Podcasts about exemplen

I vårt mest kulturella avsnitt hittills ger vi oss i kast med att reda ut hur kulturen minns första världskriget. Och hur första världskriget påverkat kulturen. Och med ”kultur” menar vi alltifrån ”västerlandets civilisation” till ”Tv-spel och musik”. På en timme. Breda penseldrag utlovas!Oavsett kör Mattis igenom hur första världskriget påverkat vår syn på kriget som generell aktivitet. Exemplen blir alltifrån bildkonst, musik, brittisk minneskultur och ryskt historiebruk. Får vi höra Kultur i P1-gonggongen! Per är mer konkret och beskriver hur kriget skildrats i film och Tv-spel, samt hur han sett det skildras på plats i Australien. Slutsatsen: typ att kriget kastat en lång skugga som dock är mer subtil än dess uppföljares.Dessutom: extremt sorglig musik, tips om olika spel och filmer, oerhört breda penseldrag, halsbrytande generaliseringar, negativa bieffekter av att INTE minnas första världskriget, lingvistik, kärlek till Storbritannien (!), grimdark och mycket mer! Stötta oss på Patreon!Support till showen http://supporter.acast.com/krigshistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När nästan alla springer åt samma håll finns det alltid anledning att stanna till och syna sig själv. Exemplen från maoismen och metoo kan ses som varningar, skriver Henrik Höjer. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att bli anklagad för att lukta illa är ett angrepp som är svårt att försvara sig mot. Och det handlar om så mycket mer än doft. Anneli Jordahl sniffar upp exempel på luktförolämpningar mot makten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-12-22.De hade retat upp sig. När jag och min bästa vän klev in i omklädningsrummet till gympan märkte vi direkt en underlig stämning. Viskningar, flackande blickar. En av tjejerna sa: ”Det luktar.” Några höll för näsan: ”Usch, vad det stinker.”Vi blev mobbade i sjätte klass och det var djupt obehagligt, men vår lärare redde ut det hela. Det handlade inte om dålig lukt. Det kan jag intyga, åtminstone vad gäller min bästis. Snarare ville de få oss att förlora fotfästet. Minnet lever kvar och kanske var det den episoden som fått mig att ofta tänka på lukt och makt.Min kompis och jag tillhörde inte den lilla byskolans maktlösa. Vi var plugghästar och kom från trygga familjeförhållanden. Kompisens pappa hade till och med chefsposition. Kamraterna irriterade sig på vår duktighet, och de hårdmarkerade.Vanligtvis är det de som står över i hackordningen som - genom att markera en gräns och betona sitt överläge - tillskriver underordnade frånstötande lukt. Det är ett kraftfullt symboliskt vapen för att skapa och förstärka klassmässiga och etniska gränser.Exemplen är oändliga i verklighet och fiktion. I sitt banbrytande radioreportage Lort-Sverige från 1938 excellerade Ludvig Nordström i språklig uppfinningsrikedom vad gäller motbjudande dofter i de fattigas stugor på landsbygden. Elle-Marja i filmen Sameblod vill tvätta bort ”samelukten”. Hon tvingar lillasyster att bada bort det äckliga i iskallt smältvatten. ”Jag känner inget”, säger lillasystern och får svaret: ”Man känner den inte själv”.Smutsen finns i betraktarens öga, konstaterar socialantropologen Mary Douglas i sin klassiker Renhet och fara, från 1966. Kan smutsen finnas i den maktlöses öga? På sistone har jag, kanske med mobbningen i minne, noterat ett omvänt luktflöde. Hur den i socialt överläge tillskrivs en obehaglig lukt. Stank uppifrån och ner är sällsynt. Renlighet är ju historiskt sett kopplat till pengar och makt. När luktar makten? Känner du stanken från Enskilda banken. En slogan från 70-talets demonstrationer. Fast den handlade inte om människokroppar.Artisten Hans Caldaras memoartitel I betraktarens ögon låter som en hälsning till Mary Douglas. Han berättar om sin släkts historia och om uppväxten på 50-talet. Romer var förbjudna att stanna längre än tre veckor på varje plats. De levde i tältläger, som flyktingar i sitt eget land. På grund av svåra boendeförhållanden underkastade sig romerna rigorösa hygienvanor. De badade i sjöar och gick till badhus, i den mån de blev insläppta. Romerna ville hålla sjukdomar borta, men även i symbolisk mening ”skydda gruppen från moraliskt förfall och söndring”. Följden av det var att man såg icke-romer som orena. Med andra ord luktade svensken oangenämt.När jag läser Maya Angelous självbiografiska klassiker Jag vet varför burfågeln sjunger blir jag påmind om Caldaras. Romanen utspelar sig på trettiotalet och visar vilka roller svarta och vita hade i amerikanska södern efter slaveriets avskaffande. Angelo berättar ur barnets synvinkel om uppväxten hos mormor som drev en liten speceriaffär i ett fattigt område. De hade det ingalunda sämst, fast de flesta handlade på kredit. ”Du skall icke vara smutsig”, var mormoderns första budord. Gick barnen till sängs med smutsiga fötter fick de stryk. Det handlade om respektabilitet.I en central och betydelseladdad scen dyker det upp kringstrykande busungar i butiken. De är svårt märkta av fattigdom, men på grund av sin vita hudfärg tycker de sig ha rätt att förnedra den svarta affärsinnehavaren. En flicka ställer sig på händer och blottar sitt kön. Unga Marguerite är stum åskådare till hur den barska mormodern förvandlas till servil. Inombords kokar vreden och ur den maktlösa positionen fördömer hon inte det vidriga beteendet. Nej, övertrampet handlar om lort.”Smutsen på flickornas bomullsklänningar fortsatte på benen, fötterna armarna och i ansiktet, så att det såg ut som om de var gjutna i ett stycke. Det flottiga färglösa håret hängde ner ohjälpligt tovigt.” Marguerites skrik kom av sig ”de var ena smutsiga avskum till vita fattigdjävlar, men jag visste att jag var lika fången bakom scenen som skådespelarna därute var låsta i sina roller”.Luktforskaren Mats J Olsson, professor på Karolinska institutet, undersöker lukter kopplat till friskt och sjukt. Hur immunförsvarspåslag avger en doft som kan vara oangenäm. En läkare kan lukta sig till ifall någon är på väg att bli sjuk. Han kallar lukten en projektionsduk för känslor. ”Din älskade mormor doftar gott trots att hon röker.”Olsson beskriver hur kroppslukt, utöver en genetisk komponent, bestäms av kulturella faktorer. Det handlar om tvättmedel, parfymer, kryddor, alkohol och rökning. Och jag tänker på 70-talet och pratet om att hamna bredvid en vitlöksstinkande invandrare på en biograf. Nu äter alla vitlök så den nedsättande luktfiguren är borta. Jämfört med hörsel och visuell perception – är luktsinnet ett eftersatt område i forskningen. Det räknas till ”de lägre sinnena”.Varför är det särskilt förnedrande att förknippas med dålig lukt? Värre än att höra att man är elak och ful. Olssons svar är lakoniskt: ”Anklagelser om dålig lukt kan vara svåra att motbevisa”.Välbeställda kan i hög grad betala sig bort från vämjeliga odörer. Minns att jag fascinerat läste om en rik person som prenumererade på strumpor. Efter en användning kastades de. Jag påminns om strumporna när jag läser Valerie Kyeyune Backströms debutroman Ett nytt England, från 2020. I den dejtar en europeisk ung kvinna rika amerikaner. Hon ser framför sig en snabb ekonomisk karriär via giftermål. Författaren lägger ett doftspår genom romanen, som växlar mellan eggande och frånstötande.”Alla männen luktade tvål. Eller något renare, som om kroppsodörer inte fanns […] deras kroppar förblev obefläckade.”Ibland hjälper inte ens pengar. En självsäker man i skräddarsydd kostym stinker. Jagberättaren, vars enda kapital på köttmarknaden är ungdom och skönhet, fylls av förakt. ”Det spelade ingen roll att han duschade, tränade, dränkte sig i Tuscan Leather eller någon Roja Dove – gamlingdoften fanns där, smygande, som om den sipprade ur hans själva porer. Det var en söt doft, som en övermogen frukt, med en hjärtnot av förruttnelse i dess mitt.”Jag läser roat. Det är befriande när den i maktöverläge för en gångs skull tillskrivs dålig lukt. Och jag får erkänna att någon sorts skadeglädje infinner sig hos mig. De tysta och uttalade förolämpningarna förändrar inte maktbalansen. Strukturerna sitter inte i kroppslukten. Men luktförolämpningen kan kanske handla om en oro för att maktlösheten är på väg att förskjutas och öka. Förolämpningen blir en ventil. Och kanske var det just skadeglädje de kände, mina klasskamrater i sjätte klass. När de självgoda duktflickorna fick sig en symbolisk luktörfil.Anneli Jordahl, författare och skribent

