Podcast appearances and mentions of Paul Celan

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Since the late 1980s, Colombian artist Doris Salcedo has made work in response to conflict and political violence, drawing on the testimonies of victims to create metaphorical sculptures and installations about trauma, loss and survival. She is now recognised as one of the most important living artists, with work shown in museums and galleries around the world, including in the turbine hall of Tate Modern in 2007. Doris Salcedo is the 2025 recipient of the Whitechapel Gallery's prestigious Art Icon award, in recognition of her ‘profound contribution to the artistic landscape'. She talks to John Wilson about the first time she saw Goya's painting The Third of May 1808, also known as The Executions of the Third of May. The painting depicts the brutal aftermath of the Dos de Mayo Uprising in Madrid, during the Peninsular War, in which Spanish civilians were executed by French soldiers. Salcedo recalls how this painting showed her what a work of art could accomplish. It was seeing this painting that inspired her artistic purpose of trying to reveal the true cost of war in her work. Salcedo also explains how the poetry of Paul Celan, the French-Romanian poet and Holocaust survivor has been a significant influence on her and her art , and how the testimonies of the Colombian victims of violence have defined her work.Producer: Edwina PitmanArchive used: Paul Celan, Psalm, read by Robert Rietty

En este episodio nos adentramos en el oscuro y sangriento universo de Doom, el icónico videojuego de id Software que cambió para siempre el modo en que entendemos el terror interactivo. Pero hoy no hablaremos de armas ni de demonios... sino de narrativa. ¿Puede un FPS de los 90 ser interpretado como una alegoría existencial? ¿Qué hay detrás de sus laberintos pixelados y su violencia desatada? Aquí respondemos a esas preguntas con un enfoque literario y simbólico que te hará mirar a Doom con otros ojos. Gilgamesh, Homero, Virgilio, Dante Alighieri, John Milton, Clark Ashton Smith, H. P. Lovecraft, William Blake, Charles Baudelaire, Paul Celan, Elfriede Jelinek, W. G. Sebald, Albert Camus, Jean-Paul Sartre, Samuel Beckett, Franz Kafka, Georges Bataille, Thomas Ligotti, Friedrich Nietzsche, Nick Land, Cormac McCarthy..., todos ellos, de un modo u otro, están relacionados con el tema que nos ocupa el día de hoy. Patreon: https://www.patreon.com/vuelodelcometa YouTube: https://www.youtube.com/@vuelodelcometa Twitch: https://www.twitch.tv/vuelodelcometa Bluesky: https://bsky.app/profile/vuelodelcometa.bsky.social Instagram: https://www.instagram.com/vuelodelcometa Twitter: https://twitter.com/Vuelodelcometa Telegram: https://t.me/vuelodelcometacomunidad WhatsApp: https://whatsapp.com/channel/0029Vb16aSZEawdwoA2TD235 Facebook: https://www.facebook.com/Vuelodelcometa Mastodon: https://mastodon.social/@Vuelodelcometa Web: alvaroaparicio.net Si quieres apoyar este y otros proyectos relacionados: https://www.patreon.com/vuelodelcometa o a través del sistema de mecenazgo en iVoox. Y si quieres contactar con nosotros para una promoción, no dudes en ponerte en contacto a través de: vuelodelcometapodcast@gmail.com Escucha el episodio completo en la app de iVoox, o descubre todo el catálogo de iVoox Originals

De Lëtzebuerger Schrëftsteller Pierre Joris ass den 27. Februar gestuerwen. Hie selwer huet sech als Nomad vun der Literatur bezeechent, en Explorateur, deen duerch international Literaturen a Kulturen a ville Sproochen navigéiert. Nieft sëllege Gedichter, Essaien a kuerze Prosatexter, huet de Pierre Joris dem Paul Celan seng Gedichter an d'Englescht iwwerdroen. Valerija Berdi erënnert dëse Sonnden an hirer Literaturemissioun “Déi wonnerbar Valibrairie” un de Pierre Joris. Mir lauschteren elo en Extrait. Déi ganz Emissioun, de Sonnden um 11 Auer.

This episode we are thrilled to be joined by the artist Jessica Rankin. Born in Sydney in 1971, Jessica is known for her vibrant and expansive exploration of the processes of memory, intuition, and interpretation.  For the first part of her career, Jessica produced textile works that adopted methods historically identified with feminine pursuits—embroidery and needlework. She created works featuring 'mental maps' that combined word and image to highlight her ongoing project: a hybrid weaving of personal, fictional and historical voices. In 2016, Jessica turned exclusively to painting, combining gestural abstraction with the sewn mark on raw canvas. These works often take their inspiration from the literature of marginalised voices: of women writers, gay writers or writers of colour. They have included lines of poetry by writers who have inspired Jessica's work, such as Etel Adnan, Paul Celan, and Carl Phillips. Throughout, Jessica has continued to adopt John Cage's adage to ‘be unfamiliar to yourself,” creating a rich and compelling practice that spans multiple media. Jessica has been the subject of numerous solo and group exhibitions including the Palazzo Grassi in Venice, the Whitworth Art Gallery, Manchester, UK, and MoMA PS1 here in New York. Last year, she had a solo show at White Cube in Hong Kong. Jessica is represented by White Cube. https://www.whitecube.com/artists/jessica-rankin Some artists and writers discussed in this episode: David Hammons Coco Fusco Martha Rosler Glenn Ligon Virginia Woolf Olivia Laing Julie Mehretu Lawrence Chua Paul Pfeiffer

In questa puntata di Alice andiamo a Bellach vicino a Soletta per incontrare Peter Bichsel. Classe 1935, originario di Olten, con le sue rubriche uscite per trent'anni sulla Schweizer Illustrierte e con i suoi numerosi racconti è tra le voci più autentiche e tra le penne più brillanti del nostro panorama letterario svizzero. È lui a dirci che la letteratura non è responsabile per la salvezza del mondo ma ha il potere di unire le persone. Vale senz'altro per la grande letteratura, quella di Bichsel, delle sue storie brevi come quella della Signora Blum e del lattaio, o della poiana che dà anche il titolo alla raccolta uscita per Casagrande. E vale per Paul Celan che ritroviamo nel carteggio con Gustav Chomed raccolto nella pubblicazione di FinisTerrae curata da Anna Ruchat che Moira Bubola intervista per Alice e vale anche per John Barth e Il coltivatore del Maryland considerato una tra le opere più importanti del secondo Novecento e tra le massime espressioni della letteratura postmoderna. Francesca Rodesino ne parla con l'anglista Luca Briasco.undefinedundefinedundefined

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle. Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden. Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Vi blickar ut mot världen och frågar oss var kulturen hamnar under krig och konflikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. INTERVJUFör befolkningen i Gaza innebär vapenvilan en lättnad efter 15 månaders krig och enorm förödelse. Men vad händer nu? Var ska man börja? Vår reporter Helene Alm fick tag på den palestinska författaren Yousri AlGhoul som bor i norra Gaza, och bad honom sätta ord på tillståndet. Ett samtal om var kulturen och skrivandet hamnar i ett läge där han samtidigt ska försöka återskapa ett nytt hem till sin familj, i ruinerna av det gamla.REPORTAGEVi får även höra del två av Fredrik Wadströms reportageserie om kulturlivet i Ukraina i skuggan av kriget. Denna gång om hur kulturen har mobiliserat sig både som en del av motståndet och för att skapa någon form av normalitet och bearbetningsyta för resten av samhället. Och det börjar på en jazzklubb i centrala Kiev där en insamling pågår till stöd för militärförbandet som en musikerkamrat från klubben, numera tillhör. SAMTALFörfattaren Kenneth Hermele gästar P1 Kultur för att prata om sin nya bok ”Den vilda rättvisan, Judisk hämnd efter förintelsen”. Där han bland annat ställer sig frågor ”var går gränsen för hämnden – och vem har rätt att utkräva den? Och hur?”. En bok som berör flera aktualiteter i världen just nu. ESSÄI den fjärde och avslutade delen i OBS serie ”Poesi efter Auschwitz” hör vi om den mest uppmärksammade av de poeter som hade Förintelsen som övergripande tema: Paul Celan. Och det handlar om en enskild dikt som tar avstamp i ett mycket speciellt möte, nämligen det mellan Celan och Martin Heidegger. Författaren och skribenten Mikael van Reis berättar om när den överlevande poeten mötte den beundrade filosofen som aldrig bad om ursäkt för sin tid som nazist.Programledare: Lisa WallProducent: Saman Bakhtiari

