Podcast appearances and mentions of fanny ambj

Det är något vi gör nästan varje dag, men aldrig pratar om. Och det är just städningens vardaglighet som har väckt professor Fanny Ambjörnssons nyfikenhet. I sin forskning har hon hittat kopplingar mellan städning, döden och klimatkrisen. Häng också med när Malin Olofsson skurar badrum tillsammans med Maria Thulemark som forskar samtidigt som hon städar. Och Maria har fått erfara att om någon är osynlig på jobbet så är det hotellstäderskan.

Trots mindfulnesstider så ser man inga Instagramkonton eller coffeetableböcker om konsten att rengöra en toalett. Författaren Elin Grelsson förklarar varför och slår ett slag för städandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i november 2018.Pappersinsamlingen i köket väller över. Den har gjort det ett bra tag nu, det är säkert några veckor sedan som lådan för kasserade dagstidningar blev översvämmad. Nu börjar det alltmer likna en utmaning; hur länge kan jag fortsätta bygga på tornet av papperstidningar innan de välter ut i en hög på golvet. Att i stället samla ihop dem och gå till pappersinsamlingen skulle ta max en kvart av mitt liv. Ändå gör jag det inte, flyr in i essäskrivandet och tänker ”sedan” för att nästa gång jag passerar köket återigen titta på tidningstornet och suckande konstatera att jag verkligen måste göra någonting åt den där högen. Vad är det som får vuxna människor att bete sig på det sättet? Ett svar, som jag själv sällar mig till, är motståndet mot det repetitiva. När jag kommer tillbaka från pappersinsamlingen med en tom låda kommer den inom några veckor vara fylld igen. Lika uttråkad blir jag av att tvätta håret, det må vara rent nu men inom några dagar måste ritualen upprepas. Inför tandborstning blir jag som ett barn, kan skjuta upp bestyren inför natten i timmar bara för att slippa göra någonting som jag vet måste upprepas nästa morgon och kväll och pågå resten av livet utan ett mål.Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt [...] Som bäst utförd ska städningen inte synas alls.I socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok ”Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik” som utkom hösten 2018 borrar hon ner sig i frågan varför städningen har så låg status, jämfört med mycket annat i vår vardag. Om inredning, bakning och matlagning blivit livsstilsglammiga hobbyer som både instagrammas och resulterar i snygga, bästsäljande böcker har städningen inte alls gått samma väg. I den mån städningen överhuvudtaget uppmärksammas i den samtida kulturen är det genom avskräckande tv-program där maniska samlare och lortgrisar får besök av professionella städkonsulter. Men konsten att rengöra en toalett som instagrambild eller coffetablebok lyser med sin frånvaro. Ambjörnsson kopplar denna låga status till städningens repetitiva form. Hemmet ska återställas till sin ursprungliga form – dammfritt och saker på rätt plats – och det är en syssla som du måste återkomma till gång på gång. Matlagning, bakning och inredning producerar någonting nytt; en måltid, bullar att bjuda på eller ett rum som förändras, men städningen erbjuder ingenting sådant. Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt: snarare än att skapa någonting återställer det endast det befintliga och karaktäriseras därför som cykliskt. Som bäst utförd ska städningen inte synas alls.Vad är då egentligen problemet med det repetitiva? Ambjörnsson hänvisar här till den franska sociologen Henri Lefebvre som menade att vardagslivets eviga repetitiva sysslor står i kontrast till det moderna samhällets tro på utveckling och framsteg. Att regelbundet utföra en syssla innebär att den blir en vana, snarare än en ”överraskning”. Städningen bär helt enkelt på en annan temporalitet än vår linjära tidsuppfattning som ständigt blickar framåt och söker framsteg. Den är monoton, upprepande och leder ingen vart.Således upplevs det repetitiva som meningslöst. Därför blir också pappersinsamlingen i mitt kök stående, trots att jag gladeligen lägger samma tid varje dag på att spela spel på min mobiltelefon. En ännu mer meningslös syssla men som, till skillnad från att tömma och fylla återvinningskärl, kommer med en omedelbar belöning i form av att klara nivåer och banor och därmed ger en känsla av resultat, hur fullständigt meningslöst resultatet än må vara. Inför städningen är vi många som blir rastlösa barn som väljer bort det tråkiga. I det moderna informationssamhället med hundratals distraktioner finns det ju ingen anledning att ha tråkigt. Varför dammsuga när du kan se ännu ett kattklipp på Youtube?Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver?Det verkar onekligen som vi blir alltfler som inte klarar av det där tråkiga repetitiva. Sektorn för hushållsnära tjänster har vuxit stort sedan RUT-avdraget infördes år 2007. Den som har råd betalar gärna någon annan för att hemmet ska upprätthålla sitt städade tillstånd. Förutom skattesubventionerad städning och liknande hushållstjänster har appar där den som har råd lejer ut tråkiga sysslor som att köra sopor till återvinningen vuxit.Utifrån de intervjuer som Ambjörnsson har gjort med människor om hur de uppfattar städning som syssla drar hon slutsatsen att just städningens rutinartade och avgränsbara karaktär gör det mer rimligt för dem som har råd att köpa tjänsten utifrån. Detta kontrasteras mot exempelvis odling, matlagning och aktiviteter med barnen som fyller en annan utvecklande funktion. Samtidigt är det en fråga om vems tid som räknas. Vem kan unna sig lyxen att slippa göra det tråkiga utan betala någon annan för att göra det? I Ambjörnssons intervjumaterial visar det sig tydligt att många inte har ekonomisk möjlighet att leja ut vardagsstädning för pengar, i synnerhet inte de som själva arbetar med städning. Tid upplevs och värderas alltså olika beroende på exempelvis klass. Städerskan städar både sitt eget hem och andras, hur repetitivt det än är, medan den mer välbeställda frigör tid till annat. Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver?För jämte utvecklingsidén har en annan stark rörelse vuxit fram i väst, som kretsar kring att fånga ögonblicket. Mindfulnesskulturen med appar, meditationer, yoga och övningar i att vara i nuet handlar om att släppa tankarna på både det som ska komma sedan och det som varit. Tankegångar som försöker öva den stressade nutidsmänniskan i väst att tänka mindre linjärt och ägna sig åt de sinnesförnimmelser hon upplever i stunden och att känna ro i att vara icke-producerande och inte låta sig distraheras av all information och lockelser som vi bombarderas med. Att öva sig i att ha tråkigt, helt enkelt. Här borde städningens monotona, återkommande form passa perfekt.I en artikel i tidningen Vice förklarar antropologen Martin Lang att städning kan vara ett sätt reducera stress just på grund av dess välbekanta utförande. När andra delar av livet känns osäkra och oförutsägbara fungerar städningen som en ritual som tryggar oss. Likaså fungerar repetitiva, förutsägbara sysslor bra som kognitivt hjälpmedel i sig, genom att fokusera på de rörelser vi är vana vid släpper stressen. Så kanske finns här en väg för städningen att öka sin status, för såväl stressade manliga mellanchefer som kvinnor som bollar familjeliv med karriär? Känslan av en dammtrasa som långsamt sveps över en bokhylla, glas som omsorgsfullt diskas till genomskinlighet och gamla tidningar som en efter en faller mot återvinningscontainerns golv, likt stenar mot en sjöbotten. Att få uppleva denna nu-känsla en gång i veckan skulle kunna vara en respit, i stället för någonting som måste göras. Ta en paus från stressen, stäng av mobiltelefonen, ta fram dammsugaren och njut av att bara vara.Elin Grelsson, författareKällorFanny Ambjörnsson: Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik. Ordfront förlag, 2018.Henri Lefevbre: Everyday Life in the Modern World. Transaction, 1984.Julie Stewart: Why Cleaning Makes Some People Feel Less Anxious. Vice magasin 2018-10-03.

