Podcasts about nuckan

...eller kampen om att komma in i de önskvärdas krets.

Augustpriset till 2023 års bästa barn- och ungdomsbok gick till författaren Oskar Kroon och illustratören Hanna Klinthage för boken Vitsippor och pissråttor. En bok som i bokhandeln står på hyllan för 6-9-åringar, men som kan läsas av många andra åldrar också. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Författaren Andrew Walden kammade hem priset i den skönlitterära klassen för sin uppväxt-skildring om att växa upp med sju pappor på sju år. Boken ”Jävla karlar” kom ut i augusti i år och är Waldens romandebut.REPORTAGE: IRLÄNDSKA POETEN DOIREANN NÍ GHRÍOFA AKTUELL MED ”ETT SPÖKE I STRUPEN”Den nu 42-åriga irländska poeten Doireann Ní Ghríofa var mitt i vardagspusslandet med snart fyra små barn under sex år, då hon blev besatt av ett av Irlands mest kända diktepos, en klagosång av den iriska 1700-talspoeten Eibhlín Dubh Ní Chonaill.Nästan maniskt försöker hon förstå sin föregångares liv, hittar paralleller till sitt eget liv, börjar frustrerat översätta dikten, och har henne som ett spöke i strupen när hon börjar skriva på sin första roman.Nu kommer självbiografiska ”Ett spöke i strupen” på svenska. P1 Kulturs Lina Kalmteg har träffat Doireann Ní Ghríofa.KRITIK: ”NUCKAN” PÅ FOLKTEATERN I GÖTEBORGMalin Lindroths Nuckan gav sig lågmält men envist på att lyfta fram en av våra kanske fulaste kvinnobeteckningar, bland alla fula som finns, och ta sig en titt på henne. Det handlar om ”Nuckan” som nu kliver upp på scenen på Folkteatern i Göteborg.Kulturredaktionens Jenny Teleman har sett ”Nuckan”.REPORTAGE: HELSINGBORGS SYMFONIORKESTER SPELAR UTAN DIRIGENTAlla konserter med klassisk västerländsk musik börjar på exakt samma sätt. Konsertmästaren ger stämton, symfoniorkestern stämmer, ljuset går ner, och dörren slås upp och publiken applåderar dirigentens intåg på scenen - NU kan musiken börja.Men måste det vara så?Helsingborgs symfoniorkester jobbar just nu med ett projekt där de testar att spela - utan dirigent.Kulturredaktionens Jens Möller petar lite på begreppet Demondirigent och träffar dirigenten Johannes Gustavsson.Programledare: Lisa WallProducent: Esfar Ahmad

Pojken och hägern är sannolikt den japanske animemästarens sista film. Vi summerar Miyazakis verk och analyserar varför han är så omåttligt populär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. MIRAKLET MIYAZAKIMed filmer som ”Min granne Totoro” och ”Det levande slottet” har Hayao Miyazaki flyttat fantasins gränser. Men vad skiljer hans sagor från konkurrenternas? Och varför har hans miljöengagemang, japanska andlighet och flygande flickor blivit så populära i väst? Gäster är Malena Janson, barnkulturforskare, Stockholms universitet och Sebastian Lindvall, filmkritiker på Dagens Nyheter och medarbetare på Cinemateket. Hayao Miyazakis filmer och även andra filmer från Studio Ghibli går bland annat att se på Netflix och streamingtjänsten TriArt Play.MÄNSKLIG KREATIVITET OCH AI KONKURRERAR I UTSTÄLLNING PÅ LOUISIANACecilia Blomberg rapporterar från konsthallen Louisiana där utställningen ”Det uerstattelige menneske” (den oersättliga människan”) precis har öppnat. Utställningen pågår mellan 23/11 och 1/4-2024 och handlar om kreativitetens villkor i den artificiella intelligensens tidsålder.SMÅFIFFLARE OCH LOSERS PÅ MALTA I FILMEN SYNDABOCKEN”Syndabocken”. Björn Jansson har träffat regissören Axel Petersén och skådespelaren Joel Spira och beskriver Peterséns högst egensinniga sätt att berätta om brottsliga losers och mänskliga tillkortakommanden i solkig överklassmiljö. KLASSIKERN OM FILMEN ”JEANNE DIELMAN 23, QUAI DE COMMERCE 1080 BRUXELLES”Bara 25 år gammal slog den belgiska filmregissören, konstnären och författaren Chantal Akerman igenom 1975 med sin film ”Jeanne Dielman 23, quai de Commerce 1080 Bruxelles”. Filmen var lika lång som titeln, drygt 3 timmar och har i femtio år snart tolkats, vem är Jeanne Dielman, vad driver henne? Den visar sig innehålla en antik tragedi, tycker Maria Edström i dagens Klassiker.NUCKAN BLIR TEATERRegissören Nina Haber har gjort teater av Malin Lindroths omsusade roman ”Nuckan” från 2018 som handlade om ofrivilligt singelskap. Författaren Malin Lindroth har själv bearbetat texten för scenen. Men Nuckan har blivit flera nu, hon spelas av både Lena B Nilsson och Nina Haber och förkroppsligas dessutom av en liten kvinnokör. Premiär 24/11 på Folkteatern i Göteborg. Programledare: Lisa BergströmProducent: Nina Asarnoj

