individuella kontrakt man skriver. Om det är självskador så är det förbjudet att skada dig. Om det är folk som har missbruksproblem, då är det förbjudet att missbruka på avdelningen. Och man skriver individuella kontrakt med de enskilda patienterna som får erbjudande om att komma dit. Alltså, det införde jag, självskadeförbud. Du är välkommen hit men det ingår att icke skada sig själv. Om det sker, även om det så är mitt på natten, så blir du utskriven. Då får du vara på hotell. Trot eller ej blev det ingen självskadning mer. Under arbetet med Kalibers serie om den slutna barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige så har vi mött flera experter som har strategier för hur man kan undvika situationer liknande den som uppstått på BUP-kliniken i Stockholm. Inom BUP i Halland, som vi hörde om, stoppar man inte direkt unga med skadebeteende från att göra sig själva illa, i Norge har man tvärtom infört nolltollerans. För Åsa Nilsonne som är professor i medicinsk psykologi - och har jobbat med unga kvinnor med gravt självskadebeteende - är lösningen terapi. - Det är ju någon slags desperat sista lösning när en patient inte kan styra sitt beteende alls. Och då måste man ju arbeta, för det första med att förebygga så att folk inte ska hamna i en så extrem känslomässig situation. Och för det andra med att hitta andra sätt att hantera den extrema känslan när den väl uppstår. Hur förebygger man sådant? - Man försöker förstå vad är det för situationer som är särskilt sårbara eller särskilt svåra för den här människan att hantera. När är det hennes ångest väcks. Om situation är, till exempel, att hon blir väldigt rädd, då får man dels försöka lära henne egna strategier för att lugna ner henne, dels lära henne att använda personalen i förebyggande syfte. Att säga att nu är jag på väg att bli så här rädd, nu behöver jag känna mig trygg, jag behöver att någon sitter och pratar med mig, något som gör att känslan går ned. Alla känslor kan ju när som helst gå i riktning mot att de blir mer starka eller mindre starka och då måste man lära sig vad som kan dämpa känslan för den här personen. För den som blir patient och har den här typen av svårigheter med sina känslor, hon klarar inte att göra det här själv, då hade de inte varit patient. Hon behöver inte bli tillsagd att Lugna ner dig!, därför att problemet är att hon inte vet hur man gör för att lugna ner sig när det blir så här besvärligt.Åsa Nilsonne är självkritisk till hur man inom vården ibland ser på psykiskt sjuka människor som inte kan styra sitt beteende.- Av någon anledning blir vi inom vården väldigt provocerade av detta. Vi blir inte provocerade när någon får ett epileptiskt anfall, för det förstår vi att personen inte kan rå för. Men vi blir provocerade när någon får ett vredesutbrott eller en panikattack därför att vi tycker att folk borde kunna skärpa sig eller borde förstå att så gör man inte. Då blir det inte sällan konflikter. Det blir inte sällan en slags maktkamp och då kan bältet komma in som ett led i den maktkampen, att man har det maktmedlet att lägga någon i bälte när man inte lyckas lösa problemet på annat sätt. Vi lämnar vår granskning om bältning och självskadebeteende. I vårt andra program visade vi hur användningen av antipsykotiska läkemedel - såsom neuroleptika - har ökat mycket inom BUP och att det saknas kontroll över de allvarliga biverkningar som kan uppstå - framförallt hos barn. Förra veckan berättade vi om Claudio som höll på att mista livet när han vårdades på BUP-kliniken i Stockholm. Han var 15 år när han blev sjuk. Så här berättade hans föräldrar om mötet vården.- När han kom dit, den här läkaren, jag kommer aldrig att glömma henne, började proppa honom med mediciner.Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?- Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma Angela.- Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, berättar Claudios pappa som också heter Claudio.Vi kunde läsa i journalen att Claudio behandlades med fyra olika neuroleptika. När vi låtit experter titta i Claudios journal så menar de att han fått onödigt många mediciner samtidigt. Mediciner som riskerar att ge mycket svåra biverkningar. Dessutom kunde vi konstatera att sättet som Claudio medicinerades på stred både mot Socialstyrelsens och BUP:e egna farmakologiska riktlinjer. För Claudio ledde biverkningarna att han till slut kollapsade.- Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå, berättar hans mamma. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad.Claudio blev väldigt sjuk av medicinerna och familjen har anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg. - Till sist, vi trodde att Claudio kommer att dö här. Ja, det trodde vi, berättar föräldrarna.Enligt chefsläkaren Sten Jacobson som sitter i psykiatriledningen för Stockholms sjukvårdsområde - och som ansvarar för vården på BUP-kliniken - bör läkarna vara mycket restriktiva med neuroleptika. - Det är oerhört viktigt. Varför då? - För att neuroleptika har biverkningar. Sten Jacobson anser att det är ytterst väsentligt att läkarna på kliniken följer de riktlinjer som finns. Om de frångår dem måste läkarna kunna motivera sina beslut. Han säger att psykiatriledningen nu kommer att granska Claudios fall - och även hur läkare på kliniken förhåller sig till riktlinjerna. - Självklart måste vi granska det. Jag anser att det är allvarligt. Jessica Ericsson, ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen i Stockholms läns landsting reagerar starkt på Kalibers uppgifter om Claudios vård.- Med anledning av programmet i måndags om en kille som hade fått väldigt tung medicinering på ett sätt som lät - det lät förskräckligt, helt enkelt - så har jag pratat med förvaltningen igår om att vi behöver ha en medicinsk revision här där man går igenom journalerna, för att se att man faktiskt kikar över hur ser det ut. Använder man rätt mediciner vid rätt tillfälle? Hur sker uppföljningen? För det som beskrevs kring den killen, sånt ska inte förkomma. Och det är väl jättebra att han har gjort en IVO-anmälan.Stockholms läns landsting ska nu alltså se över sina rutiner. Chefsläkaren i psykiatriledningen, Sten Jacobson, säger att han välkomnar Kalibers granskning. - Min bestämda uppfattning är att det har blivit betydligt bättre på kliniken, men det återstår fortfarande mycket arbete. Personalen slog larm 2013, man skulle komma till rätta, men så har man ändå inte gjort det. Personalen vittnar fortfarande om att de här avskiljningarna på RIA-avdelningen sker på ett otillåtet sätt. Personal vittnar om att man ibland bältar i förebyggande syfte. Hur kan det bli så, när man har fått den här kritiken och ska förbättra sig, men så blir det inte bättre? - Jag anser att det har skett en förbättring, men det finns fortfarande en hel del saker att åtgärda. Och de här Kaliberprogrammen nu, innebär ju att ja, vi har ju alldeles tydligt som ledning, vi måste ju skärpa vår interna granskning, så att vi verkligen är säkra på att förbättringarna faktiskt har skett. Hur ska ni säkerställa, från ledningens sida nu då, att det kommer att bli bättre och mer patientsäkert för de barn och unga som är intagna på kliniken? - Vi gör en genomgripande intern revision av både styrdokumenten men också hur de tillämpas i praktiken. Sten Jacobson är självkritisk också när det gäller Amanda - hon som isolerades i över tre veckor och blev fastspänd i en bältessäng 44 gånger under tre och en halv månad.- Det kan jag hålla med om att där verkar det som att vi har brustit då. Reportrar: Helene Almqvist och Mikael FunkeResearch: Emilia MellbergProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se
Antipsykotiska läkemedel ges allt oftare till barn men vilka är riskerna? Kaliber om tunga mediciner, läkare som inte följer riktlinjerna och Claudio som höll på att mista livet när han medicinerades Jag brukar kolla på matcherna på Champions League. Jag kollar mycket på fotboll. Jag gillar det och har spelat själv. Det här är Claudio. Han visar runt i sitt rum. Han gillar träning och fotboll. Här är din medicinlåda. Ja, förut fick jag ta mer. Det är glest i medicinfacken. Men så har det inte alltid sett ut. När Claudio var 15 blev han sjuk. Vi har alltid sett honom som frisk. Men Claudio blev sjuk. Från en dag till en annan, säger Claudios föräldrar Claudio och Angela. Han hade svårt att sova mellan natten söndag till måndag. Han hade svårt att sova. Vi hade lagt oss och klockan var fyra. - Han vaknar och gråter och skriker. Det var som någon slags kramp i kroppen som han fick. Jag tänkte att kan det vara någon sorts förkylning, vi tar tempen på honom, ger honom en Alvedon och sen blir det bra, säger Claudios mamma. Allt hände så fort. Claudio hade inte haft några psykiska problem innan. Och helt plötsligt blev han sjuk, han inbillade sig saker - till exempel att han just vaknat ur ett koma. Han var rädd och förvirrad. Efter besök på vårdcentralen och sen sjukhuset blir han inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. När han kom dit, den där läkaren, jag kommer aldrig glömma det, hon började proppa honom med mediciner, säger Claudios pappa.Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna? Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma. Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, men vi visste inget om sådana starka mediciner. Vi har inte hört de där namnen på medicinerna förut, säger Claudios pappa. Claudios pappa häller ut medicinerna på köksbordet.- Haldol, 20 mg Zuprexa, Oxascan, Olanzapin, läser föräldrarna upp.Medicinerna på bordet är de flesta neuroleptika. Mediciner som används för att behandla allvarliga psykoser och schizofreni. På kliniken försöker man lista ut vad som är fel, samtidigt som man försöker stötta föräldrarna. I journalen kan man se att de olika läkarna engagerat sig för att hjälpa honom. Men för Claudio blev inläggningen på BUP en början på ett långt töcken, när han kommer ut från kliniken fem månader senare har han gått igenom 20 tvångsinjiceringar, 24 elchocksbehandlingar, 12 fastspänningar i bältessäng och flera attacker där han förlorat medvetandet. - Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här. Ja det trodde vi, berättar föräldrarna. Det här är den andra delen i Kalibers granskning av barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Idag handlar det om neuroleptika - medicin som används - ofta framgångsrikt - mot allvarliga psykoser och schizofreni. Men det är också en medicin som kan ge allvarliga biverkningar - speciellt för barn.På BUP har förskrivningen av neuroleptika ökat mycket. Det visar nya siffror som Kaliber har låtit Socialstyrelsen ta fram. 2009 förskrev BUP:s läkare i Sverige 10 000 recept med neuroleptika till barn och ungdomar. Förra året hade den siffran ökat till nästan 16 000. Alltså en ökning med nästan 60 procent. Ökningen är störst hos de yngre barnen. Förra året skrev BUP:s läkare ut mer än tre gånger fler recept med neuroleptika - till barn mellan fem och nio år - än vad man gjorde 2009. - Jag ser ett väldigt stort problem. Det finns all anledning att ta det på oerhört stort allvar, säger Åsa Nilsonne är psykiatriker och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet.- Vi har ju också det problemet att många av de här preparaten vet vi inte vilka långtidseffekterna kan vara - särskilt när vi ger dem till barn. Åsa Nilsonne säger att neuroleptika är ett värdefullt preparat för dem som verkligen är i behov av det, men menar att det samtidigt finns en övertro på neuroleptika bland många läkare: Hon säger att läkemedlen skrivs ut för slarvigt, med tanke på de biverkningar som finns.- Det är fruktansvärda biverkningar och som vi borde ha väldigt mycket respekt för. Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland. Han ingår även i Läkemedelsverkets expertgrupp som just nu håller på att skärpa de riktlinjer som finns när det gäller förskrivning av neuroleptika. Han blir bekymrad när han ser hur mycket förskrivningen av neuroleptika till barn har ökat. Biverkningarna är många och flera av dem är allvarliga.- De lömska biverkningarna som är mer under huden, om man säger så, inte i hjärnan utan mer under huden är att man får ökad aptit. Man går upp i vikt. Får metabola biverkningar. Med fettrubbningar och glukosrubbningar som kan leda till diabetes av ålderstyp. Det kan leda till högt blodtryck och övervikt. Sen endokrina biverkningar som påverkar prolaktinet i som är ett sexhormon som gör att man får problem både med mens och sexuella funktioner, men också med en del av benbildningen, man får klenare skelett till exempel. Andra allvarliga biverkningar är motoriska och kallas extrapyramidala symtom. Det förkortas EPS. EPS innefattar kramp i muskler, stelhet, skakningar, rastlöshet, motorisk oro och ofrivilliga muskelspänningar. - Det ser ut som man har Parkinsons sjukdom, man blir stel och orörlig och går sakta och skakar, säger Håkan Jarbin.Enligt Håkan Jarbin så är det inte ökningen av neuroleptika i sig som är problemet. Oftast fungerar medicinen bra utan allvarliga biverkningar. Problemet handlar snarare om att inte alla läkare följer upp medicineringen ordentligt, med kontroller av till exempel vikt, blodfetter och för att se att det inte har uppstått biverkningar som till exempel extrapyramidala symtom. Om allvarliga biverkningar uppstår måste man sänka dosen eller upphöra med medicineringen. - Man vet ju också att riskerna ökar när man exponerar fler. Jag tror att kontrollerna sköts inte så bra som de bör skötas, säger Håkan Jarbin.15-åriga Claudio är en av dem som upplevt de allvarligare biverkningarna man kan få av neuroleptika. Den 18 september för tre år sen läggs han in på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt hans föräldrar har han inte haft psykiska problem tidigare. Han var inte suicidal som många andra patienter, och förvirring som han upplevde var något nytt. Men Claudio hade haft problem. I skolan och på fotbollsträningen. Några killar hade under en lång tid hackat på och trakasserat honom. Till en början misstänker man att Claudio insjuknat i en psykos. Men det är osäkert. Det framgår av Claudios journal. Senare gör läkaren bedömningen att han är bipolär. Hans föräldrar får ett eget rum så de kan vara med sin son. - Vi bodde där tillsammans med Claudio, säger hans föräldrar.Ni bodde där båda två?- Vi skulle aldrig lämna Claudio.Claudio får snart flera neuroleptika. Som förstamedicin sätts Olanzapin in. Vi visar Claudios journal för Håkan Jarbin på BUP i Halland. Han har ingen möjlighet att gå igenom hela journalen, men han upptäcker ändå snabbt ett problem.- Ja nu ser jag här att Han hade Olanzapin den här patienten ser jag. Olanzapin är inget försthandsmedel för det är det som ger värst av alla metabola biverkningar. Det bör man inte börja med, säger Håkan Jarbin.Men här har man ju fortsatt med den. - När man fortsätter med den så känns det inte bra, den är ju tredjehandsmedel i så fall. Riskerna är ju så pass stora. Det tycker jag är bekymmersamt.Enligt Läkemedelsverkets riktlinjer och även i BUP Stockholms egna riktlinjer ska inte Olanzapin användas som förstahandsmedel, utan ska mer användas som komplement - eftersom medicinen ger så pass kraftiga bivekningar. Enligt journalen har alltså läkaren brutit med de interna riktlinjerna. - Och jag vet att om det är akut så är den väldigt bra, säger Håkan Jarbin. Men då är det ju risken att man inte bara använder den de tre första dagarna utan man rullar på sen. Men om man fortsätter mer än tre dagar börjar nackdelarna torna upp sig om man säger sig.Medicinen kommer Claudio ha stående - alltså att han får den dagligen - under hela tiden han är på BUP. Vi träffar verksamhetschefen på kliniken, Per-Olof Björck. - Ja, jag tycker överhuvudtaget att man ska vara väldigt försiktig med farmaka när det gäller växande individer, säger Per-Olof Björck. Moderna neuroleptika har biverkningar som är ganska allvarliga. Det finns ju risker beskrivna och det vet vi ju om.När Claudio vårdades på kliniken hade verksamhetschefen Per-Olof Björck inte börjat än. Han säger att han inte vill kommentera enskilda ärenden. Men vi visar honom den fullmakt som Claudio och hans föräldrar har skrivit under - vilket ger honom rätt att fritt prata om vården, trots sekretessen. Men verksamhetschefen vill ändå inte svara på våra frågor om Claudios vård. - Det blir bara fånigt. Jag kommenterar inte ett enskilt fall, säger Per-Olof Björck.Förra veckan i Kaliber granskade vi BUP-kliniken i Stockholm och fallet Amanda. Hon som bältades 44 gånger på tre och en halv månader. Då fick vi höra personal berätta om hur man ibland använde tvångsåtgärder - alltså bältningar och avskiljningar - som straff på kliniken. En av skötarna som var med och berättade minns Claudio som han fick bra kontakt med. Men han märkte att Claudio blev mer och uppskruvad och förvirrad. Skötaren vill vara anonym, så vi har bytt ut hans röst. - Det förvärrades under veckorna som gick, och det blev mer och mer och mer. Jag försökte prata med honom men det gick inte. Han blev bara sämre och sämre. Jag såg ingen förbättring. Skötaren berättar att Claudio flera gånger förväxlade personalen med de mobbande killarna från skolan, och att Claudio mest var rädd.- Han var uppvarvad och orolig, sen var han livrädd, säger skötaren. De tre första veckorna får Claudio två typer av neuroleptika. Men trots medicinerna så blir han inte bättre. Kaliber får kontakt med den psykiatriker som hjälpt Claudios föräldrar att göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Det har än så länge inte kommit något beslut. Psykiatrikern menar att det begåtts flera fel i vården av Claudio. Den psykiatriska världen är liten och läkaren är rädd för att öppet kritisera vården och tror att det kan påverka hans framtida arbete. Vi har därför bytt ut hans röst. - De första tre veckorna efter inläggningen var väl inte så dramatiska egentligen.Men det blev dramatiskt sen. Man började medicinera honom väldigt frikostigt. Den där medicineringen tog en väldig fart, säger psykiatrikern. I Läkemedelsverkets rekommendationer står det att barn och ungdomar är mer känsliga för biverkningar av neuroleptika än vuxna. Framförallt gäller det de motoriska biverkningarna - alltså de extrapyramidala symtomen, EPS. Claudio ges nu maxdosen för vuxna av Olanzapin. Han får också ett annat neuroleptika - Levomepromazin. Det dröjer inte länge förrän han har fem stående mediciner. Det framgår av Claudios journal. - Så fort man sysslar med någon sorts läkemedelscocktail, då vet man inte vad man håller på med riktigt, säger psykiatrikern.Både i landstingets egna interna rekommendationer och i Läkemedelsverkets riktlinjer för neuroleptika, står det att är viktigt att polyfarmaci undviks, alltså att man inte ska använda flera läkemedel samtidigt, eftersom man inte vet hur medicinerna interagerar med varandra. Enligt journalen så följer man alltså inte de interna rekommendationerna. I journalen kan man också läsa att Claudio blir alltmer uppvarvad och agiterad. Skötaren som vi har kontakt med beskriver att Claudio i takt med den ökande medicineringen så försvinner han allt mer mentalt.- Det var inte riktigt den Claudio jag mötte första gången. Som var lite rädd och traumatiserad. Det var en annan person. Det fortsatte bara att ge honom mer och mer mediciner och det blev bara sämre och sämre, säger skötaren.Claudios föräldrar blir förtvivlade, men trodde ändå att medicinerna skulle hjälpa. Men de började snart tvivla på behandlingen.- För han luktade när jag kramade honom. Han luktade bara medicin, säger pappan.Han luktade medicin?- Bara medicin. Jag blev helt chockad för att han luktade medicin.Som något kemiskt?Ja. Precis.Men ifrågasatte ni inte läkaren, varför han skulle få så mycket mediciner?- Jo, vi frågade henne. Men hon sa, vi måste prova vilken medicin som kan passa till honom. Det var det svaret som vi fick. Hon testade, säger mamman.Senare under vårdtiden ges Claudio också neuroleptikan Haldol. Ett preparat som tillhör den gamla generationens neuroleptika. Preparat som Haldol håller på att fasas ut på grund av de svåra biverkningarna. Haldol har extrapyramidala symtom som signifikant vanlig biverkning, enligt de studier som har gjorts. Håkan Jarbin som arbetar med att ta fram nya riktlinjer till Läkemedelsverket vad det gäller förskrivningen av neuroleptika blir överraskad över att Haldol används på BUP i Stockholm. - Det förvånar mig. Det kan jag säga för unga får ju väldigt mycket av de motoriska biverkningarna på Haldol. De får det i 100 procent av fallen i stort sett. Och det är risk att man får kroniska smackningar, tuggningar, felaktiga rörelsemönster som bara rullar på hela tiden när man slutar med Haldolet sen så det ska man undvika till unga. I journalen framgår det att Claudio gång på gång försöker vägra att ta medicinerna.- Och när han inte ville ta sina mediciner kom de och sprutade medicinerna. De var fyra stycken, berättar Claudios föräldrar.Under tiden på kliniken tvångsinjicerades Claudio sammanlagt 20 gånger. Ofta med Olanzapin.- De höll fast honom. Vi såg det.Enligt psykiatrikern som har gått igenom journalen börjar nu Claudio få de extrapyramidala symtomen, EPS.- Han får skakningar, stelhet, ordentlig parkinsonism, vadont, fradga i munnen. Nu får han stående det här motgiftet. Biperiden. Stående. Det är medicin som om den ges stående också kan ge biverkningar. Och för varje dag ökar biverkningarna, men man sänker inte medicinerna. Man tar inte bort dem. Och nu börjar det bli riktigt läskigt.Men är det självklart att de här biverkningarna beror på medicinerna?- Ja. för det här var inget han hade i början av inläggningen.Men det kan inte vara så att ni bara gör olika bedömningar? - Ja, men riktlinjen är ju - ser man extrapyramidala symtom ska man antingen sänka medicinen eller sätta ut den. Eller byta till något annat och det har man inte gjort.Här ser du att man har brutit mot riktlinjerna? - Här har man brutit mot riktlinjen. Är det så att man alltid ska följa riktlinjerna? - Ja det ska man göra.Man kan inte få bryta dem? - Då ska man motivera det i så fall.Men är det motiverat? - Nej, det tycker jag inte. För dagen därpå den 23 oktober då står det i journalen att han är stel, går som en gammal man, skakar i händerna, parkinsonaktigt. Det här är en 15-årig pojke! Krypningar i benen, periodvis hotfull. Dagen därpå. Dreglar, skakiga händer, släpande gång, svårt att hålla ett glas mjölk. En pojke som har fungerat, aldrig varit i kontakt med BUP för en dryg månad sen överhuvudtaget, säger psykiatrikern.- 25 oktober, sväljningssvårigheter. Han är stel i underarmarna, vinglig gång, stel i händerna, släpig gång, står och går runt hela tiden. Det är klassisk akatesi när man inte kan vara stilla. Och det får man av?- Neuroleptika. Biverkningar. Klassisk biverkningar eller extrapyramidala symtom. Nu har han haft maxdos av Olanzapin i 17 dagar i sträck och under sex dagar har han haft Levomepromazin i sex dagar, som är ett tungt neuroleptika, men man gör ändå ingenting åt medicineringen.Men varför reagerar man inte när man ser de här symptomen?- Det förstår inte jag, att ansvarig överläkare inte reagerar.Vi ber om att få en intervju med BUP-klinikens chefsöverläkare. Hur ser man på neuroleptika på kliniken? Hur viktigt är att följa de rekommendationer som finns? Varför har man använt Haldol? Är det här något som har diskuteras läkare emellan? Men den pressansvarige svarar i ett mail att ingen på kliniken har den överblick som vi efterfrågar - och att de därför inte vill ge några intervjuer.Enligt psykiatrikern hade ett alternativ till medicinerna kunnat vara att arbeta i lugn och ro. Att reda ut det som hade hänt i skolan. Och att man samtidigt hade haft mycket personal som kunde vara där och stötta.I en journalanteckning framgår det att en sjuksköterska vid ett tillfälle sitter och lyssnar på Claudio, och håller om honom. Det är en av gångerna då han är lugn. Trots biverkningarna sänker den ansvariga läkaren inte dosen neuroleptika, enligt journalen.- Nu håller Claudios kropp på att kollapsa, säger psykiatrikern. På natten kissar han på sig när han står upp och han fortsätter att kissa på sig de närmsta dagarna. Den 27 till 28 oktober får han ännu mer extrapyramidala symtom. Han blir stel i rygg och nacke och då är han på väg att få den här sprättbågen, man kan inte böja huvudet. Oerhört otäckt. Han dreglar extensivt. Han har dålig balans. Han lutar åt ena sidan och han har fått förstoppning. Klassiska symtom. Biverkningar. Claudio har nu medicinerats i 42 dagar med stark dos av neuroleptika. Läkaren på BUP tar nu beslut om flytta Claudio till den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavedelningen, PIVA där han ska genomgå elbehandling ECT - alltså elchocker.- Han får sex behandlingar med ECT, 31 oktober till den 12 november, säger psykiatrikern.Men vad hade hänt om han inte hade fått de här elchockerna?- Då hade nog kroppen lagt av.Och det skulle innebära?- Jag tror det hade varit en stor risk att han hade dött.Men Claudio blir bättre av elbehandlingen och han får komma tillbaka till kliniken. Nu har man också satt in den fjärde neuroleptikan - Haldol. Det gamla preparatet som håller på att fasas ut. Känd för att ge extrapyramidala biverkningar särskilt hos barn. Det dröjer inte länge innan Claudio kollapsar igen. Claudios föräldrar har åkt hem en natt för att få sova. Men de blir väckta av telefonen på morgonen. Det är läkaren på kliniken som säger att Claudios hälsotillstånd är allvarligt och att de misstänker att han har fått en stroke.- Så vi rusar iväg, berättar mamman. Och de hade redan tagit Claudio till Södersjukhuset. De hade honom där. Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad. Ansiktet var förlamat. Alltså hela halva kroppen var förlamad.Claudio sitter nu i rullstol och kan inte gå. Hans pappa hjälper honom att duscha, klä på sig och borsta tänderna. Enligt psykiatrikern - som gått igenom journalen - är det mycket som tyder på att Claudio nu håller på att få malignt neuroleptikasyndrom - ett livshotande tillstånd. Det är den allvarligaste formen av extrapyramidala symtom. Tillståndet är sällsynt, men risken är större för patienter som Claudio, enligt psykiatrikern.- Och risken för att få det är mycket högre om man är ung, mycket högre om man är av manligt kön. Det visar sig att han har väldigt många riskfaktorer för att få det här. Och det är lättare att barn får det. Och det har en dödlighet som är högre för barn. Det är ett fullständigt livsfarligt tillstånd. Men det tänker man inte på. Nu man kan börja tänka, nu är han på väg att få det här. Det första stadiet i malignt neuroleptikasyndrom är extrapyramidala symptom. Det är därför man ska sätta ut medicinen eller minska den eller byta ut den så fort man ser sådana symtom. Det har man inte gjort här.I journalen den 16 november gör en ny läkare en anteckning. Han ifrågasätter att man ger Claudio Haldol. Han skriver att den ska tas bort för att undvika extrapyramidala biverkningar. Den 17 november görs ännu en anteckning i journalen - den här gången av ännu en ny läkare - en barnneurolog. I journalen ställer han frågan: Skulle det kunna handla om malignt neuroleptikasyndrom. Och nu sänker man faktiskt dosen Olanzapin.Men samma kväll är Claudio och agiterar, spottar och fräser och biter i sin hand. Strax före klockan nio på kvällen tar en jourläkare beslut om att Claudio ska tvångsinterneras med Olanzapin. 18 minuter senare blir Claudio okontaktbar. I journalen står det att han ligger helt utan tonus i kroppen - alltså att han är helt slapp i musklerna - tillståndet varar i 30 minuter. Och det här kommer hända fler gånger. I journalen kallar man det för frånvaroattacker. - Ja det är ett tecken på att kroppen håller på att kollapsa ännu en gång. Han börjar närma sig slutet. Kroppen orkar inte med, den håller på att ge upp, säger psykiatrikern.De kommande dagarna får Claudio flera frånvaroattacker. Nu sätter man återigen in Haldol - det som man tidigare tog bort för att lindra biverkningarna. Claudio är i riktigt dåligt skick. I journalen framgår det att han flera gånger har dödsångest och pendlar mellan gråt och uppgivenhet. Han ber personalen om hjälp att dö. Dagen efter är skicket så pass dåligt att han återigen skickas till Piva för att få fler elbehandlingar.- Vi trodde att Claudio skulle dö, berättar föräldrarna. Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här.Men elbehandlingen ger effekt. Så man fortsätter. Och efter ett tag kan Claudio skrivas ut från BUP och han kan flytta hem igen. Då har han varit på kliniken i nästan fem månader. Räknar man i journalen kan man se att under vårdtiden blev Claudio tvångsinjicerad 20 gånger. Sammanlagt har han medicinerats med fyra olika neuroleptika. Fem gånger har han drabbats av det man i journalen beskriver som frånvaroattacker. 12 gånger har han spänts fast i bältessäng och sammanlagt har han genomgått 24 elbehandlingar.Utifrån journalen gör psykiatrikern bedömningen att Claudio inte alls är bipolär. Istället tror han att har ADHD och lidit av posttraumatisk stress av mobbningen. Att det var det som utlöste allt från början. Hade han fått adekvat behandling, hade man tagit reda på mer om hans bakgrund, med mobbningen, hur det var i skolan, och inte gett honom en massa mediciner utan lyssnat på familjen. Då hade han varit utskriven inom någon månad tror jag. Han ligger två år efter när vad gäller skolgång nu. Han har fortfarande problem när han springer med sin arm som han sen tidigare hållit vikt in till kroppen. Jag tycker det är jätteallvarligt och jag tycker det visar på ett stort problem inte bara inom BUP utan inom psykiatrin överhuvudtaget att man använder neuroleptika för frikostigt och inte heller tar på allvar de här biverkningarna.Håkan Jarbin chefsöverläkare på BUP i Halland har med andra kollegor inom kåren legat på Läkemedelsverket om att införa nya riktlinjer vid förskrivning av neuroleptika till barn och ungdomar. Det de har sett är att det har slarvats med uppföljande kontroller. Den mest utsatta gruppen patienter, säger han, är de som flyttas runt mellan olika behandlingshem med täta läkarbyten. Här är det lätt att de viktiga uppföljande kontrollerna inte görs. Det är en mycket viktig fråga. För det är rätt att de här barn- och unga som är omhändertagna får mer mediciner än andra barn, och det är ju helt rimligt eftersom de ofta har psykiska problem. Men den sköts nog mindre noga än andra barns medicinering och det är verkligen inte okej.I vinter börjar Läkemedelsverkets expertgrupp, där Håkan Jarbin ingår, arbetet med att ta fram de nya riktlinjerna. Det har tagit form, och tagit fart, och det är bra att det kommer från en myndighet, för det talar mer till verksamhetschefer och landstingsledning, och sen gäller det också att implementera dessa så att det verkligen kommer barnen till godo. Kalibers siffror visar på en stor ökning av förskrivningen av neuroleptika till barn på BUP. Störst är ökningen hos barn mellan fem och nio år. Claudio var nära att dö när han vårdades på BUP. Nu är han tillbaka skolan. Nu bryr han sig inte om killarna som brukade vara taskiga. Och han är också börjat med fotbollen igen. Jag var inte så mycket medveten om vad som hände där på BUP, säger Claudio.Du har glömt mycket, eller? Alltså jag vet inte så mycket om det där. Pappa har berättat lite för jag vet inte så mycket. Sen ville jag inte veta mer. Jag vill inte veta mer.Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia MellbergProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se
Barn bältades och låstes in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm. Avslöjandet fick chefer att avgå och löften gavs om att de många bristerna skulle upphöra. Men blev det bättre? "En vacker tjej, lugn. Som försökte titta bort. Hon hade någonting i blicken. Nånting hemskt som hade hänt henne. Någon som hade gjort henne illa. Fruktansvärt illa.""Det här är ju också en klassisk patient. Det här ju en väldigt begåvad flicka. Och det slutade ju på det värsta möjliga sätt som finns." När Amanda var 13 år började hon skära sig själv. Hennes mamma hade svårt att förstå varför. - Det här är hennes rum. Och det som var här var att plocka undan rakblad alltså jag gick och tittade, gick och snokade, under sängen - Här med knivarna, jag försökte gömma dom, men det gick inte. Jag menar man måste ju ha knivar. Jag har inte ens kvar den här skrapan med rakblad till spisen. Det kunde man ju inte ha kvar. Amandas mamma minns ett av alla självmordsförsöken. Då hade Amanda svalt sömntabletter. - Hon la sig bredvid mig, för hon sov väldigt ofta bredvid mig i sängen. Och så säger hon jag älskar dig. Jag älskar dig också, och jag var ganska trött. Hon hade svårt att somna, hon hade sömnproblem det hade ju också med hennes dåliga mående och depression att göra. Så jag somnade väl till men jag kände att hon höll på att skaka och rycka hela tiden. Och då sa hon att hon hade tagit tabletter och då ringde jag ambulansen. Det är också kaosartat att se sitt barn och hur borta hon var. Det är förfärligt att se sitt barn i en sådan situation. Det är förfärligt också att ens barn inte vill leva. Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare - i juni 2013 - slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken. Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal. - Vad jag kommer ihåg? Jag kommer ihåg att det var en IVO-anmälan någon gång i juni. Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP Stockholm har det yttersta ansvaret för vården på kliniken. När anmälan kom hade han inte börjat arbeta där än. - Det som jag tyckte var mest alarmerande var det patientfokus som den beskrev. Det tyckte jag pekade på en vård att så ska det inte gå till. IVO påbörjade en omfattande utredning och när myndigheten presenterade sin rapport var kritiken svidande. Framförallt reagerade myndigheten på hur kliniken använt olika tvångsåtgärder. Till exempel isoleringen av patienter som gjordes utan att det rapporterades eller att beslut togs om avskiljning. I beslutet riktade man allvarlig kritik mot kliniken och krävde att de otillåtna tvångsåtgärderna skulle upphöra. IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas. - Det var första gången vi kom i kontakt med psykiatrin på det här sättet. Och vad vet man. Ingenting egentligen. De första veckorna var kanske lite lugnt och det var lite samtal och det fanns en skola man kunde gå till och det var nytt för oss båda. Och det var samtal som skulle kunna hjälpa. Amandas mamma tar ledigt från jobbet och får också bo i ett rum på kliniken. Amanda får gå i den intilliggande skolan. Hon är konstnärlig och på skolan kan hon syssla mycket med det hon tycker om. Att sjunga och att ta bilder. Hon har också en blogg om fotografi på nätet. Hej hej jag tänkte göra jag fick en kommentar som undrade hur jag hade gjort - redigeringen på en bild tidigare som är lite mainstream och sånt där som jag inte använder i vanliga fall men som kan vara lite fint då och då. Nu jag bara leker lite i Photoshop. I flera videoklipp lär hon ut hur man gör sina bilder bättre i Photoshop. Det kanske inte är en av de bästa bilderna men. Amandas mamma och storebror visar bloggen: - Här har vi även hennes fotoblogg. - Det här är en av de bästa bilderna. Här är hennes självporträtt. Och det här var saker som hon gjorde när hon var 12-13 år. På kliniken dröjer det inte länge innan Amanda börjar skära sig själv igen. Det framgår av Socialförvaltningens journalanteckningar. Hon gör också flera självmordsförsök. Amanda åker in och ut från BUP. Ett tag placeras hon på ett behandlingshem för att få hjälp med sitt självskadebeteende. Men hon trivs inte - och i maj förra året - 2014 - är hon tillbaka på kliniken. - Sen så var det flera intagna där. Några hade varit intagna tidigare och några var mer avancerade i sitt destruktiva beteende än vad min dotter var, och man lär av varandra. Hur många andra patienter fanns det där då? - Det var alltid fullt. Så det blev ganska kaotiskt där ett tag när de krossade glas och blomkrukor. Tillhyggen, överhuvudtaget för att skada sig själva så där började faktiskt det här med bältningarna. Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut. Vi har därför bytt ut deras röster. Så här säger läkaren om den stämning som rådde i personalgruppen när Amanda lades in på kliniken i maj förra året. - Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs. Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer. Så här säger de två skötarna om stämningen på kliniken: - Det blir små kotterier. Informella ledare i personalgruppen, lite tongivande figurer. Det kan bli fel. Vad gör de då? - Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten. - Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat. Bältningarna På kliniken finns det tre rum med bältessängar. På väggarna hänger tyg för att dämpa ljuden. Själva sängen är som en undersökningsbrits med bälten. Bältena spänns fast runt benen, händerna och runt magen. Bältning är något vårdpersonalen får göra, men bara i lägen där någon riskerar att komma till skada. Vi har fått höra att man på kliniken inte följer de lagar som måste följas när man använder den här typen av tvångsåtgärder. Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande. Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna. - Det är bältningar i princip dagligen.- Oftare och oftare blev det. - Ibland flera gånger om dagen. När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt. - Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna. Amandas mamma gick alltid undan när bältningarna skedde. Hon ville inte se. - Jag vet när jag har varit på avdelningen och det bara rusar in larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt. - Läkaren vi har kontakt med berättar att situationen höll på att bli okontrollerbar. - Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg. - Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej. Men hur påverkades hon av att bli bältad tror du? - Hon berättade ju också. Dels fysiskt kunde hon visa mig hur tilltufsad hon var. Hon hade ju blåmärken överallt. Men också att känna att nu har jag misslyckats igen. Och övergrepp vad gör de emot mig? En av skötarna har varit med och bältat Amanda flera gånger. - Och märker man då att det här skenar iväg och man får dra fram sängen. Det skriks, och hög ångest och så flickan inte är kontaktbar. Fram med sängen och sen upp. Det är skrik och sparkar och man får hålla i sig så att man inte blir skadad själv och att inte kollegor blir skadade och framförallt att inte patienten blir skadad.Men hur många gånger har du varit med och bälteslagt henne? - Oj. Det har jag tappat räkningen på faktiskt. Enligt verksamhetschefen Per-Olof Björck har det funnits en otrygghet hos personalen, mycket på grund av att det är så många som har slutat. Men också på grund av den hårda kritiken som tidigare kom från IVO. - Organisationen blev inte trygg av det som hände. Det fanns en utbredd rädsla att man inte fick hålla i patienterna, man får inte ingripa överhuvudtaget för då blir man anmäld. Men de var rädda för att göra tvångsåtgärder efter det som hade varit. Men ändå så ökade det, antalet? Jag tror att bältningarna ökade för det var det man kunde göra och det var det man kunde besluta om. Det är en skadad organisation du pratar om. Bup bryter mot lagen Enligt lagen får bältningar bara göras om det finns en stor risk att patienten skadar sig själv eller någon annan person allvarligt. Men ofta så finns inte den här risken när bältningarna görs, enligt den personal som vi har pratat med. - Man har ingen kontroll riktigt. Det är en ganska fruktansvärd känsla när man står där och man vet nu har Amanda egentligen bara ångest. Vi kunde inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte alla gånger.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker. Blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i? Det skötaren beskriver är mot reglerna. Men att man inte följde de lagar som reglerar tvångsåtgärder var ju det kliniken fick kritik för i IVOs rapport. De här bristerna skulle ju ha rättats till. Verksamhetschefen Per-Olof Björck ser allvarligt på det personalen berättar. - Då tycker jag att de som ser det ska skriva en avvikelse till vårt avvikelsesystem så att det kommer till allmän kännedom om att det är så. Berätta det här för det här är oegentligheter. Vad tänker du om att de berättar att det händer?- Vad jag tänker om det? Jag säger ju det att det är ju fel om man gör så.Så vad ska du göra åt det då? - Jag kan inte göra någonting förrän jag får reda på det. Du får ju reda på det nu. - Ja, och då har det hänt. Då tar man upp det och säger att så får inte ske. Men hur allvarligt är det? - Ja, det är allvar. Så ska inte ske, säger jag ju. BestraffningEnligt personalen vi pratat med var det många anställda som var trötta på tjejerna som skar sig. De säger att tjejerna ibland bältades eller isolerades som ett slags straff. Värst var det för Amanda som enligt läkaren väckte starka känslor hos vissa i personalen. - Det hatet man kunde visa, man tyckte att hon manipulerade, förstörde, att man inte brydde sig om överläkarnas ordinationer om hur hon skulle övervaka henne så att säga för att det skulle kunna hända någonting, säger läkaren. - Å det här du säger om bestraffning man ruttnar på ett läge, man tröttnar och tänker att hon kan gott ha det nu liksom, säger en av skötarna. - Och då var det sjuksköterskor till exempel som vägrade att gå in när flickan hade rispat sig skulle övervakas för att det fanns en risk att hon skulle rispa upp sina sår. Vägrade gå in och göra det vilket gör att hon drar upp sina sår och förlorar en massa blod. Då struntade man att ta hand om henne? - Ja visst gjorde man det och man följde inte ordinationer som hade gjorts av läkare.En annan form av bestraffning är ju att ge en massa mediciner vilket också skedde. Hon stod ju på jättemycket mediciner. När personalen är för stressad, inte har tillräcklig kompetens och saknar stöd från ledningen är det lätt hänt att man börjar använda tvångsåtgärder. I värsta fall lyckas man inte bryta mönstret. Det menar Håkan Jarbin som är chefsöverläkare på BUP i Halland, och styrelseledamot i Svenska Föreningen för Barn- och ungdomspsykiatri. Han säger att om tvångsåtgärderna dessutom börjar användas som straff måste ledningen ta sitt ansvar. - Straff är inte grunden till en bra behandling. När det blir straff så tänker jag att det är personal som är överansträngd och kan för lite de vet inte hur de ska göra, då blir man förbannad när det inte går som man vill, och när man inte vet vad man ska göra då blir det primitivt och man ställs mot väggen och man har en för svår uppgift och det är det helt enkelt ledningen som måste skärpa sig och se till att det finns förutsättningar för att bedriva den vård som man fått i uppdrag att bedriva.Enligt Håkan Jarbin är det alltså en ledningsfråga. Men vad säger den ansvariga verksamhetschefen på kliniken Per-Olof Björck om uppgifterna om att patienter straffas? - Så ska inte ske. Och det är klart att om det sker är det första det man skulle göra är ju att prata med personalen och se över så att säga. Det handlar kanske om personalens trygghet i gruppen och hur man hanterar och hur man upplever sin arbetssituation och så. Det ska man inte ta ut över patienterna. Det är ju helt förbjudet. 2014 blev ett dystert rekordår Men hur mycket tvång används egentligen på kliniken? Kaliber har begärt ut statistik från över antalet beslut om fastspänning. Den visar att förra året 2014 - då Amanda bältades så många gånger - var ett rekordår. Då togs 105 beslut om bältesläggning. Det är fler än vad som gjordes under 2011, 2012 och 2013 tillsammans. 2015 kommer att bli ett nytt rekordår. Redan nu i september hade man gjort fler bältningar - 116 stycken - än vad som gjordes rekordåret 2014. Vi får tag i en intern sammanställning över hur många beslut som tagits om fastspänning när det gäller Amanda. Den visar att hon på bara tre och en halv månad 2014 bältas 44 gånger. Det är nästan hälften av alla bältningar som gjordes på kliniken under hela det året. Hur är det rimligt att det blir så många bältningar på en och samma patient? - Det kan jag inte kommentera, säger Per-Olof BjörckVarför inte det? - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar. Eftersamtalen genomförs inte som de skaEn av de viktigaste metoderna som skulle minska antalet bältningar är så kallade eftersamtal. Då personalen och patienten tillsammans - efter att det har lugnat ner sig - pratar igenom händelseförloppet. Vad var det som hände? Hur kan vi göra annorlunda nästa gång? I klinikens egna riktlinjer står det att samtalen ska göras efter varje bältning. Personalen vi har pratat med tycker att samtalen är viktiga. Problemet är att de sällan hålls. - Jag som läkare har aldrig varit med, säger läkaren.- 3 gånger av 10 kanske vi håller de här men det är när det är lugnt, säger en av skötarna. - Man hinner inte göra det för man det andra gänget kommer. Man måste hem. Eller något annat. Man glömmer bort det, säger den andre av skötarna. - När det är kaotiskt då är det sådant här som fallerar. Det blir ju en ond spiral av allting, säger läkaren. Verksamhetschefen Per-Olof Björck säger att de inte för någon statistik över hur ofta samtalen sker. - Jag har ingen koll på det. Man gör det ibland. Ja, det är sådant vi jobbar med att få till det.Ni ska göra det men ni gör inte det, hur kan det få vara så? - Vi ska göra det, men vi gör det inte. Men du säger att det ska göras eftersamtal. - Ja. Det är min ståndpunkt som verksamhetschef. Sen gäller det också att det ska utföras. Det är ju personal som ska utföra det och så ska de göra det. Men vadå, de struntar i det? - Det har jag ingen aning om, det kan jag inte uttala mig om. Om det glöms bort ibland eller inte. Men är inte det en verksamhetschefs ansvar att se till att sådana här saker fungerar och särskilt sådant som ska göras? - Jo det är mitt ansvar att göra det och det är mitt ansvar att driva det. Men sen att genomföra det på kort tid det är inte så lätt alla gånger idag. Det är mitt mål att det ska ske. Öka på. Det ska bli bättre och bättre. Flyttas till vuxenpsykiatrin Tillbaka till Amanda. I slutet av oktober förra året har personalen fortfarande inte lyckats lösa problemen på avdelningen, enligt våra källor. På BUP tar man beslut om att flytta Amanda till PIVA - den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavdelningen som ligger i Huddinge, det framgår av hennes journal hos Socialförvaltningen. På PIVA vårdas vuxna med psykoser, manier och missbruksproblem. Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen. Hennes storebror och hennes mamma åker ofta dit och hälsar på. - Framförallt blev hon helt neddrogad. Helt. Så det kanske inte var så mycket bältningar för att hon var så drogad, säger mamman. - Ja, hon var slö i skallen. Hon stod och skakade. Hon hade massor med tics på grund av biverkningarna av de droger hon hade i kroppen. Hon var störd på något sätt. Hon var inte Amanda längre. Hon var någonting annat. Det var hemskt att se, säger storebrodern. Isolering Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO. - Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem. Men varför öppnades den då? - För att vi behöver avskiljningsmöjlighet. Den ingår i vårdmöjligheten. Amanda isoleras i den återöppnade källarlokalen. När en patient isoleras heter tvångsåtgärden avskiljning och får pågå i max åtta timmar, eftersom det är ett så stort ingrepp i patientens fri- och rättigheter. I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för psykiatrisk tvångsvård står det att avskiljning endast får användas i undantagssituationer. Det står också att avskiljning bara i sällsynta fall får ske längre än åtta timmar. Om det gör det måste en läkare ta ett nytt beslut var åttonde timme. Uppgår tiden till mer än några dagar så ska handla om extrema fall, enligt föreskriften. Amanda blir kvar i källaren i över tre veckor. - Hon blev ju jätteledsen. Eller hur? Säger Amandas mamma. Ja hon var väldigt ledsen. Hur stor del av den här tiden var hon isolerad då? - Hela tiden. - Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka. Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas. - Det har inte varit någon överläkare som har gjort någon bedömning inom åtta timmar. Då är det olaga frihetsberövande man sysslar med, säger läkaren. Verksamhetschefen Per-Olof Björck medger att det kan vara så: - Det kan vara någon gång då bakjouren funderat om man ska väcka patienten om det är mitt i natten. Men då har man ju brutit mot lagen? - Om det har hänt så har man gjort det ja. En varningssignal som inte hörsammadesUnder veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt. Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren. - Har man varit med om en sån oerhört traumatisk upplevelse så. Det är en sån situation som påminner mycket om en bältesläggning. Du är ju fastspänd ligger helt blottad kan man ju säga. Om man har varit med om en sån sak där man inte har en chans därför att en person som är mycket starkare lägger sig ovanpå en och genomför en våldtäkt så måste det vara en ohygglig upplevelse. - Naturligtvis om man har upplevelser av fasthållning som är traumatiska så är det ännu värre, säger verksamhetschef Per-Olof Björck. Självklart. Men ändå sker det på kliniken, för jag har ju kunnat se det i journalanteckningarna från socialförvaltningen. Att det har skett. Jag kan inte svara på ett enskilt fall. Och eftersom jag inte vet om det så är det svårt att kommentera. Personalens ansvar Men vad har personalen själva för ansvar över vården som getts till Amanda? Enligt läkaren var ansträngningarna stora för att få cheferna att reagera. - Därför pratade jag med dem som var ansvariga för vården och pläderade för att det måste finnas ett annat sätt att bemöta det här på. Jag tycker att jag gjorde vad jag kunde. Absolut. Det gjorde jag. Men varför sa ni inte ifrån när hon blev bältad så många gånger? - Det finns ett team runt henne. De borde, de är ansvariga i fallet. Inte vi. De borde ha reagerat och sagt ifrån, säger den ene skötaren.- Det är klart att det svider lite, säger den andre skötaren. Sen kan jag som vanlig personal säga att äsch jag hade inte det yttersta ansvaret men man är ju delaktig i det. Hur ser du på det? - Det är ingen skön känsla. Det är ingen skön känsla. Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem. Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas. - På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar. Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt. - Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död. Amanda spelar keyboardJag har när hon sjunger, säger Amandas mamma. Jag har den på min telefon. Amandas mamma visar ett videoklipp på sin telefon. Videon är från nyårsafton. Amanda sitter i vardagsrummet och spelar på sin keyboard. - Så får det inte gå till. Så här har det varit, och det här är inte det enda ärendet, det finns fler, säger den ene skötaren.- Vi borde ha bättrat oss för länge sen, säger den andre skötaren. Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia Mellberg Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se