När Nadja föds med en cp-skada sörjer föräldrarna, men storasystrarna kan inte förstå varför. Genusprofessorn Fanny Ambjörnsson vänder blicken inåt istället för att analysera andra. Hur hänger det ihop?

Kan man skriva en levnadsberättelse över någon som knappt kan kommunicera? Som inte kan tala och vars behov ständigt måste tolkas av andra? Fanny Ambjörnson vill försöka. Hon berättar om Nadja, sin gravt funktionsnedsatta syster, om familjen, om åldrande föräldrar vars dotter aldrig kommer att kunna klara sig själv. Kan man skriva en biografi om en människa som inte själv kan berätta? Vad är ett liv och vad gör det värt att leva? Fanny Ambjörnson i ett samtal med Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift och teologie doktor. Medarrangör Norstedts 

Vad är en vanligare källa till konflikt i en relation än just städningen? I Kropp & Själ den här veckan låter vi er som lyssnar ringa in och berätta om städningens plats i era relationer; bråk, känslor och lösningar. I studion för att diskutera detta är genusvetaren Fanny Ambjörnsson, som i boken Tid att städaundersökt hur det kommer sig att en syssla som uppstår så stor del av allas vardag är så laddad.   Det var spännande att se hur mycket man projiciera på städningen, både existentiella och kulturella frågor. Städningen är ett laddat stridsområde, som man ibland lyckats lösa genom att sätta upp olika scheman för vem som ska göra vad eller att man ger upp eller att man tillslut skiljer sig, säger hon. Gäster i programmet är även psykologerna Maria Farm och Björn Hedensjö. Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman. Producent Alice Lööf.

