Podcast appearances and mentions of tomas transtr

Daan Doesborgh gaat in gesprek met Anna Enquist over Tomas Tranströmer, de conversatie als dichtvorm en de zin en onzin van borduren. Anna's nieuwe bundel De Onderkant (De Arbeiderspers) is vanaf 28 maart te koop. Kijk hier voor meer informatie en tickets voor de 100e aflevering van de Poëziepodcast op 9 april: https://denieuweanita.nl/agenda/de-100e-poeziepodcast-live/ En kijk hier voor meer informatie over de presentatie van het boek Een ander Amsterdam op 16 april: https://slaa.nl/programma/boekpresentatie-een-ander-amsterdam/

Nicola Crocetti è tra i maggiori editori italiani, l'ultimo grande testimone di un mondo, nel tempo, radicalmente cambiato. Ma Crocetti non è unicamente il fondatore della casa editrice che porta il suo nome e di Poesia, la rivista di cultura poetica più diffusa d'Europa e che ha fatto conoscere in prima traduzione mondiale futuri premi Nobel come Derek Walcott e Tomas Tranströmer. Gli dobbiamo anche la versione nella nostra lingua del meglio della letteratura neogreca, da Seferis a Elitis, da Kazantzakis e Ritsos, lui nato in Grecia nel 1940 e alla cultura greca intimamente legato.Oggi Nicola Crocetti continua a tradurre e a seguire le proprie creature, acquisite nel 2020 dal gruppo Feltrinelli. Massimo Zenari lo ha intervistato nella sua casa di Milano.

Nobelpristagaren Tomas Tranströmer var 2012 Se människans gäst på Bokmässan. Som en del av Bokmässan 40 år lyfter vi på nytt fram hans poesi och tolkar den i ljuset av teologin. Att unna sig en stund av andakt och reflektion är en del i den helhet som är grunden för hälsa, något som det nationella folkhälsoprojektet Livsstilsverktyget också tagit fasta på. Med Stefan Eklund, journalist, Antje Jackelén, ärkebiskop emerita, och Anders Rosengren, läkare, professor och ansvarig för Livsstilsverktyget. Moderator Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen. Arrangörer: Svenska kyrkan Se människan, Korpen, & Sigtunastiftelsen

Internationell författarscen 22 november 2006.

UPPLÄSNING: Tomas Tranströmer (arkivinspelning) Önskad av Katarina Gustavsson, Vassmolösa Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Eldklotter” av Tomas TranströmerDIKTSAMLING: Det vilda torget (Albert Bonniers förlag, 1983)MUSIK: Claude Debussy: Arabesk nr 1 E-durEXEKUTÖR: Jean-Yves Thibaudet, piano

Theodor Adornos nedtecknande av sina drömmar bär på en imponerande återhållsamhet. Det kritiska filosofen undviker nämligen att tolka. Aris Fioretos följer med honom in i natten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tomas Tranströmer har lärt oss att uppvaknandet är ett ”fallskärmshopp från drömmen”. Drömlivet äger rum någonstans ovanför den sovande, i en viktlös och luftig, ja, eterisk sfär. När den anonyma huvudpersonen i hans berömda dikt ”Preludium” lämnar sömnen, sjunker ”han” därför nedåt ”morgonens gröna zon”. Plötsligt hejdas ”denna lodräta färd genom ögonblicket” och mannen som är på väg att vakna breder svävande ut vingarna som över ”strömmande vatten”. Så landar han mjukt; med fötterna på marken är han med ens klarvaken. Stående under ett lövverk några timmar senare undrar han om ”ett stort ljus [skall] vecklas ut över hans huvud”.Det är lätt att känna igen sig. Då vi drömmer tycks jaget, eller om det är själen, sväva några meter upp medan kroppen blir kvar under filtarna. Inte konstigt att fallskärmshopparen funderar över vad han varit med om när gruset väl gnuggats ur ögonen. På diktens sista rad är han en nybliven uttydare, väntande på att ljuset bokstavligt talat skall gå upp och drömmen prisge sina hemligheter. Nattens skimrande händelser och varelserna som befolkade medvetandet, bristen på konsekvenstänkande eller tvärtom den ödesbundna logik med vilken allt tycktes ske, de ömsom lustfyllda, ömsom fasansfulla stämningarna, skiftningarna i ljussättning och kulisserna som växlar – allt verkar på ett lika undanglidande som betydelsedigert sätt rymma intima budskap om livet. Eller som den tysk-judiske filosofen Theodor W. Adorno konstaterar, även han förstås en falskärmshoppare: skeendena pekar mot ”den fåfängliga existensens innersta hemlighet”.Adorno nedtecknade sina drömmar så fort han vaknat – inte för att tolka dem, utan för att bevara deras efterglöd. Därför blev uppvaknandet avgörande. Strax efter landningen i en värld av hårda fakta, där gravitationen är lag, förbinds vi ännu med drömmen på samma sätt som fallskärmshopparen som via bärlinor hänger ihop med polyestern som så hastigt skrynklas samman över huvudet. Det finns något i detta ömtåliga ögonblick som senare tolkningsinsatser inte kommer åt. Drömtydningen lägger tillrätta. Nu har selarna lossats och fallskärmen skall packas ned i förklaringarnas fodral – som om den väldiga sfären som bar oss fortfarande liknade en glödlampa och inte en manet på torra land. Uppvaknandet sker innan denna efterbehandling, som oavsett om den är varsam eller hårdhänt söker göra drömmens egenart tillgänglig för begrepp. Vi är fortfarande förenade med vad som höll oss uppe, till synes viktlösa och fria från avsikt. Om drömmen skulle ha en sensmoral, stickad på kudden som vi vilat vårt huvud mot, kunde denna lyda: ”Jag vet inte vad som händer mig”.Redan före sin flykt från hemlandet, undan nazisterna, började Adorno protokollföra drömmar. Han som skulle bli Efterkrigstysklands främste representant för ett ungt och kritiskt förnuft, ja, för en ny upplysningstid som ville verka för den sortens klarhet som Tranströmers resenär tycks vänta på, var inte intresserad av att tolka de nattliga visionerna. Tvärtom gällde det, som han skriver, att betrakta dem inte bara som ”'våra', utan de utgör också ett kontinuum, [de] tillhör en enhetlig värld”. För Adorno var uppvaknandet ett avbrott i detta större förlopp, ett flöde i vilket drömtillvaron fortsatte även då vi inte sov.Hur vaknade han själv? Den första anteckningen från året efter nazisternas maktgripande, i januari 1934, bådar illa. Filosofen drömmer att han tillsammans med Gretel Karplus, som han skulle gifta sig med tre år senare, råkar ut för en trafikolycka. Bussen som paret färdas med störtar ned i en ravin i schweiziska Alperna, lyckligtvis kan båda resa sig ur vraket: Jag kände hur jag grät när jag sa: Jag hade så gärna fortsatt att leva med dig. Först då insåg jag att min kropp var fullständigt sönderslagen. Jag vaknade med döden. Adornos första protokoll slutar bokstavligt talat med döden. Ja, även drömmen i vilken denna död får sista ordet dör, för i samma ögonblick som ordet faller slår han upp ögonen och incidenten förflyktigas likt ont mörker då ljuset tänds.I december 1940 vaknade Adorno med en känsla av främlingskap i New York, dit han flytt med sin nyblivna hustru. Året därpå öppnade han ögonen ”av skräck och bävan” under palmerna i Los Angeles, dit paret flyttat vidare. Under de sista krigsåren vaknade han ”utan förhoppningar”, senare ”med kväljningar” och ytterligare några år därefter ”full i skratt”. Ena gången ter sig övergången till vakenlivet lustfylld, andra gången smärtsam, på gränsen till traumatisk. Adorno drömmer om bordeller, fast också om koncentrationsläger.Det kan förvåna att denne tänkare, som mer än någon annan förknippas med ”den kritiska teorin”, knappt nagelfar sina nattliga upplevelser. På några ställen undslipper honom visserligen en tolkning. 1948 konstaterade han att drömmens ”verkliga betydelse ligger i öppen dag”: vad han just erfarit innebar att han ville ”återvinna det europeiska liv som gått förlorat”. Trots våldsamheterna som drabbar Adorno i drömmarna, vilka till antalet nog bara överträffas av gångerna då han umgås med kvinnor i olika stadier av avkläddhet, månade han dock om att bevara dem så intakta som möjligt.Den som tar del av dessa protokoll, som finns i en fin och finurlig svensk översättning med den lätt missvisande titeln Drömdagbok (det handlar ju just inte om att föra bok över sitt dagliga liv), får svårt att inte imponeras av Adornos återhållsamhet. När han på annat ställe understryker att drömmarna är av ”väsentlig betydelse för begreppet” är det denna deras ofrivilliga, liksom oformade eller ännu begreppslösa karaktär som han önskar lyfta fram. De markerar, som litteraturvetaren och sociologen Jan Philipp Reemtsma framhåller i sitt kloka fast krångliga efterord, ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet”. Vi tar om det där: ett ”oberoende av den kommunikativa socialiseringens krav på konformitet” … Vad Reemtsma menar är att drömmen, i likhet med exempelvis litteraturen, utgör en uttrycksakt, i vilken personen vars blick rör sig bakom ögonlocken kan omfatta hela tillvaron, även de delar som ligger bortom sociala regelverk och egna intentioner.För Adorno gjorde drömmen det till och med möjligt att uppleva döden utan att dö. Åter tillbaka i Frankfurt, i november 1956, noterade han: Jag drömde om en förfärlig värmekatastrof. I glöden – en kosmisk glöd – flammade alla döda än en gång upp i sin forna gestalt under några sekunder, och jag visste: först nu är de helt och hållet döda. Genom att avstå från tolkning ville Adorno bevara drömlivets efterglöd. Allt annat vore en hädelse mot dess miljöer, stämningar, invånare. På sitt sätt är protokollen ett rekviem. Eller som denne nattexistensens trogne bundsförvant skriver i en av sina sista rapporter: ”Med tanken: vi får be för att det blir något kvar, vaknade jag.”Aris Fioretosförfattare, översättare och professor i estetikLitteraturTheodor W. Adorno: Drömdagbok. Svensk översättning av Anna Petronella Foultier med efterord av Jan Philipp Reemtsma. Nirstedt/litteratur, 2024.