Marianne trodde att hon och barnen var säkra för sambons misshandel men skyddet visade sig vara en falsk trygghet. Myndigheterna röjde uppgifter som gjorde det möjligt för honom att hitta dem. Då kände jag väl att vi blev ännu mer trygga eller att det blev ändå säkert, jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå. Det sa de ju att det är ett väldigt starkt skydd och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss. Visst sa de att det fanns ju den mänskliga faktorn och att det kunde bli fel, men kunde aldrig någonsin tro att det skulle hända tre gånger!Förra året anmälde cirka 17 000 personer att de misshandlats av någon de hade en nära relation med. Marianne är en av dem som under flera år levde i en misshandelsrelation och när hon till slut lämnade sin sambo visar det sig att det skydd hon fick av samhället inte var så tryggt som hon trodde. Flera gånger röjer myndigheterna uppgifter som gör det möjligt för mannen att hitta henne och barnen.Kaliber idag om när samhällets skydd av hotade och förföljda personer brister och när skyddet krockar med andra lagar. Jag träffar Marianne utanför den lägenhet där hon bor tillsammans med sina två barn. Det är den senaste i raden av bostäder där de har bott sedan hon valde att lämna sin sambo för några år sedan.Marianne låser upp dörren och vi går in. Hon frågar om jag vill ha kaffe, dukar fram koppar och fat och plockar bort några leksaker från soffan.Hon berättar om åren med sin sambo Magnus. För att skydda henne har vi ändrat en del detaljer. Marianne och Magnus heter egentligen något annat, och vi har låtit en annan person läsa in Mariannes berättelse. Han bekräftade mig på ett sätt som jag aldrig hade blivit bekräftad förut och han visade också ett väldigt stort intresse och det hade jag aldrig varit med om tidigare heller. Det var något positivt och tryggt med att han fanns där hela tiden, berättar Marianne.Men det som först framstår som omtänksamhet, blir snart kontroll och begränsning. Det började kanske med att jag hade kopparna på fel hylla i köket eller, eller möblera om, och sen började med mina kläder, att jag hade fel kläder. Jag skulle ha byxor i stället för kjol, och andra sorters underkläder.Som många andra kontrollerande och misshandlande män tar han över hennes ekonomi. Han tog liksom allt och sen fick jag fickpengar, jag kanske fick 50 eller 100 kronor som jag fick göra vad jag ville med varje månad, men resten, även om det var mina egna pengar fick jag fråga honom om lov om jag ville använda dem.Magnus sätter upp regler alltifrån vilka ord som får användas till hur man gör när man går på toaletten. Efter att sonen Hugo föds blir det ännu värre, och Magnus är våldsam mot både Hugo och Marianne. Det var liksom leksituationer som spårade ur så man kunde aldrig säga att det var så, det hade kunnat vara bara en olycka, men det var ju väldigt många olyckor och det var i samband med att min sambo blev provocerad på något sätt som han sparkade till honom eller knuffade till honom i någon dörr eller så där.Också Marianne råkar ut för knuffar och slag som ofta framstår som olyckshändelser. Men det händer också att Magnus hindrar henne från att lämna lägenheten, brottar ner henne eller håller fast henne. Och en gång försöker han strypa henne. Han liksom satte sig på mig och höll fast runt min hals med båda händerna och jag trodde då att jag skulle dö och sen efteråt så var jag, jag kunde inte röra kroppen. Jag vet att jag låg hela dagen, nästa dag, han hämtade vår son på förskolan och när de kom hem då hade jag inte kunnat röra mig.Innan Marianne träffar Magnus är hon framgångsrik i sitt yrke. Men när dottern Kajsa föds är hon sjukskriven och hon jobbar inte på många år. Men till sist har Marianne fått nog. Vi hade varit ifrån varandra en lägre tid över sommaren och när vi sen skulle åka tillbaka hem då kände jag att jag var rädd för det för hur det skulle bli för barnen därhemma.Marianne tar kontakt med socialtjänsten på den ort där hon vistats under sommaren. Där ordnar man snabbt ett skyddat boende för henne och barnen.När sedan Magnus börjar leta efter henne bedömer polisen att hon inte är säker där hon är. De flyttar henne till en annan ort några mil därifrån.Här känner hon sig trygg och fri. Här kan hon för första gången på många år gå och handla med egna pengar, utan att vara rädd. Det var en sån otroligt lättnad att kunna gå runt där och välja precis själv vad jag ville handla. Och inte behöva tänka på att ringa honom och fråga om det gick bra eller vad han ville att jag skulle handla, säger Marianne.Känslan av trygghet ökar när skatteverket beviljar Marianne skyddade personuppgifter. Hon och barnen får det som kallas sekretessmarkering. Det innebär att hennes adress är dold för allmänheten, och att myndigheter ska vara ytterst försiktiga med att lämna ut uppgifter som kan skada personen. Jag tänkte att nu kanske det kommer att bli bra, för jag var väldigt rädd för hur det skulle gå. Du litade på det här skyddet? Ja, det sa de ju att det är ett väldigt starkt och att få det där innebär att då ska han inte kunna hitta oss.Men det visade sig snart att det var en falsk trygghet. Skyddet kommer bara att hålla i ett par månader innan myndigheterna röjer uppgifter som gör det möjligt för Magnus att hitta Marianne. Det händer i den vårdnadsutredning som socialtjänsten i Farsta gör. Där skriver man ut orten där sonen Hugo får hjälp på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin, för att bearbeta det han varit med om. Marianne som har fått kämpa hårt för att sonen ska få hjälp blir helt förtvivlad. Det var verkligen som att allting rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant att de gjorde så.Marianne får ett mejl där utredaren ursäktar sig och skriver att: hoppas du och behandlaren på BUP ändå kan finna sätt att fortsätta er kontakt på ett så tryggt sätt som möjligt.Men det dröjer inte länge innan Magnus börjar ringa och skriva brev till BUP-mottagningen. Enligt journalanteckningar som förs på kliniken uppträder han synnerligen otrevligt i kontakt med dem. Polisen och kuratorn sa att de inte tyckte att det var en trygg plats för oss att vistas på och att det var bäst att vi avslutade behandlingen.Misstaget som socialtjänsten gör innebär alltså att sonen Hugo inte kan fortsätta få den hjälp som han behöver och det ska visa sig att det inte är sista gången som samma socialtjänst röjer det skydd som Marianne trodde sig kunna lita på.Parallellt med vårdnadsutredningen gör socialtjänsten i Farsta också en utredning för att utifrån barnens perspektiv bedöma om de behöver ingripa. När det är dags för socialsekreteren att besöka Marianne och barnen säger hon att Magnus har bett att få komma med. Hon sa att han väldigt, väldigt gärna ville träffa barnen och att han ville följa med och hälsa på oss när socialtjänsten skulle komma.Marianne ber att få byta socialsekreterare, men får ett svar som hon inte hade räknat med. Då sa de att de hade tagit min oro på allvar och bestämt sig för att avboka besöket hos oss. Utan de kunde genomföra utredningen på distans. I utredningen slår man fast att om barnen har utsatts för våld från pappans sida är de nu skyddade och befinner sig i en trygg och säker miljö. Och därmed avslutar man ärendet.Men samtidigt som socialtjänsten konstaterar att barnen nu är trygga, lägger de med ett intyg där det står exakt vilket skydd Marianne fått och var hon och barnen är placerade, och så skickar de det till Magnus. Jag tänkte att det var inte klokt och att det varja, nej, det var inte klokt och varför har de gjort så härvad är det fråga om?!Socialtjänsten i Farsta röjer alltså Mariannes skyddade uppgifter vid två tillfällen. Jag tar kontakt med chefen, Per-Ove Mattsson, för att höra hur han ser på vad som har hänt. Men han vill inte svara på frågor och trots att Marianne har skrivit en fullmakt som låter mig ta del av hennes ärende hänvisar han till sekretessen. Efter en lång diskussion går han med på att svara på frågor på mejl. Men när jag får mejlet, visar det sig inte innehålla några svar. Jag ringer då upp honom igen. Hej, Lena Pettersson, Sveriges Radio. Hej! Jag fick ditt mejl och blev lite förvånad för det är ju inte svar på mina frågor. Jaa jag tänkte på det sen och.då tänkte jag så här, jag backar, jag vill inte kommentera det enskilda ärendet. Jag har kommit fram till det. Trots att jag har en fullmakt Det innebär ju inte per automatik att vi uttalar oss och jag har kommit fram till att jag inte vill kommentera det här fallet, säger Per-Ove Mattson och hänvisar till är det svar som stadsdelsnämnden skrivit till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, efter att Marianne gjort en anmälan dit.I svaret står det att nämnden anser att de bara gjort fel bara en gång, och det förklarar de med att det var ett misstag.Det andra tillfället när man skickade uppgifter om vilket skydd Marianne hade fått, och var hon bodde, anser stadsdelsnämnden att det var Mariannes eget fel. Hon hade ett eget ansvar att skydda uppgifter som inte skulle röjas, står det i svaret till IVO, och hon hade blivit informerad om att det material hon skickade in skulle komma att skickas vidare.Men det är helt fel anser Inspektionen för vård och omsorg, och konstaterar att ansvaret ligger på nämnden och ingen annan. Och ansvaret är ännu större, eftersom det gäller skyddade personuppgifter, konstaterar IVO.Men det är alltså ingenting som ansvarig chef Per-Ove Mattsson vill prata om. I det mejl jag får från honom skriver han i allmänna ordalag att de tar allvarligt på påpekanden från IVO och vid de tillfällen de av misstag röjt skyddade personuppgifter har de gått till botten med vad som har hänt och genomfört åtgärder för att det inte ska hända igen. För Marianne var IVO:s kritik mycket viktig. Men det kändes ju som att kanske inte var galen utan att det hade blivit jättestora fel och att det betydde mycket, det var någon slags upprättelse att det faktiskt var fel och att det faktiskt var tokigt för det hade de ju själva aldrig erkänt, säger hon.Kaliber i dag handlar om när samhällets skydd för hotade och förföljda personer brister och om Marianne som vid två tillfällen råkade ut för att få sina skyddade personuppgifter röjda. Och det ska visa sig hända igen en tredje gång.Vi ska återvända till det, men först tar jag kontakt med skatteverket som är den myndighet som beslutar om skyddade personuppgifter för att få veta hur sekretessmarkering är tänkt att fungera. Ingegerd Widell är verksamhetsutvecklare på skatteverket. Det är tänkt att fungera som en varningsflagga kan man säga. När folkbokföringen har registrerat att en person fått sekretessmarking så aviseras det ut till andra myndigheter och då får man med den här flaggan som säger att man ska inte lämna ut uppgifter om det finns anledning att tro att det kan leda till men för personen om uppgiften lämnas ut, säger Ingegerd Widell.Sekretessmarkering innebär alltså inte att uppgifterna är hemliga, utan är en uppmaning till myndigheter att vara ytterst försiktiga och inte lämna ut uppgifter som kan skada personen. Det är den vanligaste formen av skyddade personuppgifter som cirka 12 500 personer har i dagsläget. Och enligt Ingegerd Widell är omkring 60 procent av dem kvinnor, som liksom Marianne behöver skydd från en tidigare partner.Många av de här personerna har också barn tillsammans med den person som de hotas och förföljs av. Men gemensam vårdnad och skyddade personuppgifter är svårt att kombinera. Så länge det finns gemensam vårdnad har myndigheter en skyldighet att fråga bägge föräldrar om eventuella insatser som behöver göras för barnen, säger Ingegerd Widell. Om man säger att man som kvinna med barn har flyttat till en annan del av landet och så kommer plötsligt kommunen eller socialkontoret och frågar då om de instämmer i det ena eller det andra oavsett vad det är, och redan här när man säger var man ringer ifrån, vilken kommun så kan man ju ringa in den här kvinnan och barnet utan större svårighet.Vi återvänder till Marianne som dukar av fikat från kaffebordet och vi bestämmer oss för att ta en promenad.Att skyddade personuppgifter inte går ihop med gemensam vårdnad är något som också Marianne fått känna av. Hon försöker ordna dagis, men kommunen där hon bor säger att de i så fall måste berätta för pappan att barnen går på dagis och var. Och då är skyddet borta igen.Och framför allt behöver hon hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin på en ny mottagning för sonen Hugo som mår mycket dåligt. De hon kontaktar säger samma sak: de inte kan garantera att hennes och sonens uppgifter är skyddade så länge hon har gemensam vårdnad.Det är först efter att Magnus långt om länge godkänner att hon ska få söka hjälp i närheten av där de bor, som Hugo kan få den hjälp han behöver. Det är liksom ett system som slår sönder människor. Jag är ju ändå vuxen, det värsta är känslan av att samhället sviker mina barn, det har jag svårt att släppa. Det är inte möjligt att det bara är mina barn som sviks, utan det måste finnas många barn som sviks på liknande sätt.Vi lämnar Marianne för att åka till kvinnojouren i Stockholm Alla Kvinnors hus, där Ann Isaksson är verksamhetschef. Jag frågar henne om hon blir förvånad över det som hänt Marianne. Nej, det blir jag inte, utan det ser ut så många gånger och jag tror att det ibland är mer tur än skicklighet att det inte blir så. Vi får ju påtala eller påminna många gånger om att skriv inte för mycket eller skriv inte det, eller framförallt var de är någonstans och det visar ju verkligen det här att det är svårt helt enkelt, säger Ann Isaksson.På alla kvinnors hus bor varje år mellan 80 och 90 kvinnor, och Ann Isaksson säger att en handfull av dem råkar varje år ut för att uppgifterna röjs av myndigheter. Det kan ju få förödande konsekvenser, att man blir mördad i värsta fall och det kan ju bli framför allt besvärligt, flytta och ändra och dona och göra om allting på nytt och bryta upp från adress och bryta upp från där man är. Vad tycker du borde ändras för att minimera risken? Jag tycker att man behöver följa upp bättre, vad som görs, vad som görs bra och hur man gjorde då. Och också när det inte blev rätt, vad var det som gick fel och att man lär sig av de misstagen. Jag tycker att det många gånger passerar förbi, alldeles för lätt, när det görs misstag. Och på något sätt görs det om och om igen då.Men hur vanligt är det att skyddade personuppgifter röjs av myndigheterna? För att få veta ringer jag runt till olika myndigheter, men det finns ingen statistik. Inte ens skatteverket som beviljar skyddade personuppgifter vet.För att ändå få en bild bestämmer jag mig för att kontakta poliser som jobbar med personskydd eller brottsoffersamordning. De träffar visserligen inte alla med skyddade personuppgifter, men många.Jag får svar från 20 poliser runt om i de 25 områden som polismyndigheten numera är uppdelad i. Elva av dem, alltså drygt hälften, har erfarenheter av att myndigheterna röjt uppgifter som gjort det möjligt att spåra den person som skulle vara skyddad.Och allra vanligast visar det sig vara att domstolar röjer uppgifter, genom att till exempel lägga med adress-uppgifter i kallelse eller domar. I Skåne upplevdes problemet så stort förra året att polisen skrev till domstolsverket och krävde de skulle skärpa rutinerna.Något som har fått domstolsverket att förbättra sin information till domstolar, erbjuda utbildning för domstolspersonal och ändra i datasystemen för att minska risken för att det ska bli fel.Vi återvänder till Marianne som har gjort sig klar för att hämta barnen på dagis. Hon låser upp en cykel med kärra där bägge barnen får plats.När Marianne lämnade Magnus blir han också anmäld för att ha misshandlat Marianne och sonen Hugo. Utredningarna går inte vidare till åtal, men när tingsrätten ska avgöra vårdnadsfrågan konstaterar de ändå att det finns ett visst stöd för det Marianne har berättat om våld och hot, bland annat vittnesuppgifter och intyg från BUP och tingsrätten kommer fram till att Marianne ska ha ensam vårdnad om barnen. De ska bo hos henne, och eftersom hon och barnen har skyddade personuppgifter bedömer tingsrätten att pappan heller inte kan träffa dem. Ja, det var som en jättestor lättnad. Det var så många problem som löstes, allt med sjukvård och BUP och skola och det blev ju som att vi kunde leva som vanligt, eller någorlunda normalt, säger Marianne.Men lättanden ska bli kortvarig. Magnus överklagar till hovrätten. I rättegången finns det ett utlånade från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. I utlåtandet står namnet på kuratorn som har skrivit det. En enkel sökning på nätet visar vid vilken BUP-mottagning hon jobbar.Men varför kunde hovrätten inte gå med på att ha ett anonymt expertutlånande med tanke på att Marianne och hennes barn har skyddade personuppgifter?Fredrik Wersäll är president, alltså chef, vid Svea hovrätt, som är den hovrätt dit Magnus överklagade. Fredrik Wersäll har läst domen och satt sig in i Mariannes fall. Våra regler om bevisning förutsätter att båda parter vet vem som har avgett ett visst utlåtande, säger han. Men vad är det som gör att man inte kan ha det här, för i den andra vågskålen ligger ju vikten av att inte röja skyddade personuppgifter? Här finns det ju motstidiga intressen som måste vägas mot varandra, men vi kan inte ge avkall på anonymitetsfrågan, det ser jag inte att vi har utrymme för.Lagen ger alltså inte möjligheter till anonyma expertutlåtanden vid en rättegång, säger Fredrik Wersäll.Men för Marianne innebär det här att samhället för tredje gången sviker det skydd hon trodde sig blivit lovad. Och hon tvingas flytta ytterligare en gång. Nej, det var en liten ort och jag kände mig inte trygg med att vi skulle bo där, det fanns bara en gågata i stan och det kändes inte bekvämt att gå där.Men hovrättens dom innebär också att Marianne nu lever under ett nytt hot om att Magnus ska få veta var hon och barnen bor. Hovrätten kommer nämligen fram till att även om Marianne ska ha ensam vårdnad och att barnen ska bo hos henne, så ska pappan ha umgängesätt och träffa barnen. Träffarna ska ske på annan ort än där de bor och sociala myndigheter ska hämta och lämna barnen. Nu är det liksom barnen som inte ska råka berätta något som gör att han kan hitta oss. Det blir ju en väldigt konstig situation. Så det är det som oroar dig mest? Ja.Enligt hovrätten är faran för Marianne och barnen inte längre överhängande. Men Marianne känner sig inte säker och är rädd för vad som kan hända om barnen råkar berätta något som göra att Magnus kan hitta dem. Trots det vågar hon inte heller låta bli att göra som domen säger, eftersom risken då är att barnen hämtas med polishjälp om hon inte medverkar till det umgänge som hovrätten har dömt till. Jag tycker det är konstigt.... polisen flyttade oss därifrån och hjälpte oss ifrån honom. Och om jag inte gör allt vad jag kan för att fullfölja den här domen ska samma polis hämta barnen och ta dem till honom. Det är väldigt konstigt.Att domstolar dömer till umgänge samtidigt som det finns skyddade uppgifter är något som Ann Isaksson på Alla kvinnors hus är mycket kritisk till. Det här det går inte ihop helt enkelt. Då blir adressen röjd och det blir farligt. Det händer ofta hos oss att barn och varit på umgänge och blivit pumpade på olika sätt, och det förstår man, barn kan inte hålla det och ska inte behöva hålla det heller.Fredrik Wersäll, president vid Svea hovrätt menar att domstolen har att göra en avvägning mellan två olika intressen: behovet av skydd och intresset av umgänge. Ja, när hovrätten eller en domstol ska göra en bedömning måste man ju fundera över om det går att utforma ett umgänge, så att man i så liten utsträckning som möjligt skadar ett annat starkt intresse, till exempel vikten av skyddade personuppgifter. Och när jag läser den här domen förefaller det mig som att hovrätten ägnat detta betydande uppmärksamhet och fundera över hur ska det här kunna lösas: vikten av umgänge samtidigt som man inte utsätter ena parten för någon fara, säger Fredrik Wersäll.Det är alltså långt ifrån i alla situationer där skyddade personuppgifter verkligen ger ett skydd. Och att skyddet för hotade och förföljda personer inte är tillräckligt är känt sedan länge. Den tidigare regeringen tillsatte därför en utredning för att se på möjligheterna att stärka skyddet. Birgitta Pettersson är kanslichef för skatterättsnämnden och den som gjort utredningen. När det gäller skydd för personer som är hotade och förföljda så har man ofta fått kritik för att skyddet är för svagt och att det finns stora risker att information sprids på ett sätt som inte är tänkt, säger Birgitta Pettersson och föreslår ett utökat och förbättrat skydd för flera av dem som i dag har sekretessmarkering.Det skulle kallas skyddad folkbokföring och innebär att man är skriven på en annan adress än där man faktiskt bor. Till skillnad från idag ska det kunna ges tills vidare och kombineras med andra skyddsåtgärder och hon föreslår också en skärpning av sekretesslagstiftningen, som ska göra de skyddade uppgifterna hemliga. På så sätt hoppas Birgitta Pettersson risken för att uppgifter röjs ska minimeras. Normalt sett när man har ett starkare skydd blir myndigheterna mer observanta på uppgifterna innan man lämnar ut dem. Men gör en annan typ av prövning och man kommer också att förbättra sina rutiner hoppas vi.Utredningen är nu ute på remiss, men redan nu säger justitieminister Morgan Johansson att det kommer att bli förändringar, förhoppningsvis redan nästa år. Det gäller dock inte frågorna om vårdnad och umgänge. De frågorna ligger i en egen utredning som ska bli klar först nästa höst.Kaliber ska återvända en sista gång till Marianne som har kommit fram till förskolan för att hämta barnen. Hon säger att hon nog inte hade vågat ta steget och lämna sin sambo om hon hade vetat vad som väntade henne. Jag har tänkt många gångar om jag visste hur hemskt och svårt det skulle bli och att jag skulle känna mig så utlämnad och ensamdet har känts som att de har sparkat på mig och att de suddade ut oss från världskartan. Vi blev liksom utsuddade och bortklippta och det var som en jättestor insats att placera någon i skyddat boendeoch sen fick vi ingen hjälpdet var väldigt hemskt och hade jag vetat det så hade jag nog inte vågat helt enkelt.Reporter: Lena PetterssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se
Business class och fina hotell för kriminalvården - och dödsolyckor på bangård utan stängsel. Kaliber följer upp vad som hänt efter några granskningar. Vi börjar med Kriminalvårdens transporttjänst - numera kallad Nationella Transportenheten - en granskning som belönades med en guldspade i våras.Lyxresor och tvångsinjektionerInget mer businessklass i Europa förutom i undantagsfall och bättre kontroll av sjukvården. Det var två av löftena efter Kalibers avslöjande av hur utvisningsresor gick till med Kriminalvården.Men när vi nu följer upp vad som skett så hittar vi fortfarande Businessklassflygande i Europa, femstjärniga hotell och rapporter från sjukvården som skickas till Arvidsjaur.Det är april 2015. Jag är tillbaka vid kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen. I höstas var jag och kollegan Markus Alfredsson här och tittade på bland annat kostnader för hotellnätter och flyg i samband med utvisningar. Vi kunde då avslöja hur kriminalvårdens personal bodde på lyxhotell upp till tre nätter efter utvisningar och flög hem med dyra businessklassbiljetterSå här lät det då:* 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor.* Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor.Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa:* Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. . Hotellnotan: 28 personer två nätter, 46 822 kronor.* Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 kronor enkel resa.Och i en intervju med Kaliber i december 2014 lovade generaldirektören för Kriminalvården Nils Öberg att utvisningsresorna skulle bli billigare efter årsskiftet.(Kaliber 2014-12-21)-- Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går.Den lista med hotell som fanns skulle ändras. Dessutom skulle dåvarande praxis om att alla flygresor över tre timmar innebar resa i businessklass, även inom Europa, ändras.(Ekot 2014-12-21) - Utan vi konstaterar att reser man inom Europa så är det ekonomiklass som gäller om det inte finns extremt starka skäl för nånting annat.Så billigare resor alltså.Men vi kunde också avslöja något helt annat."Vi kan bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck naturligtvis och vi borde ha skött det här betydligt bättre.""Ja det är ju fall där det uppenbarligen skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett.""Det här helt klart olagligt"Genom att läsa rapporter som sjukvårdspersonal lämnat in efter resor kunde vi se att personer som utvisats fått lugnande narkotikaklassade injektioner mot sin vilja. Detta när de bland annat upplevts som stökiga eller bråkiga av personalen."En sjuksköterska blir kallad till en person som beskrivs som 'mycket uppvarvad och stökig'. Efter att ha pratat med läkaren så erbjuder sjuksköterskan personen medicin, som denne vägrar att ta emot. Injektion ges i höger lår då deporti ej är samarbetsvillig"I samband med vår publicering valde Kriminalvården att anmäla injektionerna till både polisen och Inspektionen för vård och omsorg och man sa att nu hade man ett nytt sjukvårdföretag och bättre koll.Det skulle bli billigare resor och tvångsinjektionerna polisanmäldes, men vad har då hänt?Jag börjar med att begära ut den så kallade hotellistan, alltså den lista som ligger till grund för vilka hotell som bokas. Den lista som skulle förändras. Men när jag får se den har inte mycket hänt. Det är samma hotell som hösten 2014. Jag känner igen lyxhotellen i Dubai och Istanbul från vår granskning i höstas. Och jag ser samma centrala hotell i Paris och resorter i Jordanien.Och på plats i Norrköping så ser jag hotellnamnen bland reseräkningarna. Jag går igenom reseräkningar och kostnader för flygbiljeter för en månads tid nu under våren. Och fortfarande kan utrikestransportörerna vila mer än en natt på hotell. Och det flygs fortfarande i businessklass. De resor som skulle bli så mycket färre redan efter årsskiftet."Utan vi konstaterar att reser man inom Europa så är det ekonomiklass som gäller"Men jag ser att resor även inom Europa, fortfarande sker i businessklass. Det handlar om resor från städer som t.ex. Madrid, och Istanbul. Som ligger strax över tre timmars flygresa hemifrån.Jag hittar till exempel en enkel resa från Madrid för nästan 8000 kronor per person.- Hej!- Hej.- Sofia.- Johan Mellbring.Kriminalvårdens Transporttjänst heter numera Nationella Transportenheten. Jag träffar chefen Johan Mellbring. Han säger att det är samma hotell på hotellistan och samma praxis för flygresor som i höstas.-- Ja det är ju så att vi försöker ändra rådande praxis och det arbetet tar lite tid.Johan Mellbring säger att han helst inte vill se någon tidsgräns alls när det gäller flygresor i businessklass, men att man nu sitter i förhandlingar med facken, där man diskuterar just businessklass men även kriterier för vilka hotell man ska kunna välja på framöver.-- Jag hade gärna sett att det gått fortare, men vi ska också göra det rätt och riktigt. Vi har också ta hänsyn till våra fackliga parter som vi gör det i samverkan med.-- Men generaldirektören sa ju i en intervju i Kaliber i december då att det skulle inte vara rutin längre att åka businessklass på flygresor över tre timmar. Och i Europa skulle man dra ner på detta jätte mycket. Vad har hänt där då?-- Ja han har ju rätt i sak, sedan har det tagit längre tid än vi bedömt och jag önskar det hade gått mycket fortare.Två förändringar som har skett är att man beslutat att det billigaste hotellet för varje destination på hotellistan ska användas och man har även infört en så kallad avstegslista. En lista där man bland annat ska logga alla hotellnätter som är dyrare än 200 Euro. Jag får läsa avstegslistan, men kan se att flera övernattningar över 200 Euro från den månaden jag tittat på inte finns med.- Ja, då är det så fall något vi missat i vår gängse rutin. Och det är något vi får följa upp.- Så vad tänker du om det då?- Nej, vi ska följa de rutiner vi satt upp.Under hösten gjorde kriminalvårdens personalenhet en översyn av hur utvisningsresorna genomförs. Utredaren kom fram till att resorna i businessklass borde minskas, inte minst inom Europa. Dessutom togs den vilotid upp som vi kunde berätta om i höstas. Att personal efter de ibland väldigt långa utvisningsresorna får ta ut hela sin vila utomlands på hotell, ibland upp till tre nätter med traktamente, istället för att ta ut vilan i hemmet. Utredningen föreslår att vilotid ska tas ut just i hemmet. Men än så länge kan alltså personalen fortsatt vila på hotell utomlands.-- Ja hur många övernattningar man gör är ju en följd av de vilotidsregler som finns som är en del av kollektivavtalet. Det kollektivavtal ska vi också förhandla om.Just nu pågår alltså förhandlingar med facken. Jag träffar Thomas Bergman från fackförbundet ST. Han tycker inte vilotid i det egna hemmet är en bra idé.-- Så att det köper vi ju absolut inte. Och hur skulle det fungera om du har varit igång i 30 timmar och sedan kommer du hem till bostaden och har småbarn. Blir det någon vila då? Det skulle ju aldrig fungera.-- Vad är det som hindrar att man är på hotell en natt och sedan tar resten av vilan i sitt hem?-- Ja, det är just det att du får förmodligen ingen vila när du kommer hem. Utan då har man kanske familj som ställer krav på dig när man kommer hem, då blir det ju ingen vila. Har du varit igång så många timmar så behöver du ju också sova lite grann.Fast det finns väl dagis och skola och...-- Ja jag tror inte på det upplägget.Han menar att businessklassflyg kan vara motiverat att använda även för resor inom Europa.-- I längden, ska du tjänstgöra och jobba med det här år ut och år in så tror jag inte du orkar. Sedan kan du ju alltid ta ut enstaka destinationer där det kan diskuteras, men just nu har vi ju då i vår överenskommelse att ett ben över tre timmar så är det det. Sedan så har ju arbetsgivaren andra idéer nu och då får vi se när de förhandlingarna är klara var vi hamnar så att säga. Det vet vi inte än.Så fortfarande businessklass, fina hotell och flera nätter utomlands alltså. Trots löften om billigare resande. Kriminalvården har påbörjat arbetet att förändra, men det har tagit längre tid än de önskat enligt chefen Johan Mellbring."Vi kan bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck naturligtvis och vi borde ha skött det här betydligt bättre.""Ja det är ju fall där det uppenbarligen skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett.""Det här helt klart olagligt"Efter vårt avslöjandet om att injektioner getts med tvång valde kriminalvården både att polisanmäla och anmäla till inspektionen för vård och omsorg. En förundersökning pågår just nu och brottsrubriceringen är misshandel men ingen är delgiven misstanke om något brott. Inspektionen för vård och omsorg säger att de snart är färdiga att fatta beslut men inte när exakt det kommer.Kaliber har läst de handlingar som finns hos IVO just nu. Där finns bland annat de sjukvårdsrapporter som ligger till grund för anmälan Dessutom har den sjuksköterska och den läkare som utreds av IVO lämnat in förklaringar till det som hänt där båda menar att de inte gjort något fel.Sköterskan skriver:"De sk tvångsinjektionerna gavs ofta med deportis medgivande då de alltid vart informerade, både före och efter, trots att medgivandet ibland kunde tyckas framtvingat från deporti pga den tumultartade situationen."Läkaren skriver att medicin i ett fall gavs på grund av flygsäkerheten och att patienten visade symptom som stämmer överens med epilepsianfall. I ett annat ärende skriver läkaren att en man erbjöds en tablett lugnande men att han själv hellre ville ha Stesolid.Har det getts injektioner med lugnande efter vi pratade med dig i oktober 2014?Jag frågar chefen för NTE Johan Mellbring om han vet om det skett några injektioner med lugnande efter vårt program.-- Vi har i vår avstämning med sjukvårdsföretaget fått reda på att det vid ett antal tillfällen getts injektioner av fysiska eller fysiologiska skäl.-- Vad har det varit för skäl då?-- Ja det innebär att det finns ett medicinskt tillstånd som gör att för att patienten ska må bra eller överleva så har de behövt injektionerna.Jag blir lovad att få mer information om injektionerna som Johan Mellbring pratar om. Men senare i ett mail tar Kriminalvården tillbaka att det ska ha skett fler än en injektion. Den första muntliga informationen stämde inte och en kontroll gjord av sjukvårdsföretaget visar att det endast ska ha skett en injektion. Den enda injektion som getts var en injektion diazepam, den aktiva substansen i Stesolid, och man skriver att det var en "akut behandling för att förhindra allvarliga skador".Jag får ta del av några sjukvårdsrapporter från våren, bland annat två där personer fått lugnande eller kramplösande medel då de ska ha krampat. I ett av fallen har personen fått två behandlingar redan innan de når planet på grund av kramper. Vid första krampanfallet beskrivs personen som okontakbar. I de rapporter vi läste i höstas kunde vi se om det getts till exempel en injektion eller en tablett, men nu framgår inte det längre. Bara att någon typ av lugnande eller kramplösande medicin getts. Och jag får inte bekräftat av Kriminalvården att det var vid något av dessa två tillfällen som den enda injektionen ska ha getts. Även om ett av tillfällena stämmer väl överens med den övriga information jag fått.Men hur kontrolleras då att den vård som beskrivs i rapporterna? Vad händer med de rapporter som skickas in från vårdföretaget?I vårt program i höstas kunde vi visa att rapporterna som skrivits av sjukvårdspersonal, och där tvångsinjektionerna beskrevs, lästs av planeringspersonalen i Arvidsjaur och inte kommit sjukvårdskunniga till känna. Detta var en del av problemet till att inte injektionerna upptäckts sa dåvarande chef för planeringen Hans Lagerlöf.- Och där fanns stora brister naturligtvis . Att man tillräckligt har kommunicerat innehållet i de här rapporterna.Att personalen inte har reagerat på innehållet tror Hans Lagerlöf kan ha att göra med att personalen inte har medicinsk kompetens. Så här sa han i oktober 2014.- Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre.När jag träffar chefen för Nationella Transportenheten Johan Mellbring frågar jag hur de nu följer upp vården vid resor.Följer era medicinsk kunniga och ansvariga, följer de upp det här på något sätt?-- Ja, vi får ju in sjukjournalerna och sjukvårdsrapporterna, på så sätt kan vi följa upp det här.Men när jag kontaktar vårdutvecklare Maria Hägerstrand på kriminalvården svarar hon i ett mail:"Att någon (jag) på Kriminalvården regelmässigt skulle ta del av samtliga medicinska journaler utan att kunna begära patientens medgivande är som jag förklarat för dig ett brott mot sekretessreglerna och självklart inget vi gör."Och inte heller rapporterna från resorna läser hon"Rapporterna skickas till NTE och läses av dem."Men vem läser då rapporterna som skickas in från sjukvårdsföretaget? Jag får vända mig till Kriminalvården igen och via pressavdelningen får jag veta att det är planeringspersonalen i Arvidsjaur som läser rapporterna. Samma rutin som förut alltså. Däremot kan sjukjournalerna stickprovskontrolleras för att de ska kunna se att journalföringen sker i enlighet med regelverket.Först när jag börjar ställa frågor om rapporterna där lugnande och kramplösande getts skickas de till vårdutvecklare Maria Hägerstrand som i ett mail skriver :"Utifrån händelseförloppet kan jag inte se annat än att behandlingen varit lege artis och i överenstämmelse med Hälso- och sjukvårdslagen."Men fortfarande är rutinen alltså att personal vid planeringen i Arvidsjaur läser rapporterna från vårdföretaget, inte sjukvårdskunnig personal, förutom som nu i undantagsfall. Och enligt Kriminalvården är det det upphandlade vårdföretagets ansvar att vården sker korrekt.Och vi ska avsluta med att berätta att Polisorganisationskommittén i torsdags lämnade över sitt betänkandet "Tillsyn över polisen och Kriminalvården" till inrikesministern. Där föreslås att en ny myndighet bildas som ska ha utöva tillsyn över bland annat Kriminalvården. Bland annat vill man att Personal från tillsynsmyndigheten regelbundet ska åka med som oberoende observatörer vid utvisningar.Spår som dödarSå ska det handla om Kville bangård i Göteborg, där en 18-årig ung man dog strax före nyår. Området saknade stängsel, trots att en annan dödolycka inträffat tio år tidigare, och trots att Trafikverket sagt att området var stängslat.Och nu ett halv år efter olyckan visar det sig att det fortfarande inte kommit något stängsel på plats.Citat från programmet:- Så fel och så sjukt.Några personer gråter vid en nygrävd grav i Göteborg. De tröstar varandra. För bara några veckor sedan, begravde de sin son, bror, kusin och vän. Graven är fylld av blommor och bilder på en leende ung man med brunt hår. Det är tjugoårige Robin Lodalen . Han håller upp ett glas och skålar mot kameran. Bilden är tagen på julafton 2014. Fem dagar senare är han död.- Det är jättesvårt är det. Det känns så fruktansvärt meningslöst.Storasyster Mian Lodalen håller en arm runt mamma Susan. Nio år efter att en ung man dött på en tågvagn på bangården på Hisingen i Göteborg, blir Robin den andra personen att dö vid samma spår.- Det hade inte behövt bli så här.Jag träffar Robins kompis som vi i det här programmet kommer att kalla Johan. Vi går samma väg som han och Robin gick den där kvällen i december.- Och då gick vi mot den här bron då som är lite längre bort.De ska till en datorbutik och skulle gena över Kville bangård. Men halvvägs in på bangården klättrade Robin upp på en godsvagn som hade en stege.- Så han frågar om jag kan ta en bild på honom. Och då ställer jag ner mina kassar och väska och tar upp min mobil. Samtidigt då så har han klättrat upp på en vagn då som står där och det såg inte jag.- Så när jag är vänd mot skogen så hör jag ett pang liksom och hela skogen lyser upp. Så kollar jag bak så ligger han där på vagnen. Utslagen liksom.Det hade inte behövt bli så här säger Mian Lodalen, Robins syster i Kalibers program i april efter att Robin dött sedan klättrat upp på en tågvagn på Kville bangård.För 2005 dog en annan ung man på samma sätt och på samma plats. Efter den dödsolyckan konstaterade Elsäkerhetsverket och dåvarande Banverket, numera Trafikverket i varsin rapport att det saknades stängsel på en några hundra meter lång sträcka norr om bangården.Men trots att Trafikverket efter Robins död i flera intervjuer sa att i de här bristerna i säkerheten hade återgärdats efter den första dödsolyckan, kunde Kaliber i sitt program visa att något stängsel aldrig kommit på plats. Det var lika lätt för Robin och hans kompis att ta sig in på området, som det hade varit 2005.Så här sa Tommy Jonsson, biträdande planeringschef på Trafikverket i P1 Morgon efter Kaliber program:- Vi får titta på varför man inte har gjort färdigt det här nere i Göteborg. Här har trafikverket ansvar för detta.Men något staket har fortfarande inte kommit upp, nu ett halvår efter den andra dödsolyckan. När SVT Nyheter Väst i måndags åkte till Kville bangård visade sig att Trafikverket i stället knutit ett snöre med flaggor mellan några stolpar som en markering att här bör man inte passera.SVT:s reporter Lars Wiklund konstaterar att det är ett hinder som knappast syns, än mindre hindrar.Christer Ahlin från Trafikverket säger så här i inslaget:- Det är någon form av hinder och det är vad vi gör just nu för att göra någonting.Och Trafikverket håller på med en upphandling för att få en säkerhetslösning till stånd, säger Christer Ahlin:- Vi har en upphandling på gång precis just nu som är klar och där vi nu diskuterar det här att vi ska sätta upp nytt stängsel och det håller vi på och planerar tillsammans med den entreprenören just nu.- Men ett halvår efter den senaste dödsolyckan och ni håller på med en upphandling, om man kommer utifrån kan man tycka att det är ganska långsamt.- Ja, men det är så som det går just nu, faktiskt och det är vad vi har gjort i det här fallet. Vi har ett flaggspel som ändå ska visa på att det är förbjudet att gå in på spårområdet.Lagen om stöd och serviceSå ska vi berätta om vår granskning om LSS, - lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som kom till för att svårt funktionshindrade skulle få samma möjligheter att leva sitt liv som vi andra. Men vi kunde visa att funktionshindrade har blivit Svarte Petter och bollas mellan kommun och försäkringskassa. Det är de två myndigheter som hjälper med personlig assistans. Jonas Franksson förlorade sin hjälp från Försäkringskassan och fick vända sig till kommunen. Och där fick han hjälp men med färre antal timmar. Så här sa han i programmet:- Det här handlar ju om mitt liv liksom, det handlar ju om min möjlighet att fortsätta arbeta, att vara en bra förälder till mina barn att kunna leva mitt liv va.Jonas valde att överklaga för att få tillbaka sin hjälp från Försäkringskassan, men för några veckor sedan blev det klart att kammarrätten inte tar upp Jonas ärende och det innebär att han har kvar personlig assistans från kommunen och det lägre antalet timmar.Stimpirater och Funny moneyI vårt program "Stimpirater och Funny money" i höstas konstaterade vi att upphovsrättspengar som samlas in för svensk musik inte alltid hamnar i rätt fickor.Kaliber granskning ledde bland annat till att åklagare inledde en utredning för misstänkt mutbrott mot tonsättarföreningen FST, som återkommande bjudit landets kulturmakthavare på lyxig julmiddag.Utredningen om misstänkta mutor i kulturlivet har pågått under våren, det har hållits flera förhör och polisen har hämtat dokument hos föreningen svenska tonsättare, som är en av ägarna till upphovsrättsorganisationen Stim.Det var efter ett uttalande som föreningens ordförande Martin Q Larsson gjorde i vår intervju som chefsåklagaren Alf Johansson på Riksenheten mot korruption startade sin utredning.Kaliber kartlade vart pengar som svenska kulturskolor betalar för att få kopiera noter egentligen hamnar, och det visade sig att en ganska stor del går till tonsättarföreningen FST. Detta trots att det i praktiken, enligt föreningens egna undersökningar, visat sig att väldigt få av medlemmarnas verk kopieras.Vi ställde frågor om varför man lade 340 000 kronor på en julmiddag på en av Stockholms finare krogar. Ordföranden Martin Q Larsson svarade att det var ett bra sätt att försöka påverka landets kulturmakthavare:-- Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik. Som alla vet som är frilansare så är det genom nätverk och kontakter som man får sina jobb och som man skaffar sig sin utkomst, så man överlever även nästa år. Och det här är ett sätt att systematiskt öka kontaktytorna, så att vi anser nog att det här är mycket väl använda pengar.-- Men även här kan det vara svårt att peka på exakta effekter, att jag träffade... Vi får ju mycket berättelser, att "jag träffade den här konstnärlige ledaren och sen gav han mig en beställning", eller "vi började spela mycket mer av den här tonsättaren tack vare de kontakter som togs på den här middagen".--Vem betalar för de personerna som ni vill påverka, institutionsföreträdarna?-- Det gör vi.--Så ni bjuder dem på den här middagen?-- Vi bjuder dem på den här middagen.--Tjänstemän på kulturdepartementet?--Högre tjänstemän, generellt utan att gå in på exakta namn så är det högre tjänstemän och politiker, på framförallt statlig nivå i vissa fall även regional.Martin Q Larsson har senare backat från sitt uttalande. Chefsåklagare Alf Johansson, vill inte i nuläget säga något om hållna förhör eller beslagtagna dokument. Utredningen, där tjänstemän på statens kulturmyndigheter ingår, fortsätter.--Ja, alltså det är ju allmänt känt, genom er research som offentliggjorts, att det finns en hel del beslutsfattare och andra personer som varit inbjudna till de här julmiddagarna och det är ju då sådant som jag intresserar mig för. Jag utreder givande av muta, respektive tagande av muta.-- Planerar du att väcka åtal?-- Nej, alltså det jag planerar nu är att slutföra utredningen och sen så får vi se resultatet av den, först därefter kan jag ta ställning till om det ska väckas något åtal eller om utredningen ska läggas ner.-- Har du fått några indikationer på att du är fel ute?-- Än så länge har det inte förekommit några omständigheter eller förhållanden som föranlett mig att ompröva mitt beslut att driva förundersökningen vidare, utan den rullar på, säger chefsåklagare Alf Johansson.Julmiddagen ställdes in förra året, och det har ställts krav från medlemmar i föreningen att styrelse ska ställa sina platser till förfogande.Även FST's systerorganisation Skap som engagerar andra tonsättare, som haft en årlig vårmiddag, har meddelat att de inte längre kommer att fortsätta med den modellen.Alla våra granskningar hör du i appen Sveriges Radio Play. Gå gärna i och lyssna så hörs vi igen till hösten.Reportrar: Sofia Boo, Lena Pettersson, Andreas LindahlProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se
