Podcasts about i haparanda

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-04-12.Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också.I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg?För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig.Resan var ett våghalsigt företag. ”Om sex månader är vi antingen ministrar – eller hängda” säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit ”Det röda hjulet”. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg.I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp – motsvarande nästan tretusen kronor idag – av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare.Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok ”Sternstunden der Menschheit” beskrivit resan genom krigets Europa som en av ”mänsklighetens ödesstunder” – tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras.Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna – som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder – i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande.Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok ”Lenins resa”. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den.”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: ”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturCatherine Merridale: Lenins resa – vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media.Stefan Zweigs ”Sternstunden den Menschenheit” utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som ”Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia”, i flera upplagor från 1938 till 1961.

I Haparanda debatterades EU-valet flitigt i Tornedalsskolan, representanter från samtliga EU-parlamentspartier var närvarande för att svara på ungdomarnas frågor. Sanne Brännström och Isak Pantzare från SVT:s dokumentärserie Hemvändarna tipsar hur man kan locka fler unga till Tornedalen. Och får man svära i TV? Det kommer man att göra i alla fall på SVT:s kommande programserie Älskade jävla svordom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Till havs börjar höststormarna bli kännbara. I Haparanda har den första snön kommit. I södra Sverige är det fortsatt milt väder. Nu är hösten här och vi får förbereda oss på dramatiskt väder, till land och till sjöss. Hård höststorm kan leda till att träd faller och tak flyger iväg. På färjorna ute på öppna vatten är det ofta lite sjögång så här års. Hur hanterar du oväder till sjöss? Har du respekt för väder eller oväder? Hur mycket bryr du dig om vad det är för väder och hur engagerar du dig i vad det kommer att bli för väder? Har du en väderapplikation eller en väderleksrapport som du följer? Kan du avläsa väder genom att titta på moln och hur påverkar mörka moln ditt liv? Är stormigt väder kusligare på natten än på dagen? Har du befunnit dig på ett fartyg till havs i oväder eller i storm? Hur var det? Ring och tala om dina minnen om väder och oväder, eller om en höststorm som du aldrig glömmer. Telefonslussen öppnar klockan 21.00, ring och dela med dig på 020-22 10 30. På måndagar går det också bra att prata finska om du kan och vill när du ringer till oss. Maila oss på karlavagnen@sverigesradio.se Diskussionen pågår också på Facebook och Instagram, där vi heter Karlavagnen i Sveriges Radio P4. Ansvarig utgivare: Anne Sseruwagi

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också. I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg? För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig. Resan var ett våghalsigt företag. Om sex månader är vi antingen ministrar eller hängda säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit Det röda hjulet. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg. I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp motsvarande nästan tretusen kronor idag av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare. Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok Sternstunden der Menschheit beskrivit resan genom krigets Europa som en av mänsklighetens ödesstunder tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande. Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok Lenins resa. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den. Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Catherine Merridale: Lenins resa vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media. Stefan Zweigs Sternstunden den Menschenheit utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Det enda trespråkiga programmet för unga. Utställningen #vägenäringetBB invigdes i lördags. Konstnärerna Carina Kero Esberg och Lina Maria Viitala vill få till ett samtal om kreativa lösningar på hur man ska tackla de långa avstånden till BB. Hur förändras man när man blir förälder? Viktor Mäntyranta pratar om hur han förändrades. Barn och unga är stressade, detta enligt den senaste BRIS-rapporten. Charlotte Kalla har blivit ny BRIS-ambassadör. Du hör henne berätta varför hon valt att engagera sig i BRIS. I Haparanda är man lättade efter att Tornå kommer med beskedet att de vill fortsätta samarbetet med språkundervisningen - men det blir ändringar. I meänkielipeppen pratar Anders Emanuelsson om nödord. Programledare: Henrik Niva