Jag lyssnade på följande seminariet och vill dela ut den i podden :) Enjoy your listningen.A special thanks to Frihamns dagarna och Platzers seminarium. Läs mer här https://frihamnsdagarna.se/Seminariet finns även på Youtube om du vill titta på video https://www.youtube.com/watch?v=JMHGBKCUAOo&feature=youtu.be&ab_channel=Frihamnsdagarna2MEDVERKANDEMoa Sundberg (Urban Designer, Stadsbyggnadsförvaltningen, Helsingborgs Stad)Johan Olsson,(Arkitekt och creative director på Olsson Lyckefors som bland studerat tillfälliga platser i Sverige och internationellt)Marie Teike (Affärsutvecklare på Platzer)Sucad Omar (Projektledare för Street Games Göteborg, RF-SISU Västra Götaland, som verkar för att stimulera till inkluderande aktivitet)Mariah ben Salem Dynehäll (Moderator, VD för Stiftelsen Drivhuset Göteborg)INNEHÅLLInnan det gamla Eriksbergsvarvet skulle bli ett bostadsområde blev ytorna runt kranen under några år en konsertarena som gästades av Madonna, Rolling Stones och Michael Jackson. I Frihamnen har det byggts en bastu, skapats ett bad och anlagts en park. I Södra Änggården har Platzer, tillsammans med övriga aktörer i området, skapat Vulkano – ett upplevelsegalleri för att ge försmak av området innan det är färdigbyggt.Exemplen på hur kommuner, fastighetsägare och byggherrar skapat tillfälliga destinationer för att sätta en plats på kartan kan göras lång – både i Sverige och internationellt. En av de städer som arbetat mycket med tillfälliga platser är Helsingborg som nyligen stod värd för mässan H22.Platzer äger fastigheter i flera områden i Göteborg som är i stark utveckling och där tillfälliga destinationer kan vara viktiga för att få göteborgare och andra att upptäcka platsen. Men vad krävs för att lyckas? Vilka erfarenheter har gjorts i Sverige och runtom i världen? Vad efterfrågar de vi vill locka till platsen? Hur får vi till kopplingen mellan det tillfälliga och det som ska bli? Detta kommer vi att diskutera med en panel bestående av människor som själva arbetat med fenomenet, som studerat utländska exempel och som arbetar med att stimulera unga människor till aktivitet. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

