Podcasts about emellan

Ferrari vinner Le Mans, den omtalade ”Antonelli-regeln”, och inför Spaniens Grand PrixDet är Racevecka igen och den här gången börjar vi med att summera årets snabbaste dygn: Le Mans 24-timmars. Det blev Ferrari som tog hem den franska långloppsklassikern för andra året i rad. Därmed har ”Scuderia” vunnit två av motorsportens Triple Crown-race den här säsongen efter triumfen i Monacos Grand Prix nyligen. Vad är det som gör Le Mans så speciellt, och varför befinner vi oss i en ny guldålder för internationell sportvagnsracing just nu? Häng med så får du svaren. I Formel 1 rullar säsongen på och i helgen har turen kommit till Spaniens Grand Prix i Barcelona. En klassisk bana som använts flitigt för tester under åren, men som också – bland annat just därför – tenderar att producera ganska förutsägbar racing. Emellanåt har det dock smällt till med några riktigt minnesvärda ögonblick på Circuit de Catalunya. Mattias var på plats på några av de mer historiskt tongivande racen i Barcelona och ger oss en intressant blick i backspegeln på Fernando Alonsos hemmaplan. Vi har även Dino Beganovic tillbaka på banan i Formel 3 och siar om hans chanser att slåss om nya segrar.I fokus står också nyheten att FIA öppnar upp de omstridda superlicensreglerna, som stipulerar kraven för att få tävla (och träna) i Formel 1. Åldersgränsen på 18 år sänks till 17 – vilket plötsligt öppnar dörren för Mercedes supertalang Andrea Kimi Antonelli att, i praktiken, F1-debutera redan nu. Varför är FIA plötsligt villiga att ändra reglerna när man så resolut slog undan Indycar-föraren Colton Hertas F1-försök förra året? Vi reder ut begreppen.På tal om Indycar; det är racevecka även i USA. Denna gång väntar Kalifornien och Laguna Seca när Felix Rosenqvist, Marcus Ericsson, Linus Lundqvist och de andra ska göra upp på nytt. Vi ger er förutsättningarna inför ett race där den ikoniska ”Korkskruven” kommer att dominera tv-bilderna.Instagram: @racevecka Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

41-åriga Peggy Carr började i oktober 1988 klaga på smärtor och dagen därpå åkte hon in till sjukhuset. Hennes smärta tilltog och hon beskrev det som att hennes insida smälte, som att hon brann. Det visade sig att hon hade blivit förgiftad och hennes liv gick inte att rädda. Frågorna var många. Hur hade hon fått i sig giftet? Var det en olycka? Var det fler som befann sig i fara? Eller var det här ett överlagt mord?Om du uppskattar podden får du hemskt gärna stötta oss genom att lämna betyg/recension via nedan länk eller där du brukar lyssna på poddar:https://podcasts.apple.com/se/podcast/rysarpodden-true-crime/id1455772712Instagram:https://www.instagram.com/rysarpodden/Facebook:https://www.facebook.com/rysarpoddenMail:rysarpodden@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hästpodden får ni följa Anna Wallberg, diplomerad C-tränare i dressyr & aktiv tävlingsryttare, Pernilla Jennesäter tränare, dressyrdomare, tävlingsryttare samt Martin Georgou tränare & tävlingsryttare och Farao Groth radioprofil och hobbyryttare. Tillsammans tar dem upp lyssnarfrågor och djupdyker i ridningens magiska värld. För kontakt och samarbeten info@ap-ridutveckling.seeller DM till @annawallberg på Instagram.

Avsnitt 369 av Arsenal Göteborg Podcast! Båda våra programledare än duktigt förkylda, but the show must go on! Emellan hostningar och snytningar så snackas det om förkylningar, Tobbes besök på Svalbard för att sedan gå vidare om att prata Arsenal-Bournemouth 3-0! Det pratas snabbt om startelva för att senare vidare mordförsöket på Saka! De hoppar lite i kronologin och domarbeslut. Det snackas om Havertz och Sakas straff! Det snackas om Martinelli och Rice! Det snackas om träning och hur en vecka ser ut! Det snackas om statisk och olika sett att se på defensiv fotboll för att sedan återigen prata om Kai Havertz, David Raya och EN lyssnarfråga! Sedan går snacket vidare till kommande match, Manchester United-Arsenal! Och ja, det blir quiz! Podden ska avlutas men Filip och Tobbe fastar i ett snack om debuterade akademi spelare! Detta och mycket i detta avsnittet! 

Emellanåt hamnar bästisarna i en situation där det som var planerat att podda om, behöver läggas åt sidan. Istället behöver känslor adresseras och diskuteras. Som denna dag, när det framkommer att Smeitys lycka många gånger triggade en sorg inom Niki. Och insikter om hur svårt det är att dela med sig av det goda i sitt liv, när man vet att man själv har blivit ledsen av att se andras lycka tidigare. --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/mellanoss/message

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18.Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare.Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut.Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna.Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor.Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen.Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen.Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel.Henrik Nilsson, författare och essäist