Den nära vänskapen mellan Gunvor Hofmo och Ruth Maier var intensiv men kortvarig. 22 år gammal mördades Ruth i Auschwitz. Eva Ström reflekterar över den starka dikt som Hofmo skrev för att minnas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2019-05-06.Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz, så lyder ett berömt citat av den tyska filosofen Theodor Adorno. Ändå är det just de poeter som skrev om Förintelsen som har förnyat diktkonsten. Jag tänker förstås inte minst på den Paul Celan, som med sin förtätade poesi gestaltade sitt eget och seklets trauma. Men också Nelly Sachs har Förintelsen som sitt stora tema. Till dessa sällar sig även en norsk poet, Gunvor Hofmo, som levde 1921–1995.Hofmo var inte själv judinna, men fick ändå sin vardag söndersliten av nazisternas mördarmaskineri. Flera i hennes släkt var politiskt aktiva och internerades av den norska naziregimen, ett par av dem dog i tyska koncentrationsläger. Men det var en annan händelse som främst skulle komma att prägla hennes liv och diktning.1940 träffade hon den ett år äldre Ruth Maier. På ytan var de olika. Hofmo föddes utanför Oslo och växte upp i arbetarmiljö. Maier var en judisk flykting från en bildad överklassfamilj i Wien. Men de visade sig vara syskonsjälar och blev oskiljaktiga. Ruth var Gunvors universitet, de läste Rilke och Zweig och norska diktare som Olaf Bull efter att Ruth snabbt lärt sig norska.Vi känner Ruths uppväxt, tankar och möten med Norge väl genom hennes efterlämnade dagbok. Där lär man känna en sekulärt uppfostrad begåvad ung flicka, med skådespelar- och konstnärsdrömmar. Hon förälskar sig i både pojkar och flickor, men har också depressiva sidor. Hon finner sig inte tillrätta i sin norska värdfamilj och tiden i Norge är pressande. Resten av hennes familj, mor, syster och mormor, lyckades fly till England och det blir Ruths dröm att få återförenas med dem. Under vårvintern 1941 tas hon in på en psykiatrisk klinik.I jämförelse med Ruth ter sig Gunvor mer sluten. Även hon skriver dagböcker och dikter, men det är inte lika lätt att lära känna hennes mer tystlåtna personlighet som den livliga flickan från Wien. Det är genom skildringarna i Ruths dagbok vi får en konkret bild av henne. Inte minst imponerar Gunvors politiska mod – hon protesterar när vännen diskrimineras på grund av sin judiska börd.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka.Hur ska man beskriva deras omvälvande och ibland stormiga vänskap? Mycket talar för att det var en förälskelse. Den 9 januari 1941 skriver Ruth om Gunvor i sin dagbok ”Dagarna blir ljusare när man älskar någon”. Men den tvååriga relationen fick ett abrupt slut i november 1942, när Ruth arresterades av norsk polis i en så kallad juderazzia. Hon fördes med skeppet Donau till Stettin, för vidare befordran till Auschwitz, där hon omedelbart mördades i gaskamrarna i december, 22 år gammal.De sista ord som Ruth yttrade till Gunvor kom i ett brev: Varför skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i världen? Och så det märkliga tillägget: bekymra dig inte om mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja byta med dig.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Så här låter det i den första dikten i urvalsvolymen ”Jag glömmer ingen”, i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms lyhörda översättning från 2019. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. Det finns bara stumma skrik, det finns bara svarta lik som hänger i röda träd! Hör hur tyst det är. Vi vänder oss om och går hem, men ständigt möter vi dem. Allt vi förnimmer i dag är de dödas andetag! Om vi i glömskan står: är det i deras aska vi går. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. När Ruth fördes bort tog Gunvor som sin livsuppgift att bära henne inom sig i en sorgens symbios.Men att försöka härbärgera Ruth och samtidigt ge uttryck för sin sorg blev till sist för mycket för henne. Förgäves försökte hon ge ut Ruth dagbok, vilket bidrog till att hon insjuknade i en svår psykos.I likhet med Paul Celan och Nelly Sachs kom alltså Gunvor Hofmo att tillbringa långa tider på mentalsjukhus. Länge skrev hon inte. Men under den sista sjukhusvistelsen fick hon en skrivvrå och när hon slutligen kunde lämna institutionen så fortsatte hon att ge ut diktsamlingar, men levde isolerat.Känsloläget är konstant och konsekvent i hennes lyrik, men för att förstå den förtvivlade kraften i finns det anledning att återvända till Adorno. För vad menade han egentligen när han sa att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Det har diskuterats och givna svar finns inte. Jag har tänkt att han menat att det var omoraliskt att forma sitt språk till något slag av estetisk njutning, när en så grundläggande ödeläggande förintande ondska ägt rum. Att det vore barbariskt att förtiga det i poesi som då blir till balsam, eskapism eller kosmetika, men att det även vore barbariskt att göra det till ämne för sin dikt. Det märkliga är dock som sagt att den poesi som under 1900-talet blivit nyskapande och bestående , som Paul Celans, har Förintelsen som sitt tema. Det förändrade hans dikt, och det förändrade även diktkonsten. Gunvor Hofmos poesi är mindre avskalad än den sene Celans, men dikterna ljuder likaledes av insikten om avgrunden, och om nödvändigheten i att fortsätta dikta.Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den överlevandes irrationella skuld. Här finns en rasande brottning med den Gud, hon aldrig kunde släppa. Här finns en förtärande ensamhet, och en ödslig övergivenhet.I de fall man kan ana ljuset i hennes längtan, tycks det stråla från minnet av Ruth. På en fest hade en kamrat till dem vägra att sjunga Härlig är jorden, på grund av det sönderslitande krig som pågick. Då steg Ruth upp och pläderade flammande för att man skulle sjunga sången, för att skönheten och glädjen ändå måste få finnas. Kanske är det denna händelse som ekar i dikten Jag vill hem. Jag vill se stjärnorna över nattblank sjösom sjunger, sjunger:Härlig är natten,härlig är dagen,Ingen av dem ska dö! Jag vill hem till människorna –som en blindgenomstrålas i mörkretav sorgens stjärnljus.Den skrivandets största uppgift blir för Hofmo att aldrig glömma. Då hålls också smärtan vid liv. Denna smärta och nakenhet kan vara skrämmande och svår att ta till sig när man läser hennes dikt. Hon var själv medveten om det. Och kunde skämmas över det:Man tycker inte om sina dikter. De är alltför pinsamma vittnen. Man skäms över dem som när man ser sitt ansikte alltför plötsligt och naket i spegeln efter en vaknatt. Och man vänder sig bort från de där orden, de mörka vittnena. […] Så blir då din bästa dikt den du skäms mest över, den du allra helst skulle ha förnekat, eftersom den blottade för mycket av det innersta i dig. Så blir din bästa dikt, den du inte skulle ha skrivit, för den kostade dig för mycket. Med denna konsekventa inställning till sin diktning är det förståeligt att Gunvor Hofmo aldrig uppträdde offentligt eller gav några intervjuer. Det finns få fotografier av henne, endast i sin dikt uttryckte hon sig. I två ord kan den sammanfattas: Efteråt och Ensamhet. Gunvor Hofmo skrev sin dikt efter Auschwitz, och också efter Ruth, den blev både en generationsdikt, och hennes eget ödes personliga bikt.Eva Ström, författare LitteraturGunvor Hofmo: Jag glömmer ingen. Valda dikter i översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Norstedts, 2019.Ruth Maiers dagbok – ett judiskt kvinnoöde. Översättare:Staffan Söderblom. Norstedt, 2019.

Homo Temporalis: German Jewish Thinkers on Time (Cornell UP, 2025) tells the story of a group of twentieth-century Jewish intellectuals who grappled ceaselessly with concepts of time and temporality. The project brings into dialogue key thinkers, including the philosopher of religion Martin Buber, the critical theorist Walter Benjamin, the political scientist Hannah Arendt, and the poet Paul Celan, who stand at the center of our contemporary understanding of religion, critical theory, politics, and literature. All four, and many colleagues around them who identified with their approaches saw time—not space—as the key to their individual and collective experience, rejecting definitions of self based on borders, territory, or geographic/national origin. Following their path teaches us about three “temporal turns”: In the early 1900s, between1933-1945, and ours, in the early 2000s. Nitzan Lebovic is a professor of history and the Apter Chair of Holocaust Studies and Ethical Values at Lehigh University. Nitzan is the author of The Philosophy of Life and Death: Ludwig Klages and the Rise of a Nazi Biopolitics (2013), Zionism and Melancholy: The short Life of Israel Zarchi (2019), and Homo Temporalis: Martin Buber, Walter Benjamin, Hannah Arendt, and Paul Celan about Time (2025). Nitzan is the co-editor of Catastrophes: The History and Theory of an Operative Concept (2014) and Nihilism and the State of Israel: New Critical Perspectives (2014), and edited special issues about political theology, nihilism, and biopolitics. His new project is titled “The history of complicity, 1945- Present.” Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

