POPULARITY
Ett samtal mellan Per Magnus Johansson, docent i idé- och lärdomshistoria, psykoanalytiker, författare och redaktör på kulturtidskriften Arche och Annika von Hausswolff, bildkonstnär och adjungerad professor i fotografi vid HDK-Valand. Spelades in 11 maj 2025 i samband med examensutställningen "Imago" med HDK-Valands avgångsstudenter på kandidatprogrammet i fotografi. Avgångsstudenterna hade förberett frågor som underlag för samtalet med temat: "Konstens roll i samhället idag”. Läs mer om utställningen: https://www.gu.se/.../examen-2025-imago-kandidat-fotografi Foto: Paul Wennerholm
Han är en av Sveriges mesta museimänniskor inom konsten. Nu har Olle Granath gett ut sina memoarer, med titeln: I konstens värld Från fyra amerikaner till Midvinterblot. P1 Kulturs Karsten Thurfjell har träffat honom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Olle Granath tillhörde kärntruppen på Moderna museet under det mytomspunna 60-talet. Han verkade också som konstkritiker på Dagens Nyheter fram till 80-talet, då han blev Modernas chef, för att under 90-talet styra statens konstmuseer som Nationalmuseums överintendent. Men att skriva om sitt eget liv, det var inte lätt... Reporter: Karsten ThurfjellProducent: Maria Götselius
Vad söker vi i konsten: en spegelbild av världen eller ett redskap att förändra den med? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén ser hur aktivism och idealism riskerar att tränga ut leken ur kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den december 2019. I filmen Shadowlands (1993) finns en scen som aldrig släppt taget om mig. Den amerikanska poeten Joy Gresham är på besök hos sin litterära idol och blivande make, C.S Lewis, i Oxford. Med sig har hon sonen Douglas, en pojke i bokslukaråldern som förtrollats av den brittiske författarens berättelser om det magiska landet Narnia. I den här scenen hittar Lewis pojken på vinden i sitt hus. Han har just sökt igenom ett gammalt klädskåp - precis ett sådant som bildar porten till Narnia i den första boken, Häxan och lejonet. Det här skåpet är förstås bara ett skåp. Och för Douglas, en besvikelse av metafysiska proportioner. Passagen mellan världar är en arketyp med djupa och vitt förgrenade, kulturella rötter. Dess förutsättning är förstås gränsen, den klara åtskillnaden mellan en ordning och en annan. Verklighetens och fantasins, det heligas och det profanas, vardagens och festens. Utan gränsen är också varje form av lek omöjlig. Det slår den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872–1945) fast i sin klassiska essä "Homo ludens", den lekande människan, från 1938: "Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken" - ja, till och med domstolen pekar han ut som en lekplats, otänkbar utan sin ram, "avgränsat, inhägnat, heligt område där särskilda regler gäller". Regler som inte tål något tvivel, för då störtar lekvärlden samman. Man kan tänka sig en fotbollsmatch där någon rullar in en andra boll på planen, eller ett schackparti där oenighet uppstår kring vilken regel som helst. Ändå är leken motsatsen till byråkrati. Dess väsen ligger i förmågan att entusiasmera, det roliga är dess mening. Dess första kännetecken är att den är fri, ja t.o.m frihet, skriver Huizinga. Hur går det ihop? Huizinga återger en anekdot, där en far försöker närma sig sin fyraårige son, som sitter på den främsta av en rad stolar och leker tåg. "Pappa", säger pojken "du får inte pussa lokomotivet, för då tror vagnarna att det inte är riktigt". Här finns alltså, redan hos ett litet barn, en ganska avancerad, dubbel blick på världen: pojken vet mycket väl att stolarna inte är tågvagnar. Och samtidigt är de det, så länge lekens rum kan fredas. Gränsen upprätthållas. Jag vet inte om pojken i Shadowlands, Douglas, hade låtit sig tröstas av detta - men ur lekens perspektiv fungerar klädskåpet verkligen som en passage till andra världar, så länge man accepterar att det bara är ett vanligt skåp. Också. Leken är, menar Huizinga, äldre än kulturen. Ja än själva mänskligheten, eftersom även djur leker. Men