En dag ringer Henrik Josefsons fru honom på jobbet. Det hon kort berättar är det värsta tänkbara. Lyssna till ett avsnitt om kärlek och sorg. Om Bowie och legobitar. Om att spänna bågen och inte riktigt bottna. Om svindel och om att fästa blicken (som Knausgård gör). Henrik Josefson väljer tre låtar: David Bowie – Where Are We Now? Beyoncé – Ya Ya Talking Heads –This Must Be the Place (Naive Melody) Se-tipset: Moonage Daydream (filmen om, och med, David Bowie) Och boktipsen: Julian Barnes – Livslägen Malin Lagerlöf – Dagbok från ditt försvinnande Tom Malmquist – I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv Per Robert Öhlin – Oreklam Henrik namedroppar Tomas Tranströmer (Romanska bågar), filosofen Martin Hägglund, musikproducenten Brian Eno (Oblique Strategies), sångaren David Byrne, artisten Björk och vännen Leif Goldkuhl (Lurre kallad). Kolla in Copycommunity på www.copycommunity.se

UPPLÄSNING: Irène Lindh Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Längre in” av Tomas TranströmerDIKTSAMLING: Stigar (Albert Bonniers förlag 1973)MUSIK: Adrian Sjaposjnikov: Andra satsen ur Sonat för flöjt och harpaEXEKUTÖR: Nicole Esposito, flöjt, Çağatay Akyol, harpa

Karin Altenberg and our host Julia Copus discuss ‘Face to Face' and ‘Solitude (I)' by the late Swedish poet Tomas Tranströmer, both translated by Robin Robertson.

Cecilie Løveids lyriske forfatterskap hører til blant de mest særegne i norsk samtidslitteratur. Dette er dikt man kan vende tilbake til igjen og igjen og stadig oppdage nye betydninger og forbindelser. I denne episoden tar vi, Frode Helmich Pedersen og Jørgen Sejersted, for oss dikt fra ulike perioder av hennes lange forfatterskap: Vi begynner med det korte diktet «mor» (1968) som Dag Solstad har kalt «et mirakel av et dikt». Deretter går vi videre til det sentrale og eventyraktige diktet «Fanget villrose» (1977) som gir et innblikk i Løveids fantasifulle og frilynte syttitallsfeminisme. I resten av episoden konsentrerer vi oss om hennes lyriske gjenfødelse etter mange år i dramatikkens tjeneste, det vil si perioden fra og med 2001. I tillegg til Løveids dikt diskuterer vi et par dikt som står i berøring med henne, slik vi ser det: Ett av William Carlos Williams og ett av Tomas Tranströmer, som hun siterer fra. I tillegg blir det en del snakk om Tarjei Vesaas! Kreditering: Musikk - @mildemane Illustrasjon (original) - Ukjent - commons.wikimedia.org/wiki/File:(Edv…446747911).jpg Helge Skodvin/Kolon forlag - https://www.kolonforlag.no/uploads/LargePortrait/LoveidCecilieNYSTORsentrert.jpg

Poetės ir vertėjos Zitos Mažeikaitės vienas eilėraštis baigiasi klausimu: „gal mane vis dar globoja/ anoji Šiaurės dvasia?“Studijavusi germanistiką ir pradėjusi nuo vertimų iš vokiečių kalbos, ji vėliau ėmėsi vis daugiau versti iš švedų kalbos ir dabar jos dėka lietuviškai galime skaityti daugybę klasikinių ir šiuolaikinių Švedijos autorių.Tarp jų – ir du poetai, Werneris Aspenströmas ir Tomas Tranströmeris, du ryškūs šiaurės dvasios puoselėtojai poezijoje.Su Zita Mažeikaite „Pirmame sakinyje“ kalbamės apie šiuos du poetus, jų eilėraščių šiaurietiškumą ir šiaurės dvasios įtaką jos pačios kūrybai.Pirmas sakinys.Ved. Mindaugas Nastaravičius ir Tomas Vaiseta

