Podcasts about Aris Fioretos

  • 28PODCASTS
  • 56EPISODES
  • 36mAVG DURATION
  • 1MONTHLY NEW EPISODE
  • Aug 21, 2024LATEST
Aris Fioretos

POPULARITY

20172018201920202021202220232024


Best podcasts about Aris Fioretos

Latest podcast episodes about Aris Fioretos

Bildningspodden
Epoker | #7 Weimarrepubliken

Bildningspodden

Play Episode Listen Later Aug 21, 2024 67:11


Kabaréer, ett blomstrande kulturliv och en radikal syn på könsroller och sexualitet. Men också nervositet, politiska spänningar och brutala mord. Tiden mellan första världskriget och Hitlers maktövertagande, den så kallade Weimarrepubliken, är en av de mest omvälvande perioderna i Tysklands historia. Tiden odlade ett makalöst kreativt kulturliv, men var också perioden som banade väg för en av världshistoriens värsta regimer. Hur ska man förstå den här epoken i Tysklands och Europas historia? Vad kan arkitekturskolan Bauhaus, den expressionistiska bildkonsten, Brechts och Weills Tolvskillingsopera, Fritz Langs filmer och annan epokgörande konst från Weimaråren säga om det samtida politiska skeendet? Fanns det någonsin ett alternativ till Hitler och nazismen? Och hur romantiserat är egentligen det bohemiska kabarélivet? Gäster i studion är litteraturhistorikerna Stefan Jonsson och Aris Fioretos. Avsnittet är en repris och publicerades första gången i mars 2017.

literaturcafe.de - Bücher, Autoren, Schreiben und Lesen
Literaricum 2024: Aris Fioretos über Vladimir Nabokov: »Eine Sprache genügt nicht«

literaturcafe.de - Bücher, Autoren, Schreiben und Lesen

Play Episode Listen Later Aug 6, 2024 12:01


Literaricum 2024: Aris Fioretos über Vladimir Nabokov: »Eine Sprache genügt nicht«

Författarscenen
Cees Nooteboom i samtal med Aris Fioretos

Författarscenen

Play Episode Listen Later Jun 7, 2024 72:01


Internationell författarscen 30 oktober 2014.

Författarscenen
Mircea Cărtărescu i samtal med Aris Fioretos. Staffan Göthe, uppläsare

Författarscenen

Play Episode Listen Later Jun 7, 2024 73:02


Internationell författarscen 16 november 2011.

Lundströms Bokradio
Vi minns författaren Paul Auster: ”Han fyllde tomheten med sitt skrivande”

Lundströms Bokradio

Play Episode Listen Later May 24, 2024 44:14


Vi minns den amerikanska författaren Paul Auster, som gick bort i slutet av april, genom att läsa hans självbiografiska roman Att uppfinna ensamheten. Bokcirkelgäster: Stefan Lindberg och Ida Linde Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paul Auster var en av de riktigt stora amerikanska författarna, under lång tid en litterär rockstjärna. Han föddes i Newark 1947, slog igenom med New York-trilogin på 1980-talet, och hann skriva ett 30-tal böcker.Den trettionde april 2024 gick han bort, omgiven av sin familj i hemmet i Brooklyn, efter en tids sjukdom, han blev 77 år gammal.I Bokcirkeln tillsammans med författarna Stefan Lindberg och Ida Linde, minns vi Paul Auster genom att läsa hans självbiografiska roman ”Att uppfinna ensamheten” från 1982. Det är en bok som han skrev när hans pappa hade dött, där han tecknar ett porträtt av fadern och minnet av honom. Men det är även en berättelse om Paul Austers egen barndom och familjens dramatiska historia. ”Att uppfinna ensamheten” är översatt till svenska av Aris Fioretos.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell Ljuddesign: Maria Askerfjord Sundeby

OBS
Adorno bevarade glöden i sina våldsamma och erotiska drömmar

OBS

Play Episode Listen Later May 13, 2024 10:07


Theodor Adornos nedtecknande av sina drömmar bär på en imponerande återhållsamhet. Det kritiska filosofen undviker nämligen att tolka. Aris Fioretos följer med honom in i natten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tomas Tranströmer har lärt oss att uppvaknandet är ett ”fallskärmshopp från drömmen”. Drömlivet äger rum någonstans ovanför den sovande, i en viktlös och luftig, ja, eterisk sfär. När den anonyma huvudpersonen i hans berömda dikt ”Preludium” lämnar sömnen, sjunker ”han” därför nedåt ”morgonens gröna zon”. Plötsligt hejdas ”denna lodräta färd genom ögonblicket” och mannen som är på väg att vakna breder svävande ut vingarna som över ”strömmande vatten”. Så landar han mjukt; med fötterna på marken är han med ens klarvaken. Stående under ett lövverk några timmar senare undrar han om ”ett stort ljus [skall] vecklas ut över hans huvud”.Det är lätt att känna igen sig. Då vi drömmer tycks jaget, eller om det är själen, sväva några meter upp medan kroppen blir kvar under filtarna. Inte konstigt att fallskärmshopparen funderar över vad han varit med om när gruset väl gnuggats ur ögonen. På diktens sista rad är han en nybliven uttydare, väntande på att ljuset bokstavligt talat skall gå upp och drömmen prisge sina hemligheter. Nattens skimrande händelser och varelserna som befolkade medvetandet, bristen på konsekvenstänkande eller tvärtom den ödesbundna logik med vilken allt tycktes ske, de ömsom lustfyllda, ömsom fasansfulla stämningarna, skiftningarna i ljussättning och kulisserna som växlar – allt verkar på ett lika undanglidande som betydelsedigert sätt rymma intima budskap om livet. Eller som den tysk-judiske filosofen Theodor W. Adorno konstaterar, även han förstås en falskärmshoppare: skeendena pekar mot ”den fåfängliga existensens innersta hemlighet”.Adorno nedtecknade sina drömmar så fort han vaknat – inte för att tolka dem, utan för att bevara deras efterglöd. Därför blev uppvaknandet avgörande. Strax efter landningen i en värld av hårda fakta, där gravitationen är lag, förbinds vi ännu med drömmen på samma sätt som fallskärmshopparen som via bärlinor hänger ihop med polyestern som så hastigt skrynklas samman över huvudet. Det finns något i detta ömtåliga ögonblick som senare tolkningsinsatser inte kommer åt. Drömtydningen lägger tillrätta. Nu har selarna lossats och fallskärmen skall packas ned i förklaringarnas fodral – som om den väldiga sfären som bar oss fortfarande liknade en glödlampa och inte en manet på torra land. Uppvaknandet sker innan denna efterbehandling, som oavsett om den är varsam eller hårdhänt söker göra drömmens egenart tillgänglig för begrepp. Vi är fortfarande förenade med vad som höll oss uppe, till synes viktlösa och fria från avsikt. Om drömmen skulle ha en sensmoral, stickad på kudden som vi vilat vårt huvud mot, kunde denna lyda: ”Jag vet inte vad som händer mig”.Redan före sin flykt från hemlandet, undan nazisterna, började Adorno protokollföra drömmar. Han som skulle bli Efterkrigstysklands främste representant för ett ungt och kritiskt förnuft, ja, för en ny upplysningstid som ville verka för den sortens klarhet som Tranströmers resenär tycks vänta på, var inte intresserad av att tolka de nattliga visionerna. Tvärtom gällde det, som han skriver, att betrakta dem inte bara som ”'våra', utan de utgör också ett kontinuum, [de] tillhör en enhetlig värld”. För Adorno var uppvaknandet ett avbrott i detta större förlopp, ett flöde i vilket drömtillvaron fortsatte även då vi inte sov.Hur vaknade han själv? Den första anteckningen från året efter nazisternas maktgripande, i januari 1934, bådar illa. Filosofen drömmer att han tillsammans med Gretel Karplus, som han skulle gifta sig med tre år senare, råkar ut för en trafikolycka. Bussen som paret färdas med störtar ned i en ravin i schweiziska Alperna, lyckligtvis kan båda resa sig ur vraket: Jag kände hur jag grät när jag sa: Jag hade så gärna fortsatt att leva med dig. Först då insåg jag att min kropp var fullständigt sönderslagen. Jag vaknade med döden. Adornos första protokoll slutar bokstavligt talat med döden. Ja, även drömmen i vilken denna död får sista ordet dör, för i samma ögonblick som ordet faller slår han upp ögonen och incidenten förflyktigas likt ont mörker då ljuset tänds.I december 1940 vaknade Adorno med en känsla av främlingskap i New York, dit han flytt med sin nyblivna hustru. Året därpå öppnade han ögonen ”av skräck och bävan” under palmerna i Los Angeles, dit paret flyttat vidare. Under de sista krigsåren vaknade han ”utan förhoppningar”, senare ”med kväljningar” och ytterligare några år därefter ”full i skratt”. Ena gången ter sig övergången till vakenlivet lustfylld, andra gången smärtsam, på gränsen till traumatisk. Adorno drömmer om bordeller, fast också om koncentrationsläger.Det kan förvåna att denne tänkare, som mer än någon annan förknippas med ”den kritiska teorin”, knappt nagelfar sina nattliga upplevelser. På några ställen undslipper honom visserligen en tolkning. 1948 konstaterade han att drömmens ”verkliga betydelse ligger i öppen dag”: vad han just erfarit innebar att han ville ”återvinna det europeiska liv som gått förlorat”. Trots våldsamheterna som drabbar Adorno i drömmarna, vilka till antalet nog bara överträffas av gångerna då han umgås med kvinnor i olika stadier av avkläddhet, månade han dock om att bevara dem så intakta som möjligt.Den som tar del av dessa protokoll, som finns i en fin och finurlig svensk översättning med den lätt missvisande titeln Drömdagbok (det handlar ju just inte om att föra bok över sitt dagliga liv), får svårt att inte imponeras av Adornos återhållsamhet. När han på annat ställe understryker att drömmarna är av ”väsentlig betydelse för begreppet” är det denna deras ofrivilliga, liksom oformade eller ännu begreppslösa karaktär som han önskar lyfta fram. De markerar, som litteraturvetaren och sociologen Jan Philipp Reemtsma framhåller i sitt kloka fast krångliga efterord, ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet”. Vi tar om det där: ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet” … Vad Reemtsma menar är att drömmen, i likhet med exempelvis litteraturen, utgör en uttrycksakt, i vilken personen vars blick rör sig bakom ögonlocken kan omfatta hela tillvaron, även de delar som ligger bortom sociala regelverk och egna intentioner.För Adorno gjorde drömmen det till och med möjligt att uppleva döden utan att dö. Åter tillbaka i Frankfurt, i november 1956, noterade han: Jag drömde om en förfärlig värmekatastrof. I glöden – en kosmisk glöd – flammade alla döda än en gång upp i sin forna gestalt under några sekunder, och jag visste: först nu är de helt och hållet döda. Genom att avstå från tolkning ville Adorno bevara drömlivets efterglöd. Allt annat vore en hädelse mot dess miljöer, stämningar, invånare. På sitt sätt är protokollen ett rekviem. Eller som denne nattexistensens trogne bundsförvant skriver i en av sina sista rapporter: ”Med tanken: vi får be för att det blir något kvar, vaknade jag.”Aris Fioretosförfattare, översättare och professor i estetikLitteraturTheodor W. Adorno: Drömdagbok. Svensk översättning av Anna Petronella Foultier med efterord av Jan Philipp Reemtsma. Nirstedt/litteratur, 2024.

