Podcast appearances and mentions of christina tobeck

Helena Munktell (1852-1919) var den första svenska kvinnliga tonsättaren som fick en opera uruppförd på Kungliga Operan. Det här programmet handlar om den och hennes liv i 1800-talets operamiljö. Operan heter "I Firenze" och består av en akt. Det är en "opéra comique" som i likhet med världens kanske mest spelade opera "Carmen" har en talad dialog, i det här fallet med text av Daniel Fallström. "I Firenze" uruppfördes på Kungliga operan 1889 och rosades av kritikerna. Bland annat framhöll de Munktells melodiska begåvning, harmoniska uppfinningsförmåga och säkerhet i formbehandlingen. Operan spelades 13 gånger fram till 1892 och låg sedan orörd i 125 år, till i år. Den 9 juni 2017 omsattes partituret åter i klingande musik av Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören, sopranen Susanna Andersson, tenoren Joel Annmo och barytonen Fredrik Zetterström med flera, under Tobias Ringborgs ledning och i Berwaldhallen. Programmet är en repris från 29 oktober 2017. En P2 Dokumentär av Christina Tobeck.

Helena Munktell (1852-1919) var den första svenska kvinnliga tonsättaren som fick en opera uruppförd på Kungliga Operan. Det här programmet handlar om den och hennes liv i 1800-talets operamiljö. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Operan heter "I Firenze" och består av en akt. Det är en "opéra comique" som i likhet med världens kanske mest spelade opera "Carmen" har en talad dialog, i det här fallet med text av Daniel Fallström. "I Firenze" uruppfördes på Kungliga operan 1889 och rosades av kritikerna. Bland annat framhöll de Munktells melodiska begåvning, harmoniska uppfinningsförmåga och säkerhet i formbehandlingen. Operan spelades 13 gånger fram till 1892 och låg sedan orörd i 125 år, till i år. Den 9 juni 2017 omsattes partituret åter i klingande musik av Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören, sopranen Susanna Andersson, tenoren Joel Annmo och barytonen Fredrik Zetterström med flera, under Tobias Ringborgs ledning och i Berwaldhallen. Programmet är en repris från 29 oktober 2017. En P2 Dokumentär av Christina Tobeck.

Helena Munktell (1852-1919) var den första svenska kvinnliga tonsättaren som fick en opera uruppförd på Kungliga Operan. Det här programmet handlar om hennes liv i 1800-talets operamiljö. Operan heter "I Firenze" och består av en akt. Det är en "opéra comique" som i likhet med världens kanske mest spelade opera "Carmen" har en talad dialog, i det här fallet med text av Daniel Fallström. "I Firenze" uruppfördes på Kungliga operan 1889 och rosades av kritikerna. Bland annat framhöll de Munktells melodiska begåvning, harmoniska uppfinningsförmåga och säkerhet i formbehandlingen. Operan spelades 13 gånger fram till 1892 och låg sedan orörd i 125 år, till i år. Den 9 juni i år omsattes partituret åter i klingande musik av Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören, sopranen Susanna Andersson, tenoren Joel Annmo och barytonen Fredrik Zetterström med flera, under Tobias Ringborgs ledning i Berwaldhallen. Konserten den 9 juni spelades in och sändes i P2 Live den 4 november 2017. En P2-dokumentär av Christina Tobeck.

Helena Munktell (1852-1919) var den första svenska kvinnliga tonsättaren som fick en opera uruppförd på Kungliga Operan. Det här programmet handlar om hennes liv i 1800-talets operamiljö. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Operan heter "I Firenze" och består av en akt. Det är en "opéra comique" som i likhet med världens kanske mest spelade opera "Carmen" har en talad dialog, i det här fallet med text av Daniel Fallström. "I Firenze" uruppfördes på Kungliga operan 1889 och rosades av kritikerna. Bland annat framhöll de Munktells melodiska begåvning, harmoniska uppfinningsförmåga och säkerhet i formbehandlingen. Operan spelades 13 gånger fram till 1892 och låg sedan orörd i 125 år, till i år. Den 9 juni i år omsattes partituret åter i klingande musik av Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiokören, sopranen Susanna Andersson, tenoren Joel Annmo och barytonen Fredrik Zetterström med flera, under Tobias Ringborgs ledning i Berwaldhallen. Konserten den 9 juni spelades in och sändes i P2 Live den 4 november 2017. En P2-dokumentär av Christina Tobeck.

Karl-Birger Blomdahl korsade verkligen konstarternas gränser under 1950- och 60-talet, bland annat med sin rymdopera Aniara den mest framgångsrika svenska operan någonsin. Med operan Aniara om den ohjälpligt framrusande rymdfarkosten blev tonsättaren och modernisten Karl-Birger Blomdahl känd för den breda allmänheten. Musiken är dramatisk och slagkraftig, men också lyriskt sångbar. Dessutom innehåller den elektroniska inslag, vilket var både nytt och sensationellt 1959. Dagspress och veckotidningar gjorde stora reportage, och Blomdahl förekom titt som tätt i radio och tv. Det är ingen överdrift att säga att han blev folkkär.Men han gjorde sig också känd som en orädd och viljestark debattör. Det svenska musiklivet skulle som helhet höjas till professionell, internationell nivå. 1960 blev Blomdahl kompositionsprofessor vid Kungl. Musikhögskolan, och några år senare musikchef på Sveriges Radio med uppgift att bygga upp musikavdelningen. I två P2-dokumentärer uppmärksammas Karl-Birger Blomdahl med anledning av 100-årsdagen den 19 oktober.Dokumentärerna är gjorda av Christina Tobeck.