I det fjortonde avsnittet av podden pratar vi om hur man anmäler vården, och listar de bästa ideella organisationerna inom psykisk ohälsa. Gäst är läkaren och forskaren Pär Höglund. Det finns idag många organisationer som arbetar med psykisk ohälsa, här får du veta vilka som är bäst i Christians tycke. Det blir en lista med organisationer och fonder som satsar på forskning, stödlinjer, opinionsbildning, självmordsbekämpning och unga människor med psykisk ohälsa.Pär ger er också en liten guide om vad man kan göra om man har blivit felbehandlade inom psykiatrin. Hur anmäler man psykiatrin? Han berättar bland annat om patientnämnden och om Inspektionen för vård och omsorg, IVO, dit man kan anmäla den behandlare eller vårdinrättning som misskött vården. För att psykiatrin ska bli bättre är det viktigt att man anmäler dem när de gör felHjälp till att hålla podden gratis och få tillgång till Dokument-serien på: http://patreon.com/sinnessjuktKöp Christians böcker och tavlor signerade här: https://vadardepression.seKöp Sinnessjukt-tishan här: http://sinnessjukt.se/butikBoka föreläsning här: http://vadardepression.se/forelasning-psykisk-ohalsa/ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig. – Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen. – Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här. På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid. Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick. – Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt. LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom. – Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han. De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten. För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen. 2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna. Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad. – Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas. Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt. Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i. Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen. – Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären. Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis. Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov. – Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson. Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans. Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år. Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan. – För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas. De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat: Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor. – Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas. Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar. – Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat. – Men vad är det för frågor då? – Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan. Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt. – Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson. Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas. Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han. – När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson. För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till. – Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt! – Och det är så det är idag? – Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen. Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009. Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan. – Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm. Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009. – Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon. Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning? – Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning. – Men är det nån skillnad då? – Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara. – Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis? – Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta. Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen. Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram. – Oj, vad tung du har blivit… – Har det gått bra? Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning. Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning: – Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv. Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket. Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till: – Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han. Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant. För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan. Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet. Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen. - Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt. - Men är det rättsäkert? - Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare. Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten? - Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon. Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet. När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans. En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade. – Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han. Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen. Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen. – Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här. Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut. Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen. För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra. För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna: – Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin. En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med. Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon. – Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så. – Det är inget krav från kommunen? – Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin. Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor. – Det är ju en kostsam insats helt klart. – Men försöker man hålla ner den kostnaden? – Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon. Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan. Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende. ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande. Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF. För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet. – Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas. Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar. Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna. – Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner: ”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna” ”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna” ”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg” ”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning” Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak. – Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt. SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten: – Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog. Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över. – Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se
Kaliber sänder en av förra årets mest uppmärksammade granskningar: Kriminalvårdens utvisningsresor. Reportaget som vann Guldspaden i kategorin bästa riksradio. Granskningen, som gjordes av Kalibers reportrar Markus Alfredsson och Sofia Boo, handlade om femstjärniga hotell och flygresor i businessklass för Kriminalvårdens personal. Men även om utvisade som fått lugnande tvångsinjektioner. Läs mer: Guldspade till Kaliber Här följer två utdrag av de båda programmen som sändes den 19 och 26 oktober 2014: – Så nu har jag precis tagit ett dopp i poolen på hotellet och här finns det solstolar och andra bekvämligheter. Den här historien börjar på ett lyxhotell i Dubai. Det var hit vi kom när vi började kontrollera vad statligt anställda tjänstemän gör efter att de lämnat av utvisade personer i till exempel Afghanistan eller Pakistan. – Trycker man på en knapp här så kommer det folk och passar upp på en, ger en drinkar eller vad man nu vill ha för något. Det är här - på ett femstjärnigt hotell i Dubai - som de statligt anställda tjänstemännen vilar ut efter att de lämnat av utvisade personer. Och det är inte bara en natt, utan två eller tre. Och det är svenska skattebetalare som får stå för kostnaden. En statlig myndighet ska hantera skattemedel ansvarsfullt. Den här myndigheten har gjort lite som den vill. Vi har hört om dem på nyheterna, många gånger. De chartrade planen, lastade med människor som ska utvisas till länder som Irak eller Afghanistan. Det handlar om den svåraste formen av utvisningar. Människor som inte vill, men som ändå måste lämna Sverige. Som vägrar att åka, och som därför tvingas iväg med hjälp av bevakningspersonal. Sådana här svåra utvisningar sköts oftast av Kriminalvården. Det är Kriminalvården som planerar resorna och det är oftast deras personal som sitter med på flygplanen. Jag har tagit flyget till Arvidsjaur för att ta reda på mer om hur det går till när en utvisningsresa planeras. Den speciella enhet inom Kriminalvården som planerar och utför utvisningsresor, heter Kriminalvårdens Transporttjänst och här i Arvidsjaur finns det planeringskontor som planerar resorna. Härifrån beställs allt från de chartrade flygplanen, till hotell och flygbiljetter hem för personalen. Jag får träffa Hans Lagerlöf som är platschef för Transporttjänstens planering. – Så vi planerar allts resan och vi utför den också med främst egen personal, säger han. Bara under förra året planerade Kriminalvårdens Transporttjänst drygt 3 400 utvisningsresor. Det handlar till viss del om utvisningar av personer som begått brott, men den allra största delen handlar om människor som fått avslag på sina asylansökningar. Kriminalvårdens Transporttjänst får statliga pengar, öronmärkta för just sådana utvisningar. Och de resorna kostar allt mer. Förra året mer än 240 miljoner kronor. Drygt 20 miljoner mer än man först fått i anslag. Men samtidigt som resorna kostade mer så utvisade Transporttjänsten färre personer än året innan. Enligt Kriminalvården beror de ökade kostnaderna främst på vad de beskriver som fler svåra ärenden som kräver chartrade flygplan och mer bevakningspersonal. Vi kommer att återkomma till planeringen i Arvidsjaur. Först åker vi till Norrköping. Här ligger Kriminalvårdens huvudkontor. Vi är här eftersom vi har bett om att få ta del av handlingar som beskriver hur utvisningsresorna går till. Och vad det är som kostar pengar. – Om du för in i datorn där så kan jag…plocka ut. Vi plockar ut reseräkningar och kvitton ur bruna pappkartonger. Det är ett stort material och vi väljer att titta på kostnader för de resor som enligt Kriminalvården är de dyraste, de som helt eller delvis genomförts med inhyrda - så kallade chartrade flygplan. Och när vi går igenom resplaner, kvitton och reseräkningar ser vi snart ett mönster. Efter att utvisningarna genomförts så åker personalen sällan direkt hem. Istället kan vi se att de stannar till vägen hem och tar in på hotell, på turistorter som Aten, Larnaca, Paris, Wien, Istanbul och Dubai. Inte bara en natt, utan även två eller tre. Jag står i lobbyn på det femstjärniga hotellet i Dubai. Här har Transporttjänstens personal bott två eller tre nätter efter utvisningar till länder som Afghanistan eller Pakistan. Jag har stämt träff med en av hotellets chefer, som visar mig runt i byggnaden. Vi går ut och sätter oss på terrassen. Här har man en unik utsikt över staden och de berömda skyskraporna får jag höra. Och det gör det här hotellet särskilt prestigefullt. Det är ett av stadens mest kända femstjärniga hotell säger chefen. – This is the hub of the Dubai. This is a keyplace. Nästan alla resor vi tittar på innehåller en hotellnatt för personalen på vägen hem, även de resor som görs till europeiska länder som Malta eller Italien. Men vi väljer att titta extra på de resor där personalen stannat utomlands längre än så. Vi hittar bara i vårt material ett 80-tal resor där personalen stannat kvar utomlands två eller till och med tre nätter efter att de lämnat av den utvisade. Ibland stannar de kvar på orten där personen avlämnats, men i de flesta fall åker personalen till ett annat land. Vi kan ta några exempel: * 18 personer tillbringar två nätter på hotell i Kairo efter utvisning till Burundi. Hotellnota: 28 354 kronor. * Tre hotellnätter i Dubai efter utvisning till Kabul. Tre personer, 13 235 kronor. Vi ser också flera exempel på resor där personalen efter utvisningen, åker tillbaka till Europa: * Två nätter spenderas på hotell i Larnaca på Cypern efter utvisningsresa till Kabul. Hotellet beskrivs av en svensk resebyrå som högklassigt boende direkt vid stranden. Hotellnotan: 28 personer två nätter, 46 822 kronor. Det är femstjärniga hotell i Kirgisiztan, Istanbul och Aten. Lyxhotell vid stranden i Gambia, och centralt belägna hotell i Wien och Paris - och i Jordanien har man åkt sex mil med taxi, för att ta in på en resort vid döda havet. Men det är inte bara hotellnätterna och taxi som kostar pengar. Det handlar också om flygbiljetter för vi kan se att det ofta är Businessklass som gäller: * Businessklassflyg hem från Dubai för tre personer efter två nätter på hotell. Kostnad: 27 656 kronor per person. Totalt 82 968 konor enkel resa. Det handlar alltså om flera nätter på hotell på turistorter utomlands och dyra flygbiljetter hem, samtidigt som det handlar om en svensk myndighet. Så vad är det som gäller egentligen? Precis som alla andra myndigheter lyder Kriminalvården under myndighetsförordingen. De ska som det heter, hushålla väl med statens medel. Och precis som andra myndigheter har de en resepolicy. I den står det: att man inom Kriminalvården ska sträva efter ett kostnadseffektivt resande. Det handlar i flera fall om långa resor för personalen och de har lagstadgad rätt till vila mellan arbetspass. Men vi undrar varför personalen stannar utomlands två eller tre nätter i stället för att åka hem och vila och varför Kriminalvårdens Transporttjänst väljer dyra businessklassbiljetter hem. För att ta reda på mer läser vi de avtal som gäller för Transporttjänstens personal, men där hittar vi ingen förklaring till personalens övernattningar. Vi ställer frågor till Kriminalvårdens Transporttjänst. Det vi får veta är att en stor del av tiden är betald arbetstid och att personalen får utlandstraktamente. Vi får också veta att det handlar om att personalen ska få vila efter sina arbetspass som ibland kan vara extremt långa. Men hur det kommer sig att all den här vilan tas ut i utlandet i stället för när personalen kommit hem, det är det ingen som kan ge oss svar på. Ingen kan säga hur, när eller vilka som beslutat att man ska arbeta på det sättet. I våras riktade Kriminalvårdens internrevision skarp kritik mot Transporttjänstens utrikesverksamhet, som de menar ”lever efter en egen regelstruktur med svag dokumenterad grund som inte stämmer överens med Kriminalvårdens resepolicy eller med statens regelverk.” Kriminalvårdens Transporttjänst följer alltså inte den resepolicy som Kriminalvården har utan har i stället under flera år haft sitt eget sätt att sköta utlandsresorna. Och vi får svar på varför vi sett flera flygresor hem i businessklass i vårt material. För till skillnad från Kriminalvårdens resepolicy, så kan Transporttjänstens personal alltid åka hem i businessklass på resor som tar mer än tre timmar. Vi återvänder till planeringsenheten i Arvidsjaur. Jag frågar chefen Hans Lagerlöf om hur han ser på den ibland två eller tre nätter långa vilotiden utomlands. – Jag har respekt för att man tycker att det är mindre rimligt, att det till och med ibland är lite stötande. Vi åker till Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping igen, och får träffa Claes Nöjd, som är ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Men Claes Nöjd vill inte svara på frågan om resorna är rimliga eller inte. – Det är ju det vi ser över nu. Vad är rimligt och hur ska det här göras. Utifrån att vi ska bedriva en effektiv verksamhet, vi ska ha en god arbetsmiljö och en hög säkerhet, säger Claes Nöjd. Han vill inte heller svara på frågan om han tycker det är rimligt att personal på en statlig myndighet flyger hem i businessklass från Dubai för 27 000 kronor per person. – Vad som är rimligt är att man ser över det här så att man får ett ordentligt regelverk som ska gälla för det här. En part som varit pådrivande i att se till att transporttjänstens personalen får åka businessklass är fackförbundet SEKO, som representerar majoriteten av de som jobbar med transporter inom Kriminalvården. Thomas Laséen som är sektionsordförande, ser det som en arbetsmiljöfråga och vill inte diskutera enskilda kostnader för biljetter. – Sett till helheten så har jag svårt att se att det inte skulle kunna vara motiverat med den här typen av beslut så att säga. - Men om man ser en enkel resa från Dubai kan ju kosta 27 000 kronor per person, det är ju väldigt mycket pengar... – Ja det är jättemycket pengar, men å andra sidan kan det vara så att det kostar ännu mer pengar i fall man skulle välja att köpa en annan typ av biljett. Vi är tillbaka i Dubai igen. – Ok nu sitter jag här i en ganska högljudd som ligger på bottenvåningen av det här hotellet som Kriminalvårdens Transporttjänst brukar ta in på. Det här är en bar vi känner igen. För när vi ville ta reda på vad personal som deltar vid Transporttjänstens utvisningsresor gör under sin utlandsvila, så började vi söka på sociala medier. Och där dyker baren i Dubai upp. På Facebook delar några med sig av upplevelser från jobbresor. Det är öppna Facebooksidor som vem som helst kan läsa. Vi ser bilder på svalkande drycker och lyxiga flygplatslounger avsedda för businessklassresenärer. Och i kommentarsfälten läser vi saker som: ”Ja då bär det snart av till Kabul, äntligen lite sol o värme!!!!!” ”Jag citerar en gammal kollegas svar på påståendet att vi har det bra. Bra och bra, jag vet inte om det är så jävla bra att kasa runt på fina marmorgolv och tjocka mattor och äta en jävla massa hummer och champagne och sådan skit.” Vi läser om karaokesång och fest på Cypern med kommentarer som: "Tack till alla er som gjorde tiden i Cypern så jävla bra" "Tack själv. Så kul var det längesen jag hade. Du är dessutom en utmärkt förfestfixare." Och vi ser bilder på vin, öl och bubbel, som följs av kommentarer som: ”En helt vanlig dag på jobbet” Bilder och kommentarer om alkohol och fest är något vi reagerar på. För även om tiden i utlandet är till för att personalen ska vila, så är också en stor del av tiden betald arbetstid. Personalen är i beredskap och ska kunna sättas i tjänst när som helst. En person som har flera bilder på sin sida, säger att någon måste ha manipulerat bilder på hans Facebook utan att han märkt något. De andra säger att de inte minns de bilder och kommentarer vi frågar om. Eller att det är ok eftersom de varit lediga. Men när vi visar det vi sett på Facebook för ställföreträdande chefen Claes Nöjd, har han en annan inställning. – Ja att det låter ju självklart inte bra, det är ingenting som får förekomma. Det gäller ju det jag var inne på förut, man dricker inte alkohol under sin arbetstid. Efter vi sände granskningen i höstas har Kriminalvården infört nya regler för sina utvisningsresor. I en intervju efter programmet berättade generaldirektör Nils Öberg att billigaste resande nu ska vara utgångspunkten. - Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går och när det inte går, ja, då fattar vi ett beslut om det, som vi motiverar och dokumenterar, så att det går att i efterhand förklara varför det billigaste alternativet inte var aktuellt i just det här fallet. Det är den stora förändringen tycker jag, sade Claes Öberg i december 2014. Vår andra granskning om svenska utvisningsresor handlar om något helt annat. Vi kunde visa hur utvisade personer fått lugnande injektioner under tvång: Det är en vinterkväll, på en mindre flygplats. Ett tiotal personer kliver in igenom säkerhetskontrollen. I kylan därute väntar ett plan. Det är ett chartrat flygplan, som ska åka söderut. Några av de som kliver igenom säkerhetskontrollen vill inte åka. De andra är där för att se till att de ändå åker. De är poliser och transportörer från Kriminalvården. Och en sjuksköterska. Hittills har allt gått lugnt till, men ombord på flygplanet, strax innan start, så vägrar en av passagerarna att sätta sig ner. Sjuksköterskan som är med uppfattar personen som ”aggressiv, utåtagerande och hotfull”. Han försöker inleda ett samtal, men upplever att ”situationen omöjliggör en vettig diskussion”. Han tar fram en spruta och injicerar den aggressiva personen med ett narkotikaklassat lugnande preparat. Efter en halvtimma har personen lugnat sig, och undrar vad det var för medicin som användes. Vid det laget är planet redan i luften. När människor som fått avslag på sin asylansökan utvisas från Sverige, så är ledorden för svenska myndigheter att det ska ske på humant och värdigt sätt. Ändå har det har länge cirkulerat påståenden om att det inte alltid gör det. Om att personer som utvisats fått mediciner mot sin vilja. I dagens Kaliber ska vi borra djupare i det här. Vi har fått ut dokument från Kriminalvården som visar hur det kan gå till vid utvisningar. Dokument som är skrivna av sjukvårdspersonal som varit med på planen. Det är kortfattade rapporter som vårdpersonal skickat till Kriminalvården, där de beskriver vad som hänt under en utvisning och vilka mediciner som använts. Det här är några situationer vi läser om: En person som förs ombord på ett flygplan ”protesterar kraftigt med både kropp, armar och ben” och spottas. Personalen sätter på skyddshjälm och huva och personen får en injektion med lugnande ”då /hens/hälsa påtagligt kan försämras av sitt destruktiva beteende”. Senare lugnar sig personen, och undrar vad det var för medicin som användes. Och det de skriver får oss att reagera. För även om svenska myndigheter har långtgående befogenheter vid utvisningar, så är tvångsinjektioner ett kapitel för sig. Påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter, är förbjudna i den svenska grundlagen. Det innebär att tvångsmedicinering är olagligt, med några få undantag för personer som är omhändertagna enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård eller Lagen om rättspsykiatrisk vård. Personer som inte står under tvångsvård måste klart och tydligt ge sitt medgivande till att få vård. Vi träffar Lars-Håkan Nilsson, som är läkare och medicinsk rådgivare på Kriminalvården. – Om någon blir väldigt utagerande på ett häkte så har våra kriminalvårdare rätt enligt fängelse- eller häkteslagen att lägga dem i bälte. Men vi får aldrig injicera någon mot någons vilja. Det är en klar skillnad mellan den typen av tvångsåtgärder och att ge medicin. Psykiatrisk tvångsvård är ett av de få tillfällen när du upphäver någons grundlagsskyddade rättigheter. Och det är väldigt angeläget att den ska vara tydlig. Men i de sjukvårdsrapporter vi begärt ut från Kriminalvårdens transporttjänst, kan vi läsa om just vård som skett under tvång vid utvisningar. Vi får rapporterna med ett förbehåll, och får därför inte berätta om uppgifter som skulle kunna avslöja vilka personerna är: En sjuksköterska blir kallad till en person som beskrivs som ”mycket uppvarvad och stökig”. Efter att ha pratat med läkaren så erbjuder sjuksköterskan personen medicin, som denne vägrar att ta emot. ”Injektion ges i höger lår då deporti ej är samarbetsvillig”. Vi har begärt ut alla sjukvårdsrapporter som skickats till Transporttjänsten mellan 2010 och 2014. Vi får rapporter från 33 utvisningsresor. Vi vet att vårdpersonal har hyrts in vid många fler tillfällen, men från de resorna finns det inga sjukvårdsrapporter, enligt Kriminalvården. Från 2013 och 2014 finns det inga rapporter alls. Men i de rapporter vi har, hittar vi sju tillfällen då lugnande injektioner getts till personer som varit våldsamma eller som bedömts riskera skada sig själv eller andra. Medicinen som getts är Stesolid. Det är en narkotikaklassad Bensodiazepin som bara får ges på ordination av läkare. I fyra av fallen framgår det tydligt att personerna inte gått med på behandlingen. I de andra tre står det att injektionerna getts i samband med att personer varit motsträviga, aggressiva eller hotfulla. Det framgår inte att de accepterat injektionen. Vi frågar Anders Alexandersson som är jurist på inspektionen för vård och omsorg hur han ser på det tvång, som vi kan läsa om i rapporterna. – Det får inte finnas minsta tvekan om att man tvingar patienten i någon situation för då är det bara tvångslagarna som man kan använda sig av. Det finns ingen patient förrän personen säger att den vill ha den här behandlingen som stöd och hjälp och därför går det inte över huvud taget att ge en injektion till exempel bara för att lugna eller för att det är mer praktiskt att hantera personen. Det finns inget sådant lagstöd. Vi ringer upp en av de läkare som varit med på utvisningar och gett lugnande till personer som utvisats. I en sjukvårdsrapport som han har skrivit står det om en person som blir aggressiv ”och säger att /hen/ inte ska lämna landet levande. Bedömer det som en stor risk att /hen/ kan skada både sig själv och personal och sjukvårdspersonal. Ger en injektion 10 milligram Stesolid intramuskulärt”. Läkaren säger att han inte minns händelsen, men han berättar att om han har gett mediciner till personer som ska utvisas, mot deras vilja, så har det varit för att de inte kunnat ta hand om sig själva. Vi ser också att injektioner under tvång getts av en sjuksköterska. Vi har under flera veckors tid sökt honom via telefon, sms och mail, men han har inte gått att få tag på. Så här skriver en annan läkare, som gett en injektion med lugnande till en person som var belagd med fängsel och spotthuva, men som fortsatte med ”verbal aggressivitet”: ”Min tanke var att försöka komma överens om att /hen/ skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion. Det visade sig helt ogörligt och hen fick en injektion Stesolid 10 mg intramuskulärt”. Läkaren som gav den här injektionen är legitimerad överläkare. Uppdragen för Kriminalvården har gått genom hans privata företag. Och han bekräftar att den här injektionen gavs mot personens vilja. - Vad upplevde du dig ha för lagstöd för att göra det här? – Jag har inte gått in i några bestämmelser och själv liksom letat i juridiken. Men det finns ju så vitt jag har fått höra då bestämmelser som gör det möjligt att ingripa på ett sånt här sätt för att bevara flygsäkerheten. - Så vitt du fått höra, var har du fått höra det ifrån? – I samband med att jag började ta såna här uppdrag. Den här läkaren hänvisar till att uppdragsgivaren, alltså Kriminalvårdens Transporttjänst eller Gränspolisen sagt att man får göra så här om det gäller flygsäkerheten. Per Löwenberg är gruppchef på Rikskriminalpolisens centrala gränskontrollenhet. Han är den som har ansvar för polisens regelverk kring tvångsutvisningar. Han säger att han inte har känt till att det förekommit tvångsinjektioner vid utvisningar. – Det förvånar mig att det förekommer. Sedan kan jag inte svara på rak arm om det är korrekt eller inte, säger Per Löwenberg. Han säger att svenska polisen följer ett regelverk från EU:s gränskontrollsamarbete Frontex, och där står det att tvångsmedicinering med lugnande inte ska användas – men att det finns ett undantag: Nödsituationer ombord på ett flygplan då flygsäkerheten är hotad. Men det vi har läst i sjukvårdsrapporterna gäller inte bara tvångsinjektioner som skett när planet är i luften. Vi ser i vårt material även fall där tvångsinjektioner, enligt rapporterna skett på marken. I två av de fyra fallen där det tydligt framgår att personen inte har gått med på behandlingen, så ges injektionen innan ombordstigningen eller innan planet har lyft. Vi frågar Per Löwenberg om polisen kan hålla fast något så att vårdpersonal kan ge lugnande injektioner under tvång även på marken. – Ja. Och är du i en sådan fas att det här krävs, då blir det svårt för mig att bedöma om det är riktigt att verkställigheten ska genomföras. Enligt polisen är det alltså upp till läkaren att bedöma om de har laglig möjlighet att ge en injektion med tvång, medan läkaren vi hörde här tidigare säger att han fått information från sin uppdragsgivare, alltså Gränspolisen eller Kriminalvården, att man får ge injektioner med tvång, om det handlar om flygsäkerhet. Vi vill ställa frågor om tvångsinjektionerna till Claes Nöjd, ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Men han vill inte uttala sig. Vi blir hänvisade till den medicinske rådgivaren på Kriminalvården, Lars-Håkan Nilsson. Han har inför vår intervju för första gången fått ta del av dokumenten där det står om tvångsinjiceringarna. Det är först när vi har velat tittat på sjukvårdsrapporterna som han har fått dem skickade till sig från transporttjänsten. Vi läser ett av exemplen, där tvångsinjiceringen skett på marken. – Detta är inte tillåtet. Om man ger någon en injektion med ett läkemedel mot någons vilja så är det enbart möjligt om det sker under psykiatrisk tvångsvård. - Vad tänker du gör nu när du har den informationen? – Vi måste be våra juridiska experter titta på det här. Kriminalvårdens medicinska rådgivare säger alltså att en del av det som vi kan läsa om i dokumenten inte är tillåtet och kanske till och med olagligt. Och att han inte känt till det här förrän nu. Så vem på myndigheten har då läst sjukvårdsrapporterna? Och varför har ingen reagerat? Vi får veta att rapporterna har skickats till Transporttjänstens planeringskontor i Arvidsjaur. Hans Lagerlöf är chef där sedan årsskiftet. – Och därefter har det gått till så tidigare att då har man satt den här rapporten i en pärm. Och där fanns stora brister naturligtvis . Att man tillräckligt har kommunicerat innehållet i de här rapporterna. Sjukvårdsrapporterna har alltså lästs av de som planerar resorna – sedan har de satts i en pärm. – Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre. Vi får en intervju med den nya chefen Johan Mellbring, som säger att Kriminalvården nu gjort en polisanmälan. – Att det har medicinerats utan klienters medgivande, har ju tydliggjorts för mig egentligen strax efter jag började, i och med att vi började bearbeta materialet som vi lämnade ut till er. Så då har det klarlagts att det här ser inte bra ut och sedan har vi undersökt det närmare och konstaterat att nu tycker vi det är dags att göra en polisanmälan. Det vi kan konstatera är att eftersom det är utan medgivande så är det inte enligt den lag som finns. - Vad tänker du om att det krävs någon utomstående för att ni ska kunna uppmärksamma sådana här brister? – Det är klart att vi som myndighet borde haft koll på det här tidigare. Enligt Johan Mellbring har Kriminalvården polisanmält 22 händelser, och det visar att vi inte har fått tillgång till alla sjukvårdsrapporter, trots att vi begärt det. Så tvångsinjektioner kan alltså ha inträffat vid fler tillfällen än vad vi kunnat se i vår granskning. Granskningen ledde alltså till att Kriminalvården valde att polisanmäla och just nu pågår en förundersökning. Kriminalvården gjorde även en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som ännu inte kommit med något beslut. Reportrar: Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Producent: Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se kaliber@sverigesradio.se
Hur säker kan man vara på att man får rätt vård och att den läkare man möter har rätt kompetens?Kaliber undersöker vem som kontrollerar kvaliteten i den svenska vården och hur illa det kan gå när rätt kompetens saknas. - Ja det går inte att beskriva. En sådan sorg och smärta som var…Att det kunde gå så illa. Att vi hade sån otur och träffade den doktorn, säger Ulla Pettersson. En stol är tom i köket hemma hos Ulla Petersson i Åmål. Det är någon som saknas - Kjell-Erik, Ullas lillebror. Han sökte vård efter att ha drabbats av en grav hjärtinfarkt men fick inte den hjälp han behövde. Istället blev han ordinerad ryggövningar. På rehabkliniken Olivia i Danderyd håller Nils Björneheim på med att stoppa träpluppar i små hål. Det är ett solitaire-spel och används för att träna finmotoriken. Bredvid sitter arbetsterapeuten Sandra Skog. - Jag tänker att om tio minuter så är det den här handträningsgruppen. Vi kanske ska ta det lite lugnt nu? Så vi inte tar slut på dig fullständigt, säger Sandra Skog till Nils Björneheim. - Ja, det behövs nog, säger Nils och reser sig upp. Han går ut i korridoren. Hur går det för Nisse? - Den här operationen han var med om, det var ju en fullständig katastrof att det blev som det blev och som han har berättat för mig så var han riktigt illa däran. Tänker man på det så har det ju hänt väldigt mycket på så kort tid, säger Sandra Skog. Ute i samlingshallen står Nils och kollar dagens schema. Senare väntar bland annat språkövningar, gym, minnesträning och qigong. Det är ett tajt schema, så vi bestämmer oss för att ses hemma hos Nils när dagen är slut. Nils är gammal träslöjdslärare och jobbade tidigare på en skola en bit bort. Hans elever kallade honom för Nisse. Men allt skulle förändras en dag i oktober 2012. - Här står vi på sjukhuset. Här ligger han nerbäddad med alla maskiner runtomkring. Vi är hemma hos Nils och hans fru, Marie-Louise. I handen håller hon fotografin från sjukhuset. - Här ligger han nerbäddad, med alla maskiner runt omkring. Helt borta, säger Marie-Louise. Vad var det som hände? Vad var det som hände? Jo….eeh…vi skulle bli…det var det här med…, säger Nils och blir tyst. Han har svårt att få fram orden och det mesta av hans minne från händelsen är borta. Men Marie-Louise som skriver dagbok minns det fortfarande tydligt. - Han skulle ta bort en polyp i näsan. Den gjorde så att han hade andningssvårigheter, säger Marie-Louise. En polyp är en liten vävnadsknöl i slemhinnan som gör att man blir täppt i näsan. Det är en relativt vanlig åkomma som uppemot 300 000 svenskar har problem med. Knölen tas ofta bort genom ett litet ingrepp i näsgången. - Och Nisse åker iväg på morgonen.. eller vi skjutsar dig till sjukhuset. Och sen är det 'hejdå, lycka till, vi syns ikväll'. Och jag själv skulle ha avskedsfest på jobbet för jag skulle gå i pension samma dag. Jag stod och blåste ballonger på jobbet och så ringer läkaren från sjukhuset och säger att ”Det där har inte gått något vidare…”, berättar Marie-Louise. Läkaren som opererat Nils har begått ett allvarligt misstag. Men det får Marie-Louise inte veta när sjukhuset ringer. Bara att Nils har fått en akut hjärnblödning och att han åkt med ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. - Och då åkte jag och sonen dit. Och vi hittade rätt på dig och fick se dig, och det var ingen munter syn just då i alla fall, säger Marie-Louise och tittar på Nils som sitter tyst och lyssnar. Vad kände du just då? - Ärligt talat så vet jag inte. Det var bara tomt. Ett tomt kaos. Jag vet inte riktigt, det vart blackout, säger Marie-Louise Björneheim. Var du någonsin rädd för att inte Nisse skulle komma tillbaka? - Ja, det var jag ju. Oh ja, det var jag. Jag trodde faktiskt inte det. Så som han såg ut när han låg på sjukhuset…För han rörde sig ju inte. Vi kunde få en liten, liten förnimmelse om vi höll honom i handen. Att man fick en liten, liten tryckning tillbaka. Men ingen annan reaktion. Och det var jättejobbigt. Usch. Nils går inte att få kontakt med. Han läggs in med slangar för att tömma hjärnan på blod. Och en track i halsen, ett slags rör för att underlätta andningen. Det ska dröja månader innan han vaknar till liv. Och då är det en annorlunda Nils som vaknar upp. - Han visste ju inte vem jag var. Konstigt nog kände du igen barnbarnet. Men inte Mattias och mig första gångerna du började vakna upp. Du tittade bara på oss som att, vilka är vi? Säger Marie-Louise. Läkaren får inte fortsätta operera De första månaderna kan Nils varken röra sig, prata eller minnas något. Det blir en lång resa med rehabilitering, där Nils får lära sig prata och gå på nytt. Och det dröjer nästan två år innan Nils får veta vad som gått fel. I augusti 2014 kommer ett beslut från Inspektionen för Vård och omsorg, den myndighet som bedriver tillsyn över vården. Där framgår det att läkaren försökt ta bort Nils polyp med en tång, och att han inte använt någon optik för att kunna se vad han gör. En direkt olämplig metod enligt IVO. Nils som ligger nedsövd märker aldrig när läkaren råkar göra hål och kommer åt den del i huvudet där hjärnan sitter. Marie-Louise går iväg och hämtar ett kuvert. Kuvertet med den utredning som IVO skickade för några månader sen. - Han har haft upp ett instrument upp i hjärnan. Det blev ett hål. Man har ett litet nät emellan näsan och hjärnan där luktsinnet sitter liksom. Och det var det han petade sönder och sen upp i hjärnan. Och så blev det blodutfyllnad och då blev det en stor hjärnblödning, förklarar Marie-Louise. Läkaren får även kritik för ytterligare ett fall, där en patient fått smärta och blödningar efter två misslyckade näsoperationer. Man beslutar att läkaren inte bör utföra någon mer kirurgi, och sjukhuset placerar honom på en annan mottagning i Stockholm. Jag har varit i kontakt med läkaren, men han vill inte medverka i någon intervju. - Det är helt ofattbart. Man kan inte tro att sånt här kan hända. Och man blir ju jätteledsen. Gjort går inte att göra ogjort. Men det förstörde Nisses liv och delvis mitt. Och sonens också egentligen, det händer ju mycket runt omkring, säger Marie-Louise. - Ja, det är ju som du säger. Man vet ju inte vem som bestämmer över en. Det känns ungefär som dom vart och petat undan benen på en. Och sen har man försökt komma tillbaka, tillbaka…, säger Nils Björneheim. Hur kunde en olämplig läkare få operera Nils? Och finns det fler än bara Nils som drabbats av att inte få träffa en läkare med rätt kunskaper? Jag bestämmer mig för att kontakta Inspektionen för vård och omsorg och får då veta att just kompetensbrister inom vården är ett av flera riskområden som man sett de senaste åren. Janna Kokko är utredare på IVO. - Vad vi har gjort är att vi har samlat in risker både från det som vi har sett och sen också det som andra aktörer påpekar som riskområden. Och där har många aktörer påpekat att kompetensbrister hos personal är ett riskområde, eller en risk för patientsäkerheten. Men vi har kollat på det på väldigt övergripande nivå för att kunna prioritera vår kommande tillsyn, berättar Janna Kokko. Enligt henne handlar det inte specifikt om bara kompetensbrist hos enskild personal, utan även om brist på vissa typer av specialister och att en del inte får tillräckligt med kompetensförhöjning. Jag är nyfiken på om det finns fler fall som Nils. Därför begär jag ut alla avslutade anmälningar som handlar om kompetens bland vårdpersonal. Jag begär också ut alla tillsynsärenden där IVO kritiserat personal för oskicklighet, det vill säga att personalen har bristfälliga kunskaper i sitt yrke. Sammanlagt går jag igenom 191 fall som lett till kritik de senaste fem åren, och hälften av dom rör läkare. Sverige saknar de kontrollsystem som finns i många andra länder I dom ärenden jag granskat, hittar jag flera exempel på både dödsfall och allvarliga vårdskador, som kan härledas till att läkare haft brister i sin kompetens. Här finns exempel på barn som dött, patienter som blivit blinda och läkare som ordinerat dödliga medicindoser till sina patienter. Så hur kommer det sig att patienter riskerar att träffa läkare med bristande kunskaper? Jag åker till Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Här möter jag Eric Hanse. Han är professor och dekanus. Tidigare var han ansvarig för läkarutbildningen i Göteborg. - Ja, läkarkårens kompetens är god och hög generellt sett. Men den kan bli ännu högre, säger Eric Hanse. Enligt Eric Hanse så finns det flera saker som kan bli bättre och gemensamt är kontrollen av läkares kompetens. En del handlar om själva läkarutbildningen, där kraven successivt minskar ju längre man kommer. Som exempel nämner han den svenska specialistutbildningen som inte innehåller någon obligatorisk slutexamen. Men det stora problemet kommer efter utbildningen. Då blir det istället upp till arbetsgivaren att se till att läkaren har rätt kompetens för sitt jobb. Något system som återkommande kontrollerar kompetensen finns inte. - Det är väldigt olyckligt. På alla nivåer i den här utbildningskedjan, hela vägen från grundutbildning till AT och vidareutbildning och fortsatt vidareutbildning, så bör det finnas kontrollstationer, så att säga. Och såna kontrollstationer blir aldrig vattentäta, och ska inte vara heller kanske, hur finmaskiga man än gör dom. Men dom minskar risken för att sånt här ska hända i alla fall, säger Eric Hanse. Om man som arbetsgivare anställer en läkare, vad har man för möjligheter att kontrollera den här läkarens kompetens? - Nej, man har ju att lita på att dom utbildningar som den här läkaren har gått på olika nivåer uppfyller en god kvalitet, säger Eric Hanse. Det är den femte december 2013 och medicinska riksstämman hålls på Waterfront Congress Centre i Stockholm. Här samlas branschfolk och föreläsare för att debattera och nätverka. På en debattscen står barnläkaren Anders W Jonsson, även riksdagsledamot för Centerpartiet. Ämnet för debatten är ”Vem vill gå till en läkare som inte hänger med?” och Anders W Jonsson argumenterar för att Sverige bör införa en kontroll över läkarkompetens. - Ja, det här var en av många debatter jag varit med i under de senare åren, där vi diskuterat just det här, varför Sverige är så unika i det att vi inte har någon kvalitetskontroll av legitimerad personal, säger Anders W Jonsson. Systemet Anders W Jonsson förespråkar kallas recertifiering. Det går ut på att yrkesutövare återkommande får bevisa sin kompetens, till exempel via kunskapstester vart femte år och ofta genom att redovisa att man uppdaterat sig med ny relevant forskning. Systemet används i olika former runt om i världen. Men inte i Sverige. - Jag tycker att det är fel. Jag tycker att Sverige i likhet med i stort sett alla andra länder, borde ha system där man återkommande får visa att man behåller kompetensen på det område man är legitimerad att arbeta. Jag kommer ihåg från den här debatten vi hade att efteråt hade jag stämt träff med en amerikansk barnläkarkollega som var på stämman i ett annat ärende. Jag skulle visa honom Sveriges riksdag. På vägen hit till riksdagen frågade han vad jag debatterat. Och då berättade jag det här, och han blev ju väldigt förvånad. Hur kan det vara så i Sverige att man inte har någon kompetenskontroll alls på läkare? Och så beskrev han det amerikanska systemet där man har dubbla kontrollsystem, där dels delstaterna har en uppföljning, och dels yrkesföreningarna också har en uppföljning. I det material jag gått igenom hos IVO, är det tydligt att läkare med kompetensbrister ofta upptäckts först efter att fel har begåtts. Och det här är ett problem menar Anders W Jonsson, som tycker att Sverige borde införa ett system som granskar läkares kompetens innan felen begås. Han jämför det med svenska revisorer, som var femte år får förnya sina yrkescertifikat. - Det borde i Sverige vara lika viktigt att ta hand om svårt sjuka människor som det är att hantera pengar. I ett läge där vi säger att auktoriserade revisorer, där ska staten återkommande kontrollera att man håller kompetens. Då är det ju skamligt att man då tycker att hela sjukvården där det handlar om människors hälsa, liv och död, att man där inte har någon form av kompetenskontroll, säger Anders W Jonsson Med på scenen står även Olle Larkö. Han är överläkare och dekanus på Sahlgrenska Akademin. Kollega till Eric Hanse som ni hörde tidigare i programmet. - Vad vi vänder oss emot är att vi inte har samma krav på läkarna som man har i andra länder, säger Olle Larkö. Varför har vi inte det? - Ja, det är svårt att svara på det. Kan vara ett uttryck, om man får vara lite elak, ”Slapp-Sverige”. Att man tror att saker ordnar sig i alla fall, säger han. Enligt Olle Larkö är det framförallt läkares fortbildning som är viktigt att kontrollera. Det vill säga den kunskap som läkare får efter att dom är färdiga specialister, till exempel genom att åka på konferenser eller läsa ny forskning. Och han får medhåll från sin kollega Eric Hanse. - Den allmänna synen är att läkaryrket som många andra yrken är något som ingår i ett livslångt lärande. Och alla utbildning, även i det livslånga lärandet, är något som befrämjas av krav på individerna på alla nivåer. Men som det är nu i systemet så minskar kraven successivt ju längre man kommer i det livslånga lärandet. Och det är på sikt inte bra för inlärningskvaliteten. Så vi tror ändå att det är bra med krav på alla nivåer, även om man har vart yrkesverksam en längre tid, säger Eric Hanse. Olle Larkö bryter in. - Det är klart att det kan förekomma att kompetensbrister gör att man felbehandlar. Det är ju därför vi tycker att man ska förebygga detta så långt man kan. Med att hänga ut i utvecklingen helt enkelt. Läkare är inga fantommänniskor heller, utan vi kan göra fel även om man är kompetent. Det är olyckligt om man gör fel för att man är inkompetent, och vi vill så långt som möjligt gardera oss från detta, säger han. Kjell-Erik drabbades av grav hjärtinfakt men blev ordinerad ryggövningar I ett av fallen jag granskat, dyker orten Åmål upp. Här bor Ulla Pettersson och hennes make Holger. Vi går in Ullas kök. Efter en stund pekar hon på den rödvita mattan framför diskbänken och börjar berätta om sin lillebror, Kjell-Erik. - Här bara han ramla ner. Och blev liggandes ner här efter diskbänken. Alldeles precis efter här låg han. Så det var jobbigt att sköta matlagning och disk, det känns fortfarande jobbigt med den här bänken, för det påminner så mycket om det som hände då, säger Ulla Pettersson. Vi sätter oss i matrummet. Det var en oktoberdag som hennes lillebror Kjell-Erik kom hit, berättar hon. Kjell-Erik var blek, kallsvettig och klagade över en extrem smärta i ryggen och bröstet. Dom åker till vårdcentralen där dom blir ombedda att sätta sig i väntrummet. - Nej, det orkar jag inte, sa min bror då. Men sen kom det en läkare. Och när vi hade berättat då att han hade så ont i ryggen, och han hade ont i mellangärdet och det tryckte över bröstet och han hade väldigt hjärtklappning. Då fick vi följa med in på ett undersökningsrum. Och där togs EKG. Och då sa han att, ja det syntes en liten förändring. Och så fråga han min bror om han hade haft en hjärtinfarkt tidigare. Och nej svarade ju min bror då, berättar Ulla. Läkaren ser fundersam ut, berättar Ulla. Han säger till Kjell-Erik att lugna ner sig och ta ett djupt andetag. Efter en stund säger han att Kjell-Eriks hjärtklappning bara är en panikattack, orsakad av inflammation i ryggen. - Och så skulle han visa min bror hur han skulle göra ryggövningar för att stärka upp ryggmuskulaturen. Så han fick lägga sig på britsen. Och så skulle han ha händerna utefter sidorna och sträcka upp överkroppen och huvudet. Och det kunde ju inte min bror. Läkaren fortsätter med att försöka få Kjell-Erik att göra ryggövningar. Efter en stund ber han Kjell-Erik och Ulla att gå in i ett annat rum och vänta, eftersom en annan patient står på tur. - Och då säger min bror till doktorn att. ”Ja, jag kommer inte att klara mig igenom det här”. Och då tog doktorn tag i armen på min bror. Och så sa han att ”Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. För det som du känner bak i ryggen, det är inte farligt. Och inte det du känner tryck över mellangärdet. Och hjärtklappningen, det är inte farligt. Du behöver INTE oroa dig!”, berättar hon. "Jag kommer dö nu" Medan de väntar i rummet börjar Kjell-Erik att hosta kraftigt. Läkaren kommer senare tillbaka och gör bedömningen att Kjell-Erik även lider av lunginflammation. Han skriver ut lite antibiotika och skickar hem Ulla och Kjell-Erik. Väl hemma hos systern, börjar allt snurra för Kjell-Erik. Han har svårt att andas och svetten pärlas i hans panna. Ulla bestämmer sig för att ringa en ambulans. - Och min bror, han sa att ”Jag kommer att dö nu”. Och då försökte jag trösta honom och säga att ”Bara ambulansen kommer”. Och ”Jag dör innan dom kommer…”. Det var det sista han sa. Och sen bara han rasa ihop på golvet. Ulla försöker ropa och ruska om Kjell-Erik, men får inget svar. Hon springer till telefonen för att ringa 112 igen, när hennes man ser ambulansen stanna utanför. - Och dom började ju å jobba med honom på en gång. Och gjorde såna här tryck på bröstkorgen på'n. Ulla står ute i hallen medan personalen försöker få liv i Kjell-Erik. Efter en stund hör Ulla hur det blir tyst i köket. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att…”Tyvärr, det går inte att få något svar från din bror, hjärtat är stilla och det går inte att få igång det”. Och när dom kom med båren och….ja dom undrade ju om jag ville att han skulle vara kvar här tills en läkare kom och konstaterade dödsfallet. Eller om dom skulle ta med honom. Och då var han ju redan blå i det som man såg av ansiktet och så…Så då var det ju bara att konstatera att…han var död, säger Ulla medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Chefläkare på Närhälsan och den vårdcentral som Ulla och Kjell-Erik besökte heter Monica Radeberg. Efter händelsen gjorde hon en egen utredning och anmälde även ärendet enligt Lex Maria. - Jag ser allvarligt på händelsen och beklagar den. Och det är av den anledningen som vi har gjort den här händelseanmälan och en Lex Maria-anmälan till IVO, säger Monica Radeberg. Den obduktion som gjordes efter Kjell-Eriks död, visade att han avlidit i en hjärtinfarkt. Och enligt både IVO och Monika Radeberg, borde läkaren ha förstått det redan första gången han såg resultatet av EKGt. Det visade nämligen tydliga tecken på att Kjell-Erik hade en akut hjärtinfarkt och läkaren borde ha ringt på en ambulans direkt. Hur kunde det bli så här? Det var en felbedömning. Och som jag också skrev i händelseutredningen och som också IVO höll med om, var att det handlade om kompetensbrist hos enskild hälso- och sjukvårdspersonal, säger Monica Radeberg, chefläkare på Närhälsan. Om en läkares kompetens brister i vissa avseenden som du säger. Hur kommer det sig att han jobbade där han gjorde? - I det här fallet handlade det om behov av läkare, alltså vikarier. Det var brist. Man har inte tillräckligt med ordinarie läkare och behöver ha bemanningsläkare eller vikarier. Så det var ju ett bemanningsföretag som hade hjälpt den här enheten med läkarbemanningen. Ni som anställer personal. Vad har ni för ansvar i det här? - Vi har ett ansvar att ta referenser…Att vi har personer med rätt kompetens…på rätt ställe.. Och vad var det som gick fel i det här fallet? – Ja, den här personen hade ju inte rätt kompetens i det här fallet……..Det jag vill tillägga är att jag beklagar detta. Det är en tråkig händelse som vi tagit på stort allvar. Den doktorn jobbar ju inte kvar i närhälsan. Vad jag vet, så gör han inte det, säger Monica Radeberg. Läkaren är fortfarande verksam inom vården i Västra Götaland och har i perioder varit stafettläkare på andra vårdcentraler i regionen. När jag ringer upp honom, håller han inte med om att hans kompetens varit otillräcklig. Men någon intervju där han kan utveckla det hela, vill han inte vara med i. Var han jobbar idag, vill han inte heller uppge. Läkarbristen förvärrar problemen Det är inte bara IVO som identifierat kompetensbrist som ett problem i den svenska vården. I december 2014 meddelar Riksrevisionen att även dom sett problem med kompetensen inom sjukvården i en förstudie. Senare i höst ska de presentera resultatet av en större granskning av kompetensproblemen inom vården. Men här ligger fokus mer på kompetensförsörjning, det vill säga frågan om rätt kompetens finns på rätt plats. Det råder idag brist på läkare med spetskompetens, framförallt inom psykiatrin och allmänmedicin. Och enligt flera experter jag talat med är det ofta ur det perspektivet man ser problemet. Det stora problemet är inte inkompetent personal, utan snarare att det här inte kompenseras med annan, mer kompetent personal. Men kan det vara så att läkarbrist kan få konsekvenser även för enskilda läkare? Jag åker till Stockholm för att träffa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. - Ja, det är allvarligt. Man kan säga att både legitimation och specialistbeviset är statens garant för att yrkesutövaren håller måttet, säger Heidi Stensmyren. För Heidi Stensmyren är det framförallt fortbildning som är viktig för att bibehålla god kompetens. Hon är inte övertygad om att recertifiering är rätt väg att gå, däremot skulle hon gärna se ett system som ställer högre krav på att läkarna får rätt fortbildning. Samtidigt tror hon att läkarbrist och kompetensbrist hos enskilda läkare kan ha vissa samband. - Tittar man på primärvården, så är det ju många läkare som kanske är den enda läkaren på vårdcentralen. Och det innebär i stor grad ensamarbete. Och det här blir en nedåtgående spiral. För dom har då så få läkare på plats så man får svårt att delta i fortbildning och uppdatera sig. Eftersom det är så dåligt bemannat. Sen så blir det här en spiral som fortsätter. Man får inte fortbildning och får ta en större del i produktionen. Och så blir det bara produktion till sist. Det blir en ond cirkel. På Södermalm i Stockholm, ligger huvudkontoret för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Jag har stämt träff med chefen på SKL:s vård- och omsorgsavdelning, Hans Karlsson, för att fråga hur han ser på det här med kompetensbrister och att det sker fel i vården. Som lagen är skriven, är det idag upp till arbetsgivaren att se till vårdpersonalen har rätt kompetens. Jag har pratat med en del experter som menar att det är ett problem att Sverige inte har något riktigt system som kontrollerar läkarnas kompetens. Vad tänker du om det? - Ja, det beror på vad du menar med kontroll. Vi har ingen myndighet som på något sätt prövar kompetens efter ett visst antal år eller som följer upp det i den meningen. Däremot finns ju tillsynsmyndigheter, Inspektionen för vård och omsorg som har ett tillsynsansvar, säger Hans Karlsson på SKL. Det finns ju exempel på andra länder där man har till exempel recertifiering. Att man kollar upp kompetensen var femte år till exempel. Hur ser du på ett sånt system? - Om man söker sig till ett vårdande yrke så…har man…då är grundinställningen att man faktiskt ska kunna klara sitt yrke på ett bra sätt. Vi tror mindre på en formalisering i form av någon typ utav examen igen, utan det handlar om att ständigt vara upptagen av att lära sig lite mer.. Men som lagen är skriven så är det ju ändå arbetsgivaren som har ansvar att kontrollera läkarens kompetens. Varför kan det ändå ske sådana här fel i vården? - Ja, och det är ju en riktig beskrivning att arbetsgivaren, chefen ska vara ansvarig för det. Man ska se till att personen dels har rätt utbildning men också har fått rätt kompetensutveckling under tiden. Det är ett konstaterande att så här långt är systemet inte perfekt. Ingen är nöjd med det. Alla är upptagna med att försöka ta bort dom brister som finns. Eller att kompensera för det faktum att vi inte är perfekta människor. Det vi måste göra när vi vet att det är att göra ett fel eller att det är att det händer något som inte var avsett, är att det är en del av en vardag. Då handlar det om att acceptera att det förekommer, och bygga in system som säkerställer att dom här bristerna inte leder till att det drabbar en patient. Men hur ska man som patient veta att den läkare man träffar faktiskt har rätt kompetens? - Jag tycker att man som patient i svensk sjukvård ska kunna förutsätta det. Man ska inte behöva försäkra sig extra mot det eller vara oroad för det. Jag är övertygad om att i den absoluta majoriteten, nästintill alla fall, så kan du vara helt säker på det. Sen finns det exempel på att uppenbart inte kompetensen räckte, säger Hans Karlsson, chef på SKL:s vård- och omsorgsavdelning. I matrummet hemma hos Ulla Pettersson i Åmål igen. Hon visar en bild på sin bror Kjell-Erik. Han står på en fiskebåt, med gula regnkläder och håller upp en stor fisk. Det är en av de sista bilderna som togs på hennes bror. - Att det kunde gå så illa.. En doktor som ändå inte var så ung…utan hade lite erfarenhet. Att vi hade sådan otur att vi träffade den doktorn. Det är dom tankarna jag har, som snurrar runt i huvudet på mig både dag och natt. Och att en inte ska lita på en doktor längre. Jag kommer aldrig göra det mer… Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg Andreas Lindahl Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se