Bildningspodden
#178 Vladimir Nabokov

Bildningspodden

Play Episode Listen Later May 12, 2024 71:42


Vladimir Nabokov (1899-1977) är den rysk-amerikanske författaren som är mest känd för sina komplexa romanbyggen med provokativt innehåll, sitt ekvilibristiska språksinne och maniska fjärilsintresse. Om sitt eget liv var han däremot mycket förtegen. Hur påverkade flykten från revolutionens Ryssland och mordet på flera av hans familjemedlemmar Nabokovs litterära bana? Varför skrev författaren halva livet på ryska och halva på engelska? Hur ska man som läsare förhålla sig till pedofilin i romanen Lolita från 1955? Och vad vill Nabokov bevisa när han ägnar ett helt kapitel åt den 400 år långa historien om en – för intrigen helt betydelselös – blyertspenna? Aris Fioretos gästar Bildningspodden och introducerar ett av 1900-talets mest lästa och omdiskuterade författarskap. ///////// Aris Fioretos är författare, essäist och översättare, litteraturvetare disputerad vid Stockholms universitet och ledamot av Tyska akademien. Fioretos har översatt ett flertal av Nabokovs böcker och är nu aktuell med essäboken Nabokovs ryggrad (Norstedts). ///// Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer Klippning: Lars in de Betou. //// Bildningspodden är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet, finansierat av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet, Kungl. Vitterhetsakademien och Riksbankens jubileumsfond. Mer info om avsnitt och forskare – liksom fler poddar, essäer och filmer – hittar du på anekdot.se

Büchermarkt - Deutschlandfunk
Aris Fioretos: "Die dünnen Götter"

Büchermarkt - Deutschlandfunk

Play Episode Listen Later Apr 28, 2024 19:22


Böttiger, Helmut www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt

MDR KULTUR Unter Büchern mit Katrin Schumacher
ARD Radio Kulturnacht "Unter Büchern" (2/3): Internationale Stimmen

MDR KULTUR Unter Büchern mit Katrin Schumacher

Play Episode Listen Later Mar 23, 2024 59:58


Literarisch feingesponnen und international wird es in der zweiten Stunde, in der Valerie Fritsch, Alex Capus und Aris Fioretos in erinnerte Paradiese, fatale Beziehungen und den New Yorker Underground mitnehmen.

OBS
Existentialismer 3: de Beauvoirs gyllene fras

OBS

Play Episode Listen Later Jul 13, 2023 11:09


Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans ”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi!” Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det ”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens ”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born, but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna ”givenhet”. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir's Second Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

OBS
Verklighetens Lolita och betraktandets natur

OBS

Play Episode Listen Later Jul 2, 2023 9:53


Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman ”Lolita” från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma – som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka – tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter – nymfetten, som han kallar henne – och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.”Hade jag gjort samma sak med Dolly”, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, ”som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?”Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter ”The Real Lolita”.Relationen mellan verklighet och fiktion i ”Lolita” är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle – som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om ”Lolita” med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan – frestade jag någon? – ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, ”Off to the races” lånar hon de berömda öppningsorden från ”Lolita”: ”light of my life, fire of my loins”. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i ”länder” blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen ”Darling River”, med undertiteln ”Doloresvariationer”, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: ”Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.””Jag stod borta”; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser – och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita – The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

OBS
Verklighetens Lolita och betraktandets natur

OBS

Play Episode Listen Later Jan 17, 2022 9:53


Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn.Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden.Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter nymfetten, som han kallar henne och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet.Hade jag gjort samma sak med Dolly, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948?Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter The Real Lolita.Relationen mellan verklighet och fiktion i Lolita är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen.Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet.Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman.Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig.Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas.När jag pratar om Lolita med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett?Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män.Men i den frågan frestade jag någon? ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära.I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, Off to the races lånar hon de berömda öppningsorden från Lolita: light of my life, fire of my loins. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i länder blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv.Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse.Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen Darling River, med undertiteln Doloresvariationer, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik.Jag stod borta; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten.En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad.Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man.Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till.Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser och han som ser henne.Hanna Johansson, kritikerLitteraturSarah Weinman: The Real Lolita The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

OBS
Dostojevskij och dubbelgångarens natur

OBS

Play Episode Listen Later Jan 6, 2022 10:43


Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är Dubbelgångaren. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten Arma människor 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.Dubbelgångaren börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal och han slängs ut från festen.Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans Djävulsdrogen, och Mary Shelleys Frankenstein, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä Det kusliga använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen Sandmannen som exempel på just det kusliga något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna dra i smutsen och få sitt rykte svärtat om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes William Wilson där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare och i Vladimir Nabokovs Förtvivlan så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien True detective från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska True Detective.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om True Detective gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka om och om igen.Gabriella Håkansson, författare DubbelgångarlitteraturFjodor Dostojevskij Dubbelgångaren, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004Vladimir Nabokov Förtvivlan, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017Edgar Allan Poe William Wilson, översatt av Erik Carlquist, i Edgar Allan Poe. Samlade noveller volym 1, H:ström, 2005Mary Shelley Frankenstein eller den moderne Prometheus, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017E.T.A. Hoffmann, Djävulsdrogen, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017E.T.A. Hoffmann, Sandmannen, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001Robert W. Chambers, Kungen i gult, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014Sigmund Freud, Det kusliga, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien Samlade skrifter, av Sigmund Freud, volym XI Konst och litteratur, Natur&Kultur, 2007

OBS
Existentialismer 3: de Beauvoirs gyllene fras

OBS

Play Episode Listen Later Feb 24, 2021 11:09


Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas analytisk, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas kontinental, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen genom sina elegant halvslutna ögon, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans charmige gamle skolkamrat från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok Existentialisterna som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ögonblick för ögonblick, i den värld vi alltid redan är inkastade i. Till sakerna själva!, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. Du förstår, om du är fenomenolog, lär Aron ha sagt, kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi! Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppningen film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta. Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det Le Deuxième Sexe kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i Det andra könet, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens kvinnan? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet Man föds inte till kvinna, man blir det existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till naturliga kvinnor eller män med naturliga begär. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar alltså upprepar begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av Det andra könet från 1953: One is not born, but rather becomes a woman. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: One is not born, but rather becomes woman. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln a (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna givenhet. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande. I Det andra könet, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, Sex and Gender in Simone de Beauvoirs Second Sex, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, One is Not Born a Woman, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Radioföljetongen & Radionovellen
Radionovellen Retard av Aris Fioretos i uppläsning av Peter Hüttner

Radioföljetongen & Radionovellen

Play Episode Listen Later Nov 12, 2020 24:16


En äldre man minns den tid då han som pojke vistades på sommarkollo. Utanför gemenskapen tänker han på sin farmor som gått bort, på laserstrålens möjligheter och på att få sommarjobb. Drömmande förirrar han sig ut i ett fruktansvärt åskväder. Retard är skriven för Sveriges Radios P1 av Aris Fioretos. För uppläsningen svarar Peter Hüttner. Radionovellen Retard är producerad av Ludvig Josephson