Med operan Aniara om den ohjälpligt framrusande rymdfarkosten blev tonsättaren och modernisten Karl-Birger Blomdahl känd för den breda allmänheten. Musiken i Aniara är dramatisk och slagkraftig, men också lyriskt sångbar. Dessutom innehåller den elektroniska inslag, vilket var både nytt och sensationellt 1959. Dagspress och veckotidningar gjorde stora reportage, och Blomdahl förekom titt som tätt i radio och tv. Det är ingen överdrift att säga att han blev folkkär. Men han gjorde sig också känd som en orädd och viljestark debattör. Det svenska musiklivet skulle som helhet höjas till professionell, internationell nivå. 1960 blev Blomdahl kompositionsprofessor vid Kungl. Musikhögskolan, och några år senare musikchef på Sveriges Radio med uppgift att bygga upp musikavdelningen.  I två P2-dokumentärer uppmärksammas nu Blomdahl med anledning av 100-årsdagen den 19 oktober. Dokumentärerna är gjorda av Christina Tobeck.

I programmet diskuterar panelen bl.a. Tjajkovskij-symfonier med Petrenko, italienska operaarior med Anna Netrebko och Bacewiczs stråkkvartetter. Christina Tobeck visar oss vägen till Blomdahls musik. I panelen Boel Adler, Camilla Lundberg och Edward Klingspor som tillsammans med programledaren Johan Korssell betygsätter följande skivor: PETER TJAJKOVSKIJ Symfonier nr 1, 2 och 5 Kungliga filharmonikerna, Liverpool Vasilij Petrenko, dirigent Onyx ONYX 4150 (2 CD)VERISMO Arior av Ciléa, Giordano, Puccini m.fl. Anna Netrebko, sopran Santa Cecilia-akademins orkester Antonio Pappano, dirigent DG 479 5015BENT SÖRENSEN Snowbells Danska nationella vokal-ensemblen Paul Hillier, dirigent Dacapo 6.220629GRAZYNA BACEWICZ De sju stråkkvartetterna Schlesiska stråkkvartetten (Silesian Quartet) Chandos 10904 (2 CD) Karl Birger Blomdahl 100 år - Christina Tobeck vägleder oss in i Blomdahls musikvärld I inslaget, som är en repris från 2013, hörs bland annat inslag ur hans tredje symfoni Facetter, Sisyfos och operan Aniara.Blomdahl föddes 19 oktober 1916 i Växjö. Förutom sitt arbete som kompositör och professor i komposition var han också chef för Sveriges Radios musikavdelning mellan 1965 och fram till sin död 1968.Andra i programmet nämnda eller rekommenderade inspelningar: Tjajkovskijs första symfoni med Bostons symfoniorkester ledd av Michael Tilson Thomas på skivmärket DG. Tjajkovskijs femte symfoni med Londons symfoniorkester ledd av Igor Markevitch på Philips; Leningrad-filharmonins symfoniorkester under ledning av Jevgenij Mravinskij på DG samt med Wiens filharmoniker under Valerij Gergijev på Philips. Lyssna gärna på Bent Sörensens violinkonsert Sterbende Gärten och Sounds like you, för mezzosopran kör och orkester. Bacewiczs stråkkvartetter är jämförbara med Sjostakovitjs och Bartóks. Svepet Johan sveper över ett album som innehåller Stravinskys Petrusjka, Symfoni för blåsare samt Orpheus framförda av Londons filharmoniker ledd av Vladimir Jurowski och inspelad på egna LPO Live. 

