Podcasts about aleksander motturi

När författaren James Baldwin träffade Ingmar Bergman fick han idé till en egen film. Aleksander Motturi reflekterar över vad som gör Baldwin så aktuell i vår tid och kanske i alla tider. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2018-01-23.När den amerikanske författaren James Baldwin är på väg tillbaka från Filmstaden i Råsunda vintern 1959, där han precis har intervjuat Ingmar Bergman, roar han sig med att planera en film som han skulle kunna göra om han hade varit regissör.Anledningen till denna tankelek är att han urskiljer vissa likheter mellan Bergmans filmer och sitt eget skrivande.Inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musikMer specifikt funderar han på hur en film i egen regi skulle utformas om den intog samma plats som ”Det sjunde inseglet” gör i Bergmans konstnärliga produktion.I en sådan film finns, inser han, förvisso inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik med bilder av allt från afrikanska tomtomtrummor och Congo Square till de europeiska delarna av afrikanska städer.Samma öde skulle pågå i generation efter generation.Baldwins filmidé börjar med att några slavar stiger ombord på skeppet ”Jesus”. Det är ett vitt skepp med vita segel och vita herrar på ett mörkt hav lastat med svarta slavar. På skeppet skulle det finnas en omedgörlig och benhård figur vars eviga öde var att avrättas.Den här mannen kunde ta skepnad av en häxdoktor, en prins eller en sångare. Oavsett vilket skulle han dö, svepas in i havets vågor, för att han hade försökt rädda en svart kvinna som bar på hans barn. Barnet skulle sedan leda ett uppror bland slavarna. Och hängas för det.Samma öde skulle pågå i generation efter generation. Under rekonstruktionen efter amerikanska inbördeskriget skulle han mördas när han lämnade kongressen. När han återvände som soldat från första världskriget skulle han bli levande begravd. Under depressionen skulle han uppträda som jazzmusiker och tappa förståndet.Det är många tankar och frågor som reser sig innan Baldwin kommer tillbaka till sitt hotellrum i skymningen, bland dessa frågor plågas han inte minst av den tragiske hjältens öde i samtiden.Vems skepnad skulle han inta i nuet?Vad som gör James Baldwin till en så omistlig intellektuell även i vår tid är inte bara att han, efter uppväxten i Harlem, blir en av Amerikas mest omvälvande författare, utan också den typ av vändningar som hans författarskap tar under exilen.Det är, trots allt, i Europa som han (med två album av bluesstjärnan Bessie Smith på grammofonen) skriver debutromanen "Go Tell It on the Mountain", som följs av homoerotiska "Giovannis Room" vid sidan av essäer och pjäser som "The Amen Corner".I essäerna finns ett annat anslag än det vi ser i romanerna. I fiktionen förvaltar han sin konstnärliga frihet på ett sätt som det inte ges utrymme för på de vardagliga slagfälten där de personliga förlusterna är oundvikliga.Det är också denna frihet – som tar form av ett ansvar att vittna, aldrig bli delaktig i världens likgiltighet – som lockar honom till mötet med den unge svenske demonregissören.”Vita amerikaner tror inte på döden”, skriver Baldwin, ”och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så.”Bergman är vänlig nog att bjuda Baldwin på te, men han vill inte prata om sina gamla filmer, allra minst ”Det sjunde inseglet”, vilken också förefaller Baldwin kylig, beräknande och mindre intressant än vissa av hans andra produktioner.Det tycks vara den okuvliga lätthet med vilken universella frågor hanteras i Bergmans filmer som har fångat Baldwins intresse. I jämförelse med Europa, efter andra världskriget, framstår den amerikanska kulturen som infantil i det faktum att den inte vågar ställas mot döden, det tragiska.I Baldwins legendariska essä ”The Fire Next Time” från 1963 är detta tema ännu tydligare:”Vita amerikaner tror inte på döden”, skriver Baldwin, ”och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så.”Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala.Den svarte mannen ligger som en skugga över hela nationen. Han är en serie skuggor, självskapade, överlappande, som alltid bekämpas. Man kan, påpekar han, säga att den svarte inte finns annat än i vårt inre mörker. Och så fortsätter han:”Det förefaller mig att man borde glädjas åt dödens faktum – borde besluta sig för att förtjäna sin död genom att med hänförelse ta itu med livets gåta. Man har ansvar gentemot livet: det är det lilla fyrskenet i det skrämmande mörker från vilket vi kommer till vilket vi ska återvända. Man måste göra den färden så vacker som möjligt – för deras skull som kommer efter oss.”I en intervju från 1961 får han frågan om mötet med Bergman som hade ägt rum ett drygt år tidigare.Återigen kommer friheten på tal. Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala. Det är just detta som utmärker hans frihet. Baldwin menar inte att Bergman underkastade sig dessa begränsningar, inte heller att han var ”passiv i mötet med dem”.Poängen är att Ingmar Bergman ”insåg att han var Ingmar Bergman, att han kunde göra vissa saker och inte andra, och att han inte skulle leva för evigt”.I Baldwins perspektiv förstod Bergman någonting som människor i USA har ”mycket svårt att förstå: att livet är mycket svårt, mycket svårt för var och en av oss, för alla som är födda.”I ”I am Not Your Negro” – Raoul Pecks uppmärksammade essäfilm om Baldwin – finns ett stillsamt ögonblick där kameran fokuserar en harmonisk flod omgiven av prunkande grönska, klätterväxter som speglas i vattenytan.”I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila"Inga spektakulära bilder av polisbrutalitet, våld, förtryck kommer nu i dager. Inte heller framträder visualiseringar av motståndets skiftningar, varken från sextiotalets alla massprotester eller de som äger rum idag under parollen ”black lives matter”.Över de fridfulla flodbilderna hör man istället Baldwins text:”I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila. Och den som inte finner någonstans att vila kommer inte att överleva striden länge.”Kanske fångar denna passage den filosofiska kärnan i hans positionering i de svartas frigörelsekamp?För Baldwin är frågan om ”verkligheten” avgörande. De oskuldsfulla vita människorna som begår brottet befinner sig inte där, i verkligheten, de inser inte att tragedin är inneboende i människans liv.”Liv är”, skriver han, ”tragiskt helt enkelt därför att jorden vrider sig runt och solen obönhörligen stiger och sjunker, och för var och en av oss kommer det en dag då solen går ner för allra sista gången.”Roten till de mänskliga svårigheterna är, enligt Baldwin, att vi är villiga att offra all skönhet i vårt liv och spärra in oss i symboler, tabuföreställningar, kors, blodsoffer, kyrkspiror, moskéer, raser, arméer, flaggor, nationer, för att förneka det enda faktum vi har: döden.Vi vet att Baldwin aldrig lät realisera sin filmidé. Han dömer på sätt och vis ut den redan i tankeprocessen. Han inser att han aldrig någonsin skulle kunna få ut lika mycket av sin historia som Ingmar Bergman fått ut av sitt förflutna.På vissa sätt är det, framhåller Baldwin, enklare för Bergman att handskas med det förflutna än vad det skulle vara för honom själv. Dels är det för Bergman både mer avlägset och närvarande, dels lider han inte av kampen med en tungrodd och oacceptabel bitterhet. Den tragiske hjälten i Baldwins föreställda film, hans sjunde insegel, skulle i samtiden ta gestalt av en narkoman.Men det är kanske inte hans oundvikliga öde, utan en tanke som följer av den tungrodda uppgivenheten?Detta mycket tänkbara scenario, att hjälten i vår tid dör i missbruk, visar, enligt Baldwin, förvisso på ett sätt den sträcka som Amerikas svarta generationer tillryggalagt.Men bara på ett sätt. Inte ovillkorligen blir han en narkoman.När det väl kommer till kritan handlar konsten om att uppbåda mod att gestalta den tragiske hjälten som sig själv, hur smärtsamt det än är.För all konst är ett slags bekännelse, mer eller mindre indirekt. Vi måste till sist berätta hela historien, inte bara den tänkbara, för att överleva.Aleksander Motturi, författare Litteratur: "Go tell it on the Mountain". James Baldwin. Knopf. (1953)."Giovannis rum"- James Baldwin. Översättning: Martin Rogberg. (1957). "The fire next time" /"Nästa gång elden". James Baldwin. Översättning av Olof Starkenberg. Wahlström & Widstrand (1964)."The Amen Corner". James Baldwin. Dial Press. (1954).Film: I am not your Negro" Regi: Raoul Peck. (2016)."Det sjunde inseglet" Regi: Ingmar Bergman. (1957).

Hur kan den amerikanska mardrömmen om raser få ett slut? 1965 debatterade författaren James Baldwin med den konservative ideologen William F Buckley. Aleksander Motturi reflekterar över deras möte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2020-06-09.I ett av de mest kända filmklippen med författaren James Baldwin får han – på äldre dagar – frågan om han, i början av sitt författarliv, betraktade sig som underlägsen då han både var svart, utfattig och homosexuell.