OBS
Friedrich Hölderlin och själens skiljetecken

OBS

Play Episode Listen Later Nov 4, 2020 9:51


Två gånger blev han drabbad av Apollon. Friedrich Hölderlin skrev några av den tyska poesins eldigaste dikter, men betalade ett högt pris för ingivelserna. Aris Fioretos spårar förändringen i hans dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fem år ligger mellan dikterna. Ändå löper en ravin mellan dem. Den första vänder sig till antikens ödesgudinnor. Till parcerna skrevs 1799. Då var Friedrich Hölderlin 29 år gammal. Bakom sig hade han flöjtlektioner, klosterskola och prästseminarium. Han hade läst klassikerna, umgåtts med Goethe och knåpat med vers. Han hade varit reformator hos en bankir i Frankfurt, förälskat sig i mannens fru och givit ut brevromanen Hyperion, i vilken en olycklig kärlek skildrats som påminde om hans egen. Kort sagt: Fastän Hölderlin var ung när dikten trycktes hade han ett stormigt förflutet: O unna än en sommar, ni väldiga,   Och bara en höst till mig för mogen sång,      Så att mitt hjärta villigare         Brister, så mättat av ljuva toner! Min själ fick inte gudarnas rätt till liv,   Och inte heller Orkus ger någon ro;      Dock det som ligger mig om hjärtat,         Dikten, den heliga, fann gehör förr.   Välkommen då, o fridfulla skuggors värld!   Tillfreds är jag, om också mitt strängaspel      Ej leder ned; en gång var livet         Gudarnas likt, mer behövs nu inte. Trots vemodet andas dikten kraft. Det märks på utropen riktade ena gången uppåt, andra gången nedåt. O [] ni väldiga! O fridfulla skuggors värld! I sitt tidiga verk använde Hölderlin ofta tecknet. Brevromanen var visserligen full av avsked. Men de många lodräta strecken med punkt under som förekom på varje sida darrade av tilltro till ordets makt. Ännu var språket hett; utropstecknet erbjöd snabbaste vägen att förbinda dödligas sysslor och gudars ärenden. Fem år senare hade tecknet försvunnit. När den andra dikten Hälften av livet publicerades 1805 saknade verserna spänst. Orden var få och svala. Vid det laget vårdades Hölderlin på en klinik i Tübingen. Snart flyttades han över till ett tornrum vid floden Neckar, där han omhändertogs av en snickarfamilj. 37 år gammal skulle han bli kvar i tornet lika många år till, till dess han dog 1843. Hade poeten spänt lyran för hårt? Drabbades han, som vissa trott, av en psykos? Några år tidigare hade han rest till Frankrike. Kanske utlöste vistelsen där sammanbrottet? Med den ledsne hjälten i Hyperion kan bara konstateras: Vem vet? I december 1801 bröt Hölderlin upp från södra Tyskland. När han bestämt sig för att bli poet istället för präst hade modern ställt in sitt understöd. Nu skulle han tillträda en tjänst som privatlärare och predikant i den tyske konsulns hem i Bordeaux. Vandringen över bergen utlovade äntligen en självständig tillvaro som homme de lettres, en ordets man. Jag får verkligen lov att hålla ihop huvudet, i Frankrike, i Paris, förklarade han för sin vän Böhlendorff före avresan. Världen ligger ljusare framför mig än tidigare, och allvarligare. Efter att ha vandrat genom Schwarzwald nådde han Straßburg. Det politiska läget var oroligt. Napoleon hade nyligen utnämnt sig till konsul på livstid och skulle snart gripa makten; polisen och armén stod i alarmberedskap. I ett brev hem rapporterade han: Här är nu så oroligt att man endast i innerlig åtanke på dem som känner oss och ju även är goda finner sig själv igen. Vandringen blev en resa lika mycket genom en vådlig yttervärld som i ett turbulent inre. Då Hölderlin kom fram kallade han sig följaktligen nyfödd. Under våren arbetade han i konsulns hem. Klimatet var behagligt; människornas atletiska kroppar och temperament lämnade spår i hans poesi. Ändå återvände han hem redan i maj. Tvingades han mot tidigare överenskommelse att predika för hela den tyska kolonin? Hade han nåtts av beskedet att bankirhustrun låg för döden i Frankfurt? Upprördes han av politiska skäl? Vem vet? Då Hölderlin nådde hemtrakten i slutet av juni var han i uselt skick. Enligt vittnesmål tycktes han blek som ett lik, avmagrad, med vilda, djupt liggande ögon, långt hår och skägg, och klädd som en tiggare. Detta var inte längre gudarnas gunstling, utan skuggan av ett jag. I ett nytt brev till Böhlendorff berättade Hölderlin om tiden i Frankrike: Det våldsamma elementet, elden från himlen och människornas stillhet, deras liv i naturen och deras begränsningar och tillfredsställelse grep mig oupphörligen, och som man säger om hjältar kan jag nog säga att Apollon slagit mig. Sedan dess har eftervärldens diagnos lytt: dubbelt drabbad av diktkonstens gud. Å ena sidan skrev Hölderlin några av den tyska poesins eldigaste dikter, å den andra betalade han för ingivelserna med tappat huvud. Den andra dikten, Hälften av livet, skildrar denna den utbrändes värld:      Av gula päron dignar      Och fullt av vilda rosor      Landet i sjön,      Ni vackra svanar,      Och druckna av kyssar      Doppar ni ert huvud      I helignyktert vatten.      Ve mig, var finner jag, då      Det blivit vinter, blommor,      Var solens sken      Och jordens skugga?      Murarna står      Mållöst kalla, i vinden      Gnisslar flöjlarna.   Kraften har gått ur jaget. Diktens stilla, nästan slappa rytm markeras av kommatecken som uppgivet droppar från ena raden till nästa. Ett ensamt utrop dröjer kvar. Men det riktas inte längre till högre makter och följs inte av något streck med en punkt under. Istället beklagar poeten sig själv och avslutar med villrådighetens krumma frågetecken: Ve mig, var finner jag, då / Det blivit vinter, blommor, / Var solens sken / Och jorden skugga? Bara flöjlarna gnisslar vilset i vinden som vore de osäkra på i vilken riktning luften blåser som fyllt poetens bröst. Sedan Hölderlin insomnade en juninatt 1843 har hans livsöde lockat i samma utsträckning som dikterna. Han har tagits i anspråk av brunfärgade nationalister, som tolkat poesin som en hyllning av fosterlandet, men även av marxistiskt skolade läsare som varit lika säkra på dikternas socialrevolutionära anda. Han har redigerats av filologer, dekonstruerats av teoretiker och lästs av sentida poeter. Kort sagt: Hölderlin är ett monument. Men monumentet är lika mycket en ruin. Flera dikter existerar bara som brottstycken. Häftena i vilka han mot slutet av sin aktiva tid som poet skrev kors och tvärs med ett bläck för att fortsätta med ett annat bläck mellan raderna hyllar i hemlighet det ofärdiga. Eller som det heter i ett sent fragment: Men när det blå Utsläckts, detta egenartade, skiner Det matta som liknar marmorn, likt malm, Tecken på rikedom. Aris Fioretos, författare och professor i estetik  Översättningarna är essäistens egna.

Lundströms Bokradio
"Läsfest" eller "vidrig"? Vi läser Carl Henning Wijkmarks debutroman från 1972, Jägarna på Karinhall

Lundströms Bokradio

Play Episode Listen Later Oct 3, 2020 43:45


Författaren Carl Henning Wijkmark avled för en månad sedan och Lundströms Bokradio kallar till bokcirkel om hans både hyllade och sågade debutroman, Jägarna på Karinhall, som gavs ut 1972. Manusförfattaren och filmregissören Lisa Langseth diskuterar satirromanen med författaren och översättaren Aris Fioretos och programledare Kristofer Lundström som gör sin sista bokradio för den här gången. Romanen är en drift med nazismen, fascismen och maktfullkomlighet. Den är humoristiskt skriven och innehåller explicit beskrivna samlag, övergrepp och misshandel. Den har kallats kultroman, hur står den sig i dag? När litteraturkritikern Gabriella Håkansson i Dagens Nyheter skrev om "Jägarna på Karinhall" 2013 kallade hon den läsfest. Men enligt litteraturkritikern Sven Stolpe var romanen det vidrigaste han läst 1972. 2007 fick Carl Henning Wijkmark Augustpriset i den skönlitterära klassen för romanen "Stundande natten". Författaren Steve Sem-Sandberg intervjuade Wijkmark för Svenska Dagbladet och Wijkmark kommenterade då romandebuten "Jägarna på Karinhall": På 70-talet låg ju nivån på pryderiet litet lägre än den gör idag. Så hade jag också lagt mig vinn om att överdriva sexskildringarna. Jag ville att läsaren skulle uppröras, helst så mycket att han efteråt frågade sig varför blir jag så upprörd över sexscenerna och inte våldet som alltsammans bygger på? Andra böcker som nämns i programmet: "Dressinen" av Carl Henning Wijkmark "Samhället som teater" - estetik och politik i Tredje riket av Ingemar Karlsson och Arne Ruth. "Underkastelse" av Michel Houellebecq. En film som nämns är också "Salò, eller Sodoms 120 dagar"  från 1975 i regi av Pier Paolo Pasolini, baserad på romanen "De 120 dagarna i Sodom" från 1785 av Markis de Sade. Lisa Langseth är filmregissör och manusförfattare. Aris Fioreros är författare och översättare. Skriv till oss: bokradio@sverigesradio.se Programledare: Kristofer Lundström Redaktion: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson, producent

eller sodom jag sade henning tredje skriv romanen pier paolo pasolini dagens nyheter 1972 svenska dagbladet lundstr markis manusf debutroman underkastelse aris fioretos lisa langseth stundande steve sem sandberg gabriella h anna karin ivarsson bokradio arne ruth
Zeitfragen-Feature - Deutschlandfunk Kultur
Frauen in der Weimarer Republik - Gegen die Norm

Zeitfragen-Feature - Deutschlandfunk Kultur

Play Episode Listen Later Jul 10, 2020 56:02


Zwei starke Frauen: Die erste Pilotin Deutschlands steckt hinter der Hauptfigur im Roman "Nelly B's Herz" von Aris Fioretos. Christina von Braun geht im Buch „Stille Post“ dem Leben ihrer Großmutter nach, die in der Weimarer Republik Karriere machte. Christina von Braun und Aris Fioretos im Gespräch mit Dorothea Westphal www.deutschlandfunkkultur.de, Zeitfragen Hören bis: 19.01.2038 04:14 Direkter Link zur Audiodatei

Lesart - das Literaturmagazin - Deutschlandfunk Kultur
Ferienbuch-Tipp: "Nelly B.s Herz" von Aris Fioretos

