Podcasts about Korparna

I årets sista Lundströms Bokradio samtalar vi med författaren Tomas Bannerhed om hans Hemma vid myren. En bok om naturen, naturskildringar, fågelliv, våren och ljuset. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tomas Bannerhed är radiopratare i serien Bannerheds bevingade vänner i P1 och författare till romanen Korparna som fick Augustpriset 2011. Sedan dess har det blivit fyra böcker till: ”I starens tid” (2015), ”Lugnet” (2018), ”En vacker dag” (2021). Och så den nya boken ”Hemma vid myren”, som består av ett femtiotal kortare texter om naturen på olika sätt.I programmet pratar vi med honom om naturskildringar i skönlitteraturen, om betydelsen av att känna till arterna i naturen, om hans favoritfåglar och blommor. Vi samtalar också om hans personliga förhållande till naturen och varför han känner sig mindre ensam i skogen. – Bland människor kan jag ibland känna att det är svårt att passa in, man kan bli ensam med andra. Men fåglarna på Lovön struntar ju i om jag kommer i smoking eller pyjamas, man kan vara precis som man är och bli välkomnad av deras fantastiska sång, säger Tomas Bannerhed i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

I sensommarens avsnitt av ARTpodden pratar Emma Holmberg med Tomas Bannerhed om myrmarker, artkunskap, naturskildringar och kulturen som en väg in till naturen. Om hemortstrohet, vingspeglar och meståg. Om det gröna virrvarret utan namn. Medverkar gör alltså författaren till den Augustprisbelönade romanen Korparna och mannen bakom radioprogrammet Bannerheds bevingade vänner - som släpper sin nya bok Hemma vid myren: Och andra texter om naturen i våra liv i september i år.