“Herregud, kan man ha sämre förutsättningar?” föreställer sig programledaren att hans gäst måste ha tänkt.Ett leende blottar Baldwins karakteristiska glipa mellan framtänderna. Sedan det blixtsnabba svaret.”Nej, jag tyckte nog att jag fick jackpot.”Ett lättsamt skratt bryter ut i tevestudion, programledaren och studiopubliken skrattar unisont med författaren själv.”Det var”, tillägger Baldwin, ”så skandalöst att man inte kunde tänka sig något värre. Jag var tvungen att dra fördel av situationen.”Det är svårt att föreställa sig att James Baldwin skulle bli så uppmärksammad som han är i vår tid utan alla klipp som finns på nätet. Flödet av kloka, snabbtänkta svar och kommentarer är outsinligt.Men i de flesta klipp är Baldwin inte lika upprymd.Omedelbart efter det historiska grälet med Robert Kennedy 24 maj 1963, som blottade administrationens aningslöshet inför rasfrågan, anlägger han en mer filosofisk ton:”Jag kan inte vara pessimist eftersom jag är vid liv”, säger han i en intervju med psykologen Kenneth Clark. ”Att vara pessimist innebär att man ser livet som en akademisk fråga. Så jag är tvungen att vara optimist. Jag är tvungen att tro att vi kommer att överleva. Men framtiden för de svarta är exakt lika ljus eller mörk som landets framtid i sin helhet.”Baldwins krystade optimism omhuldar inga utopier. Han är inte en tänkare som hänger sig åt ett slutet politiskt system, en religion som erbjuder frälsning, en ideologi som ger löfte om historiens slut. Kyrkan, där han var verksam som ungdomspredikant, lämnade han när han var sjutton. När han – på sin käre vän Eugene Worths inrådan – gick med i ett socialistiskt ungdomsförbund ”distanserade” han sig som trotskist eftersom det – som han skriver i förordet till The Prize of the Ticket – var ”intressant att (som nittonåring) vara antistalinist i en tid när Amerika var allierat med Ryssland”.Inte heller blev han cynisk i sin kritik av samtiden. Så länge man andas måste man söka hopp, brukade han intala sig, länge plågad av vännen Eugene Worths självmord från Washington Bridge. I det televiserade samtalet med Clarke är det dock det misslyckade mötet med Kennedy som tynger honom:”Det finns dagar”, säger Baldwin, ”och det här är en av dem, då jag undrar vad man har för roll i det här landet, vilken ens framtid är, exakt hur man ska kunna förlika sig med situationen här, och hur man ska kunna framföra till den vida, oreflekterade, tanklösa, grymma majoriteten av vita att man är här. Och att vara här betyder att man inte kan vara någon annanstans. Jag är vettskrämd över den moraliskt urgröpta hjärtlöshet som finns i vårt land. De här människorna har lurat sig själva under så lång tid att de inte riktigt tror att jag är en människa, det här baserar jag på deras uppförande, inte på vad de säger. Det innebär att de har format sig själva till moraliska monster.”Baldwin tar sig för pannan, nästan som om han skräms av sina egna ord.”Det är en fruktansvärd anklagelse”, inser han i samma ögonblick som Clarke flikar in en ny fråga.”Men jag menar vartenda ord av det jag säger.”Vanligtvis är han inte lika nedstämd eller uppgiven, snarare kamplysten. I februari 1965 – en vecka innan Baldwins pjäs ”Blues for Mr. Charlie” hade premiär på Dramaten i Stockholm – befann han sig i Cambridge för att debattera med den amerikanska konservatismens huvudarkitekt, William F Buckley.Debatten kretsade kring huruvida den amerikanska drömmen kan gynna den svarta befolkningen, eller om den snarare förverkligas på bekostnad av de svarta.Mötet, som spelades in av BBC, skildras detaljrikt i boken "The Fire Is Upon Us" av statsvetaren Nicholas Buccola. Aulan i anrika The Cambridge Union var fullsatt. Sjuhundra personer trängdes och arrangörerna lär ha rest skyddsstaket för att inte fler skulle försöka ta sig in för att ta del av uppgörelsen mellan de båda intellektuella giganterna.Den ene en radikal förkämpe för medborgarrättsrörelsen – dess ”poet”, för att citera Malcolm X (som skulle mördas tre dagar senare); den andre en man som identifierade sig som den amerikanska drömmens väktare, och som var hängiven tron på att USA förkroppsligade en ”oas för frihet och framgång”. Till de ”omutbara sanningar” på vilka nationen vilade räknade Buckley idén att endast de som visat sig värdiga makt bör ges ”rätt och skyldighet att utöva självstyre”, och att ekonomisk och social trygghet måste förtjänas av individen, snarare än att garanteras av en välfärdsstat.Buckley driver på det hela taget samma linje som när han försvarade de vita i Sydafrika, inte för att han explicit var för apartheid, utan för att tiden – i hans ögon – ännu inte var mogen för jämlikhet och allmän rösträtt. De svarta var, liksom i den koloniala matrisens rashierarkier, ännu inte tillräckligt långt framskridna för att bemyndigas med samma självstyre och makt över sina liv som den vita befolkningen.Under debatten hävdar Buckley att medborgarrättsrörelsen har gjort allt för att rikta fokus på det faktum att vita diskriminerar svarta. Men frågan är vart de är på väg nu? ”Det förefaller”, säger han, ”som om de är på väg att glida in en prokrustisk formel som mindre handlar om att värna svartas utveckling än att förstöra för de vita.”I likhet med FBI, som efter mötet med Kennedy intensifierat övervakningen av Baldwin, utmålar han stjärnförfattaren som en doktrinär och nitisk vänsteranhängare, rent av misstänkt kommunist, som vill omintetgöra den västerländska civilisationen.James Baldwin hade redan tidigare – med essän "Nästa gång elden" – blivit känd för sin skildring av hur rasismen kastar en