Lesart - das Literaturmagazin - Deutschlandfunk Kultur

Play Episode Listen Later Jul 4, 2020 6:54


Autor: Porombka, Wiebke Sendung: Lesart Hören bis: 19.01.2038 04:14

Kulturreportaget i P1
Nelly Sachs: Natten och Nobelpriset

Kulturreportaget i P1

Play Episode Listen Later May 21, 2020 51:19


I vår är det 50 år sedan poeten och nobelpristagaren Nelly Sachs dog. Hur ska man läsa hennes dikter idag? Och vad gör dem alltjämt angelägna? Först vid 55 års ålder debuterade Nelly Sachs som poet, och tjugo år senare fick hon Nobelpriset i litteratur. Sina sista diktsamlingar skrev hon intagen på Beckomberga. Hon föddes i Berlin i en judisk familj. 1940 flydde hon från nazisternas Tyskland till Sverige. Hon skrev sina dikter i mörkret om natten för att inte väcka sin sjuka mamma, i ettan på Bergsunds strand i Stockholm, där de bodde tillsammans. Efter moderns död vistades hon långa tider på Beckomberga där hon skrev bland annat diktsamlingen Glödande gåtor. Hemmet hade för henne blivit en alltför otrygg plats då hon ansåg sig förföljd av nazistspiritistiska ligor. Hur ska man minnas henne idag? Och hur gick denna sena litterära karriär till? Katarina Wikars vänder och vrider på poeten Nelly Sachs liv med författaren Aris Fioretos, översättaren Margareta Holmqvist, som var hennes förtrogna och psykoanalytikern Daniel Frydman, som studerat hennes sjukjournaler. Ur arkivet: Margit Abenius, Bengt Holmqvist, Lenke Rothman och Nelly Sachs. Uppläsare: Eva-Lisa Lennartsson, Emil Almén, Ulla Sjöblom och Sofia Berg-Böhm. Detta är en P1 Dokumentär som sändes första gången 4/12 2016.

WDR 3 Gespräch am Samstag
Samstagsgespräch mit dem schwedischen Schriftsteller Aris Fioretos

WDR 3 Gespräch am Samstag

Play Episode Listen Later May 2, 2020 31:38


Der Schriftsteller ist bekannt für Romane, die von seinen Erfahrungen eines "trinationalen" Europäers geprägt sind. Über diese und über sein neues Buch über eine Flugpionierin spricht Michael Struck-Schloen mit ihm.

Lunch med Montelius
#182 – Därför är Aris med i Babel

Lunch med Montelius

Play Episode Listen Later Apr 30, 2020 50:38


Lunch med MonteliusSå var P O Enquist och detta vill du läsa. Aris Fioretos värjer sig i Babel och Meryl Streep välter internet. Dessutom: Gunilla och Martinas framtida yrken.

Literatur - SWR2 lesenswert
Reden wir über Bücher! Aktuelle Frühjahrstitel im Gespräch mit den Autorinnen und Autoren

Literatur - SWR2 lesenswert

Play Episode Listen Later Mar 15, 2020 54:44


Vier Gäste und jede Menge Gesprächsstoff: Mit Bernhard Pörksen erkunden wir die „Kunst des Miteinander-Redens“ und mit Aris Fioretos die Höhenflüge und Abstürze einer deutschen Flugpionierin. Mit Annette Pehnt sprechen wir über ihren Reiseroman, der von einem geheimnisvollen Land namens Khirtan erzählt, und Nora Gantenbrink stellt uns ihr Buch über ihren Hippie-Vater vor. Aktuelle Titel aus dem Bücherfrühling, diskutiert mit den Autorinnen und Autoren. Bernhard Pörksen/ Friedemann Schulz von Thun: Die Kunst des Miteinander-RedensHanser VerlagISBN 978-3-446-26590-5224 Seiten20 Euro(Prof. Bernhard Pörksen im Gespräch mit Anja Brockert)Buch der Woche: Aris Fioretos: Nelly B.s HerzHanser VerlagISBN 978-3-446-26560-8336 Seiten24 Euro (Aris Fioretos im Gespräch mit Anja Höfer) Annette Pehnt: Alles was Sie sehen ist neuPiper VerlagISBN: 978-3-492-07010-2192 Seiten18 Euro(Annette Pehnt im Gespräch mit Anja Brockert) Nora Gantenbrink: DadRowohlt Verlag978-3498025359240 Seiten20 Euro(Nora Gantenbrink im Gespräch mit Anja Höfer)

Literatur - SWR2 lesenswert
Aris Fioretos - Nelly B.s Herz

Literatur - SWR2 lesenswert

Play Episode Listen Later Mar 15, 2020 12:30


Ums Fliegen - und vor allem um den herrlichen Moment davor: um das Abheben geht es in diesem Roman: in ganz wörtlichem Sinn aber auch metaphorisch gesprochen. Nelly B. ist „Aviatikerin“, wie das früher so schön hieß, also Pilotin. Inspiriert ist diese Figur durch die Flugpionierin Melli Beese, die 1911 als erste Frau in Deutschland die Pilotenlizenz erwarb und die bei Berlin eine Flugschule gründete.Hanser VerlagISBN 978-3-446-26560-8336 Seiten24 Euro

Zeitfragen-Feature - Deutschlandfunk Kultur
Aris Fioretos über seinen neuen Roman "Nelly B.s Herz" - Kohlensäure im Blut

Zeitfragen-Feature - Deutschlandfunk Kultur

Play Episode Listen Later Mar 13, 2020 28:58


Das Herz steht im Mittelpunkt des neuen Romans von Aris Fioretos - das kranke und das verliebte Herz von Nelly B., die der ersten deutschen Pilotin Mellie Beese nachempfunden ist. Moderation: Dorothea Westphal www.deutschlandfunkkultur.de, Zeitfragen Hören bis: 19.01.2038 04:14 Direkter Link zur Audiodatei

WDR 2 Lesen
Buchtipp: Aris Fioretos - Nelly B.s Herz

WDR 2 Lesen

Play Episode Listen Later Feb 23, 2020 3:41


Buchtipp: Aris Fioretos - Nelly B.s Herz

52 beste Bücher
«Nelly B.s Herz» von Aris Fioretos

52 beste Bücher

Play Episode Listen Later Feb 23, 2020 42:35


Nicola Steiner spricht mit Aris Fioretos über seinen Roman «Nelly B.s Herz» und fragt, was ihn als Autor an der Konstruktion der Liebe zwischen zwei Frauen interessiert hat und was uns Lesenden Nellys Geschichte über Liebe, Freiheit und den Sinn des Lebens erzählen kann. Berlin in den 20er Jahren: Nelly Becker hat sich gerade von ihrem Mann getrennt, mit dem sie als erste Pilotin Deutschlands eine Flugschule betrieben hat. Nun aber darf sie nicht mehr fliegen – der Arzt hat ihr wegen eines Herzleidens verboten, ihren Traum weiter zu leben. Stattdessen arbeitet sie bei BMW und verkauft Motorräder. Als ihr dort die jüngere Irma über den Weg läuft, verliebt sie sich Hals über Kopf. Es entspinnt sich eine leidenschaftliche Liebe zwischen den beiden Frauen. Buchhinweis: Aris Fioretos. Nelly B.s Herz. Aus dem Schwedischen von Paul Berf. Hanser, 2020.

52 beste Bücher
52 Beste Bücher kompakt: Mit Aris Fioretos

52 beste Bücher

Play Episode Listen Later Feb 21, 2020 13:09


Nicola Steiner spricht mit dem schwedischen Schriftsteller Aris Fioretos über seinen aktuellen Roman «Nelly B.s Herz», über das Verbot der kulturellen Aneignung und darüber, was das Verliebtsein mit einem machen kann. Buchhinweis: Aris Fioretos. Nelly B.s Herz. Aus dem Schwedischen von Paul Berf. Hanser, 2020.

Bildningskomplexet
Lolita och rädslan för fiktionen – med Aris Fioretos

Bildningskomplexet

Play Episode Listen Later Jan 17, 2020 47:42


Dagens gäst är författaren Aris Fioretos, som 2007 översatte Vladimir Nabokovs roman Lolita. Lolita har sedan publiceringen 1955 rört upp många känslor. Kan man uppskatta ett verk som skildrar något förkastligt? Kan man uppskatta ett verk om konstnären är en klandervärd person? Relationen mellan form och innehåll, mellan verk och person är något som ständigt diskuteras. Om detta handlar dagens avsnitt med Aris Fioretos.Facebook: Bildningskomplexet Instagram: BildningskomplexetTwitter: @BenjaminElforsE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin 

Savannen
Savannen - Sanning

Savannen

Play Episode Listen Later Nov 25, 2019 42:39


Vi samtalar om sanning, lite hur som helst. Litteraturtips:Micromegas and other short fictions, René Voltaire (1752); Penguine 2002.Andarnas hus, Isabel Allende (1982); Norstedts 2017.Atlas, Aris Fioretos; Norstedts 2019.www.savannen.nu 

OBS
Lolita i betraktarens blick

OBS

Play Episode Listen Later Nov 20, 2019 9:53


Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i mars 2019. På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn. Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden. Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter nymfetten, som han kallar henne och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet. Hade jag gjort samma sak med Dolly, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948? Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter The Real Lolita. Relationen mellan verklighet och fiktion i Lolita är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen. Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet. Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman. Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig. Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas. När jag pratar om Lolita med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett? Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män. Men i den frågan frestade jag någon? ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära. I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, Off to the races lånar hon de berömda öppningsorden från Lolita: light of my life, fire of my loins. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i länder blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv. Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse. Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen Darling River, med undertiteln Doloresvariationer, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik. Jag stod borta; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten. En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad. Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man. Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till. Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser och han som ser henne. Hanna Johansson, kritiker Litteratur Sarah Weinman: The Real Lolita The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