Varje dag använder vi namn på orter utan att tänka på vad de betyder. Men den som vill veta kommer att upptäcka en värld av hemligheter och fascinerande historia. Nils Markus Karlsson guidar oss dit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Karesuando, Nattavaara, Duortnisjávri, Morjärv, Bastusund, Ljusträsk, Kåtaliden, Blattniksele, Nattlägertjärnen, Jormvattnet, Vindeln, Handöl, Frösön, Skärsjövålen, Korskrogen, Njutånger, Vasselbodarna, Svabensverk, Torsåker, Stöllet, Nopikoski, Ena, Öna, Byn, Gustav Adolf, Skinnskatteberg, Rabbatsbenning, Morgongåva, Harg, Svartlöga, Bagarmossen, Himmerfjärden, Frändesta, Zinkgruvan, Kolmården, Roma, Smiss, Mathem, Vättern, Hedekas, Island, Pater Noster, Naum, Sötåsa, Intäkt, Småland, Byxelkrok, Kristianopel, Utlängan, Tattamåla, Immeln, Glädjelida, Frillesås, Derome, Abild, Mölle, Kvärk, Ålabodarna, Tittente, Skanör.Ortsnamnen beskriver en rörelse, som om vi åkt – låt säga bil – för här är många småorter, knappt byar ens, som passerats längs vägen, ringlande från norr till söder.Den som har en känsla för detta avlånga lands sätt att uttrycka sig vet att Nattavaara är främmande för Skanör, att Njutånger inte är granne med Glädjelida. Vissa ortsnamnselement finns bara i vissa trakter – och det är så det är.Den som bekantar sig med ortnamnsforskningen finner svar, finner att en karta full av ortsnamn är en episk berättelse om hur markerna i det här landet en gång mötte människorna, då dessa sökte sig fram efter den smältande isens tillbakadragande. Det är en oslagbart rik, allomfattande, och omväxlande journal. Emellanåt en smula enahanda med sina omkväden. Som ”red”, ”röd” och ”ryd”. Älvsered, Studseröd, Målryd. Götalands alla -red, -röd och -ryd skvallrar om hur någon någongång arbetat hårt och länge, och röjt i en obrukbar, stenig, risig skog. Fornsvenskans rydh kommer från ett ännu äldre ord – och det betyder just röjning. Orter med denna ändelse är än idag ofta små, lite avsides.Av namnen går att dra slutsatser om hur gammal en plats är, hur länge sen det är som den namngavs. Efterled som ”-arve”, ”-böle”, ”-lösa” och ”-måla” kommer från olika och överlappande epoker. Ställen med ”tuna” i namnet har varit centralorter i en förhistorisk samhällsordning. De med ”vi”, ”ve” och ”vä” avslöjar en förkristen helig plats.Jag finner det outsägligt rörande att folk idag går omkring och använder dessa namn – utan att veta vad de väcker. Och att man på en digital karta kan zooma in och ut, svepa i alla väderstreck och läsa, smaka, undra: Vad? Vad är nu detta för en plats? Med detta namn.Namnen har alltid ett ursprung, om än svårfunnet. En ortsnamnstolkare hämtar sina verktyg från så olika fält som lingvistik, geografi, växtlära, zoologi, ekonomisk historia, geologi, människohistoria, arkitektur, lantbrukshistoria, sjöfart, fortskaffningshistoria, kultur, etymologi, estetik. Lokalkännedom är en nyckel, likaså en känsla för dialekten.För den som söker sig in i ortsnamnen blir de till kapslar kvarlämnade av människor, individer, folk, tillhörande en viss kultur, en viss erfarenhetssfär, med vissa avsikter, och de berättar om hur dessa en gång kom till en viss trakt, många gånger aldrig formad av mänskliga präglare, av hålla-påare – och de gav platsen namn. Ibland fanns en viss avsikt men oftare blev det vad det blev, utan annat uppsåt än att med ord märka ut en plats, som ett sätt att orientera sig, att upprätta punkter i landskapet. Ska du till Snögrinde? Nej, jag ska längre, till Loggarve. Namnen kultiverar obygden, gör den brukbar för den mänskliga tungan.Ortsnamn röjer vad forna tiders människor sökt och tittat efter. Som att ta sig över en å. Hästar finner lämpliga platser för vadande, alltså: Hästevadet och Horsvad – men även Kedevad, killingarnas vadställe. Ulva i Uppland hette en gång Ulvavadh. Det var där vargar tog sig över Fyris – ett ortsnamn som fungerar som en varning. Andra talar om jakt, och fångstmetod, som Björnbåset i Östergötland, eller Rävgrav i Gästrikland. Ålkistan i Solna. I Agnsjön togs bete att agna med. För en biolog kan namnen ge upplysningar om vilka arter som funnits i vilka trakter. Laxsjön, Gäddsjön, Abborrvattnet, Mörttjärn. Sjöar har som regel uppkallats efter den bästa fisken som fanns i sjön. Alltså går det att genom namnen dra slutsatser om både vad som levt – och inte levt – i ett visst vattendrag.Och så uroxen! Den sista uroxen lär ha dött i den polska Jaktorów-skogen 1627. Men i trakterna kring Uranäs, Uren och i Urshult, strövar den ännu fritt – till namnet.Som inom alla fält finns utmarker, apokryfer, vilda spekulationer och vita fläckar. Trakter som vissa av oss bara måste uppsöka. Ta detta med noa-namn – noa: ett ord från Söderhavet, så långt bort på planeten man kan komma. Ett noa-namn används istället för det riktiga namnet då uttalandet av detta antas kunna frammana olycka, kanske en viss guds vrede. Ett typiskt exempel är ordet ”ulv” som ingen människa, rädd om sitt skinn, tordes uttala förr i tiden. Istället alltså ”varg”. Eller ”gråben” eller ”gullfot”. Det skulle gärna vara smickrande, som ”gull”. Gränsälven mellan Västergötland och Värmland hette en gång Amn – idag finns namnet bevarat i sockennamnet Amnehärad. Men älven heter numer Gullspång, och gullspång betyder guldspännet. Ett namn som använts för att fjäska och lugna älvens farliga och heliga vatten. Det som förr hette Blåkulla döptes redan på 1500-talet om till Jungfrun – för säkerhets skull. (Namnen har sedan sammanblandats till dagens Blå Jungfrun.) Till och med ett namn som ”Vänern” är omtvistat. Det kan också vara ett noa-namn. Tänk om Sveriges största sjös egentliga namn är dolt för oss!?Det finns mer, men ja, de mest laddade, de mest förborgade namnen, vågar jag förstås inte nämna i ett sammanhang som detta. Och dessutom: Det händer att forskarna går bet. De når inte fram till orten, kommer inte inunder dess ljud. Många namn på åar vet man inte vad de betyder. De är för gamla. Men då vet man ändå, att genom att bruka detta namn – jag är själv uppvuxen vid Viskan, vars namn ingen lyckats tolka – så ingår man i en mångtusenårig gemenskap. Jag tar över ett namn, ett ljud, som de före mig tog över av de före dem som tog över det av de före dem, som...För hur många tusen år sen gick namnets innebörd förlorad för människorna vid åns lopp?Så är somliga av dessa ortnamn tomma kapslar, namn som blivit till ljud allena. Några av dem bär antagligen bortglömda gudars namn, som Ludgo och Göteve. Namnen öppnar gruvgångar in i historiens tysta berg, in i övergivna tempel med omkullslagna urnor, fallna fallosar. Mjärdevi, Nalavi, Närby – belägg för att gudinnan Nerthus, eller Njärd, har dyrkats i detta land. Eller? I de obegripliga ortsnamnens undervegetation surrar och viskar det alltjämt, av något, något. Kanske kan de brukas till åkallan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan...Nils Markus Karlsson, kulturarbetare Länkar och boktipsLantmäteriets karta: https://minkarta.lantmateriet.se/Institutet för språk och folkminnen – på hemsidan finns mycket om ortsnamn och länkar till ännu mer https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-ortnamn-i-sverigeInstitutet för språk och folkminnen, Isof, bjuder också på ett ortsnamnskviss https://www.isof.se/lar-dig-mer/kviss/kviss-om-ortnamnJöran Sahlgren: Vad våra ortnamn berätta, Albert Bonniers boktryckeri, 1944.Staffan Nyström: Smånamn och andra ortnamn, Riksantikvarieämbetet, 2003.

Avsnitt 183- Älgjägare Emellan by jaktsnack

TV-profilen och trädgårdsexperten talar i P4 Extra-gästen om hur hennes pappa la lappar i grannars brevlådor när han tyckte de hade fula häckar, och saknaden efter honom. Hon talar också om att bli utsatt i sociala medier och varför Jenny Strömstedt vill ha en podd med henne.

Tyresö Trädgårdssällskap presenterar en av sina nya styrelsemedlemmar och sitt höstprogram. Ulrika Hedbom från styrelsen berättar om kolonilottens betydelse och med Lena Hjelmérus presenteras höstens program och nya mötesformer för både nybörjare och mer vana odlare. Glöm inte växtloppisen på Tyresö festivalen. Mer info på www.tyrgarden.se.