Homo Temporalis: German Jewish Thinkers on Time (Cornell UP, 2025) tells the story of a group of twentieth-century Jewish intellectuals who grappled ceaselessly with concepts of time and temporality. The project brings into dialogue key thinkers, including the philosopher of religion Martin Buber, the critical theorist Walter Benjamin, the political scientist Hannah Arendt, and the poet Paul Celan, who stand at the center of our contemporary understanding of religion, critical theory, politics, and literature. All four, and many colleagues around them who identified with their approaches saw time—not space—as the key to their individual and collective experience, rejecting definitions of self based on borders, territory, or geographic/national origin. Following their path teaches us about three “temporal turns”: In the early 1900s, between1933-1945, and ours, in the early 2000s. Nitzan Lebovic is a professor of history and the Apter Chair of Holocaust Studies and Ethical Values at Lehigh University. Nitzan is the author of The Philosophy of Life and Death: Ludwig Klages and the Rise of a Nazi Biopolitics (2013), Zionism and Melancholy: The short Life of Israel Zarchi (2019), and Homo Temporalis: Martin Buber, Walter Benjamin, Hannah Arendt, and Paul Celan about Time (2025). Nitzan is the co-editor of Catastrophes: The History and Theory of an Operative Concept (2014) and Nihilism and the State of Israel: New Critical Perspectives (2014), and edited special issues about political theology, nihilism, and biopolitics. His new project is titled “The history of complicity, 1945- Present.” Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/history

Homo Temporalis: German Jewish Thinkers on Time (Cornell UP, 2025) tells the story of a group of twentieth-century Jewish intellectuals who grappled ceaselessly with concepts of time and temporality. The project brings into dialogue key thinkers, including the philosopher of religion Martin Buber, the critical theorist Walter Benjamin, the political scientist Hannah Arendt, and the poet Paul Celan, who stand at the center of our contemporary understanding of religion, critical theory, politics, and literature. All four, and many colleagues around them who identified with their approaches saw time—not space—as the key to their individual and collective experience, rejecting definitions of self based on borders, territory, or geographic/national origin. Following their path teaches us about three “temporal turns”: In the early 1900s, between1933-1945, and ours, in the early 2000s. Nitzan Lebovic is a professor of history and the Apter Chair of Holocaust Studies and Ethical Values at Lehigh University. Nitzan is the author of The Philosophy of Life and Death: Ludwig Klages and the Rise of a Nazi Biopolitics (2013), Zionism and Melancholy: The short Life of Israel Zarchi (2019), and Homo Temporalis: Martin Buber, Walter Benjamin, Hannah Arendt, and Paul Celan about Time (2025). Nitzan is the co-editor of Catastrophes: The History and Theory of an Operative Concept (2014) and Nihilism and the State of Israel: New Critical Perspectives (2014), and edited special issues about political theology, nihilism, and biopolitics. His new project is titled “The history of complicity, 1945- Present.” Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/german-studies

Homo Temporalis: German Jewish Thinkers on Time (Cornell UP, 2025) tells the story of a group of twentieth-century Jewish intellectuals who grappled ceaselessly with concepts of time and temporality. The project brings into dialogue key thinkers, including the philosopher of religion Martin Buber, the critical theorist Walter Benjamin, the political scientist Hannah Arendt, and the poet Paul Celan, who stand at the center of our contemporary understanding of religion, critical theory, politics, and literature. All four, and many colleagues around them who identified with their approaches saw time—not space—as the key to their individual and collective experience, rejecting definitions of self based on borders, territory, or geographic/national origin. Following their path teaches us about three “temporal turns”: In the early 1900s, between1933-1945, and ours, in the early 2000s. Nitzan Lebovic is a professor of history and the Apter Chair of Holocaust Studies and Ethical Values at Lehigh University. Nitzan is the author of The Philosophy of Life and Death: Ludwig Klages and the Rise of a Nazi Biopolitics (2013), Zionism and Melancholy: The short Life of Israel Zarchi (2019), and Homo Temporalis: Martin Buber, Walter Benjamin, Hannah Arendt, and Paul Celan about Time (2025). Nitzan is the co-editor of Catastrophes: The History and Theory of an Operative Concept (2014) and Nihilism and the State of Israel: New Critical Perspectives (2014), and edited special issues about political theology, nihilism, and biopolitics. His new project is titled “The history of complicity, 1945- Present.” Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/jewish-studies

Homo Temporalis: German Jewish Thinkers on Time (Cornell UP, 2025) tells the story of a group of twentieth-century Jewish intellectuals who grappled ceaselessly with concepts of time and temporality. The project brings into dialogue key thinkers, including the philosopher of religion Martin Buber, the critical theorist Walter Benjamin, the political scientist Hannah Arendt, and the poet Paul Celan, who stand at the center of our contemporary understanding of religion, critical theory, politics, and literature. All four, and many colleagues around them who identified with their approaches saw time—not space—as the key to their individual and collective experience, rejecting definitions of self based on borders, territory, or geographic/national origin. Following their path teaches us about three “temporal turns”: In the early 1900s, between1933-1945, and ours, in the early 2000s. Nitzan Lebovic is a professor of history and the Apter Chair of Holocaust Studies and Ethical Values at Lehigh University. Nitzan is the author of The Philosophy of Life and Death: Ludwig Klages and the Rise of a Nazi Biopolitics (2013), Zionism and Melancholy: The short Life of Israel Zarchi (2019), and Homo Temporalis: Martin Buber, Walter Benjamin, Hannah Arendt, and Paul Celan about Time (2025). Nitzan is the co-editor of Catastrophes: The History and Theory of an Operative Concept (2014) and Nihilism and the State of Israel: New Critical Perspectives (2014), and edited special issues about political theology, nihilism, and biopolitics. His new project is titled “The history of complicity, 1945- Present.” Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/intellectual-history

Homo Temporalis: German Jewish Thinkers on Time (Cornell UP, 2025) tells the story of a group of twentieth-century Jewish intellectuals who grappled ceaselessly with concepts of time and temporality. The project brings into dialogue key thinkers, including the philosopher of religion Martin Buber, the critical theorist Walter Benjamin, the political scientist Hannah Arendt, and the poet Paul Celan, who stand at the center of our contemporary understanding of religion, critical theory, politics, and literature. All four, and many colleagues around them who identified with their approaches saw time—not space—as the key to their individual and collective experience, rejecting definitions of self based on borders, territory, or geographic/national origin. Following their path teaches us about three “temporal turns”: In the early 1900s, between1933-1945, and ours, in the early 2000s. Nitzan Lebovic is a professor of history and the Apter Chair of Holocaust Studies and Ethical Values at Lehigh University. Nitzan is the author of The Philosophy of Life and Death: Ludwig Klages and the Rise of a Nazi Biopolitics (2013), Zionism and Melancholy: The short Life of Israel Zarchi (2019), and Homo Temporalis: Martin Buber, Walter Benjamin, Hannah Arendt, and Paul Celan about Time (2025). Nitzan is the co-editor of Catastrophes: The History and Theory of an Operative Concept (2014) and Nihilism and the State of Israel: New Critical Perspectives (2014), and edited special issues about political theology, nihilism, and biopolitics. His new project is titled “The history of complicity, 1945- Present.” Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/european-studies

1. mai 2022 begynner poeten og gjendikteren Øyvind Berg å skrive denne litterære dagboka, og han avslutter 31. juli. "Sommeren med Balder" handler om Dina og Øyvind og den store gjeterhunden de har skaffet seg. Av nødvendighet handler det også om krigen i Ukraina, som framkaller minner fra Bosniakrigens Sarajevo, hvor Dina vokste opp. Og det handler om å føle seg hjemme i en fremmed tradisjon, som den japanske haikudiktningen. Men mest av alt handler det om å finne lys i livet, om humor, og om å åpne seg for det som lever. «Sommeren med Balder» er en bok skrevet med vemod, begeistring og livsglede. Øyvind Berg (f. 1959) debuterte med diktsamlingen Retninger i 1982. Siden har han utgitt en lang rekke diktsamlinger, essays, skuespill og gjendiktninger. Fra 1986 til oppløsningen i 2011 var han et markant medlem i teatergruppa Baktruppen. I 2013 ga han ut Stećci. Ikke rot med knoklene mine. Bosniske gravskrifter 1200–1500 sammen med Dina Abazović. Bergs romandebut Roseromanen utkom i 2019 til strålende kritikker. Samme år mottok han Gyldendalprisen for sitt samlede forfatterskap. Øyvind Berg har gjendiktet Brecht, Paul Celan, Kenneth Patchen, Ezra Pound, Per Højholt, Heiner Müller og William Shakespeare.