För att beskriva vår tids ekonomiska system talar många om senkapitalismen. Katarina Bjärvall funderar på vad som gör dagens kapitalism till den sena kapitalismen, samt vad som väntar härnäst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag kan ha varit åtta nio år. En dag när jag och min familj kom hem hängde det en kasse på handtaget till ytterdörren och i kassen låg en Barbiedocka, en Ken, en Skipper och massor av kläder till dem. Detta guld, visserligen begagnat, hade lämnats av en rebellisk faster. För Barbie betraktades med misstänksamhet i min familj eftersom dockorna ja vad? Idag kan jag undra, men ett skäl var nog att de förmedlade osunda skönhetsideal. Ett annat var kanske att de var amerikanska. Och var det också för att de var produkter av kapitalismen? Nej knappast, det sa ingen. Ordet kapitalism var alldeles för politiskt laddat för användas i ett medelklasshem på 70-talet.I mitt minne är kapitalistisk inte en beskrivning utan en beskyllning. Ordet användes under 1900-talets sista decennier bara på 1 maj-demonstrationer och då i det led som tågade längst ut till vänster. Som ett mer neutralt uttryck fanns "den fria marknaden". Det har nu förändrats. På senare år har k-ordet tagit mark i sin neutrala betydelse: det system där kapital i olika former styr beteenden. Till och med professorer i nationalekonomi använder nu ordet när de med myndig basröst lyfter fram fördelarna med den modell som Karl-Bertil Jonsson försökte punktera med sin naiva givmildhet.När kapitalismen som begrepp har förlorat sin laddning har systemets kritiker fått hitta nya ord. Då har senkapitalism blivit det nya arga. Vad är det som definierar senkapitalismen? Vilka yrken exempelvis? Bitcoinspekulant, elbilskonstruktör och influerare förstås. Och Voijägare, alltså att samla ihop övergivet elskrot på nätterna. Mystery shopper, alltså att testa servicepersonal i skarpt läge genom att rya om varmare havremjölk. Och så det gamla hederliga lastbilschaufför, alltså att ratta runt prylar som någon köpare blivit besviken på och som därför ska tillbaka till en lagerhangar någonstans i vildmarken.Exemplen är inspirerade av Tommy Sundvalls serienovellsamling Äventyr i senkapitalismen. Men varje gång jag ser det ism-ordet, eller hör det, tänker jag: Varför sen? Är det en optimism, att snart slår denna kapitalistiska parentes över i något nytt och uppfriskande? Eller är det en pessimism, snart har kapitalismen kört slut på mänskligheten och då följer apokalypsen?Det sägs ju att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen, så vad är det som tyder på att denna -ism nu ska ha nått sitt sena stadium?Faktum är att senkapitalism inte alls är något nytt ord, en tysk ekonom vid namn Werner Sombart myntade det redan vid sekelskiftet 1900. Ett sextiotal år senare etablerades det av en annan tysk, Ernest Mandel, i hans bok Spät Kapitalismus, översatt till svenska på 1970-talet och utgiven i två mastiga band. Marxisten Mandel skriver redan i förordet att han beklagar att han inte har hittat något bättre ord senkapitalism refererar ju endast till kronologin och säger inget om hur sammansatt denna ism är. Men som nödbegrepp får det duga.Senkapitalismen kännetecknas enligt Mandel av att marknadsföring och krediter har fått fritt spelrum. Det leder, menar han, till internationalisering och centralisering av kapital, snabb teknologisk förnyelse och en expansion av servicesamhället. Och, som han också noterar, permanent upprustning, förgiftning av vatten och luft och förödd ekologisk balans. Samtidigt är de konkreta uttrycken av den senkapitalism Mandel tyckte sig se nästan rörande: Den privata skräddaren ersätts av masskonfektionsindustrin, skomakaren ersätts av skoaffärernas och skofabrikernas reparationsavdelning och tjänsteflickan eller städfrun av dammsugare, tvättmaskiner och diskmaskiner. Bra grejer ju! Lättare liv inte bara för de rika utan för alla, inte bara för män utan för kvinnor. Inte konstigt att senkapitalismen blev hegemonisk.Mandel skriver också, med symtomatiskt marxistiskt språkbruk, att varje enskild senkapitalist betraktar alla proletärer som potentiella konsumenter. Och det är där det syns att tiden har sprungit ifrån begreppet senkapitalism.För dagens starkaste kapitalägare, de digitala stormakterna, betraktar inte längre massan av människor som konsumenter utan som råvara. Det visar amerikanska Shoshana Zuboff i sin bok Övervakningskapitalismen. Hon beskriver hur de digitala jätteföretagen lägger beslag på alla former av mänskliga erfarenheter och säljer dem vidare till företag som vill förutse och styra människors beteenden. Detta har lett till en koncentration av rikedom, kunskap och makt som har höjt sig över allt demokratiskt grundat beslutsfattande.Övervakningskapitalismen är med andra ord luften vi andas, genom datorer, mobiler och surfplattor, genom övervakningskameror, smarta hem och sakernas internet.Och genom snedsprång som den uppkopplade dockan Cayla. Hon var en kommersiell succé 2014 och hon var något annat än barbiedockorna i kassen på ytterdörren hemma hos mig. Genom sin uppkoppling kunde hon tala med den som lekte med henne. Men det hon hörde barnet säga såldes också som rådata till marknadsföringsindustrin och bland det hon själv sa till barnet fanns köpta reklambudskap från till exempel Disney. När det dessutom avslöjades att vilken hacker som helst kunde bryta sig in i tekniken och lyssna på barnet floppade den. Idag ställs Cayla ut på det digitala Museum of failure, misslyckandets museum.Zuboff skriver om övervakning, men digitaliseringen har också andra skadeverkningar, till exempel på vår hälsa. Detta är något som tänkande människor har anat i ett par årtionden men som forskning först på senare tid har kunnat belägga. Nu vet man att överanvändning av digitala medier är en viktig orsak till att allt barn och unga drabbas av olika former av psykisk ohälsa. Bland annat eftersom de inte får tid att sova. "Vi konkurrerar med sömnen och vi vinner", som Reed Hastings, Netflix vd och medgrundare, har sagt.Så varför vinner inte sömnen, människans kanske allra mest grundläggande behov? Varför verkar de kritiker som kämpar mot den digitala kapitalismen vara chanslösa? Därför att kampen förs enligt kapitalismens spelregler, där pengar trumfar etik och där de som avtäcker dessa strukturer är dömda att förlora just eftersom de visar upp teknikens överlägsna styrka. Ett moment 22.Det handlar alltså inte bara om att övervaka människan utan om att kapa henne. Övervakningskapitalism blir följaktligen ett alltför smalt ord för att beteckna vår tid. Så vad ska vi kalla den? Den digitala stormaktstiden vore nog det mest rättvisande men det är för långt. Så kanske är senkapitalism ändå det minst dåliga alternativet. Man kan ju stava det med z om man vill, zenkapitalism, för att visa hur kapitalet genom meditationsappar försöker tjäna pengar även på vårt alltmer förtryckta behov av att komma till ro. Eller så kan man stava det med sc scenkapitalism, för att visa att vi lever våra liv på en digital scen för alla att ta del av.Men vad kommer då efter senkapitalismen? Ja, det måste väl bli sistkapitalismen. Då när vi alla har ett chip inopererat som gör att kapitaliserade upplevelser och erfarenheter spelas upp inuti våra kroppar och själar. Då behöver inget barn leka med något så primitivt som dockor, uppkopplade eller inte, det räcker att barnet känner en tillstymmelse till leklust så händer leken inom henne. Och då har hon och vi alla blivit marionettdockor som dinglar i de digitala strängarna.Katarina Bjärvall, författare och journalist