Något förträngt stiger plötsligt upp och skakar om i hettan. Med avstamp i Sigmund Freud och i fyra romaner sätter Lyra Ekström Lindbäck ljuset på sommarens omvälvande oro. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. Bonjour Tristesse och dubbelheten som smyger sig påSommarhuset. Några sysslolösa veckor under årets kulmen, indränkta i idyll och sentimentalitet. Tiden stannar. Det enda som hörs är humlesurr, hängmattans knakande svaj och tjuten av tärnor från viken. Man uppslukas av lättsamma fikastunder i syrenbersån med familjen, strandpromenader och solbad. Äntligen, föreställer man sig, ska man få vila från alla problem.Men oftast smyger sig andra stämningar snart på. Titeln på Françoise Sagans roman, ”Bonjour tristesse” från 1954, är svåröversatt. På engelska har den fått bli ”Hello sadness”. Kanske borde den kallas ”Goddag vemod” på svenska. När Lily Vallquists översättning utkom 1955 hette den först ”Ett moln på min himmel”, men idag ges den ut under originaltiteln. Franskans ”tristesse” motsvaras dock inte av svenskans tristess, utan betyder snarare svårmod eller sorg. Romanen skildrar sommarveckornas kluvenhet genom den 17-åriga Cécile. Hennes rumlare till pappa, ensamt ansvarig för hennes fostran sedan mamman dog, har hyrt ett hus vid Rivieran till dem och hans unga älskarinna. Ytligt sett är den korta berättelsen bräddfull av idyll. ”Nere på havsbottnen fick jag syn på en underbar, rosafärgad och blå snäcka”, minns Cécile; ”jag dök efter den och höll den sedan, ren och rundslipad, gömd i handen ända till lunchen.” Hon bär runt på den som en amulett, en skatt som består in i berättandets presens. ”Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte har tappat den”, skriver hon, ”jag som annars brukar tappa allting. Den ligger i min hand idag, rosafärgad och ljum, och när jag ser på den har jag lust att gråta.”Vari består Céciles sorger? Hon sträcker ut sig i en av vilstolarna på terrassen under en himmel översållad av stjärnor, och lyssnar till cikadorna. Hon inleder en romans med den snälla unga mannen Cyril som hon har träffat på stranden. Hon avnjuter sin frukost – en apelsin och en kopp svart kaffe – på hustrappan medan solen stryker bort lakanens avtryck från hennes hud.Men i denna visuellt så njutbara roman finns en konstant dubbelhet. Namnet Cécile kommer från latinets ”caecus”, som betyder blind. Jag vet inte om Sagan valt det med avsikt, men om inte är slumpen lika talande. Cécile tycker själv att hon ser allt. När pappan bjuder hennes döda mors väninna Anne till sommarhuset avkodar hon knivskarpt deras diskreta känslospel. Till hennes och den unga älskarinnans stora förtvivlan inleder pappan och Anne snart en romans.Anne är en seriös person, och med henne följer seriösa saker som en förlovning med pappan och ordning i Céciles eftersatta studier. Sorglösheten som den tonåriga flickan dittills vältrat sig i är därmed hotad. Hon börjar konspirera tillsammans med den ratade älskarinnan för att bryta upp pappans och Annes relation.Istället för att bara glida med i livets skiftningar blir Cécile nu en manipulatör av rang. Insikten om hur påverkbara andra människors känsloliv är har dock ett pris. En kuslig själviakttagelse börjar snart ta form. ”För första gången i mitt liv tycktes detta 'jag' klyva sig”, konstaterar hon, ”och upptäckten av en dylik dubbelhet gjorde mig ytterligt förvånad.” Stolthet blandas med självförakt. Tillsammans med den sanddoftande hettan och de svalkande brisarna från havet uppstår ett nytt rum inom henne, som speglar den konstlade avskildhet de lever i vid sommarhuset.Sagan, som bara var 18 när ”Bonjour tristesse” publicerades, har en mästerlig förmåga att blanda samman det yttre och det inre landskapet, tills vackra utsikter blir till halvblinda självinsikter. Halvslummern i hettan får gradvis något inom Cécile att brista. Men hennes obehag inger mig en paradoxal lättnad under läsningen. Jag har alltid haft svårt för semestern, och Sagan tycks bekräfta att ledigheten inte alls behöver innebära en frid. Snarare kan en särskild typ av obehag växa fram under sommarveckorna, som påminner om Sigmund Freuds beskrivning av das Unheimliche. På svenska översätts das Unheimliche ofta till det kusliga, men det leder i min mening lite fel. Snarare än något skräckfilmsartat är det ohemlika eller ohemliga en upplevelse av något främmande inom det välbekanta och familjära. Det är något man har ansträngt sig för att dölja för sig själv. I Sagans roman uppstår känslan när Cécile upptäcker något omänskligt i sitt eget jag, en empatilöshet som kontrasterar mot hennes roll som vacker och sorglös flicka. Kanske är semestern i själva verket ohemlikhetens främsta högtid. När dagarna mjuknar i sömmarna och de rutinmässiga relationerna till närstående luckras upp kan bortträngda bottensediment stiga mot ytan. Att Anne är en väninna till Céciles döda mor är knappast en detalj i sammanhanget, även om det mest nämns i förbifarten. Vardagen i den stökiga våningen i Paris, dit Cécile och hennes pappa ska återvända efter sommaren, framstår som bräcklig och otillräcklig vid tanken på att den ordentliga Anne skulle kunna flytta in.Men Cécile triumferar i sina manipulationer och bryter upp deras relation. Triumfen surnar dock snabbt. När hon i slutet ställs inför den besegrade Annes ”förstörda ansikte” begriper Cécile något obehagligt. Hon har ”angripit en levande, kännande människa och inte ett väsen”. Anne har en gång varit barn, ”sedan ung flicka, sedan kvinna. Nu var hon fyrtio år, men hon var ensam”. Det är nog inte främst samvetet som skakar Cécile. Livets gång har blivit så konkret för henne att den framstår som avig och banal genom det åldrande kvinnoansiktets tårar. Tiden har inte stått stilla under hennes semester. Tvärtom, vilket berättandets tillbakablickande ständigt påminner läsaren om, har veckorna i sommarhuset tvingat Cécile att börja betrakta livet som en godtycklig samling av förflutna episoder. Även om man kan ta dem i sina egna händer kan man inte ändra dem i efterhand. Därför blir hon illa berörd av den vackra snäckan hon en gång fiskade upp från havsbottnen, vars släthet fortfarande känns likadan mot fingertopparna. Så kan tonårstidens första antydan om semesterns ohemlikhet se ut.  2. Alberte-trilogin och hemmet utanför hemmetVari består det välbekanta och det främmande? Är det bara en vanefråga? Eller finns det ett annat slags djup inom oss, som säger ”på den här platsen, med de här människorna hör jag hemma”? I ordet ”smultronställe” bor en sådan längtan efter en liten glänta på jorden där man rent godtyckligt känner sig hemma. Ett hörn av världen som är ens eget, ett hem utanför hemmet. Där det finns ”humlesurr, stilla fläktar genom lövverket, smultron som man kan nå utan att ändra ställning, någon som kommer och säger till kanske, att klockan är mycket, ropar hem en till en måltid i det fria, under träd”, som Cora Sandel skriver. Som hennes berättare Alberte letar vi efter känslan som gör oss ”på vippen att ropa att här var den plats där de skulle stanna, det ögonblick i tiden de skulle gripa.”I hela sitt liv har Alberte letat förgäves efter den känslan. Som tonåring vantrivs hon i det småborgerliga hemmet i Nordnorge, och senare, som ung kvinna, skapar hon en flyktig bohemtillvaro för sig i Paris. Men kanske består frihetskänslan hon upplever där bara i att ha sluppit ifrån pressen på att hitta sin plats. En frihet från, snarare än till, ett hem. För när Alberte får barn blir bristen tydlig: hon har inte fast mark under fötterna. Hon måste skaffa det, för hennes lilla son behöver det.Om man inte kan ge sina barn ett drömhem vill man åtminstone kunna ta dem till smultronställen på somrarna. Man vill ge dem grönska, stränder och vilda lekar i det fria, se fräknarna breda ut sig på stadsbleka kinder och benen fyllas av skrubbsår.Albertes son är klen och försvagad sedan de fattiga och frusna krigsåren i Paris. Om kvällen lägger hon örat mot hans bröstkorg och hör det lilla hjärtat banka alldeles för fort. Relationen till hans far, skulptören Sivert, är ansträngd, på väg att bli bitter. Men nu ska de på sommarferie under några veckor, tillsammans med några goda vänner i ett litet hus vid Bretagnekusten.Redan på tåget ut hör Alberte ett sus från för länge sedan. ”Det fyllde luften och var överallt, låg bakom och omkring alla andra ljud. Hon kunde inte göra klart för sig vad det var.” Men så stannar de på rälsen en stund. Och med ens ”var luften alldeles fylld av brus, en väldig, monoton sång på två toner. Den steg och sjönk, kom och gick som en andning utifrån rymden någonstans, förde henne många år bakåt i tiden.” Det är havet. Atlanten den här gången, och inte Ishavet som hon vuxit upp vid, men ändå. En livgivande fukt som får dragen att mjukna, ”som om en stramande mask föll av dem”.Vad släpper man fram när man kommer fram, kommer hem? Och varför kan det göra så ont att äntligen lyckas känna det? Alberte har ju kommit fram till ett smultronställe. Äntligen står hon i en slänt full av klöver och groblad som kittlar de nakna fotsulorna. Vännen bredvid gnolar en melodi som drar upp något obestämt ur minnet. Sandel skriver: ”En glimt av något som ligger så långt bakom att det är som en annan människas tillvaro, något man har hört om eller läst. En snabb liten tankekedja: Jag måste ha gått fel, när gick jag fel, var gick jag fel? Jag har kommit till galen plats.” Att komma hem och att inse att man är vilse kan vara samma sak. 1919, strax före sommarferien som skildras i sista delen av Sandels trilogi, skrevs Sigmund Freuds essä om det kusliga, ”Das Unheimliche”. Genom etymologin understryker Freud hur det ohemlika alltid ligger på lur inuti det hemlika: ”Heimlich är alltså ett ord som utvecklar sin betydelse mot ambivalens, tills det slutligen sammanfaller med sin motsats unheimlich.” Det ohemlika eller ohemliga är något som vi har hållit hemligt för oss själva som tränger fram som om det vore främmande. Att hitta sitt smultronställe, ett hem utanför hemmet, är alltså att skapa en perfekt spelplats för det man har förträngt. Ingenting särskilt behöver hända under sommarveckorna. Men det är en bedräglig illusion att vardagen kan sättas på paus. Eller kanske snarare, att en sådan paus inte skulle få några konsekvenser. I den somriga rofylldheten kan blandade känslor breda ut sig. Tillvarons garnnystan vidgas, och pustar av såväl tomhet som liv och verklighet kan slippa igenom.I Sverige registreras idag de flesta skilsmässor i oktober. Kanske är det först då som efterverkningarna från sommarveckorna har hunnit spelas ut. September är den näst vanligaste skilsmässomånaden. Många står liksom Alberte med bara fötter på en gräsmatta i juli och känner en havsbris och tänker: ja, nej, ja, nej, hur hamnade jag egentligen här?En natt smyger hon ut ur huset med sin vän Liesel. De sätter sig i slänten tillsammans, hopkrupna på en regnrock. För en gångs skull lyckas de verkligen prata: dela sin förtvivlan och sin ensamhet. När Alberte blickar tillbaka mot huset ser det annorlunda ut, ”overkligt och som svagt självlysande i skenet från den sneda månskäran.” Därinne sover hennes familj och deras vänner. ”Vilka är de allihop? Finns de egentligen? Är de mer levande än dockan Mimi som blundar så snart man lägger henne?”Ute i Bretagnenattens havsbrusande månljusluft finns det plats för ett främlingskap som Alberte annars försöker tränga undan. Kusliga som dockor blir hennes närmaste medmänniskor. ”Det är som om man satt och såg tillbaka på en tillvaro man lämnat”, tänker hon, ”en dörr som stängts för alltid.” Är det kanske i själva verket där och då den stängs? Det kommer att dröja år och hundratals sidor innan hon till sist lämnar Sivert.Men redan på tåget in till staden känner hon hur den vanliga avdomnade maktlösheten har ändrat karaktär. Bohemsällskapet förbereder sig på att stiga av, säger farväl till sin tillfälligt utvidgade semesterfamilj medan Paris välbekanta hustak och kupoler tornar upp sig utanför fönstret. Längst inne i sinnet har Alberte ”en känsla av att ingenting av det som händer är riktigt verkligt. […] Av att allt som samtliga säger och gör egentligen inte förhåller sig så.”Fast mark under fötterna kan se ut på olika sätt. Det kan bestå i att våga släppa fram sitt eget främlingskap: inför sitt liv, sin partner, till och med inför sina barn. Att hitta sitt smultronställe kan innebära mer än bara en stunds lugn och ro. I hemmet utanför hemmet kan skälvningar mellan det välbekanta och det fördolda uppstå, ibland genom något så enkelt och rent som en havsbris. 3. Det andra stället och verklighetens sanna naturBjuder man in en sommargäst kan det egna hemmet förvandlas till en semesterort. Är gästen dessutom konstnär eller författare hoppas man kanske att denna ska tillföra någon extra magi till platsen. I hundratals år har rika mecenater erbjudit gästhem åt olika konstutövare, särskilt under sommarveckorna. En av dem är den excentriska amerikanska salongsvärdinnan Mabel Dodge Luhan. 