Das Dorf liegt auf einer Donauinsel, die Bewohner hoffen auf den Messias. Sie haben ihre Träume, vergangene und aktuelle. Sie leben und sie sterben mit dem Fluss. Da sind die beiden Mädchen, die der Fluss mitreisst, das Pferd, das gerade noch gerettet wird, da ist Frau Holle im modernen Kontext westlicher Firmen mit östlicher Belegschaft und dem Traum vom Reichtum. Da ist die Journalistin aus Wien, die nach dem Golem sucht und für Internet-Clicks irgend etwas erfindet. Das Dorf dient als Kammerspiel, die Donau als großer Rahmen. Noémi Kiss ist eine wichtige zeitgenössische Stimme der ungarischen Literatur. Die 50-jährige lebt selbst in Budapest und in dem Dorf Kisoroszi auf einer Insel im Fluss. Stephan Ozsváth war mit ihr auf der WIENER Donauinsel. Sie hat ihm erzählt, warum Reiten für Autor/inn/en gut ist, warum ungarische Literatur immer melancholisch ist und woher die Sehnsucht nach einem (neuen) Messias in Ungarn kommt. Stephan Ozsváth empfiehlt Han Kang: "Menschenwerk", atb, 222 Seiten, 12,00 Euro. Noémi Kiss empfiehlt Mohamed Mbougar Sarr: "Die geheimste Erinnerung der Menschen", Hanser, 448 Seiten, 27,00 Euro. Péter Nádas: "Schauergeschichten", Rowohlt, 576 Seiten, 30,00 Euro. Das Buch Noémi Kiss: "Der Nebelmann. Geschichten von der Donau", 164 Seiten, danube books. Der Ort Die Donauinsel in Wien Die Autorin Noémi Kiss ist 1974 in Gödöllö geboren. Sie hat Hungarologie, Komparatistik und Soziologie studiert und über Paul Celan promoviert. Sie unterrichtet Literatur in Eger, schreibt für Zeitungen und Zeitschriften, auch in Deutschland. Für die ungarische Ausgabe der Erzählungen "Der Nebelmann" wurde sie mit dem Pál-Békés-Preis ausgezeichnet.

durée : 00:06:18 - L'Instant poésie - L'auteure-compositrice et interprète Keren Ann a choisi de nous partager “Compte les amandes” de Paul Celan, un poème qui explore l'identité, et comment la préserver - invités : Keren Ann Interprète, auteure-compositrice et réalisatrice

Catarina Mourão estudou Música, Direito e Cinema (Mestrado na Universidade de Bristol e Doutoramento pela Universidade de Edimburgo, bolseira da FCT em ambos). Fundadora da AporDOC (Associação pelo Documentário Português). Dá aulas de Cinema e Documentário desde 1998 em diferentes Licenciaturas e Mestrados. Em 2000 cria com Catarina Alves Costa a Laranja Azul, produtora independente de cinema. É neste contexto que realiza os seus filmes que têm sido sempre premiados e exibidos em festivais internacionais e distribuídos em sala e na televisão. As suas áreas principais de investigação são o documentário, o ensaio cinematográfico, a memória, o arquivo e a autobiografia. É docente no mestrado de Artes e Multimedia da FBAUL, colabora também com a ESTC (Escola Superior de Teatro e Cinema). Catarina Câmara Pereira nasceu e reside em Lisboa, onde tem vindo a desenvolver uma carreira artística desde 1995. Formou-se em Pintura pela Faculdade de Belas Artes da Universidade de Lisboa e aprofundou os seus estudos ao completar um mestrado intitulado “Zona de Sombra (reflexão sobre a obra poética de Paul Celan)”. Posteriormente, realizou um doutoramento em Artes Plásticas/Instalação. Lecciona no Departamento de Artes Plásticas da ESAD.cr desde 1998. Ao longo de seu percurso artístico, tem explorado as tensões entre universos subterrâneos e oníricos da realidade e sua impossibilidade de comunicação. Utilizando materiais variados, como aço, pintura e fotografia, sua obra investiga o isolamento e a inefabilidade da vida interior, criando ilusões e superfícies intangíveis que o espectador não pode penetrar. Esse distanciamento convida o observador a reflectir sobre as complexidades da experiência humana e os limites da compreensão. Trabalha actualmente na criação de dioramas que exploram o paradoxo entre a exposição de um acontecimento e a impossibilidade de acesso a essa vivência, aprofundando a impenetrabilidade através da construção de superfícies de contacto e isolamento, acentuando as barreiras entre a experiência interior e a impossibilidade de sua percepção externa.Links: https://www.laranja-azul.com/directors/directors-page-catarina-mourao https://www.portugalfilm.org/directors_detail.php?cd_director=3 https://www.filmin.pt/realizadora/catarina-mourao https://gulbenkian.pt/agenda/a-dama-de-chandor-de-catarina-mourao/ https://www.publico.pt/2016/11/02/culturaipsilon/noticia/segredos-de-familia-1749588 https://www.fundacaoplmj.com/index.php?mod=artistas&id=347 https://www.cascais.pt/noticia/exposicao-de-arte-na-paisagem-inauguracao-da-landart-cascais-traz-artistas-plasticos-quinta https://www.fundacaocarmona.org.pt/pt/espaco_arte_contemporanea/exposicoes_detalhe_07.aspx https://expresso.pt/revista/culturas/exposicoes/2024-04-04-Exposicoes-Os-fantasmas-a-tres-dimensoes-de-Catarina-Camara-Pereira-e-Catarina-Mourao-28b5db18 https://appleton.pt/catarina-mourao-catarina-camara-pereira/?lang=pt-pt Episódio gravado a 07.11.2024 Créditos introdução: David Maranha - Flauta e percussão Créditos música final: A Young Girl's Complaint / Tsege Mariam Gebru http://www.appleton.pt Mecenas Appleton:HCI / Colecção Maria e Armando Cabral / A2P / MyStory Hotels Apoio:Câmara Municipal de Lisboa Financiamento:República Portuguesa – Cultura / DGArtes – Direcção Geral das Artes

Elisa Biagini"L'intravisto"Einaudi Editorewww.einaudi.itCoi visi bianchicome lichenifacciamo nodiall'erba primadi scenderenel fumo e ilsuo ferro,gli scaliniche ci affettanole ombre.L'intravisto è ciò che osserviamo con difficoltà, per frammenti, «con l'occhio appoggiato alla crepa». Un impedimento che nei versi di Elisa Biagini diventa una forza per conoscere meglio se stessi e l'altro da sé, uno sguardo obliquo che apre orizzonti in cui situare i ricordi. E piú fortemente la poetessa percepisce l'altrove, piú sembra toccare il profondo di sé, per guardarsi veramente e riorientarsi: «ripesco la bussola, sollevo lo specchio». Con l'urtarsi e l'infittirsi dei significati intorno a immagini ricorrenti (animali, sassi), «facendo l'orlo al silenzio», dall'ombra della memoria e da «quanto è in fondo allo specchio» traluce «il brusio dell'impensato». A poco a poco affiorano le istantanee di un dialogo con un «tu»: una comunicazione difficile, fatta di frasi interrotte, silenzi, assenze. Quella di Elisa Biagini è una poesia che sta nel mondo in modo dialettico, cogliendone il conflitto e dandogli voce, raccontando ad occhi aperti «quanto rimasto dalla cancellatura».Elisa Biagini è nata a Firenze nel 1970. Presso Einaudi ha pubblicato le raccolte: L'ospite (2004), Nel bosco (2007), Da una crepa (2014), Filamenti (2020) e L'intravisto (2024). Ha curato e tradotto l'antologia Nuovi poeti americani (Einaudi 2006) e Non separare il no dal sí (Ponte alle Grazie 2020), una scelta di poesie di Paul Celan. Con Antonella Anedda ha pubblicato Poesia come ossigeno. Per un'ecologia della parola (chiarelettere 2021). Sue poesie sono tradotte in piú di quindici lingue in volumi e antologie.www.elisabiagini.itIL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarewww.ilpostodelleparole.itDiventa un supporter di questo podcast: https://www.spreaker.com/podcast/il-posto-delle-parole--1487855/support.

durée : 00:06:18 - L'Instant poésie - Clara Ysé nous invite à écouter deux aphorismes de Paul Celan, qu'elle a découverts adolescente et qui l'ont bouleversée sans qu'elle comprenne alors pourquoi.

https://susanbernofsky.com/ Get the book from  https://www.ndbooks.com/book/paul-celan-and-the-trans-tibetan-angel/ in the US https://www.dialoguebooks.co.uk/titles/yoko-tawada/spontaneous-acts/9780349704234/ in the UK  Gateway books / Authors  Robert Walser  Shirley Hazzard Angela Carter  Barbra Comyns Nabokov  Handke  Kobo Abe  Current reads/Looking forward to  The Empusium - Olga Tokarczuk Scholastique Mukasonga - Sister Deborah  Sayaka Murata - new novel  Samanta Schweblin Yoko Tawada - Suggested in the Stars  Desert Island Books  Uwe Johnson - Anniversaries Yoko Tawada - The Naked Eye 

"Der Celan-Preis ist schon eine Hausnummer." Thomas Weiler freut sich über die Auszeichnung für seine Übersetzung von Alhierd Bacharevics Roman "Europas Hunde". Im Interview erzählt er, was ihn am Belarussischen fasziniert und was das Buch ausmacht. Weiler, Thomas www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