Tre stulna år. Så känner Moa om sin tid inom rättspsykiatrin. Trots kritik vårdas fortfarande patienter som skadar sig själva tillsammans med de som är dömda för brott. Och många landsting står dåligt rustade för att ge rätt vård. ”Jag försöker ta en dag i taget men det är inte så lätt när hoppet sviker en. Vårdplanen sträcker sig till 27 juli 2011 och jag vill bara kräkas, jag orkar inte vara kvar här någonting mer och läkaren vill sätta in Litium igen vilket jag inte vill.” En ung kvinna sitter och skriver ett inlägg på sin blogg. Ett av många inlägg. Hon är 18 år gammal. I inlägg efter inlägg skriver den unga kvinnan om hur hon medicineras med tunga mediciner, om biverkningar av läkemedel, elchocksbehandlingar, rädsla och fastspänning på britsar. ”Ända sen jag kom hit har jag blivit bältad i princip var och varannan dag. Förutom i cirka 2.5 vecka dock inte i följd, och då har jag varit här i snart tre månader. Nu ska jag sluta ha kontakt med omvärlden.” Vi kallar den unga kvinnan Moa. Hon är 2010 enligt vården en så kallad svårbehandlad patient. Den vanliga psykiatrin har gett upp. Och dagen efter sin 18: års dag körs hon till en rättspsykiatrisk klinik. Där ska hon få vård för sitt självskadebeteende. Där kommer hon under nästan tre års tid vårdas, sida vid sida med personer som dömts för brott. Hon kommer få över 100 elchocksbehandlingar, hon kommer åtskilliga gånger spännas fast i bältessäng, injiceras med lugnande medel och övervakas dygnet runt. Och hon kommer vara rädd. Vården av Moa kommer få skarp kritik av tillsynsmyndigheten. Och Moa själv kommer efteråt kalla tiden inom rättpsykiatrin tre förlorade år. Men det vet hon inte när hon 2011 sitter på en avdelning långt norrut i Sverige och skriver ännu ett inlägg på sin blogg. ”Jag gråter varje dag, jag vill inte leva mitt liv inspärrad. Jag vill också vara en utav de ungdomar som tar studenten i år. Varför misslyckades mitt liv så totalt? Min lärare sa att hon ville klona mig för jag var så duktig på matematik. Men vem skulle vilja klona mig nu? Ingen, absolut ingen.” Vi börjar med att backa bandet till år 2009. Medier har avslöjat att unga tjejer vårdas tillsammans med personer som begått brott på rättspsykiatriska kliniker. De är så kallade självskadepatienter. Som skär sig, eller på annat sätt skadar sig själva. Tjejerna säger att de är rädda och tycker inte de ska behöva vårdas bland dömda. Landstingen säger att det handlar om säkerhet för tjejerna. En säkerhet som de inte kan erbjuda i den allmänna vården. Men vården får kritik och dåvarande socialminister Göran Hägglund säger i en intervju i P3-nyheter att rättspsykiatrin inte är rätt plats för de här patienterna. – Jag tycker det är väldigt olyckligt och jag tycker inte det ska behöva vara på det sättet utan man bör kunna hitta metoder som gör att man inte blandar de här kategorierna för att det kan orsaka väldigt stora problem, inte minst för riktigt unga personer. Men ett år efter att Göran Hägglund gjort det uttalandet så körs Moa till en rättspsykiatrisk klinik för att vårdas just med dömda personer, trots att hon inte begått något brott själv. Och Kaliber kan visa att patienter som skadar sig själva fortfarande vårdas inom rättspsykiatrin. Trots krav på andra alternativ och trots att vården flera gånger fått kritik. Vi kan också berätta om resursbrist och långa väntetider till behandlingar ute i landstingen. Jag börjar läsa Moas blogg för några år sen. Då var hon inlåst här, på den rättspsykiatriska enheten i Öjebyn utanför Piteå. När jag kliver ur bilen på den mörka parkeringen är det december 2014. Byggnaderna omgärdas av ett gult träplank och grindar. Idag finns inte Moa kvar bakom grindarna, men när hon kommer till Öjebyn en vinterdag 2010 är det dagen efter hennes 18-års dag, och hon möts av samma plank och grindar som jag. – Det var grindar och det var kallt, kyligt….mm….ja….…men det var ju skrämmande så klart.…det var….mest dömda brottslingar på den avdelningen jag var på….….ja..alltså det var som en mardröm men…ja….en mardröm som typ aldrig tog slut… Moa har vårdats flera år inom barn- och ungdomspsykiatrin, men när hon fyller 18 år är det dags att ta klivet in i vuxenpsykiatrin. Moa, som skadar sig själv och flera gånger försökt ta sitt liv, anses svårt sjuk, för sjuk för den vanliga psykiatrin. Det blir alltså Rättspsykiatrin som får ansvaret att vårda henne under tvång. Rättspsykiatrin, som främst finns till för att vårda personer som dömts till vård efter att de begått brott. – Jag vet inte…de ville väl vara säkra på att inget skulle hända med mig och att jag skulle må så dåligt att jag tog livet av mig eller…liknande. Men det är ändå ingen bra lösning på problemet. Det är en sak om jag varit där en kort stund, men nästan tre år det är ju….det är ju alldeles för länge. – Vad tänker du om att det blev nästan tre år? – Nej att de har tagit tre år ifrån mitt liv. Det går inte direkt att ta igen åren som har gått. När jag besöker rättspsykiatrin i Öjebyn december 2014 vårdas här ett femtiotal patienter, ungefär hälften dömda till rättspsykiatrisk vård, de andra är inte dömda till vård. Här vårdas de sida vid sida. En man låser upp entrédörren. Och innanför möts jag av chefsläkare sedan 14 år, Per-Axel Karlsson. Till vänster står en larmbåge, men den behöver jag inte passera idag. Rättspsykiatrin i Öjebyn har så kallad säkerhetsklass två, näst högst av tre säkerhetsklasser. Chefsläkare Per-Axel Karlsson och verksamhetschef Rolf Stenvall lotsar mig genom de breda korridorerna. – Nu är vi på väg in till vårdnivå två, säkerhetsklass två. Alltså en högre säkerhetsklassificering. Med hjälp av ett nyckelkort låser de upp en sluss, bestående av två dörrar. Sedan är vi på en klass-två avdelning. Det var en sådan avdelning som Moa vårdades på. Tillsammans med personer som dömts för brott. I ett av patientrummen står ett skrivbord vid ena väggen, det finns en säng och en garderob. Men det finns också detaljer som man inte först ser. – Sedan har vi också säkerhetsdetaljer här inne. Vi har kapslat in radiatorn där, vi har en gardin som man inte kan hänga sig i. vi har lampor som inte går att krossa och vi har petsäkra kontakter. Sådant där som inte syns så där direkt. Vi tycker att vi så gått som vi kan med säkerhet ändå försöker få det så att man kan vara där. Per-Axel Karlsson pratar om hängningssäkra gardiner, skydd för lampor och element, allt för att man inte ska skada sig. Det finns ingen toalett och dusch på rummen, det finns i korridoren. I ett gemensamt sällskapsrum sitter några patienter och tittar på oss när vi går förbi. Det är både patienter från landstinget och de som dömts för brott. På en liten balkong ute på rastgården inhägnad med stålgaller står en man och röker. Det var en sådan här avdelning som var Moas hem i nästan tre år. – Nej det kändes inte bra, jag själv hade ju inte begått något brott å.,…det kändes ungefär som att sitta i fängelse…oskyldigt dömd…..….det var ju stället var ju utformat efter en kriminalvårdsavdelning…de hade begått brott…att bara ha ett rum och en korridor, en toa utanför rummet och bo så i nästan tre år det är inget värdigt liv direkt utan det….man blir bara deprimerad när man tänker på det. Två år efter Moa kommit till rättspsykiatrin, besöker personal från tillsynsmyndigheten hennes avdelning. Då hette den Socialstyrelsen, nu heter den Inspektionen för Vård och omsorg. De håller på med en utredning efter att en bekant till Moa gjort en anmälan om att hon inte får rätt vård. I ett inspektionsprotokoll beskrivs Moas rum som kalt. Inspektören jämför Moas boendemiljö med ett vandrarhem. Och väckte vid inspektionen frågan om ”denna boendemiljö verkligen är värdig en ung kvinna.” – Alltså det fanns inte…jag hade inte så mycket motivation när man befann sig i den miljön. Å…det bara sänkte, man blev nästan automatiskt sjukare än man egentligen var innan… – Det var det här som IVO beskrev som torftig miljö att de inte tyckte man ska bo så här i flera år? Chefsläkare Per-Axel Karlsson. – Nja torftig miljö vi.. – Vandrarhem tror jag de pratar om. – Ja alltså jag vände mig ganska starkt emot det. Jag blev arg när jag hörde det. Jag tycker vi satsar ganska mycket på att få en miljö som är både funktionell och trevlig. Vi har ju en säkerhetsaspekt också och Socialstyrelsen kräver ju att vi har säkerhet så vi försöker göra så bra vi kan. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen har man rätt till god vård. Vård ska ges enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och det ska finnas de lokaler och den personal som behövs för att god vård ska kunna ges. Men I inspektionen för vård och omsorgs beslut som sedan kommer, får Rättspsykiatrin i Öjebyn kritik för vården av Moa. Det handlar dels om boendemiljön, men också vårdinnehållet. Enligt beslutet bestod Moas vård främst av övervakning, mediciner och senare också elchocksbehandlingar. Öjebyn har inte haft den personal som behövs för att kunna ge psykologisk behandling som anses ha bäst effekt för patienter med självskadebeteende. – Jag vet inte riktigt, men det var mest förvaring tycker jag, det var ju inte direkt någon psykoterapeut att prata med, det var mediciner som…..……Jag har i princip prövat hela sortimentet om man så säger…alltså alla mediciner. Nej det var ju kraftiga biverkningar, yr och illamående och svettningar och….ja… – Mådde du bättre av dem? – Nej……. – Vad tänker du om det att de inte hade någon legitimerad psykoterapeut? – Nej jag tycker det var väldigt dåligt, det är ju ändå en verksamhet som borde ha det tillgängligt tycker jag. En ny medicin sätts in, funkar inte, en annan medicin testas, funkar inte heller. Efter ett tag börjar man prova ECT i stället, elektrokonvulsiv behandling eller elchocksbehandling. Moa får över 100 elchocksbehandlingar på drygt ett år, ibland flera i veckan, trots att det enligt Inspektionen för vård och omsorg inte finns stöd för att det kan hjälpa Moa. – Jo…väldigt trött, man gick in i väggar å…..påverkar minnet…å….ja. – Kände du att det hjälpte dig? – Ja till en början kunde jag känna att det kanske gav lite, men sedan märkte jag att det var ingen egentlig långsiktig lösning på problemet utan ja…kunde funnits andra alternativ. Efter behandlingen får hon minnesstörningar, Moa kan inte hänga med i skolarbetet, har glömt glosor som hon tidigare kunde och har svårt att ta del av behandlingen. Enligt Inspektionen för vård och omsorg har rättpsykiatrin genom att ge Moa så många elbehandlingar utsatt henne för risker. Utan att ha tillräckligt vetenskapligt stöd för behandlingen. – Nej jag tycker det är dåligt att det gick så långt…..mitt minne är ju lite sämre än det brukar vara, svårt att komma ihåg förra veckan å….ja. Under utredningen av Moas vård är en expert på vård av självskadepatienter delaktig. Hon reagerar på att det saknas kompetens att erbjuda DBT, en speciell terapi som kan hjälpa personer med självskadebeteende. Och hon reagerar på att man använder sig av ett system med belöningar och bestraffningar som hon uttrycker det och att Moa fått skriva på ett kontrakt om att hon inte ska skada sig själv. Experten skriver i ett utlåtande. ”Det ter sig grymt att straffa en patient för att hon inte kan hantera sin ångest och/eller sin sorg när det är just den oförmågan som gör att hon är patient.” – Tyckte du det funkade? – Nej…inte alls… Men medan experten och Moa talar om bestraffningar talar chefsläkare Per-Axel Karlsson i stället om konsekvenser, något han menar kan behövas ibland. Men kontraktet om att inte skada sig själv, säger han kan ha varit fel. – Alltså kontrakt ska man bara skriva när individen, patienten har en reell möjlighet att efterkomma det. Så ibland kan det bli fel med kontrakt. – Var det fel här? – Det kan ha varit fel här. Men Per-Axel Karlsson håller inte med om kritiken från Inspektionen för vård och omsorg om att de ska ha utsatt Moa för risker, vare sig när det gäller mediciner eller de många elbehandlingarna. – Jag tycker att vi har gjort bästa möjliga som vi har kunnat. Om du mådde jätte dåligt själv och skulle ha en idé, du vet att inget annat har hjälpt, då skulle du nog tycka att doktorn var ganska snål om du inte fick prova en sak. – Men är prova samma sak som över 100 behandlingar då? – Om effekten är god av en behandling så fortsätter man den. – Var effekten god här tycker du? – Jag tycker……. jag skulle aldrig fortsätta med en behandling om jag inte såg god effekt. – Så IVO har fel? – Jag har en annan åsikt än IVO. Det skäms jag inte för. De gjorde det bästa med de resurser och den kompetens de hade säger Per-Axel Karlsson flera gånger. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg hade de inte rätt kompetens för Moas problem. Förutom medicinering som inte utvärderats och de många elbehandlingar så kunde de ju inte ge den psykologiska behandling som visat sig kunna fungera för just självskadepatienter. Trots det vårdades Moa alltså här under nästan tre års tid. – Återigen, det är ju så att vi har jobbat med de resurser vi har haft, de lokaler vi har, den personal vi har och den utbildning vi har så gott vi har kunnat. Verksamhetschef Rolf Stenvall säger att de tagit till sig av kritiken och bland annat börjat utbilda personal i DBT, alltså den speciella behandlingsmetod som kan hjälpa patienter med självskadebeteende. – Och har sett till att vi har personal som fått och får den utbildningen. Så är det. Allmänpsykiatrin klarade inte att vårda Moa, bästa alternativet ansågs då rättspsykiatrin vara. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg kan de metoder som använts i Öjebyn ha utsatt Moa för risker och kanske till och med försämrat. – Om jag nu ska titta bakåt och om jag kunde göra om det som varit…så kanske jag gjort annorlunda, jag gjorde och alla som jobbar här gjorde så bra som vi kunde. Men den möjlighet vi hade då…..jag tycker att vi har räddat ett liv. – För hon uttrycker det själv som att hon tycker att ni har tagit tre år av hennes liv. – Ja jag vill inte gå in på…jag kan förstå om en människa har en bitterhet mot att det inte blev som man hade tänkt sig……..jag vill inte kommentera det…… – Är rättspsykiatrin rätt plats för de här patienterna? – Ja utifrån det faktum att man har sådana problem att åstadkomma en lugn vårdmiljö och en vårdmiljö som klarar av många gånger de här svåra utspelen som är så jag har inte sett något alternativ. – Så rättspsykiatrin kan vara rätt plats för de här patienterna? – Rättspsykiatrin kan vara rätt plats om det inte finns något alternativ. Men under nästan tre års tid vårdades Moa, inlåst med personer som dömts för brott, och hon fick inte rätt vård enligt Inspektionen för vård och omsorg. Men varför fanns det då inga bra alternativ, trots att Moa vårdades så sent som 2013. Jag beger mig till Sveriges Kommuner och Landsting i Stockholm. 2011 startades Nationella självskadeprojektet. Genom en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Projektet har som mål att förbättra vården för personer med självskadebeteende. På SKL:s huvudkontor träffar jag Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på SKL och med i den nationella styrgruppen för nationella självskadeprojektet. Enligt henne är idag alternativen för de svårast sjuka begränsade. – Idag är ju alternativet att varje landsting sköter det här själva, och då behöver man ju göra specialarrangemang ofta. Och det blir, då blir det också ganska dyra arrangemang, man behöver kanske anställa mycket extrapersonal, jag tror tyvärr också att fortfarande är så att några landsting använder rättspsykiatriska platser. Och det tycker jag ….det är ju så att man måste ju göra det man måste göra för att skydda en person och det är klart då måste man utnyttja enheter som är tillräckligt säkra, men det är egentligen inget bra alternativ. I augusti 2014 tog nationella självskadeprojektet reda på hur många patienter som inte var dömda till vård, som då vårdades inom rättspsykiatrin för sitt självskadebeteende. Svaret från landstingen blev ungefär 15 personer. Sedan dess har det hänt en del. Under en granskning av SVT:s Uppdrag granskning i höstas, meddelar plötsligt rättspsykiatrin i Växjö att de slutar ta emot den här gruppen. Växjö som har tagit emot flera patienter med självskadebeteende de senaste åren. I november kontaktar Kaliber både rättspsykiatriska kliniker och de landsting som i augusti enligt NSP hade patienter inom rättspsykiatrin. Vi får veta att några landsting nu tagit hem sina patienter igen eftersom de befunnit sig i Växjö som alltså börjat slussa ut. Men det finns fortfarande självskadepatienter inom rättspsykiatrin. Enligt vår rundringning vårdades minst fem patienter på rättspsykiatriska kliniker i november förra året. Chefen för psykiatrin i ett av de landsting som har en patient inom rättspsykiatrin säger till oss i november att de håller på att hitta en lösning för en patient som de måste ta hem för att Växjö slussar ut självskadepatienter. Men ännu har de inget bra alternativ säger han. Det blir kanske ytterligare ett år på en intensivvådsavdelning. I slutet av 2014 anses alltså fortfarande vård inom rättspsykiatrin i vissa fall vara det bästa alternativet, trots flera år av kritik. I föreläsningsal i Hässleholm i Skåne sitter ett femtiotal läkare från psykiatrin. De ser en teaterföreställning, det handlar om patienter med självskadebeteende och hur de kan bemötas när de söker hjälp inom psykiatrin. Dagen anordnas av Nationella självskadeprojektet. Hanna Parnén, är en av dagens talare. Hon är från föreningen SHEDO som bland annat jobbar för bättre vård för personer med ätstörningar och självskadebeteende. – Vi tycker absolut inte att någon individ som inte är dömd till rättspsykiatri ska vårdas där. Inte över huvudtaget. – Vad har ni för erfarenheter av den här vården inom rättspsykiatrin? – Vi hör ju väldigt mycket negativt som pågår inom rättspsykiatrin, samtidigt så får man ju säga att många av de individerna som jobbar där verkligen vill göra väl och vill hjälpa och vill förändra, men att man inte erbjuder behandling, att man har mycket konsekvenstänkande, att det är väldigt mycket tvångsåtgärder, som utförs, bältesläggningar, tvångsinjiceringar att det är väldig mycket konsekvenstänkande, mycket uppfostring, att man inte erbjuder behandling, som jag var inne på, kan ju vara väldigt ödesdigert om man vårdas väldigt länge där, och tiden bara går. Hanna Parnén från SHEDO tycker det är bra att Växjö slutar ta emot självskadepatienter, trots att landsting alltså vittnar om att det är svårt att hitta bra alternativ idag. – Jag hoppas ju att det ska leda till att man inser att nu måste man verkligen ta tag i det här man måste hitta lösningar på hemmaplan och inte lägga problemet hos någon annan som det blir nu. Kan man skicka så finns det ju en risk att man inte tycker att man behöver bli bättre för att det alternativet finns. Inom Nationella självskadeprojektet försöker man nu få till nationella enheter som ska kunna vårda patienter med självskadebeteende. De ska drivas av landstingen och finnas på några platser i landet. De ska kunna erbjuda slutenvård men specialiserad personal ska även kunna skickas ut för att hjälpa till i landstingen. Men enheterna kommer dröja säger Ing-Marie Wieselgren på SKL, som tycker att satsningen på enheterna borde påbörjats tidigare. – Man ville först jobba med vad kan vi göra var och en och hur kan vi förbättra vården i lite tidigare skede. Och jag tror att det fanns någon förhoppning också att skulle man göra det riktigt bra så skulle de här enheterna inte behövas. Och det tror jag är en felbedömning. Vi kommer att behöva det här. Även Hanna Parnén från SHEDO tror att nationella enheter, specialiserade på självskadebeteende kan vara en möjlig väg att gå för de patienter som är allra sjukast. – Och där bör ju landstingen som tycker sig ha det här behovet, verkligen ta sitt ansvar och se till att de här enheterna startas. Men det är långt ifrån alla patienter som är så sjuka att de behöver läggas in och få slutenvård under en längre tid. För de allra flesta är det behandling inom den öppna vården som behövs. Men på många håll behövs mer resurser enligt vården. Det visar en enkät Kaliber skickat till landsting och regioner. Psykiatriska Kliniker i 18 av 21 landsting och regioner har bland annat svarat på om de kan erbjuda DBT, alltså en metod som anses kunna hjälpa vid självskadebeteende. Nästan alla kan erbjuda DBT, men flera svarar att tillgången inte är tillräckligt och vissa har väntetider så långa som ett och ett halvt år för att få påbörja en behandling. – Jag tycker det är katastrofalt, för det gör att individer får vänta alldeles för länge, de hinner bli alldeles för sjuka, läget hinner bli alldeles för akut och i och med att även suicidrisken ökar så gör det att det kan bli inläggningar som inte är bra för individen bara för att rädda liv, samtidigt som individen kan bli sämre. Ing-Marie Wieselgren, SKL igen. – Ja det är ojämnt och det ser olika ut över landet och vi ser just nu att det kommit en hel del ny kunskap från andra länder och just nu prövar vi en del av de metoderna i Sverige och gör ordentlig forskning och så fort det kommer resultat av det kommer man behöva göra massiva utbildningsinsatser. Moa och jag sitter och sitter och läser tillsammans på en datorskärm. Det är 2014 och vi träffas i hennes nya hemstad. Långt ifrån Piteå. Hon läser igenom sina inlägg från bloggen från de där åren inom rättspsykiatrin. Hon mår bättre idag säger hon. Och trots att Öjebyn menar att de har räddat hennes liv, ser hon det inte på det sättet. – Nej man blir inte hjälpt där…det är bara förvaring…endast. – Är det jobbigt att prata om det nu? – Ja…lite grann….det är just de åren då man…a…sånt där 18, 19 det är då man ska ha kul eller vad man ska säga, ja leva livet, men det var ju inte riktigt så. Nej jag tycker det borde finnas andra lösningar. Borde finnas andra alternativ. Reporter: Sofia Boo Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se
Jag kunde inte hjälpa som jag ville. Arbetstrycket var inte av denna värld. Hela tiden en känsla av att aldrig hinna jobba igenom någonting. Konstant dåligt samvete för att man bryter mot lagen. När Kaliber skildrat socialtjänstens kris har reaktionerna inte låtit vänta på sig, i det tredje och avslutande programmet i serien summerar vi och blickar framåt. Hur ska krisen lösas? ”På Socialkontor barn och ungdom har vi haft flera utredningar och anmälningar som inte kunnat handläggas för att det varit kort om folk, vilket så klart drabbar de utsatta barn och ungdomar som det handlar om.” ”Vissa morgnar har vi både dubbelt och tredubbelt mot vad vi haft föregående år.” "Framtidsmässigt är det oro, det är det.” Det här är tredje delen i Kalibers granskning av socialtjänsten. I fotspåren av vad vi beskrivit i de två tidigare programmen har en stor debatt väckts. Många runt om i Sverige har vittnat om hur arbetet med att stödja utsatta barn och unga inte fungerar. Philip är en av dem som upplevt brister i de socialtjänstkontakter som han har haft. Han har berättat om hur han som barn placerades på familjehem på grund av att hans mamma i perioder var inne i svårt missbruk. Han säger att han saknade det stöd och den kontinuitet som han hade behövt. - Det som hände, de flesta av de gånger som jag var i kontakt med socialtjänsten, var att jag fick träffa nya handläggare hela tiden och nya personer som skulle sätta sig in i min historia och i mitt liv och i min framtid, säger Philip. - Det var väldigt jobbigt att varje gång behöva återberätta det som hänt, dels det som hade hänt innan och sen den situationen som var där. Hade det kommit mer frågor så hade jag öppnat mig mer. Jag tror att jag hade berättat mer i vad jag kanske hade velat ha i form av stöd och hjälp och på det sättet kanske sluppit många av de minnen som jag har och de situationer jag har behövt uppleva. Vår undersökning visar att personalbristen är akut. Erfarna socialsekreterare flyr yrket och det är vanligt att helt nyutexaminerade socionomer arbetar på socialtjänstens barn- och ungdomsvårdsenheter och där måste ta tag i riktigt tunga ärenden. Elin Franzén, socialsekreterare i Hultsfreds kommun, berättar hur svårt det kan vara att som ny hantera sådana. – Det kan ju vara barn som vill ta livet av sig eller utsatts för sexuella övergrepp. Hur bemöter man det? Jag har ingen aning. Jag har inte fått någon utbildning i hur man i ett samtal kan svara på det. Efter bara tre år i yrket började Elin att jobba med barnutredningar inom socialtjänsten i Hultsfreds kommun. - Det är en väldigt stor utmaning att sitta i ett rum med en familj och ha svåra samtal med barn, det har vi ju ingen förberedelse alls för. Vi ska, lite senare, återvända till Elin och det där om hur de nya, ”framtidens socialsekreterare”, rustas för sitt uppdrag. Personalbristen är stor över hela landet Att läget för utsatta barn och unga i Sverige är allvarligt, det visar Kalibers undersökning. Vi skickade ut en enkät till landets kommuner i höstas. Frågorna handlade om hur personalsituationen ser ut när det gäller socialsekreterare på kommunernas barn- och ungdomsvårdsenheter. 222 kommuner svarade på enkäten. Hälften av dem saknade tillräckligt med personal, de hade vakanta tjänster och obesatta vikariat. Och så många som 70 procent av kommunerna rapporterade att de har svårigheter att rekrytera socialsekreterare med rätt kompetens. – Det har varit svårt, vi har haft annonser ute sen i somras men det är svårt att hitta erfaren personal, det är många nyutexaminerade som söker, men vi kan inte bara anställa nyutexaminerade utan vi måste också ha erfaren personal, säger Ann Törnqvist, chef för ungdomsenheten i Kungsbacka. – Framtidsmässigt är det oro. Det är klart att man är orolig också för att den erfarna och kompetenta personalen, som vi har idag, försvinner till andra jobb för att de inte orkar med det här trycket, säger Eva-Lena Odeling, ansvarig för kommunens individ- och familjeomsorg i Surahammar. Men det är inte bara tomma stolar som är bekymmersamt för socialkontoren runt om i landet. Bland de 85 Lex Sarah-anmälningar, som vi begärt ut från Inspektionen för vård och omsorg, hittade vi tolv fall där socialtjänsten helt missat en eller flera orosanmälningar om barn som riskerar att fara illa. Att situationen är så här kritisk har uppmärksammats även tidigare i år. När nyheten om Yara nådde oss, då blev det tydligt vad socialtjänstens – som många kallar det – orimliga arbetsförhållanden kan leda till. Denna 8-åriga flicka hittades död i sitt hem, utsatt för kraftigt våld. Socialkontoret hade fått in flera orosanmälningar om henne, så hur kunde det ske? Larmet om att den nu misstänkt mördade åttaåriga flickan i Karlskrona for illa blev liggande i ett postfack hos socialförvaltningen i över en vecka. Men att handläggare på socialförvaltningen inte hinner med är ingen hemlighet. I Socialförvaltningens bokslut för 2013 står det klart och tydligt att förhandsbedömningar och utredningar inte hinner göras inom de lagstadgade tiderna – Nej, det hinner vi inte med, säger Annette Hansson, 1:e socialsekreterare för utredningsgruppen vid familje- och ungdomssektionen i Karlskrona kommun. I den efterföljande externa utredningen, av hur kommunen agerat i samband med att Yara misshandlats till döds, konstaterades att 11 olika handläggare på socialförvaltningen hade varit inblandade i ärenden som rörde henne, under tiden före hennes död. Kalibers granskning har rivit upp många känslor Flera av de fall som vi skildrat här i Kaliber har också rört upp starka känslor. Vi har berättat om ett socialkontor i landet som inte fick sin post levererad på minst fyra dagar på grund av att en postbox fått nytt lås, om mejllådan på Västerås barn- och ungdomsvårdskontor som inte öppnats på nästan ett år. I den fanns flera orosanmälningar om barn som misstänkts bli misshandlade. Och vi har hört en polis i Sundsvall tala om hur han letade stöldgods i en lägenhet och istället fann han en smutsig, hungrig, apatisk ettåring övergiven i en spjälsäng, med surrande spyflugor som enda sällskap. Efter programmen har vi nåtts av många lyssnarmejl och i den stora högen av e-post från människor, som på olika vis arbetat i eller haft kontakt med socialtjänsten, har vi plockat ut några. Flera av dem från numer före detta socialsekreterare. Vi citerar några av dem här. ”Det är skört – det räcker med att några slutar så gungar det till. Det finns inga marginaler. Kan räcka med att någon blir sjuk. En kille som vi hade hand om – om vi haft mer tid och ork hade vi kunnat hjälpa bättre. Han dog.” ”Många familjer har ett superlågt förtroende för socialtjänsten och då blir det svårt att hjälpa. Så det blir också en ond cirkel.” ”Äntligen! Det betyder så oerhört mycket att ni tar upp krisen i socialtjänsten. Programmen har för mig blivit ett sorts vittne för den verklighet jag jobbar i. I och med ert program får jag och många av mina kollegor en upprättelse.” ”Helt sant hela programmet. Jag har själv varit involverad i socialtjänsten med min dotter för 6 år sedan och precis så här som ni beskriver var det! Nya unga nyutexaminerade handläggare som slutade och nya tog över. Jättedåligt!” ”Det var helt insane. Trycket som var där var inte av denna värld. Tunga ärenden och hela tiden en känsla av att man aldrig hann jobba igenom någonting. En kollegas ord har etsat sig fast; 'Jag gör såhär, sa han, jag väljer ett eller två fall där jag jobbar på hela vägen igenom. Resten försöker jag mest hantera. Det är en strategi för att klara jobbet.” ”Om jag hade känt att det var möjligt att stanna, då hade jag säkert kunnat bli en jättebra socialsekreterare.” Självfallet fungerar många socialförvaltningar runt om i landet väl men flertalet har stora problem, visar Kalibers undersökning. Och det är inte bara ett ständigt underskott på personal som många menar försvårar arbetet. Även skärpta lagar och skärpta krav på dokumentation nämns ofta som en orsak till att jobbet blir tyngre. För att förbättra skyddet för utsatta barn har ytterligare skärpningar av socialtjänstlagen gjorts. Bland andra att de som på olika sätt jobbar med barn och unga är skyldiga att lämna in en orosanmälan till socialnämnden om de får minsta lilla misstanke om att ett barn kan fara illa. Paradoxalt nog kan de här nya lagarna bidra till att många barn som är i behov av hjälp och skydd inte får det stödet. Det säger flera av de socialsekreterare som vi pratat med under arbetet med programmen. För i och med det har mängden ärenden som socialtjänsten måste hantera tilltagit rejält. Dessutom måste fallen dokumenteras på ett betydligt mer detaljrikt sätt nu jämfört med tidigare. Och det är en tidskrävande uppgift. Pia Tham är filosofie doktor i socialt arbete och forskare vid högskolan i Gävle och hon har gjort två stora enkätundersökningar bland socialsekreterare som gör utredningar och tar emot anmälningar som gäller barn och ungdomar. Den ena genomfördes alldeles nyss och den andra för 11 år sedan. 349 socialsekreterare i Stockholms län deltog. - Enkäten innehåller drygt 180 olika frågor, de handlar om arbetsmängd, om vilket stöd man får från chefer och kollegor och om vilken andel utredningar som man är ansvarig för, säger hon. På de dryga tio år som gått mellan de bägge studierna, har socialsekreterarna fått se sitt yrke förändras. Inte minst när det handlar om hur många och långa stunder som de får sitta ner och prata med sina klienter, öga mot öga. Pia har i enkäten ställt en fråga som handlar om hur stor del av arbetstiden, på ett ungefär, som socialsekreterarna i studien använder till direktkontakt med sina klienter. - Nu har jag tyvärr inte siffrorna med mig, men det hade minskat väldigt mycket sen den förra undersökningen. Man har inte tid att ägna den tid man vill till klientsamtal. Och att dokumentationskraven ökat väldigt mycket, det berättar även cheferna. Och att det ibland kan bli absurt att man idag får ägna tid åt att skriva sådant som egentligen är ganska onödigt att skriva ner. Som bara tar extra tid. - Och det är ju egentligen det som man vill göra när man arbetar som socialsekreterare. Man vill ju ha tid för klientkontakter och tid att hjälpa människor vidare i sina liv. Nyutexaminerade får ofta de tyngsta jobben Pia Tham har även tittat på ålderssammansättningen bland dem som arbetade med barn- och ungdomsärenden. En tredjedel av enkätens 349 socialsekreterare var mellan 20 och 30 år, dvs relativt nybakade. - Jag har en fråga om hur länge man har jobbat på arbetsplatsen och hur länge man har jobbat i yrket sedan man examinerades och då såg jag att det var väldigt många som var nyexaminerade och som arbetade med den här typen av frågor – som ju är bland det svåraste man kan göra inom socialtjänsten. Pia berättar att de nyutexaminerade ofta jobbade på arbetsplatser med många obemannade tjänster och inte sällan saknade de någon att fråga om. - Det kan ju vara väldigt allvarliga problem som anmäls, där man behöver gå in och fatta beslut, till exempel om omhändertaganden, säger hon. Ibland kan det vara akuta omhändertaganden. Det krävs ganska mycket kunskap, livserfarenhet och erfarenhet av yrket för att fatta de besluten. Det är verkligen inte lätt och det kan få stora konsekvenser för en familj eller för ett barn eller för en ungdom. Vi lämnar Pia Tham i Gävle och återvänder till Elin Franzén i Hultsfred. Hon tog sin socionomexamen för tre år sedan och har erfarenhet av att - som nyutexaminerad - redan tidigt få ta sig an även svåra ärenden, där barn och unga hamnat i allvarliga missförhållanden och har ett stort behov av hjälp. -När jag var klar med min utbildning kände jag mig inte förberedd för att börja jobba med socialtjänsten för att utbildningen inte är inriktad på det, säger Elin. Och de flesta som är nyutbildade hamnar ju faktiskt inom socialtjänsten. - Jag skulle önska att utbildningen var mer inriktad dels på själva samtalsmetodiken såklart, att lagarna får mer utrymme. Men det vore bra om den även tog upp det här med handläggning och dokumentation lite mer. Som det är nu, så är det ett väldigt stort fokus på det vetenskapliga och akademiska på utbildningen. Blivande socionomer känner oro inför framtiden Vi rör oss vidare, till Socialhögskolan i Stockholm, och där hittar vi tre blivande socionomer - Saara Fahmy är 28 år och går termin tre av sju på socionomprogrammet. 23-åriga Ida Söderin är inne på termin fem och Lena Johansson på termin sex. De berättar att de redan under utbildningen får höra att det är en bister verklighet som de utbildar sig för. - Det är inte kul att tänka att okej, jag tar examen och sen kanske jag inte pallar att jobba. Kommer jag att gå i väggen inom ett år? Å ena sidan känns det mörkt, å andra sidan tänker jag att det självklart finns ljusglimtar, ställen som fungerar bra. Alla som går programmet gör det för att de tror att det måste gå att göra skillnad, annars skulle man inte gå här. - I stunder av negativ inställning på utbildningen, funderar man över om det är någon som vill jobba med det här, men samtidigt är inte allt hopp släckt. Det finns en bild av att det går att få till en förändring och – helt ärligt – så tänker jag att jag kan jobba på andra platser än socialtjänsten. - Precis! Jag tror att det är många som tänker så, att finns så mycket annat som man kan arbeta med om man är socionom. Jag tror att många tänker att man jobbar ett tag inom socialtjänsten, bara för att lära sig systemet, men det är ingen plats där man tänker sig att man stannar. Det tror jag är ganska vanligt bland studenterna. Socionomstudenter av idag får inte längre lika lång praktik som tidigare, men Saara, Ida och Lena menar att de – under utbildningen – ändå får en inblick i vilka villkor som socialsekreterare ofta arbetar under. Till exempel att de måste ägna mycket mer tid åt att dokumentera vad de gjort i varje enskilt fall. - Många av våra lärare pratar väldigt mycket om att allt utvärderas och att det tar väldigt mycket tid av arbetet, man får mycket mindre tid för utredning, man anställer allt färre, det blir allt fler ärenden. - Det här är något som vi fått höra genomgående under hela utbildningen, man läser det i forskningsrapporter och tidigare verksamma lärare berättar att det kan se ut så här. Det är helt sjukt att inget satsas på välfärden. Ida Söderin, som för tillfället är ute på praktik på ett boende för ensamkommande barn, berättar att de där jobbar på uppdrag av socialtjänsten. Och de som arbetar där för kontinuerliga samtal med dem. Så i det arbetet finns inga direkta problem, men när hon gjort studiebesök på andra platser så har hon fått höra sådant som att socialtjänstemän ofta byts ut och hon menar att där stämmer bilden väldigt bra med den som Kaliber skildrar. - Men det är en blandad bild. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte, men det ska ju fungera jämt! I Sundsvall blir man av med underskott, lönerna höjs och ny personal anställs Att det inte jämt fungerar har Kalibers granskning tydliggjort. Men det finns också exempel på att man från politiskt håll nu försöker – och vill – göra något åt detta. Vi ska strax möta Cecilia Grefve, som för inte fullt en månad sedan tillträdde en helt nyinrättad post. Hon har fått regeringsuppdraget att arbeta som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Men först återvänder vi till Sundsvall där de haft stora problem inom socialtjänsten. Sedan dessa uppmärksammats nu under hösten har saker börjat hända i kommunen. - Jag vill börja med att säga att det här barnet som hittades övergivet i en lägenhet, nu – tillsammans med sitt syskon – sen den dagen är i tryggt förvar i ett lugnt och fint familjehem. Det Torbjörn Stark, socialdirektör i Sundsvall, refererar till är ett litet barn som en polis fann – helt ensamt i en spjälsäng i en lägenhet. Vi berättade om det här i Kaliber, i det första programmet i serien. Efter den händelsen har kommunen nu vidtaget en rad åtgärder - Exempel på några åtgärder som redan är genomförda nu, för att förbättra situationen, det är att vi rekryterat en till enhetschef som börjar vid årsskiftet och som kan lasta av nuvarande enhetschefer och stötta medarbetarna på ett annat sätt, mer än vad de kan idag, säger Torbjörn Stark. Sedan detta meddelades på en presskonferens i förra veckan har Sundsvalls kommun även ”nollat” socialnämndens stora underskott så att de går in i 2015 helt skuldfria - och därmed slipper att strama åt budgeten för nästa års arbete inom socialtjänsten. Vi lämnar Sundsvall och tar oss till Stockholm. På Socialdepartementet tar Cecilia Grefve emot i Socialdepartementets, för tillfället, ekande ödsliga entré. Cecilia är nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården och helt ny på en också helt ny post. Den nya nationella samordnaren har fått bråttom Socialdepartementet ligger i centrala Stockholm, ett stenkast från regeringshuset Rosenbad. Där har statsminister Stefan Löfven just utlyst extraval. Cecilia Grefve berättar att regeringskrisen och nyvalet inte kommer att påverka hennes arbete. - Nej, mitt uppdrag är konfirmerat av både den dåvarande och den nuvarande regeringen, säger hon. Så det är dubbel säkerhet i det uppdraget, vilket jag är väldigt glad för. Och alla utsatta barn. Det är regeringen som beslutat sig för att tillsätta en nationell samordnare inom det här området för att på så vis ”stärka och stödja socialtjänsten i deras arbete med den sociala barn- och ungdomsvården”, som det står på regeringskansliets hemsida. Cecilia Grefve har jobbat med hälso- och sjukvård, familjeomsorg, äldreomsorg med mera i trettio år, de senaste som socialdirektör i Jönköpings kommun, med ansvar för bland annat socialtjänsten. Cecila säger att det som Kaliber berättat om - hur situationen inom socialtjänsten ser ut - är igenkännbar. - Tyvärr, så är det, säger hon. Jag kan bara bejaka att det stämmer och att det är alldeles precis därför som vi måste göra en kraftsamling kring den sociala barn- och ungdomsvården och lyfta upp den på olika sätt. Och jag måste säga att jag känner att det är det vi gör, socialdepartementet gör det och SKL gör det och fackföreningarna kraftsamlar också och ställer krav på åtgärder. Det känns som att det här är en väg för oss att gå framåt gemensamt. Kraftsamla för de barn vi är till för. I sitt regeringsuppdrag kommer Cecilia Grefve att besöka femtio av landets kommuner, vid två tillfällen. Där ska hon prata med socialsekreterare, chefer, politiker, barn med flera, för att samla in erfarenheter och ta reda på vilka svårigheter som socialtjänsten har att tampas med i respektive kommun. - Det är ett rätt omfattande besöksarbete, säger hon. Cecilia Grefve kommer till det nya jobbet direkt från den sociala barn- och ungdomsvården i Jönköpings kommun och därifrån har hon konkreta upplevelser av krisen inom socialtjänsten. - Jag har direkt erfarenhet av personalrörligheten och att man söker sig ifrån den direkta myndighetsutövningen, till andra uppdrag i socialtjänsten. Jag har precis också fått anlita bemanningsföretag för att lösa situationerna. Det som Cecila Grefve talar om nu – att hyra in personal från bemanningsföretag för att försöka få socialtjänsten för barn och unga fungera – har blivit allt vanligare. ”Stafettsocionomer” kallas de ibland. Akademikerförbundet SSR är oroade över utvecklingen. De har gjort en enkät bland landets kommuner. Alla deltog inte men utifrån resultatet gör SSR själva bedömningen att sju av tio kommuner i landet har använt sig av bemanningsföretag för barn- och ungdomsvård. Åsikterna om lösningen med inhyrd personal tycks gå isär. En del ser det som positivt, att det avlastar den ordinarie personalen. Andra menar att det är dyrt och tär på kommunernas ofta redan strama budgetar. Akademikerförbundet varnar för bristande kontinuitet. Att ärenden inte följs upp som de ska när de hela tiden överlämnas till nya personer. Det för oss tillbaka till det här med dokumentation – det som många inom socialtjänsten ofta återkommer till. De upplever pappersarbetet som ett stort hinder för att kunna ge utsatta barn och unga den tid och hjälp som de behöver. - När gäller administration då är det så att det administreras och dokumenteras jättemycket, berättar Cecilia Grefve. Det florerar siffror om att mellan 75-80 procent av socialsekreterarnas arbetstid går åt till dokumentation. - Det är också spännande att se om man inom ramen för det här uppdraget kan göra en mätning av dokumentationen. Men också se när är det gott nog med dokumentation. Om siffrorna stämmer, att 75-80 procent av socialsekreterarnas tid går åt till att dokumentera, då är frågan om Cecilia Grefves arbete - som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården - faktiskt skulle kunna leda till att man omformulerar socialtjänstens uppdrag så att socialsekreterarna inte behöver dokumentera lika mycket som nu. - Ibland sätter man detta mot det sociala arbetet, alltså hantverket, säger hon. Att mötet med de som vi är till för får stå tillbaka. Jag tänker att vi måste att lyfta upp den här frågeställningen inom ramen för det här uppdraget. - Men det finns också en rädsla, man vill ha ryggen fri och dokumenterar därför mer. Även det vill vi lyfta upp, den här rädslan för att göra fel. Telefonen ringer hos Cecilia Grefve. Det är dags att återgå till arbetet och ta tag i alla högar av handlingar som hon raskt behöver sätta sig in i nu, i och med jobbet som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Hon har fått lite mer bråttom nämligen. På grund av att krisen i socialtjänsten uppmärksammats och väckt så starka känslor, har även det politiska trycket ökat och hennes uppdragsgivare vill nu få en tätare inblick i vad kommunerna i landet berättar om. - Detta uppdrag ska redovisas i sin slutform i april 2017. Men eftersom läget är som det är, har ansvarig minister bett att få återkoppling var tredje månad. Just med tanke på om det finns något som man kan göra omgående från nationellt håll och på så sätt stödja kommunerna. Det är en hög ambition och stort intresse av att kunna ge stöd. Inte bara granska, utan ge stöd. Producent: Helene Almqvist Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se