1946 firades Franz Berwalds 150-årsjubileum i stor stil. Inte minst inom Radiotjänst ville man ge lyssnarna möjlighet att upptäcka Berwalds storhet. Såväl ungdomsverk som mera mogna kompositioner gick ut i etern. Vissa sändningar kom från Radions egna arrangemang, andra var överföringar från olika musikinstitutioner, och programtidningen Röster i Radio publicerade en helsidesartikel signerad Sten Broman. Där får man veta att Franz Berwalds ”melodiska och rytmiska uppslag äro alltid högst originella, och i det tematiska arbetet visar han en förbluffande ’modern’ kontrapunktisk genialitet, som ställer honom i särklass bland alla samtida tonkonstnärer vid mitten av 1800-talet. Ingen av dessa äger Berwalds klara och snillrika orkesterstil.” Sten Broman gjorde under året program om Franz Berwald, och han dirigerade också Stockholms Radioorkester i den enda sats som finns kvar av Berwalds ungdomssymfoni från 1820. En inspelning från det konserttillfället finns bevarad i Sveriges Radios programarkiv. Så den och många andra upptagningar av tidiga verk ingår i den andra delen av Christina Tobecks dokumentärserie om Franz Berwalds liv och musik i radioperspektiv – från Radiotjänst till Berwaldhallen. Krönet på jubileet var en uppsättning av Estrella de Soria på Kungliga Teatern, och radiolyssnarna fick ta del av operans första del. Estrella de Soria hör till de verk som Berwald arbetade med under de år han vistades i Berlin på 1830-talet. 1828 hade han slutat sin tjänst i Hovkapellet för att så snart det blev ekonomiskt möjligt resta utomlands. Han längtade efter en mera stimulerande musikalisk miljö, och han hoppades också att slå igenom som operatonsättare i Berlin. Men det visade sig svårare än han trott. Snart var han tvungen att hitta en annan försörjningsmöjlighet än musiken. Berwald gav aldrig tappt, ”en smula gott huvud gör till sluts allt möjligt”, skrev han hem till sina systrar. Och Berwald klarade sig bra. Han öppnade ett ortopediskt institut, där han med framgång behandlade diverse felställningar med sjukgymnastik och ortopediska apparater. En serie P2-dokumentärer av Christina Tobeck - del 2 av 4 Musik av Franz Berwald i P2 i anslutning till dokumentärserien: Månd 26.10. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Sinfonie singulière Onsd 28.10. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Septett Torsd 29.10. i Musik mot midnatt kl 21.00: Konsert för två violiner och orkester Torsd 5.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Violinkonsert Fred 6.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Stråkkvartett g-moll Lörd 7.11. i Klassisk morgon kl 07.00: Recitativ och aria ur Estrella de Soria Sönd 8.11. i Klassisk morgon kl 06.00: Uvertyr till Estrella de Soria Månd 9.11. i Musik mot midnatt kl 21.00: Jag går i kloster (operett i radioversion från 1961) Tisd 17.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Pianokvintett nr 2 A-dur Torsd 19.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Symfoni Ess-dur, Naïve Torsd 19.11. i Musik mot midnatt kl 21.00: Gunnar Bucht, Sinfonie gracieuse ou l’Apothéose de Berwald (SR:s beställningsverk till Berwaldjubileet 1996)

Sina främsta verk fick Franz Berwald aldrig själv höra. Musiken ansågs bisarr, och uppskattningen kom först efter hans död. Idag räknas Berwald som en av de mest betydande svenska tonsättarna. Ända sedan Radiotjänst började sina sändningar för 90 år sedan har Franz Berwalds musik klingat i etern och hans märkliga livshistoria har blivit känd genom radion. Landets främsta Berwaldexperter har sett till att hans symfonier, kammarmusik, operor och operetter har framförts och presenterats; flera Berwaldkännare har varit direkt knutna till radion. Det var alltså helt följdriktigt att Sveriges Radios orkesterstudio fick namnet Berwaldhallen när den invigdes 1979. Franz Berwald var född och uppvuxen i Stockholm. Redan som tonåring fick han plats som violinist i Hovkapellet, men så småningom började han inse att hans yrkesbana var tonsättarens. I sin livstid passade Franz Berwald dåligt in i det svenska musiklivet. När musikälskarna och tonsättarna föredrog mindre pianostycken och sånger, då komponerade han i stora former symfonier, tonmålningar, brett upplagd kammarmusik och operor i en mycket personlig och originell stil. Berwalds samtida tyckte den var bisarr och hans fantasifullhet togs för effektsökeri. Periodvis var det omöjligt för honom att försörja sig inom musikområdet. Men han var en levnadskonstnär som tack vare sin mångsidiga begåvning alltid hittade en utväg, även "när musiken kokade en mager soppa" som han sa. I Christina Tobecks dokumentärserie vävs Franz Berwalds liv och musik samman med radiohistoria. I Sveriges Radios programarkiv finns rikligt med Berwaldinspelningar både av musiker som sedan länge har tystnat och av dem som idag ägnar sig åt hans ömsom spirituella, ömsom vemodigt, lyriskt sjungande tonkonst. Oavsett genre bjuder Berwalds musik alltid på överraskningar! I det första programmet får vi höra Berwaldkännare som Tor Mann, Nils Castegren, Sten Broman och Julius Rabe berätta allt hämtat ur Sveriges Radios rika arkiv. En serie P2-dokumentärer av Christina Tobeck. Del 1 av 4.