"Der Celan-Preis ist schon eine Hausnummer." Thomas Weiler freut sich über die Auszeichnung für seine Übersetzung von Alhierd Bacharevics Roman "Europas Hunde". Im Interview erzählt er, was ihn am Belarussischen fasziniert und was das Buch ausmacht. Weiler, Thomas www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

In this episode, I speak with Marc Redfield, professor of Comparative Literature, English, and German Studies at Brown University about his most recent work, Shibboleth: Judges, Derrida, Celan, published in 2020 by Fordham University Press. In this short but intricate and dense work, Redfield investigates the “shibboleth”—the word, if it is one, and the concept—from its roots in the Book of Judges to the contemporary global regimes of technics that are defined by constantly proliferating technologies and practices of encryption, decryption, exclusion, and inclusion.  At the heart of this book is an insightful interpretation of two poems by the Romanian-Jewish, German-language poet Paul Celan. Redfield places Celan into a polyphonic dialogue with others who invoked “the” shibboleth: the French philosopher Jacques Derrida, William Faulkner, and the Colombian visual artist Doris Salcedo (whose 2007 installation at the Tate Modern, which bears the title Shibboleth, provides the cover image for the book). In doing so, Redfield pursues the track of shibboleth: a word to which no language can properly lay claim, a word that is both less and more than a word, that signifies both the epitome and ruin of border control technology, and that thus, despite its violent origin and role in the Biblical story, offers a locus of poetico-political affirmation. Britt Edelen is a Ph.D. student in English at Duke University. He focuses on modernism and the relationship(s) between language, philosophy, and literature. You can find him on Twitter or send him an email. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

In this episode, I speak with Marc Redfield, professor of Comparative Literature, English, and German Studies at Brown University about his most recent work, Shibboleth: Judges, Derrida, Celan, published in 2020 by Fordham University Press. In this short but intricate and dense work, Redfield investigates the “shibboleth”—the word, if it is one, and the concept—from its roots in the Book of Judges to the contemporary global regimes of technics that are defined by constantly proliferating technologies and practices of encryption, decryption, exclusion, and inclusion.  At the heart of this book is an insightful interpretation of two poems by the Romanian-Jewish, German-language poet Paul Celan. Redfield places Celan into a polyphonic dialogue with others who invoked “the” shibboleth: the French philosopher Jacques Derrida, William Faulkner, and the Colombian visual artist Doris Salcedo (whose 2007 installation at the Tate Modern, which bears the title Shibboleth, provides the cover image for the book). In doing so, Redfield pursues the track of shibboleth: a word to which no language can properly lay claim, a word that is both less and more than a word, that signifies both the epitome and ruin of border control technology, and that thus, despite its violent origin and role in the Biblical story, offers a locus of poetico-political affirmation. Britt Edelen is a Ph.D. student in English at Duke University. He focuses on modernism and the relationship(s) between language, philosophy, and literature. You can find him on Twitter or send him an email. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/german-studies

In this episode, I speak with Marc Redfield, professor of Comparative Literature, English, and German Studies at Brown University about his most recent work, Shibboleth: Judges, Derrida, Celan, published in 2020 by Fordham University Press. In this short but intricate and dense work, Redfield investigates the “shibboleth”—the word, if it is one, and the concept—from its roots in the Book of Judges to the contemporary global regimes of technics that are defined by constantly proliferating technologies and practices of encryption, decryption, exclusion, and inclusion.  At the heart of this book is an insightful interpretation of two poems by the Romanian-Jewish, German-language poet Paul Celan. Redfield places Celan into a polyphonic dialogue with others who invoked “the” shibboleth: the French philosopher Jacques Derrida, William Faulkner, and the Colombian visual artist Doris Salcedo (whose 2007 installation at the Tate Modern, which bears the title Shibboleth, provides the cover image for the book). In doing so, Redfield pursues the track of shibboleth: a word to which no language can properly lay claim, a word that is both less and more than a word, that signifies both the epitome and ruin of border control technology, and that thus, despite its violent origin and role in the Biblical story, offers a locus of poetico-political affirmation. Britt Edelen is a Ph.D. student in English at Duke University. He focuses on modernism and the relationship(s) between language, philosophy, and literature. You can find him on Twitter or send him an email. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/intellectual-history

In this episode, I speak with Marc Redfield, professor of Comparative Literature, English, and German Studies at Brown University about his most recent work, Shibboleth: Judges, Derrida, Celan, published in 2020 by Fordham University Press. In this short but intricate and dense work, Redfield investigates the “shibboleth”—the word, if it is one, and the concept—from its roots in the Book of Judges to the contemporary global regimes of technics that are defined by constantly proliferating technologies and practices of encryption, decryption, exclusion, and inclusion.  At the heart of this book is an insightful interpretation of two poems by the Romanian-Jewish, German-language poet Paul Celan. Redfield places Celan into a polyphonic dialogue with others who invoked “the” shibboleth: the French philosopher Jacques Derrida, William Faulkner, and the Colombian visual artist Doris Salcedo (whose 2007 installation at the Tate Modern, which bears the title Shibboleth, provides the cover image for the book). In doing so, Redfield pursues the track of shibboleth: a word to which no language can properly lay claim, a word that is both less and more than a word, that signifies both the epitome and ruin of border control technology, and that thus, despite its violent origin and role in the Biblical story, offers a locus of poetico-political affirmation. Britt Edelen is a Ph.D. student in English at Duke University. He focuses on modernism and the relationship(s) between language, philosophy, and literature. You can find him on Twitter or send him an email. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/biblical-studies

Susan Bernofsky is an American translator of German-language literature and author. She is best known for bringing the Swiss writer Robert Walser to the attention of the English-speaking world translating many of his books and writing his biography. She has also translated several books by Jenny Erpenbeck and Yoko Tawada. Her prizes for translation include the Helen and Kurt Wolff Translation Prize, Oxford-Weidenfeld Translation Prize. In 2017 she won the Warwick Prize for Women in Translation for her translation of Memoirs of a Polar Bear by Yoko Tawada.In this episode, she spoke about her views on translations, the author Yoko Tawada and her translation of Tawada's novel 'Spontaneous Acts' released in July 2024. 'Spontaneous Acts' written by Tawada in Berlin during the first year of the COVID-19 pandemic, pays homage to Paul Celan, a longstanding influence on her work. Arguably the most important German-language poet of the post-World War II era, Celan is known for the diamond-hard density of his lyrical lines, estranging words from their inherited meanings, and thereby opening up new avenues of association and interpretation. You can read Yoko Tawada's article on Paul Celan's Poems written in 2013, via the link in the show notes. https://www.thewhitereview.org/feature/celan-reads-japanese/To buy the book 'Spontaneous Acts' - a link is provided in the show notes. https://tinyurl.com/susanyokoPlease follow and review the Harshaneeyam Podcast on Spotify and Apple apps.* For your Valuable feedback on this Episode - Please click the link below.https://tinyurl.com/4zbdhrwrHarshaneeyam on Spotify App –https://harshaneeyam.captivate.fm/onspotHarshaneeyam on Apple App – https://harshaneeyam.captivate.fm/onapple*Contact us - harshaneeyam@gmail.com ***Disclaimer: The views and opinions expressed by Interviewees in interviews conducted by Harshaneeyam Podcast are those of the Interviewees and do not necessarily reflect the official policy or position of Harshaneeyam Podcast. Any content provided by Interviewees is of their opinion and is not intended to malign any religion, ethnic group, club, organization, company, individual, or anyone or anything.This podcast uses the following third-party services for analysis: Podtrac - https://analytics.podtrac.com/privacy-policy-gdrpChartable - https://chartable.com/privacy

Amanda Holmes reads Paul Celan's “Death Fugue,” translated from the German by Pierre Joris. Have a suggestion for a poem by a (dead) writer? Email us: podcast@theamericanscholar.org. If we select your entry, you'll win a copy of a poetry collection edited by David Lehman. This episode was produced by Stephanie Bastek and features the song “Canvasback” by Chad Crouch. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Especial Sant Jordi 2024 amb tota la fam

Especial Sant Jordi 2024 amb tota la fam

Finnes kvalitet? Hvorfor er det viktig? Hvorfor hater forfattere hverandre? Hvorfor er Ole Robert Sunde så opptatt av Paul Celan (han med Todesfuge) og Anne Carson? Må du ha lest Eros the Bittersweet for å kunne uttale deg om litteratur? Alt dette og mye annet får du svar på i dagens Minervapodden. Og en ting til: Hverken Forfatterforbundet eller Forfatterforeningen bør dele ut statens penger. Men for å få vite hvem som da burde dele dem ut, må du høre på podcasten.