4000 veckor lever vi i snitt. Men om vi håller på att ständigt effektivisera och försöka hinna med mer, så kommer de att bli både korta och otillfredsställande, konstaterar David Jonstad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ungefär samtidigt som jag flyttade från en lägenhet i stan till en gård på landet läste jag Tomas Bannerheds roman Korparna som handlar om uppväxten på ett lantbruk i Småland på 1970-talet. En av romanens (och senare även filmens) nyckelrepliker levereras av pappa Agne. Sittande vid köksbordet, dammig efter ännu ett kvällspass i traktorn.På det här stället blir vi aldrig färdiga.Repliken faller ner på bordet som en säck rutten potatis.Trots det envisa slitet på åker och i lagård tycks tiden aldrig räcka till för alla göromål på det olönsamma lantbruket och pappa Agne drivs sakta men säkert till vansinne.Den där hopplösa känslan av att aldrig någonsin bli färdig blev även en växande stress i mig när jag i min nya tillvaro på landet gav mig i kast med allt för många sysslor samtidigt: barn, trädgård, får, gamla hus, höns, grönsaksodlingar, ankor och allt annat i livet. Frågan uppstod snart, skulle också jag drabbas av vansinne? Upplevelsen som nästan kan beskrivas som klaustrofobisk att inte hinna med allt man vill göra är vitt utbredd i dag. Ett av de vanligaste svaren på frågan hur är läget? är numer, bra, men lite körigt just nu. Där just nu är ett sätt att låtsas som om den stressiga situationen bara är tillfällig. Vilken den sällan är. Samtiden präglas av en kronisk tidsbrist. Vilket inte beror på att tiden rör sig fortare eller att dygnet tappat timmar, men att vi hela tiden försöker knö in mer och mer aktiviteter i våra liv. En följd av det som den tyska sociologen Hartmut Rosa kallar den sociala accelerationen. Att livstempot hela tiden skruvas upp av teknologisk utveckling och ökade förväntningar på hur mycket man ska kunna hinna med i form av fritidsaktiviteter, relationer, lönearbete och en massa annat.De vanliga sätten att hantera detta på är också typiskt för vårt gränslösa samhälle: Vi ska absolut inte avstå från något, utan i stället satsa på att bli än mer effektiva och produktiva. Med hjälp av smarta metoder för hur du läser din mejl, appar som planerar din tid, system för att göra-listor och så vidare.Författaren  och tidigare produktivitetsnörden Oliver Burkeman har testat det mesta av detta och konstaterar i sin underhållande bok Fyra tusen veckor att nästan inga fungerar. Produktiviteten är en fälla! Ju mer effektiv du blir, ju mer förväntas du hinna med och desto mer måste du därför jäkta. Även om du exempelvis blir en fena på att beta av inkommande mejl är belöningen förmodligen bara att du kommer få ännu fler mejl att hantera. I Burkemans bok, vars undertitel är Tidshantering för ett ändligt liv, ställs allt detta på huvudet. Den föreslagna kuren för att bota känslan av att aldrig riktigt hinna med handlar inte om att försöka töja ut tiden, men att bejaka våra begränsningar. Bejaka att du inte kommer att hinna med allt du vill och därför aktivt måste avstå från en massa saker i livet. Det är verkligen ingen enkel sak, särskilt inte när vi påminns om hur kort livet är i genomsnitt fyra tusen veckor. Vår begränsade tid leder därför lätt till en rädsla för att gå miste om möjligheten att uppleva något, eller som det heter på samtida internetspråk, FOMO, Fear of missing out. Men, argumenterar Burkeman, din tillvaro blir mer produktiv, meningsfull och glädjerik om du ger upp illusionen att någonsin hinna med så mycket du egentligen skulle vilja göra.Strategierna för att uppnå detta är uppfriskande i sin otidsenliga anti-effektivitet: Sätt gränser för din produktivitet, Bestäm i förväg vad du ska misslyckas med och Öva på att göra ingenting. Efter att jag själv halvt gått in i väggen på grund av försöken att hinna med allt och lite till leddes jag av någon sorts självbevarelsedrift till just denna typ av insikt. Plötsligt en dag förstod jag att det faktum att jag aldrig kommer att bli färdig på gården inte är något stressande. Tvärtom. Det är en befrielse! Om jag ändå aldrig kommer att bli klar behöver jag ju inte heller stressas av att inte bli klar. Äntligen kunde jag slå av på takten och i stället börja uppskatta vad jag hade.Kanske underlättades detta av att jag inlemmades i en jordad rytm som inte gick att påverka: ankorna ruvar på våren, höet tas på sommaren och rödbetorna skördas på hösten. Burkeman jämför i en historisk utvikning hur radikalt vårt förhållande till tiden har förändrats. Så pass att vi i dag har svårt att ta till oss hur exempelvis en medeltida bonde verkar ha uppfattat tiden. För denne tycks nämligen inte tiden alls ha varit så abstrakt som den är för oss. Den gick varken för snabbt eller för långsamt, den kunde inte slösas bort eller sparas. Den var inte åtskild från oss själva och världen runt omkring oss.Tiden var det medium där livet utspelade sig, det ämne som livet bestod av. Dygnsrytmen sattes främst av solen och de sysslor som behövde göras just denna dag. Den instrumentella synen på tiden kom med moderniseringen och i dag häpnar vi om vi någon gång förmår uppleva det som kallas den djupa tiden. Där vi, för att citera författaren Gary Eberle glider in i en värld där det finns nog av allt, där vi inte försöker fylla ett tomrum i oss själva eller i tillvaron. Där gränsen som skiljer jaget från den övriga verkligheten suddas ut och tiden står stilla. Klockan stannar förstås inte, skriver Eberle, men vi hör den inte ticka. I mitt liv har jag nu förutsatt att jag får leva medellänge sett ungefär hälften av mina utmätta veckor ticka förbi. Två tusen återstår och det kan såklart kännas en aning vemodigt, särskilt som Oliver Burkeman är vänlig nog att påminna om att upplevelsen av hur fort tiden går ökar ju äldre vi blir. Men detta kompenseras av en viss livserfarenhet. Om det är körigt just nu, kommer det med stor säkerhet att vara körigt senare också ifall man inte rannsakar sig själv och kapar bort en del av sina anspråk på hur mycket som ska kunna hinnas med.Burkemans bok får mig att tänka på en av dessa livserfarenheter, den som har med bufféer att göra. Att leva i ett av världens rikaste länder där möjligheterna är enorma, både i en historisk och global jämförelse, är lite som att stå med tallriken i handen och blicka ut över en buffé med ett överflöd av läckerheter. Det är lockande att vilja smaka av allt, för tänk om jag missar något härligt? Med tiden har jag dock lärt mig att det är klokt att stå emot denna lockelse. Om man blandar massor av smaker smakar inget gott. På samma sätt som man inte hinner med något om man försöker göra för mycket. Tricket är att välja ett mindre antal rätter på buffébordet och sedan lugnt njuta av dem. Gick jag kanske miste om något? So what? Jag njuter ju av god mat, vilket ju var själva syftet med det hela.David Jonstad, författareLitteraturOliver Burkeman: Fyratusen veckor Tidshantering för ett ändligt liv. Översatt av Claes Bernes. natur & kultur, 2021.