skugga över den amerikanska drömmen. När han får ordet påminner han om det pris som de lågavlönade och förslavade har betalat och fortfarande betalar för att hålla den drömmen vid liv. Efter 400 år och åtminstone tre krig är, betonar Baldwin, ”amerikansk jord full av lik från mina förfäder”.Från talarstolen understryker Baldwin att det inte bara är de svarta som är offer, utan också de vita; Amerikas moraliska liv och verklighetsuppfattning har ”förstörts av den farsot som kallas färg”. Vad som står i fokus för Baldwin är med andra ord de djupa antaganden som ligger till grund för tron på den amerikanska drömmen.Härigenom blir frågan om identitet oundviklig. Inte i första hand de svartas identitet, eller de vitas identitet, utan nationens identitet. James Baldwin frågar sig hur tillit ska byggas mellan framtida generationers medborgare. Och som så ofta insisterar han på att jämlikhet inte är möjlig innan vi ser slutet på mardrömmen om raser.Aleksander Motturi, författareLitteraturJames Baldwin: The Prize of the Ticket. St Martins Press, 1985.James Baldwin: Nästa gång elden. Översättare: Olof Starkenberg, Norstedts 2019.Nicolas Buccola: The Fire is Upon Us. James Baldwin, William F. Buckley Jr., and the Debate over Race in America. Princeton University Press, 2019.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Hur kan den amerikanska mardrömmen om raser få ett slut? 1965 debatterade författaren James Baldwin med den konservative ideologen William F Buckley. Aleksander Motturi reflekterar över deras möte. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I ett av de mest kända filmklippen med författaren James Baldwin får han på äldre dagar frågan om han, i början av sitt författarliv, betraktade sig som underlägsen då han både var svart, utfattig och homosexuell. Herregud, kan man ha sämre förutsättningar? föreställer sig programledaren att hans gäst måste ha tänkt. Ett leende blottar Baldwins karakteristiska glipa mellan framtänderna. Sedan det blixtsnabba svaret. Nej, jag tyckte nog att jag fick jackpot. Ett lättsamt skratt bryter ut i tevestudion, programledaren och studiopubliken skrattar unisont med författaren själv. Det var, tillägger Baldwin, så skandalöst att man inte kunde tänka sig något värre. Jag var tvungen att dra fördel av situationen. Det är svårt att föreställa sig att James Baldwin skulle bli så uppmärksammad som han är i vår tid utan alla klipp som finns på nätet. Flödet av kloka, snabbtänkta svar och kommentarer är outsinligt. Men i de flesta klipp är Baldwin inte lika upprymd. Omedelbart efter det historiska grälet med Robert Kennedy 24 maj 1963, som blottade administrationens aningslöshet inför rasfrågan, anlägger han en mer filosofisk ton: Jag kan inte vara pessimist eftersom jag är vid liv, säger han i en intervju med psykologen Kenneth Clark. Att vara pessimist innebär att man ser livet som en akademisk fråga. Så jag är tvungen att vara optimist. Jag är tvungen att tro att vi kommer att överleva. Men framtiden för de svarta är exakt lika ljus eller mörk som landets framtid i sin helhet. Baldwins krystade optimism omhuldar inga utopier. Han är inte en tänkare som hänger sig åt ett slutet politiskt system, en religion som erbjuder frälsning, en ideologi som ger löfte om historiens slut. Kyrkan, där han var verksam som ungdomspredikant, lämnade han när han var sjutton. När han på sin käre vän Eugene Worths inrådan gick med i ett socialistiskt ungdomsförbund distanserade han sig som trotskist eftersom det som han skriver i förordet till The Prize of the Ticket var intressant att (som nittonåring) vara antistalinist i en tid när Amerika var allierat med Ryssland. Inte heller blev han cynisk i sin kritik av samtiden. Så länge man andas måste man söka hopp, brukade han intala sig, länge plågad av vännen Eugene Worths självmord från Washington Bridge. I det televiserade samtalet med Clarke är det dock det misslyckade mötet med Kennedy som tynger honom: Det finns dagar, säger Baldwin, och det här är en av dem, då jag undrar vad man har för roll i det här landet, vilken ens framtid är, exakt hur man ska kunna förlika sig med situationen här, och hur man ska kunna framföra till den vida, oreflekterade, tanklösa, grymma majoriteten av vita att man är här. Och att vara här betyder att man inte kan vara någon annanstans. Jag är vettskrämd över den moraliskt urgröpta hjärtlöshet som finns i vårt land. De här människorna har lurat sig själva under så lång tid att de inte riktigt tror att jag är en människa, det här baserar jag på deras uppförande, inte på vad de säger. Det innebär att de har format sig själva till moraliska monster. Baldwin tar sig för pannan, nästan som om han skräms av sina egna ord. Det är en fruktansvärd anklagelse, inser han i samma ögonblick som Clarke flikar in en ny fråga. Men jag menar vartenda ord av det jag säger. Vanligtvis