just den där dubbla blicken tycks gå förlorad i den civilisatoriska utvecklingen, på åtminstone ett av lekens områden: kultens. Inom antropologin finner Huizinga belägg för att den är verksam inom det man på hans tid kallar primitiva kulter. Den gamla tidens tro på andeväsen tycks inte vara helt igenom bokstavlig utan mer likna just leken, med dess dubbla blick på världen. I de moderna, monoteistiska religionerna krymper det förhandlingsutrymmet. Hashem, Allah och Kristus kan inte både finnas och inte. I konsten ser Huizinga också en nedgång, även om den kommer betydligt senare: sedan 1700-talet har konsten "förlorat mer än den vunnit av lekkvalitet", skriver han. Orsaken är inte minst dess allt högre, kulturella status: "Något av dess eviga barnslighet gick förlorat i den självsäkra kännedomen om egna benådade uppgifter". Homo Ludens kommer alltså ut 1938. Året innan har Berthold Brecht för första gången prövat sin "verfremdungseffekt" på scen: det dramaturgiska greppet att slå hål på illusionen och bryta igenom den så kallade fjärde väggen, till exempel genom att skådespelarna vänder sig ut mot salongen och talar direkt till publiken. Det här är bara ett av den konstnärliga modernismens oräkneliga angrepp på gränsen mellan konst och liv. Just den gräns förutan vilken ingen lek, i Huizingas mening, är möjlig. Men så är konsten inte heller någon lek, för Brecht. Inte ens en spegelbild av världen, utan en hammare att forma den med. Så här en dryg mansålder senare tycks det inte längre vara konstnären som håller i hammaren, utan publiken. Det är i varje fall den bild som förmedlas i den tyske konstkritikern Hanno Rauterbergs uppmärksammade essä "Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris". Som så många gånger förr står striden om konstens frihet, det nya är varifrån attackerna mot den kommer. Inte längre, i första hand, från konservativa opinioner eller klåfingriga makthavare. Utan från de delar av publiken som kan åberopa någon form av utsatthet eller underordning. Rauterbergs essä är uppbyggd kring ett pärlband av exempel på, ofta framgångsrika, censurkrav som rests av eller för ursprungsbefolkningar, afroamerikaner, känsliga studenter, kränkta kvinnor och plågade djur. Upplösningen av gränsen mellan konst och liv har, menar Rauterberg, lett till en förväntan att konsten ska representera livet - men inte som spegel, alltså som det är - utan istället som det borde vara. Konsten blir en kompensatorisk inrättning, museerna ett slags "rena" platser i en smutsig värld. En liknande förväntan kan man se på litteraturen, i debatter kring prestigefulla priser och bokmässor. Liksom på teatern och inom televisionen, när övergreppsanklagade skådespelare ersätts eller klipps bort. Konstens frihet krymper som en följd av förväntningarna på dess förmåga som hammare - utan att livet för den skull verkar låta sig formas i någon större utsträckning. När modernisterna gav sig på gränsen mellan konst och liv var syftet inte alltid så instrumentellt. Tag Marcel Duchamp och hans ready-mades; cykelhjulet, flasktorkaren och urinoaren. Föremål som leker med konstens gräns mot livet, som - snarare än att försöka forma världen i någon bestämd riktning - tycks vilja öppna den för något av konstens frihet. Först efter kriget får de sin ikonstatus som konstbegreppets nemesis - beviset för att allt kan vara konst, att gränsen bara är en konvention. Vilket inte alls verkar ha varit Duchamps avsikt: intervjuad av konstkritikern Pierre Cabanne säger Duchamp att han aldrig avsåg att upphöja cykelhjulet och flasktorkaren till konst. "Det skedde bara i distraktion", säger han, "som förströelse". Den här intervjun görs i mitten av 1960-talet, när Duchamp för länge sedan lagt konsten på hyllan och istället gjort sig en semi-professionell karriär som schackspelare - en verksamhet som till punkt och pricka stämmer in på Johan Huizingas lekbegrepp: tydligt avgränsat från livet och absolut regelstyrt. Det var vad alla trodde - fram till året efter hans död. 1969 invigs det verk Duchamp i hemlighet arbetat på