Naturskildringen har en stolt tradition i Sverige med namn som Martinson, Rosenberg och Brusewitz. I boken "En vacker dag" går författaren Tomas Bannerhed i deras fotspår men bryter också ny mark. För precis tio år sedan slog Tomas Bannerhed igenom med romanen Korparna, den belönades både med Augustpriset och Borås tidnings debutantpris och blev film i regi av Jens Assur 2017. Ett viktigt element i boken är landsortspojken Klas besatthet av fåglar och fågelskådning, men när vår reporter Nina Asarnoj träffade Tomas Bannerhed visade det sig att han skaffat sig sina fågelskills som vuxen för att romanen krävde det. Fågelintresset ledde vidare, först till fotoboken I starens tid tillsammans med Brutus Östling och nu till naturskildringen En vacker dag. Den nya boken beskriver en vårdag i maj från gryningen 03.32 till 22.17, när solen går ner. Och platsen där boken utspelar sig är Lovön vid Mälaren strax utanför Stockholm. Där, vid Lovö kyrka, stämde Nina Asarnoj träff med Tomas Bannerhed, han med kikare och hon, utrustad med en pedagogisk fågelbok. Nina Asarnoj nina.asarnoj@sverigesradio.se

Den perfekta romanen har vi kallat Bannerheds Korparna. Han har inspirerats av norske Tarjei Vesaas Fåglarna. Hur ser sambandet ut? Varför är romanerna så bra?

Tomas Bannerhed romandebuterade 2011 med Korparna som belönades med Augustpriset. Nu släpper han sin nästa roman "Lugnet". Vi pratar om skuld, skam och fåglar såklart. Av: Kerstin Önnebo, Musik: Jidder, Klippning: Frida Liljeros

Första gången som jag kom i kontakt med Jens Assur var då Naturkompaniet bjöd sina medlemmar på förhandsvisning av hans senaste film Korparna. Inne i butiken på Sveavägen ledde jag en kortare frågestund med Jens innan visningen.Jens hade jag redan koll på, men hade inte förstått vilken friluftsjäl han var. Efter att sedan ha följt hans fantastiska Instagramkonto uppenbarade sig en skidåkande hardcorefiskare som jag blev mer och mer nyfiken på. Bokning för intervju inför publik på Downtown Camper blev ett måste.Vi pratar om hans barndom och uppväxt på hotellet vid Stora Blåsjön i norra Jämtland, om att ha kunnat åka skidor sedan han kunde lära sig gå. Om kärleken och besattheten av fisket, om att växa upp på en gård med en tam räv och en get som bastat med självaste Olof Palme. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I den nionde episoden av podcasten Musik i Film möter vi Peter von Poehl som nyligen tilldelades Guldbaggen för Bästa originalmusik för sitt bidrag till filmen Korparna. Han började sin karriär som gitarrist i bandet A.S. Dragon och har efter detta släppt tre soloalbum. iTUNES: http://apple.co/musifpodcast Numera bor och verkar Peter i Frankrike där han involverar sig i såväl dans- som filmprojekt samt sin växande solokarriär. Låten ”The Story of the Impossible” från debutalbumet Going to Where the Tea-Trees Are (2006) har använts i Friends reklamfilmer och deras arbete mot mobbning. I podcasten pratar Peter om sin bakgrund, sitt artisteri, relationer och sin konstnärliga process samt mycket mer. För mer information om bransch och intresseorganisationen Musik i Film se www.musikifilm.se som också finns på Facebook och på flera andra sociala plattformar. Podcasten Musik i film är producerad av Simon Kölle – www.simonkolle.com (med hjälp av Joel Forssell). Vinjetten och de olika musiksnuttarna i podcasten är från Interludium I (även kallad Kattis Strof) som är skriven av Simon Kölle (orkestrerad av F. Högberg) och framförd live på Skansen av Sveriges Radios Symfoniorkester. Mer om Peter hittas på http://bit.ly/korparna eller https://sympatheticmagic.tumblr.com/