1917 flyttade hon till Taos i New Mexico, där hon så småningom kom att ingå sitt fjärde äktenskap med en man ur ursprungsbefolkningen och grunda en konstnärskoloni. Luhan skrev själv, men enbart memoarer. Hon var fascinerad av romanförfattares förmåga att förhöja livsnärvaron genom fantasin. ”När han skriver”, sa hon om D.H. Lawrence, ”är erfarenheten mer verklig för honom än när den ägde rum.” Luhan skickar brev efter brev till den engelska författaren för att uppmana honom att komma till hennes enorma, palatsliknande bostad i Taos. Genom hans blick föreställer hon sig att den latenta magin i omgivningarna ska göras rättvisa.Och när han kommer frigörs hon äntligen från ”den hemska känslan av futtighet”. Hon blir ”arg eller sårad eller förbluffad av hans oberäkneligt föränderliga sätt”, men aldrig uttråkad eller deprimerad. Men konstens omvandling av verkligheten stannar inte där. Hennes memoar över deras möte, ”Lorenzo in Taos” från 1932, har idag fått ett extra lager av fiktion. Rachel Cusks roman ”Andra stället” från 2021 är intimt baserad på Luhans återgivning av sina brev, samtal och upplevelser med Lawrence. I denna fantasi om en historisk människas förverkligade fantasi om att en författare ska förhöja hennes livsnärvaro med sin livliga fantasi finns, paradoxalt nog, en hel del längtan efter autenticitet. Cusks berättarjag M – som i Mabel – är bosatt i ett annat märkligt landskap. Tillsammans med sin andra make har hon slagit sig ner i ett isolerat träskmarksområde längs den engelska kusten. Det är kargt, blött och melankoliskt. Hon längtar efter konstnären L:s ögon på det – L som i Lawrence.”Vårt landskap”, skriver hon till honom i ett brev, ”är som en gåta som folk dras till men i slutändan helt missuppfattat. Det är fullt av ödslighet och tröst och mystik och det har ännu inte avslöjat sin hemlighet för någon.” Vad är det för hemlighet som ska avlockas landskapet? Och varför just genom konsten? Freuds begrepp om das Unheimliche syftar på känslan när något som borde ha förblivit dolt uppenbaras. Enligt Freud är det ohemlika mycket rikhaltigare i konsten än i verkligheten, eftersom konsten är undantagen realitetsprövningen. Önsketänkande och vidskeplighet kan alltså breda ut sig utan att behöva motsägas; vi vet ju att vi läser en saga.Den här oroväckande effekten kan förstärkas om författaren leker med verklighetspremisserna, så att vi inte riktigt vet vad ska tro. Freud ger exempel från den tyska romantiska författaren E.T.A. Hoffmann, som ”till en början inte låter oss veta om han tänker föra in oss i den reella världen eller i en av honom fritt vald fantasivärld.” Cusk gör samma sak i ”Andra stället”. Romanen inleds med att M påstår sig ha mött självaste djävulen på ett tåg.Det demoniska återkommer sedan i beskrivningarna av L:s blick, som M hoppas på så mycket från. Mycket riktigt får hon tillgång till ett annat perspektiv i hans sällskap, men det beskrivs som en ”fruktansvärd objektivitet”. Att se saker ”som de egentligen [är]” skapar ett främlingskap i hennes kärleksfulla vardagsliv med maken Tony och den vuxna dottern Justine. Cusk beskriver det som en sorts illojalitetskänslor: ”till och med där, mitt bland det jag älskade mest hade han förmågan att få mig att tvivla och blottlägga det i mig själv som annars var dolt”. Det ohemlika blir en ögonblicklig uppenbarelse om ett hemligt, kanske till och med hotfullt, hem. Mabel Dodge Luhan skriver att hon kände sig som D.H. Lawrences syster. Redan från den första stunden när de möts känner hon en fulländad kontakt, som dock förblir outgrundlig. Det låter nästan infantilt, som när spädbarnet föds in i en värld av bottenlösa och givna relationer. Konstnärens närvaro chockar henne tillbaka in i en varseblivning som varken kan sortera eller konstruera.För Cusks M är det den sköra känslan av mening och sammanhang i vardagen som står på spel. I mötet med L börjar hon frukta att allt hon har byggt upp ska rasa ihop, som det gjorde efter hennes första skilsmässa. Nu är hon plågsamt medveten om vad en sådan förstörelse kan kosta. Men suget efter konstnärgästens magiska närvaro släpper inte taget. M får till sist vad Mabel Dodge Luhan förgäves suktade efter: ett oblandat skönt sommarögonblick.En kväll går M och hennes dotter Justine ner för att bada i månljuset. De har glömt badkläderna, och ljuvheten får en anstrykning av tabu när de bestämmer sig för att bada nakna. Träffsäkert beskriver Cusk den särskilda kroppsliga obekvämhet som växer fram mellan vuxna barn och föräldrar, som är så underlig med tanke på relationens ursprungliga köttslighet. De lovar varandra att inte titta, och simmar sedan ”stillsamt genom vattnet som i månskenet såg ogenomskinligt och ljust ut, som mjölk” medan marelden glittrar över deras armar.I nästa stund märker de att någon iakttar dem. Det är L, såklart, som skyndar iväg över stigen för att måla vad han har sett. Efter hans död finner M en abstrakt tavla, där hon och Justine bara blivit till suddiga ljusfläckar i mörkret. Nakenheten är fångad och oskadliggjord på samma gång. Något som borde ha förblivit fördolt har framträtt, men bara nästan.Cusks roman lämnar Luhans verklighet för att istället döda sin konstnär och låta hans verk fullborda berättarens sommarvärld. Det är vackert, men det klingar lite falskt. I den riktiga historien tvingades Luhan leva vidare med insikten om att ”det inte finns ett enda stabilt element i universum, vare sig inom eller utanför min egen hjärna”. Lawrences semestervistelse tog slut, men ohemlikheten som hans närvaro hade öppnat för fortsatte att mala inom henne. Frågan är om det är Mabel eller M som har hittat hem i verkligheten.  4. Mot fyren och sommarens möjlighetSolen flödar in i huset. Den lyser klart ”på cricketträn, flanellbyxor, stråhattar, bläckhorn, färgkoppar, skalbaggar och kranier av småfåglar, och kom[mer] de långa, fransiga tångrankorna som [sitter] fastspikade på väggen att utdunsta en doft av salt och sjögräs – samma doft som f[i]nns i handdukarna, fulla av sand efter all badning”. Idyllen framstår som ett orubbligt faktum i inledningen av Virginia Woolfs roman ”Mot fyren”. Men vartenda bräddfullt ögonblick präglas samtidigt av en hotande frånvaro, en kommande tomhet.I centrum av sommartillvaron på den skotska ön Skye finns Mrs Ramsay, åttabarnsmor och familjens givna mittpunkt, värdinna för en handfull medbjudna gäster. Hon är den sortens åldrande kvinna som säger ”nu ska vi ha det trevligt” och menar det. När yngste sonen frågar om de kan segla ut till fyren imorgon muttrar fadern, den kylige filosofen, att det troligen inte blir vackert väder. Jo, insisterar Mrs Ramsay. Det blir säkert vackert väder.Mrs Ramsay genomskådar inte, hon insisterar inte på alltings komplexitet. Men hon är mycket väl medveten om trivselns avigsida. Inunder den gemytliga samvaron finns ett spöklikt fluidum. En kväll när hon serverar soppan känner hon sig för en stund som om hon står ”utanför strömvirveln; eller att en skugga hade fallit och frånvaron av färg kom henne att se tingen i deras rätta dager.” Rummet saknar plötsligt charm. Alla människor tycks avskurna från sina bordsgrannar. Det finns en underliggande ångest, som Heidegger efter Freud kallar unheimlich. För Heidegger är det ohemlika den föremålslösa uppenbarelsen av att den mänskliga tillvaron är godtycklig i relation till världen. Det ohemlika är ett främlingskap, en oförmåga att känna sig hemma i livet som ytterst påminner oss om att vi alla ska dö. Mrs Ramsay, som är baserad på Woolfs egen mamma, har tagit på sig att avvärja denna ångest från alla i sin omgivning. Hon är, kan man säga, det hemlikas arbeterska. Så fort hon försvinner iväg ”råkar de [andra] i ett slags upplösning”. Utan någon fientlighet begrundar hon männens sterilitet i detta avseende, de klarar inte av att få den mellanmänskliga samvaron att pulsera naturligt igen. ”Och hela mödan att smälta samman allting och få det att flyta, mödan att skapa, vilade på henne.”Att just sommarveckorna har valts för att rama in Mrs Ramsays förmågor är ingen slump. Ingenting annat, vare sig skola eller jobb, håller ju samman tillvaron då. Varje dag är en blank sida av förströelser. Det händer inte särskilt mycket annat i romanen. Man frestas att, som författaren Margaret Atwood gjorde när hon läste den som nittonåring, utbrista: Vad handlar den ens om? Några sommargäster överväger att segla ut till fyren, men vädret blir för dåligt och resan får skjutas upp. Men Atwood plockar upp romanen igen mer än fyra decennier senare, när hon är över sextio. ”Vid nitton hade jag aldrig känt någon som hade dött”, tänker hon då. ”Jag begrep ingenting om den sortens förlust – om söndersmulningen av de levda livens fysiska texturer”. För tiden går. Två somrar skildras i ”Mot fyren”, före och efter Första världskriget. Emellan dem finns ett eget kapitel som bara handlar om husets förfall. Vinddragen nafsar i tapeter, träet mörknar och spricker. Inom parentes får vi veta att Mrs Ramsay har dött plötsligt en natt, att äldsta sonen har fallit på slagfältet och äldsta dottern dukat under i barnsäng. Så dyker två gamla kvinnor från byn plötsligt upp med skurhinkar; de har fått i uppdrag att ställa i ordning huset inför sommaren igen, familjen med gäster är på väg tillbaka.”Så meningslöst det var, så kaotiskt”, tänker konstnären Lily, som var gäst hos Ramsays både då och nu. ”Mrs Ramsay är död, Andrew stupad, Prue död hon också – hur ofta hon upprepade det väckte det ingen känsla hos henne.” Lily stirrar ut genom fönstret och reflekterar stumt: ”Och vi samlas alla i ett hus som det här, en morgon som denna”. Som semesterläsning är ”Mot fyren” lika underbar som oroväckande. Mrs Ramsays livsverk och bortgång både belyser och förkastar frågan om det ”egentligen” finns någon mening med tillvaron. Hon har ingen särskild bildning och inte ens någon allmänt fängslande karisma. Hon är borgerlig, tänker en av gästerna, dominant och fåfäng, tänker en annan. Hennes förmåga att skapa en känsla av sammanhang består inte i någon intellektuell insikt – för att understryka detta ställs den gång på gång mot hennes mans, filosofiprofessorns, arbete. Men kanske är den en viktigare begåvning.Genomskådandets sanning är inte den enda. Som författaren och filosofen Iris Murdoch skriver bör en författare snarare likna den Buddhistiska läromästare ”som sa att han som ung trodde att berg var berg och floder var floder”, men ”efter många års studier avgjorde att berg inte var berg och floder inte var floder” och till slut när han var gammal och vis ”kom till insikt om att berg är berg och floder är floder.” Emot det ohemlikas skrämmande godtycke har Mrs Ramsay vävt en kokong av trivsel och gemenskap. Däri faller solskenet över frukostens kaffekoppar, filtar läggs ut på gräsmattan, man går på en tur till stranden. Så blir sommaren till sommar igen, och när hon reflekterar över den döda kvinnan är det som om Lily får ett bättre grepp om penseln i sin hand. ”Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol, detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.”Trots tidens obönhörliga gång och dödens slutliga upplösning har Mrs Ramsay varje dag insisterat på sommarens idyll. Hon har vågat tro på att det finns en poäng med alla dessa flyktiga ögonblick av skönhet och trivsel. Kanske borde vi liksom hon ändå värna om våra naiva drömmar om sommaren. Livsnärvaron Mrs Ramsay har skapat dröjer sig ju kvar, också efter hennes död. Att säga ”vilken trevlig dag vi ska ha, det blir säkert vackert väder” behöver inte vara korkat och ytligt. Inunder trivseln lurar visserligen det ohemlika. Men sommarhuset kan ändå vara sommarhuset. Lyra Ekström Lindbäckförfattare, filosof och kritikerLitteraturFrançoise Sagan: Bonjour tristesse. 1954. Lilly Vallquists svenska översättning utkom 1955 på Wahlström & Widstrand.Cora Sandel: Alberte-serien – Alberte og Jakob (1926), Alberte og friheten (1931) och Bare Alberte (1939). Böckerna utkom åren efter på svenska med olika översättare på Bonniers.Rachel Cusk: Second place. Faber & Faber, 2021. Översatt till svenska som Andra stället samma år av Niclas Hval och utgiven på Albert Bonniers förlag. Mabel Dodge Luhan: Lorenzo in Taos. Knopf, 1932.Virginia Woolfs: To the Lighthouse, 1927. På svenska som Mot fyren 1953, i översättning av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall. Margareta Backgårds nyöversättning utkom på H:ström text & kultur 2019.Sigmund Freuds essä Das Unheimliche publicerades 1919 och finns i svensk översättning i band 11 av Freuds samlade verk, utgivet på Natur och kultur, 2007.Musik i programmet (kronologiskt)Låten i Insensatez komponerad av Antonio Carlos Jobim, portugisisk text av Vinicius De Moraes och engelsk text av Norman Gimbel i olika utföranden:1. Antonio Carlos Jobim (piano), 1963.João Gilberto (gitarr och sång) , 1961.Ben Street (kontrabas), Ethan Iverson (piano), Albert Heath (trummor), 2013.Nummer 1 igen.Astrud Gilberto (sång), 1965.