Nämen halli hallonbåt, kära lyssnare!Ännu en torsdag är kommen och Ytspänning bjuder er på ögonbrynets historia! Häng med på Dr. Kaspersens resa genom årtiondena, där brynet bytt form och skepnad från buskiga och tjocka till smala och skarpa, för att sedan leta sig vidare mot nya ideal. Hör oss också avhandla en mytomspunnen relation, den mellan heterokvinnor och bögar. Exemplen är många på homosexuella män som har det där lilla extra starka bandet till sina mödrar och till "sina" faghags. Liksom det finns flera exempel på ikoniska kvinnor -som Greta Garbo, Marlene Dietrich och Zarah Leander- vilka på många sätt behållt sin ställning tack vare bögarnas aldrig sinande kärlek. Vad är det med detta fenomen egentligen?Varmt välkomna in i den varma och mysiga bubbla vi kallar Ytspänning!XOXO/ Aleksa och Kristian See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Pga tekniska problem spelades de första minuterna av predikan inte in. Bibelhänvinsingar - Apostlagärningarna 10:34-36; 13:52; 14:14-15; 15:7-9; 16:13-15; 17:1-4; 26:25-29 - Romarbrevet 10:12-13 Till eftetanke - Vad väcker orden om att leva på marginalen för tankar hos dig? - Hur påverkas du av bilden av att Jesus är centrum och inte periferi? Något att leva livet utifrån och låta det hjälpa till att justera val och beslut? - Exemplen från Apg lyfte olika delar som centrala för de första kristna: Om mottagande av Jesus, att se mer av vad det betyder efterhand, hur det förändrar synen på andra, leder till utgivande och viljan att vara med och förmedla Jesus till andra, hur olika de troende är, modet och glädjen att alla behöver få höra oavsett status, ödmjukheten inför att det är Anden som gör under och att det inte är ett tecken på den troendes förträfflighet eller styrka... Var det något särskilt som blev extra viktigt för dig? - Be om det som Apg 13:52 säger: Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

Nytt avsnitt ute av podden Coach meet Coach.Detta är ett specialavsnitt som behandlar samspelet mellan Head Coach och Ass Coach. Magnus Edlund, mångårig fotbollstränare med stor erfarenhet av att jobba som Ass Coach gästar podden och vi intervjuar varandra om våra erfarenheter i detta ämne.Vad är viktigt för att samarbetet skall fungera optimalt, hur kan man göra varandra bättre, hur ser man på varandras roller och vad finns det för fallgropar och potentiella hotbilder är exempel som diskuteras i detta avsnitt av Coach meet Coach. Exemplen är mycket idrottsrelaterade men kan säkert också överföras på näringslivet i samspelet mellan en VD och en vice VD.God lyssning !