Davide Brullo"Dimmi un verso anima mia"Antologia della poesia universaleA cura di Nicola Crocetti e Davide BrulloCrocetti Editorewww.crocettieditore.itNon era mai stata tentata finora, con queste dimensioni, una antologia della poesia universale, dai Veda ai poeti odierni, dagli antichi inni egizi a Eugenio Montale, Seamus Heaney, Paul Celan, dai salmi biblici e da Saffo fino a Ezra Pound, Yves Bonnefoy e Mario Luzi. L'intento non è critico, tanto meno compilativo: si tratta di un salto nella meraviglia lirica di ogni paese e di ogni tempo, di un viaggio nella sorpresa e nello smarrimento. Libro per la vita, da tenere sempre sul comodino, a divinare i giorni, l'antologia mira a essere un lavoro imperituro, una sorta di “Mille e una notte” della lirica mondiale. Non è dunque lettura per gli “esperti”, ma per gli ispirati; per quelli che tra le maglie di un sonetto del Seicento o tra gli oscuri canti di un bardo islandese, tra le giaculatorie di uno sciamano dei deserti e negli snodi poetici di un trovatore di Provenza, trovano un conforto di curiosità, hanno il coraggio di sondare la propria anima. La poesia, si sa, è un rischio e un antidoto: leggerla, oggi, un gesto di sorridente sovversione. A curare questo lavoro, azzardato e abnorme, Nicola Crocetti, “l'editore dei poeti”, fondatore della rivista “Poesia”, che ha pubblicato migliaia di poesie di ogni angolo del globo, e Davide Brullo, poeta, fondatore della rivista avventuriera “Pangea”. Entrambi, non sono professori né critici letterari: hanno semplicemente dedicato la loro vita alla poesia.Davide Brullo ha pubblicato Annali (2004), L'era del ferro (2007), Gries (2019). Ha tradotto i Salmi e le poesie di David Gascoyne. Ha scritto alcuni romanzi, tra cui Rinuncio, Pseudo-Paolo. Lettera di San Paolo Apostolo a San Pietro, Un alfabeto nella neve. Ha fondato il quotidiano culturale on line “Pangea”; scrive su “il Giornale” e sul “Venerdì di Repubblica”. Ha raccolto in un libro una serie di Stroncature, scritte negli anni, che raccontano “il peggio della letteratura italiana”. Ha curato diversi libri con diversi pseudonimi, di cui ha scordato l'identità.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarewww.ilpostodelleparole.itDiventa un supporter di questo podcast: https://www.spreaker.com/show/tracce-di-il-posto-delle-parole_1/support.

Despedimos el año en compañía del editor Eduardo Riestra, que acaba de estrenarse como escritor con El negro de Vargas Llosa (Ed. Pepitas y Los aciertos), novela bienhumorada que celebra la obra del autor peruano y que nos sirve de pretexto para comentar otras lecturas estimulantes. Luego se une Sergio C. Fanjul que, aprovechando que es fin de año, desarrolla una curiosa teoría acerca del final físico y material de los libros. Por su parte, Javier Lostalé e Ignacio Elguero siguen dando ideas a los oyentes para redactar la carta a los Reyes Magos, proponiendo los poemarios:Parir el alba, antología de Gioconda Belli publicada con motivo del Premio Reina Sofía de Poesía Iberoamericana, Ni la sal ni el aceite han de faltarme (Ed. Renacimiento), la elegía de Vicente Gallego a su amigo Francisco Brines, y Rizoma (Ed.Mahalta), de Efi Cubero. También el ensayo sobre inteligencia artificial ¿Qué hacemos con los humanos? (Ed. Deusto), de César Antonio Molina y la edición de El retrato de Dorian Gray (Ed. Austral), de Oscar Wilde con ilustraciones de Marta Maldonado. Terminamos el programa -y el año- con Mariano Peyrou, que nos lee varios poemas que invitan a mirar hacia adelante y que han sido extraídos de los libros: El compañero de viaje, de Paul Celan, Extraña manera de estar viva (Ed.Mixtura), una antología de Miriam Reyes y Poemas y testimonios (Ed. Acantilado), de Safo en traducción de Aurora Luque.Escuchar audio

Lars Iyer is back! On this episode I talk to novelist Lars Iyer about the fiction, the writing process, the relation between literature and the world, a writers compulsion to write. We speak about a whole range of writers like Plato, Samuel Beckett,  Maurice Blanchot, Paul Celan, Margaret Duras, Thomas Bernhard. One of the things Lars suggests is that the value of literature is it utter uselessness. Like all good things! Lars is a  Professor of Creative Writing at Newcastle University. He is the author of several academic articles and two monographs on Blanchot -  Blanchot's Vigilance: Literature, Phenomenology and the Ethical  and Blanchot's Communism: Art, Philosophy and the Political.(Palgrave Macmillan 2004, 2005). He is the author of The Spurious Trilogy (Spurious, Dogma and Exodus), Nietzsche and the Burbs (2020) and now My Weil (2023) with Melville House Publishing. You can find out more about Lars here, you can follow him on Twitter @utterlyspurious. If you would like to study with me you can find more information about our online education MAs in Philosophy here at Staffordshire University. You can find out more information on our MA in Continental Philosophy via this link. Or, join our MA in Philosophy of Nature, Information and Technology via this link. Find out more about me here. September intakes F/T or January intakes P/T. You can listen to more free back content from the Thales' Well podcast on TuneIn Radio, Player Fm, Stitcher and Pod Bean. You can also download their apps to your smart phone and listen via there. You can also subscribe for free on iTunes. Please leave a nice review.

Böttiger, Helmutwww.deutschlandfunk.de, Büchermarkt

In 1995, Seamus Heaney was awarded the Nobel Prize in Literature. During his speech, he explained that the adequacy of lyric poetry spoke to the “‘temple inside our hearing' which the passage of the poem calls into being. It is an adequacy deriving from what Mandelstam called ‘the steadfastness of speech articulation,' from the resolution and independence which the entirely realized poem sponsors. It has as much to do with the energy released by linguistic fission and fusion, with the buoyancy generated by cadence and tone and rhyme and stanza, as it has to do with the poem's concerns or the poet's truthfulness. In fact, in lyric poetry, truthfulness becomes recognizable as a ring of truth within the medium itself. And it is the unappeasable pursuit of this note, a note tuned to its most extreme in Emily Dickinson and Paul Celan and orchestrated to its most opulent in John Keats, it is this which keeps the poet's ear straining to hear the totally persuasive voice behind all the other informing voices.” Ten years after his death, we continue to strain with Heaney to hear that pluralizing voice of radiant truth. “Seamus Heaney's Afterlives” is the subject of an upcoming conference held at Boston College between November 16th, 17th, and 18th, 2023. The four keynote lectures, along with interviews with contemporary poets influenced by Heaney, have been published in the latest issue of the Éire-Ireland: An Interdisciplinary Journal of Irish Studies. I am excited to speak with the organizer of this conference, Joseph Nugent, and the co-editor of Éire-Ireland, Vera Kreilkamp, about Heaney's continuing relevance, the conference, the special issue of the journal. Joseph Nugent is Professor of English at Boston College. Joe is the creator of the iPhone app, JoyceWays: Ulysses for You, and the website, The Dubliners Bookshelf. His teaching includes courses on the digital humanities, Joyce, and Irish studies, and he has written the eBook Digital Dubliners, as well as articles on manliness and representations of the Irish saint Colmcill and olfactory domestic identity in rural Ireland. Vera Kreilkamp is Professor of Irish Studies at Boston College. Vera is the co-editor of Éire-Ireland, and is the author of The Anglo-Irish Novel and the Big House (Syracuse University Press, 1998) and the museum catalogs Éireland (2003), Rural Ireland: The Inside Story (2012) and The Arts and Crafts Movement: Making It Irish (2016). Note: Around the 28-minute mark, I quote from Fintan O'Toole's commemoration of Seamus Heaney, originally published in the New York Review of Books, but the quotation did not record clearly. Here are the uncorrupted lines from O'Toole's article: “Poetry is language held taut by being stretched between the poles of competing desires. In Heaney's work, the tensions extend in many directions: the Wordsworthian Romantic at odds with the Joycean realist; the atheist in search of the miraculous; the world-ranging cosmopolitan with his little patch of remembered earth; the lover of the archaic who cannot escape the urgency of contemporary history.” John Yargo is a Visiting Assistant Professor of Environmental Humanities at Boston College. He holds a Ph.D. in English from the University of Massachusetts Amherst. His specializations are early modern literature, the environmental humanities, and critical race studies. His dissertation explores early modern representations of environmental catastrophe, including William Shakespeare's The Tempest, Aphra Behn's Oroonoko, and John Milton's Paradise Lost. He has published in Early Theatre, Studies in Philology, The Journal for Early Modern Cultural Studies, and Shakespeare Studies. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