Nuckan vill föra andra samtal om kärlek, makt och relationer än de som ryms i vår tids ideal om romantisk tvåsamhet. För hur kan en samlevnadsform, som gör så många så olyckliga och begränsade, betraktas som ett tecken på normalitet?  Nuckans hjärtespalt är radikalare än vanliga relationsspalter och tar frågor om kärlek och ensamhet på största allvar, men är också full av humor. Malin Lindroth i samtal med Lotta Fång, präst i Hägerstens församling, Stockholm. Medarrangör Norstedts

Sverige är förknippat med ensamhet, men verkligheten är inte fullt så enkel. Kristina Lindquist frågar sig när isoleringen kräver en politisk lösning och när den har en politisk orsak. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.En kvinna hälsar på i en jaktstuga i bergen. När hon vaknar efter en ensam natt är hon skild från världen av en genomskinlig vägg, och allt liv bakom den tycks vara utplånat. Marlen Haushofers ständigt aktuella roman Väggen från 1968 har tolkats som dystopi i kalla krigets skugga, som feministisk utvecklingsberättelse och civilisationskritik i Henry David Thoreaus anda. Men på ett väldigt konkret plan är den främst en betraktelse över ensamhetens topografi. Romanen utspelas till stor del i ett akut nu där mörker, hunger och kyla måste hanteras men så kommer plötsligt passager som öppnar tiden och etablerar ensamheten som ett permanent öde: Jag har efter hand börjat förstå att jag aldrig kommer att komma tillbaka, skriver kvinnan i en dagbok som troligen inte kommer att bli läst. Med ensamheten kommer skräcken inför att förvandlas till något som passerar djurets väsen på väg mot avgrunden. Redan nu, skriver hon, är hon bara ett tunt skal över ett berg av minnen.I Väggen tecknas en bild av existentialismens övergivna människa, där ensamheten utgör varats obevekliga grundvillkor. Det är samma kosmiska ensamhet som i Harry Martinssons Aniara, med ödsligheten välvd som en tung stenrymd kring människans själ egentligen oavsett sällskap av andra.Vad har då någon av oss att sätta upp mot kosmisk ensamhet? Vilka reformer kan egentligen spränga en stenrymd kring själen? Det tycks i alla fall vara trendigt att försöka sig på detta. Partiledare talar om att bota och ta krafttag mot ensamheten. Ledarsidor av olika färger beskriver ensamhet som ett folkhälsoproblem och i riksdagen lägger folkvalda över hela skalan motioner om att minska social isolering. 2018 fick Storbritannien till och med världens första ensamhetsminister. Men om ensamheten verkligen är ett existentiellt grundvillkor är ju denna politisering bara fåfänga, och ett tomt försök att klä det eviga i något som inte på allvar rymmer människans belägenhet i världen. Kan ensamheten verkligen kan vara politisk?Kylan från det där existentiella grundvillkoret har nog de flesta av oss känt, och kanske har vi rentav koketterat med den själsliga tomhet som kan uppstå mitt i gemenskapen med andra. Verklig ensamhet är något annat. Det är helt enkelt skillnad på att vara en svarad människa och på att inte vara det, för att tala med författaren Malin Lindroth, som beskriver ensamhetens avgörande gräns just så i sin självbiografiska essä Nuckan. I strömmen av vardagliga ord ryms en bekräftelse som säger att du finns till. I en förtvivlad passage beskriver Lindroth en sommar då rädslan för att avvisas tar henne helt i besittning, då varje ord som lämnar henne känns som en nådeansökan och en bön om ett uppehållstillstånd i en tillvaro som inte tillhör henne. Hon skriver: Och nu handlade det inte bara om män, nu var skräcken allomfattande. Jag var rädd för att visas bort av alla, ur alla sammanhang. Bannlysas. Visas ut i ödemarken. Ensamheten får helt enkelt Malin Lindroth att tvivla på sin rätt att existera, och ur ett historiskt perspektiv är det inga konstigheter, eftersom samhörighet med gruppen länge var en absolut förutsättning för mänsklig överlevnad.Av allt att döma var isoleringen än större för den man som i november 2019 hittades död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Tidningarna skrev att han hade legat där i tre år, och att radion fortfarande stod på. Det är en död som tagen ur Väggen, där huvudpersonen resonerar om att ingen kommer att trycka sina varma, levande fingrar mot hennes kallnande ögonlock när det väl blir dags. Och den här sortens nyheter har närmast blivit en egen genre bland mänskliga tragedier, och tas