är han inte lika nedstämd eller uppgiven, snarare kamplysten. I februari 1965 en vecka innan Baldwins pjäs Blues for Mr. Charlie hade premiär på Dramaten i Stockholm befann han sig i Cambridge för att debattera med den amerikanska konservatismens huvudarkitekt, William F Buckley. Debatten kretsade kring huruvida den amerikanska drömmen kan gynna den svarta befolkningen, eller om den snarare förverkligas på bekostnad av de svarta. Mötet, som spelades in av BBC, skildras detaljrikt i boken "The Fire Is Upon Us" av statsvetaren Nicholas Buccola. Aulan i anrika The Cambridge Union var fullsatt. Sjuhundra personer trängdes och arrangörerna lär ha rest skyddsstaket för att inte fler skulle försöka ta sig in för att ta del av uppgörelsen mellan de båda intellektuella giganterna. Den ene en radikal förkämpe för medborgarrättsrörelsen dess poet, för att citera Malcolm X (som skulle mördas tre dagar senare); den andre en man som identifierade sig som den amerikanska drömmens väktare, och som var hängiven tron på att USA förkroppsligade en oas för frihet och framgång. Till de omutbara sanningar på vilka nationen vilade räknade Buckley idén att endast de som visat sig värdiga makt bör ges rätt och skyldighet att utöva självstyre, och att ekonomisk och social trygghet måste förtjänas av individen, snarare än att garanteras av en välfärdsstat. Buckley driver på det hela taget samma linje som när han försvarade de vita i Sydafrika, inte för att han explicit var för apartheid, utan för att tiden i hans ögon  ännu inte var mogen för jämlikhet och allmän rösträtt. De svarta var, liksom i den koloniala matrisens rashierarkier, ännu inte tillräckligt långt framskridna för att bemyndigas med samma självstyre och makt över sina liv som den vita befolkningen. Under debatten hävdar Buckley att medborgarrättsrörelsen har gjort allt för att rikta fokus på det faktum att vita diskriminerar svarta. Men frågan är vart de är på väg nu? Det förefaller, säger han, som om de är på väg att glida in en prokrustisk formel som mindre handlar om att värna svartas utveckling än att förstöra för de vita. I likhet med FBI, som efter mötet med Kennedy intensifierat övervakningen av Baldwin, utmålar han stjärnförfattaren som en doktrinär och nitisk vänsteranhängare, rent av misstänkt kommunist, som vill omintetgöra den västerländska civilisationen. James Baldwin hade redan tidigare  med essän "Nästa gång elden"  blivit känd för sin skildring av hur rasismen kastar en skugga över den amerikanska drömmen. När han får ordet påminner han om det pris som de lågavlönade och förslavade har betalat och fortfarande betalar för att hålla den drömmen vid liv. Efter 400 år och åtminstone tre krig är, betonar Baldwin, amerikansk jord full av lik från mina förfäder. Från talarstolen understryker Baldwin att det inte bara är de svarta som är offer, utan också de vita; Amerikas moraliska liv och verklighetsuppfattning har förstörts av den farsot som kallas färg. Vad som står i fokus för Baldwin är med andra ord de djupa antaganden som ligger till grund för tron på den amerikanska drömmen. Härigenom blir frågan om identitet oundviklig. Inte i första hand de svartas identitet, eller de vitas identitet, utan nationens identitet. James Baldwin frågar sig hur tillit ska byggas mellan framtida generationers medborgare. Och som så ofta insisterar han på att jämlikhet inte är möjlig innan vi ser slutet på mardrömmen om raser. Aleksander Motturi, författare Litteratur James Baldwin: The Prize of the Ticket. St Martins Press, 1985. James Baldwin: Nästa gång elden. Översättare: Olof Starkenberg, Norstedts 2019. Nicolas Buccola: The Fire is Upon Us. James Baldwin, William F. Buckley Jr., and the Debate over Race in America. Princeton University Press, 2019.

"Elden inuti" utspelar sig i och kring ett legendariskt möte i USA 1963 mellan justitieminister Robert Kennedy, den amerikanske författaren James Baldwin och en rad afroamerikanska aktivister och kulturpersonligheter. Maj 1963. Läget i landet är mycket spänt. Berättelsens huvudperson sitter på första parkett under samtalet, som ska handla om hur segregation och rasism kan motverkas. Men tonläget skruvas upp och stämningen i rummet blir allt mer ansträngd. "Elden inuti" är fri friktion som tar avstamp i en verklig händelse. Aleksander Motturi är författare och filosof bosatt i Göteborg. Han har gett ut flera romaner däribland Svindlarprästen (2012) och Broder (2017), varav den senare tilldelades Sveriges Radios Romanpris. Våren 2019 skrev han förordet till nyutgåvan på svenska av James Baldwins "Nästa gång elden". Nina Zanjani är skådespelare för både scen, film och tv. Hösten 2019 har vi kunnat se henne i "Älska mig" på Viaplay, "Vi som fick leva om våra liv" på Backa Teater och Dramaten, där hon tillhör den fasta ensemblen och spelat i bla "Festen" och "Hålla andan".