En av Jon Fosses svenska översättare, Marie Lundquist, reflekterar över erfarenheten att tolka och tolkas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2011-12-09.Översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.I mitt arbetsrum har jag sedan länge ett gulnat tidningsklipp uppsatt på väggen. Rubriken är ”Wat is poëzie?” Så långt är jag med. Orden tycks visserligen svepta i främmande kläder, men med lite fantasi kan jag ändå lätt igenkänna dem och begripa vad de vill säga mig. Genom att lägga ihop bitar av olika språk som jag mer eller mindre behärskar, tolkar jag det som står till: ”Vad är poesi?” Däremot är svaret på denna fråga, den långa text på nederländska som därefter följer en ogenomtränglig djungel i vilken jag omedelbart går förlorad.Ändå känns det i detta fall helt rätt. Det är så det ska vara, tänker jag. Frågan ska hållas levande och svaret ska inte gå att tyda på något omedelbart och enkelt sätt. Det ska skikta sig och förgrenas i nya frågor, nya svar. Just nu nöjer jag mig med njutningen att få vara i det främmande och känna luftdraget från allt jag inte förstår. Suset från den språkliga rymd som ligger framför mig som en okänd mark att erövra och upptäcka. Ibland är det en sann lycka att få vara där, i det oförståeliga och låta andra sinnen träda fram och ta över upplevelsen. Smaka på språket och upptäcka en okänd krydda, en bismak av något man aldrig tidigare upplevt.Betyder det då att översättandet är en obehövlig konstart? Att man kan nöja sig med att stanna där i det blinda trevandet, som visserligen skärper sinnena och tränar fantasin, men ändå till sist riskerar att förminska världen? Svaret är naturligtvis nej. För att kunna dra bort hinnan och se klart behöver man en översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.För mig som själv fått mina dikter översatta till en mängd olika språk, både sådana jag förstår och sådana jag aldrig ens hört talas om, är bilden av översättaren kluven. Hon (för det rör sig oftast om en kvinna) är både ödmjuk gåvobringare och skarprättare i en och samma person. Ingen översättare (i alla fall inte av poesi) tycks arbeta med någon som helst tanke på egen vinning utan verkar ha kärleken till språket som enda ledstjärna. Samtidigt finns det ingen som med lika falklik blick har förmågan att obducera språkets hela kropp. Alla spår av språkliga tillkortakommanden, all adjektivistisk make-up, all onödig utsmyckning som de flesta läsare och även kritiker sväljer, lyfter översättaren obönhörligen upp och skärskådar. Det enda man kan göra som författare är att stå där och betrakta det tomma skalet av sin skapelse som ligger kvar på obduktionsbordet och väntar på sin uttolkare för att fyllas med nytt liv. Jag minns känslan när jag fick min första bok översatt till nederländska av Lisette Keustermanns. När jag höll boken i min hand talade den med kluven tunga. Inombords hade den fortfarande den för mig välbekanta titeln: ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten”. På omslaget framför mig förvandlades denna mening nästan till oigenkännlighet: Ik struin wat door mijn tuin en ruim op voor de nacht. Det är något hisnande över ord man inte förstår. Plötsligt inser man att också det egna språket har en helt oförklarlig sida. Det gäller bara att få syn på den.Ett av de språk mina dikter blivit översatta till, (och som jag skam till sägandes aldrig hade hört talas om), är det indiska språket malayalam. Rodnande över min okunskap tog jag reda på att detta språk talas av 36 miljoner (!) människor. På en boksida ser det ut som ett fingerfärdigt knypplat språkbroderi. Ett annat språk jag också haft förmånen att få bli tolkad till är arabiska, vars bokstäver tycks bestå av fladdrande svarta vingar. På papperet synliggjorda som ett sorts träd som tycks hålla sina löv uppe utan stam och gren och som därmed förvandlar mina ganska stabila prosadikter till en lättare och mer genomsläpplig materia. Förvandling tycks alltså vara ledordet för all form av översättning. Ett credo som kanske borde gälla allt skapande. Att hela tiden vara stadd i förvandling, men ändå stå i kontakt med själva kärnan. Mina egna översättarerfarenheter från andra hållet, att själv översätta andra författare till svenska, utspelar sig alla i en envig mellan norska och svenska. Eller envig förresten, kanske handlar det snarare om ett triangeldrama: mellan nynorsk, bokmål och svenska. Steget mellan de två norska språken är större än man tror. Att gå in i nynorskan är som att vika av från civilisationen och ge sig ut i vildmarken. Slåss med något kantigt och fornnordiskt. Kvifor istället för Hvorfor. Ikkje istället för Ikke. Eg i stället för Jeg.Den norske dramatikern Jon Fosse, som är den som jag mest har arbetat med att översätta, har ett språk som tvivlar på orden. Det måste höras, också i översättningen. Det är annars så lätt hänt att man tar lite för väl hand om orden när man flyttar över dem till ett annat språk. Tvivlet bäddas in och plötsligt kan orden tala störningsfritt. Det är så lätt att låta sig bedras av det flyhänta talet. Det låter ju ”så bra”. Men det ska inte låta ”bra”. Det ska låta som ett tal som inte tror på sig själv. Och om man som Fosse ibland laborerar med ett språk som är som han själv säger, ”vritt”, vridet, måste det förstås låta konstigt även på svenska, men hur konstigt ska det låta? Den sortens språkliga gehör kan man bara ha på sitt eget modersmål. Här kan internet vara till stor hjälp. Ibland förstår jag inte hur det var möjligt att översätta innan den tillgång till språkens alla vardagsrum som nätet är, fanns. Man kan googla på ett norskt ord eller uttryck och se hur det används, om det används, och i så fall av vilka och i vilka olika sammanhang, och därefter dra sina slutsatser om vilket svenskt ord som skulle kunna ersätta det.En annan fråga man som översättare måste ställa sig är: Hur modernt eller samtida är det språk som talas? Ett av de mest svåröversatta norska orden är också ett av de vanligaste, i Norge fortfarande använt av alla åldrar: ”kjæreste”. Visserligen låter det svenska ordet ”käresta”, nästan precis likadant, även om det stavas lite annorlunda, men här känns som om det hörde hemma på logdanser och knappast i 2000-talets svenska, där vi rör oss med mer nutidsdaterade ord som min kille, min tjej, flickvän, pojkvän, sambo, särbo. Alla lika passande i sitt speciella sammanhang, men vi har inget enda ord som fungerar överallt, som i norskan.Några av mina märkligaste erfarenheter av översättning kommer från olika tvärkonstnärliga projekt där dikten omgestaltats och översatts till andra konstnärliga uttryck, som måleri, skulptur, musik och fotografi. Jag har till exempel fått uppleva att en tonsättare huggit sönder en uppläst dikt i småbitar, klippt bort alla konsonanter och med hjälp av en dator komprimerat de ljud som finns kvar till olika rytmiska mönster. Eller att en dikt som handlar om ett i en trädgård dukat bord, som långsamt förvittrar genom fyra årstider, av en skulptör översatts till en utomhuslig installation med hängande glasflaskor som rörde sig i vinden och klingade fram en egenartad symfoni. Att på det här sättet tolka poesi genom att översätta den till andra konstarter kan ibland leda till den hisnande känslan av att skapa nya språk. När olika översättningar korsar varandras vägar kan samma fenomen uppstå. En samtidig uppläsning av samma text på flera olika språk skapar en flerstämmig ljudvåg som uppläsarnas röster kan surfa på toppen av. Jag har själv bevistat en uppläsning där fyra av Tomas Tranströmers översättare, tillsammans och samtidigt, läste hans långdikt ”Östersjöar”, på polska, kinesiska, spanska och engelska. Som jag minns det nu gick den polske översättaren i mål ett stort antal ord senare än de andra, men jag kan minnas fel. Hursomhelst var det en säregen upplevelse att lyssna till denna mångspråkiga symfoni av helt olika röster som ändå i grunden sa samma sak.I översättningen är skriften både sig själv och någonting annat. Ursprungstexten finns där bakom den nya språkdräkten som en slags skuggskrift, ett osynligt ackompanjemang. Hur mycket ska det höras? Kanske inte alls. Som översättare har man ett trohetskrav inte bara mot originaltexten, utan också mot det egna modersmålet, det som man haft ett livslångt förhållande med. Med tiden lär man sig att översättningen ofta blir bättre om väljer att ha ett friare förhållande till den översatta texten och hellre hoppa i säng med det egna språket. På sånglektionerna i skolan hade jag svårt att sjunga rent och för att inte glida iväg på tonerna och hamna fel var jag tvungen att alltid ha någon vid min sida som sjöng tillsammans med mig och lotsade min stämma rätt. Ibland tänker jag mig översättaren som en sådan ledsagare, en som står bredvid texten och hjälper den att hålla tonen också i en ny skepnad. Utan tolkning sjunger texten bara i en stämma. Marie Lundquist, författare och översättare

I fjerde episode av Lyrisk kvarter setter vi søkelys på nattergalen som motiv og tema for lyrikken. Dette gjør vi først ved å lese et av de mest berømte nattergaldiktene, nemlig John Keats «Ode to a Nightingale» fra 1819. Fra dette høydepunktet i europeisk romantikk går vi videre til Tomas Tranströmers modernistiske prosadikt «Näktergalen i Badelunda» fra den fabelaktige samlingen För levande och döda (1989). Deretter forlater vi nattergalen og beveger oss over til grevlingens underjordiske rike, via Alice Oswalds originale dikt «Body» fra 2016. Gjest denne gangen er forfatter Gunnhild Øyehaug. Kreditering: Musikk @mildemane Lydklipp, nattergal - https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Common_Nightingale%27s_song_1.ogg Illustrasjon (original): Ukjent - https://commons.wikimedia.org/wiki/File:(Edvard_Grieg_and_Frants_Beyer_hiking)_(3446747911).jpg Trond Sætre Stegarud, CC BY-SA 4.0 -https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Grevling_(Meles_meles).jpg Carlos Delgado, CC BY-SA 4.0 - https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Luscinia_megarhynchos_-_01.jpg