Ruotsia ja Suomea pidetään tasa-arvoisuuden huippumaina, mutta kotityöt kaatuvat yhä suurilta osin naisten niskaan. Miksi puolisoiden on niin vaikea päästä yhteysymmärrykseen kotitöiden jakamisesta? Vieraat:  Tommi Pajala, Suomessa asuva vanhempi Fanny Ambjörnsson, Tukholman yliopiston sukupuolitutkimuksen professori Johanna Närvi, Sosiaalipolitiikan erikoistutkija, Suomen Terveyden ja hyvinvoinnin laitos THL  Kuvitus: Sanna Laakso Hanna Paimela Lindberg hanna.lindberg@sverigesradio.se  Hanna Sihlman hanna.sihlman@sverigesradio.se

I detta avsnitt med Jimmy Emanuelsson och David Westerberg så pratar vi om konflikten mellan radikalfeminister och transaktivister. Under avsnittet undersöker vi vad denna konflikt handlar om, vilka positioner som finns och vad som står på spel för de båda grupperna. Under samtalet kommer vi in på saker som skillnaden mellan biologiskt kön och könsidentitet, vad en social konstruktion är, men även hur det kan komma sig att allt fler i vår samtid ser den inre subjektiva och personliga identiteten av att vara man eller kvinna ses som medfödd och oföränderlig, medan kroppen ses som formbar, valbar och föränderlig. Läs mer: Fanny Ambjörnsson, "Vad är queer" Ian Hacking, "Social konstruktion av vad?" Rogers Brubaker, "Trans: Gender and Race in an Age of Unsettled Identities"

Trots mindfulnesstider så ser man inga Instagramkonton eller coffeetableböcker om konsten att rengöra en toalett. Författaren Elin Grelsson Almestad förklarar varför och slår ett slag för städandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången i november 2018. Pappersinsamlingen i köket väller över. Den har gjort det ett bra tag nu, det är säkert några veckor sedan som lådan för kasserade dagstidningar blev översvämmad. Nu börjar det alltmer likna en utmaning; hur länge kan jag fortsätta bygga på tornet av papperstidningar innan de välter ut i en hög på golvet. Att i stället samla ihop dem och gå till pappersinsamlingen skulle ta max en kvart av mitt liv. Ändå gör jag det inte, flyr in i essäskrivandet och tänker sedan för att nästa gång jag passerar köket återigen titta på tidningstornet och suckande konstatera att jag verkligen måste göra någonting åt den där högen. Vad är det som får vuxna människor att bete sig på det sättet? Ett svar, som jag själv sällar mig till, är motståndet mot det repetitiva. När jag kommer tillbaka från pappersinsamlingen med en tom låda kommer den inom några veckor vara fylld igen. Lika uttråkad blir jag av att tvätta håret, det må vara rent nu men inom några dagar måste ritualen upprepas. Inför tandborstning blir jag som ett barn, kan skjuta upp bestyren inför natten i timmar bara för att slippa göra någonting som jag vet måste upprepas nästa morgon och kväll och pågå resten av livet utan ett mål. Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt [...] Som bäst utförd ska städningen inte synas alls. I socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik som utkom hösten 2018 borrar hon ner sig i frågan varför städningen har så låg status, jämfört med mycket annat i vår vardag. Om inredning, bakning och matlagning blivit livsstilsglammiga hobbyer som både instagrammas och resulterar i snygga, bästsäljande böcker har städningen inte alls gått samma väg. I den mån städningen överhuvudtaget uppmärksammas i den samtida kulturen är det genom avskräckande tv-program där maniska samlare och lortgrisar får besök av professionella städkonsulter. Men konsten att rengöra en toalett som instagrambild eller coffetablebok lyser med sin frånvaro. Ambjörnsson kopplar denna låga status till städningens repetitiva form. Hemmet ska återställas till sin ursprungliga form dammfritt och saker på rätt plats och det är en syssla som du måste återkomma till gång på gång. Matlagning, bakning och inredning producerar någonting nytt; en måltid, bullar att bjuda på eller ett rum som förändras, men städningen erbjuder ingenting sådant.  Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt: snarare än att skapa någonting återställer det endast det befintliga och karaktäriseras därför som cykliskt. Som bäst utförd ska städningen inte synas alls. Vad är då egentligen problemet med det repetitiva? Ambjörnsson hänvisar här till den franska sociologen Henri Lefebvre som menade att vardagslivets eviga repetitiva sysslor står i kontrast till det moderna samhällets tro på utveckling och framsteg. Att regelbundet utföra en syssla innebär att den blir en vana, snarare än en överraskning. Städningen bär helt enkelt på en annan temporalitet än vår linjära tidsuppfattning som ständigt blickar framåt och söker framsteg. Den är monoton, upprepande och leder ingen vart. Således upplevs det repetitiva som meningslöst. Därför blir också pappersinsamlingen i mitt kök stående, trots att jag gladeligen lägger samma tid varje dag på att spela spel på min mobiltelefon. En ännu mer meningslös syssla men som, till skillnad från att tömma och fylla återvinningskärl, kommer med en omedelbar belöning i form av att klara nivåer och banor och därmed ger en känsla av resultat, hur fullständigt meningslöst resultatet än må vara. Inför städningen är vi många som blir rastlösa barn som väljer bort det tråkiga. I det moderna informationssamhället med hundratals distraktioner finns det ju ingen anledning att ha tråkigt. Varför dammsuga när du kan se ännu ett kattklipp på Youtube? Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver? Det verkar onekligen som vi blir alltfler som inte klarar av det där tråkiga repetitiva. Sektorn för hushållsnära tjänster har vuxit stort sedan RUT-avdraget infördes år 2007. Den som har råd betalar gärna någon annan för att hemmet ska upprätthålla sitt städade tillstånd. Förutom skattesubventionerad städning och liknande hushållstjänster har appar där den som har råd lejer ut tråkiga sysslor som att köra sopor till återvinningen vuxit. Utifrån de intervjuer som Ambjörnsson har gjort med människor om hur de uppfattar städning som syssla drar hon slutsatsen att just städningens rutinartade och avgränsbara karaktär gör det mer rimligt för dem som har råd att köpa tjänsten utifrån. Detta kontrasteras mot exempelvis odling, matlagning och aktiviteter med barnen som fyller en annan utvecklande funktion. Samtidigt är det en fråga om vems tid som räknas. Vem kan unna sig lyxen att slippa göra det tråkiga utan betala någon annan för att göra det? I Ambjörnssons intervjumaterial visar det sig tydligt att många inte har ekonomisk möjlighet att leja ut vardagsstädning för pengar, i synnerhet inte de som själva arbetar med städning. Tid upplevs och värderas alltså olika beroende på exempelvis klass. Städerskan städar både sitt eget hem och andras, hur repetitivt det än är, medan den mer välbeställda frigör tid till annat. Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver? För jämte utvecklingsidén har en annan stark rörelse vuxit fram i väst, som kretsar kring att fånga ögonblicket. Mindfulnesskulturen med appar, meditationer, yoga och övningar i att vara i nuet handlar om att släppa tankarna på både det som ska komma sedan och det som varit. Tankegångar som försöker öva den stressade nutidsmänniskan i väst att tänka mindre linjärt och ägna sig åt de sinnesförnimmelser hon upplever i stunden och att känna ro i att vara icke-producerande och inte låta sig distraheras av all information och lockelser som vi bombarderas med. Att öva sig i att ha tråkigt, helt enkelt. Här borde städningens monotona, återkommande form passa perfekt. I en artikel i tidningen Vice förklarar antropologen Martin Lang att städning kan vara ett sätt reducera stress just på grund av dess välbekanta utförande. När andra delar av livet känns osäkra och oförutsägbara fungerar städningen som en ritual som tryggar oss. Likaså fungerar repetitiva, förutsägbara sysslor bra som kognitivt hjälpmedel i sig, genom att fokusera på de rörelser vi är vana vid släpper stressen. Så kanske finns här en väg för städningen att öka sin status, för såväl stressade manliga mellanchefer som kvinnor som bollar familjeliv med karriär? Känslan av en dammtrasa som långsamt sveps över en bokhylla, glas som omsorgsfullt diskas till genomskinlighet och gamla tidningar som en efter en faller mot återvinningscontainerns golv, likt stenar mot en sjöbotten. Att få uppleva denna nu-känsla en gång i veckan skulle kunna vara en respit, i stället för någonting som måste göras. Ta en paus från stressen, stäng av mobiltelefonen, ta fram dammsugaren och njut av att bara vara. Elin Grelsson Almestad, författare Källor Fanny Ambjörnsson: Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik. Ordfront förlag, 2018. Henri Lefevbre: Everyday Life in the Modern World. Transaction, 1984. Julie Stewart: Why Cleaning Makes Some People Feel Less Anxious. Vice magasin 2018-10-03.