i över två decennier, Étant donnés, på konstmuseet i Philadelphia, USA. För att se det måste man först passera igenom den särskilda sal museet har för Duchamps arbeten; ett slags initiation, där vi träder in i just den här konstnärens speciella värld. Längst in i hörnet öppnar sig salen mot ett litet rum. Det är tomt, men i ena änden avslutat med en kraftig port i trä. Hårt väderbiten, uppenbart uråldrig, tycks den utlova passage till någon helt annan slags plats. Vi kan se den genom två små titthål i dörren: ett märkligt landskap badande i krispigt ljus, och med detaljer som kan oroa eller attrahera eller både och - som en naken kvinnokropp på en bädd av kvistar. Men närmare än så kommer vi inte: dörren saknar handtag. Vi kan förstås slå in den, och tvinga oss in. Men då skulle illusionen brytas, och istället för en värld skulle vi få en konstruktion; istället för ett mysterium: en atrapp. Vi skulle ha brutit mot reglerna, och överskridit gränsen. Och "så snart reglerna sättas åsido", konstaterar Johan Huizinga, "störtar lekvärlden samman. Då är leken förbi". Precis intill titthålen har träet i dörren en annan nyans, kanske är det spår av besökarna? Ett halvt sekels slitage från lekande människor. Mårten Arndtzénmarten.arndtzen@sr.se
Rozh, Einar och nu C.Gambino är några av de kända gangsterrapparna som blivit mördade i gängvåldet under de senaste åren. Flera av dem skjutna på öppen gata.Morden har haft betydande konsekvenser för rapscenen, enligt Dennis Franco, som har granskat gangsterrappen i Sverige under flera års tid.Med oss denna vecka har vi journalisten Dennis Franco,som skildrat gängkriminalitet och gangsterrappen sedan flera år.Samt Även där poddar finns @youtube @acastsweden @spotifyswedenGillar du det vi gör och vill stötta oss gå isåfall gärna in och kom med förslag på gäster och innehåll.Glöm inte att prenumerera och tipsa om vår kanal!Tack för att ni tittar,delar och diskuterar!Visuals/Redigering: @danieltobar***Detta är en personlig berättelse utifrån gästens perspektiv. Dialogiskt tar givetvis avstånd från all romantisering och glorifiering av droger, våld, kriminalitet, rasism, mobbing, trakasserier m.m.*** Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Konstens och kulturens positiva inverkan på hälsan och husdjurens betydelse samt om ensamhet och vänskap.Avsnittet är inspelat på distans!Musik: Beata RautioFoto: PrivatRedigering och klipp: Heli BrewitzKontakt podcast: jagarmodig@gmail.comFölj oss: instagram.com/jagarmodig/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp – och mord – på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet – så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande – eller brist därpå – hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades – och samhällets – börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound – fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" – Norge – inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är – eller kunde varit – ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären – den polske skulptören Miroslaw Balka – återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält – som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket – var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet – och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt – och det är viktigt – erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion
Konstens frihet borde skyddas i lag - det menar Mats Svegfors och skådespelaren John Cleese ska väcka nytt liv komediserien "Pang i bygget". Producent: Nils LindströmProgramledare: Camilla Walldán
Konstnären Sophie Tottie visar ett stort urval ur de senaste tio årens produktion på Konstakademien i Stockholm. Kulturredaktionens Mårten Arndtzén har träffat henne. I utställningen AiWHEtL använder Sophie Tottie färgrester och texter från tidigare verk för att diskutera frågor kring skapande där resultatet alltid är i förändring.Utställningen pågår 29 januari till 5 mars 2022, på Konstakademien i Stockholm.Reportage av Mårten Arndtzén.