Today's poem is The Half-Finished Heaven by Tomas Tranströmer. The Slowdown is your daily poetry ritual. In this episode, Major writes… "Contemporary art and poetry encourage uncertainty and a spirit of inquiry. If we are willing to let go of our frustration, abandoning the quest for meaning can be its own spiritual reward. Today's extraordinary poem constructs a fascinating and dreamy space where images sharpen into an immense and profound notion of the land and human interdependence." Celebrate the power of poems with a gift to The Slowdown today. Every donation makes a difference: https://tinyurl.com/rjm4synp

När temat är "insekter" är det mycket som ska med. Andrea har skrivit en rimmad insektsdikt, pratar om Tomas Tranströmers nattflyn, Annie Dillards mätarlarv och Marguerite Duras fluga. Filip har läst både Octavia Butlers larvnovell och Clarice Lispectors kackerlacksroman och tolkar dem post-humanistiskt. Maria har sett på TV och gör en queertolkning av David Cronenbergs "The Fly". Sen pratar om hon om roliga dödsscener i romanen Getingfabriken. Fånigt, litterärt och alldeles, alldeles underbart. Det här är podcasten Skogarna med Maria Bodin, Filip Nyström och Andrea Lundgren.

Un día como hoy, 15 de abril: Nace: 1452: Leonardo da Vinci, artista, arquitecto, ingeniero e inventor italiano (f. 1519). 1843: Henry James, escritor y crítico literario estadounidense (f. 1916). 1924: Neville Marriner, violinista y director de orquesta británico (f. 2016). 1931: Tomas Tranströmer, poeta sueco (f. 2015). Fallece: 1927: Gastón Leroux, escritor francés (n. 1868). 1938: César Vallejo, escritor peruano (n. 1892). 1957: Pedro Infante, actor y cantante mexicano (n. 1917). 1980: Jean-Paul Sartre, filósofo y escritor francés (n. 1905). Conducido por Joel Almaguer. Una producción de Sala Prisma Podcast. 2023

M

M

Det är motsatsernas matvara och en symbol för det yttersta. Anna Thulin har vispat ihop en essä om äggets betydelse för människan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 24 april 2019. Se gulan, hur den svävar i dimvitt hölje. Att äta eller inte äta ägg, det är frågan. Å ena sidan, skafferiets främsta basvara, fulländad i sin enkelhet. Å andra sidan, är det ett potentiellt liv som fräser där nere i stekpannan? Jag minns hur jag en gång fick en uppenbarelse på en brits med prassligt sjukhuspapper under ryggen. På den gråkorniga skärmen syntes vita rundlar som tycktes simma runt i en grynig massa. Mina ägg. Jag var en äggbärande människa. Det föreföll absurt och gör det fortfarande. Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter En gång var moderskapet mystiskt och heligt, ja, exakt hur barn blev till var något oklart. Nog visste man att det krävde en avklädd akt, men själva fröet till en ny människa såddes av en högre makt. Nu har vetskapen klätt av mystiken och vi vet exakt vad som sker när spermie möter ägg, och samtidigt känns tillblivandet mer kliniskt och sterilt än någonsin. Äggen kan sugas ut och injiceras och sättas tillbaka, som om kroppen bara var dess behållare. Till och med orden känns abstrakta – fertilitetsappar, ägglossningstester – för att mäta den lilla, lilla luckan då man har störst chans att bli gravid. Vad betyder det när vi kommer så långt bort från en företeelses uppkomst att den förlorar sin ursprungliga mening? Det gäller kroppen och det gäller mat, i högsta grad. Människor har ätit ägg från alla möjliga sorters djur, men det är först under de senaste århundraden som ägget blivit synonymt med hönor och massproduktion. I och med industrialiseringen har också äggets betydelse förändrats: från något exklusivt och andligt, till mer folkligt och sekulärt. Det har gått så långt att vi tycks glömma bort vart ägget faktiskt kommer från. Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter, som journalisten Mats Ekdahl påpekar i sin utmärkta matmonografi ”Ägget”. Hönan är ju den som producerar. Vår viktigaste basvara är egentligen en fråga om stöld. Till ytan hård och bräcklig, inuti mjuk och samtidigt fyllig. Äggets inneboende motsatser gör att den passar väl som litterär symbol. Som i Jonathan Swifts roman ”Gullivers resor”. Där krigar landet Lilliput mot landet Blefuscu om hur man bäst slår sönder ett hårdkokt ägg, från den trubbiga eller den spetsiga sidan? Det finns inget mellanting, du är antingen med det ena eller det andra laget. I romanen sägs kejsarens farfar ha råkat skära sig i fingret en gång som barn, och därför är det numer förbjudet för ”trubbändarna” att skära från den spetsiga änden. ”Man har beräknat att elvatusen personer vid olika tillfällen hellre underkastar sig döden än att slå hål i den spetsiga änden”, skriver Jonathan Swift. Och fortsätter: ”Många hundra tjocka böcker har skrivits om denna strid, men trubbändarnas skrifter är sedan länge förbjudna.” Handlade det egentligen om ägg? Nej, såklart inte, lika lite som Swift i en annan essä förespråkade att man skulle äta barn. Han använde sig av satir och sagans form för att kritisera 1600-talets politiska och religösa ledare, och särskilt det engelska förtrycket av Irland. Han ville visa att dåtidens politiska strider var lika banala som frågan om vilken ände man skulle äta ett ägg. Kanske förtjänar historien lyftas fram idag igen? För visst tycks det finnas en hel del trubbätare och spetsätare bland dagens debattörer och Twitterriddare. Förutom romaner finns det otalig konst som hämtat inspiration från ägget. Kanske för att dess klassiska form känns tidlös, som i fallet med Arne Jacobsens fåtölj och Carl Fabergés juvelägg åt den ryska tsaren. Tidlös, ja, samtidigt som äggen påminner om tidens gång. George Orwell, berömd för romanen ”Djurfarmen”, förde en dagbok över hur hans egna hönor värpte. Det var innan han slagit igenom som författare och han delvis försörjde sig som hönsfarmare. Den 30 mars 1940 skriver han: ”19 ägg. Totalt den här veckan: 120 (på 25 hönor – förmodligen rekord).” Ägg-dagboken måste ha varit en hållpunkt i tillvaron, ett sätt att mäta vardagen och vad den gett. Orwell räknade inte bara verkliga ägg, utan lät dem också få en betydande roll i ”Djurfarmen”, en allegorisk roman och kritik av stalinismen. Där blir äggen ett medel för motstånd, när hönorna bestämmer sig för att göra uppror mot ledargrisen. Det gör dem genom att förstöra sina egna ägg, istället för att tvingas ge bort dem och låta dem säljas vidare till människorna. Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen. Kanske är det inte alltid ägget i sig som inspirerar, utan vad det representerar. En övergång från ett embryo till ett liv, från intet till ett något. En tillblivelse. Världsägget återfinns i många religioner och symboliserar universums skapelse. Ibland vilar det i vatten, ibland kläcks det utanför tid och rum. Ena halvan blir himmel och den andra halvan är jord. Visst framstår det som magiskt? Först var där ingenting, lika tomt som äggets vita, och ur den frånvaron uppstår livet och blir dess motsats. Men symbolen är inte mer magisk än att den också håller med modern vetenskap – Big Bang som slår sönder stillheten och livet bryter fram, yrvaket rufsigt och på ostadiga ben. Hur ska vi då tolka det hela och oförstörda ägget? Som en symbol för döden? Se hur den vilar där i handen – kall, livlös och sluten – i perfekt symmetri. Det finns något dödligt med perfektionen, eftersom den inte lämnar utrymme för skapande och förändring. Himlen måste vara halvfärdig, med poeten Tomas Tranströmers ord. Ja, till ytan kanske ägget är slutet och påminner om döden. Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen. Men för de flesta är nog ägget förknippat med livet, även om alla inte får den uppenbarelsen på en sjukhusbrits. Den som föds med en livmoder föds också med ett visst antal ägg. Det talas om den biologiska klockan, det vill säga äggklockan som räknar ned tiden, åtminstone den fertila. Då när det fortfarande finns en möjlighet att bli något utöver sig själv. Och sedan, när äggen tar slut: en saknad eller en lättnad? Kanske behöver vi inte ens tänka den tanken i framtiden. Redan idag går det att frysa in ägg och delvis stanna tiden. Vad som egentligen kom först – hönan eller ägget – kanske blir en lika obsolet fråga. I ett framtida laboratorium kan ju båda skapas i samma stund. Och kanske kommer framtidens hyperintelligenta, genmodifierade hönor göra motstånd mot sin plats i näringskedjan, liksom hönorna i Orwells roman. Ägget är motsatsernas matvara, som rymmer både liv och död, intet och alltet, hård yta och mjukt innanmäte. Som kulinarisk anrättning tycks den vara vår minsta gemensamma nämnare världen över – inte minst till frukost, vår mest trygghetstörstande måltid. Våra brittiska och amerikanska vänner äter den scrambled, söderut får du en stadig spansk tortilla, österut glider ett löskokt ägg ned i nudelsoppan. Ett spar vi till koppen på det egna frukostbordet. Skeden får den kalkrika ytan att krackelera och toppen glider av, en nypa salt eller kaviar. Låt dagen och livet börja. Anna Thulin, journalist Lästips Mats Ekdahl: Ägget. Carlssons bokförlag, 2018.