ofta som intäkt för att något gått riktigt fel i vårt samhälle.Det är dock en envis myt att Sverige med sina många singelhushåll skulle vara ett särskilt ensamt land. I själva verket ligger vi tvärtom en bra bit efter länder som Ungern och Grekland både vad gäller upplevd ensamhet och social isolering. Men sådana rankningar minskar knappast lidandet för den som rent faktiskt står utanför mänsklig gemenskap. Siffror från SOM-institutet visar till exempel att sex procent är ensamma alla kvällar i veckan och att 13 procent umgås med vänner mindre än en gång i månaden.Det låter onekligen sorgligt frågan är bara vems ansvaret är. Liberala skribenter som betonar individens ansvar för den egen lyckan kan häpna över hur vuxna, friska människor blivit så hjälplösa att de behöver politiker och tjänstemän för att knyta vänskapsband. Och möjligen kan man betrakta ensamhet som ett fenomen utanför politikens räckvidd om man utgår från ett slags neutral och arketypisk medelmänniska, som står orörd av politiska spår från exempelvis fattigdom och klass. Den som lever med arbetslöshet och låg inkomst lider nämligen också oftare av ensamhet, vilket kanske går att glömma om man betraktar bussbiljetter, kafébesök och internetabonnemang som sådant som alla självklart har råd med. Minskad tillgång på billig psykoterapi kan också göra det till en klassfråga att bryta en ensamhet som inte sällan präglas av ångest och skam.Men det som oftast återkommer i debatten om politisk ensamhet är bilden av den ensamma ålderdomen, trots att verkligheten kring detta inte alls är entydig. Äldre känner sig mindre ensamma än yngre, men är rent faktiskt mer socialt isolerade. I boken Ensamheten värst, som samlar 18 år av Siri Johanssons ensamma dagboksanteckningar, konstaterar hennes son Sven Teglund att det som bröt dödläget för modern var att få komma till ett servicehus, där hon med stor tvekan levde upp inför ett nytt socialt sammanhang. Är det i så fall en politisk fråga att chansen att få plats på ett äldreboende halverades under de första decennierna på 2000-talet? Eller att en majoritet av Sveriges kommuner gör besparingar på äldreomsorgen? En av de åtgärder som diskuteras på flera håll är att lösa nattillsynen med kameror istället för med mänsklig närvaro. Eller som poeten Ragnar Thoursie skriver i en dikt om hemtjänstens nattpatrull:Inget benbrott denna gång, ingen som ligger på golvet och kvider.Bara rop efter någon att prata med,i vargtimmenMer sällan diskuteras exilens ensamhet som politisk fråga i debatten om migration, trots att Sverige är ett av de länder där det är svårast att hitta nya vänner för den som kommit hit från annat håll. Och trots att sådant som stopp för familjeåterförening och skärpta försörjningskrav för att få ta hit anhöriga är en politik som rakt av skapar ensamhet.För den som flytt över hav och land kan ensamheten nämligen väldigt konkret bli en direkt konsekvens av politiska beslut. I reportageboken Dom som stod kvar skriver journalisten Thord Eriksson om afghanska ungdomar som efter godtycklig åldersuppskrivning det kan handla om ett ögonkast från en handläggare blivit utkastade i fullständig ensamhet. Det är en ensamhet som gör att ingen reagerar när ett juridiskt biträde slarvar eller när nya omständigheter borde ge rätt till ny prövning. Ingen svarar på andra sidan av den genomskinliga väggen.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturBrülde, Bengt & Fors, Filip (2015) Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande i Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red), Fragment. Göteborgs universitet: SOM-institutet.Eriksson, Thord: Dom som stod kvar. Natur & Kultur, 2019.Marlen Haushofer: Väggen, övers: Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén & Lindskog, 2014.Siri Johansson och Sven Teglund: Ensamheten värst. Teg publishing, 2016.Malin Lindroth: Nuckan. Norstedts, 2018.Harry Martinsson: Aniara. En revy om människan i tid och rum. Albert Bonniers förlag, 1956.Ragnar Thoursie: Sånger från äldreomsorgen. Albert Bonniers förlag, 2009.LänkarGrannen låg död i över tre år (Aftonbladet, 20/11 2019) Hanne Kjöller: Att vara ensam är ett val (DN, 3/7 2019)How lonely are Europeans? (EU Science hub, 2019)Professor: Chansen att få plats på ett äldreboende har halverats (SVT 7/9 2018)Så många sparar på äldreomsorgen (Kommunalarbetaren, 16/12 2019)Expat Insider 2017 