Kan en författare samtidigt vara en bra kompis? Författaren Lyra Koli funderar på vilka krav vi kan ställa på en skrivande vän och på litteraturen som vännen skriver. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Föreställ dig att din kompis har donerat sin njure. Hon har gjort det av fullständigt osjälviska skäl: på Facebook skriver hon att hennes svåra barndom har fått henne att fatta hur viktigt det är med empati med främlingar. Därefter har hon lyckats träffa den för henne dittills anonyma mottagaren: en ortodox judisk man, och tagit glada bilder ihop med honom och hans familj. Hon blir ett ansikte utåt för organdonationer. På sociala medier hopas hjärtan och kommentarer om hennes storslagna medkänsla.Du stör dig på statusuppdateringarna, bilderna och reaktionerna. Du tycker inte att hennes organdonation verkar särskilt osjälvisk, men du vågar bara gnälla över det i privata chattrådar. Hur skulle du framstå om du öppet anklagade henne för att vara självgod, du som själv aldrig skulle komma på tanken att ge ett av dina organ till en främling? Och vad exakt är det du stör dig på?Tankarna börjar snurra, och med dem inspirationen. Snart har du knåpat ihop en novell om en organdonation, där en av din kompis facebookstatusar förekommer nästan ordagrant. Novellen heter Den snällaste och handlar om en narcissistisk organdonator, en vit riddare som bygger sitt rykte på att gett en bit av sin kropp till ett stackars rasifierat offer. Du försöker dölja novellen för din kompis in i det sista, men snart blir den din genombrottsberättelse som en bokfestival ska trycka i 30 000 exemplar och dela ut gratis i hela Boston. Din kompis blir förkrossad och rasande. Hon stämmer dig och festivalen för plagiat.Ungefär såhär går historien om organdonatorn Dawn Dorland och författaren Sonya Larsen, som väckte stor uppmärksamhet i amerikanska litteraturkretsar när New York Times publicerade en lång essä om dem av Robert Kolker med rubriken Bad Art Friend, i oktober 2021. Larsen och Dorland kände varandra från skrivande kretsar i Boston, och båda kände sig svikna av varandra. Dorland tyckte inte att Larsen hade rätt att ta hennes historia, ännu mindre hennes ord. Larsen ansåg att Dorland försökte inskränka hennes konstnärliga frihet och sabba hennes karriär. Vem var egentligen den dåliga konstkompisen här?Frågan om vad en författare har rätt att göra och inte har ofta svårt att hitta fotfäste, eftersom den skär sig med idén om konstens grundläggande frihet. Det brukar också vara lite otydligt vilken sorts rätt man talar om: juridisk, etisk, social eller estetisk? Ska överträdelsen ställas mot det konstnärliga värdet, som när vissa i debatten om Larsens novell försökte hävda att den var för dålig för att rättfärdigas? Hur bra måste ditt verk i så fall vara för att du ska få såra någon, eller till och med förstöra någons liv? Vad ska hända när du går utanför rätten: ska du censureras, göras ned offentligt eller kanske till och med beläggas med yrkesförbud?Som författare har jag alltid känt mig som en tvivelaktig person. Oavsett hur mycket jag arbetar med fantasier så hämtar jag näring till skrivandet ur verkliga erfarenheter. Allt jag är med om och alla jag träffar riskerar alltså att användas som material för mina fiktioner. Jag är beredd att ta mig nästan vilka friheter som helst, både vad gäller att återge och förvanska verkligheten, även om det knappast skulle vara moraliskt försvarbart.Men litteraturens frihet brukar beskrivas som något rakt igenom gott. Skamlös och ohämmad har blivit positiva värdeord i recensioner, ofta sammankopplade med kraftfull, drabbande och modig. Om det inte handlar om en själv tenderar man gärna att bortse från det stötande med biografiskt inspirerad fiktion, eftersom utlämnande texter kan skapa frigörande läsning. Få skulle kanske vara beredda att gifta sig med en Karl-Ove Knausgård, men många vill ta del av privata detaljer om hans äktenskap.Men litteraturens överträdelser kan inte bara mätas i relation till den information som lämnas ut. Det är snarare något annat som gör författaren obehaglig: en blick som vägrar låta sig slätas över eller relativiseras. Som gärna sväller upp sitt eget godtyckliga omdöme på bekostnad av alla andras, som inte heller avhåller sig från att notera och tänka och känna sådant som man socialt sett borde förtränga. Författaren intresserar sig för det faktum att hon kan känna avsmak för sitt