Em cada dia, Luís Caetano propõe um poema na voz de quem o escreveu.

Un día como hoy, 26 de marzo: Nace: 1633: Mary Beale, pintora inglesa (f. 1699). 1874: Robert Frost, poeta estadounidense (f. 1963). 1905: Viktor Frankl, psiquiatra austríaco (f. 1997). 1911: Tennessee Williams, dramaturgo estadounidense (f. 1983). 1925: Pierre Boulez, director de orquesta, compositor y pedagogo francés (f. 2016). 1949: Patrick Süskind, escritor alemán. 1975: Roberto Bolle, bailarín italiano. Fallece: 1827: Ludwig van Beethoven, compositor alemán (n. 1770). 1892: Walt Whitman, poeta estadounidense (n. 1819). 1969: B. Traven, actor y novelista alemán (n. 1882). 2015: Tomas Tranströmer, poeta sueco (n. 1931). Conducido por Joel Almaguer. Una producción de Sala Prisma Podcast. 2023

I veckans program handlar det om vårdikter. Varför är våren perfekt att dikta om? Vi fyller studion med lyssnarnas önskedikter och författarna Ida Linde och Daniel Sjölin har med sig egna favoriter. De senaste veckorna har lyssnarna skickat in sina favoritvårdikter. Några av dem läser vi i Lundströms Bokradio. Våren som tema återfinns på många olika håll i klassikerpoesin. Hur ser det ut hos nutida poeter? Ida Linde och Daniel Sjölin har botaniserat bland både gamla och nya vårdikter och samtalar om sin inställning till våren. – Plötsligt så kommer den här brutala kraften i naturen. Man kan få ångest för mindre om man inte ställer sig upp och går med, säger Daniel Sjölin. – När jag började läsa dessa vårdikter slog det mig att jag alltid trott att hösten är början. Men det är så klart på våren allt är nytt, säger Ida Linde. Vårdikter i programmet:Vårkväll, Sonja Åkesson.Snödroppar, Louise Glück.Blåsipporna, Tomas Tranströmer. Vor, vor! Steinn Steinarr.Spring Wedding, Richie Hofmann (Vårbröllop, övers Ida Linde).Ja visst gör det ont, Karin Boye.Efter en svår vinter, Gunnar Ekelöf.Promenad i naturen, Elmer Diktonius.Den första kärleken, Johann Wolfgang von Goethe.En liten elefant ..., ur Fång-lada, Madeleine Gustafsson.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Andreas Magnell (producent) och Fredrik Wadström

Episódio 541 de Dias Úteis, um podcast que lhe oferece um poema pela manhã, de segunda a sexta-feira. Por vezes também à tarde, nem sempre apenas poesia. Quase sempre precisamos do olhar dos outros para nos vermos a nós mesmos. Ou aos locais que temos por nossos. O Ricardo Rato Rodrigues propõe-nos hoje o passeio por Lisboa de Tomas Tranströmer. Pode receber todos os episódios subscrevendo de forma gratuita em todas as plataformas de podcast (Apple, Google, Spotify e muitas outras) e também contar com conteúdo adicional seguindo as nossas páginas no Facebook, Instagram e YouTube. Se gosta dos nossos conteúdos, por favor avalie nestas plataformas e partilhe com os seus amigos. Apesar de gratuito, se nos quiser apoiar a melhorar este projecto pode fazê-lo em https://www.patreon.com/diasuteispodcast . Este podcast é uma produção da Associação de Ideias, tem música original de Marco Figueiredo e voz de introdução de José Carlos Tinoco. A concepção e edição são de Filipe Lopes.

Vårt projekt – som till sommaren kommer att ha pågått i 10 år – har haft sina hemmamarker.Dit vi inte kan hjälpa att vi återvänder.En sådan stor fråga handlar om minnen – men minnen som ligger utanför oss som individer – de som är inbyggda, inkarvade i samhället:Städer skapar sin egen tröghet genom att saker står kvar, eller spåren av något, kan påverka människor över generationer, Vi har också under dessa tio år ofta gått ned i arkivenoch hämta saker som är glömts bort.Och dammat av spåren på en gemensam erfarenhet vi kanske inte längre kommer ihåg eller kan värdesätta. Även värdefulla saker som är borttappade, inte minst i städer.I dikten Gläntan går Tomas Tranströmer vilse och upptäcker en glänta i skogen – vi kan känna igen oss i det, vi har alltid letat sådana gläntor i staden– där en samling stenar ligger ordnade på ett sätt som stenar inte brukar ligga ordnade, om ingen har byggt något, ett byggt spår av människor, på väg att sjunka undan:"Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om detNamnen finns i något arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga)Den muntliga traditionen är död och därmed minnenaZigenarstammen minns men de skrivkunnig glömmerAnteckna och glöm!Torpet sorlar av röster, det är världens centrum, Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphörDet står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna."I detta avsnitt ska vi vandra ned i det som man kan tro är minnets motsats, dess stora mörka källarvåning: glömskan. Men Glömska är inte bara en passiv handling – den kan vara medvetet skapad.I städer återkommer ett slag oförlöst konfrontation mellan två förhållningssätt. Mellan att värdera den historiska byggda miljön som en kollektiv bank, ett ärvt landskap av politik, ekonomi och kultur å ena sidan, och å andra sidan se miljöerna som mer eller mindre provisoriska, att de kan uppstå och överges, utrymmas och möbleras om utan andra överväganden än de rent praktiska och funktionella.Eller med en annan metafor: Är staden ett gammalt hem, en familjegård som ärvts i generationer med bibliotek och släktfotografier? Eller en fabrik med stämpelur och tillfällig anställning där de som bidrar ständigt måste bytas ut? Tack:Thordis Arrhenius, professor i arkitekturhistriaJasmina Jovanovic Holm, @natsumina på instagram Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Wie Lyrik das Leben begleiten kann besprechen FALTER-Herausgeber Armin Thurnher und Kronen-Zeitung Journalist Claus Pandi mit Literaturarchivar Jürgen Thaler. Schauspielerin Sabine Lorenz liest Gedichte von H.C. Artmann bis Tomas Tranströmer. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Wie Lyrik das Leben begleiten kann besprechen FALTER-Herausgeber Armin Thurnher und Kronen-Zeitung Journalist Claus Pandi mit Literaturarchivar Jürgen Thaler. Schauspielerin Sabine Lorenz liest Gedichte von H.C. Artmann bis Tomas Tranströmer. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

“Travel is often one part geography and nine parts imagination.” –Kate Harris In this episode of Deviate Rolf and Kate discuss how travel can transform one's idea of what "exploration" is (3:00); the concept of borders (14:00); nostalgia and the transformational effect of travel (25:00); the role of home in relation to travel (34:00); and letting adventure into your life (44:00). Kate Harris (@kateonmars) is an adventure writer, named by Condé Nast Traveler as one of the “world's most adventurous women.” Her work has appeared in Outside, The Walrus, and Georgia Review. Her book, Lands of Lost Borders, is a national bestseller For more about Kate, check out www.kateharris.ca Notable Links: Rolf's Q&A with Kate Harris (book foreword) Silk Road (network of trade routes) Ernest Shackleton (explorer) Fridtjof Nansen (explorer) Annie Dillard (American author) Wind, Sand and Stars, by Antoine de Saint-Exupery (book) Henry David Thoreau (writer) My Journey to Lhasa, by Alexandra David-Neel (book) Aksai Chin (region administered by China) Marco Polo (historical figure) Tomas Tranströmer (poet) Atlin (community in British Columbia) The Deviate theme music comes from the title track of Cedar Van Tassel's 2017 album Lumber. Note: We don't host a “comments” section, but we're happy to hear your questions and insights via email, at deviate@rolfpotts.com.