Socialtjänsten i stora delar av landet befinner sig i kris. Personalen flyr och grundläggande rutiner följs inte. Det här drabbar barn som behöver samhällets skydd. I den första delen av Kalibers serie berättar vi om barn som misstänks bli kränkta, misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp, utan att någon utredning görs. Du hör också polisen som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. – Här är det några trappor upp – ett helt vanligt bostadsområde. Det är en ganska färsk händelse. Det pratas fortfarande väldigt mycket om den. Både folk man träffar utanför jobbet och sen även folk på stationen. Jag tror att det har skakat väldigt många att sånt här faktiskt händer. I Sverige och i lilla Sundsvall, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg är polis och i sitt jobb möter han många utsatta barn. Det var också Tobias som i september i år hittade en övergiven 1-åring i en lägenhet. Vi kommer att visa att läget bland de som jobbar med barn och ungdomsärenden på många håll är så allvarligt att personalen flyr - och att det som hände i samband med det uppmärksammade fallet i Karskrona - där 8-åriga Yara dödades, att ett fax från polisen blev liggande i flera dagar, inte bara kan skulle kunna igen. Det har redan har hänt. På flera håll i Sverige. Det är svårt att veta hur många barn det är som far illa i Sverige idag, mörkertalet är stort. Men alla, som jobbar med barn är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om de känner oro för ett barn. 2010 gjordes det enligt Socialstyrelsen anmälningar om 60 000 barn. Vi återvänder till platsen där polisen hittade ett övergivet barn Tobias Lundberg kommer och möter upp vid stationen i en civil polisbil och vi åker samma väg som han körde på eftermiddagen den 10 september. Några timmar tidigare hade hans kollegor stoppat en bil och i den hittat stöldgods från ett inbrott. I bilen fanns ett par och deras gemensamma 2-åriga . Polisen ringde socialtjänsten som omhändertog barnet och paret togs in för förhör. Men eftersom allt stöldgods inte hade hittats fick Tobias och hans kollega i uppdrag att åka till parets lägenhet och göra en husrannsakan: – Det är alltid spännande. Polisiärt spännande att göra husrannsakningar. Det är ju alltid kul och man vill ju alltid hitta det där man letar efter. Nu ville vi ju hitta det här stöldgodset så klart att kunna driva den här utredningen framåt. Så jaa, ett roligt polisjobb helt enkelt, Säger Tobias Lundberg. Efter den här händelsen har polisen fått kritik för att de inte tog reda på om paret hade fler barn - men Tobias Lundberg säger att de visste att de hade en 1-åring också och att de hade fått veta att det barnet var hemma och hade barnvakt. Tobias och hans kollega var alltså förberedda på att de skulle finnas folk hemma, men för säkerhets skull hade de tagit med sig parets nyckel: --Då ska vi svänga in på den här gatan här och vi ställde oss precis här. Tobias Lundberg tycker att det är jobbigt att prata om det som hände men han vill också berätta om vad han kan mötas av som polis – så han tar ett djupt andetag och minns hur det var den där eftermiddagen när de gick uppför trapporna och hörde barnskrik inifrån lägenheten - men när de knackade på var det ingen som öppnade… – Till slut så väljer vi att gå in i lägenheten. Vi tar lägenhetsnyckeln som vi har med oss och låser upp och kliver in. Jag går först in i den här lägenheten, med kollegan efter mig och det första jag möts av är en vägg av värme. Det är otroligt varmt, säkert 30 grader varmt och det är en stank. Det är som att gå in i en vägg, det luktar väldigt surt, svårt att beskriva. – Det flyger stora spyflugor genom luften och det surrar inne i lägenheten. När jag går in i lägenheten så ser jag att fönstren i vardagsrummet är täckta med filtar. Jag rör mig snabbt genom lägenheten för att, ja men, finns det några personer här inne? – Och varför håller de sig undan från oss? Varför öppnar de inte dörren? – När jag går genom köket så ser jag att det är odiskat, det är smutsigt, det är matrester som ligger framme. När jag kommer längst in i lägenheten, när jag har passerat köket så är det en dörr till ett litet rum och de här barnskriken blir bara skarpare och skarpare, högre och högre ju längre in i lägenheten jag kommer. Likaså den här stanken av surt och avföring. Det luktar riktigt illa. Polisen hittar en 1-årig flicka i ett kolsvart rum – När jag öppnar dörren till det här lilla rummet, då är det en värmeexplosion och den här stanken blir än värre. Luften är alldeles tjock här inne. Det är alldeles kolsvart, det är ett litet rum och längst in i hörnet så står det en spjälsäng. Jag går snabbt in i rummet och river ner filten som täcker fönstret för att få in lite ljus och jag böjer mig över den här spjälsängen. Då ser jag, i botten på spjälsängen, det finns inga sängkläder eller så, utan det ligger bara en hög med filtar och på dem ligger det en liten flicka. En liten späd, uppskattningsvis 1-årig flicka, säger Tobias Lundberg – Hon bara tystnar när hon ser mig och bara stirrar rätt på mig. Jag böjer mig såklart direkt ner och lyfter upp henne och håller henne emot mig och jag ser att hon är alldeles smutsig och grusig i ansiktet och på de här små, små händerna är hon smutsig. Hon är så varm så att håret hon har på huvudet ligger som klistrat mot huvudet och mot pannan på henne. När jag håller henne emot mig så märker jag också att på baksidan av blöjan är det fullt med spyflugor som sitter på blöjan. Det är inte bytt på henne på jätte, jättelänge och hon luktar så otroligt illa. Surt blandat med urin och avföring. – Hon är så himla, himla varm. Så jag tar ut henne ur det här rummet. Sätter henne bara ner i soffan i vardagsrummet med ryggen mot ryggstödet och berättar för min kollega vad som har hänt och vad jag har hittat. Han hjälper till att lätta på hennes klädsel och vi river ner filtarna från fönstren och öppnar fönstren för att få in luft. Jag har inte jättemycket erfarenhet av barn. Jag har inga egna barn, men jag har en brorsdotter och jag tycker mig veta hur en 1-åring ska vara och hon gör ingen ansats att krypa eller röra på sig. – Hon skriker inte, hon försöker inte prata, gå eller stå. Hon bara sitter där helt apatisk och stirrar rätt fram. Min kollega försöker... ja... prata med henne och underhålla henne, medan jag springer in till köket och bland all disk och smuts hittar jag en nappflaska som jag efter bästa förmåga diskar ur. Den är möglig och äcklig. Jag fyller den med vatten och går ut och försöker få henne att dricka, jag förstår att hon måste få i sig vatten. Men hon har ingen sugreflex kring nappen på flaskan, utan vattnet bara rinner ur mungiporna på henne och droppar ner på de här smutsiga kläderna. Och jag känner mig ganska handfallen. – Jag pratar med min kollega, ska vi ringa ambulans eller hur ska vi göra? Men vi har en kommunikation med vår kommunikationscentral och vi säger att vi måste komma i kontakt med socialtjänsten. Det här behöver vi hjälp med. Det här är ingenting jag är utbildad för. Men den här lilla tjejen börjar kvickna till lite grann, hon börjar följa oss med ögonen. Min kollega lyckas vara lite pedagogisk med en nyckelknippa och till och med få fram ett litet leende och hon börjar dricka vatten. "När hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta." – Ja, vi känner att hon kommer inte att dö här i alla fall. Så vi tänkte att vi väntar på socialtjänsten. Men under hela den här tiden så sitter hon bara där. Hon sitter som en liten person med benen rätt ut och ryggen mot ryggstödet... och tittade förundrad på det som hände runt omkring. Vi hittar i hörnet på det här vardagsrummet, hittar vi under en filt, en liten hundbädd och i den ligger det en hund som är kraftigt vanvårdad. Den är lika apatisk som den här lilla flickan var. – Den är alldeles klibbig och luktar urin och avföring och jag förstår direkt att den här hunden kommer inte att klara sig. Den blev blev sedemera avlivad också. Den var för vanvårdad helt enkelt. Och efter ett tag, som säkert inte var så jättelång tid, men det kändes som en evighet, så kommer det en representant från socialtjänsten dit och tar om hand den här flickan. Den här kvinnan har haft med familjen att göra förut så hon känner flickan och när hon ser skicket på den här lilla tösen och skicket på lägenheten så börjar hon gråta. Jag förstår verkligen för det är jättesvårt att beskriva, berättar Tobias Lundberg polisman i Sundsvall. Hur kände du dig? --Ja, just då visste jag vad jag hade för arbetsuppgift, som i och för sig då kändes helt ovidkommande, att leta det här stöldgodset. Men, det blev lite autopilot, man jobbade på, men de flesta tankarna kom efteråt. Hur kan det vara såhär och hur kan folk ha det såhär verkligen? Vad hade hänt om ni inte hade kommit? – Ja, de här föräldrarna fick ju senare på kvällen lämna polisstationen men det hade ju kunnat bli så att de hade blivit anhållna och sedermera häktade också och då hade de kunnat få sitta hos polis i dagar och veckor. Men det värsta som hade kunnat hända är att hon hade kunnat få vara ensam i den där spjälsängen i det där mörka rummet utan vatten eller mat i flera dagar. Men då hade hon väl inte klarat sig? – Jag vill inte ens tänka den tanken, men nej. Det var fruktansvärt verkligen, säger Tobias Lundberg. Tobias Lundberg säger att det här var en extrem händelse, men att han ofta möter barn som far illa i sitt jobb. Vi ska prata mer med honom om en stund, men först åker vi till socialkontoret i Sundsvall - Det var självklart föräldrarna som skulle ha tagit hand om sitt barn - men när föräldrar inte gör det så är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret för att skydda barnet. Och i det här fallet hade socialtjänsten haft kontakt med familjen tidigare. Eva Leijon är enhetschef för individ och familjeomsorgen på socialtjänsten i Sundsvall: – Det pågår en intern utredning just nu som sannolikt kommer att mynna ut i en Lex Sarah, men i övrigt kan jag inte uttala mig om det eftersom vi tittar på det just nu, säger Eva Leijon. Nej, vi kommer inte att få veta hur den 1-åriga flickan kunde hamna i en så utsatt situation. Eva Leijon hänvisar till sekretessen. Vi kan därför inte heller säga hur stor roll situationen inom socialtjänsten har spelat i det här fallet, men vi vet att det funnits problem på socialkontoret i Sundsvall länge. Anmälningar blir liggande i flera månader En bit bort i korridoren på socialkontoret har socialsekreterare Karin Gustafsson sitt arbetsrum. Redan 2012 skrev hon tillsammans med 14 arbetskamrater ett brev till politikerna i socialnämnden om att situationen på socialkontoret var så pressad att de inte hann hjälpa barn på det sätt de borde: --Ja, alltså så som det har varit här i Sundsvall då och antagligen över hela landet så ligger vi hela tiden på efterskott. Vi hinner inte starta upp våra utredningar när vi får dem. De blir liggande i kanske flera månader innan vi ens hinner börja. Vi bryter alla frister. Vi hinner inte liksom samtala i tillräcklig grad med familjen och andra som känner barnen för att ta reda på vad är det just det här barnet behöver i form av hjälp och stöd, säger Karin Gustafsson. Karin Gustafsson jobbade inte den där septemberdagen när 1-åringen hittades men hon minns tydligt vad hon tänkte tidigare i år när hon fick höra nyheten om Yara. Den 8-åriga flickan i Karlskrona, som hittades död i april, trots att polisen hade skickat ett fax med misstankar om att for illa till socialtjänsten flera dagar innan: – Jag läste ju då om den här anmälan som kommit och blivit liggande på ett bord utan att den hade blivit uppmärksammad och min omedelbara tanke var att det skulle mycket väl ha kunnat vara här i Sundsvall också. När vi ser att vi har flera vakanser, vi har kollegor som blir långtidssjukskrivna. Vi kollar alltid varandras posthyllor och skrivbord, men självklart skulle det kunna hända att en sådan anmälan blir liggande en dag eller två. Det skulle ju kunna vara för sent om det var ett liknande tillfälle. Det tror jag finns en uppenbar risk, antagligen på de flesta socialkontor runt om i landet, säger Karin Gustafsson. Myndighetens epost inte kollad på 11 månader i Västerås Socialtjänsten i Karlskrona har fått mycket kritik för att de inte agerade på polisens fax - faxet blev liggande hos en handläggare i sex arbetsdagar och uppmärksammades först dagen efter Yaras död. Skulle samma sak alltså ha kunnat hända i Sundsvall? När socialtjänsten misstänker att de själva har gjort något fel är de skyldiga att göra en så kallad Lex Sarah-anmälan. Så vi begär ut och går igenom alla lex Sarah-beslut som rör socialsekreterarnas arbete med barn och ungdomsärenden från den 1 januari i år fram till den 31 oktober. Det är 85 stycken - och när vi läser anmälningarna förstår vi Karin Gustafssons reaktion - för det som hände i Karskrona har redan hänt på fler platser i Sverige. I 12 av de 85 lex Sarah-beslut vi går igenom har socialtjänsten, precis som i fallet med Yara, helt missat en eller flera anmälningar. När en av handläggarna på socialkontoret i Malmö blir långtidssjukskriven går ingen in och läser hennes mejl på flera månader. När mejlen öppnas hittar man 5 orosanmälningar om samma barn, ett barn som misstänks bli misshandlat av sin vårdnadshavare. På ett annat socialkontor har en postbox fått nytt lås - vilket leder till att posten inte delas ut till socialtjänsten på minst 4 dagar. Och vi hittar en anmälan som handlar om socialtjänsten i Västerås - där har e-posten i en myndighetsbrevlåda inte blivit läst på 11 månader. Mellan slutet av mars 2013 och februari 2014 har ingen kontrollerat brevlådan. Gunilla Westberg är chef för socialtjänsten i Västerås. – Det stämmer, säger Gunilla Westberg chef för socialtjänsten i Västerås. Hur kunde det bli så? – Eh … jag skulle behöva titta i vårt svar… det är ju ganska länge sen. Det uppdagades i februari 2014, så det är ju inte så länge sen. – Ska vi se … vi gjorde en förändrad organisation 2012-2013 och i samband med det saknade vi rutiner för hur myndighetsbrevlådan skulle skötas och kommunicerade det till dåvarande enhetschefer i mars 2013 men av en anledning som vi inte vet blev inte den arbetsuppgiften utförd. Så fort vi upptäckte det gick vi naturligtvis igenom samtlig e-post som hamnat i den här lådan och åtgärdade det, säger Westberg. Hur många orosanmälningar för barn som kunde ha farit illa fanns det i den här lådan? – Det kan jag inte svara på på rak arm. Vi har ju en händelse i Karlskrona nu i våras med en åttaårig flicka som dog och då var det ett fax som låg bara några dagar. Vad tänker du om att det var en brevlåda hos er som var otömd i elva månader? – Det är ju fruktansvärt och jag kan ju konstatera i efterhand att vi hade tur. Vi kommer att återkomma till anmälningarna som inte når fram i nästa Kaliber. Men när vi läser lex Sarah- besluten ser vi att många barn blir utan hjälp även i de fall där anmälningarna kommer fram. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är den myndighet som ska kontrollera att socialtjänsterna sköter sitt uppdrag. Nyligen gjorde IVO inspektioner hos 24 socialtjänster i Mellansverige. Dom hittade då en mängd anmälningar som de ansåg borde ha lett till utredning, men där ingen utredning gjorts: – Bristerna är så pass allvarliga så att i princip så följer man inte, lagen beaktas inte i alla fall, och barnrättsperspektivet beaktas inte och det här leder ju till sammantaget att det finns barn som faller igenom det skyddsnät vi har. Så att så allvarliga är bristerna, I över hälften av inspektionerna hittade IVO anmälningar som de ansåg borde ha utretts. Bland de fall som inte blev utredda läser vi om ett barn där orosanmälningar kommer in från flera håll samtidigt. Beroendecentrum, polisen och släktingar till barnet anmäler att föräldern har återfallit i missbruk. Och vi läser om ett barn som misstänks vara utsatt för sexuella övergrepp hemma - när anmälan kommer in ringer socialtjänsten till den misstänkta förövaren och frågar om det är sant? När den misstänkta nekar och säger att familjen inte vill ha kontakt med socialtjänsten, väljer socialtjänsten att inte inleda någon utredning: “Från IVO:s håll är det ju anmärkningsvärt att man bara pratar med den misstänkta förövaren. Ev in med lite mer… Men när jag läser det här blir jag helt bestört. Ja, jag vet inte vad jag ska säga: jag har ju sammanställt det här materialet och det är ingen rolig läsning. Sen måste man komma ihåg att i vissa socialnämnder har man större problem än i andra.” Men här finns det också ett barn som själv har berättat att det blir misshandlat hemma och där socialtjänsten inte gör nånting på flera veckor. Ja, man undrar ju hur det kan ta så lång tid, när barnet har blåmärken och själv berättar. Det kan man fråga sig. Har ni hittat någon orsak till det? Det kan naturligtvis se olika ut, men det som är gemensamt för alla är att de har ett rekryteringsproblem. Att hitta erfarna handläggare. Många orkar bara jobba med de här ärendena några år. Jag tycker att vi ser de signalerna överallt. Även i större kommuner. Förut tänkte vi att det bara rörde mindre orter, att det var svårt att rekrytera dit men det gäller även större orter.” Den vanligaste förklaringen Inspektionen för vård och omsorg får av kommunerna till varför det brister är alltså att socialtjänsten saknar personal. På senare tid har flera socialtjänster gått ut och berättat att de har svårt att hitta personal, men hur stort är problemet? För att ta reda på det skickar Kaliber ut en enkät till alla landets 290 kommuner - så många som 222 svarar. Vi frågar om de saknar personal bland de som jobbar med att handlägga barn och ungdomsärenden - och (nästan) hälften av kommunerna svarar att de gör det. Den 1 oktober saknade 109 kommuner personal. I Falun till exempel saknades 7 av 59 socialsekreterare, i Dorotea 3 av 5 och i Hultsfred var 5 av 23 tjänster vakanta. I 16 kommuner saknades mellan 20 och 30% av personalstyrkan och i 13 kommuner saknades ännu fler. Tillbaka till socialkontoret i Sundsvall där personalen inte hinner göra sitt jobb och länge har protesterat och sagt att situationen är ohållbar. Och sen de skrev det där brevet till politikerna hösten 2012 har det inte blivit bättre, menar socialsekreterare Karin Gustafsson: – Jag har faktiskt tagit fram det här brevet och kikat på det för då var vi 15 stycken i vår arbetsgrupp som skrev under. Idag så har 9 av de 15 slutat och två antingen är eller har varit långtidssjukskrivna. Så dert är en fruktansvärd statistik egentligen, säger Karin Gustafsson. På två år har alltså över hälften av Karins arbetskamrater slutat - och något svar på brevet fick de aldrig av politikerna, säger hon. Det var först när personalen gick ut i media i våras som de fick svar. Mats-Johan Adner är moderat och tog för drygt ett år sen över ordförandeskapet i socialnämnden i Sundsvall, den nämnd som har det politiska ansvaret för socialtjänsten: Hur kommer det sig att du inte reagerat tidigare? – Jag hade inte riktigt klart för mig att det var en så allvarlig situation, säger Mats-Johan Adner Och vad fick du klart för dig då? – Att det var en allvarlig situation och att vi måste tillföra resurser och se till att socialtjänsten och socialdirektören verkligen gör någonting för vi har bett i flera omgångar om att de ska komma med några förslag på vad de kan göra, men till sist satte vi ner fötterna och bad dem att de ska anställa fyra socialsekreterare till. Ja, i maj i år fick socialtjänsten pengar för att anställa fler socialsekreterare - men det har inte lett till att fler jobbar med att hjälpa utsatta barn i Sundsvall - för socialtjänsten har inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Eva Leijon, enhetschef på individ och familjeomsorgen, säger att hon, som chef, har sett det här problemet länge: – Det är ett jättestort bekymmer och vi har väldigt svårt att rekrytera och jag kan säga att jag har inte gjort annat än rekryterat de sista året, men jag hinner inte rekrytera i samma takt som vi förlorar medarbetare, säger Eva Leijon Du har ändå lett den här organisationen i 11 år, borde inte du ha skrikit ännu högre för att stoppa det här? – Det kan man säkert tycka. Sen tycker jag att jag gjort det. Ända sen 2009 har vi med jämna mellanrum lyft arbetssituationen och arbetsbelastningen på utredare. Vad tycker du att du har fått för respons? – Inte så mycket. Sundsvall är inte den enda kommunen som har svårt att få tag i kvalificerad personal. I vår undersökning svarar så många som 70% av kommunerna att det har svårt att rekrytera. Över 100 kommuner väljer också att skriva egna kommentarer och bland dem läser vi att det är näst intill omöjligt att rekrytera personal med erfarenhet, att personalen flyr och att socialkontoren slåss om dem som kan tänka sig att ta jobben. Flera chefer skriver att det är oroliga över hur de ska kunna behålla den personal de har kvar. Det finns kommuner där personalsituationen ser bra ut, men de flesta skriver att det har blivit svårare och svårare att rekrytera. Svårt att hitta personal trots mer resurser Ordföranden i socialnämnden i Sundsvall, Mats-Johan Adner, kan inte ta ansvar för vad kommunen gjorde innan han tillträdde för drygt ett år sedan. Nu har nämnden skjutit till fyra nya tjänster till socialkontoret, men inte heller han har nån lösning på hur man ska få tag i personal: – Vi kan ju inte trolla. Vi jobbar ju för att göra det. Mycket mer än så kan vi inte göra, vi kan inte snabbutbilda vad jag vet i alla fall, då måste vi försöka hitta de personer som är villiga och hågade. Nästa steg är väl att , ja jag vet inte vad man ska göra egentligen. Ja, vad tänkte du säga? Inget mer, säger Adner Hur stor betydelse personalbristen hade i fallet med den övergivna 1-åringen kan vi som sagt inte veta - men vi vet att personalen länge hade varnat för att krisen inom socialtjänsten skulle kunna drabba barn som far illa - och vi vet att fler barn i Sundsvall riskerar att bli utan den hjälp de behöver. "Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta.” När socialtjänsten hade hämtat den övergivna 1-åriga flickan i lägenheten eftermiddagen den 10 september, fullföljde Tobias Lundberg och hans kollega sitt egentliga uppdrag, att leta efter resten av stöldgodset - de hittade inget, och åkte tillbaka till polisstationen och skrev en lång rapport till socialtjänsten. Det är polisen som gör flest anmälningar om barn som far illa, trots att Tobias och hans kollegor ofta möter barnen först när det har hunnit gå ganska långt. – Det här är en extrem händelse men liknande händelser är inte alls ovanliga, utan vi stöter på jättemånga socialt utsatta människor där det verkligen har gått fel. Men det här var extremt för jag har aldrig varit med om något liknande. Men du stöter på barn som far illa ditt arbete? Ja, jag stöter på familjer som inte fungerar som de ska och där barnen hamnar i kläm, definitivt och det är en otrolig hopplöshet. Jag känner en otrolig hopplöshet för jag har inte mer verktyg än att jag kan vidarebefordra det här till andra myndigheter. Men du kan känna en hopplöshet i att möta de här barnen? – Ja, definitivt. Det är en oerhörd hopplöshet att se hur folk i vårt samhälle har det. Många har det väldigt dåligt, väldigt svårt. Många barn. Och det är ju därför man skriver de här rapporterna gång på gång för man hoppas att nu leder någon vart. Tänker du på henne ibland? – Mmm, jag tänker på den här blicken hon gav mig. Den där tomma, stirrande blicken. Jag tänker på henne ganska ofta. Den 1-åriga flickan och hennes syskon, som var med i bilen när föräldrarna greps är fortfarande omhändertagna av socialtjänsten. Utredningen pågår och föräldrarna är i nuläget misstänkta för misshandel av barn, häleri och brott mot djurskyddslagen. När vi pratade med Socialtjänsten i Sundsvall i veckan hade de ännu inte lyckats tillsätta de nya tjänsterna. Producenter och reportrar: Micha Arlt och Anna Iversen. Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se
Svenska utvisningar ska ske under humana och värdiga former. Men i dagens Kaliber kan vi avslöja hur personer som utvisats drogats, mot sin vilja. Och ansvaret bollas runt. - Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre, så är det. – Det är ju fall där det uppenbarligen har skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett. – Det är helt klart olagligt. Det är en vinterkväll, på en mindre flygplats. Ett tiotal personer kliver in igenom säkerhetskontrollen. I kylan därute väntar ett plan. Det är ett chartrat flygplan, som ska åka söderut. Några av de som kliver igenom säkerhetskontrollen vill inte åka. De andra är där för att se till att de ändå åker. De är poliser och transportörer från Kriminalvården. Och en sjuksköterska. Hittills har allt gått lugnt till, men ombord på flygplanet, strax innan start, så vägrar en av passagerarna att sätta sig ner. Sjuksköterskan som är med uppfattar personen som ”aggressiv, utåtagerande och hotfull”. Han försöker inleda ett samtal, men upplever att ”situationen omöjliggör en vettig diskussion”. Han tar fram en spruta och injicerar den aggressiva personen med ett narkotikaklassat lugnande preparat. Efter en halvtimma har personen lugnat sig, och undrar vad det var för medicin som användes. Vid det laget är planet redan i luften. Du lyssnar på Kaliber i P1 och på andra delen i vår granskning av svenska utvisningsresor. När en person får avslag på sin ansökan om asyl så ska han eller hon lämna Sverige. I första hand ska detta ske frivilligt, men om den som ska utvisas vägrar så kan polisen tvinga personen ut ur landet. Polisen tar då ofta hjälp av Kriminalvårdens transporttjänst. För några månader sedan bestämde vi oss för att granska Kriminalvårdens transporttjänst. Vi hade hört att allt inte stod rätt till. Personer vi har varit i kontakt med har talat om en ”myndighet i myndigheten”, som struntat i regler och riktlinjer och gjort lite som de vill. Förra veckan kunde vi berätta om hur personal som jobbar med utvisningar på transporttjänsten bott upp till tre nätter på lyxhotell utomlands efter utvisningarna och åkt hem med dyra businessklassbiljetter. Vi kunde också berätta om alkohol på arbetstid och om privata bonuskort. Kriminalvårdens generaldirektör, Nils Öberg, kommenterade vår rapportering i P4 Extra: – Ja det finns en hel del att säga. För det första delar jag och många andra inom Kriminalvården såklart den upprördhet som jag tror att en hel del människor utanför vår myndighet känner när de hör hur det kan gå till inom transportverksamheten. En hel del av det går helt enkelt inte att försvara. Idag ska vi berätta om något helt annat. När människor som fått avslag på sin asylansökan utvisas från Sverige, så är ledorden för svenska myndigheter att det ska ske på humant och värdigt sätt. Ändå har det har länge cirkulerat påståenden om att det inte alltid gör det. Om att personer som utvisats fått mediciner mot sin vilja. Så här lät det i P1-programmet Konflikt för fem år sedan: – Läkaren var ombord och personalen har sagt, vakterna och personalen har sagt, vi ska ge dem någon medicin de ska lugna ner sig. Och jag hörde detta själv. På telefon intervjuades personer som utvisats med ett specialchartrat plan till Irak. – Var lugn, därför att om du inte gör så, du får en spruta till Bagdad du ska sova ner dig. Flera personer berättade att de hotats med lugnande injektioner och om att de trodde sig ha fått lugnande medicin i maten. Läkaren som var med på planet uppgav för Konflikt att ingen skulle ha fått lugnande medicin mot sin vilja, och att det inte får förekomma. Ord stod mot ord. I dagens Kaliber ska vi borra djupare i det här. Vi har fått ut dokument från Kriminalvården som visar hur det kan gå till vid utvisningar. Dokument som är skrivna av sjukvårdspersonal som varit med på planen. Det är kortfattade rapporter som vårdpersonal skickat till Kriminalvården där de beskriver vad som hänt under en utvisning och vilka mediciner som använts. Det här är några situationer vi läser om: En person som förs ombord på ett flygplan ”protesterar kraftigt med både kropp, armar och ben” och spottas. Personalen sätter på skyddshjälm och huva och personen får en injektion med lugnande ”då /hens/hälsa påtagligt kan försämras av sitt destruktiva beteende”. Senare lugnar sig personen, och undrar vad det var för medicin som användes. En person blir aggressiv vid säkerhetskontrollen. Sjuksköterskan försöker få personen att ta medicin, men ”får sparkar och nekande till svar”, varpå sjuksköterskan ger personen en lugnande injektion. Så här skriver alltså vårdpersonal som har hyrts in av Kriminalvårdens transporttjänst för att medverka vid utvisningar. Och det de skriver får oss att reagera. För även om svenska myndigheter har långtgående befogenheter vid utvisningar, så är tvångsinjektioner ett kapitel för sig. Vi beger oss till Inspektionen för vård och omsorg, den myndighet som har tillsynsansvar för svensk sjukvård. Vi får träffa juristen Anders Alexandersson, som förklarar att man i Sverige inte får medicinera någon mot dennes vilja om personen inte är satt under någon form av psykiatrisk tvångsvård. – Regeringsformen kräver att så fort det blir kroppsliga ingrepp så måste det också finnas lagstöd. Påtvingade kroppsliga ingrepp, som det heter, är förbjudna i den svenska grundlagen. Det innebär att tvångsmedicinering är olagligt, med några få undantag för personer som är omhändertagna enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård eller Lagen om rättspsykiatrisk vård. Personer som inte står under tvångsvård måste klart och tydligt ge sitt medgivande till att få vård, säger Anders Alexandersson. – Men får inte smyga in någon behandling utan Hälso- och Sjukvårdslagen kräver att man fullföljer all behandling med respekt för den enskildes intigritet och vilja. Det får inte vara på något sätt att man kränker individens självbestämmande utan klart och tydligt ange varför man behöver en behandling och hur behandlingen kommer att gå till och också kanske hur preparatet fungerar. En allmän information vad det kommer att innebära med en behandling helt enkelt. Sjukvårdspersonalen som är med vid utvisningarna har hyrts in av Kriminalvårdens transporttjänst. Vi undrar vad Kriminalvården har för befogenheter att vårda någon med tvång. Vi träffar Lars-Håkan Nilsson, som är läkare och medicinsk rådgivare på Kriminalvården. – Om någon blir väldigt utagerande på ett häkte så har våra kriminalvårdare rätt enligt fängelse- eller häkteslagen att lägga dem i bälte. Men vi får aldrig injicera någon mot någons vilja. Det är en klar skillnad mellan den typen av tvångsåtgärder och att ge medicin. - Tycker du att det är en rimlig lagstiftning? – Absolut. Tvångsvårdslagstiftning ska vara tydlig och tydligt avgränsbar. Psykiatrisk tvångsvård är ett av de få tillfällen när du upphäver någons grundlagsskyddade rättigheter. Och det är väldigt angeläget att den ska vara tydlig. I Sverige är det alltså olagligt att ge någon lugnande medicin mot dennes vilja, om personen inte är omhändertagen enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård eller Lagen om rättspsykiatrisk vård. Det säger både Inspektionen för vård och omsorgs jurist och Kriminalvårdens medicinska expert. Men i de sjukvårdsrapporter vi begärt ut från Kriminalvårdens transporttjänst, kan vi läsa om just vård som skett under tvång vid utvisningar. Vi får rapporterna med ett förbehåll, och får därför inte berätta om uppgifter som skulle kunna avslöja vilka personerna är. Vi får inte heller berätta vilket kön personerna har. Så här beskrivs några händelser: En sjuksköterska blir kallad till en person som beskrivs som ”mycket uppvarvad och stökig”. Efter att ha pratat med läkaren så erbjuder sjuksköterskan personen medicin, som denne vägrar att ta emot. ”Injektion ges i höger lår då deporti ej är samarbetsvillig”. En person blir aggressiv och hotfull och vägrar sätta sig ner. Sjuksköterskan erbjuder en tablett, men personen vägrar ta emot den. Sjuksköterskan ger då lugnande injektion. Senare, när planet har lyft, är personen enligt sjuksköterskan ”betydligt lugnare” och undrar vilken medicin det var som gavs. Vi har begärt ut alla sjukvårdsrapporter som skickats till Transporttjänsten mellan 2010 och 2014. Vi får rapporter från 33 utvisningsresor. Vi vet att vårdpersonal har hyrts in vid många fler tillfällen, men från de resorna finns det inga sjukvårdsrapporter, enligt Kriminalvården. Om det beror på att det aldrig skrivits några rapporter eller på att rapporterna försvunnit får vi aldrig reda på. Från 2013 och 2014 finns det inga rapporter alls. Men i de rapporter vi har, hittar vi sju tillfällen då lugnande injektioner getts till personer som varit våldsamma eller som bedömts riskera skada sig själv eller andra. Medicinen som getts är Stesolid. Det är en narkotikaklassad Bensodiazepin som bara får ges på ordination av läkare. I fyra av fallen framgår det tydligt att personerna inte gått med på behandlingen. I de andra tre står det att injektionerna getts i samband med att personer varit motsträviga, aggressiva eller hotfulla. Det framgår inte att de accepterat injektionen Vid ett tillfälle får en person som beskrivs som aggressiv och som belagts med fängsel, en injektion efter att personen vägrat kliva ombord bussen till planet, en annan person får en injektion ombord på en buss till ett plan. Och i ett fall får en person en injektion Stesolid efter att ha bönat och bett om att få slippa följa med och dunkat sitt huvud i ett betonggolv. - Men om en människa är väldigt upprörd och det handlar om personer som ska utvisas, finns det inte en mening med att man kanske behöver lugna den personen då så att den inte kommer till skada för sig själv eller andra? – Ja, men då måste det ske helt med patientens egen, eller personens egen medverkan. Vi frågar Anders Alexandersson som är jurist på inspektionen för vård och omsorg hur han ser på det tvång, som vi kan läsa om i rapporterna. Han säger att den här typen av vård endast får ges när personer är inskrivna för tvångsvård vid en landstingsdriven vårdinrättning. Annars måste personen tydligt gå med på det. – Det får inte finnas minsta tvekan om att man tvingar patienten i någon situation för då är det bara tvångslagarna som man kan använda sig av. Det finns ingen patient förrän personen säger att den vill ha den här behandlingen som stöd och hjälp och därför går det inte över huvud taget att ge en injektion till exempel bara för att lugna eller för att det är mer praktiskt att hantera personen. Det finns inget sådant lagstöd. - Är det OK att ge en injektion, Stesolid då, och sedan efteråt berätta att ”nu har du fått det här och jag gav dig det för att du var upprörd” till exempel? – Det går inte alls. Det är helt klart olagligt. Vi ringer upp en av de läkare som varit med på utvisningar och gett lugnande till personer som utvisats. I en sjukvårdsrapport som han har skrivit står det om en person som blir aggressiv ”och säger att /hen/ inte ska lämna landet levande. Bedömer det som en stor risk att /hen/ kan skada både sig själv och personal och sjukvårdspersonal. Ger en injektion 10 milligram Stesolid intramuskulärt”. Läkaren säger att han inte minns händelsen, men han berättar att om han har gett mediciner till personer som ska utvisas, mot deras vilja, så har det varit för att de inte kunnat ta hand om sig själva. Det är för deras egen skull, säger han, för att det inte ska skada sig själva. Ungefär som på psykmottagningen. Vi ser också att injektioner under tvång getts av en sjuksköterska. Vi har under flera veckors tid sökt honom via telefon, sms och mail, men han har inte gått att få tag på. Så här skriver en annan läkare, som gett en injektion med lugnande till en person som var belagd med fängsel och spotthuva, men som fortsatte med ”verbal aggressivitet”: ”Min tanke var att försöka komma överens om att hen skulle vara lugn och slippa lugnas med en injektion. Det visade sig helt ogörligt och hen fick en injektion Stesolid 10 mg intramuskulärt”. Läkaren som gav den här injektionen är legitimerad överläkare. Uppdragen för Kriminalvården har gått genom hans privata företag. Och han bekräftar att den här injektionen gavs mot personens vilja. - Vad upplevde du dig ha för lagstöd för att göra det här? – Jag har inte gått in i några bestämmelser och själv liksom letat i juridiken. Men det finns ju så vitt jag har fått höra då bestämmelser som gör det möjligt att ingripa på ett sånt här sätt för att bevara flygsäkerheten. - Så vitt du fått höra, var har du fått höra det ifrån? – I samband med att jag började ta såna här uppdrag. - Men här handlar det ju om en person som redan har spotthuva på sig och som har fängsel på sig….. – Men det är ju också samtidigt en situation med potentiell upploppsutveckling i planet. – Vad är det som gör att det är en potentiell upploppsutveckling? – De andra…och de andra som ska avvisas sitter inte så långt ifrån och de pratar ju med varandra mellan sätena och sådär. - Vad sa de till varandra då? – De pratade ju arabiska, så det vet ju inte jag sådär ordagrant. Men utifrån det som tolkarna hör som framkom det där. - Okej, och vad var det som framkom? – De blev upprörda, tog parti för den här /personen/ och mot Kriminalvården och polisen och den svenska staten över huvud taget. Efter ett tag lägger läkaren på luren, innan vi hunnit ställa alla våra frågor. Den här läkaren hänvisar till att uppdragsgivaren, alltså Kriminalvårdens Transporttjänst eller Gränspolisen sagt att man får göra så här om det gäller flygsäkerheten. Och Luftfartslagen ger befälhavare på svenska flygplan befogenheter att, beroende på omständigheterna, utöva eller sanktionera våld för att garantera flygsäkerheten. Vi undrar vad det innebär, och kontaktar Transportstyrelsen, Luftfartsverket och Svensk pilotförening, men vi får inga svar på om det även gäller tvångsinjektioner. Kriminalvårdens transporttjänst utför alltså utvisningsresorna på uppdrag av gränspolisen, vars personal också kan följa med på resorna. Per Löwenberg är gruppchef på Rikskriminalpolisens centrala gränskontrollenhet. Han är den som har ansvar för polisens regelverk kring tvångsutvisningar. Han säger att han inte har känt till att det förekommit tvångsinjektioner vid utvisningar. – Om det är så att det har förekommit sådant så är det för mig helt nytt. Jag har inte hört talas om det. Och det förvånar mig att det förekommer. Sedan kan jag inte svara på rak arm om det är korrekt eller inte. Per Löwenberg säger att svenska polisen följer ett regelverk från EU:s gränskontrollsamarbete Frontex, och där står det att tvångsmedicinering med lugnande inte ska användas – men att det finns ett undantag. Nödsituationer ombord på ett flygplan då flygsäkerheten är hotad. – Jag vet inte om det förekommer och i vilken form och vilka situationer det sker. Det är ju sannolikt så att, mot någons vilja, är sannolikt mycket tveksamt, om man ser till lagen, om man kan göra det här över huvud taget, men helt förbjudet i våra föreskrifter det är det inte. Per Löwenberg betonar att det är läkaren som är med vid utvisningen som är den som fattar beslut om någon ska få en injektion med tvång eller inte. Och om läkaren har beslutat om en tvångsinjektion, då ska polisen hjälpa till. – Bedömer läkaren då att det här krävs för att personens säkerhet och hälsa då inte ska äventyras så bedömer jag att bevakningspersonalen ska se till att läkarens anvisningar efterlevs. - Det kan innebära att ni till exempel skulle kunna hålla fast någon för att läkaren ska kunna ge en injektion då? – Ja. Per Löwenberg säger att det handlar om flygsäkerhet. Men det vi har läst i sjukvårdsrapporterna gäller inte bara tvångsinjektioner som skett när planet är i luften. Vi ser i vårt material även fall där tvångsinjektioner, enligt rapporterna skett på marken. I två av de fyra fallen där det tydligt framgår att personen inte har gått med på behandlingen så ges injektionen innan ombordstigningen eller innan planet har lyft. Vi frågar Per Löwenberg om polisen kan hålla fast något så att vårdpersonal kan ge lugnande injektioner under tvång även på marken. – Ja. Och är du i en sådan fas att det här krävs, då blir det svårt för mig att bedöma om det är riktigt att verkställigheten ska genomföras. Det här gäller alltså polisens möjlighet att hålla fast en person som ska få en injektion. Om läkaren sedan gör rätt i att faktiskt ge injektionen, det kan Per Löwenberg inte uttala sig om. – Om läkaren har en möjlighet eller inte det måste ju läkaren själv ha ansvar för. Enligt polisen är det alltså upp till läkaren att bedöma om de har laglig möjlighet att ge en injektion med tvång, medan läkaren vi hörde här tidigare säger att han fått information från sin uppdragsgivare, alltså Gränspolisen eller Kriminalvården, att man får ge injektioner med tvång, om det handlar om flygsäkerhet. Vi vill ställa frågor om tvångsinjektionerna till Claes Nöjd, ställföreträdande chef för Kriminalvårdens Transporttjänst. Men han vill inte uttala sig. – Jag tänker ingenting runtomkring det. Utan det är nya uppgifter även för min del, men alltså det är frågor ni får ta med vår sjukvårdsansvarig inom Kriminalvården för jag kan inte de här områdena. Vi blir hänvisade till den medicinske rådgivaren på Kriminalvården, Lars-Håkan Nilsson. - Om vi läser här då… Han har inför vår intervju för första gången fått ta del av dokumenten där det står om tvångsinjiceringarna. Det är först när vi har velat tittat på sjukvårdsrapporterna som han har fått dem skickade till sig från transporttjänsten. Vi läser ett av exemplen, där tvångsinjiceringen skett på marken. – Detta är inte tillåtet. Om man ger någon en injektion med ett läkemedel mot någons vilja så är det enbart möjligt om det sker under psykiatrisk tvångsvård. - Vad tänker du gör nu när du har den informationen? – Vi måste be våra juridiska experter titta på det här. - Kommer ni underrätta inspektionen för vård och omsorg? – Ja, eftersom det inte är en patientsäkerhetsfråga så tycker jag inte att inspektionen för vård och omsorg är rätt instans. - Vilken är rätt instans? – Ja, det är i så fall tingsrätten. - Du menar att man ska se det som brottsliga handlingar och inte som en patientsäkerhetsfråga? – Ja, när det gäller injektioner mot någons vilja så ser jag det på det sättet ja. Kriminalvårdens medicinska rådgivare säger alltså att en del av det som vi kan läsa om i dokumenten inte är tillåtet och kanske till och med olagligt. Och att han inte känt till det här förrän nu. Han berättar också att det var först för några år sedan som den medicinska ledningen blev medveten om att Transporttjänsten hyrde in sjukvårdspersonal. När han då började leta kunde han varken hitta avtal eller journaler, berättar han. Därför kan han idag inte svara på vem det egentligen är som har haft det övergripande ansvaret för de behandlingar som skett under resorna. – Det vet vi inte, vi har försökt få tag i avtal. Vi vet ingenting. - Det låter inte bra. – Nej, det är inte bra. Under många år har Kriminalvårdens transporttjänst alltså hyrt in läkare och sjuksköterskor för att medverka vid utvisningar, utan att myndighetens medicinska experter känt till det. Nu gör de det, och får de journaler skickade till sig, som de medicinskt sakkunniga kan granska, berättar Lars-Håkan Nilsson. Men sjukvårdsrapporterna om tvångsinjiceringar har de inte känt till förrän nu. Så vem på myndigheten har då läst sjukvårdsrapporterna? Och varför har ingen reagerat? Vi får veta att rapporterna har skickats till Transporttjänstens planeringskontor i Arvidsjaur. Det är i Arvidsjaur som utvisningsresorna planeras, flygplan och hotell bokas, och sjukvårdspersonal hyrs in. Hans Lagerlöf är chef där sedan årsskiftet. – Sedan man har verkställt ett utrikesuppdrag så skriver ju medverkande sjukvårdspersonal en rapport och den rapporten skickas till den planerare som planerat resan. Och därefter har det gått till så tidigare att då har man satt den här rapporten i en pärm. Och där fanns stora brister naturligtvis . Att man tillräckligt har kommunicerat innehållet i de här rapporterna. Sjukvårdsrapporterna har alltså lästs av de som planerar resorna – sedan har de satts i en pärm. Att personalen inte har reagerat på innehållet tror Hans Lagerlöf kan ha att göra med att personalen inte har medicinsk kompetens. Han tycker att det funnits stora brister i hur de här frågorna har skötts. – Vi kan väl bara konstatera att det här har varit en rejäl fläck och att vi borde ha skött det här betydligt bättre. I dagens Kaliber har vi kunnat visa hur personer som utvisats från Sverige har fått lugnande injektioner mot sin vilja och hur ansvaret för att det sker bollas runt mellan de inblandade Samtidigt säger Kriminalvårdens medicinska ledning att de varit ovetande om tvångsinjektionerna fram tills att vi på Kaliber började granska det här. Lars-Håkan Nilsson, medicinsk rådgivare på Kriminalvården, utesluter inte att polisanmäla händelserna. – Det är ju fall där det uppenbarligen skett handlingar som inte går att försvara lagligt sett. Det var här det var tänkt att det här reportaget skulle sluta. Men så i torsdags kväll, precis när vi var klara med programmet, så fick vi veta att transporttjänsten nu vill kommentera våra uppgifter. Vi får en intervju med den nya chefen Johan Mellbring, som säger att Kriminalvården nu gjort en polisanmälan. – Att det har medicinerats utan klienters medgivande, har ju tydliggjorts för mig egentligen strax efter jag började, i och med att vi började bearbeta materialet som vi lämnade ut till er. Så då har det klarlagts att det här ser inte bra ut och sedan har vi undersökt det närmare och konstaterat att nu tycker vi det är dags att göra en polisanmälan. Det finns ett antal exempel i de sjukvårdsrapporter som ni tagit del av där vi ser att det är helt oacceptabelt på det sätt som det beskrivs i sjukvårdrapporterna. - Vad tänker ni att det kan röra sig om för typ av brott? – Jag vill inte spekulera i någon brottsrubricering, eftersom jag själv inte är juridisk expertis, men det vi kan konstatera är att eftersom det är utan medgivande så är det inte enligt den lag som finns. - Vad tänker du om att det krävs någon utomstående för att ni ska kunna uppmärksamma sådana här brister? – Det är klart att vi som myndighet borde haft koll på det här tidigare. Enligt Johan Mellbring har Kriminalvården polisanmält 22 händelser, och det visar att vi inte har fått tillgång till alla sjukvårdsrapporter, trots att vi begärt det. Så tvångsinjektioner kan alltså ha inträffat vid fler tillfällen än vad vi kunnat se i vår granskning. Reportrar: Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Producent: Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se kaliber@sverigesradio.se
Ubåtsjakten tycks nedlagd för nu. Men hur lyckades vi journalister med vår jakt på vad det egentligen var som rörde sig där under ytan? Vi letade journalister som letade militärer som letade undervattensverksamhet. Nördtidningarna växer när alla andra krymper. Vi hälsar på hos några tidskrifter som kombinerar att vara väldigt smala med att vara väldigt framgångsrika just nu. Och så kritik mot SVT som felaktigt pekade ut familjehemsföräldrar som alkoholister. Kritisk ubåtsrapportering kräver kunskap Ubåtshysterin tycks vara över för tillfället. Den största militära operationen i Stockholms skärgård på två decennier. Det har varit en minst sagt massiv medierapportering under veckan. Med livebevakning många timmar i sträck. Det har hyrts helikoptrar, avrustade stridsbåtar och det har gjorts en oändlig mängd direktsända skildringar av sjöfåglar, svårigheten att se i mörkret, väder och vind. Till och med Ekot lät emellanåt som naturmorgon när mediebevakningen började gå alltmer tomgång. Det har handlat om snabba båtar, långsamma båtar och båtar som rör sig över vattenytan. Och så har vi alla uppgifter som cirkulerat i medier. T ex den svartklädda mannen som jagades av Must och Säpo och som fick många av oss att tänka på ryska grodmän i skärgården men som senare troligtvis visat sig vara en vadande öringsfiskare när TV4:s nyheterna hittade honom. Expressen som trodde att DN:s inhyrda och avrustade stridsbåt åkte tungt beväpnad ut på insats. Och gryniga bilder med suddiga pixlar har beskrivits som”bildbevis”. Men frågan är om mediekonsumenterna verkligen fått någon hjälp av våra medier med att begripa vad som hände i veckan och vad det i så fall skulle kunna betyda för landets säkerhetsläge. Reportrar här har varit Sara Edvinsson, Jonna Westin och Lasse Truedson. Familjehemsföräldrar felaktigt uthängda som alkoholister i SvT Vårdnadstvister är svåra att skildra – och det gäller även för barn som är placerade i familjehem. Här finns ofta infekterade konflikter mellan biologiska föräldrar och familjehemsföräldrarna. Det är svåra historier med trasiga bakgrunder och känsliga uppgifter Att som journalist ta ställning och välja sida i en sådan konflikt innebär stora risker för alla inblandade, inklusive sanningen. Vi tittar i veckan närmare på ett sådant fall. Vi ska till Gävle där medier både lokalt och på riksnivå, inte minst i SVT: s nyhetsprogram Rapport och Aktuellt har hängt ut ett par fosterhemsföräldrar som alkoholister. Trots att utredningar i två kommuner friat dom från anklagelserna. Nu har även IVO, Inspektionen för vård och omsorg, kommit fram att kommunerna inte brustit på något sätt när de placerat barn i det aktuella familjehemmet. Tonchi Percan är reporter tillsammans med Mattias Pleijel. De nördigaste tidskrifterna överlever bäst Nästan varje vecka pratar vi om det här i Medierna, den stora tidningsdöden och de bistra framtidsutsikterna. Men i denna sorgeocean av nedskärningar och brant dalande kurvor finns små fyrar av hopp. De nischade magasinen som sprider de inzoomade, avgränsade ämnenas ljus och hoppet om överlevnad. Ofta påfallande nördiga tidningar. Som tidningen Klassiker som ökade mest i årets orvestoundersökning, branschens sätt att försöka mäta antalet läsare, med 47% sedan förra mätningen. Tove Palén nosade upp redaktionen och boffade begagnad bildoft.
