Podcasts about sonnevi

UPPLÄSNING: Göran Sonnevi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT; Ur ”Där allt är kontrapunkt tid” av Göran SonneviDIKTSAMLING: Där allt är kontrapunkt tid (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: György Kurtág: Kis chorusEXEKUTÖR: Víkingur Ólafsson, piano

I veckan lämnade Statens fastighetsverk besked om hur de vill renovera Kungliga operan i Stockholm. Frågan har tagit evighet varför tar det så lång tid? Och vad står på spel? Samtal med operakritiker Thomas Nordegren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. JIREEL AKTUELL MED NYTT ALBUM Artisten Jireel är redan en svensk veteran – blott 24 år gammal släpper han nu sitt sjätte album: Luanda. Jireel är gäst i P1 Kultur.GÖRAN SONNEVI PÅ RESA GENOM KÄRLEK OCH MATEMATIKGöran Sonnevi debuterade 1961 och ha sedan dess gett ut ett 20-tal diktsamlingar. Nu är han aktuell med ”Där allt är kontrapunkt tid” – en resa genom kärlek, politik, matematik och tillbaka till kärleken igen. Samtal med vår kritiker Daniel Sjölin.ESSÄ: GRÄNSEN MELLAN KRIG OCH FRED SUDDAS UTI OBS fortsätter funderandet över 300-årsjublierande Immanuel Kants skrifter. Och i dagens radioessä ska det handla om ett högaktuellt ämne, nämligen fred. Kant skrev om den eviga freden och var både krasst historiskt och idealistisk i sina resonemang, men i dem finns ett grundläggande problem, konstaterar Dan Jönsson. Ett problem vi fortfarande inte riktigt tycks ha vågat närma oss.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Eskil Krogh Larsson

UPPLÄSNING: Göran Sonnevi DIKTSAMLING: För vem talar jag framtidens språk (Albert Bonniers förlag, 2022)MUSIK: Ernest Bloch: Dream ur EnfantinesEXEKUTÖR: István Kassai, piano

Första rad: En liten blommas klocka UPPLÄSNING: Göran Sonnevi DIKTSAMLING: För vem talar jag framtidens språk (Albert Bonniers förlag, 2022)MUSIK: Franz Schubert: Första satsen ur Pianofantasi C-durEXEKUTÖR: Evelyne Dubourg, piano

1a rad: Vinge fogas nu till vinge Uppläsare: Göran Sonnevi DIKTSAMLING: För vem talar jag framtidens språk, Bonniers, 2022MUSIK Maurice Ravel: Den eviga frågan ur Två hebreiska melodier.EXEKUTÖR Mischa Maisky, cello och Daria Hovora, piano

1a rad: Våra betydelser kan ingenting utplåna Uppläsare: Göran Sonnevi DIKTSAMLING: För vem talar jag framtidens språk, Bonniers, 2022MUSIK Béla Bartók: Tre ungerska folksångerEXEKUTÖR Víkingur Ólafsson, piano

Bokmässan i Göteborg är tillbaka efter flera år av pandemi och restriktioner. Lundströms Bokradio träffar shoppingsugna besökare, författare från Sydafrika och Ukraina, och så bli det poesi! När Bokmässan i Göteborg slår upp portarna är förhoppningen stor att mässan ska vara tillbaka med besked. Förra året var nämligen en dyster och nedbantat historia, har mässan nu repat sig? Hur är stämningen hos besökare och i montrarna?Vi träffar mässans stora författarstjärnor: Ukrainska Oksana Zabuzjko har skrivit boken "Den längsta av resor". En essä som börjar dagen innan Rysslands invasion av hennes hemland:"Det var inte blindhet, det var inte galenskap, utan ett slags hemgjord magi som gjorde jag att när jag reste iväg den 23:e februari i år, inte tog med mig mer än två klänningar", säger Oksana Zabuzjko i Lundströms Bokradio. Hon brydde sig ens om att ta med sig sitt arbetsredskap, datorn. Det var ett sätt att vägra inse vad som var på väg att ske.Sydafrikas stora författarstjärna är Damon Galgut,. Hans Bookerpris-vinnande roman "Löftet" kommer nu på svenska. Den handlar om en vit afrikaanerfamiljs nedgång och fall, från 1986 då apartheidregimen ännu styrde landet, och fram till vår tid. I centrum av romanen finns frågan om vem som ska få ärva en egendom."Att äga en bit land får dig att känna hemvist någonstans", berättar Damon Galgut i Lundströms Bokradio. "Och den känslan av tillhörighet är det många i Sydafrika som saknar idag. Det gör att de känner sig utanför och rotlösa. Så frågan om vem ska få äga mark är mycket laddad."Och så blir det poesiuppläsning i Lundströms Bokradio. Göran Sonnevi läser ur sin nya diktsamling "För vem talar jag framtidens språk".Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie Lundström Redaktion: Fredrik Wadström och Daniel Sjölin