Gunnar de Frumerie var till sin natur en romantisk inspirationsmusiker, men även om fantasin flödar så krävs också intellektuellt arbete för att idéerna ska ta form i balanserade musikverk. Det fordras både hjärta och hjärna, men de kompositionstekniska vedermödorna ska inte lyssnarna märka.I P2-dokumentären berättar Gunnar de Frumerie (19081987) själv om sitt musikskapande, hur han gick till väga när han fogade samman musik och dikt till exempel. Inte minst tonsättningarna av Pär Lagerkvists lyrik har gjort honom till en av det svenska 1900-talets främsta romanstonsättare. Han berättar också om sitt hjärtebarn, operan Singoalla.Gunnar de Frumerie var ett musikaliskt underbarn både när det gäller pianospel och komposition, och i programmet spelar han bland annat en saraband som han komponerade som 14-åring.Även senare, som välutbildad tonsättare, gjöt han gärna nytt liv i barockens danssatser, som exempelvis i den ofta spelade Pastoral svit från början av 1930-talet, en musik som fångar sommarens stämningar. Tillsammans med generationskamrater som Lars-Erik Larsson, Erland von Koch och Dag Wirén räknas de Frumerie till trettiotalisterna, dvs de tonsättare som etablerade sig på 30-talet.Snart övergav dock Gunnar de Frumerie neobarocken för att istället knyta an till en romantisk tradition. Han komponerade såväl kammarmusik som verk för stor och dynamiskt expansiv orkester, gärna i form av solokonserter för en rad olika instrument.I programmet ges möjlighet att stifta bekantskap med verk som inte finns utgivna på skiva, inspelningar som är hämtade från Sveriges Radios rika programarkiv. En P2-dokumentär av Christina Tobeck 

Du vet nog av gammalt att jag är kinkig vid konserter, skrev Laura Netzel till sin vän och tonsättarkollega Elfrida André. Det skulle alltid vara hög konstnärlig kvalité på både utförande och verk vid hennes musikevenemang. Ofta engagerade Laura Netzel sig i välgörenhetsarbete av olika slag. Hon arrangerade basarer och auktioner, liksom konserter för välgörande ändamål. Sådana var vanligt förekommande kring förra sekelskiftet, och vid dessa kunde Laura Netzel kombinera sin vilja att lindra nöden bland samhällets sämst ställda med sin musikaliska verksamhet. I början av 1890-talet började hon anordna billighetskonserter för arbetare, och hon var noga med att inte hennes välbärgade vänner tog upp plats i konsertsalen. De fick betala fullt pris på andra ställen. Konserterna blev mycket populära, och den fulltaliga publiken var oerhört entusiastisk. Arbetarna fick lyssna till både kända, etablerade musiker och unga begåvningar, som Laura Netzel gav möjlighet att framträda som solister. Många av dem som sedan blev stora artister, hade börjat sin bana på hennes billighetskonserter. Violinisten Sven Kjellström var en av dem, och han spelade sedan hennes kammarmusikverk på konserter både i Sverige och utomlands. Även om Laura Netzel utvecklades som tonsättare och komponerade större verk för det offentliga musiklivet, så släppte hon aldrig kontakten med salongsmusiken. Också i hennes sena produktion finns charmigt melodiösa stycken som passar som extranummer på konserter och som underhållning i salongen. På sin 86-årsdag, den 1 mars 1925, spelade hon tillsammans med Sven Kjellström flera av sina verk för födelsedagsgästerna. Och Laura spelade utantill! Den 10 februari 1927 gick hon bort efter ett långt, rikt och synnerligen aktivt liv. Länge kom Laura Netzels musik sedan att ligga ospelad, men under senare tid har musiker börjat ta upp hennes verk på sin repertoar. Laura Netzel och hennes musik försvarar väl en plats i vår svenska musikhistoria. En dokumentärserie av Christina Tobeck, del 4 av 4.

Att krusa för att få sin musik spelad hemma i Sverige låg inte för Laura Netzel. Då fanns det andra länder att vända sig till, länder där kvinnliga tonsättare hade lättare att bli accepterade. Laura Netzel hade en hel del internationella kontakter, och framför allt hade hon en förkärlek för fransk kultur. Hon tillbringade mycket tid i Paris, och efter kompositionsstudierna för Wilhelm Heintze i Stockholm fortsatte hon att ta lektioner för Charles Marie Widor i Paris. Det var också där hon fick de största framgångarna som tonsättare. Franska kritiker var mera positivt inställda till kvinnor som inte bara komponerade små salongsstycken. Många av hennes verk gavs ut på franska förlag, och också tyska förläggare visade intresse för hennes musik. När det bildades sällskap i Stockholm som hade till uppgift att sprida kunskap om fransk och annan internationell kultur, då engagerade sig Laura Netzel helhjärtat i verksamheten. Att anordna soaréer var något av hennes specialitet. En P2 Dokumentärserie i 4 delar av Christina Tobeck

På de populära, påkostade industriutställningarna kring sekelskiftet 1900 presenterade stolta ingenjörer och företagare ofta revolutionerande tekniska innovationer. Men var fanns kvinnorna? På Baltiska utställningen i Malmö 1914 ville kvinnorna visa vad de uppnått, även musikaliskt. Inte med skryt och veklagan, utan endast genom att låta fakta tala sitt tydliga språk skulle kvinnorna presentera sin rättliga och sociala ställning och sin yrkesmässiga verksamhet. Utställningen förlades till en kopia av Fredrika Bremers Årsta slott, som byggdes upp med den kungliga paviljongen som närmaste granne. På väggarna hängde tavlor av kvinnliga konstnärer, och i biblioteket kunde besökarna slå sig ner och läsa böcker av och om kvinnor. För de musikaliskt initierade fanns också noter att studera. Dessa hade valts ut av en kommitté, där bl.a. tonsättarna Helena Munktell och Sara Wennerberg-Reuter ingick. Även Elfrida Andrée och Alice Tegnér var representerade i utställningen. Någon förteckning över verken har dock inte återfunnits. Man kan dock på goda grunder sluta sig till att där också fanns musikalier av Valborg Aulin, Laura Netzel och Ika Peyron. Årstautställningen blev som helhet en succé och en viktig manifestation för Sveriges kvinnor. Tonsättarinnor i ett manligt musikliv, en P2 Dokumentärserie av Christina Tobeck.