Att vara chef är inte alltid så lätt men hur ska man göra för att vara en bra och omtyckt chef? Konkreta förslag och avskräckande exempel från Svenskfinlands arbetsplatser i veckans avsnitt!

Just när podduon analyserade tidernas drama i padelvärlden kom livet emellan. Kristoffer fick avbryta inspelningen för ilfart till BB. Sedan kom Jack till världen, inspelningen fortsatte och vi hann prata massor om Galan/Lebron, Tapia/Coello, WPT, SPT och en helt ny padelvärld.Håkis hann också berätta om träningspass i Spanien med nya insikter i detta evigt fascinerande spel.

När egensinnets Anna möter kosmopoliten och berättaren Michael Franck uppstår en magi som dagens värd Jörgen har fullt sjå att hantera. Från Iran till USA, med rötterna i överklassen och blicken fäst uppåt och framåt hör vi Franck berätta om Åland, krigen, freden och möjligheterna till brobyggen via rejäla isbad. Dessutom får den eviga frågan om folksjälen ett svar!

Djupgrunda funderingar och felhörningar. Nisse Hallberg om att inte äta mat lagad av 65-åringar och Pontus Wernbloom om vad för jävligheter som sägs på fotbollsplanen. Joel Lyssarides skapar gåshud med Vandraren och det är gött att leva. Kul!Tack till:www.mylla.sewww.bokadirekt.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Brisse och Johan skall åka på Spiel 22 efter ett uppbrott på några år och i egenskap av vana sk. "essenärer" pratar vi högt och lågt om våra erfarenheter och vad man kan förvänta sig av mässan. The post Mellan Turerna, avsnitt 28 – Oss essenärer emellan appeared first on Vems tur är det?.

Denna ständiga oro, som tynger ner… Behöver vi det?! Kan vi göra något åt det?!  Emellanåt kan det vara svårt att ta sig ur och hitta en annan väg! Detta är lite av samtalsämnet imagen avsnitt. Väl mött Helen & Rickard

Efter en helg och några dagar av sjukdom kliver Calle ut ur yran och in i poddstudion! Emellan allt snörvlande och hostande så pratar Daniel och Calle om att det kommer nytt innehåll till TOEM, veckans Nintendo Direct och förra veckans Ubisoft presentation. Steam deck repair center finns nu på flera platser, ny Elite kontroll av xbox och Epic läcker om Uncharted serie till PC. EA games utvecklar kampanj till nästa Battelfield och Warzone mobile släpps! Det bjuds som vanligt på intressanta spelsläpp. Båda har de spelat såväl Cult of the lamb som cursed to golf. Calle bjuder på nya spel till playdate och Daniel har testat Tinykin på gamepass och det nya spelet Jack Move. Tack till alla som lyssnar! Fy fan vad fina ni är! ➤ Stötta oss på Patreon! https://www.patreon.com/spelberoende ➤ YouTube https://www.youtube.com/channel/UCyZ1fqVi6OyLD9lY73QSmwQ ➤ Gå med i vår Discord! https://discord.gg/8kUna5C

Jaktvloggen tillsammans med Älgjägare Emellan, i detta avsnitt pratar vi med My Hansson, en fantastisk & kreativ tjej som verkligen brinner för jakten med sina hundar. Kolla in Älgjägare Emellan för fler avsnitt från västgård Gamefair! väl mött!