OBS
Upprepningar 4: Dubbelgångaren går igen

OBS

Play Episode Listen Later Sep 5, 2019 10:36


Kopior, dubbletter och kloner har varit ett vanligt inslag i litteraturen sedan 1800-talet. Författaren Gabriella Håkansson funderar på varför dubbelgångaren nu går igen i samtida tv-serier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det här är en repris från 2018. En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är Dubbelgångaren. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten Arma människor 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur. Dubbelgångaren börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal och han slängs ut från festen. Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket. Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans Djävulsdrogen, och Mary Shelleys Frankenstein, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia. I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä Det kusliga använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen Sandmannen som exempel på just det kusliga något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden? För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna dra i smutsen och få sitt rykte svärtat om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes William Wilson där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare och i Vladimir Nabokovs Förtvivlan så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas. Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män. Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre. I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning. Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien True detective från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut? Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska True Detective. För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om True Detective gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka om och om igen. Gabriella Håkansson, författare Dubbelgångarlitteratur Fjodor Dostojevskij Dubbelgångaren, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004 Vladimir Nabokov Förtvivlan, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017 Edgar Allan Poe William Wilson, översatt av Erik Carlquist, i Edgar Allan Poe. Samlade noveller volym 1, H:ström, 2005 Mary Shelley Frankenstein eller den moderne Prometheus, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017 E.T.A. Hoffmann, Djävulsdrogen, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017 E.T.A. Hoffmann, Sandmannen, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001 Robert W. Chambers, Kungen i gult, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014 Sigmund Freud, Det kusliga, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien Samlade skrifter, av Sigmund Freud, volym XI Konst och litteratur, Natur&Kultur, 2007

Författarscenen
Durs Grünbein (Tyskland) i samtal med Aris Fioretos

Författarscenen

Play Episode Listen Later Jun 3, 2019 80:25


Läsning av Ulrika Wallenström. Tolkas från tyska till svenska av Elisabeth Geiger Poignant. Möt poeten, översättaren och essäisten Durs Grünbein, aktuell med "Åren på Zoo" (2018). Han har fått ett flertal priser för sina verk, bland annat Peter-Huchel-Preis, Georg-Büchner-Preis, Friedrich Nietzsche-Preis och Berliner Literaturpreis 2006. I april 2012 tilldelades han Tomas Tranströmer-priset. 2018 utkom både "Åren på zoo" och "Om snön", till svallande recensioner. Aris Fioretos och Durs Grünbein utkom 2012 tillsammans med boken "Avtalad tid. Samtal". Aris Fioretos är författare och översättare. Han har översatt bland andra Friedrich Hölderlin och Vladimir Nabokov till svenska. Fioretos har erhållit många priser och utmärkelser, senast Svenska Akademiens essäpris. Såväl "Den siste greken" (2009) som "Mary" (2015) nominerades till Augustpriset. I samarbete med Ersatz och Goethe-institutet. Från 16 januari 2019 Jingel: Lucas Brar

OBS
Lolita i betraktarens blick

OBS

Play Episode Listen Later Mar 20, 2019 9:49


Det finns flera kopplingar till verkligheten i Vladimir Nabokovs "Lolita". Romanen och fallet Sally Horner får kritikern Hanna Johansson att reflektera över att bli sedd och se sig själv utifrån. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. På det mest kända fotografiet av Sally Horner sitter hon på en gunga vars rep hon håller i sina båda händer. Hon har en ljus kortärmad klänning, vita tjocka sockor och lackskor. Hon ler, hon är solbränd, hon har några fräknar. Hon är elva men ser ut att vara äldre, nästan som en tonåring eller som en vuxen kvinna som har spökats ut till ett barn. Fotografiet är taget i Atlantic City sommaren 1948. Bakom kameran stod Frank Lasalle, hennes kidnappare och våldtäktsman som skulle komma att hålla henne fången i ytterligare tjugo månader efter att bilden togs, på en färd som skulle ta dem kors och tvärs genom USA med stopp på otaliga motell och husvagnsområden. i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman Om historien känns bekant från Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 är det inte en slump. Där drabbas den tolvåriga amerikanska flickan Dolores Haze av den högutbildade europén Humbert Humberts pedofila besatthet. Efter att han har gift sig med Dolores mamma som praktiskt nog strax därefter omkommer i en bilolycka tar han med sig henne på en febrig resa genom landet, kantad av övergrepp. Lolita är det smeknamn han ger sitt unga offer, sin nya styvdotter nymfetten, som han kallar henne och namnet har kommit att bli synonymt med det sexualiserade barnet. Hade jag gjort samma sak med Dolly, tänker Humbert Humbert mot romanens slut, som Frank Lasalle, en femtioårig mekaniker, gjort med elvaåriga Sally Horner 1948? Inspirerades alltså Nabokov av Sally Horners historia, är det hon som är Lolita? Denna lite grovhuggna fråga försökte författaren Sarah Weinman besvara i en bok från 2018, och bokens titel ger kanske en ledtråd om hennes syn på saken: den heter The Real Lolita. Relationen mellan verklighet och fiktion i Lolita är omskriven sedan tidigare. Dels i förhållande till romanens opålitlige berättare, dels med hänsyn till de verkliga händelser som då och då bryter igenom berättelsen. Kritikern Alexander Dolinin har diskuterat hur Nabokov använde sig av den sanna historien om Sally Horner, hur han placerade ut ledtrådar i texten innan denna mening dyker upp och bekräftar sambandet. Till exempel låter han Dick Schiller, den man Dolores gifter sig med efter att hon har flytt Humbert Humberts våld, vara mekaniker. Och i Humbert Humberts mun lägger han formuleringar i stort sett direkt kapade ur de tidningsnotiser om Sally och Lasalle som Nabokov läste medan han skrev sin roman. Dessutom, spekulerar Dolinin, måste särskilt en författare som Nabokov, så förtjust i anspelningar och allitterationer som han var, ha blivit överlycklig av duons likartat klingande namn Sally och Lasalle som ju påminner om sale, det franska ordet för smutsig. Men någon större gåta är det egentligen inte, förhållandet mellan den verkliga Sally Horner och den fiktiva Dolores Haze. Sally Horner var varken den första eller den sista att drabbas av ett öde som liknar Lolitas. När jag pratar om Lolita med andra kvinnor visar det sig nästan alltid att vi någon gång under läsningen har frågat oss själva: var jag som hon? Frestade jag någon när jag var i hennes ålder, med den förpubertala kropp jag avskydde så mycket, en kropp som varken tillhörde ett barn eller en kvinna, som kändes som en asymmetrisk hög av ben och fett? Det verkade otänkbart, och ändå visste vi ju att det inte alls var det. Jag minns när jag som sexåring fick höra talas om hur en flicka som hette Natasha Kampusch hade försvunnit i Österrike, och när jag som fjortonåring läste i tidningen att hon hade rymt efter åtta års fångenskap. Jag växte upp med en skräck för vita skåpbilar och främmande män. Men i den frågan frestade jag någon? ligger också en dold önskan. Att bli sedd av en man, att göra män galna, såldes in som existensens högsta syfte och finaste pris. Frestelsen framstod som så mystisk för att den var något att både befara och begära. I en av låtarna på Lana Del Reys första skiva, Off to the races lånar hon de berömda öppningsorden från Lolita: light of my life, fire of my loins. Eller i Aris Fioretos svenska översättning: ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Den dubbla betydelsen i länder blir som en illustration av denna brända jordens kärlekshistoria, där det enda som får Dolores att stanna hos sin styvfar är att han förstör hennes möjligheter till ett annat liv. Lana Del Reys låt är, som så många av hennes låtar, en berättelse om att vara galen, att vara förälskad, om att vara snygg, om att bli iakttagen; låtens jag beskriver sig själv sedd utifrån, i en vit bikini i en ljusblå simbassäng, i en röd klänning i ett rum av glas. Det är en berättelse om frestelsens frestelse. den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad Jag tänker ofta på Sara Stridsberg när jag lyssnar på Lana Del Rey, fascinationen inför en särskild version av Amerika som de delar, som de delar också med Nabokov. I romanen Darling River, med undertiteln Doloresvariationer, bearbetar hon Nabokovs nymfettgestalt och låter den ta olika skepnader: där finns Dolores Haze, där finns Lo som är döpt efter henne, där finns en aphona som utsätts för vetenskapliga experiment. Vid ett tillfälle talar Lo såhär: Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik. Jag stod borta; till och med när det är hennes egen röst vi hör är det som om hon såg sig själv från ett avstånd, precis som Lana Del Rey i den där låten. En vanlig reaktion hos den som blir utsatt för ett övergrepp är att avskärma sig från sin egen upplevelse, lämna kroppen; så kan man förstå det avståndet. Men kanske ringar det in något långt mer grundläggande än så: den komplexa, skräckblandade förtjusningen inför att bli betraktad. Det var genom Sarah Weinmans bok som jag lärde mig att Frank Lasalle tog den mest kända bilden av Sally Horner, och jag har inte kunnat sluta tänka på det. Jag hade utgått från att fotografiet var taget av en familjemedlem, ett möjligen iscensatt lyckligt barndomsminne, men ändå ett slags lyckligt barndomsminne, och inte en bild av konstruerad barnslighet regisserad av en besatt och våldsam man. Fotografiet är inte alls explicit. Det är inte som bilderna jag ofrivilligt har kommit att förknippa med Lolitas namn: bilderna av henne som en ung fresterska, bilden av Sue Lyon i Stanley Kubricks filmatisering som på filmaffischen suger förföriskt på en rubinröd klubba bakom hjärtformade solglasögon. I sitt arkiv hade paret Nabokov ett nummer av magasinet Cosmopolitan från 1960, där en fyrtiotreårig Zsa Zsa Gabor är utklädd till en Lolitafigur med nattlinne och ett äpple i handen. Lolitas namn och idén om det sexiga barnet är oskiljaktiga. Lolita är någon som vuxna kvinnor kan spökas ut till. Det är som om Sally Horner, också i detta avseende, har drabbats av Lolitas öde. Den fiktiva Dolores Haze är hågkommen för det smeknamn hon fick av en man som våldtog och rövade bort henne. Sally Horners namn kommer aldrig att nämnas utan Frank Lasalles. Och på den mest kända bilden av henne, den som vid första anblick tycks uttrycka sorgfri barndom, är det honom hon ser och han som ser henne. Hanna Johansson, kritiker   Litteratur Sarah Weinman: The Real Lolita The Kidnapping of Sally Horner and the Novel That Scandalized the World. Harper Collins, 2018.