Uppläsare: Harald Leander DIKTSAMLING: För vem talar jag framtidens språk, Bonniers, 2022MUSIK Alberto Ginastera: TristeEXEKUTÖR Lionel Cottet, cello och Jorge Viladoms, pianoEXEKUTÖR:

Första rad: Skimret av människor i den Uppläsare: Peter Andersson Diktsamling: "Det omöjliga" Förlag: Bonniers 1975 DIKTSAMLING: Det omöjliga (1975)MUSIK Manuel de Falla: Asturiana ur Folkliga spanska sångerEXEKUTÖR Pablo Ferrandez, cello, Denis Kozjuchin, piano

1a rad: Stora grupper av människor Uppläsning: Amanda Ooms Önskad av: Kerstin Roos VERKTITEL:  Det oavslutade språket  (1972)  MUSIK Lars Danielsson: Sarabande EXEKUTÖR Lars Danielsson, kontrabas, elbas, cello gitarr och slagverk.

Poeten Willy Granqvist debuterade 1974, det år han fyllde 26, och gick bort bara tio år senare. Under en tid av isolering har författaren Kristofer Folkhammar funnit gemenskap i Willy Granqvists dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En människa vaknar. Dåsigt frigör han sig från de sammanblandade medvetandenivåerna, och tar sig i vardaglig strävan ut i köket. Han gör frukost. Rester från drömmar tassar som små hundar genom skallen, med kliande nosar. Han försöker samla ihop sig. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Han vill vara en del av världen som pågår där ute. Med sina sociala koder och regler och uppdelningar i ditt och datt. Han skakar ur en duk i slasken. Och i fönsterglaset ser han immiga speglingar av längtan. Genomskinliga händer trevar mot rutan, delar av större sammanhang blåser ihop där och fastnar. Genomlysta. Poeten och radiomannen Willy Granqvists böcker, utgivna under 1970- och 80-talen, präglas av en sorts mjuka eller porösa kollisioner. Mellan nuet och det förflutna. Mellan vardag och metafysik. Texterna präglas av en naturvetenskapligt influerad faktiskhet å ena sidan, och av något vindlande musikaliskt och improviserat å den andra. I sin samtid placerade han sig bland de tidiga, postmodernistiskt influerade poeterna, strax efter 1960- och 70-talens explicit politiska och socialt engagerade poesi. En inte fullt så drastisk Lars Norén. En inte riktigt så patosfyllt vibrerande Göran Sonnevi. Men där någonstans, mellan Norén och Sonnevi i tonen, med stänk av generationskamraten Eva Runefelts sinnliga elegans, och kanske också av den något äldre Anna Rydstedts sätt att få stenar och gräs att ruva på livets bråddjup. Det subjekt, eller den gestalt, som rör sig genom de formmässigt spretiga Granqvistböckerna, verkar ha tappat något. Han verkar i alla fall leta, i själva existensen. Kanske har något hemskt hänt i den barndom som sipprar in i texterna, via tablåer som ibland präglas av brutalt våld, och ibland av en fridfull vila. Alltså, barndomen omväxlande förstådd som total utsatthet, alternativt som en plats där man får vara sig själv och bli lämnad i fred, ungefär. Säkert är i alla fall att det där tappet präglar den strävan efter tillhörighet som finns genomgående hos Willy Granqvist. Som en oupphörlig sträckning. På ett par ställen, i samlingen Kropp (1980) står det, som suckar, "Länge har jag sökt sammanhangen." Ett sökande som kännetecknas av "En skör och förtvivlad saklighet", som det formuleras i samlingen En ängel i vår tid (1976). Jag läser om alla Willy Granqvists böcker, långsamt, under ett år i mitt liv då jag inte får träffa de jag tycker om, hur jag vill. Och inte heller får lära känna nya personer, hur som helst. Mina relationer har sällan känts så laddade som nu. I alla fall inte på ett såhär märkligt, uteblivet, liksom dovt icke-sätt.    Herregud, vad jag längtar efter alla.    Men shit, kommer vi ens känna igen varandra sedan?    Och, åh, vad jag är tacksam, för att jag har en liten flock i isoleringsbubblan. Ett barn och en kille att snubbla över mellan tvättställ och klädhängare.    Men oj, vad kommer hända när vi ska börja vara på hundra olika ställen hela tiden, igen? Ett sådant år går Willy Granqvists texter, som man brukar säga, rakt in, i mig. Även om Granqvists universum är starkt förankrat i en pågående, vanlighetens tickande vardag, lägger det sig som ett skört raster över det utdragna undantag som ett år av social distansering utgör.  