Hon kom tvåa i På Spåret, har populära podden Flashback Forever och ska nu ställa lite udda frågor till partiledarna. Komikern Ina Lundström är P4 Extra Gästen och har med sig dottern Wivi i studion. Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl.

Efter en helg i akademins högborg har Karolina nu övergett sina tidigare väldigt starka principer angående ett visst färdmedel. Sofia har gått över gränsen - inte bara en gång - när det gäller grannen. Det bjuds på glada möten, småstadsproblem och det där med att inte inse sina begränsningar. LIVEPODD! Och: ligger Karolina verkligen i framkant när det kommer till ny teknik? TÄNK ATT NI FINNS!

I den här säsongen ger vi dig som lyssnare dom bästa verktygen genom 10 steg/avsnitt för att du ska kunna skapa dig en hållbar livsstil. Tillsammans med intressanta gäster och experter kommer vi att i varje avsnitt djupdyka i ett ämne som vi anser vara en viktig pusselbit i helhetsbilden. I dagens avsnitt har vi bjudit i Niclas Almén som är Stressforskaren, Leg. psykoterapeut samt specialiserad inom två områden: Stress och beteendeförändring. Inom området stress jobbar han speciellt inriktad mot något som egentligen är dess motsats: återhämtning. Om vi återhämtar oss på ett effektivt sätt så kan vi klara av belastningar, prestera väl och må bra. Men varför är det så svårt med återhämtning för många, varför hamnar vi gång på gång i en negativ spiral där stressen sakta äter upp oss inifrån? Framförallt när vi vet att vi inte mår bra av det. Joanna delar med sig av sitt beslut inför det kommande året och Maya berättar om sin stress från studietiden. Det och mycket mer i dagens avsnitt.

Ludde och Matilda bjuder in Roger, Matildas gamla vapendragare från podden "Nördar Emellan". Det blir lite återblickar, lite Sherlock Holmes men också förhandssnack om ett av årets absolut största spelsläpp!

Fotbollskanalen on tour med Olof Lundh, Martin Petersson och Andreas Sundberg är DIN svenska poddföljeslagare under landslagsuppehållet! Nytt avsnitt varje dag fram tills landslagssamlingen är över.Ni får höra panelen prata om:Svettig presskonferens för SvFF-basen som hade svårtStatusen i det svenska lägret inför kvällens match mot GreklandLyssnarfrågorplus mycket mer!God lyssning. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Fotbollskanalen on tour - EM 2020 med Olof Lundh, Martin Petersson och Andreas Sundberg är DIN svenska poddföljeslagare under sommarens EM-slutspel! Nytt avsnitt varje dag fram tills Sverige lämnar sommarens fotbollsfest. Häng med!I dagens avsnitt pratar panelen om:Statusen i det svenska lägretSveriges potentiella slutspelsmotståndareReaktionerna efter Isak, Kulusevski och Svanbergs PKPanelens tippningLyssnarfrågorLundhs "hetsjakt" Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Poeten Willy Granqvist debuterade 1974, det år han fyllde 26, och gick bort bara tio år senare. Under en tid av isolering har författaren Kristofer Folkhammar funnit gemenskap i Willy Granqvists dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En människa vaknar. Dåsigt frigör han sig från de sammanblandade medvetandenivåerna, och tar sig i vardaglig strävan ut i köket. Han gör frukost. Rester från drömmar tassar som små hundar genom skallen, med kliande nosar. Han försöker samla ihop sig. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Han vill vara en del av världen som pågår där ute. Med sina sociala koder och regler och uppdelningar i ditt och datt. Han skakar ur en duk i slasken. Och i fönsterglaset ser han immiga speglingar av längtan. Genomskinliga händer trevar mot rutan, delar av större sammanhang blåser ihop där och fastnar. Genomlysta. Poeten och radiomannen Willy Granqvists böcker, utgivna under 1970- och 80-talen, präglas av en sorts mjuka eller porösa kollisioner. Mellan nuet och det förflutna. Mellan vardag och metafysik. Texterna präglas av en naturvetenskapligt influerad faktiskhet å ena sidan, och av något vindlande musikaliskt och improviserat å den andra. I sin samtid placerade han sig bland de tidiga, postmodernistiskt influerade poeterna, strax efter 1960- och 70-talens explicit politiska och socialt engagerade poesi. En inte fullt så drastisk Lars Norén. En inte riktigt så patosfyllt vibrerande Göran Sonnevi. Men där någonstans, mellan Norén och Sonnevi i tonen, med stänk av generationskamraten Eva Runefelts sinnliga elegans, och kanske också av den något äldre Anna Rydstedts sätt att få stenar och gräs att ruva på livets bråddjup. Det subjekt, eller den gestalt, som rör sig genom de formmässigt spretiga Granqvistböckerna, verkar ha tappat något. Han verkar i alla fall leta, i själva existensen. Kanske har något hemskt hänt i den barndom som sipprar in i texterna, via tablåer som ibland präglas av brutalt våld, och ibland av en fridfull vila. Alltså, barndomen omväxlande förstådd som total utsatthet, alternativt som en plats där man får vara sig själv och bli lämnad i fred, ungefär. Säkert är i alla fall att det där tappet präglar den strävan efter tillhörighet som finns genomgående hos Willy Granqvist. Som en oupphörlig sträckning. På ett par ställen, i samlingen Kropp (1980) står det, som suckar, "Länge har jag sökt sammanhangen." Ett sökande som kännetecknas av "En skör och förtvivlad saklighet", som det formuleras i samlingen En ängel i vår tid (1976). Jag läser om alla Willy Granqvists böcker, långsamt, under ett år i mitt liv då jag inte får träffa de jag tycker om, hur jag vill. Och inte heller får lära känna nya personer, hur som helst. Mina relationer har sällan känts så laddade som nu. I alla fall inte på ett såhär märkligt, uteblivet, liksom dovt icke-sätt.    Herregud, vad jag längtar efter alla.    Men shit, kommer vi ens känna igen varandra sedan?    Och, åh, vad jag är tacksam, för att jag har en liten flock i isoleringsbubblan. Ett barn och en kille att snubbla över mellan tvättställ och klädhängare.    Men oj, vad kommer hända när vi ska börja vara på hundra olika ställen hela tiden, igen? Ett sådant år går Willy Granqvists texter, som man brukar säga, rakt in, i mig. Även om Granqvists universum är starkt förankrat i en pågående, vanlighetens tickande vardag, lägger det sig som ett skört raster över det utdragna undantag som ett år av social distansering utgör.  Granqvists poetiska forskande i ensamhetens minsta beståndsdelar blir något mycket speciellt att dröja vid, vid sidan av larmen, restriktionerna och kurvorna. Lite som att allt annat tystnar när jag läser. Något vill hela tiden djupare i Willy Granqvists diktning. Något vill så otröstligt gärna förstå, och greppa. En trevande rörelse sjunker. Den andas inåt och nedåt. Genom tidslager och materia. Och här vimlar av stoft och partiklar. Som vore det möjligt att till slut hålla fast och röra vid det mellanmänskliga. "Det måste finnas delar. / Som inte går sönder" står det, återkommande, som ett omkväde, i Kropp. Och det syftar lika mycket på mikrobiologi som drömmen om att verkligen komma nära en annan människa. Att komma innanför skaven och missförstånden. Som vore det möjligt att förstå också bindningar till andra, genom att bryta ner dem till små, små bitar, odelbara korn, hitta ett slags existensens minsta beståndsdelar att lita på. Att borra djupt, för att slutligen slå i, mot en verklig tillit. Ett företag, lika behjärtansvärt, som dömt att misslyckas. Kanske drog Willy Granqvist sitt ömsinta sönderdelande av tillvaron allra längst i just samlingen Kropp. Den reser sig i mitten av författarskapet, som den sjätte av sammanlagt tio böcker. Utgiven 1980 ser den såhär på håll ut som en portal till det decennium, då ordet "kropp" blev ett verkligt modeord i svenskspråkig poesi. Det är Granqvists tätaste bok, skulle jag säga. De smalt satta, kort radbrutna dikterna i Kropp, saknar de första samlingarnas enkla luftighet, men bär inte heller på prosaböckernas, eller de sista tre diktsamlingarnas, häftiga flöden. Den där eruptiva, forsande rörelsen, som nådde sin desperata kulmen i den postumt utgivna, kultförklarade boken Natten (1987). Kropp är också den bok där Granqvist lägger sig närmast idolen Paul Celan, som tillägnas en lyrisk essä, i slutet av boken. De poetiska bilderna är ibland hårt kondenserade. Dödsflingor sugs in i kroppen och gör den skör av dödsljus. Dödsflingor lagras tills de blir kristaller av liv. Sexualiteten tar också plats i Kropp. Emellanåt är den en tillfälligt sammankittande, mänsklig energi. I diktrader som är extatiska och gränsupplösande väller sekreten, munnarna och könen fram, triumfatoriskt. Och i andra fall är åtrån en tom och övergiven plats, där telefonsignalerna går fram och lämnar en avvisad och bortgjord. Blottad. Som ett ensamt, huttrande barn i simhallen. I dessa ödsliga begärsmarker blir också dikten mer avskalad, mer stilla. Påminner mer om de första samlingarnas mjukt trevande enkelhet. Som i slutet av dikten "Sömn av sten", som gestaltar avskedet efter ett träningspass: I duschen kysser jag hastigt din panna. Du fnissar till. Mina darrande händer Försöker omsluta dig. Hinner inte. Efteråt går vi över skogsbacken ner mot Parkeringen. Jag kör dig hem. Du lägger handen mot min axel Innan du försvinner ut. Innanför porten tänder du inte trappljuset, Från gatublänket kan jag omöjligt se dig. Ett stoft av besvikelse faller Som från naturen själv. Är det en bild av att inte se sig själv, och sitt begär, i föreställningen om natur? Som i naturlighet, normalitet, fertilitet, reproduktion? Den samkönade kärlek som anas mellan raderna, omtalas på andra ställen i Willy Granqvists författarskap som "omöjlig". I Kropp fortsätter den att glida undan. Men kanske gör den här, i dikter från 1980, ett slags uppror både mot naturen, och den bestämmande fadersgestalt som återkommande dyker upp. Ett försiktigt och ledset uppror. Vars spröda puls rör sig som partiklar av sorg genom dikterna. En människa vaknar. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Men hejdar sig. Gör det svårt för sig. Vrider och vänder på ditt och datt. Lyckas inte riktigt ta någonting för givet. Plockar isär saker. Och sätter samman en underlig dikt. Kristofer Folkhammar