Alice Tegnér var knappast en person som stod på barrikaderna för kvinnans rättigheter i samhället. Men hon var mycket medveten om hur hennes möjligheter i livet var begränsade just för att hon var kvinna. I sin ungdom sörjde hon över att hon inte blev en pojke för då hade hon fått studera och bli ”rysligt, rysligt lärd”, som hon skrev i ett brev. När Svenska kvinnoföreningen bildades 1884 utbrast hon: ”Leve Sveriges qvinnor!”, och som lärare i hemstudieverksamheten kom hon att arbeta inom Fredrik Bremer-förbundet. När Alice Tegnér gick bort den 26 maj 1943 skrevs stora minnesartiklar i tidningarna.  - Sveriges barn har sorg, förkunnade de. Men begravningen blev ändå ljus i tacksamhet över allt vad hon givit både små och stora. Hennes goda vän från Djursholms kapell och samskola, Natanael Beskow, talade vid gravsättningen på Djursholms begravningsplats, och en barnkör från skolan sjöng hennes egen Ute blåser sommarvind. (Repris från sommaren 2013) Detta är den 6:e och sista delen av P2:s stora programserie om Alice Tegnér, producent Christina Tobeck.

Alice Tegnérs stora sorg i livet var att hon aldrig fick studera på musikkonservatoriet, men hon gjorde vad hon kunde för att ta skadan igen i vuxen ålder. I flera omgångar tog hon lektioner i piano, i kontrapunkt och i komposition. Bland annat studerade hon för kontrapunktikern Johan Lindegren som försökte förmå henne att komponera i större former. Det var under hansöverinseende hon skrev sin violinsonat. Alice Tegnér kände sig mest hemma inom det vokala området. Hon ville så gärna få alla att sjunga, också dem som inte hade röst eller musikalitet nog för att framträda solistiskt eller delta i flerstämmig körsång. När man sjunger unisont, är det lättare att sången blir vad sång bör vara, nämligen ”uttryck för en verklig känsla, för en över vardagslivet upphöjd, entusiastisk stämning”, som hon skrev i förordet till sångsamlingen Unga röster. Hon var också en av eldsjälarna när Samfundet för unison sång bildades för att främja kärleken till fosterlandet efter unionsupplösningen, och hon ställde samman första upplagan av samfundets sånghäfte Sjung, svenska folk! (Repris från sommaren 2013) Alice Tegnér del 5 av 6 - en P2 Dokumentärserie av Christina Tobeck.

När Jacob och Alice Tegnér flyttade ut till Djursholm våren 1891 var det ett nybyggarsamhälle. Det beskrevs som staden på landet.  På vardagarna användes det gamla Banérslottet för samskolans undervisning och på söndagarna hölls gudstjänst i den största av slottets salar. Den unga fru Tegnér var involverad i båda verksamheterna – som sånglärare och som kyrkomusiker vid orgelharmoniet. Någon ekonomisk ersättning var det inte tal om, arbetet skedde helt ideellt. Strax före jul 1898 fick gudstjänsterna en egen hemvist. Djursholms kapell invigdes. Predikant var den unge teologen Natanael Beskow och på orgelpallen, bokstavligen bakom orgeln, fanns Alice Tegnér. En kör sjöng bland annat hennes nykomponerade hymn Saliga äro de som höra Guds ord. Bland invånarna i den nya trädgårdsstaden fanns många musikaliskt begåvade och intresserade personer, och Alice Tegnér blev eldsjälen i musicerandet. Djursholms Fru Musica har hon kallats. Det anordnades soaréer och konserter – ofta till välgörande ändamål eller som stöd till skolan eller kapellet. Alice Tegnér komponerade sånger både för de vuxna i Djursholmskören och för eleverna i skolan. När familjen Tegnér bröt upp från Djursholm 1912, lämnade Alice ett stort tomrum efter sig. ”Det kändes som om ljusen släcktes i festsalen”, som Elsa Beskow formulerade det. (Repris från sommaren 2013) Alice Tegnér del 4 av 6 - en P2 Dokumentärserie av Christina Tobeck.