socialt självmord eller kärlekens samtal
aris fioretos är i sitt privata jag

socialt självmord eller kärlekens samtal

Play Episode Listen Later Feb 13, 2019 56:45


socialt självmord eller kärlekens samtal (sveriges enda renodlade podcast om roland barthes) avsnitt 2: aris fioretos är i sitt privata jag. av och med elis monteverde burrau och alicia hansen. jingel av rebecka rolfart, klippning av hanne poulsen. Support this show http://supporter.acast.com/socialtsjalvmordellerkarlekenssamtal. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

PP3
Lolita, the fuckening och dödsbo-garn

PP3

Play Episode Listen Later Sep 25, 2018 88:54


Författaren Aris Fioretos kommer och berättar om Lolita fenomenet, boken och storyn bakom. Vi avhandlar också hur Sara ska få tag på garn och The Fuckening: när en bra dag går helt åt helvete.

Bokmässepodden
Aris Fioretos

Bokmässepodden

Play Episode Listen Later Sep 24, 2018 40:05


Aris är en prisbelönt författare, bl.a. har han två gånger blivit tilldelad Sveriges radios romanpris, för ”Den siste greken” och ”Mary”. Vi pratar om språket, litteraturens unikhet, efterkrigstiden och mycket mer. Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik: Maria Eggeling

sveriges aris bok litteratur aris fioretos bcker bokmssan bibliotekarie skrivarpodden sknlitteratur
Lundströms Bokradio
Marie-Louise Ekmans dagbok och Aris Fioretos kolsyrekärlek

Lundströms Bokradio

Play Episode Listen Later Sep 15, 2018 41:35


Dagboksanteckningar från en sjukbädd, fundamentet för ett äktenskap och nyförälskelsens flygande fas, är ämnena i veckans Lundströms Bokradio. I Lundströms Bokradio denna vecka medverkar konstnären, filmaren, författaren och före detta Dramatenchefen Marie-Louise Ekman aktuell med boken Få se om hundarna är snälla i kväll dagboksanteckningar från en sjukhusvistelse den 7:e november 2011 till den 9:e mars 2012. Den sjuke är skådespelaren Gösta Ekman, hennes partner sedan trettio år. En vuxen, tillåtande kärlek som inte fegar ur inför någon av sjukdomstidens brutala kroppsliga moment. Vi har också träffat författaren Aris Fioretos som skrivit boken Nelly B:s hjärta, en bok om de hålrum som kan uppstå i ett äktenskap och som till slut inte går att ignorera. Och om förälskelsens kolsyrelika bubblor när Nelly B träffar den fjorton år yngre Irma. Men det är också en bok om en av flygets kvinnliga pionjärer och utspelas i Berlin på 20-talet  Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström 

OBS
Den manlige dubbelgångaren går igen

OBS

Play Episode Listen Later Sep 12, 2018 10:43


Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är Dubbelgångaren. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten Arma människor 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur. Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Dubbelgångaren börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal och han slängs ut från festen. Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket. Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans Djävulsdrogen, och Mary Shelleys Frankenstein, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia. I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä Det kusliga använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen Sandmannen som exempel på just det kusliga något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden? I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna dra i smutsen och få sitt rykte svärtat om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes William Wilson där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare och i Vladimir Nabokovs Förtvivlan så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas. Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män. Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre. I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning. För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien True detective från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut? Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska True Detective. För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om True Detective gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka om och om igen. Gabriella Håkansson, författare   Dubbelgångarlitteratur Fjodor Dostojevskij Dubbelgångaren, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004 Vladimir Nabokov Förtvivlan, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017 Edgar Allan Poe William Wilson, översatt av Erik Carlquist, i Edgar Allan Poe. Samlade noveller volym 1, H:ström, 2005 Mary Shelley Frankenstein eller den moderne Prometheus, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017 E.T.A. Hoffmann, Djävulsdrogen, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017 E.T.A. Hoffmann, Sandmannen, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001 Robert W. Chambers, Kungen i gult, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014 Sigmund Freud, Det kusliga, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien Samlade skrifter, av Sigmund Freud, volym XI Konst och litteratur, Natur&Kultur, 2007

OBS
Existentialismens gyllene fras

OBS

Play Episode Listen Later Sep 10, 2018 11:24


Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Filosofihistorien är full av ögonblick tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen Det kritiska ögonblicket. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas analytisk, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas kontinental, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen genom sina elegant halvslutna ögon, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans charmige gamle skolkamrat från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok Existentialisterna som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ögonblick för ögonblick, i den värld vi alltid redan är inkastade i. Till sakerna själva!, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. Du förstår, om du är fenomenolog, lär Aron ha sagt, kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi! Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motviljadet kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppningen film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta. Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det Le Deuxième Sexe kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i Det andra könet, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens kvinnan? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet Man föds inte till kvinna, man blir det existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till naturliga kvinnor eller män med naturliga begär. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar alltså upprepar begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja  Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av Det andra könet från 1953: One is not born, but rather becomes a woman. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: One is not born, but rather becomes woman. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln a (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet det jag inte kan ändra på men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna givenhet. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande. I Det andra könet, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola   Litteratur Simone de Beauvoir, Le Deuxième Sexe, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, Det andra könet, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, Sex and Gender in Simone de Beauvoirs Second Sex, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., On ne naît pas femme: on le devient The Life of a Sentence (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, One is Not Born a Woman, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Författarscenen
Grannar

Författarscenen

Play Episode Listen Later Aug 18, 2017 81:24


Nio författare, internationella som svenska, och en konstnär medverkar i projektet Grannar - en serie med nio noveller samlade i en box. Möt en handfull av de medverkande, i ett fritt virvlande samtal kring projektet och dess tema. Vad är grannar, är det främling, vän eller fiende? Medverkande: Kjell Westö, Elsie Johansson, Aris Fioretos, Augustin Erba, Karin Mamma Andersson och Josefine Klougart. Samtalet leds av författaren Augustin Erba. Uppläsning: Ingemar Fasth. Övriga medverkande i projektet: Lydia Davis, Merethe Lindström, Lars Norén och Kim Thúy.

samtalet nio uppl lydia davis grannar kim th lars nor aris fioretos elsie johansson josefine klougart augustin erba karin mamma andersson merethe lindstr
Kulturreportaget i P1
Punken 40 år

Kulturreportaget i P1

Play Episode Listen Later May 9, 2017 26:51


En söndagkväll för ganska precis 40 år sedan på Jarlateatern i Stockholm sattes den svenska punkvågen i rullning. Några år senare hade den lagt sig. Men hur har idealen förvaltats i konsten efter det? Det var den 15 maj 1977 som det amerikanska bandet Ramones ställde sig på Jarlateaterns scen i Stockholm en konsert som slutade med att teatersalongens stolar rycktes loss och kastades upp på scenen och 500 svenska punkare föddes i ett slag. I alla fall är det så det har beskrivits av somliga som var där. Men på några korta intensiva år hade det mesta sedan blåst över. Men musiken hade ett enormt inflytande och gör-det-själv-inställningen som var en av punkens viktigaste artistiska credon spred sig till sist långt utanför treackordsmusiken. Gunnar Bolin har träffat två konstnärer från olika fält som båda påverkades starkt av punken och den efterföljande new waven, författaren Aris Fioretos och kompositören Marie Samuelsson. Fioretos var i sin ungdom redaktör för punktidningen, eller fanzinet som man sade, Noncha allt! Och Samuelsson spelade i bandet Elegi. Gunnar Bolin gunnar.bolin@sverigesradio.se

Bildningspodden
#53 Weimarrepubliken

Bildningspodden

Play Episode Listen Later Mar 29, 2017 67:11


Kabaréer, ett blomstrande kulturliv och en radikal syn på könsroller och sexualitet. Men också nervositet, politiska spänningar och brutala mord. Tiden mellan första världskriget och Hitlers maktövertagande, den så kallade Weimarrepubliken, är en av de mest omvälvande perioderna i Tysklands historia. Tiden odlade ett makalöst kreativt kulturliv, men var också perioden som banade väg för en av världshistoriens värsta regimer. Hur ska man förstå den här epoken i Tysklands och Europas historia? Vad kan arkitekturskolan Bauhaus, den expressionistiska bildkonsten, Brechts och Weills Tolvskillingsopera, Fritz Langs filmer och annan epokgörande konst från Weimaråren säga om det samtida politiska skeendet? Fanns det någonsin ett alternativ till Hitler och nazismen? Och hur romantiserat är egentligen det bohemiska kabarélivet? Veckans gäster är Stefan Jonsson och Aris Fioretos. Stefan Jonsson är professor i etnicitet vid Linköpings universitet och har bland annat forskat om demokrati och "massornas" kulturhistoria. Aris Fioretos är författare och professor i estetik vid Södertörns högskola, där han bland annat ger en kurs om Weimarrepubliken. Båda är verksamma som kritiker i Dagens Nyheter. Bildningspodden - en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet.