Rawaa Khiyachi från Syrien bearbetar flykten i sin konst och möter finska konstnären Hanna Kanto. Och pjäsen om när Haparanda var världens nålsöga 1915, påminner om dagens situation vid gränsen. -Att måla är mitt sätt att fly från verkligheten, säger Rawaa Khiyachi, konstnär i Haparanda på flykt från Aleppo i Syrien. Kanske verkligheten kommer fram medan jag målar. Hon är en av omkring 400 flyktingar som bor på flyktingförläggningen Cape East i Haparanda. Kulturchefen i Haparanda kommun har lånat ut ett litet rum på Folkets Hus för att Rawaa ska ha någonstans att måla.  Rawaa Khiyachi är surrealist och hennes konst handlar ofta om kvinnors situation och ofrihet. För tre år sen bombades hennes hus i Aleppo och jämnades med marken. Hon flyttade till sin mor norr om Aleppo. Extrema islamister har hotat henne och sagt att hon måste sluta upp med sin konst och särskilt med att måla nakna kroppar. I höstas flydde hon från Syrien tillsammans med dottern Boran, 16 år. Kvar i Aleppo finns 20-årige sonen Ahmad, som också är konstnär. Pengarna för att fly räckte inte till honom.I Haparanda går ryktet att Rawaa målar på Folkets Hus. Det gör konstnären Hanna Kanto nyfiken. -Det är jätteintressant att en konstnär har flyttat hit från Syrien. Hon kommer från en helt annan värld och sen det finns inte så mycket konstnärer här i Haparanda/Torneå, så jag är jättelycklig att det kommer nya, säger Hanna Kanto som söker upp Rawaa för att lära känna henne.Men Rawaa kan inte följa med Hanna för att titta på hennes målningar. Hanna har sin ateljé i Torneå på andra sidan gränsen.I Folkets hus i Haparanda repeterar också några skådespelare pjäsen En enkel över Haparanda som handlar om åren under första världskriget 1914-1918. Då var Haparanda världens nålsöga, den enda gränspassagen där de krigförande länderna i Europa kunde utväxla krigsfångar. Hit kom också många flyktingar på den tiden.Skådespelarna Pia Suonvieri, Adam Huuva och Ahmadziya Gohari beslöt att spela pjäsen i höst igen för att den påminner mycket om dagens situation i Haparanda.

Rawaa Khiyachi från Syrien bearbetar flykten i sin konst och möter finska konstnären Hanna Kanto. Och pjäsen om när Haparanda var världens nålsöga 1915, påminner om dagens situation vid gränsen. -Att måla är mitt sätt att fly från verkligheten, säger Rawaa Khiyachi, konstnär i Haparanda på flykt från Aleppo i Syrien. Kanske verkligheten kommer fram medan jag målar. Hon är en av omkring 400 flyktingar som bor på flyktingförläggningen Cape East i Haparanda. Kulturchefen i Haparanda kommun har lånat ut ett litet rum på Folkets Hus för att Rawaa ska ha någonstans att måla.  Rawaa Khiyachi är surrealist och hennes konst handlar ofta om kvinnors situation och ofrihet. För tre år sen bombades hennes hus i Aleppo och jämnades med marken. Hon flyttade till sin mor norr om Aleppo. Extrema islamister har hotat henne och sagt att hon måste sluta upp med sin konst och särskilt med att måla nakna kroppar. I höstas flydde hon från Syrien tillsammans med dottern Boran, 16 år. Kvar i Aleppo finns 20-årige sonen Ahmad, som också är konstnär. Pengarna för att fly räckte inte till honom.I Haparanda går ryktet att Rawaa målar på Folkets Hus. Det gör konstnären Hanna Kanto nyfiken. -Det är jätteintressant att en konstnär har flyttat hit från Syrien. Hon kommer från en helt annan värld och sen det finns inte så mycket konstnärer här i Haparanda/Torneå, så jag är jättelycklig att det kommer nya, säger Hanna Kanto som söker upp Rawaa för att lära känna henne.Men Rawaa kan inte följa med Hanna för att titta på hennes målningar. Hanna har sin ateljé i Torneå på andra sidan gränsen.I Folkets hus i Haparanda repeterar också några skådespelare pjäsen En enkel över Haparanda som handlar om åren under första världskriget 1914-1918. Då var Haparanda världens nålsöga, den enda gränspassagen där de krigförande länderna i Europa kunde utväxla krigsfångar. Hit kom också många flyktingar på den tiden.Skådespelarna Pia Suonvieri, Adam Huuva och Ahmadziya Gohari beslöt att spela pjäsen i höst igen för att den påminner mycket om dagens situation i Haparanda.

Vad har konsten för betydelse i glesbygd? Gunhild Stensmyr menar att kultur för oss framåt och är viktig för vår utveckling. Men kan konst vara ett sätt att locka kvinnor till Tornedalen? Johan Malmström är en kreativ skapare i Tornedalen och tillverkar olika djurfigurer av trä, hur allting började var enligt Johan en lycklig slump. I Haparanda samlas veckovis ett gäng entusiastiska konstnärer. Mikä merkitys taitheela on syrjäkylissä? Gunhild Stensmyr meinaa ette kylttyyri viepii meitä etheenkäsin ja on tärkeä osa meän kehitystä. Mutta saattaako konsti eli taide olla yks malli ette houkuttaa vaimoja Tornionlaaksoon? Johan Malmström tekkee puusta erilaisia elukoita inredninkikäythöön, ja kaikki alko onnellisesta sattumasta. Haaparannassa kokointuu joka viiko ryhmä taiteilioita.