Att bli anklagad för att lukta illa är ett angrepp som är svårt att försvara sig mot. Och det handlar om så mycket mer än doft. Anneli Jordahl sniffar upp exempel på luktförolämpningar mot makten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. De hade retat upp sig. När jag och min bästa vän klev in i omklädningsrummet till gympan märkte vi direkt en underlig stämning. Viskningar, flackande blickar. En av tjejerna sa: Det luktar. Några höll för näsan: Usch, vad det stinker. Vi blev mobbade i sjätte klass och det var djupt obehagligt, men vår lärare redde ut det hela. Det handlade inte om dålig lukt. Det kan jag intyga, åtminstone vad gäller min bästis. Snarare ville de få oss att förlora fotfästet. Minnet lever kvar och kanske var det den episoden som fått mig att ofta tänka på lukt och makt. Min kompis och jag tillhörde inte den lilla byskolans maktlösa. Vi var plugghästar och kom från trygga familjeförhållanden. Kompisens pappa hade till och med chefsposition. Kamraterna irriterade sig på vår duktighet, och de hårdmarkerade. Vanligtvis är det de som står över i hackordningen som - genom att markera en gräns och betona sitt överläge - tillskriver underordnade frånstötande lukt. Det är ett kraftfullt symboliskt vapen för att skapa och förstärka klassmässiga och etniska gränser. Exemplen är oändliga i verklighet och fiktion. I sitt banbrytande radioreportage Lort-Sverige från 1938 excellerade Ludvig Nordström i språklig uppfinningsrikedom vad gäller motbjudande dofter i de fattigas stugor på landsbygden. Elle-Marja i filmen Sameblod vill tvätta bort samelukten. Hon tvingar lillasyster att bada bort det äckliga i iskallt smältvatten. Jag känner inget, säger lillasystern och får svaret: Man känner den inte själv. Smutsen finns i betraktarens öga, konstaterar socialantropologen Mary Douglas i sin klassiker Renhet och fara, från 1966. Kan smutsen finnas i den maktlöses öga? På sistone har jag, kanske med mobbningen i minne, noterat ett omvänt luktflöde. Hur den i socialt överläge tillskrivs en obehaglig lukt. Stank uppifrån och ner är sällsynt. Renlighet är ju historiskt sett kopplat till pengar och makt. När luktar makten? Känner du stanken från Enskilda banken. En slogan från 70-talets demonstrationer. Fast den handlade inte om människokroppar. Artisten Hans Caldaras memoartitel I betraktarens ögon låter som en hälsning till Mary Douglas. Han berättar om sin släkts historia och om uppväxten på 50-talet. Romer var förbjudna att stanna längre än tre veckor på varje plats. De levde i tältläger, som flyktingar i sitt eget land. På grund av svåra boendeförhållanden underkastade sig romerna rigorösa hygienvanor. De badade i sjöar och gick till badhus, i den mån de blev insläppta. Romerna ville hålla sjukdomar borta, men även i symbolisk mening skydda gruppen från moraliskt förfall och söndring. Följden av det var att man såg icke-romer som orena. Med andra ord luktade svensken oangenämt. När jag läser Maya Angelous självbiografiska klassiker Jag vet varför burfågeln sjunger blir jag påmind om Caldaras.  Romanen utspelar sig på trettiotalet och visar vilka roller svarta och vita hade i amerikanska södern efter slaveriets avskaffande. Angelo berättar ur barnets synvinkel om uppväxten hos mormor som drev en liten speceriaffär i ett fattigt område. De hade det ingalunda sämst, fast de flesta handlade på kredit. Du skall icke vara smutsig, var mormoderns första budord. Gick barnen till sängs med smutsiga fötter fick de stryk. Det handlade om respektabilitet. I en central och betydelseladdad scen dyker det upp kringstrykande busungar i butiken. De är svårt märkta av fattigdom, men på grund av sin vita hudfärg tycker de sig ha rätt att förnedra den svarta affärsinnehavaren. En flicka ställer sig på händer och blottar sitt kön.  Unga Marguerite är stum åskådare till hur den barska mormodern förvandlas till servil. Inombords kokar vreden och ur den maktlösa positionen fördömer hon inte det vidriga beteendet. Nej, övertrampet handlar om lort. Smutsen på flickornas bomullsklänningar fortsatte på benen, fötterna armarna och i ansiktet, så att det såg ut som om de var gjutna i ett stycke. Det flottiga färglösa håret hängde ner ohjälpligt tovigt. Marguerites skrik kom av sig de var ena smutsiga avskum till vita fattigdjävlar, men jag visste att jag var lika fången bakom scenen som skådespelarna därute var låsta i sina roller. Luktforskaren Mats J Olsson, professor på Karolinska institutet, undersöker lukter kopplat till friskt och sjukt. Hur immunförsvarspåslag avger en doft som kan vara oangenäm. En läkare kan lukta sig till ifall någon är på väg att bli sjuk. Han kallar lukten en projektionsduk för känslor. Din älskade mormor doftar gott trots att hon röker. Olsson beskriver hur kroppslukt, utöver en genetisk komponent, bestäms av kulturella faktorer. Det handlar om tvättmedel, parfymer, kryddor, alkohol och rökning. Och jag tänker på 70-talet och pratet om att hamna bredvid en vitlöksstinkande invandrare på en biograf. Nu äter alla vitlök så den nedsättande luktfiguren är borta. Jämfört med hörsel och visuell perception är luktsinnet ett eftersatt område i forskningen. Det räknas till de lägre sinnena. Varför är det särskilt förnedrande att förknippas med dålig lukt? Värre än att höra att man är elak och ful. Olssons svar är lakoniskt: Anklagelser om dålig lukt kan vara svåra att motbevisa. Välbeställda kan i hög grad betala sig bort från vämjeliga odörer. Minns att jag fascinerat läste om en rik person som prenumererade på strumpor. Efter en användning kastades de. Jag påminns om strumporna när jag läser Valerie Kyeyune Backströms debutroman Ett nytt England, från 2020. I den dejtar en europeisk ung kvinna rika amerikaner. Hon ser framför sig en snabb ekonomisk karriär via giftermål. Författaren lägger ett doftspår genom romanen, som växlar mellan eggande och frånstötande. Alla männen luktade tvål. Eller något renare, som om kroppsodörer inte fanns [] deras kroppar förblev obefläckade. Ibland hjälper inte ens pengar. En självsäker man i skräddarsydd kostym stinker. Jagberättaren, vars enda kapital på köttmarknaden är ungdom och skönhet, fylls av förakt. Det spelade ingen roll att han duschade, tränade, dränkte sig i Tuscan Leather eller någon Roja Dove gamlingdoften fanns där, smygande, som om den sipprade ur hans själva porer. Det var en söt doft, som en övermogen frukt, med en hjärtnot av förruttnelse i dess mitt. Jag läser roat. Det är befriande när den i maktöverläge för en gångs skull tillskrivs dålig lukt. Och jag får erkänna att någon sorts skadeglädje infinner sig hos mig. De tysta och uttalade förolämpningarna förändrar inte maktbalansen. Strukturerna sitter inte i kroppslukten. Men luktförolämpningen kan kanske handla om en oro för att maktlösheten är på väg att förskjutas och öka. Förolämpningen blir en ventil. Och kanske var det just skadeglädje de kände, mina klasskamrater i sjätte klass. När de självgoda duktflickorna fick sig en symbolisk luktörfil. Anneli Jordahl, författare och skribent