eget barn, begär till sin bästa väns partner eller förakt för sina närmsta vänner. För hennes verk spelar det ingen roll om de här uppfattningarna är rättvisa, rimliga eller direkt skadliga, vare sig för henne själv eller hennes omgivning.Platon ville bannlysa poeterna från sin filosofistat, eftersom han ansåg det förkastligt att uppmuntra människor till att släppa sitt goda omdöme och bara ge sig hän åt alla möjliga känslor. Svartsjuka, lögnaktighet, depressivitet och skadeglädje närs av att man får se inte bara andra som en själv, utan hjältar och gudar, handla utifrån dem. Kanske hade Platon ändå en poäng. Konstens förmåga att gjuta ett ärofyllt ljus över låga känslor kan göra den verkligt farlig. Goethes roman Den unge Werthers lidanden romantiserade ju självmord så övertygande att den gav upphov till en suicidvåg.Det finns alltså ingen garanti för att den kraftfulla litteraturen ska göra mer nytta än skada. Idag finns en något naiv syn på att böcker ska bidra till det demokratiska samtalet, bryta normer och tillhandahålla vittnesmål. Men vad romankonsten ofta synliggör är just de delar av oss själva som vi annars, på gott och ont, helst låter bli att dela med oss av. Konstens frihet överstiger den vi kan ge varandra i en fungerande social samvaro. Freud förundrade sig över diktarens förmåga att få sådant som vi annars inte vill veta av, varken i oss själva eller varandra, att låta vackert. Litteraturen kan sudda ut skammen som bevakar det undanträngda, och frånta författaren sitt sociala ansvar.När Birgitta Stenbergs styvfar dör i Apelsinmannen ser hon både honom och hans sörjande systrar i ett löjeväckande ljus. Birgitta smiter iväg med sitt anteckningsblock, och skriver: Det kändes som ett förräderi att förvandla de gamla damernas gråt och jämmer till en berättelse, inlåst i formuleringar och ord. Samtidigt var det en befrielse, skulden jag kände fick en logisk mening som också upplöste den i intet. Den blev litteratur, en dag skulle den bli allmän egendom.Det är inte bara de gamla damernas gråt, utan framförallt Birgittas något hånfulla blick på dem som blir till allmän egendom. Att litteraturen ibland delger privat information kan göra den suspekt, men det är genom att gestalta de perspektiv och omdömen som vi vanligtvis förstår att hålla för oss själva som den blir verkligt obehaglig. Organdonatorn Dawn Dorland kände inte bara att hennes juridiska rättigheter hade kränkts för att Sonya Larsen hade plagierat hennes facebookstatus. Hon hade blivit framställd som en patetisk narcissist inför hela sin litterära gemenskap. Det är inget man ska göra i en vänskapsrelation, men personligen är jag inte särskilt förvånad över att en författare visar sig vara en usel kompis.Lyra Koli, författare
Abba har återuppstått. På torsdagskvällen släpptes två nya låtar från det album som kommer 5 november. Hör frilansjournalisten och författaren Anna Charlotta Gunnarsson och Abbaälskaren Kris Boswell om hur Abba låter 2021. DRAMATEN ÖPPNAR UPP FÖR PUBLIK MED "DEN YTTERSTA MINUTEN" Fredag 3 sep är det premiär för "Den yttersta minuten" på Dramatens stora scen. 50 skådespelare deltar, och föreställningen bygger på en fråga Dramatenchefen Mattias ställt till hela ensemblen: "Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar vad skulle du då välja att framföra?" Hör Dramatenchefen Mattias Anderssons tankar några timmar innan premiär. KÄRLEK OCH DEMENS I NYA FILMEN "SUPERNOVA" Kärleksparet Sam (Colin Firth) och Tusker (Stanley Tucci) har varit tillsammans i tjugo år. Tusker har drabbats av demens, och sjukdomen tilltar. Men de ger sig ändå ut på en resa ihop, och det blir en alldeles speciell road trip. P1 Kulturs Roger Wilson har intervjuat filmens regissör Harry McQueen, som berättar om det långa researcharbete som ligger bakom filmen. MÅNDAG 6 SEPTEMBER: PREMIÄR FÖR PODDEN "KULTURLIVET" En artist, författare eller annan tjänare i Konstens trädgård, berättar om sin kärlek till en annan artist eller konstnär. Det är, mycket kortfattat, idén bakom Kulturredaktionens nya podd "Kulturlivet". Hör programledaren Gunnar Bolin om premiärprogrammet, där sångerskan Annika Norlin berättar om sin stora vurm för allkonstnären Beppe Wolgers. VÄRLDENS MEST KÄNDA GITARRIFF FYLLER 50 Deep Purples "Smoke on the water" har en fantastisk förhistoria som utspelar sig vid Genévesjön. Karsten Thurfjell och Gunnar Bolin bjuder på hela berättelsen i dagens Klassiker.
Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp och mord på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande eller brist därpå hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades och samhällets börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" Norge inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är eller kunde varit ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären den polske skulptören Miroslaw Balka återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt och det är viktigt erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion
Det är stundtals svårt att tro att världen går framåt, att civilisationen förfinas, att humaniteten växer. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Är det konstigt om en fatal misstro mot ett vaccin brer ut sig? Det grundläggande skälet är nog pedagogiskt. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Den okonventionella Caravaggio fick uppleva sitt konstnärskaps framgång, men blev minst lika känd för sin stökiga stil. Ännu idag fortsätter han att fängsla och fascinera inte minst modet. Så sent som till årets vår- och sommarkollektion 2021, lät modehuset Dior skapa en reklamkampanj baserad på målningar av Caravaggio i mättat rött, blått och orange. Modehuset är långt från de enda som låtit sig inspireras av 1500-tals konstnären, som på sin tid inte var helt okontroversiell. Caravaggio lät i det katolska Italien allt från tiggare, kriminella, till prostituerade få agera modeller till hans målningar med bibliska motiv. Något som fick tidens mer konservativa att gå i taket. Men Caravaggio stod på sig och lyckades under sin levnad fira stora framgångar som konstnär. Men hans temperament, och stökiga stil som privatperson, kom att ligga honom i fatet och leda honom till en tidig död. I veckans Stil beger vi oss till Dramatens kostymförråd för att titta närmare på ett i Caravaggios målningar återkommande plagg - den halvt avslitna, draperade vita skjortan. Vi närstuderar även frukternas inte helt oskyldiga symbolik i stillebenmåleriet och analyserar ett samtida konstnärskap som fått etiketten "fruktporr". Och i en tid av digitala konstutställningar, frågar vi oss vad som i skärmversionen kan gå förlorat och träffar konstnären Salad Hilowle som var övertygad om att hans konst inte skulle göras rättvisa digitalt. Veckans gäst är Maj-Britt Andersson, konsthistoriker, forskare och universitetslektor samt ett stort fan av Caravaggio.
Där ute: människor fyllda av liv, som söker fysisk fulländning. Här inne: absolut svaghet. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Nu letar vi strategier, broar över hoten till den normalitet vi längtar efter men som allt fler betvivlar ska komma. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Den 18 mars 2021 bjöd Studentafton in Lars Vilks till en afton om den konstnärliga frihetens gränser. Moderator var Dan Jönsson, författare, kulturjournalist och kritiker vid flera svenska tidningar samt medarbetare på Sveriges Radio. Lars Vilks är känd för sitt skulpturala projekt Nimis i nordvästra Skåne och för Mohammed-karikatyrerna där profeten Mohammed tecknas som rondellhund. I podden pratar han bland annat om sin syn på konst som en mångtydig process där betraktarna är medskapare, om varför konst inte kan vara gränsöverskridande ständigt och om när frågan om konstens gränser förlorar sin poäng. Aftonen finns att se i sin helhet på Youtube. Tack till denna studentaftons sponsor – Broder Jakobs Stenugnsbageri. Under aftonen visas några bilder och konstverk. Nedan anges vilka bilder som visas vid respektive tidsangivelse. Vid intresse kan bilderna finnas antingen via Google eller via YouTube-klippet av denna afton. 12.19: Fotografi av Lars Vilks vid litet Nimis 12.53: Fotografi av Nimis 43:44: Les Demoiselles d’Avignon av Pablo Picasso 44:39: Fountain av Marcel Duchamp 45:40: Bed av Robert Rauschenberg 45:46: Warhol's Brillo Boxes på Stable Gallery (fotografi av Fred W. McDarrah) 46:48: Statement of Intent av Lawrence Weiner 47:10: On May 9, 1969 Postcard (recto verso) 10,2 x 15,2 cm Private collection av Jan Dibbets (fotografi av Tom Haartsen) 47:59: Telegram från serien I Am Still Alive av On Kawara 48:29: Stillbild från videon Human Mask av Pierre Huyghe 50:15: Fotografi på konstnären Nina Canell 51:09: Brief Syllable (Skewed) av Nina Canell 51:24: Piss Christ av Andres Serrano