Granqvists poetiska forskande i ensamhetens minsta beståndsdelar blir något mycket speciellt att dröja vid, vid sidan av larmen, restriktionerna och kurvorna. Lite som att allt annat tystnar när jag läser. Något vill hela tiden djupare i Willy Granqvists diktning. Något vill så otröstligt gärna förstå, och greppa. En trevande rörelse sjunker. Den andas inåt och nedåt. Genom tidslager och materia. Och här vimlar av stoft och partiklar. Som vore det möjligt att till slut hålla fast och röra vid det mellanmänskliga. "Det måste finnas delar. / Som inte går sönder" står det, återkommande, som ett omkväde, i Kropp. Och det syftar lika mycket på mikrobiologi som drömmen om att verkligen komma nära en annan människa. Att komma innanför skaven och missförstånden. Som vore det möjligt att förstå också bindningar till andra, genom att bryta ner dem till små, små bitar, odelbara korn, hitta ett slags existensens minsta beståndsdelar att lita på. Att borra djupt, för att slutligen slå i, mot en verklig tillit. Ett företag, lika behjärtansvärt, som dömt att misslyckas. Kanske drog Willy Granqvist sitt ömsinta sönderdelande av tillvaron allra längst i just samlingen Kropp. Den reser sig i mitten av författarskapet, som den sjätte av sammanlagt tio böcker. Utgiven 1980 ser den såhär på håll ut som en portal till det decennium, då ordet "kropp" blev ett verkligt modeord i svenskspråkig poesi. Det är Granqvists tätaste bok, skulle jag säga. De smalt satta, kort radbrutna dikterna i Kropp, saknar de första samlingarnas enkla luftighet, men bär inte heller på prosaböckernas, eller de sista tre diktsamlingarnas, häftiga flöden. Den där eruptiva, forsande rörelsen, som nådde sin desperata kulmen i den postumt utgivna, kultförklarade boken Natten (1987). Kropp är också den bok där Granqvist lägger sig närmast idolen Paul Celan, som tillägnas en lyrisk essä, i slutet av boken. De poetiska bilderna är ibland hårt kondenserade. Dödsflingor sugs in i kroppen och gör den skör av dödsljus. Dödsflingor lagras tills de blir kristaller av liv. Sexualiteten tar också plats i Kropp. Emellanåt är den en tillfälligt sammankittande, mänsklig energi. I diktrader som är extatiska och gränsupplösande väller sekreten, munnarna och könen fram, triumfatoriskt. Och i andra fall är åtrån en tom och övergiven plats, där telefonsignalerna går fram och lämnar en avvisad och bortgjord. Blottad. Som ett ensamt, huttrande barn i simhallen. I dessa ödsliga begärsmarker blir också dikten mer avskalad, mer stilla. Påminner mer om de första samlingarnas mjukt trevande enkelhet. Som i slutet av dikten "Sömn av sten", som gestaltar avskedet efter ett träningspass: I duschen kysser jag hastigt din panna. Du fnissar till. Mina darrande händer Försöker omsluta dig. Hinner inte. Efteråt går vi över skogsbacken ner mot Parkeringen. Jag kör dig hem. Du lägger handen mot min axel Innan du försvinner ut. Innanför porten tänder du inte trappljuset, Från gatublänket kan jag omöjligt se dig. Ett stoft av besvikelse faller Som från naturen själv. Är det en bild av att inte se sig själv, och sitt begär, i föreställningen om natur? Som i naturlighet, normalitet, fertilitet, reproduktion? Den samkönade kärlek som anas mellan raderna, omtalas på andra ställen i Willy Granqvists författarskap som "omöjlig". I Kropp fortsätter den att glida undan. Men kanske gör den här, i dikter från 1980, ett slags uppror både mot naturen, och den bestämmande fadersgestalt som återkommande dyker upp. Ett försiktigt och ledset uppror. Vars spröda puls rör sig som partiklar av sorg genom dikterna. En människa vaknar. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Men hejdar sig. Gör det svårt för sig. Vrider och vänder på ditt och datt. Lyckas inte riktigt ta någonting för givet. Plockar isär saker. Och sätter samman en underlig dikt. Kristofer Folkhammar