Redan som tolvåring turnerade han i Grums-trakten som spelman. I mer än 25 år har musikern, arrangören och kompositören Martin Hederos turnerat med olika grupper och konstellationer. Skidåkning och matlagning står högt i kurs - men det är musik som är viktigast för Martin Hederos. Han var med och grundade kultbandet Soundtrack of our lives och spelar nu i "Tonbruket". Kerstin Berggren träffade Martin i studion i Stockholm. Där trivs han med den 135 år gamla flygeln som har ett underbart mjukt sound och det mycket speciella pianot som låter vinyl, orgeln och fiolen som väcker spelmannen i Martin och folkmusiken som han återkommit till. Nyligen gav han ut sin kritikerrosade soloskiva Piano solos. Han har spelat med tecknaren och konstnären Jesper Waldersten på scenen, ett unikt samarbete i text, bild och musik. Martin Hederos har spelat med Ane Brun, Sofia Karlsson, Nina Persson, Anna Ternheim och många andra. Han har även släppt två duoskivor vardera med Mattias Hellberg och Nino Ramsby. Martin Hederos kan också höras på bio, i Peter von Poehls guldbaggebelönade musik till filmen Korparna.

I mer än 25 år har musikern, arrangören och kompositören Martin Hederos turnerat med olika grupper och konstellationer. Redan som tolvåring turnerade han i Grums-trakten som spelman. Skidåkning och matlagning står högt i kurs - men det är musik som är viktigast för Martin Hederos. Han var med och grundade kultbandet Soundtrack of our lives och spelar nu i "Tonbruket". Kerstin Berggren träffade Martin i studion i Stockholm. Där trivs han med den 135 år gamla flygeln som har ett underbart mjukt sound och det mycket speciella pianot som låter vinyl, orgeln och fiolen som väcker spelmannen i Martin och folkmusiken som han återkommit till. Nyligen gav han ut sin kritikerrosade soloskiva Piano solos. Han har spelat med tecknaren och konstnären Jesper Waldersten på scenen, ett unikt samarbete i text, bild och musik. Martin Hederos har spelat med Ane Brun, Sofia Karlsson, Nina Persson, Anna Ternheim och många andra. Han har även släppt två duoskivor vardera med Mattias Hellberg och Nino Ramsby. Martin Hederos kan också höras på bio, i Peter von Poehls guldbaggebelönade musik till filmen Korparna.