Vad tycker våra bokcirklar och jurymedlemmarna om den nominerade romanen? I Aleksander Motturis "Broder" följer vi berättaren och relationen till hans bror. Han måste ringa honom vid jämna mellanrum för att se efter om han fortfarande lever. År av missbruk har förstört broderns inre organ och de orkar knappt att hålla igång honom. Det hela blir en berättelse om två bröders parallella liv, om klassresor åt varsitt håll och missbrukets speciella avgrund. De fyra bokcirklarna Livets stora cirkel, In vino veritas, "Salongen och BokTrädet utgör årets romanprisjury. Bokcirklarnas representanter Wilhelm Åkesson, Maria Pålsén, Hillevi Setrinen och Nadine Alvarado har samlats i studion för att diskutera vad de tycker om Aleksander Motturis "Broder". Programledare: Mina Benaissa Producent: Thorbjörn Karlsson

När författaren James Baldwin träffade Ingmar Bergman fick han idé till en egen film. Aleksander Motturi reflekterar över vad som gör Baldwin så aktuell i vår tid och kanske i alla tider. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den amerikanske författaren James Baldwin är på väg tillbaka från Filmstaden i Råsunda vintern 1959, där han precis har intervjuat Ingmar Bergman, roar han sig med att planera en film som han skulle kunna göra om han hade varit regissör. Anledningen till denna tankelek är att han urskiljer vissa likheter mellan Bergmans filmer och sitt eget skrivande. Inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik Mer specifikt funderar han på hur en film i egen regi skulle utformas om den intog samma plats som Det sjunde inseglet gör i Bergmans konstnärliga produktion. I en sådan film finns, inser han, förvisso inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik med bilder av allt från afrikanska tomtomtrummor och Congo Square till de europeiska delarna av afrikanska städer. Samma öde skulle pågå i generation efter generation. Baldwins filmidé börjar med att några slavar stiger ombord på skeppet Jesus. Det är ett vitt skepp med vita segel och vita herrar på ett mörkt hav lastat med svarta slavar. På skeppet skulle det finnas en omedgörlig och benhård figur vars eviga öde var att avrättas. Den här mannen kunde ta skepnad av en häxdoktor, en prins eller en sångare. Oavsett vilket skulle han dö, svepas in i havets vågor, för att han hade försökt rädda en svart kvinna som bar på hans barn. Barnet skulle sedan leda ett uppror bland slavarna. Och hängas för det. Samma öde skulle pågå i generation efter generation. Under rekonstruktionen efter amerikanska inbördeskriget skulle han mördas när han lämnade kongressen. När han återvände som soldat från första världskriget skulle han bli levande begravd. Under depressionen skulle han uppträda som jazzmusiker och tappa förståndet. Det är många tankar och frågor som reser sig innan Baldwin kommer tillbaka till sitt hotellrum i skymningen, bland dessa frågor plågas han inte minst av den tragiske hjältens öde i samtiden. Vems skepnad skulle han inta i nuet? Vad som gör James Baldwin till en så omistlig intellektuell även i vår tid är inte bara att han, efter uppväxten i Harlem, blir en av Amerikas mest omvälvande författare, utan också den typ av vändningar som hans författarskap tar under exilen. Det är, trots allt, i Europa som han (med två album av bluesstjärnan Bessie Smith på grammofonen) skriver debutromanen "Go Tell It on the Mountain", som följs av homoerotiska "Giovannis Room" vid sidan av essäer och pjäser som "The Amen Corner". I essäerna finns ett annat anslag än det vi ser i romanerna. I fiktionen förvaltar han sin konstnärliga frihet på ett sätt som det inte ges utrymme för på de vardagliga slagfälten där de personliga förlusterna är oundvikliga. Det är också denna frihet som tar form av ett ansvar att vittna, aldrig bli delaktig i världens likgiltighet som lockar honom till mötet med den unge svenske demonregissören. Vita amerikaner tror inte på döden, skriver Baldwin, och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så. Bergman är vänlig nog att bjuda Baldwin på te, men han vill inte prata om sina gamla filmer, allra minst Det sjunde inseglet, vilken också förefaller Baldwin kylig, beräknande och mindre intressant än vissa av hans andra produktioner. Det tycks vara den okuvliga lätthet med vilken universella frågor hanteras i Bergmans filmer som har fångat Baldwins intresse. I jämförelse med Europa, efter andra världskriget, framstår den amerikanska kulturen som infantil i det faktum att den inte vågar ställas mot döden, det tragiska. I Baldwins legendariska essä The Fire Next Time från 1963 är detta tema ännu tydligare: Vita amerikaner tror inte på döden, skriver Baldwin, och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så. Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala. Den svarte mannen ligger som en skugga över hela nationen. Han är en serie skuggor, självskapade, överlappande, som alltid bekämpas. Man kan, påpekar han, säga att den svarte inte finns annat än i vårt inre mörker. Och så fortsätter han: Det förefaller mig att man borde glädjas åt dödens faktum borde besluta sig för att förtjäna sin död genom att med hänförelse ta itu med livets gåta. Man har ansvar gentemot livet: det är det lilla fyrskenet i det skrämmande mörker från vilket vi kommer till vilket vi ska återvända. Man måste göra den färden så vacker som möjligt för deras skull som kommer efter oss. I en intervju från 1961 får han frågan om mötet med Bergman som hade ägt rum ett drygt år tidigare. Återigen kommer friheten på tal. Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala. Det är just detta som utmärker hans frihet. Baldwin menar inte att Bergman underkastade sig dessa begränsningar, inte heller att han var passiv i mötet med dem. Poängen är att Ingmar Bergman insåg att han var Ingmar Bergman, att han kunde göra vissa saker och inte andra, och att han inte skulle leva för evigt. I Baldwins perspektiv förstod Bergman någonting som människor i USA har mycket svårt att förstå: att livet är mycket svårt, mycket svårt för var och en av oss, för alla som är födda. I I am Not Your Negro Raoul Pecks uppmärksammade essäfilm om Baldwin finns ett stillsamt ögonblick där kameran fokuserar en harmonisk flod omgiven av prunkande grönska, klätterväxter som speglas i vattenytan. I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila" Inga spektakulära bilder av polisbrutalitet, våld, förtryck kommer nu i dager. Inte heller framträder visualiseringar av motståndets skiftningar, varken från sextiotalets alla massprotester eller de som äger rum idag under parollen black lives matter. Över de fridfulla flodbilderna hör man istället Baldwins text: I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila. Och den som inte finner någonstans att vila kommer inte att överleva striden länge. Kanske fångar denna passage den filosofiska kärnan i hans positionering i de svartas frigörelsekamp? För Baldwin är frågan om verkligheten avgörande. De oskuldsfulla vita människorna som begår brottet befinner sig inte där, i verkligheten, de inser inte att tragedin är inneboende i människans liv. Liv är, skriver han, tragiskt helt enkelt därför att jorden vrider sig runt och solen obönhörligen stiger och sjunker, och för var och en av oss kommer det en dag då solen går ner för allra sista gången. Roten till de mänskliga svårigheterna är, enligt Baldwin, att vi är villiga att offra all skönhet i vårt liv och spärra in oss i symboler, tabuföreställningar, kors, blodsoffer, kyrkspiror, moskéer, raser, arméer, flaggor, nationer, för att förneka det enda faktum vi har: döden. Vi vet att Baldwin aldrig lät realisera sin filmidé. Han dömer på sätt och vis ut den redan i tankeprocessen. Han inser att han aldrig någonsin skulle kunna få ut lika mycket av sin historia som Ingmar Bergman fått ut av sitt förflutna. På vissa sätt är det, framhåller Baldwin, enklare för Bergman att handskas med det förflutna än vad det skulle vara för honom själv. Dels är det för Bergman både mer avlägset och närvarande, dels lider han inte av kampen med en tungrodd och oacceptabel bitterhet. Den tragiske hjälten i Baldwins föreställda film, hans sjunde insegel, skulle i samtiden ta gestalt av en narkoman. Men det är kanske inte hans oundvikliga öde, utan en tanke som följer av den tungrodda uppgivenheten? Detta mycket tänkbara scenario, att hjälten i vår tid dör i missbruk, visar, enligt Baldwin, förvisso på ett sätt den sträcka som Amerikas svarta generationer tillryggalagt. Men bara på ett sätt. Inte ovillkorligen blir han en narkoman. När det väl kommer till kritan handlar konsten om att uppbåda mod att gestalta den tragiske hjälten som sig själv, hur smärtsamt det än är. För all konst är ett slags bekännelse, mer eller mindre indirekt. Vi måste till sist berätta hela historien, inte bara den tänkbara, för att överleva. Aleksander Motturi, författare   Litteratur: "Go tell it on the Mountain". James Baldwin. Knopf. (1953). "Giovannis rum"- James Baldwin. Översättning: Martin Rogberg. (1957).  "The fire next time" /"Nästa gång elden". James Baldwin. Översättning av Olof Starkenberg. Wahlström & Widstrand (1964). "The Amen Corner". James Baldwin. Dial Press. (1954). Film: I am not your Negro" Regi: Raoul Peck. (2016). "Det sjunde inseglet" Regi: Ingmar Bergman. (1957).

Vi sänder från Sveriges Radios scen på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg! Hur påverkar all debatt om själva mässan och de högerextrema krafterna stämningen? Står författare och förläggare fast vid sina olika ståndpunkter om att delta eller inte delta? Hör Aftonbladets Åsa Linderborg och författaren Aleksander Motturi. Historikern Dick Harrison är på plats och berättar om sin nya biografi om Tage Erlander, Sveriges statsminister 1946-1969. Vi diskuterar också Playboygrundaren Hugh Hefners betydelse för den erotiska litteraturen och de senaste decenniernas mansideal. Alexandra Nedstam från Vertigo Förlag är med på scenen. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Helena Huhta

Filosofen, författaren och dramatikern Aleksander Motturi nominerades 2012 till Vi:s litteraturpris för sin roman Svindlarprästen. Här läser han sin specialskrivna text om konsekvenserna av att leva i en digitaliserad värld där alla övervakas och kartläggs. Vi träffar också forskaren Maria Johansen som analyserar orsaker och konsekvenser av maktens behov att avlyssna och kartlägga sina medborgare. Stefan Larsson, fil.dr i rättssociologi, ger sin beskrivning av hur ständig övervakning tär på medborgarnas tillit.