Sjukhus Lex Maria anmäler förlossning, nya regler för kommunala biståndsresor och svenska språkanalyser får kritik av domstol i Storbritannien. Idag tar vi reda på vad som hänt efter några av våra granskningar. I februari i år granskade Kaliber kommunala biståndsprojekt, där politiker och tjänstemän från Kronoberg rest på ett 40-tal resor till Sydafrika. Resor där så mycket som en tredjedel av tiden gått till turistande av olika slag som besök på hantverksmarknader eller utfärder som safari. Och vid flera av tillfällen lät svenskar sig bjudas på safariutflykterna. Men efter vår granskning har både ICLD, den organisation som betalar ut biståndspengarna kommit med ett åtgärdsförslag som nu väntar på att bli godkänt av Sida. Och även politikerna i Kronoberg satt upp regler för de egna resorna. Roland Gustbée är ordförande i Regionförbundet Södra Småland och medlem i styrgrupp i Kronoberg som ansvarar för biståndsprojekten. - Det innehåller bland annat att en resa ska omfatta en normal arbetsvecka med arbete och förtydligande om hur man ska göra om man vill förlänga resan för att ha fritid, att det sker på egen bekostnad. Ja, när Kaliber granskade de resor som politiker och tjänstemän i Kronoberg gjort på olika biståndsprojekt till Sydafrika visade sig att i genomsnitt ägnades mindre än halva tiden åt arbete och så mycket som en tredjedel av tiden gick till turistande och fritidsaktiviter av olika slag som besök på hantverksmarknad och olika utflykter som exempelvis safari. Så här lät det i Kaliber när programmet sändes i februari: - It is an honour for us as a municipality tonight to... Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen. Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskar en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg national park, på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök ocfh enligt reserapporten hinner man också med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka det inhemska ölet innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. " Och så här sa Roland Gustbée i februari när vi visade honom vår undersökning. - Då tycker jag det är för lite arbete. Och efter Kalibers granskning kommer det nu att bli mer arbete på resorna när nu den politiska styrgruppen i Kronoberg alltså beslutat om riktlinjer som bland annat säger att sådana här fritidsaktiviter fortsättningsvis får ligga efter arbetsveckan och bekostas på egen hand. Och att deltagarna inte få ha med sig partner och barn under arbetsveckan, där arbetet ska motsvara just en arbetsvecka. Det är biståndspengar från Sida som har bekostat projektresorna, men pengarna hanteras av ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati, och även de säger att de tagit fram ett åtgärdsförslag efter Kalibers granskning. Förslaget förtydliganden i uppförandekoden och andra styrdokument och ska nu beslutas av Sida. Men hur kommer det sig att man har kunnat göra ett 40-tal resor sedan 2006 som man gjort i Kronoberg utan att ha haft regler, som till exempel säger att deltagarna bekostar fritidsaktiviter själva. - Det är väl så att man fortsätter i gamla hjulspår till någon påpekar att någonting är fel, det är väl ganska vanligt att man gör så. Jag tycker det är bra att vi har tagit fram de här reglerna nu, det skapar en tydlighet och faktiskt den sammanställning som gjordes plockade fram en del avarter som tycker att det är bra att vi undviker i framtiden, säger Roland Gustbée. Förlossningsskada Lex Maria-anmäls efter tre år I höstas granskade vi förlossningsvården. I ett program kunde vi visa hur barn skadats eller dött när övervakningen av barnen under förlossningen brusit och i ett program visade vi hur barn skadats eller till och med dött där hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården Vi kunde även berätta om fallen som inte anmäls till myndigheterna enligt Lex Maria, trots att barn skadats och trots att patientförsäkringen LÖF betalt ut ersättning för en undvikbar vårdskada. Vi berättade då bland annat om nu treåriga Linnea i Lund som drabbades av en syrebrist vid förlossningen. Efter vårt program har Skånes universitetssjukhus nu valt att Lex Maria anmäla hennes förlossning. Juni 2014, Linnea sitter i soffan tillsammans med mamma Tina och pappa Per och tittar på Alfons Åberg. Det är ett halvår sedan vi senast sågs- då i december berättade Tina och Per om hur de kämpat för att Skånes universitetssjukhus skulle Lex Maria anmäla Linneas förlossning, men inte fått gehör. De ville inte att det som hände Linnea skulle hända igen. Så här sa Tina i programmet som sändes i december. - Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre, säger Linneas mamma Tina Lindman. Linnea drabbades av syrebrist vid förlossningen och har idag en cp-skada. I december kunde vi berätta att Patientförsäkringen LÖF bedömde att Linneas skada varit en undvikbar vårdskada enligt patientskadelagen och att hon hade rätt till ersättning .Tina hade feber, Linnea hade bajsat i fostervattnet och Linneas hjärtljud var avvikande under förlossningen. En av LÖF:s läkare menade att det var fel att koppla bort den maskin som övervakade Linneas hjärtljud under förlossningen, när Tina skulle gå på toaletten. Efter toalettbesöket var Linneas hjärtljud så dåliga att Linnea fick förlösas med kejsarsnitt. Dessutom kunde vi berätta att Kvinnokliniken i Lund dröje fyra månader med att göra en avvikelserapport. Kvinnoklinikens verksamhetschef Andreas Herbst, som tillträdde efter Linneas förlossning sa så här i december: - Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. - Vad vill du diskutera? - Handläggningen av fallet. Och nu i våras, skickade alltså sjukhuset in en lex maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Nästan tre år efter förlossningen. - Ja vad ska man säga, det är någon sorts upprättelse, känslan av att det inte bara sopas bort liksom att Linneas...det är klart man vill känna att man åtminstone gjort något åt det för att undvika det i framtiden. Sjukhuset skriver i anmälan att de Lex Maria anmäler på grund av bristande övervakning av riskpatient och att verksamheten vidtar åtgärder med förbättrade rutiner för övervakning av riskpatienter. - Det är skönt att läsa att det blir något resultat av det hela....och det är just den där grejen jag vill ha, att kunna prata med Linnea när hon blir äldre och kunna säga att, det skedde ett resultat av det hela, att man förbättrade just det här att man skärper till det. Inspektionen för vård och omsorg, utreder ärendet just nu. Men Handläggaren på IVO berättar för oss att en händelse kan bli svårare att utreda när så lång tid gått eftersom personalen kan ha svårare att minnas. Det är en av anledningarna till att en anmälan ske senast två månader efter en händelse. - Jag tycker det är pinsamt att man inte gjort det och jag tycker också det är väldigt pinsamt att man inte någonstans ber om ursäkt. Alltså ber om ursäkt nu för att man dröjt i tre år och att vi faktiskt har fått ligga på och ta av vår kraft och energi som vi behöver lägga på annat liksom. Marie Ekberg är chefsläkare på Skånes universitetssjukhus och är den som skickat in anmälan. - Varken den nuvarande verksamhetschefen eller jag kände till det här ärendet och vi vet alltså inte riktigt hur man resonerade tidigare. Verksamhetschefen gick igenom ärendet på nytt, vi tittade även på den tidigare utredningen som var gjord via då lanstingens ömsesidiga försäkringsbolag och gjorde helt enkelt en annan bedömning idag. - Vilken bedömning gör ni? Varför gör ni en anmälan? - Det ska ju sägas att det här var ett komplicerat ärende, det var svårbedömt men vi gjorde ändå bedömnigen att man kan skärpa upp befintliga rutiner och ser man det att det finns möjlighet att minska risken för att en sådan här händelse inträffar igen ja då ska man anmäla enligt Lex Maria och det var därför vi gjorde det. Hon säger att Linneas hjärtljud visserligen övervakades under förlossningen, men att verksamhetschefen alltså sett att man kan förbättra rutinerna övervakningen när det gäller riskpatienter som Tina var. Varför det dröjt så länge med en anmälan har Marie Ekberg svårt att kommentera eftersom hon först för några månader sedan fick kännedom om linneas förlossning. Och hon säger att patienter inte ska behöva kämpa för att sjukhuset ska göra en Lex Maria-anmälan. - Vad tänker du om att det här föräldraparet att de upplever det så? - Ja, det kan jag förstå...och det beklagar jag. - De vill gärna ha någon typ av ursäkt för att det dröjt tre år... - Ja, men det kan jag be om ursäkt för, absolut. Men även om sjukhuset nu Lex Maria anmält Linneas förlossning, saknar Tina och Per idag förtroende för hur sjukhuset sköter sin skyldighet att anmäla händelser som medfört allvarliga vårdskador. - Det kanske är mycket annat som missas för att det uppmärksammas inte. - Jag känner inte något förtroende över huvudtaget för deras uppföljning när de försöker förbättra vården liksom. vi tror att det är så att man vill hålla nere antalet anmälningar...så upplever jag det för jag förstår annars inte varför man inte gjorde detta tidigare. Chefsläkare Marie Ekberg säger att Skånes universitetssjukhus har förbättrat sitt patientsäkerhetsarbete att de vill lära av misstag som skett. Hon säger att de inte försöker hålla nere antalet anmälningar och att Lex Maria-anmälningarna i stället ökat sedan 2012. - Ja det är jätte tråkigt att de känner så och vi får göra vårt bästa för att på olika sätt kommunicera att vi gör det här att vi sköter det här. Nu väntar Tina och Per på beslutet från IVO som kan dröja ytterligare några månader och nyligen firade Linnea sin treårsdag. - Det känns skönt att man kan lägga grejer bakom sig för det här har liksom legat och malt hela tiden att jag måste, att man måste för linneas skull. Hade det bara varit för mig själv hade man nog inte orkat. jag hade nog inte orkat lägga energin på det, men eftersom det är för linnea så är det svårt att bara släppa det. hon kan ju inte själv driva det vidare. Så det känns skönt. - Om inte annat för, vår känsla för Linnea inför linne när hon blir äldre, att vi kan visa för henne att vi pushade på för att det skulle ske, för att för oss är det inte bara betydelselöst utan för oss var det jätte viktigt liksom. Och som sagt det har ju tagit jätte mycket på krafterna att ligga på så ja...ja jag är nöjd att det blir gjort. Språkanalyser kritiseras av brittisk domstol Det svenska företaget Skandinavisk Språkanalys AB, som utför språktester av asylsökande för bland annat Migrationsverket, får kritik av högsta domstolen i Storbritannien. Domstolen menar bland annat att företaget brister i sin redovisning av analytikernas kompetens. I en hylla på Kalibers redaktion så står det ett tjugotal pärmar. De innehåller dokument som kan ha haft en avgörande betydelse för många människor framtid. - Det här är alltså språkanalyser som vi begärde ut 2012. För två år sedan gjorde Kaliber en granskning av företaget Skandinavisk Språkanalys AB, eller Sprakab som de oftast kallar sig. Det är ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra så kallade språkanalyser – att lyssna på asylsökandes språk och dialekter och därmed hjälpa myndigheter att avgöra varifrån de kommer. – It's really a bit painful to let someone else rule you or make a decision upon you by your language. En av dem vi träffade då var Sherif, som hade fått besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt en språkanalys kom från norra Somalia, och inte, som han själv menar, från huvudstaden Mogadishu. – When it comes to Somalia people do speak a bit different dialects, but not so different that anyone could identify where this person came from. Visst pratar människor olika dialekter säger han, men inte så olika att vem som helst kan avgöra varifrån någon kommer. Sherifs advokat överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och tog hjälp av en somaliskspråkig lingvist, som hävdade att hans dialekt mycket väl kunde komma från Mogadishu. Migrationsdomstolen gick på Sherifs linje, och han fick uppehållstillstånd. Sprakabs språkanalytiker är anonyma, både för Migrationsverket, domstolar och de asylsökandes offentliga biträden. Som en del av granskningen igenom ungefär 1 200 språkanalyser, och kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade den kompetens som Migrationsverket efterfrågar, och att det fanns analytiker gjorde bedömningar av språk utan att det framgick att de hade det språket som sitt modersmål. I samband med granskningen blev vi uppringda av företagets vd, Pia Enevi. – Så du menar att du sitter och granskar våra analytikers bakgrund i de här rapporterna? Och sen förväntar du dig en intervju av mig. Du, nu förstår ju jag syftet med det här. Vad tråkigt. Jättetråkigt. Jättejättejättetråkigt. Jag trodde aldrig att man jobbade så här. Aldrig. Men det måste väl finnas någon liksom extern kontroll av det här? Så att allmänheten vet att det här går rätt till? – Nämen varför ska allmänheten veta att det går rätt till? Det är ju det personer, våra kunder som ska veta det. Bland Sprakabs kunder finns inte bara svenska Migrationsverket. De arbetar också för myndigheter i länder som Kanada, Australien, Nederländerna och Storbritannien. Och nu i maj fick företaget kritik av högsta domstolen i Storbritannien som i en dom rörande två asylärenden menar att Sprakab brister i att redovisa analytikernas kompetens. Dessutom anklagas en av företagets analytiker för att ha uttryckt sig på ett sätt som inte anstår ett opartiskt expertvittne. Efter att vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av Sprakabs rapporter. Den gjordes genom att 10 av Sprakabs bandinspelningar skickades till ett holländskt företag för granskning – och resultatet var bra. I nio av de tio fallen kom Sprakab och det holländska företaget fram till ungefär samma slutsats om den asylsökandes ursprung. Men urvalet av vilka bandinspelningar som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Är det rimligt att företaget som man ska granska själva gör urvalet av vilka rapporter som man ska granska? Fredrik Beijer är tillförordnad rättschef på Migrationsverket. - Ja, de gör ju urvalet av bandanalyserna och jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Men är det inte en grundläggande princip att man…om man ska granska någonting att den parten inte är inblandad i granskningen så att säga? - Ja alltså det här handlar ju om ett urval av ett antal band…ett par bandinspelningar, ett antal bandinspelningar och ett…nej, jag kan faktiskt inte se att det skulle ha någon betydelse i det här fallet. Fredrik Beijer menar att det viktigaste är att Migrationsverket inte lägger för stor vikt vid analyserna, utan gör en egen utredning och en egen bedömning. Sprakabs vd har avböjt att bli intervjuad av Kaliber, och hon har inte heller svarat på de frågor vi skickat via mail. Kalkbrytningen på Gotland fick ja i första instans I slutet av januari handlade Kaliber om den infekterade konflikten om kalkbrytningen på Gotland. Det som står på spel är dricksvatten, skyddade unika naturområden, sällsynta växter och arter, arbetstillfällen, skatteintäkter och miljardvinster. Programmet tog upp vad som hänt efter de stora demonstrationerna i Ojnareskogen sommaren 2012 och granskade också Region Gotlands miljö- och hälsoskyddsnämnd där politiker sitter på dubbla stolar. Sen dess har förvaltningsrätten tagit upp frågan om jäv i nämnden och så har det kommit domar i mark- och miljödomstolen om båda företagen Nordkalks och SMA Minerals stenbrytning i Ojnareskogen. - Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. Han är arkitekt och miljöpartist. - Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju vara osannolikt. - Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. - Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år. Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle. Den här splittringen går ändå in i maktens korridorer. Och till miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns ledamöter som sitter på dubbla stolar. - När jag sitter med i miljö- och hälsoskyddsnämnden då är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk I miljö- och hälsoskyddsnämnden sitter socialdemokraterna Tony Johansson, som är kalkindustriarbetare och metallklubbsordförande, och Linus Gränsmark, ordförande för IF Metall och LO på Gotland. Och de har varit med att fatta beslut om stenbrytningen. Det gäller bland annat de synpunkter, yttranden, som nämnden skulle lämna in till mark- och miljödomstolen inför prövningarna av både Nordkalks tänkt täkt och SMA Minerals utvidgning av företagets befintliga täkt i Ojnareskogen. När det gäller yttrandet i ärendet med SMA Mineral beslöt nämnden att inte skicka in nåt yttrande alls. Och när det gäller Nordkalk blev det ett lindrigare yttrande än vad förvaltningen föreslagit. Både besluten till fördel för kalkindustrin. Så här sa Tony Johansson och Linus Gränsmark om hur de håller isär sina olika roller som fackliga och miljönämndspolitiker. - Både jag och Linus har hållt på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan. - Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni ser mer till era medlemmar och jobben? - Det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politisk uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden. Beslutet om Nordkalk anmäldes till förvaltningsrätten. Anmälaren ansåg att Linus Gränsmark var jävig. I slutet av april kom domen, där förvaltningsrätten beslutade att LO- och IF Metall-ordföranden socialdemokraten Linus Gränsmark var jävig när miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Gränsmark är ledamot, behandlade frågan om Nordkalks stenbrytning på norra Gotland. - Ja, jag är förvånad. Jag trodde faktiskt att det skulle bli ett annat utslag Förvaltningsrätten ansåg att Gränsmark var jävig vid det här beslutet eftersom han som ordförande för IF Metall vid en tidigare domstolsförhandling fört kalkindustriarbetares talan. Under våren har mycket hänt i frågan om kalkbrytningen på Gotland. SR P4 Gotland 16.30 21 maj: I dag har alltså facken och dom anställda vid Nordkalk i Storugns informerats om varsel. 55 av totalt 72 anställda på Gotland berörs. Jörgen Pettersson är huvudskyddsombud vid nordkalk i storungs, och såhär reagerade han på dagens besked: - Det känns för jävligt rent ut sagt. Anledningen till varslen är att bolaget inte har något tillstånd att bryta sten efter årskiftet i bolagets befintliga täkt Klinthagen. Dom om förlängt tillstånd och en utvidgning av täkten förväntas komma i slutet av december. En vecka senare, 27 maj, stod miljöpartisten och arkitekten Daniel Heilborn inför rätta i Hovrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Han åtalades efter protesterna i Ojnareskogen sommaren 2012. I tingsrätten friades han. Domen kommer nästa vecka. Och den 2 juni kom båda domarna i mark- och miljödomstolen om Nordkalks tänkt täkt i Ojnareskogen och SMA Minerals utvidgning av det befintliga kalkbrottet där. SR P4 Gotland 16.30 2 juni: Mark- och miljödomstolen säger ja till stenbrytningen på norra Gotland, både när det gäller Nordkalk och Svenska Mineral. Vid Nordkalk har ledningen ägnat någon timme åt att läsa domen i eftermiddag och platschefen Mikael Lindberg är nöjd, även om sista ordet ännu inte är sagt. - Så här långt är vi jättenöjda med resultatet. Det är ju inget att sticka under stolen med. Vi ska ju komma ihåg att det här knappast är det slutliga beskedet. Vi kommer ju att får leva med en fortsatt process framöver. Domen blev alltså en stor framgång för Nordkalk och SMA men ett bakslag för motståndarna, som bland annat är oroliga för hur stenbrytningen ska påverka vattentillgången i området. Britta Calamnius och Beatrice Bandergård hade svårt att hålla tillbaka tårarna när de fick beskedet. - Många tårar. - Men inte bara tårar. Det är kampvilja också. Domarna kommer att överklagas. Redan har bland andra naturvårdsverket, länsstyrelsen, och naturskyddsföreningen beslutat att överklaga. Men det kommer dröja innan det blir domar som vinner laga kraft eftersom det kan bli fler överklaganden och dessutom kan EU komma att ta upp frågan. Under tiden fortsätter konflikten på Gotland. Nytt lagförslag om gode män och förvaltare I mars granskade Kaliber systemet med ställföreträdare, det vill säga förvaltare och gode män. En förvaltare eller god man ska vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att sköta sin ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Men Kaliber kunde visa att systemet inte fungerar som det är tänkt. Det är både rättsosäkert och öppnar för bedragare. För Martin Granlund i Ånge, utanför Sundsvall, blev det en mardröm. Hans förvaltare misskötte hans ekonomi och han fick betalningsanmärkningar. Han försökte bli av med sitt förvaltarskap, men det dröjde 15 år innan han lyckades. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller. - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen om god man och förvaltarskap är från 1924. Den är alltså till för att hjälpa dem som inte kan sköta sin egen ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Ingen vet hur många som idag får den här hjälpen, men antalet ökar, visade Kalibers kartläggning. Martin råkade alltså illa ut. Men överförmyndarnämnden i Sundsvall, som är de som ska kontrollera förvaltarna ville inte kommentera Martin Granlunds fall, men ansåg att ingen gjort något fel. Efter 15 år lyckades Martin Granlund bli av med sitt förvaltarskap. Men han är inte ensam. Kaliber var i kontakt med många personer där förvaltarskapet inte har skötts. Karolina Ahlström var en av dem. Hennes pappa är satt under förvaltare och Karolina insåg att flera hundra tusen kronor hade försvunnit från hennes pappas konto. Hon började en lång kamp för att få berörda myndigheter att reagera. - Jag kände att jag fick inget medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren. Och flera experter som Kaliber var i kontakt med kritiserade systemet som de menade måste göras om i grunden. En av dem är Elisabeth Carlsund som själv har gjort två granskningar av systemen när hon jobbade på riksrevisionen. - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget och som inte alltid sköter sin tillsyn. I en intervju med Kaliber då i mars sa justitieminister Beatrice Ask att lagen skulle göras om. - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Och den 24 april kom så lagförslaget från regeringen. Det innebär bland annat att den som ska få en ställföreträdare i större utstäckning än idag själv ska få bestämma vem det blir. Dessutom ska kontrollen av de som föreslås som ställföreträdare skärpas och sen så ska gode män och förvaltare erbjudas utbildning. Om dessa lagändringar gör att det blir bättre återstår att se. Lagen ska börja gälla den 1 januari 2015. Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Anna Berg, Sofia Boo, Annika H Eriksson, Lena Pettersson och Daniel Värjö. Programledare: Sofia Boo och Markus Alfredsson. Producenter: Sofia Boo och Annika H Eriksson. Kontakt: kaliber@sverigesradio.se
Överbeläggningar på landets sjukhus leder till att patienter dör och skadas allvarligt. Det kommer vi att visa i dagens Kaliber. Vi börjar på Gävle sjukhus nyårsdagen 2011. Fredrik Sundqvist, 11 år, har haft vattkoppor sen annandagen och har de senaste dagarna fått allt ondare i höften. Han och hans mamma placeras i ett rum på akuten i väntan på en plats på infektionskliniken. Till barnkliniken får han inte komma eftersom vattkopporna kan smitta. Fredriks mamma, Maja Sundqvist berättar: – Det var ju platsbrist och givetvis förstår man att man inte kunde komma upp på barnkliniken och göra så att alla andra barn också blev smittade, det är ju förståeligt. Men det man ser så här i efterhand det är ju att det måste ju finnas något mer rum, någon med plats. När vi kommer in till sjukhuset med Fredrik och han är sjuk, då tänker ju inte vi på att det är storhelg och lite folk. Det som hände den här dagen blev sedan Lex Maria-anmält och utrett av både sjukhuset och Socialstyrelsen. I sjukhusets analys av händelsen står det att Fredrik borde ha vårdats på infektionskliniken. Men det finns inga platser där. Fredrik och hans mamma väntar kvar på akuten. – Jag minns bara Fredrik han sa: jag är så trött mamma, jag måste få sova. Så jag släckte lamporna där för att han skulle få sova. Men som han mådde då. Sammanlagt så sov han sju minuter under de där timmarna vi väntade. Han var ju så trött stackarn. Jag kommer inte ihåg exakt, men från två till kvart i fem kanske. Det som var så konstigt, det var att när vi var själva där inne de där timmarna och jag knäppte på lampan, då fick jag en chock för han såg så konstig ut i färgsättningen. Det syntes på honom i ansiktet att det är något som händer, men samtidigt, vad skulle jag veta vad som hände. Så det påtalade jag då innan vi gick att det är ju någonting fel på honom, det kan ju inte bara vara höften. Det påtalade jag redan då. Istället för att komma till infektionskliniken skrivs Fredrik in på ortopedavdelningen, där man planerar att punktera vätskeutgjutningen i höften som orsakat smärtan de senaste dagarna. – Nu ska vi åka upp på det här rummet på ortopeden, och det beklagade de och sa att det finns inget annat ställe vi kan göra av honom i och med att han har vattkoppor. Men de som mötte oss där uppe, jag minns speciell uttrycket på en tjej som kom där uppe. Det var ett “oj, vad gör ni här”. Det syntes vilket medlidande vi fick när vi kom upp. Och det hörde jag hon sa sen, att “vad gör dom här?” På ortopeden förbereder man Fredrik för operation. Men nu är han så dålig att han inte kan stå på benen, han ska duscha och håller på att svimma. Fredriks mamma, Maja, börjar bli riktigt orolig, men försöker att inte visa det för honom. – Så jag säger att jag är trött, och då säger han att mamma du ska inte vara så trött, du kan ta och lägga dig här för det finns en säng här bredvid. Maja känner att något är riktigt fel, så hon går ut till läkarna i korridoren och sägeratt de måste komma. När de kommer in berättar de att Fredrik ska flyttas ner till intensivvårdsavdelningen. – Och det är också en sådan grej de säger “För vi har inga grejer här, säger de, för vi har ingen antibiotika här. Det hade funnits om vi hade varit på barnkliniken. Det är ju också en sån där grej, det finns inte rum, det ska ju finnas saker i alla rum, eller åtminstone nära. Fredrik är nu på intensivvårdsavdelningen. Läkarna bedömer att han har fått blodförgiftning. Bakterier från ett vattkoppssår har förökat sig i kroppen. Bakterier som också var orsaken till smärtorna i höften. Det är en känd komplikation vid vattkoppor men det är ovanligt att det leder till blodförgiftning. – Och vi stod där med Fredrik och det var slangar hit och dit och han pratade och han skojade med läkaren, de pratade ishockey. De skojade med varandra läkaren och han. Fredrik försvinner alltmer bort och förlorar medvetandet. Efter bara ett par timmar är han död. – Man förstod inte hur sjuk han var. Ja, det är så svårt. Man ser ju liksom hur han tynar bort på något vis. Gävle sjukhus konstaterar i sin analys av händelsen att man gjort fel, barn med vattkoppor ska behandlas på infektionsavdelning med infektionsläkare som medicinskt ansvarig. När flera olika avdelningar hade hand om Fredrik blev det oklart vem som hade huvudansvaret. Vi står i entrén till Gävle sjukhus där man har haft problem med platsbrist under lång tid. Gävleborgs landsting har toppat överbeläggningsstatistiken sen Sveriges kommuner och Landsting började mäta i januari förra året. För bara några veckor sen slog läkare här larm om allvarliga brister på akutavdelningen. I ett brev till sjukhusledningen som Kaliber har fått ta del av via Arbetarbladet, skriver de att det inte längre är medicinskt säkert på akuten. Lite senare i Kaliber ska vi prata med sjukhusledningen om platsbristen Enligt hälso- och sjukvårdsagen är sjukhus skyldiga att tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet och att ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god vård ska kunna ges. Ändå läggs patienter dagligen i korridorer eller flyttas mellan avdelningar på grund av platsbrist. För de allra flesta patienter som vårdas på sjukhus går det bra. Vi tittade på de fall där det inte gjort det och gick igenom alla vårdskador och dödsfall på sjukhus som anmälts enligt Lex Maria förra året. I undersökningar ingår inte psykiatriska avdelningar. Av 585 Lex Maria-beslut fann vi 35 dödsfall och 24 allvarliga skador som bland annat - helt eller delvis - orsakats av plats- eller personalbrist. Det handlar alltså om var tionde fall. Flera av fallen finns i Skåne. När tidningen Sjukhusläkaren tidigare granskade Skånes universitetssjukhus under en tvåårsperiod fann de åtta dödsfall kopplade till platsbrist bara där. Förra året vårdades Vesna Dedukic pappa Tomislav på SUS Lund där man har minskat antalet vårdplatser under flera år. Vi träffas i en park intill järnvägsstationen i Lund. – Han var 70 år och mådde rätt så bra asså, han hade haft en hjärtinfarkt för flera, flera år sen och han var alltid igång och som sagt väldigt aktiv. Han ville aldrig ligga ner, eller sitta han var hela tiden aktiv. I februari fick Tomislav först urinvägsinfektion och sen hjärnpropp. Han skickades mellan hemmet, vårdcentralen och lasaretten i Landskrona och Helsingborg. Men hans tillstånd försämrades. Till slut kom han till akuten på universitetssjukhuset i Lund. Han hade då fått svininfluensa och kunde inte längre andas själv utan behövde respirator och vårdades på akutvårdsavdelningen, infektionsavdelningen, och intensivvårdsavdelningen. – Så fort han blev lite, lite bättre flyttade de honom tillbaka till nån annan avdelning där de inte behövde så mycket tillsyn. Och sen blev han värre igen, och då flyttade de honom tillbaka igen och så höll. På 13 dagar som jag har räknat blev han flyttad 10 gånger från de olika avdelningarna och det tyckte vi var helt hemskt eftersom han mådde dåligt och han fick blåmärken av all flyttning, de ville inte flytta hela sängen, de använde en sänglyft eller vad det heter och han fick blåmärken men de var tvungna att göra så. Efter 20 dagar på universitetssjukhuset dog Tomislav, de sista sex dagarna flyttades han sex gånger mellan avdelningarna. Hans dotter Vesna klagade senare hos Inspektionen för Vård och omsorg, IVO. I myndighetens beslut riktade man ingen kritik mot de medicinska besluten, däremot kritiserade man sjukhuset för att Tomislav flyttats runt så mycket under hans sista dagar i livet. Läkarna angav i utredningen att det var bristen på vårdplatser som gjorde att man var tvungen att flytta Tomislav så många gånger. Vesna såg hur jobbigt det var för hennes pappa: – Och när vi klagade sade de att ja, ni får klaga på politikerna, det är de som bestämmer. Så de kunde inte göra nåt annat. I Region Skånes toppmoderna kontorshus i Västra Hamnen i Malmö träffar vi moderaten Carl-Johan Sonesson som är politiskt ansvarig för vården i Skåne. Han känner inte till detaljerna kring Tomislav men beklagar de incidenter som inträffat på grund av platsbrist och överbeläggningar. Han tror inte att lösningen är fler platser, utan att det handlar om att utnyttja de platser man har bättre. – Utvecklingen är på det sättet att man kan göra mer och mer saker över dagen, öppenvård istället för slutenvård. Medelvårdtiden har ju drastiskt minskat i hela västvärlden. Det är klart att har man en teknikutveckling så ska man ju inte behålla en sjukhusstruktur som vi hade igår utan då måste vi också anpassa sjukhusstrukturen till det nya. Men nu är det ju så att både socialstyrelsen, arbetsmiljöverket och Inspektionen för vård och omsorg har riktat omfattande kritik mot akutvården i Skåne, där de säger att det finns för få platser och att besparingarna har gått för långt. Ligger det inte nåt i den kritiken? – Jo när det gäller akutsjukvården har vi sett att trycket blivit väldig mycket högre sedan 2009 har det ökat med 40% och jag tror att det är lika över Sverige, att söktrycket till akuten ökat, och det är ju långt över demografin och befolkningen har utvecklats, och varför gör man det ja det är nåt i den moderna människan att man går till akuten istället för till sin vårdcentral. Just nu pågår ett arbete med att bygga ut hemsjukvården och primärvården i Skåne för att färre patienter ska åka in till akuten. Carl-Johan Sonesson tror inte att problemet med överbeläggningar handlar om pengar. – Det är väldigt svårt att se att det skulle vara resurstilldelningen aggregerat som det är fel på. I sådana fall är det inom ramen för respektive sjukhus som man skulle ha fördelat på ett annorlunda sätt, men då får du ställa den frågan respektive sjukhusledning hur man gör de prioriteringarna. Så vi frågar ledningen för Skånes universitetssjukhus om platsbristen som uppmärksammats gång på gång både i medier och av olika tillsynsmyndigheter. Förvaltningschef Jan O Eriksson och chefläkare Marie Ekberg berättar att de under förra året inledde ett stort arbete för att komma tillrätta med platsbristen, bland annat genom närmare samarbete med vårdcentralerna så att folk inte ska komma till akuten i onödan. Att bli effektivare inne på sjukhuset ingår också i handlingsplanen: Jan O Eriksson: – ...där vi försöker se över alla delar av vårdflödet från det att patienten kommer till akuten, till hur vi jobbar inne på akutmottagningarna och samarbetet mellan akuten och vårdavdelningarna och arbetet inne på vårdavdelningarna för att optimera vårdarbetet som leder i så fall till ännu bättre vård med ännu kortare vårdtider allt i akt och mening att försöka se till att vårdplatstillgången räcker och det arbetet har gett ett visst resultat men det är långt ifrån färdigt. Marie Ekberg – Ja, jag instämmer, vi ser ju allvarligt på de här händelserna som har inträffat relaterat till vårdplatsbrist och det har, som Jan säger, vidtagits en rad åtgärder men det finns säkert mer att göra. Ja, både sjukhusledning och landsting har jobbat för att komma tillrätta med platsbristen. Och under förra året minskade överbeläggningarna på sjukhuset. Men åsikterna går isär om vilken effekt arbete haft. På canceravdelningarna där Nils Wilking är verksamhetschef säger han att det har blivit bättre: – Det har skett en klar förbättring och den satsning man har gjort och som pågår med palliativa vårdplatser och avancerad hemsjukvård tycker vi har gett klara resultat. Åtta trappor upp, på den akutkirurgiska avdelningen träffar vi kirurgen Thorarinn Gudmundsson. Han har jobbat här i tio år och upplever att platsbristen snarare förvärrats under senare tid. Vi sätter oss i avdelningens fikarum, med vid utsikt över Lund. – I mina ögon, de åtgärder som görs nu har ingen effekt överhuvudtaget, det känns som att de som styr har liten aning om vad som händer inom verksamheten. Ja, politiker och chefer talar om att effektivisera flödena medan personal på golvet säger att det behövs fler vårdplatser och personal. Samma sak hör vi i alla städer vi besöker. Sjukvården har blivit effektivare och behandlingarna går snabbare idag än tidigare. Samtidigt vittnar många läkare och sjuksköterskor om att det saknas vårdplatser här och nu. Till exempel kirurgen Thorarinn Gudmundsson: – Man måste ta hänsyn till att populationen blir äldre, det blir fler som behöver under en kortare tid inläggning på sjukhus för att kunna ha ett värdigt liv hemma, man kan inte skicka hem patienter som man vet kommer att komma in om några dagar igen bara för att det är platsbrist och det händer ideligen. Så hur löser du den här ekvationen här på golvet med fler sjuka patienter och färre platser? – Jag blir allt mindre läkare och allt mer strateg. Jag vet var det finns platser där jag kan trycka in patienter, jag tar risker vad gäller patientsäkerheten också. Stor del av min tid går ut på att hitta platser. Det går så långt att har fått stryka planerade operationer på grund av att det inte funnits plats på grund av att det inte funnits plats för dem att komma in dagen efter. Även Helsingborgs lasarett har under flera år dragits med överbeläggningar och patienter som placerats i korridorer i brist på lediga rum. Förra året fick de betala 2 miljoner i vite till Arbetsmiljöverket. Efter det införde ledningen ett förbud mot att lägga patienter i korridorer. När sängarna på en avdelning är fulla får man inte ta emot fler. Resultatet är att många patienter blir kvar på akuten. Lungläkaren Charlotta Berling behandlar patienter med lungcancer och kol. Här på lungavdelningen blev det lugnare efter korridorsförbudet, men när hon gör arbetspass på akuten ser hon baksidan av förbudet: – Vi tycker ju att det är helt värdelöst ur patientsäkerhetssynpunkt och även för personalen, det är ju både sköterskorna och vi läkare som drabbas av detta. när de ligger på akuten är det helt omöjligt att ha bra koll på patienter som ligger i rum med så lite personal. Man har ju bättre övervakning av patienterna om de ligger i en korridor på en vårdavdelning där det hela tiden finns personal som passerar. Så ur patientsäkerhet så är det mycket bättre att ligga i korridor på en avdelning. Kjell Ivarsson är divisionschef för bland annat Helsingborgs lasarett: – Jag har en tydlig uppfattningen att vi ska inte ha patienter alls i korridorer, patienterna ska komma till rätt från början, (det behöver vi arbeta med på olika sätt,) vi behöver arbeta dels internt på sjukhuset för att effektivisera de vårdtider vi har men det kräver också ett stort samarbete med primärvård och kommun. Och att man har vård utanför sjukhuset med avancerad sjukvård i hemmet. När Helsingborgs lasarett byggs om kommer man ta bort ytterligare 30 sjukhusplatser. Det ska kompenseras med 12 nya platser vid Landskronas lasarett och en utbyggnad av den avancerade hemsjukvården med 40 platser. Kjell Ivarsson beräknar att det kommer räcka, men läkaren Charlotta Berling är orolig för hur det ska gå: – Som det är nu så upplever jag att vi har för få vårdplatser, helt klart, och skulle man utöver detta ta bort ytterligare 30 vårdplatser... jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna bli en rimlig situation varken för patienter eller personal. Det är helt otänkbart. Vad kommer hända ifall det blir så? – Jag tror ju att det kommer gå ut över patienter, om vi nu inte får lägga upp patienterna i korridorerna ja då kommer det bli massor av patienter på akuten som inte kommer vidare. Det kommer leda till att personal börjar säga upp sig på akuten, det finns inga som kan arbeta under sådana förutsättningar. På många håll i landet har personal redan sagt upp sig på grund av den höga arbetsbelastning som platsbristen skapar. I Uppsala stängde landstinget vårdplatser förra året för att spara pengar. Många anställda sade upp sig i protest. Infektionsläkaren Erik Salaneck samlade in 2600 namnunderskrifter bland personalen mot nedskärningarna. Men landstingspolitikerna stod fast vid sitt beslut. – Ja, vi var ju väldigt upprörda när vi skulle behöva genomgå ytterligare ett stålbad i februari 2013. Erik Salaneck säger att platsbristen på sjukhuset har blivit ett normaltillstånd. – Numera kan det vara så att det egentligen är helt fullt när man går in i natten. Då är man ganska nöjd med att man kanske har ett antal överbeläggningsplatser att arbeta med under natten om man alltså ser till hela sjukhuset. Det är som grodan i hett vatten-analogin, vi har nu vant oss och accepterar en situation som egentligen är ofantligt patientosäker. Erik Salaneck tror att det i längden blir dyrare med färre platser. – Man har visat i vetenskapliga undersökningar att vården är vare sig effektiv eller kostnadseffektiv, alltså det blir dyrt när man har en för hög beläggningsnivå. Man arbetar enligt en princip som är väldigt ovetenskaplig när man belägger upp fullt. Det måste vara några tomma platser för att det ska fungera bra. Plats- och personalbrist leder alltså till dödsfall på svenska sjukhus. I Kalibers granskning av förra årets Lex Maria-beslut så orsakades var tionde dödsfall och allvarlig skada helt eller delvis av plats- eller personalbrist - 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador. Men mörkertalet är stort, Lex Maria-anmälningar görs inte alltid, säger personal vi talat med. – Jag känner till exempel där våra chefsläkare har sagt att “vi har redan Lex Maria-anmält ett liknande fall så vi behöver inte anmäla detta. Och personalen hinner inte alltid skriva avvikelserapporter. Anja Backlund är sjuksköterska vid Helsingborgs lasarett: – Nej, tyvärr inte, vi försöker ju skriva dem men det är ju det man prioriterar sist egentligen för man försöker prioritera att ta hand om patienterna först. Rafael Saers, sjuksköterska på Gävle sjukhus: – Jag tror att det finns ett ganska stort mörkertal där folk inte hinner skriva avvikelser på arbetstid. My Morin, sjuksköterska på akuten på Södersjukhuset i Stockholm: – Såna skulle vi ju egentligen kunna skriva varje timma, det gör vi ju inte, det har vi ju inte tid till! Vi återvänder till Åmot, norr om Gävle, där Maja och Mattias Sundqvist fortfarande undrar vad som hände när deras 11-årige son Fredrik dog. Vi går igenom pappren från sjukhuset. – Vi åkte in för att han hade ont i höften och då skulle vi ju bli bra. Vara kvar ett par dagar och sen åka hem. Fredrik dog i blodförgiftning som inte behandlades i tid, bland annat därför att det var platsbrist på infektionskliniken. Omhändertagandet av Fredrik Sundqvist var oacceptabelt långsamt, säger Socialstyrelsen, som riktade skarp kritik mot Gävle sjukhus efter händelsen. Vi bläddrar i Socialstyrelsens beslut, och läser: – “Bristerna omfattar både kompetens, kommunikationsförmåga, organisation, rutiner och ansvarsfördelning.” – Det står ju mycket fint sådär om vad som ska göras, men som ändå känns som att det är lätt att skriva en sak. Hur är det sen i praktiken och hur har det blivit sen? På Gävle sjukhus tar Roger O Nilsson emot i en konferenssal. Han är divisionschef i Gävleborg landsting och ansvarig för vården på sjukhuset där Fredrik dog för tre år sen. Han säger att man det senaste året har gjort flera saker för att komma till rätta med överbeläggningarna på sjukhuset. – Vi har bättre processer, vi har också dagliga kommunikationsmöten, vi följer vårdplatssituationen dagligen vilket gör att vi har en bättre kontroll på vårdplatssituationen dagligdags och veckovis. Vi frågar om fallet med 11-årige Fredrik Sundqvist. – Är det ett specifikt patientfall så skulle jag vilja ha de frågorna så får vi ta det i en annan intervju i såna fall. Roger O Nilsson vill ta reda på mer så vi återkommer efter några veckor. Divisionschefen förnekar först att det skulle ha med platsbrist att göra… – Platsbristen i sig har ingenting med den här tragiska situationen att göra... Han ligger på akuten, det finns inte plats på infektionsavdelningen, det finns inte något isoleringsrum på barnkliniken. Det är de två avdelningar där man kunde tänkt sig att han skulle vårdas. Bidrog inte det till att man inte kom igång med den vård som han behövde? Han blir liggande kvar på akuten i väntan på att transporteras till en annan avdelning. – Det är en faktor som spelar in, det är korrekt. Men det är också att man inte - för det framgår i händelseanalysen där mina medicinare säger, det är det här vi står dagligdags inför att göra prioriteringar - hade man förstått allvaret som var. Men om jag minns rätt så fick också vissa av de här läkarna kraftig kritik utifrån händelseanalysen vi ändå visade på där det brast. För vi har gjort rutiner för att vi inte ska hamna i samma situation igen, vilket vi nu följer, där vi nu har rutiner. Hur ska man kommunicera, vilken är det som har ansvar för, hur går inläggningen till. Här brast vi. Här brast vi i den här situationen. Så är det. Vi brast i omhändertagandet totalt sett. Maja Sundqvist: – På ett sjukhus ska det finnas resurser. Det är ju deras jobb, det är därför vi är där det är därför vi ska få hjälp. Då ska man inte behöva vänta så hemskt för att få tag på folk.Och vilken dag det än är då ska det finnas folk, de ska inte dra ner något. Saker kan inträffa fast det är helg, fast det är kväll, dag, natt. Då borde det finnas det där rummet eller fler rum som man har kvar. Och folk framför allt. I dagens Kaliber har vi undersökt konsekvenserna av plats- och personalbrist på landets sjukhus. bland förra årets Lex-Mariabeslut hittade vi 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador som helt eller delvis orsakats av brist på sängar eller personal. Reportrar och producenter: Anna Iversen och Maja Lagercrantz Exekutiv producenter: Annika H Eriksson och Thomas Björklund Nästa vecka fortsätter granskningen om platsbristen på svenska sjukhus.