Det var musiken som förde samman Alice Sandström och häradshövdingen Jacob Tegnér, sonson till den store skalden Esaias Tegnér. Jacob var en god sångare, och hon ackompanjerade. Ett par år efter giftermålet fick de i tät följd två pojkar, Gösta och Torsten. När Alice läste sagor och bläddrade i bilderböcker tillsammans med dem, sa de: ”Mamma ska sjunga, inte läsa”. Det var så barnvisorna började komma till. Många av visorna hör ihop med familjen Tegnérs liv ute på Djursholm, där de levde nära naturen. Där tillkom Ekorrn satt i granen, Bä, bä, vita lamm, Mors lilla Olle och många, många andra visor som sedan har sjungits av generationer barn inte bara i Sverige. Till och med sönernas lördagsbad kunde inspirera Alice till en visa. Bland de tidiga invånarna på Djursholm fanns skalden Viktor Rydberg. 1891 gav han ut romanen Vapensmeden, och ur den hämtade Alice Tegnér texten till den sång som fick titeln Betlehems stjärna. Men Alice var lite orolig för vad Rydberg skulle säga när han fick höra sången. Hon hade ändrat en del i dikten. I programmet får vi veta vad Rydberg tyckte om att Alice Tegnér hade tagit sig den friheten. Betlehems stjärna ingår i det andra häftet av Sjung med oss mamma!, som utkom 1893. Än idag sprider den julstämning i kyrkor, skolor och hem: ”Gläns över sjö och strand”. (Repris från sommaren 2013) Alice Tegnér del 3 av 6 - en P2 Dokumentärserie av Christina Tobeck.

Blekingeflickan Alice Sandströms livsbana var utstakad. Hon skulle studera på Kungliga Musikaliska Akademiens konservatorium och bli musiker. Men sedan fadern, sjökapten Eduard Sandström hade förolyckats fick det istället bli Högre lärarinneseminariet. Läraryrket var säkrare än musikeryrket. Över Högre Lärarinneseminariet vilade då ännu Fredrika Bremers ande – skolan hade tillkommit i kölvattnet efter Bremers roman Hertha. Denna kvinnorörelsens pionjär hade varit en varm förespråkare för flickors rätt till högre utbildning. På seminariet knöt Alice många värdefulla kontakter. Bland kamraterna fanns Anna Maria Roos, Selma Lagerlöf, Matilda Widegren och Gurli Linder. När någon ropade: ”Lisa sitter vid pianot!” Då rusade alla dit för att höra Alice spela. På kvällarna tog hon vara på vad det stockholmska musiklivet bjöd av konserter och operaföreställningar, och dagen därpå kunde hennes kamrater få höra något av det hon hade upplevt. Hennes musikminne var fenomenalt! När hon utexaminerades från seminariet hade hon fortfarande en liten förhoppning om att kunna söka in vid musikkonservatoriet. (Repris från sommaren 2013) Alice Tegnér del 2 av 6 - en P2 Dokumentärserie av Christina Tobeck.

Den 12 mars är det 150 år sedan hela Sveriges vismamma Alice Tegnér föddes 1864 i Karlshamn. Generationer av barn har vuxit upp med Bä, bä, vita lamm, Mors lilla Olle och Ekorrn satt i granen och Gläns över sjö och strand fortsätter att sprida stämning varje jul sedan mer än hundra år. Alice Tegnér var en pionjär inom barnvisans område, men hon gjorde mycket mer än så. Med anledning av jubileet sänds nu programserien om hennes rika liv i tonernas värld i repris; den sändes första gången på försommaren 2013, då vi mindes henne 70 år efter hennes bortgång i maj 1943. Lär känna den mångsidigt begåvade Alice Tegnér i musikalisk helfigur! Redan när Alice var liten, var det många som förundrades över hennes musikalitet. Hon sjöng och trallade, och hon älskade att sitta vid pianot och fantisera. Hon hade sina finnoppstunder, stunder när hon ägnade sig åt musikalisk uppfinnarverksamhet. Finnoppar fortsatte hon att göra under hela livet. Musikaliteten hade hon ärvt av sin far, sjökapten Eduard Sandström. Han dyrkade sin begåvade dotter, och han gjorde allt för att hon skulle utvecklas så gynnsamt som möjligt. Första programmet handlar om Alice Sandströms uppväxt i den blekingska hamnstaden Karlshamn, där hon gick i Moster Visas privatskola. Vilken musik kom hon i kontakt med? När Alice var barn fanns det varken radio eller grammofon. I en landsortsstad var man till största delen hänvisad till att spela och sjunga tillsammans och för varandra. Alice Tegnér del 1 av 6 - en P2 Dokumentärserie av Christina Tobeck.

Valborg Aulin var tonsättare, pianist och musiklärare och en av de kvinnor som mot slutet av 1800-talet gjorde tappra försök att etablera sig i det manligt dominerade musiklivet. Del 2/4 i serien "Tonsättarinnor i ett manligt musikliv" av Christina Tobeck.