I den här bubblaren så gästas Mindy av Fredrik Thalberg och de pratas om varför de är aktiva som kreatörer till den här underbara hobbien. Tack Fredrik för du ville gästa oss :D.   Spel som nämns: Terraforming Mars, Drakar och Demoner, Eon, 7 wonders 2nd ed, Monopol, Agricola, Ticket To Ride, hjältarnas tid, sagospelet äventyr,  Board Game Peek Youtube länk https://youtube.com/channel/UCnMX-04BsV6B8nmkEEkQJIg Board Game Peek Instagram Länk https://www.instagram.com/boardgamepeek/ Brädspelare Emellan  https://anchor.fm/bradspelare-emellan Våra länkar Hemsida https://mindy.nu/ Facebook https://www.facebook.com/Mindypodd.nu/ Twitter https://twitter.com/MindyPodd Youtube https://www.youtube.com/channel/UCmOr6MyeugbWX_VnckgGkDQ?view_as=subscriber Instagram https://www.instagram.com/mindypodd/?hl=sv Vår Patreon https://www.patreon.com/user?u=2776677 Tomas Länkar Facebook https://www.facebook.com/groups/205615756115993/ Youtube https://www.youtube.com/channel/UCFyJceQ4JsiUhkS04K29Crg Instagram https://www.instagram.com/conradargo/?hl=sv Twitter https://twitter.com/ConraDargo Mattis Länk Instagram https://www.instagram.com/bradspelochsant/ Hemsida https://boardgamesandsuch.com/ Film till fikat Facebook Grupp https://www.facebook.com/groups/2656731607981824 Twitter https://twitter.com/FilmTill Instagram https://www.instagram.com/filmtillfikat/ Mickes Mail Micke@mindy.nu Tomas Mail conradargo@gmail.com

Avsnitt 103: Bokus och Akademibokhandeln ska börsintroduceras. Då passar vi på att kolla siffrorna i investerarunderlaget. En liten fest för nördar. Vi landar i Norge, igen. Nu handlar det om Bonniers försök att luckra upp marknaden. Man kan, om man är lagd åt journalistens håll, ana ugglor i mossen. Vi stämmer av med förlaget Kaunitz … Continue reading Vi kollar siffror, förvånas över Bonniers senaste utspel i Norge, gläds åt allt som ska hända i Stockholm i höst och inser att vi har noll koll emellanåt. →

Emellanåt råkar vi ut för stora händelser i våra liv. Sådant som påverkar vårt mående mycket. Då är det helt naturligt att vi mår dåligt. Men det är när vi mår dåligt under en längre tid utan någon akut orsak som vi behöver söka hjälp eller skapa förändring i våra liv. -Risker med att använda träning som flykt från obehagliga känslor-Konkreta tips på hur du kan öka VÄLMÅENDET i ditt liv-Meditation är ett kraftfullt verktyg för att sortera i våra tankar-Det skall vara gött och leva-Följ med på en magisk miniretreat 15 maj som ökar din energi & glädje! För personlig stöttning - Boka coaching med Jessica:https://www.jessicaisegran.com/coachingProva Jessicas meditation för att få hjälp med att sortera dina tankar:https://www.jessicaisegran.com/produkter/meditation-som-tar-dig-till-ditt-inre-lugnFölj med på mitt härliga retreat! En energi- och glädjeboost utöver det vanliga:https://www.jessicaisegran.com/retreats/2021/4/17/energi-och-gldjeboost-utver-det-vanligaBoken “The 5 love languages” eller Upptäck kärlekens språk av Gary ChapmanGå till Frågelådan och skicka in dina frågor och funderingar till podden!https://www.jessicaisegran.com/torsdagarBoka:Coaching med JessicaVila dig till HarmoniFör coaching, retreat, föreläsningar m mwww.jessicaisegran.comInstagram: @jessicaisegranFacebook: Jessica IsegranKontakta Jessica: jessica@jessicaisegran.comMusik:"Super Power Cool Dude" Kevin MacLeod (incompetech.com) Licensed under Creative Commons: By Attribution 4.0 License http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/Adding The Sun by Kevin MacLeodLink: https://incompetech.filmmusic.io/song/5708-adding-the-sunLicense: http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Den här gången blir det ett minst sagt annorlunda avsnitt, om hur livet och döden gripit in i Mats Ryds och Edward Bloms liv på sistone.När Edward berättar om sin bäste vän Martin Melin och hans plötsliga bortgång nyligen står det klart vilken otroligt viktig vänskap de två hade, i flera decennier, och hur betydande Martin varit för att forma Edwards personlighet. Edward har beskrivit honom som ”provokatör, pedant, etikettexpert, humorist, upptågsmakare, vetenskapsman, festfixare, samtalspartner – men framför allt vän”, och i poddsamtalet med Mats lyfter Edward fram anekdoter och händelser som visar vilken estet och gentleman som gått ur tiden. ”Världen blir en tråkigare plats”, konstaterar Mats om hur det känns när viktiga vänner dör i förtid.Själv har han just varit med om något av det mest omtumlande en människa kan uppleva, nämligen förlossningen av sin egen dotter. Mats hyllar personalen på BB Stockholm och all landets BB-avdelningar samt först och främst sin dotters mor för deras insatser, och går helt in i den nya fadersrollen när han förvånat berättar om sina beskyddarinstinkter. Dagens fråga kommer från Mats själv, handlar om förnamnsval, och får ett glädjande svar!Den mer erfarne trebarnsfadern Edward citerar nöjt Mona Sahlins gamla talskrivare – och de båda gastronomerna konstaterar att dekadenta middagar och årgångsviner visserligen må vara ett livselixir, men att vänner och familj rentav toppar sådana njutningar när det gäller vad som är viktigast här i världen.Skicka gärna lyssnarfrågor och diverse respons till oss! Adressen är: podden@edwardblom.seSponsra gärna podden (d v s våra kostnader för inspelningarna/tekniken)! Läs mer här: https://www.patreon.com/join/edwardblom See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I denna veckan avsnitt så har jag sagt att jag ska prata om Kapha tidigare (råkar säga Pitta i avsnittet, men menar såklart Kapha), men precis som titeln nämner så kommer livet emellan ibland och jag kände att jag behövde prata helt intuitiv från hjärtat och det jag pratar om är såklart när livet kommer emellan. Här är även en länk till låten jag pratar om i avsnittet: https://open.spotify.com/track/53WyLfVhBRajlwkWWXK7TA?si=8UL1rcDNTWujilcHf1xHfA See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ett besök i Övik utan att besöka Linnea Liljedahl på Linnea och Peter är inte ett besök i Övik. Våra käftar gick i flera timmar redan innan jag tryckt på rec. En favoritkompis från förr! Det fanns MYCKET att ta igen! Enjoy!