De har inga läkarlegitimationer. De får inte kalla sig läkare och inte ta emot patienter och behandla dem för svåra sjukdomar som cancer. Ändå fortsätter kända stoppade läkare att sprida ogrundad kunskap och behandla cancersjuka patienter. I dagens program fortsätter kartläggningen av cancerbehandling utanför den gängse vården. Frågan är hur det kommer sig att personer utan läkarlegitimation kan fortsätta med sin tveksamma verksamhet. Erik Enby blev av med sin läkarlegitimation 2007 men han är fortfarande aktiv och erbjuder sig att ta emot Kropp & Själs reporter för cancerbehandling. Han säger att cancer är en svamp och att den kan behandlas med infektionshämmande medel. En annan kontroversiell före detta läkare är inom ett par veckor på väg till Sverige. Tullio Simoncini är fråntagen sin rätt att arbeta som läkare i Italien, han är dömd för dråp och bedrägeri kopplat till hans cancerbehandling, men det hindrar honom inte från att ta emot patienter från hela Europa och ge konsultationer i Sverige. Gäster i studion är Tina Dalianis, professor i tumörvirologi vid Karolinska institutet, Anders Alexandersson, jurist vid Inspektionen för vård och omsorg och Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi
Överbelagda förlossningsavdelningar och personal som går på knäna - och barn som mist livet i samband med födseln. Kaliber har under hösten berättat om de brister i förlossningsvården sjukhusen själva anmält. Men vad händer med de misstag sjukhusen själva inte rapporterar? Redaktionen har också följt upp reportaget om den då 11-årige autistiske "Elias". När hans mamma ifrågasatte kommunens erbjudande om ny skolplats 35 mil hemifrån, tvångsomhändertogs han och skjutsades iväg med polis. Idag är han 14 år och kan själv berätta om det som hände. I två reportage följer vi den här veckan upp tidigare granskningar. Nya fall av allvarliga skador i förlossningsvården - som inte anmälts av vården. Och vad hände med 11-årige autistiske Elias som tvångsomhändertogs och som vi berättade om 2010? Kaliber följer idag upp två tidigare granskningar. För några veckor sedan sändes vi två program där vi granskade den svenska förlossningsvården. Vi gick igenom Lex Maria-anmälningar från de senaste åren och kunde visa hur platsbrist, stress och underbemanning brister inom fosterövervakningen bidragit till att barn skadats eller till och med dött under de senaste åren. Men idag kan vi berätta fallen so inte anmäls. När det sker en allvarlig vårdskada ska det anmälas enligt lagen om Lex Maria. Vården ska sedan utreda skadan för att förhindra att samma sak sker igen. Och rapportera till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men vi har hittat fal som inte anmälts enligt Lex Maria. Trots att det finns läkare som bedömer att det handlat om en vårdskada som hade kunnat undvikas. Det handlar om barn som fått hjärnskador i samband med förlossningen. Vi börjar i Lund. December 2013. På parkettgolvet kryper Linnea 2.5 år. Det var bara några veckor sedan hon lärde sig krypa. Sakta men säkert tar hon sig fram över golvet till pappa Per som sitter i soffan med utsträckta armar. Linnéa, en envis men oftast glad 2.5 åring har en brun tofs på huvudet och tecknar med händerna för att göra sig förstådd. Men på en digital fotoram i familjens hall visas bilder av Linnéa när hon är nyfödd. Linnea ligger nedkyld, har en massa slangar i sig och är svullen. – Det där är det kändes som en chock. Jag såg henne där första gången också. Jag vaknade upp några timmar senare och då hade de redan sövt ner henne och kylt ner henne. Några timmar efter att Linneas föräldrar Tina Lindman och Per Fredlund kommit in till förlossningen i Lund 2011, för att föda sitt första barn, kopplas Tina bort från den maskin som övervakar Linneas hjärtljud i magen. Tina behöver gå på toaletten. Men innan dess har Linneas hjärtljud varit avvikande, hon har bajsat i fostervattnet och Tina har feber. När fosterövervakningen kopplas upp igen efter toalettbesöket är Linneas hjärtljud så dåliga att läkare beslutar om ett snitt. När Linnea föds andas hon inte. – Asså jag kommer ihåg när jag vaknade upp från narkosen. Var då ju Per där och hans syster hade kommit och hon hade tagit ett foto på Linnea. Och jag kommer ihåg att jag såg bilderna, men tänkte att hon lever inte. Jag tänkte att jag är den enda som har förstått att hon inte lever för jag tänkte att Per inte förstod det för de stod ju där och sa att du har ju fått en flicka. Jag kommer ihåg den paniken att hon lever ju inte. De har inte förstått att hon inte lever. och sen när den chocken väl la sig så började jag tänka att allt gick bra och allt har löst sig men så innan jag hade träffat Linnea så kom ju en läkare in från neonatal och berättade då om att de hade kylt ner henne för att det var risk för att få hjärnskador och sånt. Linnea kyls ner för att minska risken för hjärnskador och när hon är fyra dygn görs en magnetkameraundersökning av hennes hjärna. Tina och Per får besked om att man inte kan hitta några tecken på hjärnskador i nuläget. Men månaderna går. Upprepade besök inom vården. När hon är 10 månader vill barnhabiliteringen att bilderna från den magnetkameraundersökning hon gjorde vid fyra dagars ålder ska granskas igen. Nu blir bedömningen en helt annan. Det finns tecken på syrebristrelaterade hjärnskador. -- Och det kändes, det var ju inte…man hade ju träffat Linnea precis innan men bara man fick reda på det så plötsligt blev det väldigt konstigt att veta att hon har en fysisk skada i hjärnan som egentligen har funnits där hela tiden. Läkarna bedömer att Linnea har en cp-skada. Efter förlossningen ansökte Tina och Per om ersättning till Linnea hos Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag Patientförsäkringen LÖF som betalar ur ersättning för skador inom vården som de bedömer som undvikbara vårdskador enligt patientskadelagen. I våras kom beslutet. Linnea har rätt till ersättning. Tre läkare har gjort bedömningar. En av LÖF:s läkare gör bland annat bedömningen att fanns tecken på att Linnea riskerade syrebrist flera timmar innan hon förlöstes. En annan menar att det var fel att koppla bort CTG-övervakningen som mäter hjärtljud vid Tinas toalettbesök. Hur var det att få det beskedet då? – Ja man grät…Ja men grejjen var ju att det hade inte behövt hända. – Ja även om det var det svaret man kanske ville ha så är det rätt jobbigt att få det för då tänker man att fan varför gjorde ni inte som ni skulle… Men samtidigt som Patientförsäkringen gjort bedömningen att det är en undvikbar vårdskada så har Skånes universitetssjukhus i Lund inte anmält det som hände Linnea enligt Lex Maria. Något Per och Tina tycker de borde gjort. – Vi vill ju inte att det här ska drabba någon annan. Sen vet vi ju att det går ju inte dra tillbaka tiden så det blir bra med Linnea men det är på något vis att de tar det på allvar detta är ju en jätte hemskt grej och det är ju något de borde ändra på och det borde vara bra för de själva också ifall detta skulle hända igen. Andreas Herbst är verksamhetschef vid Kvinnokliniken i Lund. Han jobbade inte där när Linnea föddes, men har snabbt satt sig in i ärendet för att kunna svara på våra frågor. – Mitt spontana intryck är att det här inte är självklart att det borde ha Lex Maria anmälts. Därför att när jag ser på ärendet så är det inte för mig uppenbart att här har varit en vårdskada som har varit möjlig att undvika. Jag säger inte att det hade varit fel att göra en Lex Maria-anmälan men min bedömning är att det är inte ett sånt här självklart fall att man absolut borde ha gjort det. Andreas Herbst vill inte kommentera detaljerna i ärendet, men menar att det är rutin att koppla bort övervakningen av hjärtljud vid till exempel toalettbesök, om det inte redan är tydligt att något ytterst allvarligt är på väg att inträffa. Efter Linnea föddes tog det fyra månader för kliniken att göra en intern avvikelserapport, något som generellt ska göras så snart som möjligt enligt Andreas Herbst. I det här fallet gjordes det först efter att föräldrarna ansökt om ersättning hos Patientförsäkringen LÖF. – Jag vill inte recensera eller lägga värderingar i hur man handlade det fallet eftersom jag bara har tillgång till journalhandlingar och inte vet hur man resonerade den gången. Men kan du förstå att föräldrarna tycker det är konstigt att man gör en avvikelserapport först när de har gjort en ansökan till patientföräskringen? – Det kan jag förstå. Varför det? – Jag kan förstå att man som föräldrer tycker att det inte är patientens sak att påpeka avvikelser för oss i sjukvården. Patientförsäkringen LÖF har gett Linnea rätt till ersättning. Men besluet kom i Maj 2013, två år efter förlossningen. – Jag har inte läst svaret från LÖF men det är klart att...bedömer de att det är en undvikbar vårdskada så är det klart att då finns ju skäl att rannsaka sig. Vad tänker du göra nu? – Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. Vad vill du diskutera? – Handläggningen av fallet. Pelle Gustafsson är chefläkare på Patientförsäkringen LÖF. Han tycker att fall som handlar om barn som fått hjärnskador under förlossningen och som blivit beviljade ersättning från LÖF enligt patientskadelagen borde vara anmälda enligt Lex Maria – Nej för att är det så pass allvarligt att det hamnar hos oss och blir…, men så är det så gott som alltid en händelse som är så pass allvarlig att den faller under vad som ska anmälas till Lex Maria eller enligt Lex Maria. Om det inte gjorts då. Vad tänker du kring det? – Nej det är inte bra. Det enda sättet att bli bättre att lära sig och få upp det här till ytan och kunna ta itu med det det är att vi pratar om det och pratar vi om sådana här saker vid sina rätta vad det egentligen är frågan om så är det Lex Maria anmälan punkt slut. Och Tina och Per i Lund är inte ensamma. 2010 föds en pojke på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Förlossningen slutar med ett kejsarsnitt efter att pojken visat tecken på att må dåligt i magen. Pojken är livlös och drabbas på grund av syrebristen av en cp-skada. Föräldrarna vill själva inte vara med i programmet, men vill att vi berättar om deras anmälan. De tycker, precis som Per och Tina i Lund, att det som hände deras son borde anmälts enligt Lex Maria. Sonen har liksom Linnea fått rätt till ersättning från Patientförsäkringen LÖF, En läkare gör bedömningen att han borde förlösts tidigare och att "hela skadan är en följd av den felaktiga behandlingen under förlossningen". Men inte heller här har en anmälan enligt Lex Maria gjorts. Axel Ros chefläkare inom Jönköpings sjukvårdsområde säger idag att en sådan borde gjorts. -- Det var inget medvetet beslut att inte anmäla utan det var helt enkelt så att det här tragiska fallet inte uppmärksammades som ett fall som skulle anmälas enligt Lex Maria. Nej det kom inte till kännedom till chefer eller chefläkare som då arbetar som ett ärende som skulle anmälas. Vad tänker du om det? – Nej det var inte bra. Sånt som är allvarliga vårdskador som uppmärksammas i vården ska utredas så att man försöker ta reda på varför det händer så man kan vidta åtgärder och sen ska det anmälas enligt lagen till Socialstyrelsen var det då IVO är det nu. Syftet med en Lex Maria-anmälan är alltså att uppmärksamma allvarliga fel i vården, så att de inte händer igen. Och det finns ett krav på att anmälan ska göras inom två månader från att någonting har inträffat. – Ja, det är ju för att det är ju angeläget att man får in de här utredningarnai rimlig tid, utredningens kvalitet gynnas ju av att man utreder i nära anslutning till händelsen. Gunnar Moa är avdelningschef och sitter i ledningen för Inspektionen för Vård och Omsorg, som har tillsynsansvar för sjukvården. – Vad kan det som du ser det få för konsekvenser om man anmäler sent? – Ja, ett problem om man anmäler sent och utreder sent i förloppet, då har man ofta svårare att göra en kvalificerad utredning eftersom det kan ju bygga på att…att man får tag i den personal som har varit medverkande och att man har minnesbilder av händelsen kvar, att dokumentation går att få tag på och så vidare så att…återigen, utredningen gynnas ju ofta av att man kan göra den i nära anslutning till händelsen. När något gått allvarligt fel inom vården ska vårdgivarna alltså anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg inom två månader. Vi har hittills hört om fall där det här inte gjorts över huvud taget. Men Kaliber kan också visa att många av de anmälningar som görs inte kommer in så fort som riktlinjerna kräver. Vi har begärt att få ta del av samtliga Lex Maria-anmälningar rörande förlossning som inkommit till IVO under 2012 och fram till september 2013. Och när vi går igenom de 70 anmälningar som vi får ut så kan vi se att den absoluta majoriteten har kommit in för sent. 60 av anmälningarna har inkommit mer än två månader efter att händelsen inträffat. I 39 fall har det tagit mer än 5 månader. Och i 7 fall har det tagit mer än ett år. . Gunnar Moa på IVO igen: – Jag kan inte säga hur pass representativt det här är för alla våra Lex Maria-anmälningar, men det är ju naturligtvis angeläget för oss att vi ständigt håller ögonen på det här så att utredningarna genomförs inom rimlig tid. 2.5 åriga Linnea i Lund lärde sig för några veckor att krypa och kan med hjälp av att teckna med händerna göra sin vilja hörd. Men hon kan inte äta som andra barn i hennes ålder, maten måste vara puread och ju äldre hon blir desto tydligare blir skillnaderna mellan henne och andra barn säger föräldrarna Tina och Per. – det handlar inte om att vi inte är glada för Linnea som hon är. Vi är överlyckliga och vi ser jätte mycket framsteg hos henne nu att hon har börjat krypa eller hasa sig fram det är fantastiskt och det är ofta jag kan sitta nu och titta på Linnea och gråta för att jag kan se att hon….alltså att hon kan krypa det är nog så mycket större för oss än för någon annan som har ett barn som börjar krypa. J Det är liksom inte det att vi inte ser framstegen men det finns ändå ett berg med massa annat som gör livet jobbigt liksom. För oss och för Linnea. Och även om Linnea nu fått ekonomisk ersättning så kan inte Per och Tina släppa att ingen Lex Maria gjorts om Linneas förlossning. – Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre. Den ekonomiska ersättningen har hon ju fått från patientförsäkringen eftersom de har godkänt skadan så det är ju en sak och det är ju självklart också viktigt för oss och för Linneas del men jag tycker det andra är lika viktigt liksom om inte viktigare… Reporter Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Reporter Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Under hösten har det debatterats mycket om skolan och skolgången för barn med särskilda behov. Ett av våra tidigare program har nu fått ett stort genomslag i sociala medier. Det handlar om en pojke med autism som tvångsflyttades när skolan i Torsby inte klarade av honom. ”Elias har diagnosen autism och det medför svårigheter i samspel med andra, svårigheter att kommunicera.” – Han tycker om att måla på väggen, jag har försökt att dölja det med tavlor, berättar Elias mamma Stina. Hösten 2010 visar Stina mig sonen Elias rum i Torsby. Ett typiskt pojkrum: Lampan, klockan och gardinerna har döskallemönster. – Han gillar döskallar. I hyllan ligger leksakerna kvar. Men Elias är borta. Och han ska aldrig komma tillbaka till det här rummet ”Han har diagnosen ADHD. Det betyder att han är impulsiv, överaktiv.” Den här är hämtat från ett reportage i Kaliber 2010. Inspelningen om Elias diagnoser är från Förvaltningsrätten där det bestämdes att då 11-åriga Elias skulle tvångsomhändertas och flyttas från Torsby till en skola i Linköping - 35 mil från mamma ”Stina”, morföräldrarna och katten Tyson. – Här är hans sovrum. Hemma hos morföräldrarna i Torsby visar Elias morfar var Elias brukade sova när han hälsade på. – Han är ju väldigt fäst vid mig, han har tytt sig mycket till mig. Han ringer hem och säger att han vill hem. Det är jobbigt. Vi kan inte se att det är något fel på pojken så att han ska kastas ut ur kommunen. – I det här klassrummet där det lyser gick han då. Det gick ganska bra tills han började fyran. Är det just det här med flytt, byte av miljö som blir jobbigt för honom? – Ja, och byte av människor. Hen bytte ju både klass och klassföreståndare. De tre första åren gick det förhållandevis bra i skolan. Han hade en egen stödperson som var med honom även på rasterna. Men stödpersonen drogs in. Och i fyran funkade det inte längre. – Då eskalerade det och han började må sämre. Det funkade inte på fotbollsträningen och han hamnade i konflikt med andra barn, han behövde verkligen hjälp. Så då tvingade jag mig mer eller mindre på Barn- och ungdomspsykiatrin, och de startade en utredning ganska snabbt. I mars 2010 var det klart. Då hade de kommit fram till att han hade autism, adhd, koordinationssvårigheter och ångestsyndrom. Diagnoserna gör att Elias kan börja medicineras. Men medicinen hinner inte ställas in och någon utredning om vad som krävs för att klara skolgången görs inte. Rektorn vill att Elias ska börja i en annan skola och får Socialtjänsten med sig på att placera Elias i en skola i Linköping. Mamma Stina tycker att kommunen borde ordna skolgång närmare. Hon besöker skolan i Linköping men tycker inte att den verkar bra. Den vände sig inte heller till barn autism. Mammans ovilja gör att kommunen bestämmer sig för att tvångsomhändertar Elias enligt den andra paragrafen i LVU lagen om vård av unga. En paragraf som handlar om missförhållande i hemmet. Vanligtvis brukar det innebära att föräldrarna slår sina barnen eller missbrukar för mycket. Men i det här fallet var det mammans citat ”negativa eller i vart fall tveksamma inställning till specialskola ” slutcitat som enligt domen utgjorde ett sånt missförhållande. Joar Berglund var rådman i förvaltningsrätten: – I det här fallet var det väl egentligen det att hon inte ville gå med på den här speciella skolformen då som barnets ansågs behöva. Så det var väl en lite udda form av andra paragrafen får man väl säga. Inte det vanliga klassiska. Men om det hade varit så att hon hade sagt att hon gärna flyttade med till Linköping, då hade det inte blivit något LVU? – Nej, förmodligen inte. Varför blev det just den här skolan i Linköping? Den ligger ju ganska långt från Torsby. Flera timmars resa. – Ja, nu frågar du igen någonting som jag inte vet. Jag har ju litat på dem som är inom skolan. I reportaget om Elias kunde vi visa att beslutet om tvångsvård byggde på flera felaktiga uppgifter som kommunen lämnat till domstolarna. Bland annat hävdade kommunen att Elias behövde en specialskola med specialkompetens om Elias diagnoser och att en sån bara fanns tillgänglig i Linköping. Men skolan i Linköping var ingen specialskola som kommunen hävdat. Ingen av lärarna hade heller specialpedagogisk kompetens. Och domstolen kontrollerade inte kommunens uppgifter. Joar igen. – Vi litade på skolans bedömning där. De klarade inte av honom där, utan det behövdes några speciella resurser i pedagogik och vad de nu kan ha därborta i Linköping. Vad är det för speciella resurser då? – Ja, fråga inte mig. Jag kan inte sådant där skolpedagogiskt specialia. Reportaget om Elias sändes 12 december 2010. Jag och kollegan Bo Göran Bodin hade gjort nyhetsinslag till samma morgon. Men kvällen innan smäller det: ”Klockan är tio, nyheter från Ekot: Tidigare ikväll var det en serie explosioner kring en bil i centrala Stockholm… ” En terrorattack på Drottninggatan mitt i centrala Stockholm blir en världsnyhet som slår ut nästan alla annan nyhetsrapportering. Våra nyhetsinslag om Elias blir aldrig sända. Söndagens Kaliberprogram passerar utan något medialt intresse. Men i november 2013 händer plötsligt något. Det nästan tre år gamla programmet om Elias börjar spridas på sociala medier. Det delas tusentals gånger på Facebook, inom en vecka har fler personer klickat sig in till programmet om Elias, än vad som skett totalt sett för något annat Kaliberprogram någonsin. Det plötsliga intresset för gör att vi bestämmer oss för att ta reda på vad som hände med Elias. Det är därför jag nu en kylig decembermorgon 2013 sätter mig på tåget till Kristinehamn. När vi gjorde första reportaget fick vi aldrig prata med Elias. Socialtjänsten i Torsby bestämde att han inte ens skulle få reda på att vi sökt honom. Nu är det därför första gången vi träffas. Elvaåringen, som vi kallar Elias, har blivit 14. – Jag går i åttan… Jag börjar sköta mig mer och mer. Det är viktigt med skolan. Nu ska jag träffa mamma. Mamma Stina har också flyttat till Kristinehamn för att komma närmare sin son. Trots det är beslutet om tvångsvård kvar. I början, under ett år fick Elias inte träffa sin mamma alls. Men efter att de överklagat det, rev Kammarrätten upp torsby kommuns beslut om umgängesbegränsningar Nu får de därför ses en helg varannan helg. I Kristinehamn bor han annars i ett nytt familjehem. Det första sa upp sig. Det andra också. Han har nu fått flytta fyra gånger. Och han går i en ny skola i Kristinehamn som han tycker är bättre än den i Linköping. – Man ska inte klaga, jag får den hjälp jag behöver. Den förra gjorde inte vad den skulle så det blev mycket konflikter där mellan mig och lärarna. Det är bättre här, för här är de så lugna. Vad skulle du helst vilja? – Jag skulle vilja flytta till mamma och bo där och inte ha LVU eller kontakt med socialen överhuvudtaget, men det kan ju inte jag bestämma. Jag ville inte flytta från första början, det gjorde de ju mot min vilja. Kommer du ihåg den där gången poliserna kom och hämtade dig? – Ja, jag trodde att de ljög först. De kom in och satte sig i soffan, sen sa de: Nu ska vi åka. Och jag sa: Nej jag tänker inte åka nånstans. Sen tog de tag i mej. Och jag tänkte att nu ska jag göra morfar stolt och åka dit utan något tjafs. Sen när jag kom dit märkte jag ju att jag inte fick komma tillbaka och hälsa på eller något. De ville ju ha bort mig. De ville inte att jag skulle vara kvar där. Kommunen slängde ut mig. Du lyssnade på reportaget som sändes? – Ja, jag blev väldigt besviken över att de inte sa till mig att ni hade sökt mig. Ett par kilometer från skolan bor mamma Stina. – Jag bor ju i Kristinehamn nu. Det är en helt annan situation nu. Han går i en skola som faktiskt anstränger sig. Hur kom det sig att de bytte skola tillslut? – Det var den nya socialsekreteraren som kom in i bilden, sen dess har det blivit bättre. Det är fortfarande socialtjänsten i Torsby som har hand om Elias ärende. Ärendet kanske ska tas över av den nya kommunen men innan dess vågar inte Stina överklaga LVU-domen. – Jag måste vara stark nog att klara av det, det tar både fysiskt och psykiskt. Anledning till LVU var ju att du var tveksam till den här flytten. Nu har du ju flyttat till dit han är, så då är väl kriteriet för LVU upphävt, kan man ju tänka? – Jo, jag har pratat med dem, det de säger är att jag får göra en omprövning. Men jag tar inte en prövning till med Torsby kommun, då väntar jag till Kristinehamn har tagit över. Stina hamnade i en konflikt med de tidigare socialhandläggarna. De påstod att Elias fungerade mycket bättre i familjehemmen och använde det som belägg för att Stina måste ha brustit i omsorgen. Att Elias hade det bra i de första familjehemmen och den tidigare skolan i Linköping, Stämde inte med vad vi då kunde se att Elias själv skrev på Facebook, där stod att han vantrivdes och ville flytta hem. – Jag brukade ringa hem och grina i telefon och säga att han ville hem. – Han smygringde ju. – Jag såg till att de hade gått ut så jag kunde ringa, sen kom de in och då blev det ett helvete. De skrek ”Du får inte ringa dit, vi har ju gjort upp det, fortsätter du med det får vi prata med socialen.” Vad sa morfar när du ringde? – Jag vet inte, jag hyperventilerade och grät mest. Varför var du så ledsen? – Jag vill ju inte bo där, jag ville bo där hemma. Nu kommer det så dåliga minnen så jag börjar bli ledsen. Vad är det för minnen? – När jag inte fick ringa till någon eller träffa någon, och allt var under bevakning när jag väl fick. Sen den nya handläggaren börjat tillåts Elias ha egen mobiltelefon. Tidigare förbjöds han att prata i telefon med mamman eller morföräldrarna mer än en gång var annan vecka. Och då avlyssnades samtalen av familjehemsföräldrarna som också hade rätt att avbryta samtalen. Beslutet om det förklarar socialtjänsten med att mamman och morfadern var negativt inställda till socialtjänsten och ”för över sin negativa syn på ärendet till Elias” som det står i beslutet. Brev lästes också av socialtjänsten som skickade de vidare efter en ”bedömning om brevens innehåll”. – Vi fick inte prata om hur det var i skolan. Det fick jag instruktioner om – det skulle vi inte prata om. Kommer du ihåg något tillfälle när de gick in och bröt samtalet? – Det var om vi pratade om socialen eller skolan, då bröt de. – Det var för att jag inte skulle få säga vad jag kände, jag skulle inte få tala ut. Kan du berätta om de samtal du ändå fick göra, när de lyssnade? – Har du varit på en anstalt någon gång? De sitter med luren och så är det fullt med vakter. Typ så var det, men de hade en extralur att lyssna i. De satt i en annan telefon och lyssnade och sa till ”app-app-app nu räcker det”. Om jag ringde socialen och de fick reda på det blev de hysteriska. Det fick jag inte göra. Hur mådde du där i det hemmet? – Jag ville inte bo där över huvud taget. Jag gjorde dumma grejer. Jag hotade och rymde mitt i natten. Det blev poliskonflikter. Jag trivdes inte alls. Jag var som en dräng eller nåt, var tvungen att hjälpa till med allt. Det var inget roligt. Skotta snö och klippa gräsmatta. Det var rätt jobbigt, fast det var bra efteråt när man fick träningsvärk och kände att man verkligen hade jobbat. De gånger han i början fick träffa eller prata med sin mamma brukade han reagera väldigt kraftigt. Han blev ledsen, arg eller tom våldsam. Det tolkades av socialtjänsten som att kontakten med mamman var dålig för honom. Själv säger han att han var arg på mamman. Han trodde att det var hon som bestämt att han skulle flytta. – Jag var väldigt arg på mamma, jag trodde hon ville bli av med mig, adoptera bort mig. Det tog ett bra tag innan jag fattade. Stina överklagade två gånger och i slutet av 2011 upphävde kammarrätten Torsby kommuns beslut om att de inte skulle få träffas. Domstolen skrev att det inte funnits fog för att helt inskränka den rätten. – Sen så vann virättegången och jag blev jätteglad. Sen kom nästa beslut att telefonbegränsningen kvarstår och vi får träffas en gång var tredje vecka. Då föll allting för mig, jag pallade inget mer. Stina bröt ihop och hamnade på sjukhus. – Det var den stora chocken, äntligen skulle vi få ha ett umgänge, men nej… Kan du berätta om första gången ni sågs efter så lång tid? – För mig var det ju en chock, han skulle ju snart fylla 13 år, när jag såg honom senast var han elva. Det var ju en tonåring jag träffade, det var inget lite barn längre. Jag hade förväntat mig att jag skulle träffa mitt barn igen, men så var det ju inte. Så jag fick värsta identitetskrisen, det tror jag jag har fortfarande. Är det verkligen min unge som är så stor? Jag har missat så mycket av hans uppväxt och utveckling. Ulf Johansson har varit socialchef i Torsby sen Elias omhändertogs. Han säger att han inte kan detaljerna i det här ärendet. Men att det blivit bättre nu. – Det är också knutet till den mycket konflikt fyllda situationen som rådde. Hade man inte kunnat bryta den situationen tidigare? – Jag kan inte utesluta det, men det kanske behövde sin tid. Det här med telefonbegränsningen som var, att samtalen avlyssnades och kunde avbrytas – varför har man ett sånt beslut? – Jag är förhindrar att gå in på djupet i ett enskilt ärende, men även där är situationen en annan idag. Den dag du får bestämma helt själv vad du ska göra – vad kommer du göra då? – Om jag fick välja skulle jag vilja flytta hem till mina ”homies” i Torsby. Jag har ju några här i Kristinehamn också som är fantastiska och underbara, men betydligt mer i Torsby. Elias och Stina heter egentligen något annat. Reporter Daniel Velasco daniel.velasco@sverigesradio.se Producent Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se
Under det så kallade barnmorskeupproret tidigare i år höjdes varningar för att den ansträngda situationen på många förlossningsavdelningar hotade patientsäkerheten - barnmorskor vädrade sin oro för att allvarliga olyckor kunde ske på grund av underbemanning och platsbrist. Kaliber går i sitt andra program om förlossningsvården tillbaka för att se: blev hotet verklighet? Underbemanning, stress och fulla avdelningar. I våras VARNADE barnmorskor för situationen på förlossningsavdelningarna. Men det var inte bara tomma varningar - Kaliber handlar idag om när det värsta tänkbara händer. Johanna och Christian Stjärnkvist sitter vid köksbordet i sin villa i Smygehuk, bara några hundra meter från Sveriges sydspets. De sista strålarna från eftermiddagssolen lyser upp det vita köket, som är dekorerat med uppmuntrande väggtexter. Johanna har fyra månader gamla sonen Joey under armen. Han har på sig en svart sparkdräkt med som har en slips tryckt på bröstet. – Det klart, man måste ju vara söndagsfin… För fyra månader sedan utspelade sig någon dramatiskt i just det här köket. Joey föddes i somras, men inte på det sätt som föräldrarna hade räknat med. För när Christian ringde till den närmsta förlossningskliniken, så fick han veta att det inte fanns någon plats. – Jag blev ju väckt av dig vid fyra. Och så sa du: ”Nu är det dags, nu får du ringa!”. Så ringde jag och då kom det en telefonsvarare som säger att just nu har vi mycket samtal eller nåt sånt här, vänligen ring senare. Alltså det ska man ju inte ha på ett sånt ställe. Det är ju liksom fel. Ja, så jag ringde ju runt på en tre olika ställen någonting. Och så ska man ju förklara sitt ärende. Det enda stället jag inte behövde förklara mig det var när jag ringde till ambulansen då sa jag: ”Vi ska ha barn, vi ska ha barn nu!” Bra, då kommer en ambulans, sa hon. Svensk förlossningsvård räknas som bland de säkraste i världen. Men ibland går det fel. I förra veckans Kaliber kunde vi höra om hur barn dött eller skadats i samband med förlossningar där övervakningen av barnet brustit. I dag fortsätter vi vår granskning. ”Nu jäser det bland barnmorskor. Under parollen nu är det nog kräver barnmorskor i Göteborg mer resurser till förlossningsvården” ”Nu i eftermiddag har personal på kvinnokliniken i Malmö protesterat mot de senaste besparingsbeskeden. Barnmorskor demonstrerade utanför klinikens entré med plakat” ”I dag samlas Stockholms barnmorskor för en protestaktion utanför landstingshuset …” Under det senaste året har barnmorskor i flera städer demonstrerat mot låg bemanning och brist på plats, som man menade riskerar både personalens hälsa och patienternas säkerhet. ”…en av initiativtagarna är Eva Nordlund, välkommen!” Frågan debatterades i flera forum, här i SVT:s God morgon Sverige. ”– Du säger att ni inte kan erbjuda patientsäker vård. Hur menar du, är det här alltså direkta risker för kvinnor och för barnen? – Ja, alltså vi gör ju allt. Vi gör absolut det yttersta för att det ska bli så säker vård som möjligt men när det är för stressigt, när det är för fullt, när vi inte hinner med så är det klart att det händer saker, även om kvinnor och barn inte dör eller blir allvarligt skadade så kan det hända saker som vi tycker är onödiga” I dagens Kaliber talar vi med några av de som på nära håll upplevt vad brist på resurser inom förlossningsvården kan innebära. Och vi ställer en obehaglig fråga. Kan det ändå vara så att knappa resurser inom förlossningsvården redan har fått den allvarligaste av alla tänkbara konsekvenser: Att barn dör eller skadas på grund av brist på plats eller personal? Jag sitter hemma hos Sofia Wickstrand Linhem, som har arbetat i sju år som barnmorska på Östra Sjukhusets förlossningsavdelning, som tillhör Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. – När jag började arbeta där så var jag väldigt intresserad av mitt yrke och väldigt fokuserad på mitt yrke för att man är ny och man kan ingenting och sådär. Så då upptar ju det allt. Men sen ju mer man lär sig desto större roll spelar ju arbetsmiljön också och villkoren, uti vilka man arbetar. Och det tycker jag har gått käpprätt åt skogen faktiskt. Antingen är det jag som upptäckt hur det faktiskt förhåller sig, eller så har det blivit förändrade villkor, det kan jag inte säga. Men jag hade känslan av att man möter en människa i taget och så är man med den människan i den människans födande och tillblivande. Så är det inte. Sofia Wickstrand Linhem menar att det är solklart att förlossningsvården på Sahlgrenska är underbemannad, men att budskapet från ledningen är att ansvaret ligger på barmorskorna. – Uppåt framåt, maximera, utveckla, driv, omarbeta, stå på tårna, vill-vill-vill. Inga marginaler, bara utrymme för det som absolut exakt måste göras. Ingen tid till reflektion, inget utrymme för reflektion om det inte händer något och hända något då innebär det ju att någon dör eller så då. Det funkar inte för mig att vara barnmorska utifrån de villkoren. Arbetsförhållandena på Sahlgrenska universitetssjukhuset har varit i strålkastarljuset under lång tid. I slutet på 2011 infördes ett anställningsstopp under ett antal månader, som innebar att ett stort antal vikarier fick sluta. Ungefär samtidigt skar man ner på antalet vårdplatser både på förlossningsavdelningen och på BB. I mitten på 2012 upplevde huvudskyddsombuden att arbetsmiljön var så undermålig att de valde anmäla det till Arbetsmiljöverket, som konstaterade en rad brister. – I sammanhanget så har vi en ansträngd situation och har haft det länge inom obstetriken det vill säga förlossning och nyföddhetsvård. Henrik Almgren, som är chef för kvinnosjukvården på Sahlgrenska universitetssjukhuset, håller med om att det är en tuff situation för personalen på Sahlgrenskas förlossningsavdelningar. – Och det är mycket relaterat till arbetsmiljöfrågeställningar med hög arbetsbelastning och ett högt tempo. Vad är anledningen till det här? – Ja, framförallt så handlar det ju om antalet förlossningar. Vi har ett ökat inflöde…eller antalet förlossningar ökar konstant inom Sahlgrenska universitetssjukhusets upptagningsområde samt i allmänhet en allt snävare resurstilldelning, det vill säga budgeten är knapp och pengarna eller ekonomin ska räcka till för detta och då har vi verksamheter som har snålt med resurser. Obstetriken har kommit att bli drabbat mycket på grund av ett kontinuerligt effektiviseringsarbete och ökade volymer. Effektiviseringsarbete, vad innebär det? – I detta sammanhang så handlar det om att vi driver förbättringar för att göra samma mängd arbete med bättre resultat men med mindre insats. Det vill säga mindre ekonomiska ramar. Mindre personal? – I vissa fall så handlar det om att bemanningen har minskat ja. Det är mindre personer som ska göra mer egentligen? Är det det du säger? – Jag säger såhär…vi bemannar det enligt plan. Vi följer våran budget. Sen kan man alltid diskutera och det arbetar vi intensivt med och det är att utreda vad är en tillfredsställande bemanning. Henrik Ahlmgren säger att de just nu utreder huruvida bemanningen på Sahlgrenska är tillräcklig eller inte, genom att jämföra bemanningen på sina förlossningsavdelningar med andra större sjukhus i Sverige. Men för Sofia Wickstrand Linhem är det uppenbart att förlossningsavdelningen på Östra Sjukhuset är underbemannad. Och hon berättar att det har lett till situationer där hon varit orolig för patienternas säkerhet. – Oron och sen lättnaden över oh…livmodern var sammandragen…oh vilken tur. Och det gör mig väldigt orolig när det handlar om tur och inte mitt arbete. ”Det var ju tur att den här kvinnans livmoder hade en goda smaken att hålla sig sammandragen efter förlossningen.” Det var ju tur. Det vill jag kunna känna utifrån att jag har gjort mitt arbete på ett sätt som jag vet är bra. Efter man har fött barn så finns det ju risk att livmodern inte håller sig sammandragen och då om den slappar så öppnar sig såret efter moderkakan och då kan man blöda saftigt mycket. Det är ju då man kan blöda livet ur sig. Och det händer. Och händer det att livmodern har börjat att slappa så måste man stå där och knåda ihop den tills den drar ihop sig. Och om man står och väntar på att någon ska kissa på ett annat rum så…det kan hända. Det är en oro. Det har inte hänt mig. Och det var väl tur. Den här typen av vittnesmål är inte unika för Sahlgrenska. Kaliber har pratat med barnmorskor från flera håll i landet som vittnar om en arbetssituation som är så ansträngd att den går ut över patienternas säkerhet. Flera berättar att det ofta inte finns tid till att göra rutinkontroller så ofta som riktlinjerna kräver, som att lyssna på hjärtljud eller klämma på nyförlösta kvinnors mage, för att försäkra sig om att det inte uppstår en blödning. Patientsäkerheten har också varit ett ledord i det så kallade barnmorskeupproret, som i våras mynnade ut i protester på flera håll i landet. Vi ville ta reda på mer. Har brist på resurser fått några konsekvenser för patientsäkerheten? Kaliber har gått igenom Lex Maria-anmälningar, alltså de anmälningar som sjukhusen själva är skyldiga att göra när något har gått allvarligt fel inom vården. Det handlar om ett 90-tal anmälningar från de senaste åren. Vi läser också sjukhusens egna analyser av händelserna, samt beslut från myndigheten som har tillsynsansvar – vilket tidigare var Socialstyrelsen, men numera Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Och vi hittar flera fall där barn har dött, och där det konstaterats att hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården. Från förlossningsavdelningar på olika håll i landet kan vi läsa om till exempel hur ”den kaotiska situationen på förlossningen” och ”avsaknad av fysiska rum” var bidragande orsaker till att en kvinna som bedömts vara en riskpatient, inte fick vård i tid. – Och överläkaren konstaterar i samma fall att det försenade omhändertagandet sannolikt bidragit till den tragiska utgången. Vi kan läsa om hur en kvinna med lunginflammation inte fick komma in till förlossningen på grund av platsbrist. Och om hur två barnmorskor ensamma hade ansvar för 24 kvinnor var av flera var sjuka och behövde tillsyn. – Jag läser högt här… ”Erfarna sjuksköterskor slutar då de inte längre anser kunna ta ansvar för den höga belastningen”. De drabbades namn är anonymiserade, och vi kan inte fråga dem om hur de upplevde situationen. Men vi har träffat andra som har en väldigt konkret bild av vad brist på resurser inom förlossningsvården kan innebära. Ja, nu står vi här i erat kök. – Ja. Här står vi. Vi är tillbaka hos Johanna och Christian Stjärnkvist i Smygehuk. – Händelsecentrum är ju då till höger om vår spis. – Ja, vid den trygga diskbänken. Det var i mitten på juli som deras son Joey skulle födas. Men på den närmsta förlossningskliniken i Ystad var det fullt, liksom i Malmö. – Helt otroligt chockartat Det är så många tankar och känslor som far igenom en. Först när man känner att det är dags att ringa då känner man att genom att man får höra att ”vi har en plats här för dig, kom in”, omhändertagen. Men när man får beskedet: ”det finns ingen plats här för er”. Jaha?! Man känner sig otroligt utlämnad. I den stunden när man har så ont och känslor och tankar väller upp i en, då ska man inte behöva mötas av det: ”Här finns ingen plats! Du kan inte föda ditt barn här. Och du kan dessutom inte föda ditt barn på det andra sjukhuset. För där finns inte heller plats.” Efter att ha ägnat fyrtio minuter åt att ringa så fick Christian besked att det fanns en plats i Lund, en timme bort. Men då hade redan Johannas värkar blivit så kraftiga att de inte vågade ge sig iväg. – Alltså den här första tanken var att…nejnejnejnejnej…det händer inte nu, det händer inte. Nejnej, det är bara en dålig tanke…mmm...vakna. Jag drömmer. Men när man väl kommer över det stadiet där efter tio sekunder och insåg att jo, det där huvudet som jag ser där nu, det kommer att komma ut där oavsett vad jag vill eller inte. Så då…då var det bara till att skärpa till sig och göra det bästa av det. Det blev Christian som fick agera barnmorska. Det enda medicinska stödet paret hade var en sjuksköterska på 112, som fanns med via högtalartelefon. – Jag var målvakten, jag fångade. Jag tog emot Joey när han kom ut. Och storasystrarna sprang och hämtade handdukar och filtar. Vi hade en tioårig undersköterska och en femårig som hjälpte till. De kommer aldrig glömma detta – på gott och ont. Joey i sin svarta sparkdräkt med en röd slips tryckt på framsidan ler och jollrar. Han mår bra. Men efteråt har paret tänkt mycket på vad som hade kunnat hända, berättar Johanna. – Allting kunde ju ha hänt ju, vad hade vi gjort då liksom? Alltså jag vet inte man…ja. Navelsträngen kunde ju ha varit runt halsen, han kunde ju fastnat, navelsträngen kunde brustit, ja det är många, många såna här saker som man tänker nu efteråt. Då när man är mitt uppe i det så tänker man ju bara på att han ska komma ut och att det ska liksom gå så bra som möjligt Men vår undersökning visar att det är inte är alla som det har gått lika bra för. I vår pärm med Lex Maria-anmälningar från hela landet så finns det totalt åtta fall från där det tydligt konstateras att hög arbetsbelastning, brist på personal eller på plats kan ha varit en bidragande orsak till att barn dött i samband med förlossning. Såhär kan det låta: ”Långvarig underbemanning avseende barnmorskor och obstetriker leder till en ansträngd arbetssituation med trötthet och stress” ”På grund av hög arbetsbelastning fick patienten vänta i väntrummet i 45 minuter innan hon fick komma till ett förlossningsrum” ”Bakomliggande orsaker till att händelsen inträffat har bland annat varit en hög arbetsbelastning” Alla de här fallen slutade med att ett barn dog. Och i alla fallen har hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats identifierats som en bidragande orsak till att vården inte fungerat som den ska. Jag sitter vid köksbordet i en bohemiskt inredd lägenhet i Majorna i Göteborg tillsammans med barnmorskorna Lina Gustin och Tina Hylen Muisos, som arbetar på Östra sjukhuset i Göteborg. De bläddrar pärmen som jag har med mig, som innehåller Lex Maria-anmälningarna vi har hittat. I anmälan, eller i den tillhörande händelseanalysen, har sjukhuset uppgivit att för hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats kan ha varit en bidragande orsak till att barn dött. – Det är ju den här medicinska säkerheten ibland, det är det jag känner. Det är det som risken är tycker jag att liksom även om jag har en övervakning på en kurva såhär då och inte springer och lyssnar, utan jag har kurvan på. Spelar ju ingen roll om jag har kurvan på om ingen ser den. Kurvan som Lina Gustin pratar om är alltså den apparat som visar hjärtljudet på oförlösta barn. Den går att se på en skärm i expeditionen. – Vi har ju så mycket…så jag kan ju vara på två andra rum. Och det är ingen ute som kan titta på den. Det är ju situationer där det verkligen inte finns någon där. – Jag tänker på hur det kan se ut, för inte så många nätter sedan när jag hade två patienter – en kvinna som väntade sitt första barn och var öppen 10 centimeter. Hennes hjärtljud hann jag ju inte lyssna på en gång i kvarten. Jag sprang in och ut till henne, till en annan kvinna som var en omföderska som hade en inte helt godkänd övervakningskurva - och så ringer det på dörren. Och ingen svarar. Och det ringer och ringer och ringer. Tillslut måste man ju gå och svara, man vet ju inte vad det är. Och där kommer en livrädd kvinna som väntar sitt första barn och som säger att: ”Jag blöder.” Kan ju inte jag lämna, då måste jag ju ta in henne på ett rum. Upp i sängen, får jag lyssna på hjärtljuden, ser att det är bra, blödningen ser bra ut – ”ja ursäkta men jag måste gå nu”. Och så går jag. Och så ser det ut. Och så får jag springa fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är en jättetuff känsla att vara rädd hela tiden, rädd för att man ska missa något. Både Lina och Tina har nu sagt upp sig från Östra sjukhuset. Sofia Wickstrand Linhem har också valt att sluta. – Och jag ser på den gamla arbetsplatsen nu som ett…som någon slagsgruva där folk går och sliter och de har ingen aning om hur det ser ut på andra arbetsplatser. För man är så van. Man är så hemmablind. Det är förskräckligt. Det gör mig ledsen att se hur folk sliter faktiskt. Och tycker att det är okej. Och säger att nej men…idag var det såhär. Att det normaliseras. Det sliter hårt. Varken Sofia, Tina och Lina har själva varit med om att för hög arbetsbelastning, brist på personal eller plats har fått så allvarliga konsekvenser som vi har kunnat läsa om i Lex Maria-anmälningarna. Men de har varit oroliga. Nu har de alla valt att lämna sin arbetsplats, eftersom de anser att de inte är tillräckligt bemannade för att kunna sköta sitt jobb. Henrik Ahlmgren, som är verksamhetschef på Sahlgrenska igen. – Det är alltid ett problem när vi har medarbetare som har en hög kompetens som söker sig från en arbetsplats på grund av att man inte trivs eller man upplever att arbetsmiljön är för utsatt eller annat. Då har vi ett problem. Och det är en fråga som jag tillsammans med min ledning och mina medarbetare ständigt jobbar med och behöver förbättra. För några veckor sedan avslutade Arbetsmiljöverket sin utredning. De konstaterade att det fortfarande finns brister i arbetsmiljön. Men att sjukhuset har börjat jobba med frågorna och att det därför inte finns skäl till något vite. Samtliga barnmorskor vi pratat med som jobbar där – både de vi har hört i det här programmet och andra – har uppgivit att brist på personal leder till att det uppstår situationer där de har varit oroliga eftersom de inte hinner med att utföra sitt arbete såsom riktlinjerna kräver. Vad tänker du om det? – Jag kan inte kommentera enskilda utsagor kring vad man hinner och inte hinner med. För mig är det viktigt som verksamhetschef och tillsammans med våra medicinska ledningsansvariga att vi uppmärksammar onormala händelser i organisationen och larmar så att vi kan förebygga detta Tror du att det på något sätt går ut över patientsäkerheten att bemanningen ser ut som den gör idag? – Det finns alltid en risk att patientsäkerheten hotas eller naggas i kanten om man inte förmår bemanna en verksamhet med rätt kompetens. Detta är en uppgift som vi jobba med dagligen att säkerställa att vi har rätt bemanning för att klara vårat uppdrag. Lyckas ni? – Vi lyckas. Men när vi går igenom Lex Maria-anmälningar så hittar vi ett fall från förra året där ett barn dog på Sahlgrenska. Personalen hade på grund av platsbrist och hög arbetsbelastning lagt över mamman till BB, där barnet inte kunde övervakas ordentligt. Tommy Sporrong är medicinskt ansvarig överläkare på Östra Sjukhuset. – Så jag tror att resursbristen på förlossningen ledde till det här beslutet. Kan man dra slutsatsen utifrån det här att det hade behövts mer plats på förlossningsavdelningen här? – Ja det tror jag att man kan dra den slutsatsen. Det har sannolikt bidragit till att det gått dåligt. Enligt Tommy Sporrong är det tydligt att brist på personal ibland går ut över patientsäkerheten. – Ja situationer där man upplever att man upplever att man behöver assistans av fler personer än vad som finns tillgängligt. Det varierar ju…men kanske någon gång per vecka hos oss för närvarande. Senaste halvåret under sommaren och våren så kanske till och med det var något oftare. En överläkare som säger en sak, och en verksamhetschef som säger en annan. Vi ringer upp Henrik Almgren igen. – Jag tycker vi ska utgå från det ställningstagande som Tommy gjorde där. Han är medicinskt sakkunnig och rådgivare till mig. Så jag utgår ifrån att det Tommy har svarat, det stämmer. För när jag frågade dig sist om det här, om ni lyckas att bemanna för att klara ert uppdrag så sa du att ni lyckas med mycket goda resultat? – Vi lyckas utföra våra uppdrag med goda resultat, svar ja. Sen har vi i likhet med många verksamheter inom sjukvården ett ständigt pågående utvecklings- och förbättringsarbete, genom att vi ständigt förebygger risker i verksamheten för att förbättra patientsäkerheten. Men det är ändå så att det har funnits situationer där brist på bemanning har gått ut över patientsäkerheten? – Jag kan säga att det har i våra händelseanalyser framkommit att bemanningsfrågan har varit en potentiell riskfaktor, svar ja. Svensk förlossningsvård räknas till bland världens säkraste. Men i två program har Kaliber kunnat visa på allvarliga brister. Vi har i förra veckan hört om hur sjukhus brister i fosterövervakningen av barn som ska födas, något som i flera fall har lett till att barn har dött eller blivit allvarligt skadade. Den här veckan har vi hört om bristande resurser inom förlossningsvården. Vi kan konstatera att brist på resurser inom förlossningsvården – i forma av personal eller plats – i flera fall har ansetts vara en bidragande orsak till att barn dör eller skadas. – Det är en väldigt stark kille. Vi är tillbaka i det ljusa köket i Smygehuk, tillsammans med Christian, Johanna och fyra månader gamla Joey. – Så han är ju också en del i att det gick bra. Det var han som såg till att det gick bra, eller hur Joey? Johanna födde Joey vid diskbänken, och Christian tog emot. Det enda medicinska stödet de hade var 112, som fanns med via högtalartelefon. – En häftig upplevelse naturligtvis. Men samtidigt så…det kunde också blivit den värsta. Men det är som sagt…det försöker man inte tänka på när man är i det och inte nu efteråt heller. – Det gick bra. Det gjorde det. Men man tänker ju samtidigt vi hade tur, men det finns andra som inte har det. Det är liksom…det förtar ju lite av glädjen så att säga. Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Research: Sofia Boo och Victoria Gaunitz Producent: Eskil Larsson