Litradio
Aris Fioretos & Durs Grünbein: "Mary" und mehr

Litradio

Play Episode Listen Later Mar 9, 2017 65:43


Nachdem er in seinem Buch "Der letzte Grieche" bereits seinem Vater ein Denkmal gesetzt hat, das Denkmal für einen Mann, der mit 19 Jahren vom Süden Europas nach Schweden ging, kehrt Fioretos literarisch erneut nach Griechenland zurück. Die Ich-Erzählerin Mary gerät 1973 in die Mühlen der griechischen Geschichte, als an der Technischen Universität Athen Studierendenrevolten ausbrechen. Der Anfang vom Ende der Junta. Doch die schwangere Mary steigt in ein »falsches Taxi«, das sie nicht Nachhause bringt, sondern direkt in die Folterzellen der strauchelnden Militärdiktatur. Dort schweigt sie. Wenn Aris Fioretos (*1960) über sein neues Buch "Mary" und persönliche Bezüge zum Thema spricht, dann verfließen manchmal Realität und Fiktion. Der Lyriker Durs Grünbein (*1962) versucht im Gespräch den Motiven des Romans auf den Grund zu gehen. Und auch hier verschwindet dann manchmal die Grenze zwischen Biografie und Literatur; wenn Fioretos die Geschichte seines Vaters erzählt, dann weiß man im ersten Moment nicht, ob er aus dem Nähkästchen plaudert oder eine Romananalyse durchführt. Denn Fioretos Biografie liest sich selbst wie eine Fabel, ein europäischer Reisebericht. Aufgewachsen in Schweden, Sohn einer Österreicherin und eines Griechen, Studium in Frankreich und den USA, später unter anderem Lehrverpflichtungen in Deutschland, wo er heute lebt. Polyglott, grau meliert, schwedisch-griechisch-österreichische Dreifaltigkeit. Die Veranstaltung fand am 07.02.2017 im Literaturhaus Stuttgart statt. Aris Fioretos, Mary Aus dem Schwedischen von Paul Berf © Carl Hanser Verlag München 2016

P1 Dokumentär
Nelly Sachs: Natten och Nobelpriset

P1 Dokumentär

Play Episode Listen Later Dec 1, 2016 50:44


Vid 55 år debuterade hon som poet, tjugo år senare fick hon Nobelpriset i litteratur. Då var Nelly Sachs svårt psykiskt sjuk och levde periodvis på Beckomberga där hon skrev sina sista diktsamlingar. Nelly Sachs föddes I Tyskland I en judisk familj, men flydde till Sverige under andra världskriget 1940.Efter flykten skrev hon sina dikter  i mörkret om natten för att inte väcka sin sjuka mamma, där i ettan på Bergsundsstrand i Stockholm.Hur ska man minnas henne idag? Och hur gick denna sena litterära karriär till?Katarina Wikars vänder och vrider på poeten Nelly Sachs liv och verk tillsammans med bl.a. hennes översättare och förtrogna Margaretha Holmqvist, författaren Aris Fioretos och psykiatern Daniel Frydman.

Kulturreportaget i P1
Ett litet lexikon om romanen. Samtal med Aris Fioretos

Kulturreportaget i P1

Play Episode Listen Later Jun 8, 2016 14:20


P1 Kulturs Måns Hirschfeldt i samtal med författaren Aris Fioretos om hans essäbok "Vatten, gåshud" om romankonsten. Författare, forskare, professor i estetik vid Södertörns Högskola och för många av våra lyssnare säkert också bekant som vinnare av Sveriges Radios Romanpris. Inte bara i år för "Mary" utan också för "Den siste greken".Aris Fioretos debuterade som författare 1991 med "Delandets bok" och nu har han precis kommit med bok som heter "Vatten, gåshud" som inte är en roman men som handlar om "romanen" - det är "ett otal ord om romanen" som undertitel lyder.Läsaren färdas genom texten med hjälp av ett slags farkost som är ett 2500 år gammalt antikt kärl. P1 Kulturs programledare Måns Hirschfeldt i samtal med Aris Fioretos om hans essäbok "Vatten, gåshud" om romankonsten.Lyssna på hela onsdagens P1 Kultur med Måns Hirschfeldt här

Romanpriset
Vinnaren är korad! Aris Fioretos får Sveriges Radios Romanpris 2016 för Mary

Romanpriset

Play Episode Listen Later Mar 18, 2016 27:57


Följ med lyssnarjuryn när den på ett infernaliskt vis smygtassar upp för trappan hem till författaren och överöser honom med fanfar, plakett, blommor, pengar och ännu fler frågor om hans Mary. Författaren Aris Fioretos tilldelas Sveriges Radios Romanpris 2016 för romanen Mary. Lyssnarjuryns motivering: "För Mary, en roman som genom ett starkt och berörande språk skildrar kontrasten mellan systemets förtryck och den enskilda människans styrka och känslighet". Detta är andra gången Aris Fioretos vinner det ärofyllda priset. Som författare tillbringar man långa tider ensam. Även om man kan känna både jubel och jävlaranamma under arbetets gång, är den vanligaste känslan nog osäkerhet, säger Aris Fioretos och fortsätter: När boken äntligen är vattenkammad och klar måste den stå på egna ben. Den skrivande har underligt nog gjort sig själv överflödig. Fast vem vill inte att boken skall hamna i goda läsares händer? Få saker lugnar en lika mycket som ett pris. Och inget lika självklart som ett pris utdelat av något så utomordentligt som en jury bestående av läsare. För övrigt innebär ett pris nog också en bångstyrig uppmuntran att fortsätta till nästa bok och ensamhet, till nästa osäkerhet, säger Aris Fioretos.Missa inte när Romanprisets lyssnarjury diskuterade "Mary" av Aris Fioretos tidigare i veckan. Under våren sänds Mary även som radioföljetong i P1, alla 35 delar går även att höra på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play. Mary var även nominerad till Augustpriset 2015. Vinnaren av Romanpriset får, förutom äran och prisplaketten, 50 000 kronor.Den prisbelönta författaren Aris Fioretos debuterade 1991 med den prosalyriska Delandets bok. Därefter har han utgivit en rad prosaböcker och romaner, däribland Stockholm noir (2000) och Den siste greken (2009), som vann Sveriges Radios Romanpris 2010.Det var även för Den sista greken som Aris Fioretos tilldelades Gleerups litterära pris och nominerades till Augustpriset. Året därpå fick den tyska översättningen av boken Literaturpreis der SWR-Bestenliste.Fioretos har även översatt författare som Paul Auster och Vladimir Nabokov till svenska. 2010 var han Sommarvärd i Sommar i P1 och 2012 utkom prosaboken Halva solen.  Hans senaste roman Mary, som tilldelas Romanpriset för, utkom hösten 2015. Aris Fioretos kommer från Lund och är bosatt i Stockholm och Berlin.Sveriges Radios Romanpris instiftades 1993 och delas ut för tjugotredje året i rad. Prissumman på 50 000 kronor ska gå till "en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion". Det unika med priset är Lyssnarjuryn. Den förnyas varje år och består av bokläsande radiolyssnare i olika åldrar och med skiftande yrken som skrivit och anmält sitt intresse att vara med. Samtliga nominerade romaner till Sveriges Radios Romanpris 2016 var:  Gardet av Staffan Malmberg Mary av Aris Fioretos Masja av Carola Hansson Bära barnet hem av Cilla Naumann Linjen av Elise KarlssonI årets lyssnarjury satt Per-Olow Hedman, Anja Magnusson, Roger Svedberg, Henrik Gåverud, Ninni Skön, Emlan Wolke och Gunilla Gålne. Programledare: Jenny Teleman Reporter: Anna Tullberg Uppläsare: Hannes Meidal och Maria Salah Tekniker: Bengt Zetterman Producent: Maria Götselius

Romanpriset
Romanprisjuryn diskuterar bok 2: Mary av Aris Fioretos

Romanpriset

Play Episode Listen Later Mar 15, 2016 26:40


Dag 2. Anja steker fiktionsfisk, Roger blir rädd för boken, Henrik med och frågan dyker upp - kan det bli för mycket bra metaforer? Möt vår lyssnarjury. Här kan ni se en film med juryn (extern länk)De nominerade romanerna till Sveriges Radios Romanpris 2016  Gardet av Staffan Malmberg Mary av Aris Fioretos Masja av Carola Hansson Bära barnet hem av Cilla Naumann Linjen av Elise KarlssonI Lyssnarjuryn sitter Per-Olow Hedman, Anja Magnusson, Roger Svedberg, Henrik Gåverud, Ninni Skön, Emlan Wolke och Gunilla Gålne. Programledare: Jenny Teleman Reporter: Anna Tullberg Tekniker: Bengt Zetterman Producent: Maria GötseliusUppläsare: Hannes MeidalLyssnarjuryns diskussioner sänds varje dag i P1 Kultur den här veckan 14 - 19 mars. I lördagens upplaga av Lundströms Bokradio får årets vinnare ta emot prisplaketten, äran och 50 000 kronor.Möt skuggjuryn. Förra årets lyssnarjury poddar även om årets böcker

Lundströms Bokradio
Pappalitteraturen. Junot Diaz. Katitzi.