In 1995, Seamus Heaney was awarded the Nobel Prize in Literature. During his speech, he explained that the adequacy of lyric poetry spoke to the “‘temple inside our hearing' which the passage of the poem calls into being. It is an adequacy deriving from what Mandelstam called ‘the steadfastness of speech articulation,' from the resolution and independence which the entirely realized poem sponsors. It has as much to do with the energy released by linguistic fission and fusion, with the buoyancy generated by cadence and tone and rhyme and stanza, as it has to do with the poem's concerns or the poet's truthfulness. In fact, in lyric poetry, truthfulness becomes recognizable as a ring of truth within the medium itself. And it is the unappeasable pursuit of this note, a note tuned to its most extreme in Emily Dickinson and Paul Celan and orchestrated to its most opulent in John Keats, it is this which keeps the poet's ear straining to hear the totally persuasive voice behind all the other informing voices.” Ten years after his death, we continue to strain with Heaney to hear that pluralizing voice of radiant truth. “Seamus Heaney's Afterlives” is the subject of an upcoming conference held at Boston College between November 16th, 17th, and 18th, 2023. The four keynote lectures, along with interviews with contemporary poets influenced by Heaney, have been published in the latest issue of the Éire-Ireland: An Interdisciplinary Journal of Irish Studies. I am excited to speak with the organizer of this conference, Joseph Nugent, and the co-editor of Éire-Ireland, Vera Kreilkamp, about Heaney's continuing relevance, the conference, the special issue of the journal. Joseph Nugent is Professor of English at Boston College. Joe is the creator of the iPhone app, JoyceWays: Ulysses for You, and the website, The Dubliners Bookshelf. His teaching includes courses on the digital humanities, Joyce, and Irish studies, and he has written the eBook Digital Dubliners, as well as articles on manliness and representations of the Irish saint Colmcill and olfactory domestic identity in rural Ireland. Vera Kreilkamp is Professor of Irish Studies at Boston College. Vera is the co-editor of Éire-Ireland, and is the author of The Anglo-Irish Novel and the Big House (Syracuse University Press, 1998) and the museum catalogs Éireland (2003), Rural Ireland: The Inside Story (2012) and The Arts and Crafts Movement: Making It Irish (2016). Note: Around the 28-minute mark, I quote from Fintan O'Toole's commemoration of Seamus Heaney, originally published in the New York Review of Books, but the quotation did not record clearly. Here are the uncorrupted lines from O'Toole's article: “Poetry is language held taut by being stretched between the poles of competing desires. In Heaney's work, the tensions extend in many directions: the Wordsworthian Romantic at odds with the Joycean realist; the atheist in search of the miraculous; the world-ranging cosmopolitan with his little patch of remembered earth; the lover of the archaic who cannot escape the urgency of contemporary history.” John Yargo is a Visiting Assistant Professor of Environmental Humanities at Boston College. He holds a Ph.D. in English from the University of Massachusetts Amherst. His specializations are early modern literature, the environmental humanities, and critical race studies. His dissertation explores early modern representations of environmental catastrophe, including William Shakespeare's The Tempest, Aphra Behn's Oroonoko, and John Milton's Paradise Lost. He has published in Early Theatre, Studies in Philology, The Journal for Early Modern Cultural Studies, and Shakespeare Studies. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/literary-studies

In 1995, Seamus Heaney was awarded the Nobel Prize in Literature. During his speech, he explained that the adequacy of lyric poetry spoke to the “‘temple inside our hearing' which the passage of the poem calls into being. It is an adequacy deriving from what Mandelstam called ‘the steadfastness of speech articulation,' from the resolution and independence which the entirely realized poem sponsors. It has as much to do with the energy released by linguistic fission and fusion, with the buoyancy generated by cadence and tone and rhyme and stanza, as it has to do with the poem's concerns or the poet's truthfulness. In fact, in lyric poetry, truthfulness becomes recognizable as a ring of truth within the medium itself. And it is the unappeasable pursuit of this note, a note tuned to its most extreme in Emily Dickinson and Paul Celan and orchestrated to its most opulent in John Keats, it is this which keeps the poet's ear straining to hear the totally persuasive voice behind all the other informing voices.” Ten years after his death, we continue to strain with Heaney to hear that pluralizing voice of radiant truth. “Seamus Heaney's Afterlives” is the subject of an upcoming conference held at Boston College between November 16th, 17th, and 18th, 2023. The four keynote lectures, along with interviews with contemporary poets influenced by Heaney, have been published in the latest issue of the Éire-Ireland: An Interdisciplinary Journal of Irish Studies. I am excited to speak with the organizer of this conference, Joseph Nugent, and the co-editor of Éire-Ireland, Vera Kreilkamp, about Heaney's continuing relevance, the conference, the special issue of the journal. Joseph Nugent is Professor of English at Boston College. Joe is the creator of the iPhone app, JoyceWays: Ulysses for You, and the website, The Dubliners Bookshelf. His teaching includes courses on the digital humanities, Joyce, and Irish studies, and he has written the eBook Digital Dubliners, as well as articles on manliness and representations of the Irish saint Colmcill and olfactory domestic identity in rural Ireland. Vera Kreilkamp is Professor of Irish Studies at Boston College. Vera is the co-editor of Éire-Ireland, and is the author of The Anglo-Irish Novel and the Big House (Syracuse University Press, 1998) and the museum catalogs Éireland (2003), Rural Ireland: The Inside Story (2012) and The Arts and Crafts Movement: Making It Irish (2016). Note: Around the 28-minute mark, I quote from Fintan O'Toole's commemoration of Seamus Heaney, originally published in the New York Review of Books, but the quotation did not record clearly. Here are the uncorrupted lines from O'Toole's article: “Poetry is language held taut by being stretched between the poles of competing desires. In Heaney's work, the tensions extend in many directions: the Wordsworthian Romantic at odds with the Joycean realist; the atheist in search of the miraculous; the world-ranging cosmopolitan with his little patch of remembered earth; the lover of the archaic who cannot escape the urgency of contemporary history.” John Yargo is a Visiting Assistant Professor of Environmental Humanities at Boston College. He holds a Ph.D. in English from the University of Massachusetts Amherst. His specializations are early modern literature, the environmental humanities, and critical race studies. His dissertation explores early modern representations of environmental catastrophe, including William Shakespeare's The Tempest, Aphra Behn's Oroonoko, and John Milton's Paradise Lost. He has published in Early Theatre, Studies in Philology, The Journal for Early Modern Cultural Studies, and Shakespeare Studies. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/biography

In 1995, Seamus Heaney was awarded the Nobel Prize in Literature. During his speech, he explained that the adequacy of lyric poetry spoke to the “‘temple inside our hearing' which the passage of the poem calls into being. It is an adequacy deriving from what Mandelstam called ‘the steadfastness of speech articulation,' from the resolution and independence which the entirely realized poem sponsors. It has as much to do with the energy released by linguistic fission and fusion, with the buoyancy generated by cadence and tone and rhyme and stanza, as it has to do with the poem's concerns or the poet's truthfulness. In fact, in lyric poetry, truthfulness becomes recognizable as a ring of truth within the medium itself. And it is the unappeasable pursuit of this note, a note tuned to its most extreme in Emily Dickinson and Paul Celan and orchestrated to its most opulent in John Keats, it is this which keeps the poet's ear straining to hear the totally persuasive voice behind all the other informing voices.” Ten years after his death, we continue to strain with Heaney to hear that pluralizing voice of radiant truth. “Seamus Heaney's Afterlives” is the subject of an upcoming conference held at Boston College between November 16th, 17th, and 18th, 2023. The four keynote lectures, along with interviews with contemporary poets influenced by Heaney, have been published in the latest issue of the Éire-Ireland: An Interdisciplinary Journal of Irish Studies. I am excited to speak with the organizer of this conference, Joseph Nugent, and the co-editor of Éire-Ireland, Vera Kreilkamp, about Heaney's continuing relevance, the conference, the special issue of the journal. Joseph Nugent is Professor of English at Boston College. Joe is the creator of the iPhone app, JoyceWays: Ulysses for You, and the website, The Dubliners Bookshelf. His teaching includes courses on the digital humanities, Joyce, and Irish studies, and he has written the eBook Digital Dubliners, as well as articles on manliness and representations of the Irish saint Colmcill and olfactory domestic identity in rural Ireland. Vera Kreilkamp is Professor of Irish Studies at Boston College. Vera is the co-editor of Éire-Ireland, and is the author of The Anglo-Irish Novel and the Big House (Syracuse University Press, 1998) and the museum catalogs Éireland (2003), Rural Ireland: The Inside Story (2012) and The Arts and Crafts Movement: Making It Irish (2016). Note: Around the 28-minute mark, I quote from Fintan O'Toole's commemoration of Seamus Heaney, originally published in the New York Review of Books, but the quotation did not record clearly. Here are the uncorrupted lines from O'Toole's article: “Poetry is language held taut by being stretched between the poles of competing desires. In Heaney's work, the tensions extend in many directions: the Wordsworthian Romantic at odds with the Joycean realist; the atheist in search of the miraculous; the world-ranging cosmopolitan with his little patch of remembered earth; the lover of the archaic who cannot escape the urgency of contemporary history.” John Yargo is a Visiting Assistant Professor of Environmental Humanities at Boston College. He holds a Ph.D. in English from the University of Massachusetts Amherst. His specializations are early modern literature, the environmental humanities, and critical race studies. His dissertation explores early modern representations of environmental catastrophe, including William Shakespeare's The Tempest, Aphra Behn's Oroonoko, and John Milton's Paradise Lost. He has published in Early Theatre, Studies in Philology, The Journal for Early Modern Cultural Studies, and Shakespeare Studies. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