Uppläsning: Björn Kjellman DIKTSAMLING: Den halvfärdiga himlen (Albert Bonniers förlag, 1962)MUSIK: Ralph Vaughan Williams: Hymn tune prelude on EventideEXEKUTÖR: Londons symfoniorkester

Jokaisella kirjailijalla on sukulaissielunsa; Heli Hulmin sielunveli on Tomas Tranströmer, jonka runoihin hän rakastui varhain ja joiden johdattamana hän käy läpi omaa menneisyyttään.www.helihulmi.fi

Den brittiske poeten Philip Larkins litteratur är läst och älskad. I brev och biografier framkommer mindre smickrande sidor, som till exempel rasism. Men när hans brev till livskamraten Monica Jones publicerades nyanserades bilden något. Jan Norming har läst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 18 mars 2011.För en tid sen stod en notis i engelska The Guardian. En okänd kärleksdikt av poeten Philip Larkin hade hittats i en skokartong. Dikten låg instucken i ett gammalt, tummat internkuvert. Föremålet för Larkins ömma känslor var Betty Mackereth. Han var bibliotekarie på universitetet i Hull och hon var hans sekreterare.Till notisen fanns ett foto. Larkin sitter i sina hornbågade glasögon lutad mot en pelare av betong. Bakom honom står en cykel. Är det hans? Jag vet att han cyklade och på omslaget till diktsamlingen The Whitsun Weddings finns också en cykel. Whitsun betyder pingst. Det är en tunn bok i vitt och olivgrönt med hård pärm, jag hittade den hos Blackwells i Oxford. Den ser ut som en sådan där liten skolradioutgåva från femtiotalet.Larkin är läst och älskad i England. Föra året hade han varit död ett kvartssekel. Hans dikter är ofta rimmade bilder av engelskt liv och kynne. Jag vill fånga, tolka och bevara livet som det ter sig, skriver Larkin i ett tidigt brev till sin livskamrat Monica Jones. Kanske bevara i meningen konservera, som att lägga in frukt eller syra grönsaker, och noggrant anteckna innehållet på etiketterna.Det får mig att tänka på Tomas Tranströmers dikt Decemberkväll från 1972. Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd av ett stort Minne för att leva just nuJag tänker mig att det är Larkin som kommer på sin cykel. Och samma svävande exakthet finns i hans dikter, små sakliga och gåtfulla stycken om att dricka te, åka tåg och gå i kyrkan, allt det där som finns och sen inte finns, som skingras och försvinner som rök ur våra liv. Om ingen minns åt oss.I samband med 25-årsminnet av diktarens död utkom nyligen Letters to Monica, ett urval av hans korrespondens med Monica Jones. Philip Larkin föddes 1922. Som ung bibliotekarie kom han 1946 till universitet i Leicester där jämnåriga Monica Jones föreläste i engelsk litteratur. Båda hade examen i ämnet från Oxford, han vid St Johns, hon vid St Hughes. Men i Oxford möttes de aldrig.På omslaget ser man de bägge. De är på semester. Det är mitten av femtiotalet. Hela sitt långa förhållande åker de regelbundet på semester. Tillsammans planerar de resrutter. Larkin beställer biljetterna, kollar tidtabeller och bokar hotell. Andra har äktenskap, barn, hushåll och ekonomi ihop. De har sina semestrar. Så kallade semestrar, skriver den elake Martin Amis i en anmälan av boken. Resmålen var inte alltför vidlyftiga. Hope you got my letter from Pocklington, citerar Amis.Larkin var en motvillig semesterfirare. Semestern som koncept, hävdade han, bygger på en huvudsakligen kvinnlig föreställning om att allt blir bättre i Venedig eller Frinton. Själv stannade han helst hemma. Hela sitt vuxna liv försörjde han sig som bibliotekarie, de sista trettio åren i Hull, en håla vid Nordsjön med låga moln, dis, dimma, fukt och frånlandsvind, en perfekt plats för utövare av den speciella sorts misantropi som var Larkins.Men här är de alltså på Sark, en av kanalöarna intill den franska kusten, hav och obruten horisont, ett bukoliskt landskap med bräkande får och en varm bris. Omslagets foto är svartvitt. Det är en fin dag av skuggorna att döma. I fonden ett band av kobbar och skär. Hon sitter och han står, rygg mot rygg, hon i solglasögon, han med kikaren i händerna, hon med en ryggsäck av smärting, han barfota i sandalerna, hon ser ut mot havet, han in mot land, de är så unga, redan så ensamma och så vita i solen.Kanske är semestrarna hans offer. Hennes är i så fall större. Hon vill gifta sig, kanske ha barn. Det vill inte han. Eller törs inte. Kan inte bestämma sig. Så det blir som det blir. Varje gång frågan kommer upp skyller han på sitt skrivande och hon fogar sig, han får dåligt samvete och hon förebrår sig, han tröstar henne och hon honom, prisgivna åt varandra. Red ut det, den som kan.I nästan fyrtio år försökte de, skrev och skrev, Philip skickade mer än 1 421 brev och 521 kort, inalles cirka 7 500 sidor. Hon postade säkert lika många. Någon borde ge ut dem i urval, Letters to Philip. Här finns bara några få brottstycken av Monicas brev återgivna i finstilta fotnoter.Varför har du alltid mer tid för andra än för mig, undrar hon, och ber genast om ursäkt, intill förtvivlan resonabel. I ett annat fragment framgår att hon är djupt sårad av hans affärer med andra kvinnor, särskilt när hon blir varse att han tagit med en dikt om en av dem i The Whitsun Weddings. Fast han lovat. Hennes behärskning är hjärtskärande. Samtidigt som han skrockar något om hur ogärna han ser att hon träffar en PhD i åttkantiga glasögon, någon som var i Rom förra året.Philip Larkin och Monica Jones bodde aldrig ihop, förutom hans sista år. Ett kort tag kom de att dela adress och leva i något som liknade ett äktenskap. Hon fick bältros och flyttade in efter en sjukhusvistelse. Larkin dog först. Enligt hans önskemål maldes dagböckerna ner till makulatur under överinseende av hans sekreterare. I brev till Monica hade han betackat sig för illvilliga levnadstecknare.  Hon bodde ensam kvar. På sexton år gick hon knappt utanför dörren. Efter Monicas död hittade man högarna av brev. Den digra samlingen köptes av Bodleian Library i Oxford.Deras brevväxling ger begreppet resonemangsförhållande en ny innebörd. Här avhandlas allt, också sånt som inte blir sagt när de ses, i varandras närhet är de valhänta, blyga, försagda. Det är lättare att komma till tals i breven, tonen är stundtals ömsint och kärleksfull, de leker och tumlar runt som kattungar i texten. Båda har en fäbless för Beatrix Potter och hennes sagovärld. Larkin illustrerar breven med små teckningar i trubbig blyerts. Han är sälen och hon är kaninen. Dear bun, inleder han sina depescher.De kommenterar politik och boxning, cricket och litteratur, han rådgör löpande med henne om sina dikter, hon är uppskattande men inte okritisk. Som korrekturläsare är hon omutlig och säger ifrån. Det kan gälla stilen i stort, enstaka ordval eller ett tveksamt demonstrativt pronomen. De skriver om böcker och författare, levande och döda, skvallrar och baktalar, få finner nåd inför deras ögon. Philip som redigerar Oxford Book of Twentieth Century English Verse, anförtror henne vad han tycker, att det mesta är skräp, ingen som är född efter 1930 kan skriva, Ted Hughes klarar sig med knapp nöd.Andra råkar värre ut. Who cares about asses like Blake or bores like Byron? Några duger, Thomas Hardy alltid, W. H. Auden för det mesta, John Betjeman åtminstone ibland, Kingsley Amis för gammal vänskaps skull, Barbara Pym, Shakespeare förstås, är det inte underbart att han finns och är engelsk och att vi är engelska, tänk om du var tjeck, oupphörligt knorrande, och jag en jänkare som skrev på en avhandling om vattenmetaforer hos Pound.De klagar ständigt över sakernas tillstånd, vädret, krämpor, huvudvärk, hösnuva, matsmältning, sprit, brist på pengar, Larkins morsa, tristess, tråkiga historier, grannar som grälar eller spelar fel musik för högt, något atonalt som låter som en färja på väg ut ur en pianofabrik.Med åren blev Larkin a grumpy old man enligt principen om att aldrig underskatta sanningshalten i en djupt rotad fördom, fast så värst gammal blev han inte, och sin språkliga skärpa tappade han aldrig, heller inte sin osvikliga blick för tillvarons mer absurda sidor. Han är emellanåt rätt underhållande och klarsynt i sin grinighet.Letters to Monica är en text full av koder, förkortningar, tecken, medvetna felstavningar, omskrivningar, ordlekar, ett partitur för två ensamma röster. Idag bär jag de gula strumporna du gav mig. Ikväll tog jag en stor G & T, synd på citronerna annars. De dricker för mycket, var och en på sitt håll. Åren går och man undrar hur hon har det, Monica Jones, när breven glesnar och han får medalj av drottningen, går på fest hos Faber & Faber eller träffar sina älskarinnor.When it comes to women, I fucking give you up, skrev en gång Kingsley Amis till Larkin. I Amis roman Lucky Jim från 1954 får en av figurerna, Margaret, låna drag av Monica. Det är ett infamt porträtt. Larkin slutade inte umgås med vännen för det. Föga ridderligt mot Monica kan man tycka. Om han med tiden fick svårare att fördra Amis berodde det på annat. Framför allt var det Amis obestridliga talang för ett bekymmersfritt leverne som väckte hans harm, eller möjligen förtäckta avund. Åtminstone om man får tro Marin Amis, Kingsleys son.Åtskilligt har sagts om Larkins dystra tillvaro, och om motsättningen mellan liv och dikt, de till synes vattentäta skotten. Men jag tänker att det ena hör ihop med det andra, och att det har med hans ambivalens att göra, hans vacklan, det dubbla seende som berikar hans konst men föröder hans liv.Å andra sidan, vad vet vi? Kanske njöt han i hemlighet av att skrubba skjortkragar, tvätta lakan, klippa gräs, av sina eviga stuvningar och persikor på burk, sina stunder med The Archers i radion, en halv flaska sherry till Händels Water Music, cykelturerna i Hull med omnejd, två stora gin och tonic medan Sidney Bechet snurrade på skivtallriken, kanske njöt han så skamlöst att han var tvungen att beklaga sig, och som sagt förmågan att förvandla ledan till skön dikt hade han, som i Home is so Sad, Days, Church Going och den oändligt sorgsna Take One Home for the Kiddies.Men vad vet vi? Vad vet vi om varandra, om varandras liv? Ingenting, inte ett vitten, inte ens när vi tror oss veta, inte ens när vi vet, vet vi.Jan NormingLitteratur: Larkin, Philip: Letters to Monica Edited by Anthony Thwaite, Faber and Faber och Bodleian Library Larkin, Philip: The Whitsun Weddings, Faber and Faber Larkin, Philip: Collected Poems, The Marvell Press och Faber and FaberLarkin, Philip: Döden är ett moln, dikter i urval, översättning av Olle Thörnvall, Ellerströms förlagLänkar: Diskussionssida om och med Philip Larkins nyupptäckta dikt, Dear JakeThe Poetry Archive, med inläsningar av Philip Larkin Programledare: Fredrik Pålsson  fredrik.palsson@sr.se Producent: Lena Birgersdotter  lena.birgersdotter@sr.se