Lundströms Bokradio

Play Episode Listen Later Sep 22, 2012 43:18


Varför skriver alla om sin pappa? Författarna Johannes Anyuru och Åsa Linderborg gästar studion och pratar de senaste årens svenska böcker som handlar om pappor. Johannes Anyuru är höstaktuell med romanen En storm kom från paradiset medan Åsa Linderborgs succé Mig äger ingen som kom ut för fem år sedan snart ska bli film. Även Aleksander Motturi har skrivit en bok om sin pappa, Svindlarprästen, om en man som hamnade på löpsedlarna på 1980-talet, utpekad som bedragare i miljonklassen. Dessutom: Katarina Taikon är en av de viktigaste rösterna i svensk litteraturhistoria - hon har påverkat bilden av romer hos generationer av barn och unga genom böckerna om Katitzi. Nu kommer journalisten Lawen Mohtadi med en biografi om Taikon. Poeten Lotta Olsson släpper nytt, och läser själv ur sin alldeles färska diktsamling Himmel i hav. Och så träffar Marie Lundström en av sina absoluta favoritförfatatre, amerikanen Junot Diaz. De talar ut om machomän, en mörk barndom och hans nya novellsamling. Samt tar ett parti memory på en parkbänk. Första Bokcirkeln i höst startar lördag 6/10. Vi läser Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Den finns i pocket! Skaffa boken, börja läs! Till första träffen ska vi ha läst runt 70 sidor. Tips! Här är en lista på de böcker som nämns i tredje programmet: Pappaskildringar Johannes Anyuru, En storm kom från paradiset (2012) Åsa Linderborg, Mig äger ingen (2007) Aleksander Motturi, Svindlarprästen (2012) Aris Fioretos, Halva solen (2012) Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) Alex Schulman, Skynda att älska (2010) Diktuppläsning: Lotta Olsson, Himmel i hav (2012) Lawen Mohtadi, Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon (2012) Katarina Taikon, Katitzi-serien (1969 och framåt) Junot Diaz, This is how you lose her (2012), Oscar Waos korta förunderliga liv (2009)

Nya Vågen i Kulturradion
Att leva är att förlora terräng

Nya Vågen i Kulturradion

Play Episode Listen Later Apr 19, 2011 44:50


Lyckokulturens terrorepok är över. Pessimismen är det nya svarta. I år är det 100 år sedan århundradets nihilist, E.M. Cioran, föddes i Transsylvanien. Som barn spelade han fotboll med dödskallar, som vuxen skrev han stenhårda aforismer i böcker med titlar som Bitterhetens syllogismer. Nya Vågen handlar om pessimismen som livshållning. För ni vet väl att inget någonsin slutar bra? Vad vinner man på att meditera över det meningslösa? Varför är pessimister roligare än optimister? Och varför är det bara män som kan göra riktigt självömkande musik? I studion författarna Bodil Malmsten, Aris Fioretos och Åsa Grennvall, serietecknare och konstnär. Kulturpanelen gästas av konstnären Annèe Olofsson, aktuell med en utställning på Kulturhuset i Stockholm. Programledare Clara Törnvall Producent Sofia Olsson

Kulturradion: Kosmo

Kosmo har tema villkor. Det handlar om villkor för skapande och för överlevnad. På Judiska teatern i Stockholm pågår just nu den gestaltade utställningen Flykt och förvandling som handlar om Nelly Sachs liv och verk. Nelly Sachs föddes 1891 och växte upp och levde i Berlin tills hon var 49 år. På grund av nazisternas maktövertagande tvingades hon att fly sitt hemland och lyckades komma med ett av de sista civila planen till Sverige. I exilen utvecklade Nelly Sachs sitt poetiska språk och 1966 fick hon Nobelpriset i litteratur. Utställningen Flykt och förvandling skapades förra året på Judiska Museet i Berlin och initiativet till den togs av författaren Aris Fioretos, som också varit svenskt kulturråd i Berlin. Aris Fioretos har även skrivit en bok med samma titel, en rikt illustrerad bok, som kallas för bildbiografi och som nu ges ut. Anneli Dufva har träffat honom och Pia Forsgren som står för regin och scenografin på Judiska teatern i ett samtal om vad vår tid kan lära av Nelly Sachs levnadsöde. I dagarna kommer diktsamlingen Asylansökan skriven av den palestinska poeten Ghayath Almadhoun ut på svenska. Han tillhör den minoritet av palestinska flyktingar som kom till Syrien från Jordanien på 70-talet och som aldrig fått några medborgerliga rättigheter. De får inte äga hus eller mark, resa eller driva företag och de har inga giltiga pass. Ghayath Almadhoun som idag är 30 år växte själv upp i ett flyktingläger i Syrien. Men för två år sedan fick Ghayath Alamdhoun, trots avsaknad av pass, visum till Sverige för att delta i festivalen Baghdad café. Han bestämde sig då för att hoppa av och sökte asyl i Sverige. Marie Liljedahl har träffat honom. Frilansjournalisten Karine Mannerfelt har varit i Damaskus, Syriens huvudstad, där de flesta konstnärer i årtionden levt isolerade från resten av världen. Det har varit en strategi från den styrande al Assad-familjen att inte tillåta influenser utifrån, förutom från Sovjetunionen. All verklig opposition är fortfarande förbjuden i landet, men det finns vissa öppningar, i alla fall när det gäller kontakter med omvärlden. Abir Boukhari har öppnat galleriet All Art Now. All Art Now är snarare ett konstlaboratorium där syriska unga konstnärer får möjlighet att experimentera och där Abir Boukhari även hjälper dem att skapa internationella kontakter. Kosmo har också bett litteraturkritikern och vice rektor för Malmö högskola Ingrid Elam att fundera kring vad Nobelpriset i litteratur har för betydelse för den svenska identiteten. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Romanpriset
KR Sveriges Radios Romanprisgala höjdpunkterna! 2010-03-16 kl. 18.00

Romanpriset

Play Episode Listen Later Mar 16, 2010 44:20


Sveriges Radios Romanprisgala; valda höjdpunkter och pristagarintervju. Måndagen den 15 mars avslöjades 2010 års pristagare i en direktsänd gala från Berwaldhallen i Stockholm. Värdparet Roger Wilson och Johanna Koljonen ledde galan och här kommer nu en specialversion där programledarna för Sveriges Radios Romanpris, Elin Claeson och Anna Tullberg, presenterar några av höjdpunkterna och bjuder på en längre intervju med pristagaren Aris Fioretos.

Romanpriset
Romanprisgalan 20100315 Berwaldhallen 2010-03-15 kl. 21.00

Romanpriset

Play Episode Listen Later Mar 15, 2010 39:28


Vinnaren av Sveriges Radios Romanpris 2010 är Aris Fioretos med boken Den siste greken. På en gala i Berwaldhallen i Stockholm presenteras vinnaren, liksom lyssnarjuryn, romanprisredaktionen och tre av de nominerade författarna: Jerker Virdborg, Alexandra Coelho Ahndoril och Monika Fagerholm. Medverkar gör även pop-poeten Anna Järvinen, dock bortklippt i podversionen. Galavärdar: Johanna Koljonen och Roger Wilson.

Romanpriset
Sveriges Radios Romanpris 2010 del 3 2010-03-14 kl. 15.00

Romanpriset

Play Episode Listen Later Mar 14, 2010 42:53


Sveriges Radios Romanpris Del 3 OBS! NY version där lyssningen fungerar! De sju i Lyssnarjuryn diskuterar två av de nominerade romanerna - i detta program: Glitterscenen av Monika Fagerholm och Den siste greken av Aris Fioretos. I Lyssnarjuryn sitter: Mats Josephson, Annika Rosell, Jenny Sjöö Saers, Andrzej Szmal, Linus Åhlander, Jenny Almkvist, Sara Kolbäck. Redaktörer Elin Claeson och Anna Tullberg

Biblioteket
Aris Fioretos och Säsongspremiär för Bokcirkeln

Biblioteket

Play Episode Listen Later Oct 5, 2009 44:32


Biblio 20091005 Fioretos Bokcirkeln Buddenbrooks 1 Vi har träffat Aris Fioretos som har skrivit en av höstens bästa böcker "Den siste greken" en bok om Greklands historia från branden i Smyrna till 1960-talets gästarbetare. Vi pratade om ensamhet, mittpunkter och vitsen med att minnas det förflutna. Häng med Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider in i en runt hundra år gammal berättelse om sådant vi dras med också i vår tid: Lågkonjunktur, krisande äktenskap, inre slitningar, irrationella förälskelser.20 år efter Berlinmurens fall läser Bokcirkeln en tysk, tjock klassiker om en familjs förfall: Thomas Manns Buddenbrooks. Cirkelledare är Marie Lundström. Bokcirkeln är programmet som läser böckerna vi borde ha läst med författare alla borde få träffa. Häng med Jonas Karlsson, Helena Henschen och Göran Greider in i en runt hundra år gammal berättelse om sådant vi dras med också i vår tid: Lågkonjunktur, krisande äktenskap, inre slitningar, irrationella förälskelser.20 år efter Berlinmurens fall läser Bokcirkeln en tysk, tjock klassiker om en familjs förfall: Thomas Manns Buddenbrooks. En 25-årings debutroman från 1901, som starkt bidrog till att Thomas Mann fick nobelpriset 1929. Cirkelledare är Marie Lundström. Vi har också träffat Aris Fioretos som har skrivit en av höstens bästa böcker "Den siste greken" en bok om Greklands historia från branden i Smyrna till 1960-talets gästarbetare. Vi pratade om ensamhet, mittpunkter och vitsen med att minnas det förflutna. Programledare: Louise Epstein

Nordegren i P1
Aris Fioretos gäst hos Nordegren

Nordegren i P1

Play Episode Listen Later Sep 24, 2009 38:49


Författaren Aris Fioretos, aktuell med den kritikerrosade romanen Den siste greken, kommer till studion och kan förhoppningsvis även lära oss något om valet i Tyskland. Han är nämligen bosatt i Berlin. Vi fortsätter också utreda helikopterrånets tekniska aspekter. Idag berättar Christina Wejshammar vid Riksbankens avdelning för kontantförsörjning hur mycket sedlar egentligen väger. Och så blir det livemusik med operasångaren Rickard Söderberg, som på skivan Castrato Arias tolkat arior som gjordes kända av kastratsångare. Bisittare är idag Ella Petersson, programledare för det nyligen prisbelönta P2-programmet Såpoperastudion.