Författaren Malin Lindroths "Nuckan" var en berättelse om att leva utan utan partner. Nu gästar hon Lundströms Bokradio med nya romanen "Nuckans hjärtespalt" - som ger tröst åt den som räds sin ensamhet. Vad kan man ge för råd till en ung man som just blivit dumpad och bara vill ha sin älskade tillbaka? Eller till kvinnan som är ignorerad i sitt äktenskap men rädd att gå själv genom livet? I författaren Malin Lindroths roman "Nuckans hjärtespalt" synas våra kulturellt rotade uppfattningar om vad relationer och ensamhet egentligen är - eller kan vara."Vi behandlar kärleken som ett slags naturlag. Man ska leta efter en person som man ska hitta och sen ska det vara bra. Nuckan köper inte den föreställningen, hon vill luckra upp den, och när man gör det hamnar man på andra tankespår", säger Malin Lindroth i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

Författaren Malin Lindroth väckte stor uppmärksamhet när hennes bok "Nuckan" kom för fyra år sedan. Nu är hon tillbaka med "Nuckans hjärtespalt" - Malin Lindroth är dagens P4 Extra-gäst!

Jörgen och Hanna pratar med författaren Malin Lindroth, som skrivit om ensamhet i böckerna Nuckan och Rolf, om just ofrivillig ensamhet, och synen på det i samhället. Dessutom kommer nöjesjournalisten Frans Strandberg och förklarar varför folk blev sura på Corona-testerna som genomfördes av Camilla Läckberg och Christina Salibas privata vårdföretag.