Marie Kondo, Fanny Ambjörnsson, Kristina Sandberg skriver alla om städning på olika vis. Vi har läst och diskuterar och debatterar.

God jul önskar hela Nordegren & Epstein-redaktionen! För att fira har vi plockat fram några riktiga godbitar från höstsäsongen av programmet. Allvarlig snubbling Magnus Lindman från Radioteatern berättar hur man hämtar sig efter att ha ramlat ner från scenen något som hände Louise under en konferens med jobbet nu under hösten. Är Camp style på väg tillbaka? Det är klart att temat för en av modevärldens största happenings, Met-galan 2019, kommer att vara Camp style. Men hur ska man förstå detta modeuttryck och hur klär man sig camp style? Louise Wallenberg, docent i modevetenskap vid Stockholms universitet, gästar programmet. Att städa eller inte  Dessutom ett ämne som ofta orsakar konflikter i hemmet städningen. Hur långt kommer vi genom att prata om städning? Socialantropologen och genusvetaren Fanny Ambjörnsson gästar oss och berättar om sin bok Tid att städa. Programledare: Louise Epstein och Thomas Nordegren

Marcus, Kodjo och Hanna får besök av socialantropologen och författaren Fanny Ambjörnsson. Hon har skrivit en bok om städning varför vi älskar att ha det rent runt oss, varför vi bråkar om smuts och vad renlighet har för status i våra liv.

Marcus, Kodjo och Hanna får besök av socialantropologen och författaren Fanny Ambjörnsson. Hon har skrivit en bok om städning varför vi älskar att ha det rent runt oss, varför vi bråkar om smuts och vad renlighet har för status i våra liv. På tala om renlighet, Marcus har en kompis som kallas "Fispolisen" och Kodjo berättar om James som gömmer saker i förhuden. Vi pratar också om det skäggiga norska helgonet Wilgerfortis.