När Satu Keskinen kommer från Mellansverige till Haparanda som 12-åring, känns det som att flytta till Finland. Haparandasonen Adam Huuva tycker att finskan syns för lite i staden. Han byter hellre land än böjer sig inför det svenska språkets särställning. I Haparanda har 80 procent av befolkningen finländskt påbrå (SCB 2012). Det är störst andel i hela landet. - Ibland kommer jag på mig själv med att säga att jag har aldrig bott i Finland, förutom nu, berättar Satu Keskinen. Två skyltar intill vägkanten talar om var man befinner sig. På den översta står det "Haparanda". På den understa, "Haaparanta", som betyder aspstrand på finska och meänkieli. Det är den understa som Adam Huuva velat ha dit. Men han är inte nöjd. - Det är fel ordning på dem, Haaparanta borde ligga överst, säger han när han ser skyltarna i dag. Ortsnamnet vittnar om Tornedalens språkliga arv. Här pratades en form av finska redan innan landet Sverige existerade. Under århundradena har språket utvecklats, och i dag talas de båda närbesläktade språken meänkieli och finska i Haparanda och Tornedalen. I avsnittet om Sveriges finskaste stad hör vi dessutom Anders Tapani berätta hur staten försökte assimilera de tornedalska skolbarnen på 1940-talet. - Det var tillsägelser från lärarna att vi skulle prata svenska även på rasterna. Utanför skolan var det huvudsakliga språket finska, berättar han. Programledare och reportrar Virpi Inkeri virpi.inkeri@sverigesradio.se Ramin Farzin ramin.farzin@sverigesradio.se Producent Erik Hedtjärn erik.hedtjarn@sverigesradio.se

I dagens program får du träffa Lars Krekula som pluggar till skomakare i Hedenäset. Terese Östling som flyttade hem till rötterna och förverkligade sin dröm, nämligen att starta eget och dagligen få hålla på med handarbete. I Haparanda lockar handarbetarcafé både unga och gamla, för läraren Saara Pekkarinen har handarbete alltid varit viktigt, men också en chans att få bära kläder som inte alla andra bär. Programledare är Ida Brännström. Tänhään saat ohjelmassa kohata Lars Krekulan joka opiskellee suutariksi Hietaniemessä. Terese Östling joka muutti kotia juhriin ja teki unelmista toelisuutta, hän starttasi oman firman ja saapii nyt joka päivä tehjä käsitöitä. Haaparannassa käsityöcafé kiinosta nuoria ja kans vanhoja. Opettaja Saara Pekkariselle käsityö oon aina ollu tärkeä, mutta kans tjansi ette saaja maholisuuen käyttää vaatheita jota kaikila ei ole. Juontaja oon Ida Brännström.

Bortspolade vägar, vattenfyllda källare och hus som flyter iväg är sådant som översvämningar kan ställa till med. Här i Sverige är det för det mesta nu när vårfloden närmar sig på många håll i landet, som vi påminns om att vattnet kan ta sina egna vägar. Och från övriga världen får vi ibland rapporter om ännu mer dramatiska översvämningar med svåra konsekvenser för människors liv och egendom. Översvämningarna ska ju bli både vanligare och värre i framtiden med ett ändrat klimat och ökad nederbörd, och därför ska europeiska forskare nu försöka lära mer av några olika länders erfarenheter om hur man bäst skyddar sig från skador. I Haparanda till exempel, vid ett vattendrag nära Torneälvens mynning, har man byggt en vall vid gränsen till den finska grannstaden Torneå. Haparandas säkerhetssamordnare Daniel Edström förklarar att strategin har varit att låta vallen bli ett naturligt inslag i stadsbilden. Vi hör också samhällsvetarna Kristina Ek och Maria Pettersson vid Luleå tekniska universitet. På varuhusens parfymavdelningar och i parfymreklamen finns en tydlig uppdelning mellan herr- och damdofter. Parfymindustrin vill nämligen gärna att vi ska tro att just den rätta manliga eller kvinnliga doften ska göra att vi attraherar det andra könet lite extra. Problemet är bara att det inte finns något stöd för att vi väljer partner med hjälp av luktsinnet. I en ny avhandling från psykologiska institutionen vid Stockholms universitet visar Anna Lindqvist dessutom att vi mest uppskattar de parfymer som inte har någon utpräglat manlig eller kvinnlig doft, utan i stället så kallade unisexdofter. Programledare är Urban Björstadius.