Bitter och Tysk gästas av Skånsk och Taggad i ett fantastiskt dubbeldelat avsnitt. Del ett här och del två hos brädspelare emellan. Mycket nöje. I avsnittet nämns: Kolejka Freedom - the Underground Railroad Go Battlestar Galactica Gloomhaven Legacy of Dragonholt Arkham Horror 3rd Edition Clank Legacy Nemesis Lord of the Rings War of the Ring Legends of Andor

I årsskiftet 2019-2020 var jag på en mörk plats.För att bryta mönstren och omkalibrera kompassen, behövdes någon form av nystart.Skulle jag börja med hemmet, vars väggar jag kände mig fångad emellan?Kunde nystarten vara rumslig?Med detta lovade jag mig själv att inget skulle få lämnas åt slumpen.Plötsligt hade Det Nya Hemmet blivit en kreativ utmaning, som väckte den släckta lågan av inspiration på nytt.Den här gången skulle jag ta hänsyn till alla aspekter:Tekniken. Enkelheten. Estetiken. Funktionaliteten.Jag skulle börja leva i min egen personliga framtid.**Låt oss snöa in för en stund och bli onödigt petiga. För skojs skull.I bästa fall kan harmoni i din omedelbara hemmiljö göra dig glad och lättare i steget.Agnes kommer ge sitt perspektiv som arkitekt.Peter sitt som bild- och tekniknörd.Och Måns hjälpa oss i jakten på det perfekta ljudet.

Den här veckan gästas vi av Marika Baltscheffsky, CMO på Meds. Vi ska vara helt ärliga, avsnittet går egentligen ut på att ta reda på: vad skulle Marika göra i den här situationen? Vi bollar en mängd olika scenarion tillsammans med Marika och försöker bli kloka på vilken marknadsföringsstrategi som är bäst när och huruvida det går att bryta ned ett varumärke i jakten på snabba konverteringar. Om du, liksom vi, jobbar på en marknadsavdelning kan vi redan nu flagga för en hel del triggers och oceaner av igenkänning. Go stämning var det också, hon är inte otrevlig den där Marika. Avsnittet spelas in på United Spaces. Bilden är tagen av André Garcia. Support till showen http://supporter.acast.com/karriarskontraktet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I denna veckan har vi besök av Malin Gabrielsson och Nanna Cebnér från podcasten Älska Oss.Vi kommer prata om goda minnen, kroppar och förvånansvärt mycket sex, som vanligt lär vi oss alltid saker som andra anser vara självklara.Vi har också förlängt tävlingen till nästa vecka så in på @osspapporemellan på instagram och följ oss! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hur ska man egentligen tänka kring börsen just nu och vad finns för risker på kort och lång sikt? SEB:s chefstrateg Johan Javeus delar med sig av sina tankar.

I det här avsnittet träffar Louise Torebring sina vänner Anna Fenerström och Alicia Selam för att prata om hur det är att vara kvinna, hur man håller kärleken vid liv i sina äktenskap men också hur de visste att deras män var de rätta för dem. Det här och mycket mer!

Hur förändrar högläsning en text? Möt författarparet Agneta Stark och Sven Lindqvist som läst högt för varandra i över 30 år och som har ett starkt förhållande till Radioföljetongen. Sakta men säkert har litteraturen krupit in i våra telefoner, vi förflyttar oss in i andra världar samtidigt som vi lagar mat, springer, kör bil eller veckohandlar. Men det är fortfarande många som lyssnar, som man kunnat göra sedan 1939, på ett avsnitt i taget när Radioföljetongen sänds i radio. Och till den redaktionen kom ett mejl som lyder såhär: Kära Radioföljetong, så mycken glädje, tröst, förvåning, misär och förundran som Sven och jag upplevt när vi lagar lunch till radioföljetongen! Stort tack! Särskilt bra följetonger påverkar menyn så att tillagningen måste ske tyst (dvs inte stekas, bara värmas försiktigt) så att vi inte missar någonting. Emellanåt har vi några år senare själva läst en följetongsbok högt hemma. Joseph Knevel, redaktör för Radioföljetongen, besökte författarparet Agneta Stark och Sven Lindqvist i deras lägenhet i Stockholm. Agneta Stark förklarar vad det är som är så speciellt med högläsning:  Texten får en kropp, den får ett ljud, den får en människa. Och ibland blir det outhärdligt. Maksim Gorkijs "Min barndom" går inte att läsa högt. Det är förfärligt. Tillsammans med maken Sven Lindqvist lyssnar Agneta Stark regelbundet på Radioföljetongen. Alltid under tystnad, alltid bara ett avsnitt i taget och efteråt följer de vindlande samtalen. Och som Agneta Stark tillägger: Högläsningen är en tredje röst i de här samtalen. En ytterligare någon som lägger sig i och påstår saker. Hör Joseph Knevels reportage om och med författarparet Agneta Stark och Sven Lindqvist i klippet ovan. Joseph Knevel joseph.knevel@sverigesradio.se

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami. Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare. Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut. Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar? För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna. Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon kröp fram ur ett spindelnät. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor. Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar kompakt mörka och illusionslösa som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen. Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen. Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer som under krig och förföljelse när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting. Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser. Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel. Henrik Nilsson, författare och essäist

Den virtuella Algoritmen-studion gästas denna vecka av Åsa Larsson och Jack Werner från Källkritikbyrån som är aktuella med UR:s satsning "Källkoll corona". Ämnet på tapeten är de sociala mediebolagens nya krafttag mot falsk information och konspirationsteorier på plattformarna. Vilka taktiker används och hur effektiva är metoderna egentligen när det kommer till de politiska gråzonerna kring sanning eller falskhet?

Den virtuella Algoritmen-studion gästas denna vecka av Åsa Larsson och Jack Werner från Källkritikbyrån som är aktuella med UR:s satsning "Källkoll corona". Ämnet på tapeten är de sociala mediebolagens nya krafttag mot falsk information och konspirationsteorier på plattformarna. Vilka taktiker används och hur effektiva är metoderna egentligen när det kommer till de politiska gråzonerna kring sanning eller falskhet?

”Ju lyckligare du är, desto djupare dyker du”. Annelie Pompe har varit nere 126 meter under havsytan utan syrgastuber och som tredje kvinna i världen bestigit Mount Everest från nordsidan.Men vad är egentligen ett äventyr? För Annelie finns inga sådana jämförelser. Ditt äventyr till närmaste badsjö en tisdagsmorgon är precis lika mycket värd som hennes strapatser på Seven Summits.Vad försiggår i hennes huvud? Hur förhåller hon sig till rädslor och hur gör man upp med döden? Varför var hon på tystnadsretreat i tio dagar fast hon höll på att bli galen redan efter två dagar? Vad är frihet egentligen och vad kostar friheten? Hur hittar du din passion?Det och mycket annat diskuterar jag tillsammans med en av Sveriges främsta äventyrare. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Coronaviruset ser ut att avta i styrka. Den Kinesiska nedstängningen av stora delar av samhället kanske har varit lyckosam men inte utan påverkan på ekonomin förstås. Hur stor blir kostnaden och vilka får ta den?  I spåren av hållbarhetstrenden bland världens investerare handlas olje- och gassektorn på historiskt låga nivåer. Köptillfälle eller en så kallad … Continued Inlägget Avsnitt 35 – Det blir lite kallt emellanåt dök först upp på Söderberg och Partners.

Divisionsmästerskapen är avgjorda och två lag står som segrare i varsin konferens. Med draftvindar i seglen ger sig trion in i vad som hänt och varit. Meningskiljaktigheter om Lamar, Sven melanders teaterpjäser och mycket mer finns att utlova i veckans avsnitt. Har ni frågor? hör av er till oss på endzonepodd@gmail.com Tack så mycket för att ni lyssnar!

Divisionsmästerskapen är avgjorda och två lag står som segrare i varsin konferens. Med draftvindar i seglen ger sig trion in i vad som hänt och varit. Meningskiljaktigheter om Lamar, Sven melanders teaterpjäser och mycket mer finns att utlova i veckans avsnitt. Har ni frågor? hör av er till oss på endzonepodd@gmail.com Tack så mycket för att ni lyssnar!

Efter en nyårshelg i Gdansk, Polen och en Armenisk julfest så går vi i dagens avsnitt in på de större ämnena som skiljer oss emellan. Vi pratar om ämnen som religion, äktenskap, barn och vikten att vara Armenier. 

Nördarna är tillbaka för att prata jul, jul och ännu mera jul. Roger och Matilda beger sig tillbaka i tiden för att diskutera julklappar, julfilmer, julkalendrar och allt annat som de minns från sina tidiga jular. Ni får också ta del av favoritfilmer och serier som bör kryssas av under julledigheten. God jul och ett [...]

Nördarna är tillbaka för att prata jul, jul och ännu mera jul. Roger och Matilda beger sig tillbaka i tiden för att diskutera julklappar, julfilmer, julkalendrar och allt annat som de minns från sina tidiga jular. Ni får också ta del av favoritfilmer och serier som bör kryssas av under julledigheten. God jul och ett [...]