Fanny Ambjörnsson är socialantropolog och genusforskare och aktuell med boken Tid att städa: Om städningens praktik och politik. I Ordfronten #50 pratar hon med förläggare Pelle Andersson om hur vår syn på städning som syssla ständigt förändras och är tätt … Continue reading →

Trots mindfulnesstider så ser man inga Instagramkonton eller coffeetableböcker om konsten att rengöra en toalett. Författaren Elin Grelsson Almestad förklarar varför och slår ett slag för städandet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Pappersinsamlingen i köket väller över. Den har gjort det ett bra tag nu, det är säkert några veckor sedan som lådan för kasserade dagstidningar blev översvämmad. Nu börjar det alltmer likna en utmaning; hur länge kan jag fortsätta bygga på tornet av papperstidningar innan de välter ut i en hög på golvet. Att i stället samla ihop dem och gå till pappersinsamlingen skulle ta max en kvart av mitt liv. Ändå gör jag det inte, flyr in i essäskrivandet och tänker sedan för att nästa gång jag passerar köket återigen titta på tidningstornet och suckande konstatera att jag verkligen måste göra någonting åt den där högen. Vad är det som får vuxna människor att bete sig på det sättet? Ett svar, som jag själv sällar mig till, är motståndet mot det repetitiva. När jag kommer tillbaka från pappersinsamlingen med en tom låda kommer den inom några veckor vara fylld igen. Lika uttråkad blir jag av att tvätta håret, det må vara rent nu men inom några dagar måste ritualen upprepas. Inför tandborstning blir jag som ett barn, kan skjuta upp bestyren inför natten i timmar bara för att slippa göra någonting som jag vet måste upprepas nästa morgon och kväll och pågå resten av livet utan ett mål. Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt [...] Som bäst utförd ska städningen inte synas alls. I socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik som utkom hösten 2018 borrar hon ner sig i frågan varför städningen har så låg status, jämfört med mycket annat i vår vardag. Om inredning, bakning och matlagning blivit livsstilsglammiga hobbyer som både instagrammas och resulterar i snygga, bästsäljande böcker har städningen inte alls gått samma väg. I den mån städningen överhuvudtaget uppmärksammas i den samtida kulturen är det genom avskräckande tv-program där maniska samlare och lortgrisar får besök av professionella städkonsulter. Men konsten att rengöra en toalett som instagrambild eller coffetablebok lyser med sin frånvaro. Ambjörnsson kopplar denna låga status till städningens repetitiva form. Hemmet ska återställas till sin ursprungliga form dammfritt och saker på rätt plats och det är en syssla som du måste återkomma till gång på gång. Matlagning, bakning och inredning producerar någonting nytt; en måltid, bullar att bjuda på eller ett rum som förändras, men städningen erbjuder ingenting sådant.  Som Ambjörnsson konstaterar tolkas därför städning som improduktivt: snarare än att skapa någonting återställer det endast det befintliga och karaktäriseras därför som cykliskt. Som bäst utförd ska städningen inte synas alls. Vad är då egentligen problemet med det repetitiva? Ambjörnsson hänvisar här till den franska sociologen Henri Lefebvre som menade att vardagslivets eviga repetitiva sysslor står i kontrast till det moderna samhällets tro på utveckling och framsteg. Att regelbundet utföra en syssla innebär att den blir en vana, snarare än en överraskning. Städningen bär helt enkelt på en annan temporalitet än vår linjära tidsuppfattning som ständigt blickar framåt och söker framsteg. Den är monoton, upprepande och leder ingen vart. Således upplevs det repetitiva som meningslöst. Därför blir också pappersinsamlingen i mitt kök stående, trots att jag gladeligen lägger samma tid varje dag på att spela spel på min mobiltelefon. En ännu mer meningslös syssla men som, till skillnad från att tömma och fylla återvinningskärl, kommer med en omedelbar belöning i form av att klara nivåer och banor och därmed ger en känsla av resultat, hur fullständigt meningslöst resultatet än må vara. Inför städningen är vi många som blir rastlösa barn som väljer bort det tråkiga. I det moderna informationssamhället med hundratals distraktioner finns det ju ingen anledning att ha tråkigt. Varför dammsuga när du kan se ännu ett kattklipp på Youtube? Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver?  Det verkar onekligen som vi blir alltfler som inte klarar av det där tråkiga repetitiva. Sektorn för hushållsnära tjänster har vuxit stort sedan RUT-avdraget infördes år 2007. Den som har råd betalar gärna någon annan för att hemmet ska upprätthålla sitt städade tillstånd. Förutom skattesubventionerad städning och liknande hushållstjänster har appar där den som har råd lejer ut tråkiga sysslor som att köra sopor till återvinningen vuxit. Utifrån de intervjuer som Ambjörnsson har gjort med människor om hur de uppfattar städning som syssla drar hon slutsatsen att just städningens rutinartade och avgränsbara karaktär gör det mer rimligt för dem som har råd att köpa tjänsten utifrån. Detta kontrasteras mot exempelvis odling, matlagning och aktiviteter med barnen som fyller en annan utvecklande funktion. Samtidigt är det en fråga om vems tid som räknas. Vem kan unna sig lyxen att slippa göra det tråkiga utan betala någon annan för att göra det? I Ambjörnssons intervjumaterial visar det sig tydligt att många inte har ekonomisk möjlighet att leja ut vardagsstädning för pengar, i synnerhet inte de som själva arbetar med städning. Tid upplevs och värderas alltså olika beroende på exempelvis klass. Städerskan städar både sitt eget hem och andras, hur repetitivt det än är, medan den mer välbeställda frigör tid till annat. Men vad är egentligen det där andra som tiden ska läggas på? Och är inte tristessen och repetitionen det vi egentligen behöver? För jämte utvecklingsidén har en annan stark rörelse vuxit fram i väst, som kretsar kring att fånga ögonblicket. Mindfulnesskulturen med appar, meditationer, yoga och övningar i att vara i nuet handlar om att släppa tankarna på både det som ska komma sedan och det som varit. Tankegångar som försöker öva den stressade nutidsmänniskan i väst att tänka mindre linjärt och ägna sig åt de sinnesförnimmelser hon upplever i stunden och att känna ro i att vara icke-producerande och inte låta sig distraheras av all information och lockelser som vi bombarderas med. Att öva sig i att ha tråkigt, helt enkelt. Här borde städningens monotona, återkommande form passa perfekt. I en artikel i tidningen Vice förklarar antropologen Martin Lang att städning kan vara ett sätt reducera stress just på grund av dess välbekanta utförande. När andra delar av livet känns osäkra och oförutsägbara fungerar städningen som en ritual som tryggar oss. Likaså fungerar repetitiva, förutsägbara sysslor bra som kognitivt hjälpmedel i sig, genom att fokusera på de rörelser vi är vana vid släpper stressen. Så kanske finns här en väg för städningen att öka sin status, för såväl stressade manliga mellanchefer som kvinnor som bollar familjeliv med karriär? Känslan av en dammtrasa som långsamt sveps över en bokhylla, glas som omsorgsfullt diskas till genomskinlighet och gamla tidningar som en efter en faller mot återvinningscontainerns golv, likt stenar mot en sjöbotten. Att få uppleva denna nu-känsla en gång i veckan skulle kunna vara en respit, i stället för någonting som måste göras. Ta en paus från stressen, stäng av mobiltelefonen, ta fram dammsugaren och njut av att bara vara. Elin Grelsson Almestad, författare   Källor Fanny Ambjörnsson: Tid att städa. Om vardagsstädningens praktik och politik. Ordfront förlag, 2018. Henri Lefevbre: Everyday Life in the Modern World. Transaction, 1984. Julie Stewart: Why Cleaning Makes Some People Feel Less Anxious. Vice magasin 2018-10-03.