Författarna Malin Haawind, Estrid Holm och Marie Lundström pratar om städböcker och om skrubbandet och dammandet i litteraturen. Skönlitterära skildringar av städning finns det många och lyssnarna har bistått med mängder av tips med sina favoritrader om städning. Exemplen ur skönlitteraturen i programmet är många! Vi ber att försöka få återkomma med "hela listan" nästa vecka! Här är några i alla fall: Satans skit av Malin Haawind Städa av Estrid Holm och Lotta Kühlhorn Konsten att städa av Marie Kondo Tid att städa av Fanny Ambjörnsson Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort av Eric Rosén Att ringa Clara av Anna Schulze Kulla Gulla av Martha Sandwall-Bergström Min kamp av Karl Ove Knausgård Vardagar av Ulf Lundell Äktenskapsfrågan av Sonja Åkesson En dramatikers dagbok av Lars Norén Maj-trilogin av Kristina Sandberg Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf Ett moln i byxor av Vladimir Majakovskij Kärlek och uppror av Eeva Kilpi Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström I redaktionen: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson (producent)

När det självklara inte längre är självklart råder fördumning, vilket får sägas vara det absoluta tillståndet i Sverige idag. Exemplen är många, och vi dyker ned i det hela utan rädsla för att bli skitiga under naglarna.NyheterVad talar Sverige om just nu? Vi kollar in den mest delade nyheten och märker att det handlar om... en bitande krokodil!Kronan fortsätter falla mot dollarn och euron. Vad är det som sker och är det medvetet?Margot Wallström skakade inte hand med Irans utrikesminister. Rätt eller fel? Sverige kan inte utvisa islamister, eller är det bara politisk ovilja?Säkerhetsbranschen behöver anställa över 4000 nya väktare och ordningsvakterEmmaboda kommun betalar 45 000 till Özz Nujen för kostnadsfri föreläsning, trots att kommunen har ett underskott på 20 miljoner.Tema: Den stora fördumningenMed utgångspunkt i genuspedagogiken tittar vi närmare på fördumningen av samhället. Exemplen står som spön i backen och frågan är om vi ser någon ljusning. Eller är kanske fördumningen positiv för oss som vill bygga ett alternativ till det etablerade samhället?Med Eva-Marie Olsson, Dan Eriksson och Magnus Söderman

Skådespelaren Dick Idman sommarpratar om smått och gott som hörts ur barns munnar. Exemplen är hämtade ur hans egen barndom, hans egna barns och andra barns barndom. Vi får bland annat träffa Idmans egna fantasikompisar, två fullvuxna män vid namn Carl Berton Sexton och Johan Billy. Men också lite närhistoria och -politik ryms med i dråpligheterna - ja, till och med lite genusdebatt, sådär ur en femårings synvinkel. Red. Heidi Grandell-Sonck

Calle Norlén: Rör inte det korrekta. Helena von Zweigbergk: Unga, rädda oss! Jonathan Lindström: Det våras för lumpen. Calle Norlén: Rör inte det korrekta.Public Service och en andra seriösa media har hittills präglats av väl genomarbetade journalistik och ett korrekt tilltal. Men det snabbt växande utbudet av poddar har skapat en ny kultur, ett nytt tilltal, där annars seriösa journalister förväntas vara mer "personliga", småskvallra lite och gärna klämma in ett skämt här och där.Men det här kan bli problematiskt menar Calle. Den tramsande poddaren kan desavouera den trovärde nyhetsförmedlaren.Men Calle tror inte han är ensam om sin reaktion utan anar en renässans för den korrekte public-service journalistiken. Korrekt är perfekt!Helena von Zweigbergk: Unga, rädda oss!I Brexit-valet och i presidentvalet i USA vann en äldre tillbakablickande generation. Medan de unga röstade på hoppfulla alternativ som ville se möjligheter, som vill satsa på klimatfrågan, tolerans och en rättvisare ekonomi. Och här börjar man se ett mönster.Den generation som på 60-talet såg alla möjligheter att förbättra världen har nu blivit desillusionerad och återblickande. Men vi kan inte vrida klockan tillbaka. Det som för 50 år sedan var svaren på alla frågor är idag problem.Därför behöver vi återigen börja lyssna på unga människor.Jonathan Lindström: Det våras för lumpen.Begreppet manligheten skapar ofta förvirring och därmed blir det också svårt att definiera kvinnlighet. Exemplen på denna osäkerhet har långa historiska rötter och har fortsatt in i vår egen tid.Det märks inte minst när unga män och kvinnor skall möta vuxenvärldens villkor och ansvar.Men nu kommer vi snart som en oväntad fördel av det ostadiga säkerhetsläget att återigen få en värnplikt där såväl unga män som kvinnor kan mogna och lära sig ta ansvar på samma villkor.I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidsvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening.Programledare är Ingvar Storm. Spanarna sänds fredagar klockan 15.04, repris lördag klockan 00.02 och klockan 10.03, samt söndag klockan 21.03 i P1. Du kan också lyssna på programmet när du vill i vår app Sveriges Radio Play eller på sverigesradio.se e-post: spanarna@sverigesradio.se