I förra veckan blev han nominerad till en Guldbagge för årets manliga huvudroll för sin prestation i filmen "Korparna". Men han kan också just nu ses i titelrollen i "Oidipus" på Dramaten. Veckan gäst i Teaterprogrammet är skådepelaren Reine Brynolfsson, känd genom sina många stora roller på teatern inte minst i Lars Noréns pjäser - och genom sina roller på tv och film, som t ex i Colin Nutleys filmer Black Jack och Änglagård. Reine Brynolfsson är skådespelare, född 1953 i Göteborg. Han är också serietecknare. Han läste först juridik på universitetet i Göteborg och studerade en tid på konstindustriskolan i Göteborg innan han bytte bana och utbildade sig till skådespelare på Teaterhögskolan i Malmö mellan 1976 och 1979. Han arbetade sedan på Göteborgs Stadsteater och gjorde där bland annat det var hans genombrott rollen som den yngre brodern i Lars Noréns Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud, 1982-83 var det Björn Melander regisserade dem. Han gjorde också rollen som Konstantin i Tjechovs Måsen för TV-teatern 1988. Sedan har han arbetat på Dramaten han började där 1991 och han har gjort en rad stora roller. Han arbetade också på Riksteatern under Lars Noréns tid där och medverkade bland annat i den omtalade 7:3. Parallellt med teatern har han synts i många filmer flera av dem i regi av Colin Nutley t ex Black Jack och Änglagård, men han har också spelat Harry Martinson i filmen Moa, han var med i Bo Widerbergs Ormens väg på Hälleberget och Jan Troells Så vit som en snö. Och just nu kan man se Reine Brynolfsson i Oidipus på Dramaten i regi av Eirik Stubø, där han spelar titelrollen och i Korparna på bio, som Jens Assur regisserat. För den rollen har han hyllats och nominerats till en Guldbagge och han hålls av många som favorit till priset (vilket delas ut den 22:a januari).

Ronny Svensson träffar Reine Brynolfsson och pratar om hans senaste film Korparna, teater och utlandskarriär. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tecknaren och författaren, Vätternskildraren Folke Dahlberg (1912-1966) gav ut fem landskapsböcker. "Leva vid Vättern," den fjärde boken, berättar om vardagslivet och årstidernas växlingar. Folke Dahlberg, seglingsfantasten och Vätternskildraren framför andra  tillbringade åtskilliga somrar på öarna i Vätterns norra skärgård. Här skrev han sina fem landskapsböcker. Han skrev om båtar och segling men avskydde all seglarromantik. Han skrev om sommaren, men genom hans prosa går ett stråk av död. Så tog också Vättern hans liv hand drunknade i Karlsborgsviken år 1966.Dagen efter utkom diktsamlingen Havet- slutet.Tomas Bannerhed, som fick Augustpriset för romanen "Korparna",  kom i kontakt med Folke Dahlbergs böcker och blev inspirerad, inte minst av rytmiken i prosan. Lyssna på vokalerna!Vi hör utdrag ur "Leva vid Vättern"  i uppläsning av Peder Losten.Folke Dahlberg: Leva vid Vättern (1958)Klassikern 10/6 13.20 och 20.45.Ulla Strängberg ulla.strangberg@sverigesradio.se 

Duvorna poar, trasten jollrar och rullar sin flöjt, rödhaken knäpper och sisar och korparna är svarta och olycksbådande. Det visslar, susar och låter i Tomas Bannerheds mångfaldigt prisade debutroman Korparna som både fick Augustpriset 2011 och Borås Tidnings debutantpris 2012. Boken har han hållit på att skriva under tio års tid. "Jag känner det som om jag genomgått en förvandling och blivit den jag innerst inne alltid har varit", säger Tomas Bannerhed om romanens tillblivelse. Själv trodde han att en berättelse om lantbrukare i Småland på 70-talet inte skulle bli någon hit men kritiker och läsare har tyckt annorlunda. I K1 kommer nu den långa versionen av hans berättelse om vägen till skrivandet, och den obestämda känslan av skuld över att inte ta över det jordbruk och det liv som generationerna före honom gjort. När Mia Gerdin läste Korparna trodde hon att författaren föddes med en fågelkikare i ena handen och en fälthandbok om fåglar i den andra, men Tomas Bannerhed berättar att han först i vuxen ålder lärde sig allt det om natur och fåglar som Korparna är så uppfylld av. Uppläsare är Anna Persson.  