Vi pratar om vårt förhållande till städning, delvis med anledning av Fanny Ambjörnssons nya bok ”Tid att städa: om vardagsstädningens praktik och politik”. Det är en härva av skam och skuld och klass och för all del kvinnor kontra män. Dessutom slår vi ett slag för att omvandla klimatångesten till klimatvrede – men orkar vi verkligen vara den arga och störiga i kommentarsfält och öga mot öga? Och så gillar vi komediserien ”Dilan & Moa” – väldigt träffsäkert om 90-talisterna kring Möllan i Malmö, men också med helt universella teman som vänskap, klass och kroppskomplex.

Idag pratar vi om det laddade ämnet städning, vi tar reda hur man får ut mest av en karaokekväll och hur man ska göra för att inte gå vilse i svampskogen. Måste städningen skapa bråk? Ett av de ämnen som intresserar Louise allra mest på alla plan är städning. Varför är den ofta en källa till konflikt? Och måste det vara så? Idag får vi besök av Fanny Ambjörnsson, socialantropolog vid Stockholms universitet, som har fördjupat sig i människors erfarenheter av städning för att ta reda på varför den väcker starka känslor. Hur blir karaokekvällen lyckad? Under helgen sjöng Louise karaoke för första gången i sitt liv och nu vill vi veta mer om det. Agneta Kusoffsky, svensk mästare i karaoke 2006, är här för att svara på om det är bra eller dåligt att förbereda sig. Och vad är knepet för att ha så roligt som möjligt under en karaokekväll? Gå inte vilse i skogen! Ännu finns det trattkantareller i de svenska skogarna och många svampplockare har noterat att det finns risk att gå vilse när blicken riktas ner mot marken. Idag hjälper oss Caroline Thunved, Kommunikations- och Insamlingschef vid Scouterna, med att inte förlora riktningen när vi befinner oss i skog och mark. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren  Producent: Helena Huhta