Önskad av: Patrik Gerdtman Uppläsning: Tomas Tranströmer (inspelning från 1958) DIKTSAMLING För levande och döda (1989)MUSIK Jean Françaix: Fjärde satsen ur Fem små duetter för flöjt och harpaEXEKUTÖR Mobius

Uppläsning: Pontus Plaenge Önskad av: Katarina Gustavsson, Vassmolösa Diktsamling: Den halvfärdiga himlen MUSIK Joseph Haydn: Andra satsen ur Pianosonat nr 23 E-durEXEKUTÖR  Ronald Brautigam, piano

1a rad: De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar Önskad av: Gunilla Nilsson Diktsamling: Sanningsbarriären (1978)MUSIK Johann Sebastian Bach: Largo ur Soloviolinsonat nr 3 C-durEXEKUTÖR Isabelle Faust, violin

Uppläsning: Anna Azcarate Diktsamling: För levande och döda, 1989MUSIK Leopold van der Pals: Första satsen ur Pianokonsert op 100EXEKUTÖR Marianna Shirinyan, piano, Helsingborgs symfoniorkester, Fredrik Burstedt, dirigent.

Uppläsning: Tomas Tranströmer ( från CD: Minnesboxen Vårt 1900-Tal (3) Diktsamling: Det vilda torget (1983)MUSIK Frédéric Chopin: Nocturne nr 5 Fiss-durEXEKUTÖR Benjamin Grosvenor, piano

Un día como hoy, 15 de abril: Nace: 1452: Leonardo da Vinci, artista, arquitecto, ingeniero e inventor italiano (f. 1519). 1843: Henry James, escritor y crítico literario estadounidense (f. 1916). 1924: Neville Marriner, violinista y director de orquesta británico (f. 2016). 1931: Tomas Tranströmer, poeta sueco (f. 2015). Fallece: 1927: Gastón Leroux, escritor francés (n. 1868). 1938: César Vallejo, escritor peruano (n. 1892). 1957: Pedro Infante, actor y cantante mexicano (n. 1917). 1980: Jean-Paul Sartre, filósofo y escritor francés (n. 1905). Una producción de Sala Prisma Podcast. 2022

Ote Tomas Tranströmerin runosta Schubertiana, Kootut runot 1954-2000, suom. Caj Westerberg, Tammi 2001. Lukija Tuija Kurvinen, mietteen on valinnut Nina Naakka.

At the ANU Law School, I wrote a thesis about applying English Literature theory to reading laws: ‘How have what we learnt about reading the texts in the world of Shakespeare, Patrick White, and Jane Austen, tell us about how we might read legal texts?' No one understood it, I barely understood it, and I was writing the thing! I knew there was something there, but at the boundary where these two worlds met, I had a sputtering candle against the mist and darkness, and it didn't throw much light.  Tope Folarin is a far better navigator than I am. He's a man who has crossed boundaries and transcends worlds; a creator and an author who has won numerous prizes for his short stories. Not only that, he's also a leader in the world of social policy, being the Executive Director of the Institute for Policy Studies. These are different worlds, but Tope has found a way to contain multitudes. Get‌ ‌book‌ ‌links‌ ‌and‌ ‌resources‌ ‌at‌ https://www.mbs.works/2-pages-podcast/  Tope reads two pages from ‘The Half-Finished Heaven' by Tomas Tranströmer. [reading begins at 13:40] Hear us discuss:  “I am the place where creation is working on itself.” [15:17] | Surviving the pace and ambition of the material world: How to sit and wait. [18:51] |Finding the time to nurture creativity. [22:56] | How literature influences leadership: “I have walked in so many shoes, thought so many thoughts that don't originate from my head, and when I'm sitting in front of people trying to articulate a new perspective, I can draw on these great ideas, thoughts, and emotions that I've gleaned from years and years of reading literature.” [24:20]