Önskad av Annika Jonsson våren 2020 Uppläsning: Göran Sonnevi (ur SR:s arkiv) Diktsamling: "Det måste gå", Bonniers, 1970 MUSIK Francis Poulenc: Andra satsen ur Sonat för två klarinetter EXEKUTÖR Ronald van Spaendonck och André Moisan,

Första rad: Ännu är klart skarpt ljus Uppläsning: Göran Sonnevi Diktsamling: Oavslutade dikter (Bonniers, 1987) MUSIK Dmitrij Sjostakovitj: Preludium opus 34:10 EXEKUTÖR Franz Halasz, gitarr och Débora Halasz, piano

Första rad: din röst kom på telefonen Uppläsning: Göran Sonnevi Diktsamling: Sekvenser mot Omega  (Bonniers 2017) MUSIK Leo Brouwer: Berceuse EXEKUTÖR Göran Söllscher, gitarr

Första rad: Du som är hos mig med din närvaro Uppläsning: Göran Sonnevi Diktsamling: Klangernas bok (Bonniers 1998) MUSIK Robert Schumann: Vogel als Prophet ur Waldszenen EXEKUTÖR Maria-Joao Pires, piano

Första rad: Jag vet inte heller Uppläsning: Göran Sonnevi Diktsamling: Mozarts Tredje hjärna (Bonniers, 1996) MUSIK Sergej Rachmaninov: Melodi för cello och piano EXEKUTÖR Steven Isserlis, cello och Thomas Adès, piano

Första rad: Vems liv? frågade du Uppläsning: Göran Sonnevi

Uppläsning: Göran Sonnevi Diktsamling: "Det osynliga motstyckets bok" (Bonniers) MUSIK Maurice Ravel: Preludium a-moll EXEKUTÖR Steven Osborne, piano

Vi samtalar om offer, offret och om att offra.  Litteraturtips:Oceanen; Göran Sonnevi. 2018 Bonnier PocketRosor skador; Jenny Tunedal. 2017 Albert BonnierSyndabocken: En antologi. René Girard 2007 Themis förlagSkin in the game; Nassin Taleb. 2019 Penguin Savannen finns även på www.savannen.nu

Fem inspirerande poeter är avsnitt 53  i Poetpodden. Det är första avsnittet för det här året. Jag fortsätter som tidigare och satsat på ett avsnitt i månad. Mitt mål är att du ska kunna lyssna på ett nytt poddavsnitt sista måndagen nästan varje månad. Juni och juli har tar podden sommarlov. I del 6 i serien ”Poeter födda på 1900”pratar jag om 5 poeter födda mellan 1937–1944. Poeter som påverkat mig och mitt diktande som inspiratörer och förebilder. Prenumerera på iTunes  / På Acast  / På Soundcloud Swisha 20 kr eller mer till 123 540 62 85.Bankgironr 743-0804 om du hellre själv vill sätta in pengarna.PayPal, 20 kr eller mer till irene@poeten.se. Poeterna jag berättar om och läser dikter av är Claes Andersson, Annbritt Ryde, Göran Sonnevi, Agneta Pleijeloch Bodil Malmsten.  Jag svarar på Gretas fråga om tankadiktoch bjuder på en skrivövningsom anknyter till den. VIKTIGT! Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra jobb? Om du gör det är jag tacksam om du vill gå in på iTunes skriva en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. Glöm inte heller att kommentera här i bloggen och på Poetpoddens Facebooksida. Jag läser min nyskrivna dikt Tillfälligt besök och tankadikten Barcelona. TYCKER DU OM DET DU HÖR I POETPODDEN? DELA, DELA OCH DELA Hjälp mig att sprida podden genom att dela det här inlägget och alla andra du lyssnar på i dina sociala medier som Facebook, Twitter och alla andra. Då hjälper du poesin att få vingar. LÄNKAR TILL INNEHÅLLET i Fem inspirerande poeter: Tillfälligt besök: https://poeten.se/dikter/tillfalligt-besok.htm Claes Andersson: https://sv.wikipedia.org/wiki/Claes_Andersson Annbritt Ryde: http://www.livisverige.org Barcelona: https://poeten.se/dikter/barcelona.htm Agneta Pleijel: http://www.agnetapleijel.com Göran Sonnevi: https://sv.wikipedia.org/wiki/Göran_Sonnevi Bodil Malmsten: https://sv.wikipedia.org/wiki/Bodil_Malmsten Skicka in frågor och dina egna inspelade dikterSå skicka dina egna dikter och frågor om poesi till PoetpoddenFacebooksida: https://www.facebook.com/poetpoddenKontakt via e-post: podden@poeten.seTwitter: https://twitter.com/poetenirene Fem inspirerande poeter ÄR AVSNITT 53 I POETPODDEN Fler avsnitt i Poetpodden