I Biblioteket möter vi två svenska debutanter som båda skriver om miljöer man inte så ofta träffar på i svenska romaner idag. Dels Tomas Bannerhed som skrivit sin roman Korparna om en småländsk lantbrukarfamilj på 70-talet, dels Sara Beischer som skrivit en arbetsplatsroman som utspelar sig inom äldrevården, Jag ska egentligen inte jobba här. Bibliotekets debutantspår tar oss även till New York där Marie Lundström träffat Hannah Tinti och Claire Vaye Watkins. -Jag känner det som om jag genomgått en förvandling och blivit den jag innerst inne alltid har varit, säger Tomas Bannerhed som debuterade som författare för ett år sedan med romanen Korparna. Den boken har under det gångna året fått både Augustpriset och det prestigefyllda Borås Tidnings Debutantpris . Själv trodde han inte att en berättelse om lantbrukare i Småland på 70-talet skulle bli någon hit, men kritiker och läsare har tyckt annorlunda. I Biblioteket för vi höra Tomas Bannerheds väg till skrivandet och hur han faktiskt höll på i tio år för att få sin roman färdig. Han är själv uppfödd på en bondgård i Småland men längtade alltid bort och ut. Det strävsamma jordbrukarlivet såg han som en belastning och varken han själv eller någon i hans omgivning förväntade sig att han skulle leva samma sorts liv som sina föräldrar. Nu har han under många år genom sitt skrivande återskapat minnen och stämningar från en epok som redan känns avlägsen samtidigt som den är så nära. Uppläsare: Anna Persson Dessutom träffar vi Sara Beischer som romandebuterat med en bok om livet på ett äldreboende. ”Jag ska egentligen inte jobba här” handlar om nittonåriga Moa som i väntan på att skådespelarkarriären ska ta fart ställs inför död, kroppsvätskor och omänskliga arbetsvillkor. Boken var vältajmad – den kom i januari i år, samtidigt som Sverige skakades av vårdskandaler. ”Jag ska egentligen inte jobba här” handlar om nittonåriga Moa som i väntan på att skådespelarkarriären ska ta fart arbetar på ett äldreboende. Där ställs hon inför död, kroppsvätskor och omänskliga arbetsvillkor. Sara Beischer har själv jobbat av och till som timvikarie i äldrevården. Boken bygger delvis på hennes egna erfarenheter, och har blivit en succé. Tredje upplagan är redan tryckt. Boken används som undervisningsmateriel för blivande vårdpersonal, och själv är Sara Beischer flitigt anlitad som föreläsare. –Lustigt, säger hon. Jag får inte ens jobba i min egen kommun eftersom jag inte är utbildad undersköterska, och ändå har jag blivit ett slags äldreambassadör. Nästa bok ska inte handla om vården. –Men det kommer att handla om människor från arbetarklassen, säger hon. Jag är en arbetarklassunge! Ulla Strängberg träffade Sara Beischer i hennes hem i Halmstad. Uppläsare: Sarah Maya Jackson. I Biblioteket träffar vi också två amerikanska författare, Hannah Tinti och Claire Vaye Watkins, som pratar om hur det är att debutera. Hannah Tinti debuterade 2004 och båda hennes böcker är översatta till svenska: Djurverkerier och Den gode tjuven. Claire Vaye Watkins första bok Battleborn ges ut i USA i augusti. Marie Lundström träffade dem ihop en torsdag kväll i New York och undrade vilka tips har den erfarna Hannah att ge nykomlingen Claire? Programledare är Mia Gerdin

Naturmorgon sänder från de välkända Bodagrottorna i närheten av Iggesund. De räknas som Europas längsta urbergsgrottor - cirka 2 600 m långa och delvis i flera våningar.' Men hur de här grottorna en gång skapades råder det olika meningar om. Var de resultatet av en jordbävning, eller har de gröpts ut av vatten? I programmet möts yrkesgeologen och amatören, och argumenterar för sina respektive positioner. Klicka på pilarna ovan för att se fler bilder från Bodagrottorna! Vi får också möta författaren Tomas Bannerhed som skrivit en roman om en fågelskådande pojke. Boken heter Korparna och är nominerad till Augustpriset 2011. Tommy Merkert i Lämnhult skulle rensa sin fågelholk en dag för att göra plats för fåglarna. I holken hittade han något helt annat än det han förväntat sig... Veckans kråkvinkel är det Thomas Öberg som står för. Den här gången handlar det om tandvärkstallar. Programledare är Lasse Willén.