Uppläsning: Anna Azcárate DIKTSAMLING:  17 dikter (Bonnier, 1954) MUSIK Paul Hindemith: Andra satsen ur Soloviolasonat nr 3 EXEKUTÖR Lawrence Power, viola

Dikt: ur sviten Bambu i björkskog Uppläsning: Li Li Poeten, översättaren och fotografen Li Li föddes i Shanghai 1961 och flyttade till Sverige 1988. Han har hittills givit ut sju diktsamlingar på svenska samt introducerat och översatt en rad nordiska poeter till kinesiska, däribland Edit Södergran och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Han har även publicerat två fotoböcker "Simon och Vera" (2011) och bilddikter" (2014)  och har givit ut tre diktsamlingar i Kina, bland dem Snöbekännelser 2014 och Hemkomst 2016. DIKTSAMLING: Där blicken stannar (Smockdoll förlag, 2021) MUSIK William Alwyn: Crépuscule EXEKUTÖR Ieuan Jones, harpa Hans stora tema är exiltillvaron som kines i Sverige och Europa. Dikterna om modern och fadern är djupt gripande. Nyktert men ändå drabbande förmedlar de en erfarenhetssfär som är ovan för de flesta av oss. Gång på gång har jag ertappat mig med att fundera över vad som är svenskt och kinesiskt i dessa starka dikter. Lars-Håkan Svensson, Sydsvenska Dagbladet, 2021 Li Li skriver en berättande, konkret poesi, men i likhet med sin store förebild Tomas Tranströmer har han en förmåga att ladda konkretionen med mångtydighet och antydd symbolik. Dynamiskt rör sig Ursprunget mellan existentiell saknad och stark upptagenhet av livet som det i varje ögonblick levs.  Michel Ekman  Svenska Dagbladet, 2007

Uppläsning: Johan Svensson DIKTSAMLING  Den halvfärdiga himlen (Bonniers 1962) MUSIK Ture Rangström: Andra satsen ur Spelmansvår EXEKUTÖR  Camerata Roman under ledning av Jan Stigmer 

Per Magnus Johansson talar om att arbeta i en mångkulturell stadsdel och ger konkreta råd till läkare, psykologer, socionomer och lärare som möter människor som har sitt ursprung i andra länder. Han reflekterar också över frågan om kriminalitet och utanförskap. I samtalet utgår han från Bergsjön vårdcentral i Göteborg där han handleder läkare och psykologer. Per Magnus Johansson är psykolog, psykoanalytiker, docent i idéhistoria och författare. Frågan om exil är ständigt aktuell i tidskriften Arche. I nummer 2015 50-51 skriver Per Magnus Johansson om psykoanalys och exil och i nummer 2019 68-69 skriver han om den världsberömda filosofen Agnes Heller. Några fler exempel på texter ur de senaste numren: I nummer 2021 74-75: Fethi Benslama diskuterar möjligheten att i kliniken arbeta med exilproblematiken hos migranterna och deras barn. Exilens betydelse för modernismen utforskas av Johannes Nordholm där han utgår från konstlivet i Paris kring sekelskiftet 1900. Jesper Svenbro behandlar frågan om toleransen mot oliktänkande via Tomas Tranströmer. I nummer 2020 70-71 : Jonas Gilbert, Caroline Merkel och Antje Wischmann behandlar den tyska filosofen, litteratur- och språkvetaren Käte Hamburgers tid i exil i Göteborg mellan 1934 och 1956. Den egyptisk-franske psykoanalytikern Moustapha Safouan diskuterar förhållandet mellan individ och samhälle under 1900-talets Europa och hur detta gestaltas i arabvärlden idag. Vi publicerar även en intervju med Julia Kristeva "Jag är och förblir en främling".    

"We are at a party that doesn't love us." - Tomas Tranströmer"We sure the fuck are." - MeLINKS:Buy Tomas Tranströmer's "The Great Enigma" here: https://www.ndbooks.com/book/the-great-enigma/My shop: https://www.robynoneil.com/shop

En älskad poet, det är ett av de vanligaste epiteten för diktaren och nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Predikan om poesins kraft finns att lyssna på och ladda ner som PODD på SRplay och sverigesradio.se! Nu vävs hans dikter samman i en ny helhet tillsammans med musik i ett andligt rum och blir en unik gudstjänst från Carl Johans kyrka i Göteborg. Dikterna är sammanställda av prästen Pontus Bäckström  i samråd med Monica Tranströmer.   Skådespelaren Susanna Helldén sjunger och läser dikter tillsammans med Pontus Bäckström med musik och ljudackompanjemang av musikerna Simon Westman på piano och Jonas Franke-Blom på cello, bas, melodika och trummor. Carl Johans kyrka ligger högt med utsikt över älvinloppet till Göteborg. Redan på 1600-talet började en förstad växa fram kring hamnen och sen inrättades en kyrka i ett förrådshus vid Gamla Varvet.  Carl Johans kyrka invigdes 1826 och fick namn efter Karl XIV Johan som varit på besök i stan. Text Evangelieläsning Johannes 16:16-22 läsning ur följande dikter och samlingar av Tomas Tranströmer: Kort paus i orgelkonserten   I Nildeltat Madrigal I det fria Fängelse Den stora gåtan Sorgegondolen, Haikudikter IV Guldstekel Vermeer Musik Psalm 297 Härlig är jorden trad/C Bååth-Holmberg Psalm 199 Den blomstertid trad/BG Hallqvist Ute blåser sommarvind Samuel Johan Hedbom Emigrantvisan Jan Johansson Psalm 210 Jag lyfter ögat mot himmelen O Lindberg/JL Runeberg Kärleks Pek J Franke-Blom/S Åkesson Psalm 798 Som liljan på sin äng trad/JA Hellström Kristallen den fina trad Medverkande Pontus Bäckström, liturgi och diktläsning Susanna Helldén, diktläsning Simon Westman, piano Jonas Franke-Blom, cello Producent Neta Norrmo Tekniker Hedvig Olsson och Thor Andersson för Sveriges Radio Göteborg liv@sverigesradio.se

Uppläsning: Tomas Tranströmer (ur vårt arkiv) Diktsamling: Hemligheter på vägen (1958) MUSIK Claude Debussy: The little Shepherd ur Childrens corner EXEKUTÖR Österbottniska kammarorkestern, Lauri Pulakka, dirigent

Andrés & Oskar utvecklar sitt pågående samtal om neologismernas varierande kvalitéer. De ger exempel på och bearbetar nyord från författare och poeter så som; Lars Norén, Astrid Lindgren, Paul Celan, Tomas Tranströmer, Katarina Frostenson, Inger Cristensen, Eva Ström mm.

Uppläsning: Tomas Tranströmer (inspelning från SR:s arkiv ) Diktsamling: Klanger och spår, 1966 MUSIK Edvard Grieg: Elegi EXEKUTÖR Denis Kozjuchin, piano

I veckans avsnitt pratar Ludvig om det eviga livet utifrån sina känslor kring hans pappas död tidigare i år. Behöver vi det eviga livet? Är det skönt med ett slut? Vad är egentligen evigt liv? Pontus öppnar upp det kristna språket för döden med hjälp av Tomas Tranströmers poesi.

Magic in the black droplets.

Un día como hoy, 15 de abril: Nace: 1452: Leonardo da Vinci, artista, arquitecto, ingeniero e inventor italiano (f. 1519). 1843: Henry James, escritor y crítico literario estadounidense (f. 1916). 1924: Neville Marriner, violinista y director de orquesta británico (f. 2016). 1931: Tomas Tranströmer, poeta sueco (f. 2015). Fallece: 1927: Gastón Leroux, escritor francés (n. 1868). 1938: César Vallejo, escritor peruano (n. 1892). 1957: Pedro Infante, actor y cantante mexicano (n. 1917). 1980: Jean-Paul Sartre, filósofo y escritor francés (n. 1905). Una producción de Sala Prisma Podcast. 2021