In 1995, Seamus Heaney was awarded the Nobel Prize in Literature. During his speech, he explained that the adequacy of lyric poetry spoke to the “‘temple inside our hearing' which the passage of the poem calls into being. It is an adequacy deriving from what Mandelstam called ‘the steadfastness of speech articulation,' from the resolution and independence which the entirely realized poem sponsors. It has as much to do with the energy released by linguistic fission and fusion, with the buoyancy generated by cadence and tone and rhyme and stanza, as it has to do with the poem's concerns or the poet's truthfulness. In fact, in lyric poetry, truthfulness becomes recognizable as a ring of truth within the medium itself. And it is the unappeasable pursuit of this note, a note tuned to its most extreme in Emily Dickinson and Paul Celan and orchestrated to its most opulent in John Keats, it is this which keeps the poet's ear straining to hear the totally persuasive voice behind all the other informing voices.” Ten years after his death, we continue to strain with Heaney to hear that pluralizing voice of radiant truth. “Seamus Heaney's Afterlives” is the subject of an upcoming conference held at Boston College between November 16th, 17th, and 18th, 2023. The four keynote lectures, along with interviews with contemporary poets influenced by Heaney, have been published in the latest issue of the Éire-Ireland: An Interdisciplinary Journal of Irish Studies. I am excited to speak with the organizer of this conference, Joseph Nugent, and the co-editor of Éire-Ireland, Vera Kreilkamp, about Heaney's continuing relevance, the conference, the special issue of the journal. Joseph Nugent is Professor of English at Boston College. Joe is the creator of the iPhone app, JoyceWays: Ulysses for You, and the website, The Dubliners Bookshelf. His teaching includes courses on the digital humanities, Joyce, and Irish studies, and he has written the eBook Digital Dubliners, as well as articles on manliness and representations of the Irish saint Colmcill and olfactory domestic identity in rural Ireland. Vera Kreilkamp is Professor of Irish Studies at Boston College. Vera is the co-editor of Éire-Ireland, and is the author of The Anglo-Irish Novel and the Big House (Syracuse University Press, 1998) and the museum catalogs Éireland (2003), Rural Ireland: The Inside Story (2012) and The Arts and Crafts Movement: Making It Irish (2016). Note: Around the 28-minute mark, I quote from Fintan O'Toole's commemoration of Seamus Heaney, originally published in the New York Review of Books, but the quotation did not record clearly. Here are the uncorrupted lines from O'Toole's article: “Poetry is language held taut by being stretched between the poles of competing desires. In Heaney's work, the tensions extend in many directions: the Wordsworthian Romantic at odds with the Joycean realist; the atheist in search of the miraculous; the world-ranging cosmopolitan with his little patch of remembered earth; the lover of the archaic who cannot escape the urgency of contemporary history.” John Yargo is a Visiting Assistant Professor of Environmental Humanities at Boston College. He holds a Ph.D. in English from the University of Massachusetts Amherst. His specializations are early modern literature, the environmental humanities, and critical race studies. His dissertation explores early modern representations of environmental catastrophe, including William Shakespeare's The Tempest, Aphra Behn's Oroonoko, and John Milton's Paradise Lost. He has published in Early Theatre, Studies in Philology, The Journal for Early Modern Cultural Studies, and Shakespeare Studies. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/poetry

Today's poem is And the Beautiful by Paul Celan. The Slowdown is your daily poetry ritual. In this episode, guest host Shira Erlichman writes… “The work of today's poet, Paul Celan, was marked by genocide. This small poem by Celan reckons with what is brutally taken, what is lost. He doesn't offer us superficial answers to endless grief. He offers only questions. And I sense, inside the questions, the immense task of facing a violent and brutal world.” Celebrate the power of poems with a gift to The Slowdown today. Every donation makes a difference: https://tinyurl.com/rjm4synp

The London-based artist, master potter, and author Edmund de Waal has an astoundingly astute sense for the inner lives of objects. Each of his works, whether in clay or stone, is imbued with a certain alchemy, embodying traces of far-away or long-ago ancestors, ideas, and histories. This fall, two exhibitions featuring his artworks are on view at Gagosian in New York (through October 28): “to light, and then return,” which pairs his pieces with tintypes and platinum prints by Sally Mann, and “this must be the place,” a solo presentation displaying his porcelain vessels poetically arranged in vitrines, as well as stone benches carved from marble. As respected for his writing as he is for his pots, de Waal is the author of 20th Century Ceramics (2003), The Pot Book (2011), The White Road (2015), Letters to Camondo (2021), and, perhaps most notably, the New York Times bestseller The Hare with Amber Eyes (2010). All that de Waal does is part of one long continuum: He views his pots and texts as a single, rigorously sculpted body of work and ongoing conversation across time.On this episode, de Waal talks about his infatuation with Japan, his affinity for the life and work of the Japanese-American artist Isamu Noguchi (1904-1988), and the roles of rhythm and breath in his work.Special thanks to our Season 8 sponsor, Van Cleef & Arpels.Show notes: [00:28] Edmund de Waal[03:43] Paul Celan[08:12] 2023 Isamu Noguchi Award[08:17] Gagosian[08:20] “this must be the place” [08:22] “to light, and then return”[09:09] Twentieth-Century Ceramics[09:20] The Pot Book[18:23] “Letters to Camondo” Exhibition[20:32] Sally Mann[20:48] The Hare with Amber Eyes[28:00] “The Hare with Amber Eyes” Exhibition[30:56] “Playing with Fire: Edmund de Waal and Axel Salto” Exhibition[40:24] Dr. Sen no Sōshitsu[52:48] The White Road[52:49] Letters to Camondo[01:06:33] In Memory Of: Designing Contemporary Memorials

One of the world's most acclaimed ceramicists, Edmund de Waal is renowned for simple, hand-made porcelain pots and bowls which are usually displayed in meticulously arranged groups. His work has been shown in museums and galleries including the V&A, the British Museum, the Frick in New York, and at the Venice Biennale. In 2010 Edmund de Waal became widely known as a bestselling author, after the publication of his family memoir The Hare With Amber Eyes which retraced his Jewish European heritage. A dramatic and tragic story about art, exile and survival, it led him on a journey from Tokyo to Odessa via 19th century Paris and Nazi occupied Vienna. On This Cultural Life, Edmund de Waal tells John Wilson about being taken to a pottery class at the age of five by his father, an Anglican cleric who worked at Lincoln Cathedral. He immediately fell in love with the process of moulding wet clay into vessels and was determined to become a potter. After leaving school he spent five months in Japan studying the ancient traditions of pottery with various master ceramicists. He remembers how a visit to the Ryoan-ji Temple in Kyoto had a huge impact on his understanding of space, contemplation and spirituality. During his first visit to Japan he also met his great uncle Ignatius Ephrussi from whom Edmund first learned about his European Jewish heritage, his family's exile from Vienna in the face of Nazi terror, and the collection of small Japanese figurines, known as netsuke, whose story was told in The Hare With Amber Eyes. Edmund chooses the ceramicist Lucie Rie, another Viennese exile in London, as a major influence on his practise. He describes his working routine in the ceramics studio, and how his pots are often made in response to poetry, citing the work of Romanian-born Paul Celan an American poet Emily Dickinson as particular influences. Producer: Edwina Pitman

durée : 00:25:22 - Le Feuilleton - " La vie ne viendra pas à notre rencontre, Ingeborg, attendre, cela serait pour nous sans doute la façon la plus inadéquate d'être là..."

durée : 00:25:24 - Le Feuilleton - "Le poète surréaliste Paul Celan, dont j'ai pu faire la connaissance avant-hier soir et qui est très fascinant, est merveilleusement tombé amoureux de moi." - invités : Paul Celan Ecrivain

durée : 00:25:24 - Le Feuilleton - Deux années se sont écoulées depuis la première rencontre, à Vienne, au printemps 1948, de Paul Celan et Ingeborg Bachmann.

durée : 00:25:13 - Le Feuilleton - Difficile d'inventer une nouvelle forme de lien une fois la relation amoureuse rompue. Ingeborg Bachmann et Paul Celan expérimentent l'amitié.

durée : 00:25:23 - Le Feuilleton - "C'est de nous qu'il faut que je parle. Il est inadmissible que toi et moi nous nous manquions encore une fois, cela m'anéantirait."