Konkurrensen om funktionshindrades gunst är hård bland de företag som erbjuder personlig assistans. För ett assistansföretag kan ett påskrivet kontrakt med en ny klient betyda nya vinster på hundratusentals kronor per år. Men hur långt får ett assistansbolag gå i sin jakt på nya kunder? Kaliber och Skolministeriet granskar assistansbolagens marknadsföringsmetoder. Jakten på assistanspengarna Assistansbolag som efterforskar kontaktuppgifter till personer med funktionshinder, erbjuder gratisresor och söker upp personer i rullstol på stan. Skolministeriet från UR och Kaliber granskar hur assistansbolagen raggar kunder. Vi är hemma hos Pontus. Det luktar nybakat. – Det är kärleksmums eller kladdkaka, finns ju tusen namn på den kakan. – Kärleksmums är bra. Pontus är en av ungefär 16 000 assistansberättigade . Det betyder att han får hjälp av en personlig assistent för sina grundläggande behov. Idag är det assistenten Elsa som jobbar. – Massa saker som dom hjälper mig med så utan mina assistenter skulle jag inte klara mig. – Man kan säga att det är den personliga hygienen och det som en vanlig, som man gör varenda dag. – Nu ska jag öppna dörren bara … Nu kom din mamma här… Idag tittar Skolministeriet från UR och Kaliber närmare på dom metoder som en del assistansbolag använder sig av för att locka till sig kunder. Ett område där myndigheterna saknar insyn och kontroll ska det visa sig. Pontus är nämligen en högintressant kund för dom 1700 privata assistansbolag som finns på marknaden. Ett enda påskrivet kontrakt kan generera stora vinster till assistansbolaget. Inspektionen för socialförsäkringar har räknat ut att ett assistansbolag i genomsnitt kan göra 300 000 kronor i vinst på ett år för en enda brukare. – Jag kan till och med bli påhoppad på stan om man har otur av assistansbolag numera. Och hoppa på en och berätta att ta det här bolaget det är så bra så! Vad tycker du om det då? – Det tycker jag inte om. För jag tycker att om man har assistans ska man kunna välja själv och inte bli påverkad vilket bolag man ska välja. Förenklat kan man säga att när Försäkringskassan räknat ut hur många timmar per dygn du har behov av assistans får du en påse med pengar att köpa assistans för. Och som assistansberättigad har du tre olika alternativ. Antingen kan du välja att kommunen skall sköta din assistans, eller så kan du vara arbetsgivare själv, eller så kan du anlita ett privat assistansbolag. Det är det vanligaste. Pontus har haft assistans i 15 år. Just nu sköter han assistansen själv men han vill gärna slippa eftersom det är mycket att hålla reda på, så nu letar han efter ett privat assistansbolag igen. Och det är i det här läget han blir uppvaktad. – Fortfarande poppar det upp dom här bolagen som inte är seriösa… Pontus mamma. – Och det stör mig, därför att, du behöver ett seriöst assistansbolag som du kan lita på och känner förtroende för. Och alltihop det här va… – Precis, men det är inte lätt att hitta… – Den ena bjöd ju över den andra och det är det jag tycker är så fruktansvärt oseriöst. Vad är det man bjuder då? Vad är det man använder som…? – Men det är precis som med telefonförsäljare. Dom frågar, hur har du det här idag med din assistans? Och det spelar ingen roll vad man säger, det bolaget man pratar med kan alltid göra allting bättre. Det är konstigt. Och dessutom när man är på stan då är ju inte det första man har i tanken assistans och hur man vill tänka över sin assistans. Då är det inte lätt att ta ett sånt livsavgörande beslut som det är. På två sekunder. Så det är fult att ragga upp folk på stan. Vi ska återkomma till Pontus. För det finns något som gör honom ännu mera upprörd än att bli kontaktad på stan. Något han tycker är värre. Men först ska vi träffa Arne Prembäck på Bosse Råd, Stöd och kunskapscenter i Stockholm, en oberoende icke vinstdrivande organisation dit personer kan komma när dom har problem med sin assistansanordnare. Arne var med redan när assistansreformen infördes1994 och har sett hur marknaden förändrats på nära håll. – Det är ju en väldigt, jag tycker man nästan kan beskriva det som en aggressiv marknad. Det är ju bara att titta på handikapptidskrifterna som kommer ut. Hur man målar ut guld och gröna skogar och verkligen försöker locka med det som man säger är unikt. Det är ju en explosionsartad utveckling. Jag tror att det ekonomiska incitamentet har gjort det har blivit det. Man har sett att det är ett lätt sätt att tjäna pengar. Samtidigt som, jag menar det är ju bra att det finns valfrihet. Det är ju inget snack om saken. Men man måste också ha förutsättningar att kunna välja. Att kunna se klart. – Så är du kvar? Ja, jag är kvar. – Perfekt… Vi kan kalla henne Cecilia. Hon har precis som Pontus vid flera tillfällen blivit uppsökt av påstridiga försäljare som vill att hon ska byta assistansbolag. – Det är vissa bolag som är väldigt på fluga när man är ute i offentligheten och kommer fram och säger att ”åååh titta det här har jag att erbjuda”! Och jag är jättebra och du får det här och det här. Och pratar bara på om det hela tiden. Fast jag säger kanske en tredjegång att nej jag är inte intresserad och jag kontaktar dig när jag har behov av att göra det. – Det kan också vara om man återgår till dom här assistansföretagen när dom kommer hem till än. Nu säger jag inte att alla är så, definitivt inte, men många kanske trycker på, till personen tackar ja fast man egentligen inte vill det för man orkar inte står emot. Och så tänker man att jag säger ja så jag blir av med dom. Det kan vara så i många fall tror jag. Kan det inte vara något positivit också, att man konkurrerar och vill överträffa varandra, för dig som kund kan väl ändå det vara något positivt för då får du det bästa som du kan få? – Ja, det kanske det är i vissa avseenden, men sen är det ju faktiskt så att pengar är ju inte allt. Både du som kund och dina assistenter ska ju vara nöjda. Och bilden av att personer som har assistans känner sig påhoppade av gränslösa försäljare bekräftas av flera brukarorganisationer som vi talat med. Maria, är mamma till ett funktionshindrat barn och blev så upprörd när hon blev kontaktad av ett assistansbolag att hon bestämde sig för att anmäla företaget till Konsumentverket. – Dom ringde och sa att dom ringer från ett företag som jobbar med att lämna information och informerar om att funktionshindrade barn ska få det dom har rätt till. Och jag hade då blivit uppring en gång tidigare av samma företag. Jag blev irriterad. Sa att dom inte får lov att ringa på mobilnummer för att sälja sina tjänster för att det strider mot etiska regler om marknadsföring. Och då sa dom - vi säljer ingenting. Och när jag tittade på personen som hade ringt så var hon försäljningschef på det här företaget. Men ändå säger hon, nej vi säljer ingenting. Det blir jag irriterad på att man låtsas att man inte säljer tjänster, att man inte är ärlig med sin avsikt. Och sen förstås då att dom ringer mig, jag vill ju veta hur dom fått reda på mitt nummer och att jag har ett funktionshindrat barn. Ja för du frågade rakt ut var dom fått numret ifrån? – Ja det gjorde jag och då hävdade dom att dom hade ett samarbete med statistiska centralbyrån. Och då i den vevan var jag i kontakt med Statistiska centralbyrån för jag var upprörd över att man spred information om vilka som har funktionshinder. Då tittade Statiskiska Centralbyrån på det och återkom sen och förnekade att dom hade såna uppgifter som dom lämnat ut och att det inte finns något samarbete. Så då ljög dom ju. Och när du sa att du inte trodde det var så sannolikt, vad fick du för svar då? Nej bara undviker att ja det kan jag inte svara på. Nej men så är det osv. Jag fick inget bra svar. Marias anmälan till konsumentverket blev aldrig mer än en anmälan. Konsumentverket prioriterar inte detta ärende. – Och sen är det ju också det här naturligtvis att man bekymrar sig över vilka uppgifter är det egentligen som cirkulerar där ute? Vad finns det mer? Ja var får egentligen assistansbolag som objudna ringer hem till personer med funktionshinder uppgifterna ifrån? Vi kontaktar VD:n på företaget som ringt Maria för att fråga hur dom fått tag i hennes hemliga mobilnummer. VD:n hänvisar då till att dom nu satt igång en egen internutredning om saken och att dom inte vill kommentera kritiken förrän den är klar . Uppgifterna om vem som har rätt till assistans ska vara sekretessbelagda hos myndigheterna. Men det finns ett sätt att få uppgifterna via myndigheter – domar som blir när personer överklagar till exempel försäkringskassans beslut är offentliga handlingar. Och alldeles nyligen begärde ett annat assistansbolag i Malmö ut 30 domar i förvaltningsrätten, och fick då serverat namn och adress till potentiella kunder. Det här är VD:n Peter Kärnefeldt. – Vi skickade ut 30 stycken brev där vi inte pratade om alls om domar eller grejer eller någonting utan rent bara vi har startat ett assistansbolag i sportenstecken. Om man var intresserad av att byta assistansbolag så kunde man ringa oss. Vi tänkte inte på det som att dom skulle se det som något negativt. Och det är jättebeklagligt. Men jag kan samtidigt så här i efterhand förstå dom. Pontus igen. – Jag har haft bolag som velat att vi ska ut och ragga på stan. För det ser ju bättre ut om kunderna som sitter i rullstol är ute och markandsför på stan. Som att du skulle jobba? Ja. 500 spänn per kund var det. Så får vi 500 per kund som skriver på för dom som vi rekommenderar. Dom ville till exempel att vi skulle åka ut på Frölunda torg och sitta där en hel dag och dela ut foldrar. Jag var där en gång tror jag och då såg jag ingen funktionshindrad överhuvudtaget så jag tror inte det gav så stort resultat. Men du åkte till Frölunda torg för att se om du hittar någon? – Ja, men det var helt meningslöst. Jag vet inte, dom tyckte väl att då slipper vi göra jobbet själva. Men man tyckte ju om bolaget så man gjorde det ju. – Marknadsföring ska ske på ett propert sätt. Och man ska inte utnyttja personers svagsinne eller bristande förmåga att fatta beslut, sunt förnuft helt enkelt. Fredric Käll är ordförande i Bransch Personlig assistans inom Vårdföretagarna och representerar drygt 230 assistansbolag. Han känner väl till att personer med funktionshinder blir kontaktade av försäljare på assistansbolag och säger att den typen av marknadsföring är något som organisationen tar starkt avstånd ifrån. – Den kanske mest flagranta marknadsföringsmetoden som vi tar definitivt avstånd ifrån är ju när man hämtar ut listor och på så sätt knackar dörr hos personer som har till exempel färdtjänst. Man har tagit ut färdtjänstlistor, och erbjuder dem pengar för att antingen söka assistans eller för att komma över till assistansbolaget. Fredric Käll känner till två fall där adresser till personer med funktionshinder har läckt ifrån taxibolag som kör färdtjänst. Uppgifter som är olagliga att lämna ut. – Och dom få tillfällen det har hänt brukar det gå ganska fort larmklockor genom hela systemet. Att nu är den och den igång dom gör så och så. Ganska fort så blir det nästan en lynchstämning över dom här personerna som knackar dörr. Så i det hänseendet så är det ganska självmarkerande. Eller oftast självmarkerande. För folk blir upprörda och irriterade. Varigenom syftet med att göra så förfelas. För vad dom vill är ju att få kunder och det får dom inte den vägen. Det vet du händer att man hämtar färdstjänstlistor? – Yes. Men det är ju sekretessbelagda uppgifter? – Precis. Och vi vet inte hur dom får tag i dom. Jag önskar jag visste och för varje gång det händer så börjar det efterforskas ganska ordentligt. Var dom kommer ifrån men… Finns det andra marknadsföringsmetoder som ni tar avstånd ifrån? – Att man betalar att för att en kund ska komma över genom olika typer av ersättningar eller erbjudanden om man väljer att skriva på. Direkt avstånd ifrån. Sen finns det säkert en uppsjö andra. Som tur är kommer man inte kontakt med dom så ofta. Vi är hemma hos Pontus igen. För precis som Fredric Käll på Vårdföretagarna antyder, finns det företag som inte bara vill åt kontaktuppgifter och ringer hem. Och det är det som gör Pontus mest upprörd. Han rullar fram till skrivbordet och plockar fram ett papper han sparat. Ett reklamblad ifrån ett assistansföretag på orten som damp ner genom brevinkastet. Ett hösterbjudande står det. – Fick en lapp i brevlådan att jag skulle få 3000 kronor i porslin av ett assistentbolag om jag valde dom som kund. Vet inte vad dom tyckte jag skulle ha 3000 kronor porslin till men det tyckte dom. Har även blivit erbjuden utlandsresor. När jag var utomlands för några år sen så träffade jag en svensk kille där som hade ett assistansbolag i Örebro tror jag att det var. Han såg ju att jag var funktionshindrad så han kom fram till mig när jag var på semester och han presenterade sitt assistentbolag och att han hade lägenheter på Teneriffa och att jag kunde få komma dit när jag ville och dom betalar min resa och assistentens resa utan problem hur ofta jag vill och ha rekreation som han sa. – Sen är det så också att dom flesta handikappade människorna lever på så låg ekonomisk standard, naturligtvis. Lovar dom då guld och gröna skogar eller som du till och med sa att någon skulle betala en halv hyra eller vad sjutton det var. Eller fixa det eller ordna det. Det är klart som sjutton då. – Klart man kan blir lockad av sånt om man har det dåligt ställt. – Det är dom svagare människorna som råkar ut för det här och kan bli så lätt förledda. Enligt Fredric Käll på Vårdföretagarna strider alltså assistansbolag mot branschens etiska riktlinjer när de ger brukarna gåvor, men är det olagligt? Susanne Moverare, sakkunnig på Försäkringskassan säger att assistansersättningen skall användas till assistans. Om de används till att betala till exempel nöjen kan den försäkrade bli återbetalningsskyldig. Men det gäller bara om man anställer sina assistenter själv. Privata assistansbolag får nämligen ge brukaren gåvor om de betalas med den beskattade vinsten. Men om pengarna till gåvor verkligen tas från vinsten, kontrolleras inte av Försäkringskassan. Något som bekymrar Tomas Agdalen, jurist på Inspektionen för Socialförsäkringar som har tillsynsansvar för försäkringskassan. – Vår erfarenhet är att det här följs inte upp riktigt. Det finns ingen riktig kontroll över hur assistansanordnare använder ersättningen. Utan det flyter nog på. Man betalar ut assistansersättningen och sen så kommer det in redovisningar, så betalas det ut ny assistansersättning. Så ingen kontrollerar liksom till vilka konstader assistansersättningen använts. Det verkar inte så nej. Men är det rimligt? Det handlar om väldigt stora summor pengar som man betalar ut av skattemedel och så har man inte kontroll på hur dom används? – I ett optimalt system så är det ju viktigt att veta hur dom allmänna medlen används och till vilka kostnader dom har används. Här vet vi bara att dom har använts till något abstrakt. Som personlig assistans. Faktiskt har vi jättelite kontroll på hur pengarna används. Egentligen ingen alls. Men även om försäkringskassans regelverk tillåter gåvor till personer med assistans tycker Fredric Käll, vårdföretagarna att valet av anordnare bör baseras på kvalitén på assistansen och inte grundas på någon typ av belöningssystem. I det långa loppet så riskerar det att urholka förtroendet för reformen, säger han. Så vi blev nyfikna på om det finns fler assistansbolag som har liknande erbjudanden som det som Pontus fick om fint porslin och bestämde oss för att ringa till ett tiotal assistansbolag. Vi hittade på en fiktiv person. Ida Andersson , för att se vad företagen var beredda att ge henne som blivande kund. Ja hej jag heter Ida. – Hej Ida. Hej jag ringer åt en vän som är på jakt efter en assistansordnare. Vad gör er speciella så? – Vi har nöjdast kunder, det är det som gör oss speciella… När vi ringer runt till olika assistansbolag och frågar varför vi ska välja dem, lyfter många fram att de ger gratis juridisk hjälp i kontakt med myndigheter. Men vi får även erbjudanden som handlar mer om att brukaren – kunden – skall få förmåner. Nej men det är några som har haft asså så här att man kan få extra förmånligt som man blir kund. Något välkomsterbjudande. Har ni något sånt? Ida Andersson kunde i vår rundringning få till exempel gratis danskurs och prova på dyk. Ett företag säger att dom kan subventionera en utlandsresa för brukaren som en början på ett gott samarbete. Och ett annat assistansbolag kan bjuda på en veckas gratis boende i Thailand för kunden. Vi ringer också företaget som hoppades att Pontus skulle nappa på en fin servis. Maja Koppfeldt som äger bolaget förklarar att dom ser välkomstpaket som ett vanligt sätt att marknadsföra sig i branschen – Nej jag kan se att när jag blir kund i många olika företag så får jag ett välkomstpaket. Det är som Siba har om du köper en tv får du cykel. Det är ju inte ovanligt att man arbetar utifrån någon form av välkomstpaket när man startar. När man blir brukar hos ett assistansföretag så är det ju väldigt mycket pengar det kanske är en affär på upp till en och en halv miljon och när man då ger ett välkomstpaket så är det av ringa värde. Det är ju inte därför man väljer ett assistansbiolag. Det är ju så många bitar som ska stämma om det ska kännas rätt. Men varför väljer ni att marknadsföra er med den typen av erbjudanen då? – Vi marknadsför oss på många olika sätt. Välkomstpaket av något slag har vi haft ända sedan början. För att vi vill tacka för förtroendet och det är också där man sätter igång ett nytt samarbete och det känns viktigt att man gör det korrekt från början. Att vi vill visa vår uppskattning helt enkelt. Det är det vi gör. Men kan ni se att det finns en risk för att en kund blir lockad av ett sånt här erbjudande och väljer det på grund av den gåva man får och inte pga av kvaliteten på assistansen? – Nej det gör jag inte Enligt försäkringskassans riktlinjer ska assistansersättningen gå till assistans. Hur får ni in den här gåvan i assistansen? – Det här tar ju vi av våran vinst i bolaget. Fredric Käll, Vårdföretagarna igen. – Vi är otroligt kritiska till den typen av beteende, så där gör man inte. Vilket ansvar har ni för att branschen följer de etiska riktlinjer som ni har och så? – Vi har ett stort ansvar. Vi jobbar hela tiden och kontinuerligt med att informera våra medlemmar om våra etiska riktlinjer för i slutändan om man bryter mot dom kan leda till uteslutning. Förutom att betona sitt eget ansvar anser Fredric Käll på Vårdföretagarna att även försäkringskassan har ett ansvar för att assistansersättningen inte används till olika typer av lockerbjudanden. – Det finns ingen gemensam benämning över vad vi ska förse kunderna, brukarna med. Och det saknar vi. Fredric Käll får medhåll ifrån Anders Westgerd, verksamhetsledare på GIL, ett brukarkooperativ i Göteborg. På senare år har det uppmärksammats mycket fusk inom assistansbranschen och det har talats om att kostnaderna har skenat. Försäkringskassan har genomfört en rad regeländringar och det har blivit svårare att få assistans. Samtidigt sockrar vissa assistansbolag kontrakten. Det rimmar illa tycker Anders Westgerd. – Man har stramat åt tillvaron allt mer, medans man har egentligen överhuvudtaget inte ifrågasatt hög vinstutdelning och oskäliga marknadsföringsmetoder. Och det är någonting som gör mig rent ut sagt förbannad. Att man avhändar makten för dom assistansberättigade och gör livet betydligt mer problematiskt och man inskränker i lagstiftningens intentioner men man låter det mer eller mindre vara vilda västern på marknadssidan. Att man mer eller mindre kan bete sig och plocka ut oskäliga vinster och där tycker jag dom ska lägga fokus istället. Susanne Moverare, försäkringskassans sakkunnige inom assistansersättningen. – Försäkringskassan har möjlighet att kontrollera om man är egen företagare och anställer sina egna assistenter, där är man skyldig att redovisa precis vad man använder ersättningen till. Men bolagen kan ni inte gå in och titta på kvitton och vad dom använt pengarna till i praktiken? – Nej, det kan vi inte göra om man väljer att köpa sin assistans av ett privat bolag så har vi inte den möjligheten idag. För många organsationer och brukare som jag har pratat med dom är upprörda över att man skärper till kontrollen bland dom som är assistansberättigade. Man kollar att man gör sina timmar att man får sin assistans som man har sagt, men sen finns det inget som kollar att bolagen använder deras pengar på rätt sätt. – Nej, bolag och vinster det är en politiker fråga och det är inget som vi idag har möjlighet att gå in och titta på. – Men vi ser fram emot en utredning som pågår just nu och se var man landar i för eventuella lagförslag i februari 2014. – Vi står här och så brukar vi alltid bara ”tog du nyckel”? Och så frågar vi varandra, ”tog du nyckeln”? Nej jag tog nyckeln. Då kan vi stänga. – Vem är assistent åt vem? – Ja, exakt. Det går några veckor. Pontus och Elsa, en av hans personliga assistenter är på promenad med Pontus hund. – Utan assistansreformen så hade det varit jätte många som inte hade klarat sig, överhuvudtaget. Så assistansreformen behöver en uppryckning. Den är i grunden asbra. Det är det bästa som har hänt funktionshindrade människor någonsin. Nu har Pontus efter många turer bestämt sig för ett assistansbolag som han tycker verkar seriöst och bra. – Det finns bolag som det jag ska ha nu, som bryr sig om både personal och brukare. Usch jag hatar ordet brukare, men finns inget… – Det gör jag med men vad ska man kalla det? – Finns en del som säger kund men jag gillar inte det heller – Inte jag heller, brukare känns så stelt – Vad sägs om människa? – Ja, min människa säger man då! – Ja! Jag vet inte. Hopp, hopp! Får du åka tullstol en stund din lilla lata hund. Reporter: Lovisa Haag
Rumänska Adriana och hennes familj har flyttat Europa runt i jakten på jobb. Men hos den svenska Arbetsförmedlingen får de kalla handen. Trots att EU:s regler ger dem rätt till hjälp. Det handlar om Lekplats Europa. Social security coordination enables you to move around Europe and not lose out on your social security rights. Social security coordination – Europe is your playground. Med frasen Europe is your playground, Europa är din lekplats, ville EU-kommissionen 2010 i en kampanj informera om vilka sociala rättigheter du har om du flyttar inom EU för att jobba. Den fria rörligheten är en grundstomme inom EU-samarbetet, en möjlighet som EU-kommissionen jobbat för att fler ska utnyttja. Tusentals besökare kryssar fram och tillbaka mellan utställningsborden i den stora mässhallen i Västerås. Det är mars och Sveriges största rekryteringsmässa. I en del av mässhallen finns Europa representerat, genom arbetsförmedlare från till exempel England, Irland, Malta och Norge. Och många, speciellt unga, passar på att ställa frågor. Att jobba utomlands en sväng lockar. Hej, vad heter ni? - Matilda, - Lovisa - Hedda -- England och Storbritannien i så fall tror jag. Jag har planerat att flytta dit kanske vid den här tiden nästa år med några kompisar, men vi får se… Vad ser du framför dig? Hur kommer det bli där då? – Haha, ja det vet man aldrig, Käka en avokado om dan, inte leva på så mycket och jobba asmycket typ. Men vad händer om pengarna tar slut då? Och ni inte har nånstans att bo? – Då flyttar man hem igen. – Ja förklara för mamma att det gick inte som jag hade planerat haha Matilda, Lovisa och Hedda har tack vare den fria rörligheten rätt att söka jobb inom EU och ska behandlas som landets egna medborgare. Men Kaliber kan visa hur EU-migranter som söker sig till Sverige inte behandlas på samma sätt som svenskar när de söker jobb. Hur Arbetsförmedlingen, som ska hjälpa, i stället blir en återvändsgränd. Samtidigt fylls härbärgen i Sverige av jobbsökande fattiga EU-migranter. Kaliber har i över ett halvår följt barnfamiljen från Rumänien som i jakten på jobb har rest Europa runt. I Sverige har det blivit en jakt på 10 siffror. Ännu en jobbmässa, men nu Göteborg. Bland montrar, gratiskarameller och broschyrer springer Adriana 28 år från Rumänien. Några steg bakom går hennes man Nelu och kör en barnvagn. Do you have a plan? – I'm going in all those places. Adriana pratar med så många arbetsgivare hon kan, allt från bemanningsföretag till taxibolag. Men alla vill de ha samma sak, 10 siffror. Ett personnummer. – They all need personal number. Adriana och Nelu har med hjälp av den fria rörligheten tagit sig till Sverige för att söka jobb. Men hittills har det inte gått som de tänkt. Och de där tio siffrorna har ständigt dykt upp som ett hinder i sökandet. Men vår berättelse börjar i oktober 2012. I en glänta i skogen på Hisingen utanför centrala Göteborg står några tält uppställda. – This is our tent. I ett av tälten, ett blått som är täckt med en presenning, ligger lite leksaker. Här har Adriana, Nelu och deras fyraårige son Gaby sovit i snart två månader. På dagarna är de inne i centrala Göteborg och söker jobb. – In the day it's ok, if it's not getting wet. But in the night it's getting wet and the smell is not very good also. I can show you some insects. I told you that they bite. Det har varit blött, kallt och en massa kryp som bits berättar Adriana och pekar in i tältet. En bit bort inne i skogen ligger en planka över ett hål i marken. Det är toaletten. Adriana visar en vit påse. Här förvarar de bröd, bananer, ost och annan mat. Mycket får de från kyrkan inne i stan. – So we put all the time the food in the tree. It's better for the insects also do not come inside and for us. Påsen har de hängt i ett träd. Så det inte ska lukta för mycket och för att inte för många insekter ska ta sig in i tältet. Nelu och Adriana kommer från Rumänien. Ett av EU:s fattigaste länder, runt en tredjedel av befolkningen lever enligt EU:s mått i allvarlig materiell fattigdom. 2007 blev Rumänien medlem i EU. Nelu och Adriana gav sig, som många andra Rumäner, ut i Europa i jakten på jobb. De berättar hur de träffades i Spanien för att sen flytta från land till land. De har vandrat genom Tyskland, liftat genom norden och bott på gatan i jakten på jobb. Två barn har de fått under sin resa. Gaby smiter in i det blå tältet och börjar leka med en speldosa. Han är fyra år men pratar inte. Gaby har autism. I ett läkarutlåtande kan Kaliber läsa att han är i behov av en specialistutredning för att kunna få rätt rehabilitering. Gabys lillasyster, Elena, bor just nu hos farföräldrarna i Rumänien. De lever redan under knappa förhållanden och kan inte ta hand om Gaby. – Gaby wasn't so happy in the beginning, but after that he was ok. I början tyckte inte Gaby om att bo i det blå tältet berättar Adriana. Det var trångt, kallt och mörkt. De hade inget ljus i tältet på flera veckor. – It was good to be in here. Better than being on the street. Men det har varit mycket bättre att vara här än att vara på gatan säger hon. Den ekonomiska krisen i Europa har satt den fria rörligheten på prov. Det säger Peo Hansen, biträdande professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet. – Tendensen är att vi ser en ökad utvandring från krisländerna och vi ser att många av dem söker sig till EU-länder där de tror sig ha bättre utsikter. Han talar om hur människor i krisens spår mer eller mindre tvingas till ett liv som nomader. Att den fria rörligheten inte används som den var tänkt. – Den skulle ha en utjämnande effekt på EU:s arbetsmarknad, men den vi ser nu, och som hamnat i fokus nu, är att människor som är arbetslösa använder den fria rörligheten mer som i ren desperation därför att de vet att utsikten i deras egna länder är lika med noll. Och då prövar de att helt enkelt åka på vinst och förlust. De ser det här som ett desperat försök. Trots att den fria rörligheten inom EU är en grundstomme har den nu börjat ruckas på. Spanien fick i december tillstånd från EU-kommissionen att förlänga de restriktioner för rumänska arbetare de haft sedan 2011. Och det är nu systemet testas säger Peo Hansen. – Därav kan man prata om att det som en gång var det här stora paradnumret från EU:s sida, med att den fria rörligheten var något man skulle uppmuntra, så har det idag blivit en kris där vi inte vet vart utvecklingen ska gå. Vad tycker du om utvecklingen som sker nu? – Jag tycker den är ganska läskig. I Storbritannien gjorde nyligen premiärminister David Cameron ett uppmärksammat utspel. Han vill införa begränsningar för rumäner och bulgarer när de vid årsskiftet kommer ha rätt att röra sig fritt inom hela EU. Ett utspel som statsminister Fredrik Reinfeldt var snabb att kritisera i SVT. – Han för precis som Göran Persson en gång gjorde diskussioner om hur fall det ska leda till social turism. Jag tycker det är olyckligt. Jag tror på ett Europa som ska vara öppet och ha fri rörlighet. Och där vi snarare ska ställa frågan hur vi ska underlätta för människor som kommer hit att komma in i arbete. Fredrik Reinfeldt talar om att underlätta för EU-migranter som kommer till Sverige att komma in i arbete. En viktig väg till jobb är Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen ska hjälpa jobbsökande från andra EU-länder precis på samma sätt som svenskar. Men Kaliber får höra att EU-migranter inte alls behandlas lika och det talas om en slags B-lista. – Any kind of work, any kind. Vi söker alla sorters jobb säger Adriana. Hon sitter, och fyller i en inskrivningsblankett på en arbetsförmedling på Hisingen i Göteborg. Hon har gjort samma sak flera gånger tidigare säger hon. – Hej. – Hej. I just filled out those papers… Det blir Adrianas tur att få hjälp. Men när hon lämnar in sitt papper frågar kvinnan vid servicedisken om Adriana har sina tio siffror i Sverige. – But you haven't your ten numbers in Sweden? – No. Nej säger Adriana. Då kan vi inte göra mer just nu får hon till svar. Siffrorna kvinnan frågar efter är antingen ett svenskt personnummer eller ett så kallat samordningsnummer – ett sorts tillfälligt personnummer som myndigheter kan använda. Kvinnan bakom disken stämplar Adrianas inskrivningsblankett och sätter in det i en pärm. Adriana är välkommen tillbaka när hon skaffat sina siffror. Jag vill veta mer om pärmen och varför inte Adriana blir inskriven i arbetsförmedlingens digitala system där de normalt sett utför sina jobbmatchningar. Jag får prata med samordnare Lena Ekström. – För att kunna registreras som arbetssökande i vårt system så måste man ju ha ett svenskt personnummer, eller ha ett samordningsnummer. Och har man inte det då skriver man in sig manuellt på ett papper som vi har i en pärm som vi låser in här på kvällen. Tills man uppvisar att man har ett personnummer och det kan man ju få på Skatteverket. När de har visat upp det då registrerar vi in dom i vårt arbetssystem som vi använder då. Arbetsförmedlingen kan alltså inte registrera Adriana på samma sätt som svenska sökande säger samordnare Lena Ekström. I stället sätts hennes inskrivningsblankett in i en pärm. Och eftersom Adriana inte har ett svenskt personnummer blir hon hänvisad till Skatteverket för att skaffa ett samordningsnummer. Så hon kan skrivas in på riktigt. – Skatteverket Mikael Udd. Men när Kaliber kontaktar Skatteverket, säger de att det här är helt fel. Mikael Udd är rättslig specialist på verket. – Om det är en annan myndighet, en statlig myndighet, som har ett behov av ett samordningsnummer, då ska de lämna en begäran till Skatteverket. Så en privatperson kan inte komma till er och säga att man vill ha ett nummer? – Nej det är inte så det går till utan en begäran ska komma från en myndighet. Det är alltså Arbetsförmedlingen som ska vända sig till Skatteverket om de har ett behov av ett samordningsnummer – inte Adriana. Och det visar sig att Adriana inte är den enda EU-migrant som inte kunnat skriva in sig på vanligt sätt hos Arbetsförmedlingen utan hänvisats till Skatteverket. – Arbetsförmedlingen har rätt att ge en arbetssökande ett samordningsnummer, men man gör det inte. Jag träffar Claes Haglund, projektledare för Crossroads, ett projekt som drivs av stadsmissionen med bidrag från Göteborgs stad. Här kan arbetslösa EU-migranter få hjälp. Och Claes Haglund träffar ofta personer vars ansökningar hamnar i pärmar på Arbetsförmedlingen. – Du skriver in dig på arbetsförmedlingen, du skrivs in på ett papper – som du i min värld lika gärna kan ta med dig det där pappret därifrån. Och det är ett brott mot reglerna som vi har skrivit på när vi blev EU-medlemmar. På Crossroads erbjuds svenskundervisning, mat och rådgivning om hur man söker jobb. Men många EU-migranter jobbar svart när de inte kan hitta några vita jobb säger Claes Haglund. – En del av de vi träffar desperata, man tar det som erbjuds. Och detta hjälper ju – vill jag påstå – hjälper ju svenska samhället till med nu när man stänger ute den här gruppen. Man blir hänvisad till svartarbete. Man blir hänvisad till att stå utanför samhället. En fantastiskt obehaglig utveckling tycker jag. Vi får höra att kritiken mot Arbetförmedlingens hantering av EU-migranter även finns inom den egna myndigheten. Birgitta Everås har jobbat på flera olika kontor inom arbetsförmedlingen i Göteborg. – Om syftet är att söka jobb i Sverige så tycker jag man kan säga att det är ett hinder för den fria rörligheten om man inte får ett samordningsnummer. För då är man nästan hundra procentigt hindrad från att få ett legalt arbete. Hon började på eget initiativ skaffa, eller rekvirera samordningsnummer som det kallas, till EU-migranter så att de kunde skrivas in på samma sätt som svenska sökande. – De hade möjligheter att få jobb och jag har sett ganska många som lyckats att få ett arbete. Men för några månader sedan hände något säger hon. Hon säger att hon från Arbetsförmedlingens huvudkontor fick höra att hon skulle sluta rekvirera samordningsnummer till sökande EU-migranter. – Jag tyckte det var orättvist. För den gruppen. De har ju rätt till det, de har rätt att resa runt och söka arbete, men så i praktiken så blir de ju hindrade när de kommer hit då. Och det visar sig att kritiken inte är ny. Vi hittar en rapport från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, från 2010. Redan där konstateras brister i hur arbetsförmedlingen registrerar EU-migranter utan person eller samordningsnummer – att de inte kan matchas mot jobb på lika villkor. – Please take a place. För Adriana fortsätter sökandet efter jobb. Men livet har också tagit en helt annan vändning. Adriana är på en Barnmorskemottagning i centrala Göteborg. Hon ligger på rygg på den vita britsen och lyssnar på hjärtljud. Hon är gravid i vecka 36. Barnmorskan Gullborg Fjeldstad känner väl till familjens situation. -- … and you can see the belly is growing and it's following the line. And it's fine. – Yes it is. Adriana och hennes familj har nu fått lämna blå tältet på Hisingen. En frivilligorganisation betalar för ett rum på ett vandrarhem utanför Göteborg. Men för hur länge vet inte Adriana. En natt i november börjar värkarna. Ambulansen hämtar Adriana på vandrarhemmet och en halvtimme efter hon kommit till förlossningen, föds sonen Mihail. – Baby, baby… 6 timmar gamla Mihail ligger i Adrianas famn. Han har lite mjölk runt munnen. – He was just trying to eat. Got some milk around his mouth. Adriana oroar sig redan för hur livet utanför sjukhuset kommer bli, men säger att Mihail kommer få det bra hur det än blir. Även om de får bo på gatan igen tills de lyckas få ett jobb. – So he's fine. He´s healthy. He is just fine. He will be fine. Vi träffar Gullborg Fjeldstad igen. Adrianas barnmorska från Barnmorskemottagningen. Hon har följt familjens jobbsökande på nära håll. – Det verkade som det var en slags catch 22. Myndigheterna kräver arbete för att ge dem de fyra sista siffrorna. Och arbetsgivarna vill gärna ha personnummer för att de ska få arbete. Men de var väldigt upptagna av att få detta, att göra vad som helst för att vara självförsörjande och inte vara någon till last, sade hon. Gullborg har samlat in kläder till familjen och försökt se om det funnits någon hjälp från samhället att få i väntan på det där jobbet. – De är i en sån odefinierad situation. De är inte asylsökande, inte flyktingar, inte gömda. De är EU-medborgare som har rätt att vara här, men ändå inte hör hemma nånstans. Men de verkar som de inte finns. Ingen ser dem. Förra året skrev Stadsmissionen i Stockholm i sin årliga hemlöshetsrapport att andelen hemlösa EU-migranter ser ut att öka i Sverige. Kaliber försöker ta reda på hur stor den här gruppen egentligen är, men det är svårt. Socialstyrelsen har hittills inte räknat inte in den här gruppen i sin hemlöshetsstatistik. I år blir första gången. Men siffrorna blir offentliga först senare i vår. Varken Statistiska centralbyrån, Migrationsverket, Skatteverket eller Arbetsförmedlingen har några siffror. Kaliber skickar ut en enkät till kommunernas socialtjänster. 83% har svarat och 70% av dom säger att de sedan början av 2012 haft kontakt med fattiga EU-medborgare som sökt hjälp. Över 100 kommuner uppger att de haft kontakt med barnfamiljer. – Här har vi då sovrummen, dubbelrum. I en röd barack i Göteborg, tvärs över älven från köpcentret Nordstan, bor några av de hemlösa EU-migranterna i natt, på Stadmissionens akutboende Gatljuset. Enhetschef Daniella Andreoli, visar mig runt bland sovsalar, tvättstuga och fikarum. – Det är här inskrivningen sker klockan tre varje dag. Då har vi i en lång kö som går ut här i korridoren, där man köar för att få en nattplats då. Fick alla plats idag? – Nej. Alla fick inte plats idag. Här är trenden tydlig säger hon. Idag är majoriteten av besökarna på akutboendet arbetssökande, hemlösa EU-migranter. – Under januari månad 2013 hade vi 481 sovande nattgäster hos oss. 302 personer var EU-migranter. Och det är ju en rätt stor del. Vår bild är att målgruppen definitivt har vuxit och blir fler och fler. I Stockholm finns sedan i vintras två härbärgen specifikt för den här gruppen. Härbärgena är så välbesökta att platserna får lottas ut bland de köande. I Göteborg finns inget sånt särskilt härbärge. – Det som händer nu är att vi slussar ihop personer – missbrukare bland annat – med EU-migranter som absolut inte lider av något missbruk eller psykisk ohälsa eller egentligen någon social problematik över huvudtaget. Och det blir inte bra. Deras mål – många av dem, ska jag väl uttrycka mig – som vi har pratat med, målet med att de är här i Sverige är ju att de vill jobba. De vill jobba säger hon. Och de vill jobba vitt. Men precis som Adriana, stöter många på problem när de kommer till Arbetsförmedlingen eftersom de saknar person eller samordningsnummer. En kritik som Stadsmissionen i Stockholm också lyfter i sin hemlöshetsrapport förra året. Scen 11, Adriana samlar burkar – In which direction are you going? – Inside first. Adriana försöker se om det finns några pantburkar i papperskorgarna runt centralstationen i Göteborg. Nästan varje dag åker hon in till stan, besöker arbetsförmedlingen och sätter upp jobbansökningar på lyktstolpar. Pantburkletandet är ett måste för att få in pengar när hon inte har något jobb. Det ger inte så mycket, kanske 50 kronor i veckan. Det är hård konkurrens om pantburkarna. -- … I didn't see what she threw away. Maybe it was a bottle. Adriana vill bli inskriven på samma sätt som andra på arbetsförmedlingen – ha en chans till ett vitt jobb. Men hittills har det bara blivit lite svarta städjobb hemma hos privatpersoner för att få pengar till saker som mat och blöjor. Vi frågar henne gång på gång under det halvår vi följer henne varför hon inte åker tillbaka till Rumänien, varför hon väljer att vara i en så osäker situation i Sverige med två små barn. Varje gång blir svaret att trots att det är jobbigt här så är det värre i Rumänien. Där finns ingenting. – No, no bottles, nothing. No way to make money. Det finns inte ens burkar att panta i Rumänien säger Adriana. Och när det inte finns några jobb så är pantburkar bättre än inget. Scen 12 AF Fredrik Reinfeldt talar om att underlätta för EU-migranter som kommer till Sverige att komma i arbete. Men Kaliber kan visa hur EU-migranter som Adriana inte alltid får samma hjälp som svenska sökande när de kommer till Arbetsförmedlingen. Att det blir en återvändsgränd. När Kaliber kontaktar Arbetsförmedlingens huvudkontor står det klart att detta är något de redan känner till. Vi får prata med Martin Sandblom, utredare på enheten Arbetslöshetsförsäkring som säger att Arbetsförmedlingen i de här fallen ska rekvirera samordningsnummer, men inte alltid gör det. – Vill man vara inskriven och ta del av vår service så ska vi rekvirera samordningsnummer. Och jag tror också att vi gör det i vissa fall, men inte alls i alla de fall där vi borde göra det. Vi har också haft den frågan uppe nyligen i ett möte för att slå fast rutiner för hur det ska gå till. Martin Sandblom säger att det inte finns några tydliga rutiner för hur den här gruppen arbetssökande ska hanteras. Att det är därför det blir fel. – Jag tror det har funnits en stor osäkerhet i vår organisation. Bara en dryg vecka innan vi ska publicera det här reportaget händer något. Arbetsförmedlingen fattar ett beslut: att de lokala arbetsförmedlingarna nu ska rekvirera samordningsnummer för samtliga arbetssökande EU-medborgare utan svenskt personnummer som vill skriva in sig. Said Maroufkhani biträdande chef på avdelningen för förmedlingstjänster säger att beslutet innebär att EU-migranter nu ska få den hjälp de har rätt till. – Jag kan förstå det alltså att man inte har tycker inte det finns rutiner för detta just med anledning utav att den information som gått ut inte varit särskilt tydlig. Och det är därför vi nu går ut med det här beslutet och också uppdaterar våra riktlinjer och handläggarstöd. Men vad tänker du då om att EU-medborgare har skickats till Skatteverket för att ordna detta själva? – Nej jag tycker det är beklagligt att det har varit på det sättet. Och det tar vi ju på oss självklart att så ska det inte behöva vara. Said Maroufkhani säger att de uppmärksammade problemet först i år och inte känner till att brister konstaterats redan tidigare, bland annat av Stadsmissionen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen. Vi frågar hur han ser på det som arbetsförmedlaren Birgitta Everås säger, att hon så sent som i höstas uppmanats att sluta rekvirera samordningsnummer åt EU-migranter . – Det är väldigt beklagligt att hon fått den informationen från huvudkontoret. Hur kan det komma sig? – Ja det är ju alltså den bristande informationen som vi nu försöker åtgärda. Vad händer med alla inskrivningar som sitter i pärmar runt om i Sverige nu då? – Ja då kommer man gå igenom dem och göra det som behöver göras, att rekvirera samordningsnummer och alltihop, om det inte redan gjorts, och registrera elektroniskt i våra system. Adriana och hennes familj har varit i Sverige i över ett år nu. Arbetsförmedlingen har ännu ej fattat beslutet om samordningsnummer när vi träffar henne i början av mars. Vi har nyheter till henne. Kaliber har gjort det som Arbetsförmedlingen alltså skulle gjort för länge sedan. Vi har ringt Skatteverket. – Ja hon har ett samordningsnummer. Det visar sig att Adriana redan har ett samordningsnummer. November 2007 var Nelu och Adriana på genomresa i Sverige på väg till Finland. Adriana var gravid med Gaby i femte månaden. Paret bodde på gatan i Stockholm när de fick höra om en varmare sovplats. En lekstuga. Men ägarna ringde polisen. Brottet rubricerades som hemfridsbrott. En kort tid efteråt rekvirerar polisen ett samordningsnummer för Adriana. Jag visar Adriana numret. Hon säger att hon inte visste att hon hade ett samordningsnummer. Hon blir förvånad, men samtidigt glad. Nu kanske hon kan skriva in sig på Arbetsförmedlingen på riktigt. – Maybe I can find a job. Adriana är återigen på Arbetsförmedlingen. Den här gången har hon en utskrift från Skatteverket med sin hand med sitt samordningsnummer i sin hand. Och plötsligt öppnas dörrarna. Hon får sitta ner med en handläggare för första gången och hon skrivs in Arbetsförmedlingens digitala system. Ett möte bokas om två veckor. How does it feel now? – Much better. It's better that we found it now, so we have some more chances to get some work. So it's very good. Nu har vi kanske en chans säger Adriana och viker ihop lappen med det inbokade mötet och lägger det i fickan. Reportrar: Linda Belanner, Mina Benaissa och Sofia Boo Research: Victoria Gaunitz och Epp Andersson Producent: Sabina Schatzl
Bei einem Flugzeug können mikroskopisch kleine Risse zum Bruch des Fahrwerks führen. Daher sind aufwändige, regelmässige Inspektionen notwendig. Empa-Forscher arbeiten an einem speziellen Sensor, um Metallstrukturen permanent zu überwachen.