Valborg Aulin var en av de svenska kvinnliga tonsättarna som mot slutet av 1800-talet gjorde tappra försök att etablera sig i det manligt dominerade musiklivet. Hon var pianist och framträdde ofta tillsammans med brodern, den virtuose violinisten Tor Aulin. Även om ingen kunde frånkänna Valborg Aulin vare sig begåvning eller hantverksskicklighet, så blandades gärna genusrelaterade aspekter in vid bedömningen av hennes musik. Nedlåtande omtalades den t.ex. som ”fruntimmersarbete”. Så småningom lämnade hon huvudstaden. Även brodern Tor Aulin bröt upp. Men innan dess hörde han till Strindbergs s.k. Beethovengubbar, de som spelade för honom i Blå tornet. Tor Aulin var en av de få som behöll vänskapen med Strindberg fram till dennes död 1912. Tonsättarinnor i ett manligt musikliv - en P2 Dokumentärserie i 4 delar av Christina Tobeck. 1. Syskonen Valborg och Tor Aulin 2. Valborg Aulin – en finkänslig ande 3. Tor Aulin – Valborgs vapendragare 4. Tor Aulin – Strindbergs tröstande David

Helena Munktell var djupt rotad i Dalarna; född på Grycksbo herrgård utanför Falun. Även om hon senare i livet bodde Stockholm och Paris, återvände hon alltid till hembygden under somrarna. När familjen inte längre disponerade herrgården, lät hon vid sekelskiftet 1900 bygga en sommarvilla i byn Sjurberg utanför Rättvik. Dalarnas folkmusik kände hon sedan barndomen, och i hennes musik finns gott om melodier och rytmer som är inspirerade av den folkliga musikskatten. Hon anknöt både till spelmansmusik och till folkvisor. I hennes produktion finns bland annat en Dalsvit för orkester, där hon i toner tolkar sina naturupplevelser vid Siljan och i scherzot hör man spelmännen komma.Även om Helena Munktell hade svårare att få sina verk framförda i Sverige än i Frankrike, var hon ändå respekterad som tonsättare här hemma. 1915 invaldes hon som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien, och 1918 var hon den enda kvinnan bland de 38 komponister som grundade Föreningen Svenska Tonsättare. Sista delen av sju i en serie av Christina Tobeck.

I detta avsnitt belyses Helena Munktells kontakter med kvinnosakskvinnor och hennes erfarenheter av att vara just tonsättarinna i ett manligt musikliv. Helena Munktell var knappast någon debatterande, stridbar person, men nog märkte hon att kvinnliga tonsättare hade svårare att få sina verk framförda än vad de manliga kollegerna hade. Säkert stödde hon kvinnorörelsen i kampen för kvinnlig jämställdhet. 1897 präglades Stockholm av den stora Allmänna konst- och industriutställningen, som pågick på Djurgården under hela sommarhalvåret. Den fick mycket uppmärksamhet och drog folk från hela landet. Också kvinnorörelsen ville passa på att rikta uppmärksamhet mot sina frågor, kvinnans jämställdhet och rättigheter i samhället. I slutet av september anordnades en skandinavisk kvinnokonferens, och en kantat till invigningen beställdes av Helena Munktell med text av Henrika Widmark. Den kantat Helena Munktell komponerade till kvinnokonferensen framfördes på nytt fyra år senare, då Fredrika Bremers 100-årsdag firades i Stockholm. Henrika Widmark försåg musiken med ny text inför den storslagna jubileumsfesten. Fredrika Bremer firades som den portalgestalt hon är inom svensk kvinnorörelse. 1901 års version har nu spelats in av en damkör ur Radiokören under Hans Vainikainens ledning. Del 6 av 7 i en serie av Christina Tobeck.

Att förena konstnärlig verksamhet med äktenskap var så gott som omöjligt under 1800-talet och ett stycke in på 1900-talet. Det fick många begåvade kvinnor erfara. Som Helena Munktell Helena Munktell förblev ogift. Hennes äkta hälft var konsten, och på det stora hela upplevde hon att kärleken var besvarad. Helena Munktell utbildade sig både i sång och i piano. Hon tog lektioner för de bästa lärarna först i Sverige, sedan i Wien och i Paris, och hon blev en driven pianist. Men i 30-årsåldern tog komponerandet överhanden. Vokal musik låg närmast till för henne, och när hennes sånger framfördes var det ofta hon själv som ackompanjerade. Inte minst i Paris, där hon studerade komposition under vintrarna, var operan en omtyckt konstform. När Helena Munktell under senare delen av 1880-talet började skriva i större former, gav hon sig i kast med operan. Hennes enaktare I Firenze gick över Stockholmsoperans tiljor 1889 och stod sedan på repertoaren under ett par säsonger. Det var första gången en opera av en kvinnlig tonsättare sattes upp på Kungl. Teatern. I Firenze framfördes också i Paris i ett halvprivat sammanhang. Både i Stockholm och Paris fick den fina recensioner. Det talades om succé. Musiken är värd stort erkännande, skrev en kritiker, och lade till lite nedlåtande ”ej minst därför att den härrör av en kvinna”. Del 5 i en serie om 7 av Christina Tobeck.

Helena Munktell växte upp i en musikaliskt rik miljö på Grycksbo herrgård utanför Falun.  Hennes far, brukspatron Johan Henrik Munktell, var en skicklig och hängiven amatörpianist med många av tidens framstående tonsättare och musiker som vänner, Geijer, Lindblad, Berwald och Mendelssohn till exempel. Många av dem gästade Grycksbo. Johan Henrik Munktell gick dock bort när Helena ännu inte fyllt tio, men den handlingskraftiga modern, Augusta Munktell, drev inte bara herrgården och pappersbruket vidare, hon fortsatte också att ordna artistiska-musikaliska salonger både i Grycksbo på somrarna och i Stockholm under vinterhalvåret. I denna finbildade och konstnärliga omgifning växte nu Helene Munktell upp, stod det i veckotidningen Idun våren 1889. Del 4 i en serie om 7 av Christina Tobeck.