Sverige är förknippat med ensamhet, men verkligheten är inte fullt så enkel. Kristina Lindquist frågar sig när isoleringen kräver en politisk lösning och när den har en politisk orsak. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En kvinna hälsar på i en jaktstuga i bergen. När hon vaknar efter en ensam natt är hon skild från världen av en genomskinlig vägg, och allt liv bakom den tycks vara utplånat. Marlen Haushofers ständigt aktuella roman Väggen från 1968 har tolkats som dystopi i kalla krigets skugga, som feministisk utvecklingsberättelse och civilisationskritik i Henry David Thoreaus anda. Men på ett väldigt konkret plan är den främst en betraktelse över ensamhetens topografi. Romanen utspelas till stor del i ett akut nu där mörker, hunger och kyla måste hanteras men så kommer plötsligt passager som öppnar tiden och etablerar ensamheten som ett permanent öde: Jag har efter hand börjat förstå att jag aldrig kommer att komma tillbaka, skriver kvinnan i en dagbok som troligen inte kommer att bli läst. Med ensamheten kommer skräcken inför att förvandlas till något som passerar djurets väsen på väg mot avgrunden. Redan nu, skriver hon, är hon bara ett tunt skal över ett berg av minnen. I Väggen tecknas en bild av existentialismens övergivna människa, där ensamheten utgör varats obevekliga grundvillkor. Det är samma kosmiska ensamhet som i Harry Martinssons Aniara, med ödsligheten välvd som en tung stenrymd kring människans själ egentligen oavsett sällskap av andra. Vad har då någon av oss att sätta upp mot kosmisk ensamhet? Vilka reformer kan egentligen spränga en stenrymd kring själen? Det tycks i alla fall vara trendigt att försöka sig på detta. Partiledare talar om att bota och ta krafttag mot ensamheten. Ledarsidor av olika färger beskriver ensamhet som ett folkhälsoproblem och i riksdagen lägger folkvalda över hela skalan motioner om att minska social isolering. 2018 fick Storbritannien till och med världens första ensamhetsminister. Men om ensamheten verkligen är ett existentiellt grundvillkor är ju denna politisering bara fåfänga, och ett tomt försök att klä det eviga i något som inte på allvar rymmer människans belägenhet i världen. Kan ensamheten verkligen kan vara politisk? Kylan från det där existentiella grundvillkoret har nog de flesta av oss känt, och kanske har vi rentav koketterat med den själsliga tomhet som kan uppstå mitt i gemenskapen med andra. Verklig ensamhet är något annat. Det är helt enkelt skillnad på att vara en svarad människa och på att inte vara det, för att tala med författaren Malin Lindroth, som beskriver ensamhetens avgörande gräns just så i sin självbiografiska essä Nuckan. I strömmen av vardagliga ord ryms en bekräftelse som säger att du finns till. I en förtvivlad passage beskriver Lindroth en sommar då rädslan för att avvisas tar henne helt i besittning, då varje ord som lämnar henne känns som en nådeansökan och en bön om ett uppehållstillstånd i en tillvaro som inte tillhör henne. Hon skriver: Och nu handlade det inte bara om män, nu var skräcken allomfattande. Jag var rädd för att visas bort av alla, ur alla sammanhang. Bannlysas. Visas ut i ödemarken. Ensamheten får helt enkelt Malin Lindroth att tvivla på sin rätt att existera, och ur ett historiskt perspektiv är det inga konstigheter, eftersom samhörighet med gruppen länge var en absolut förutsättning för mänsklig överlevnad. Av allt att döma var isoleringen än större för den man som i november 2019 hittades död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Tidningarna skrev att han hade legat där i tre år, och att radion fortfarande stod på. Det är en död som tagen ur Väggen, där huvudpersonen resonerar om att ingen kommer att trycka sina varma, levande fingrar mot hennes kallnande ögonlock när det väl blir dags. Och den här sortens nyheter har närmast blivit en egen genre bland mänskliga tragedier, och tas ofta som intäkt för att något gått riktigt fel i vårt samhälle. Det är dock en envis myt att Sverige med sina många singelhushåll skulle vara ett särskilt ensamt land. I själva verket ligger vi tvärtom en bra bit efter länder som Ungern och Grekland både vad gäller upplevd ensamhet och social isolering. Men sådana rankningar minskar knappast lidandet för den som rent faktiskt står utanför mänsklig gemenskap. Siffror från SOM-institutet visar till exempel att sex procent är ensamma alla kvällar i veckan och att 13 procent umgås med vänner mindre än en gång i månaden. Det låter onekligen sorgligt frågan är bara vems ansvaret är. Liberala skribenter som betonar individens ansvar för den egen lyckan kan häpna över hur vuxna, friska människor blivit så hjälplösa att de behöver politiker och tjänstemän för att knyta vänskapsband. Och möjligen kan man betrakta ensamhet som ett fenomen utanför politikens räckvidd om man utgår från ett slags neutral och arketypisk medelmänniska, som står orörd av politiska spår från exempelvis fattigdom och klass. Den som lever med arbetslöshet och låg inkomst lider nämligen också oftare av ensamhet, vilket kanske går att glömma om man betraktar bussbiljetter, kafébesök och internetabonnemang som sådant som alla självklart har råd med. Minskad tillgång på billig psykoterapi kan också göra det till en klassfråga att bryta en ensamhet som inte sällan präglas av ångest och skam. Men det som oftast återkommer i debatten om politisk ensamhet är bilden av den ensamma ålderdomen, trots att verkligheten kring detta inte alls är entydig. Äldre känner sig mindre ensamma än yngre, men är rent faktiskt mer socialt isolerade. I boken Ensamheten värst, som samlar 18 år av Siri Johanssons ensamma dagboksanteckningar, konstaterar hennes son Sven Teglund att det som bröt dödläget för modern var att få komma till ett servicehus, där hon med stor tvekan levde upp inför ett nytt socialt sammanhang. Är det i så fall en politisk fråga att chansen att få plats på ett äldreboende halverades under de första decennierna på 2000-talet? Eller att en majoritet av Sveriges kommuner gör besparingar på äldreomsorgen? En av de åtgärder som diskuteras på flera håll är att lösa nattillsynen med kameror istället för med mänsklig närvaro. Eller som poeten Ragnar Thoursie skriver i en dikt om hemtjänstens nattpatrull: Inget benbrott denna gång, ingen som ligger på golvet och kvider. Bara rop efter någon att prata med, i vargtimmen Mer sällan diskuteras exilens ensamhet som politisk fråga i debatten om migration, trots att Sverige är ett av de länder där det är svårast att hitta nya vänner för den som kommit hit från annat håll. Och trots att sådant som stopp för familjeåterförening och skärpta försörjningskrav för att få ta hit anhöriga är en politik som rakt av skapar ensamhet. För den som flytt över hav och land kan ensamheten nämligen väldigt konkret bli en direkt konsekvens av politiska beslut. I reportageboken Dom som stod kvar skriver journalisten Thord Eriksson om afghanska ungdomar som efter godtycklig åldersuppskrivning det kan handla om ett ögonkast från en handläggare blivit utkastade i fullständig ensamhet. Det är en ensamhet som gör att ingen reagerar när ett juridiskt biträde slarvar eller när nya omständigheter borde ge rätt till ny prövning. Ingen svarar på andra sidan av den genomskinliga väggen. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur Brülde, Bengt & Fors, Filip (2015) Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande i Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red), Fragment. Göteborgs universitet: SOM-institutet. Eriksson, Thord: Dom som stod kvar. Natur & Kultur, 2019. Marlen Haushofer: Väggen, övers: Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén & Lindskog, 2014. Siri Johansson och Sven Teglund: Ensamheten värst. Teg publishing, 2016. Malin Lindroth: Nuckan. Norstedts, 2018. Harry Martinsson: Aniara. En revy om människan i tid och rum. Albert Bonniers förlag, 1956. Ragnar Thoursie: Sånger från äldreomsorgen. Albert Bonniers förlag, 2009. Länkar Grannen låg död i över tre år (Aftonbladet, 20/11 2019)  Hanne Kjöller: Att vara ensam är ett val (DN, 3/7 2019) How lonely are Europeans? (EU Science hub, 2019) Professor: Chansen att få plats på ett äldreboende har halverats (SVT 7/9 2018) Så många sparar på äldreomsorgen (Kommunalarbetaren, 16/12 2019) Expat Insider 2017 