Hur sköts städningen hemma hos dig? Är det något som du försöker undvika eller njuter du av städningen? Och är det egentligen fel med lite skit i hörnen och dammråttor under sängen?   Förra veckan kom en bok skriven av socialantropologen Fanny Ambjörnsson som handlar om städning. Hon har forskat och intervjuat kvinnor och  män om deras syn på städning och menar att vi måste omvärdera vår syn på det här med att ta bort smutsen. Vi kommer inte undan städningen. Vissa har det som yrke medan de flesta städar sitt hem. Vissa städar åt sina släktingar medan andra anlitar städhjälp? Varför är det så mycket status i att ha ett städat hem i stället för lite skit i hörnen och några dammråttor under sängen? Städning berör de flesta men hur har du det med den? Ligger det någon sanning i att det är mest kvinnor som sköter om det där med att ta bort smutsen hemma och varför är det i så fall så? I Karlavagnen vill Niklas Källner prata med dig om städning, oavsett om du älskar det, hatar det eller bara har något intressant att berätta som berör ämnet. Ring Karlavagnen på 099-110 90, telefonslussen öppnar redan klockan 21 och programmet börjar 21.40. Du kan också mejla oss redan nu på karlavagnen@sverigesradio.se eller prata med oss i sociala medier.  Karlavagnen i P4 karlavagnen@sverigesradio.se

"We're here, we're queer, get used to it!" Aktivistgruppen Queer nations slagord och engagemang för aidsfrågan i början av 1990-talet brukar betraktas som queerrörelsens urscen. Vad som ursprungligen hade varit ett skällsord mot homosexuella och könsöverskridare återtogs och blev symbolen för en ny, normbrytande könspolitik. Sedan dess har queerteori etablerats som en akademisk disciplin och blivit ett flitigt använt ord i offentligheten. Vad betyder egentligen begreppet och hur kan det användas? Hur queert var 1800-talet? Och hur mycket erkännande tål queerteorin innan den tappar sin omstörtande kraft? Gäster i studion är Sam Holmqvist, Fanny Ambjörnsson och Elin Abrahamsson. Sam Holmqvist är fil dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Fanny Ambjörnsson, docent i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Elin Abrahamsson är doktorand i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Bildningspodden - en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet.

Rosa är en färg som legat och spirat för att blomma på nytt, inom både mode och politik. Det är ingen tillfällighet att vi har kunnat se rosa mössor med kattöron, så kallade pussyhats på flera tusen demonstranter i USA under de senaste veckorna. Inte heller är det en slump att färgen rosa just nu dyker upp hos kända modehus som en trendfärg för både kvinnor och män. Det är just den här våren, 2017, som flera stora, och inflytelserika, modemärken lyfter fram just rosa som en prominent färg i kollektionerna. Det gjorde både Balenciaga och Céline, och Gucci hade till och med en rosafärgad catwalk. Till en början betraktades rosa som en symbol för manlighet och styrka då färgen ansågs vara ljusröd, som krigarguden Mars. Det är först under 1900-talet som rosa började representera kvinnlighet, varmed den hamnade på ett sluttande plan mot tjejighet, barnslighet och andra egenskaper utan större status i samhället och plötsligt blev rosa en mycket komplicerad färg att förhålla sig till. Men under 1990-talet började den rosa färgen ryta till igen. Den började återerövras, så till vida att den kom att associeras med kvinnlig handlingskraft. 1992 blev till exempel rosa den färg som fick symbolisera kampen mot bröstcancer. Artister i den amerikanska Riot grrrl-rörelsen klädde sig i rosa när de rockade loss. Och det politiska partiet Feministiskt Initiativ valde rosa som sin färg. Men även inom vissa delar av modet, som inte stod på några uppenbara barrikader, började rosa göra sig bemärkt vid samma tid och inte bara inom dammodet. År 2000 var det år då designern Johan Lindeberg idag en uttalad kämpe för att kvinnor ska ta över världen klädde den då framgångsrike golfaren Jesper Parnevik i ett par knallrosa byxor på greenen, vilket väckte stor uppmärksamhet och lade grunden till hans modemärke. Rosa har med andra ord än slunkit än hit, och än dit ifråga om könstillhörighet, betydelse, och inte minst status. Men det finns en hel del som jobbar för att visa att rosa är minsann ingen mesig färg, utan en modig. Många menar att rosa nu har blivit symbol på kvinnor på väg upp ekonomiskt, kulturellt och politiskt. I veckans program pratar vi med Jayna Zweiman, en av initiativtagarna till Pussyhat Project, som ligger bakom de många rosa kattmössor som vi har kunnat se på amerikanska demonstranter den senaste tiden. Vi pratar också med Jenny Lantz, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, om hur trender egentligen sprids. Och så tar vi reda på varför män som klär sig i rosa säga bli mer framgångsrika. Veckans gäst är Fanny Ambjörnsson, socialantropolog och genusforskare vid Stockholms Universitet.