Det var kvinnorna som satte ihop program och såg till att gästerna trivdes, lyssnade och konverserade i 1800-talets musikaliska salonger. Kunde de själva underhålla med pianospel och kanske också med egna musikstycken, var det en stor tillgång. Fredrika Limnell höll litterär och musikalisk salong i den stora stadsvåningen vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. På somrarna flyttades sällskapslivet ut till den rymliga sommarvillan Lyran strax söder om staden. Tonsättare, sångare och andra musiker var välsedda gäster.Mot slutet av 1800-talet uppfördes den så kallade Villastaden på Östermalm. En av dem som lät uppföra en exklusiv villa i området var professor Curman. Han och hans hustru Calla Curman började bjuda in till soaréer. Det stora atriet visade sig vara ett utmärkt musikrum. Många av tidens mest namnkunniga kulturpersonligheter minglade och avnjöt musik i den Curmanska villan på Floragatan 3.Under 1800-talet startade många föreningar för olika ändamål. 1885 tog Calla Curman initiativ till Nya Idun, en damernas motsvarighet till herrarnas vittra sällskap Idun. Många musiker och tonsättare blev medlemmar i Nya Idun, Helena Munktell, Laura Netzel och Ika Peyron till exempel. Musiken var redan från början en viktig del av sammankomsterna. Del tre av sju i en serie av Christina Tobeck.

Den nya kungadynastin Bernadotte var konstnärligt rikt begåvad, och varefter familjen växte med prinsar och prinsessor blev det allt fler som kunde spela och sjunga tillsammans. Därtill kom ingifta prinsessor och också hovfröknar och kammarherrar. Det musicerades flitigt på de kungliga slotten under 1800-talet. Vid musiksoaréer framfördes verk av både inhemska och utländska tonsättare en del stod de kungliga i personlig kontakt med. Men flera av kungligheterna komponerade också själva. Mest känd är prins Gustav, Sångarprinsen, han som bland mycket annat skrivit Studentsången. Hans syster, prinsessan Eugénie, var dock minst lika begåvad, och också hon komponerade sånger och pianostycken. Också av drottning Josefina och hertiginnan Teresia finns musik bevarad. En P2 dokumentärserie i 7 delar av Christina Tobeck

1800-talets svenska tonsättarinnor har länge sållats bort i den musikhistoriska urvalsprocessen. Med sju dokumentärer inleder P2 en satsning på dessa musicerande och komponerande kvinnor. Musikalisk bildning och gärna eget musicerande ansågs vara en stor tillgång inom aristokratins och det växande borgerskapets sällskapsliv under 1800-talet. Ett piano skulle finnas i varje respektabelt hem, och det användes flitigt av framför allt frun i huset och av döttrarna. Många blev skickliga pianister och sångare. Inte sällan komponerade de också egna stycken för salongsbruk. Kvinnans sfär var länge begränsad till hemmet och den privata salongen. Att framträda offentligt passade sig inte.Under loppet av 1800-talet skedde stora och omvälvande förändringar i samhället. Kvinnorörelsen växte sig stark, och kvinnans livsrum vidgades. Hennes intellektuella och skapande förmåga var dock länge ifrågasatt. I en liten artikel om Kvinnan som tonsättare stod följande att läsa i Damernas musikblad 1903: Det finnes till och med tänkande män, som med all filosofisk dialektik sträfvat att bevisa, att det egentligen är mot kvinnans egentliga och innersta väsen att därvidlag åstadkomma något betydande.De kvinnor som dristade sig till att framträda på den offentliga arenan som välutbildade tonsättare med samma ambitioner som sina manliga kolleger, fick vara beredda att utstå duster. De vidgade gränserna och komponerade i större former både för orkester och operascenen. En av pionjärerna var Helena Munktell den enda kvinnan bland Föreningen Svenska Tonsättares stiftare 1918.I Sveriges Radios arkiv finns en hel del musik av sällan hörda kvinnliga tonsättare. Denna kommer att klinga i och i anslutning till programmen. Även nyinspelningar utifrån manuskript hämtade från arkivens gömmor, görs exklusivt för serien. Så har Radiokören spelat in den kantat Helena Munktell skrev till kvinnokongressen 1897. Tonsättarinnor i ett manligt musikliv - en programserie i 7 delar av Christina Tobeck:1. 1800-talet omvälvningarnas århundrade 2. Musicerande kungligheter 3. Musikaliska salongsmiljöer 4. Familjen Munktell och musiken 5. Helena Munktell med konsten som äkta hälft 6. Helena Munktell i kvinnorörelsens kretsar 7. Helena Munktell vid Siljans långa arpeggierUnder 2012 återkommer vi med flera tonsättarporträtt. Den första att presenteras i ord och ton är Helena Munktell!