I det tredje avsnittet, "Flickvännen", borrar vi in i upplevelsen av att vara eller inte vara flickvän. Materialet utgörs av "Flickvännen" av Karolina Ramqvist, "Nuckan" av Malin Lindroth och "Mr Salary" av Sally Rooney. Vad menar Kaneli när hon säger att berättaren i "Nuckan" är gnällig och varför tycker Hanna att Karin i "Flickvännen" inte är kär i sin partner John? * I det tredje avsnittet nämner vi: "Flickvännen", "Alltings början", "Björnkvinnan" och "Det är natten" av Karolina Ramqvist, "Nuckan" av Malin Lindroth, "Mr Salary" och "Samtal med vänner" av Sally Rooney, tv-serien "Sopranos" och låten "Jag som blev kvar" av Säkert! * Foto: Eetu Laine, grafisk design: Linn Henrichson, jingel: Ville Kabrell och klipp: Oskar Pullinen. Podcasten görs i samarbete med HBL. Tack till Konstsamfundet för understöd.

I veckans avsnitt av Mellan raderna-podden har Karin lyssnat på inspirerande spellista och läst Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg och Nuckan av Malin Lindroth. Peppe har läst Haggan av Asse Berg och är både lite besviken och full av en aha-upplevelse. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Malin Lindroth vill reclaima ordet nucka, idag det mest skamfyllda och tabubelagda ord som finns. Vi har läst essäboken om Lindroths egen livshistoria, varvat med den ensamstående kvinnans kulturhistoria

I det nya avsnittet av podcasten "Lunch med Montelius" pratar Gunilla Brodrej med Martina Montelius om Malin Lindroths roman "Nuckan" och om slutsatser man kan dra efter ett parningsförsök mellan två hundar. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

Malin Lindroth har gett ut essän ”Nuckan”, om att som kvinna bli över och inte ha någon plats i tvåsamheten. Linda Skugge skriver i ”Flygfärdig – om när barnen lämnar boet” om sina känslor kring just det: att barnen flyttar hemifrån och att hon som mamma inte behövs på samma sätt längre. Norska författaren Nina Lykke kommer för första gången ut på svenska med romanen ”Nej och åter nej”. Där har det medelålders paret börjat glida ifrån varandra och deras snart vuxna söner är på väg bort. Dessutom: det stora polyesterraseriet. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Avsnitt 3 av den efterlängtade podcasten REDERIETPODDEN! Av Malin Sundelin och Fredrik Nyberg.