Varför skriver alla om sin pappa? Författarna Johannes Anyuru och Åsa Linderborg gästar studion och pratar de senaste årens svenska böcker som handlar om pappor. Johannes Anyuru är höstaktuell med romanen En storm kom från paradiset medan Åsa Linderborgs succé Mig äger ingen som kom ut för fem år sedan snart ska bli film. Även Aleksander Motturi har skrivit en bok om sin pappa, Svindlarprästen, om en man som hamnade på löpsedlarna på 1980-talet, utpekad som bedragare i miljonklassen. Dessutom: Katarina Taikon är en av de viktigaste rösterna i svensk litteraturhistoria - hon har påverkat bilden av romer hos generationer av barn och unga genom böckerna om Katitzi. Nu kommer journalisten Lawen Mohtadi med en biografi om Taikon. Poeten Lotta Olsson släpper nytt, och läser själv ur sin alldeles färska diktsamling Himmel i hav. Och så träffar Marie Lundström en av sina absoluta favoritförfatatre, amerikanen Junot Diaz. De talar ut om machomän, en mörk barndom och hans nya novellsamling. Samt tar ett parti memory på en parkbänk. Första Bokcirkeln i höst startar lördag 6/10. Vi läser Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Den finns i pocket! Skaffa boken, börja läs! Till första träffen ska vi ha läst runt 70 sidor. Tips! Här är en lista på de böcker som nämns i tredje programmet: Pappaskildringar Johannes Anyuru, En storm kom från paradiset (2012) Åsa Linderborg, Mig äger ingen (2007) Aleksander Motturi, Svindlarprästen (2012) Aris Fioretos, Halva solen (2012) Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) Alex Schulman, Skynda att älska (2010) Diktuppläsning: Lotta Olsson, Himmel i hav (2012) Lawen Mohtadi, Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon (2012) Katarina Taikon, Katitzi-serien (1969 och framåt) Junot Diaz, This is how you lose her (2012), Oscar Waos korta förunderliga liv (2009)

Kosmo handlar om brorsan. Vi har träffat filosofen och författaren Aleksander Motturi som både i sin forskning och sitt författarskap utforskat samhällets hierarkier och utanförskap. Det blir ett samtal om brödraskapets byggstenar och olika uttryck. I november har Ruben Östlunds film Play premiär. Filmen är inspirerad av verkliga rättsfall där brorsan-tricket är den intrikata ingången till ett psykologiskt spel mellan rånoffer och förövare. Med hjälp av medverkande från de två antologierna Fittstim och Pittstim tittar Jon Jordås närmare på kulturvärldens brödraskap. I Kapstaden bor två av Sydafrikas mest uppmärksammade unga konstnärer, tvillingarna Hasan och Hussein Essop. De är 26 år gamla och efter examen från konsthögskolan i Kapstaden för fem år sedan upptäckte de styrkan - och det oundvikliga - i att arbeta tillsammans. Programledare Anneli Dufva Kosmos Anneli Dufva har träffat filosofen och författaren Aleksander Motturi, aktuell med boken Diabetikern. Det blir ett samtal om brödraskapets byggstenar och olika uttryck. I november har Ruben Östlunds film Play premiär, men redan har den börjat debatteras. Filmen är inspirerad av verkliga rättsfall där ”brorsan-tricket” är den intrikata ingången till ett psykologiskt spel mellan rånoffer och förövare. Mia Gerdin har mött Ruben Östlund och följt debatten. Med hjälp av medverkande från de två antologierna Fittstim och Pittstim och två av dess medverkande -  Karolina Ramqvist och Max Landergård  - tittar Jon Jordås närmare på kulturvärldens brödraskap och hur den manliga gemenskapen och nepotismen gestaltas i film och litteratur. I Kapstaden bor två av Sydafrikas mest uppmärksammade unga konstnärer, tvillingarna Hasan och Husain Essop. De är 26 år gamla och efter examen från konsthögskolan i Kapstaden för fem år sedan upptäckte de styrkan och det oundvikliga i att arbeta tillsammans. Deras ämne är islam  och de utmanar väst blicks på muslimen men går också i bräschen för en ny tradition av islamsk konst, där förbudet mot att avbilda levande varelser naggas i kanten. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Snittet: Johannes Anyuru, Sean Henry och 7:3s efterspel. Sverige har 24 000 asylsökande varje år och det finns 200 platser i olika flyktingförvar där människor väntar på att deras utvisning ska verkställas. Det är också ämnet för pjäsen Förvaret som har premiär på Studion i Göteborg nu på lördag. Mia Gerdin har träffat Johannes Anyuru som nu debuterar som dramatiker i samarbete med Aleksander Motturi. Dessutom har Anneli Dufva sett pjäsen om pjäsen 7:3 på Uppsala Stadsteater och så har Kerstin Berggren varit i den engelska byn Wilton och träffat skulptören Sean Henry. Programledare: Cecilia Blomberg. Sverige har 24 000 asylsökande varje år och det finns 200 platser i olika flyktingförvar där människor väntar på att deras utvisning ska verkställas. Det är också ämnet för pjäsen Förvaret som har premiär på Studion i Göteborg nu på lördag. Enligt Johannes Anyuru som nu debuterar som dramatiker i samarbete med Aleksander Motturi, är pjäsen ett tydligt inlägg i samhällsdebatten och det handlar om att återupprätta människors humana impulser. - Jag förstår inte den där inställningen att det här är vårt land och att vem som helst får inte  komma hit och bo här, säger han. Mia Gerdin har träffat Johannes Anyuru inför premiären. Diskuterat flyktingpolitik och om att gå från att skriva poesi till dramatik, om kargheten och tystnaden mellan orden som förbinder dem. Dessutom har Anneli Dufva sett pjäsen om pjäsen 7:3 på Uppsala Stadsteater och så har Kerstin Berggren varit i den engelska byn Wilton och träffat skulptören Sean Henry. Han lyfter oftast fram den vanliga människan i sina skulpturer. I exakta, verklighetstrogna, skulpturer visar han gestalter man tycker sig känna igen. Men där han laborerar med skalan så att de ibland är större, ibland mindre än i verkligheten. I Sverige finns hans verk bland annat på Rådhustorget i Umeå och vid entrén till Högskolan i Borås. Programledare: Cecilia Blomberg