Undrar du vad queer är? Då kommer Fanny Ambjörnsson förklara det och mycket mer som t.ex. heteronormativitet, cis och trans. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Damma, putsa, skrubba och feja, städningen är ett evigt sisyfosarbete som fortfarande är laddat med många starka känslor. Fanny Ambjörnsson är antropolog och genusforskare vid Stockholms universitet och hon forskar bland annat om vår relation till städning. Hon har genom intervjuer och enkäter frågat människor om när och hur de städar och vad de tänker kring detta eviga sisyfosarbete, och hon har bland annat sett att det fortfarande finns stora skillnader mellan män och kvinnor när det kommer till just städningen. Att skillnaderna ändå minskar beror inte så mycket på att männen idag städar mer utan på att kvinnorna städar mindre än förr, och städningen leder ofta till konflikter i de svenska hemmen.Programledare är Urban Björstadius.

Under rubriken bohem kan man sortera in det mesta - glamour och genier, excesser och excentriker, smärta, svärta och sexuella eskapader, en oändlig mängd plagg sydda av krossad sammet - och en hel del tänjande på befintliga regler och normer. I veckans STIL ska vi ta en titt på den stilbildande bohemen - som idag kanske istället kan kallas för queer. Har vi måhända bara bytt ord på samma fenomen? För det finns en hel del beröringspunkter. Båda uttrycken uppstod, och fick framförallt fäste, i tider som utmärks av snabb förändring. Bohem blev ett populärt uttryck under mitten av 1800-talet, när industrialismen – och massproduktionen – vände upp och ner på ett samhälle som tidigare gått fram i maklig takt. Bohemen fick representera det nya och avvikande, det normbrytande. Drygt hundrafemtio år senare har queer-begreppet kommit att representera ungefär samma sak. I dagens digitaliserade värld har ”queer” blivit ett enormt spritt och populärt uttryck som inte bara används för att beskriva någon som bryter mot den heteronormen, utan mot normer i största allmänhet. Många anser att begreppet därmed vattnats ur, men vilka är vinsterna vi gjort genom att så många av oss idag självklart sätter på oss queer-brillorna? Det tar vi upp i programmet. Bohemerna rättade sig inte i leden, utan utforskade nya sätt att leva och arbeta på, och inte alltid med framgång. Men de följdes ofta med stort intresse från allmänheten. Att beskåda självförbrännande stjärnor är med andra ord inget nytt fenomen. Men det var under 1800-talet som det blev möjligt för fler än de närmast sörjande, att kunna följa dem – ner i fördärvet. I programmet berättar vi om en samtida bohem (eller kanske kan hon bättre beskrivas som queer) – den amerikanska skribenten och färgstarka personen Cookie Mueller, musa till både fotografen Nan Goldin och filmregissören John Waters. I dagarna kommer det ut en ny bok om Cookie Mueller: Edgewise - a picture of Cookie Mueller. Bakom boken står den kanadensiska konstnären och regissören Chloé Griffin. Henne har vi talat med. Vi har även träffat några svenska gränstänjare, som konstnären och musikern Paulina Olsson Wallenberg. Hon har skapat en fiktiv befolkning som hon kallar “New Population”. Och så har vi talat med formgivarna Brita Lindvall och Alexandra Falagara som tillsammans driver Bastion Lab. Det är de som ligger bakom den nya designen av den feministiska kulturtidskriften Bang, bland annat. Veckans gäst är Fanny Ambjörnsson, forskare och lärare i genusvetenskap vid Stockholms universitet.

I veckans program får vi traditionsenligt tips om böcker att lägga under granen, och så hör vi en intervju med etnologiprofessorn Åke Daun om hans nya bok Dömd till konsumtion av sinnesintryck. De böcker som nämns i programmet är: Clint Eastwood av Michael Tapper (Historiska Media) Dömd till konsumtion av sinnesintryck. Bidrag till modernitetens historia av Åke Daun (Stockholms universitets förlag) Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 av Svante Nordin (Atlantis) Handen och hjärnan. Från Lucys tumme till den tankestyrda robothanden av Göran Lundborg (Atlantis) Hemingway. En betraktelse av Nils Erik Forsgård (Söderströms Atlantis) Korvboken. Hjälpreda och kulturhistoria av Karl-Olov Arnstberg & Anders Björklund (Carlssons) Ledstången i mörkret. Texter om Tomas Tranströmer av Niklas Schiöler (Carlssons) Lunds universitets kokbok av Johan Stenström och Per Lindström (Atlantis) Monster av Micael Dahlén (Volante) Ostindiskt av Lars Sjöberg & Ursula Sjöberg (Norstedts) Rosa. Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson (Ordfront) Under omprövning. En antologi om konst, kanon & kvalitet red. Johan Lundberg (Atlantis Axess)

Det anses viktigt att med jämna mellanrum avlägsna smuts från kroppen. Men gränsen mellan att vara ren och att vara smutsig är inte glasklar.  I det tredje programmet av Smuts frågar vi oss när man egentligen blir ren? Svaret varierar mellan olika platser och i olika tider. För 60 år sedan bytte man till exempel trosor någon gång i veckan. Duschade gjorde vanligt folk ännu mer sällan, och då på de allmänna badinrättningarna. Johanna Langhorst pratar med socialantropologen Fanny Ambjörnsson om att ha hår på fel ställe och så undersöker vi grisarnas förhållande till smuts - och vårt förhållande till grisarna.