Calle Norlén: Rör inte det korrekta. Helena von Zweigbergk: Unga, rädda oss! Jonathan Lindström: Det våras för lumpen. Calle Norlén: Rör inte det korrekta.Public Service och en andra seriösa media har hittills präglats av väl genomarbetade journalistik och ett korrekt tilltal. Men det snabbt växande utbudet av poddar har skapat en ny kultur, ett nytt tilltal, där annars seriösa journalister förväntas vara mer "personliga", småskvallra lite och gärna klämma in ett skämt här och där.Men det här kan bli problematiskt menar Calle. Den tramsande poddaren kan desavouera den trovärde nyhetsförmedlaren.Men Calle tror inte han är ensam om sin reaktion utan anar en renässans för den korrekte public-service journalistiken. Korrekt är perfekt!Helena von Zweigbergk: Unga, rädda oss!I Brexit-valet och i presidentvalet i USA vann en äldre tillbakablickande generation. Medan de unga röstade på hoppfulla alternativ som ville se möjligheter, som vill satsa på klimatfrågan, tolerans och en rättvisare ekonomi. Och här börjar man se ett mönster.Den generation som på 60-talet såg alla möjligheter att förbättra världen har nu blivit desillusionerad och återblickande. Men vi kan inte vrida klockan tillbaka. Det som för 50 år sedan var svaren på alla frågor är idag problem.Därför behöver vi återigen börja lyssna på unga människor.Jonathan Lindström: Det våras för lumpen.Begreppet manligheten skapar ofta förvirring och därmed blir det också svårt att definiera kvinnlighet. Exemplen på denna osäkerhet har långa historiska rötter och har fortsatt in i vår egen tid.Det märks inte minst när unga män och kvinnor skall möta vuxenvärldens villkor och ansvar.Men nu kommer vi snart som en oväntad fördel av det ostadiga säkerhetsläget att återigen få en värnplikt där såväl unga män som kvinnor kan mogna och lära sig ta ansvar på samma villkor.I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidsvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening.Programledare är Ingvar Storm. Spanarna sänds fredagar klockan 15.04, repris lördag klockan 00.02 och klockan 10.03, samt söndag klockan 21.03 i P1. Du kan också lyssna på programmet när du vill i vår app Sveriges Radio Play eller på sverigesradio.se e-post: spanarna@sverigesradio.se

Calle Norlén, Helena von Zweigbergk och Jonathan Lindström spår framtiden i Spanarna. Calle anar en renässans för den korrekta public-service journalistiken eftersom han tror att fler liksom han tröttnat på tramsiga poddare. Helena däremot tror att vi snart börjar lyssna allt mer på de unga igen och Jonathan ser tecken på att värnplikten är på väg tillbaka. Programledare för Spanarna i P1 är Ingvar Storm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Calle Norlén: Rör inte det korrekta.Public Service och en andra seriösa media har hittills präglats av väl genomarbetade journalistik och ett korrekt tilltal. Men det snabbt växande utbudet av poddar har skapat en ny kultur, ett nytt tilltal, där annars seriösa journalister förväntas vara mer "personliga", småskvallra lite och gärna klämma in ett skämt här och där.Men det här kan bli problematiskt menar Calle. Den tramsande poddaren kan desavouera den trovärde nyhetsförmedlaren.Men Calle tror inte han är ensam om sin reaktion utan anar en renässans för den korrekte public-service journalistiken. Korrekt är perfekt!Helena von Zweigbergk: I Brexit-valet och i presidentvalet i USA vann en äldre tillbakablickande generation. Medan de unga röstade på hoppfulla alternativ som ville se möjligheter, som vill satsa på klimatfrågan, tolerans och en rättvisare ekonomi. Och här börjar man se ett mönster.Den generation som på 60-talet såg alla möjligheter att förbättra världen har nu blivit desillusionerad och återblickande. Men vi kan inte vrida klockan tillbaka. Det som för 50 år sedan var svaren på alla frågor är idag problem.Därför behöver vi återigen börja lyssna på unga människor.Jonathan Lindström: Det våras för lumpen.Begreppet manligheten skapar ofta förvirring och därmed blir det också svårt att definiera kvinnlighet. Exemplen på denna osäkerhet har långa historiska rötter och har fortsatt in i vår egen tid.Det märks inte minst när unga män och kvinnor skall möta vuxenvärldens villkor och ansvar.Men nu kommer vi snart som en oväntad fördel av det ostadiga säkerhetsläget att återigen få en värnplikt där såväl unga män som kvinnor kan mogna och lära sig ta ansvar på samma villkor.I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidsvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening.Programledare är Ingvar Storm. Spanarna sänds fredagar klockan 15.04, repris lördag klockan 00.02 och klockan 10.03, samt söndag klockan 21.03 i P1. Du kan också lyssna på programmet när du vill i vår app Sveriges Radio Play eller på sverigesradio.se e-post: spanarna@sverigesradio.se

Calle Norlén, Helena von Zweigbergk och Jonathan Lindström spår framtiden i Spanarna. Calle anar en renässans för den korrekta public-service journalistiken eftersom han tror att fler liksom han tröttnat på tramsiga poddare. Helena däremot tror att vi snart börjar lyssna allt mer på de unga igen och Jonathan ser tecken på att värnplikten är på väg tillbaka. Programledare för Spanarna i P1 är Ingvar Storm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Calle Norlén: Rör inte det korrekta.Public Service och en andra seriösa media har hittills präglats av väl genomarbetade journalistik och ett korrekt tilltal. Men det snabbt växande utbudet av poddar har skapat en ny kultur, ett nytt tilltal, där annars seriösa journalister förväntas vara mer "personliga", småskvallra lite och gärna klämma in ett skämt här och där.Men det här kan bli problematiskt menar Calle. Den tramsande poddaren kan desavouera den trovärde nyhetsförmedlaren.Men Calle tror inte han är ensam om sin reaktion utan anar en renässans för den korrekte public-service journalistiken. Korrekt är perfekt!Helena von Zweigbergk: I Brexit-valet och i presidentvalet i USA vann en äldre tillbakablickande generation. Medan de unga röstade på hoppfulla alternativ som ville se möjligheter, som vill satsa på klimatfrågan, tolerans och en rättvisare ekonomi. Och här börjar man se ett mönster.Den generation som på 60-talet såg alla möjligheter att förbättra världen har nu blivit desillusionerad och återblickande. Men vi kan inte vrida klockan tillbaka. Det som för 50 år sedan var svaren på alla frågor är idag problem.Därför behöver vi återigen börja lyssna på unga människor.Jonathan Lindström: Det våras för lumpen.Begreppet manligheten skapar ofta förvirring och därmed blir det också svårt att definiera kvinnlighet. Exemplen på denna osäkerhet har långa historiska rötter och har fortsatt in i vår egen tid.Det märks inte minst när unga män och kvinnor skall möta vuxenvärldens villkor och ansvar.Men nu kommer vi snart som en oväntad fördel av det ostadiga säkerhetsläget att återigen få en värnplikt där såväl unga män som kvinnor kan mogna och lära sig ta ansvar på samma villkor.I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidsvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening.Programledare är Ingvar Storm. Spanarna sänds fredagar klockan 15.04, repris lördag klockan 00.02 och klockan 10.03, samt söndag klockan 21.03 i P1. Du kan också lyssna på programmet när du vill i vår app Sveriges Radio Play eller på sverigesradio.se e-post: spanarna@sverigesradio.se