Apropå sovjetisk mytologi, på Bildmuseet i Umeå finns kanske världens fulaste tavla men också konstnärliga smitvägar och generalen som matar duvor. Vad ska det betyda? Dessutom har en utdragen tand hamnat i en flygvärdinnas mun, i pjäsen Gyllene draken på Fria teatern i Stockholm. Sedan läser Göran Sonnevi en dikt för en konsttrött. I programmet pratar vi om: Utställningen "Sovjetisk mytologi i lettisk konst" på bildmuseet i Umeå Pjäsen "Gyllene Draken" på Fria Teatern i Stockholm i samarbete med Östgötateatern Dikten: "Jag sa till dig" av Göran Sonnevi ur hans samling "Utan ordning" från 1983 Redaktör: Jenny Teleman Fler röster: Mats Arvidsson

När det känns att det håller på ta slut heter Stig Larssons nya memoarbok. Han gästar studion och berättar om ett liv där skrivandet fått gå före allt. Poeten Göran Sonnevi läser ur sin alldeles färska diktsamling Bok utan namn. Vi besöker Berättarministeriet i Södertälje där barn lär sig att skriva historier. Dessutom: om ljudböcker - när, var och hur ska de lyssnas på? Hör också skådespelarna Krister Henriksson och Julia Dufvenius om hantverket att läsa in romaner. Vill du fortsätta diskussionen så kom gärna till . Tips! Dessa böcker nämns i veckans program: Stig Larsson När det känns att det håller på ta slut (2012) Avklädda på ett fält (2000) Komedin I (1989) Nyår (1984) Autisterna (1979) Göran Sonnevi Bok utan namn (2012) Oceanen (2005) Paul Auster New York-trilogin (1987) Elsa Beskow Hattstugan (1930) Havamal ( i Sveriges Radio: Klassikern) Ljudböcker Felicia Feldt - Felicia försvann (2012) - inläst av Julia Dufvenius E.L. James - 50 nyanser av honom (2012) - inläst av Julia Dufvenius Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren - Engelsforstrilogin (2011-2012) - inläst av Julia Dufvenius Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken (1912) - inläst av Krister Henriksson J.K. Rowling - Harry Potter-böckerna (1997-2007) - inlästa av Krister Henriksson Marcel Proust - På spaning efter den tid som flytt I (1913) - inläst av Krister Henriksson Franz Kafka - Processen (1925) - inläst av Gerard Hoberstorfer

Göran Sonnevi står upp, han tittar ut genom fönstret, på trädgården framför radhuset. Vi är långt ifrån havet. Men, på bordet ligger en kartbok över Västerhavet. Det är där ifrån de döda kommer. De kommer vandrande upp ur havet på en sned strand. Utanför Karlskrona sjunker räddningsubåten URF ner genom ytan. Ubåten är på väg ner i mörkret. URF:en kan komma djupare än någon annan ubåt. Den kan dyka ner till den djupaste punkten i Östersjön. Till 460 meter. Dit når inget dagsljus. Men, någonstans döljt i dyn finns spår av oss människor. Bilar. Ammunition. Medelradioaktivt avfall dumpat för slutförvaring. I programmet hör ni även Helena Höglander, marinekolog på Stockholms Universitet.

Så fort det talas om kunskap och bildning blir stämningen lätt upprörd, eftersom allt urval också är ett rangordnande. Men världen blir allt mer globaliserad och det innebär kanske att innehållet i bildningen måste förändras. Vad skulle hända om vi började läsa något annat än vita män från Sverige, England och USA? Frågorna är många när Louise Epstein samlar skribenten Johan Hakelius, författaren Gabriella Håkansson och litteraturprofessor Lisbeth Larsson. Det blir också poesi med poeten Johannes Anyuru som gärna blandar hiphop med Homeros. Anyuru läser högt ur sin senaste bok och pratar med Mia Gerdin om varför han tycker om att blada högt och lågt och varför Göran Sonnevi och The Latin Kings är lika lätta att inspireras av. Programledare Louise Epstein och Mia Gerdin