Vi pratar sociala varumärken - vad handlar det om och varför är det viktigt? Sociala medier har inneburit att varumärken måste vara mer relationsinriktade, transparenta och ha större insikter om de behov som individer har istället för att bara strössla ut färdigförpackad inifrån-ut-baserad reklam. Exemplen vi diskuterar är Always #likeagirl-kampanj och Comviqs Från Kabul till kiosken. Sen pratar vi lite Facebook Reactions som visar sig inte riktigt slagit på det sätt som man kunde tro, lite om Snapchat (såklart) och om att Instagram snart verkar få företagskonton. Shownotes, länkar och alla avsnitt hittar ni på podcast.socialbydefault.se. Prenumerera på podcasten via Itunes. Ge oss gärna ett betyg och en recension! Podcasten Social by default är ett samarbete mellan Knowit och United Power. Har ni frågor till oss, eller åsikter om avsnittet? Twittra med hashtaggen #socialbydefault eller prata med oss på vår Facebooksida Socialbydefault. Läs mer om konceptet på Socialbydefault. Kolla in vårt instagramkonto. Och du - dela jättegärna om du gillar det vi gör!

Veckans panel och spaningar: Göran Everdahl: Levande statyer. Jessika Gedin: Monumental vardag. Jonas Hallberg: Saker som försvinner. Göran Everdahl: Levande statyer Pampiga statyer över stora personligheter restes ofta förr i våra städer och parker. Och nu är de tillbaka, ibland som ironiska konstnärliga installationer, ibland som uppriktiga men lite misslyckade porträtt som kan få betraktaren att grubbla över avsikterna. Exemplen på denna trend är många, och väcker ofta debatt. Därför anar Göran att framtidens konstnärliga gestaltningar av berömda personligheter kommer att göras i mycket bräckliga material, lika flyktiga som tiden själv. Jessika Gedin: Monumental vardag Även Jessikas spaning tog avstamp i det senaste årens rika och uppmärksammade renässans för skulpturen. Och hon var övertygad om att den skulle fortsätta. Inte för att hedra stora personligheter utan för att manifestera det tillsynes triviala. Hon anade att vi i framtiden skulle bygga monument över det allt det som ger vardagen innehåll och mening, och utmanar vår fantasi. Jonas Hallberg: Saker som försvinner Många av de saker som idag förefaller helt oumbärliga i vår vardag kommer snart att helt försvinna och falla i glömska, t ex tandtråden, slipsen och den väggfasta konservöppnaren. Och vi kommer att bli tacksamma för slippa dem. Näst i tur står alla de småmynt som ligger och skräpar i fickor och handväskor. Även i den lilla världen sker stora förändringar som alla har anledning att glädjas åt. I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidsvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening. Programledare är Ingvar Storm.  Spanarna sänds fredagar klockan 15.04, repris lördag klockan 00.02 och klockan 10.03, samt söndag klockan 21.03 i P1.  Du kan också lyssna på programmet när du vill i vår app Sveriges Radio Play eller på sverigesradio.se e-post: spanarna@sverigesradio.se

Veckans panel och spaningar: Göran Everdahl: Levande statyer. Jessika Gedin: Monumental vardag. Jonas Hallberg: Saker som försvinner. Programledare för Spanarna i P1 är Ingvar Storm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göran Everdahl: Levande statyerPampiga statyer över stora personligheter restes ofta förr i våra städer och parker. Och nu är de tillbaka, ibland som ironiska konstnärliga installationer, ibland som uppriktiga men lite misslyckade porträtt som kan få betraktaren att grubbla över avsikterna.Exemplen på denna trend är många, och väcker ofta debatt. Därför anar Göran att framtidens konstnärliga gestaltningar av berömda personligheter kommer att göras i mycket bräckliga material, lika flyktiga som tiden själv.Jessika Gedin: Monumental vardagÄven Jessikas spaning tog avstamp i det senaste årens rika och uppmärksammade renässans för skulpturen. Och hon var övertygad om att den skulle fortsätta. Inte för att hedra stora personligheter utan för att manifestera det tillsynes triviala. Hon anade att vi i framtiden skulle bygga monument över det allt det som ger vardagen innehåll och mening, och utmanar vår fantasi.Jonas Hallberg: Saker som försvinnerMånga av de saker som idag förefaller helt oumbärliga i vår vardag kommer snart att helt försvinna och falla i glömska, t ex tandtråden, slipsen och den väggfasta konservöppnaren. Och vi kommer att bli tacksamma för slippa dem. Näst i tur står alla de småmynt som ligger och skräpar i fickor och handväskor.Även i den lilla världen sker stora förändringar som alla har anledning att glädjas åt.I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidsvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening.Programledare är Ingvar Storm. Spanarna sänds fredagar klockan 15.04, repris lördag klockan 00.02 och klockan 10.03, samt söndag klockan 21.03 i P1. Du kan också lyssna på programmet när du vill i vår app Sveriges Radio Play eller på sverigesradio.see-post: spanarna@sverigesradio.se