Vad söker vi i konsten: en spegelbild av världen eller ett redskap att förändra den med? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén ser hur aktivism och idealism riskerar att tränga ut leken ur kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den december 2019. I filmen Shadowlands (1993) finns en scen som aldrig släppt taget om mig. Den amerikanska poeten Joy Gresham är på besök hos sin litterära idol och blivande make, C.S Lewis, i Oxford. Med sig har hon sonen Douglas, en pojke i bokslukaråldern som förtrollats av den brittiske författarens berättelser om det magiska landet Narnia. I den här scenen hittar Lewis pojken på vinden i sitt hus. Han har just sökt igenom ett gammalt klädskåp - precis ett sådant som bildar porten till Narnia i den första boken, Häxan och lejonet. Det här skåpet är förstås bara ett skåp. Och för Douglas, en besvikelse av metafysiska proportioner. Passagen mellan världar är en arketyp med djupa och vitt förgrenade, kulturella rötter. Dess förutsättning är förstås gränsen, den klara åtskillnaden mellan en ordning och en annan. Verklighetens och fantasins, det heligas och det profanas, vardagens och festens. Utan gränsen är också varje form av lek omöjlig. Det slår den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga (18721945) fast i sin klassiska essä "Homo ludens", den lekande människan, från 1938: "Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken" - ja, till och med domstolen pekar han ut som en lekplats, otänkbar utan sin ram, "avgränsat, inhägnat, heligt område där särskilda regler gäller". Regler som inte tål något tvivel, för då störtar lekvärlden samman. Man kan tänka sig en fotbollsmatch där någon rullar in en andra boll på planen, eller ett schackparti där oenighet uppstår kring vilken regel som helst. Ändå är leken motsatsen till byråkrati. Dess väsen ligger i förmågan att entusiasmera, det roliga är dess mening. Dess första kännetecken är att den är fri, ja t.o.m frihet, skriver Huizinga. Hur går det ihop? Huizinga återger en anekdot, där en far försöker närma sig sin fyraårige son, som sitter på den främsta av en rad stolar och leker tåg. "Pappa", säger pojken "du får inte pussa lokomotivet, för då tror vagnarna att det inte är riktigt". Här finns alltså, redan hos ett litet barn, en ganska avancerad, dubbel blick på världen: pojken vet mycket väl att stolarna inte är tågvagnar. Och samtidigt är de det, så länge lekens rum kan fredas. Gränsen upprätthållas. Jag vet inte om pojken i Shadowlands, Douglas, hade låtit sig tröstas av detta - men ur lekens perspektiv fungerar klädskåpet verkligen som en passage till andra världar, så länge man accepterar att det bara är ett vanligt skåp. Också. Leken är, menar Huizinga, äldre än kulturen. Ja än själva mänskligheten, eftersom även djur leker. Men just den där dubbla blicken tycks gå förlorad i den civilisatoriska utvecklingen, på åtminstone ett av lekens områden: kultens. Inom antropologin finner Huizinga belägg för att den är verksam inom det man på hans tid kallar primitiva kulter. Den gamla tidens tro på andeväsen tycks inte vara helt igenom bokstavlig utan mer likna just leken, med dess dubbla blick på världen. I de moderna, monoteistiska religionerna krymper det förhandlingsutrymmet. Hashem, Allah och Kristus kan inte både finnas och inte. I konsten ser Huizinga också en nedgång, även om den kommer betydligt senare: sedan 1700-talet har konsten "förlorat mer än den vunnit av lekkvalitet", skriver han. Orsaken är inte minst dess allt högre, kulturella status: "Något av dess eviga barnslighet gick förlorat i den självsäkra kännedomen om egna benådade uppgifter". Homo Ludens kommer alltså ut 1938. Året innan har Berthold Brecht för första gången prövat sin "verfremdungseffekt" på scen: det dramaturgiska greppet att slå hål på illusionen och bryta igenom den så kallade fjärde väggen, till exempel genom att skådespelarna vänder sig ut mot salongen och talar direkt till publiken. Det här är bara ett av den konstnärliga modernismens oräkneliga angrepp på gränsen mellan konst och liv. Just den gräns förutan vilken ingen lek, i Huizingas mening, är möjlig. Men så är konsten inte heller någon lek, för Brecht. Inte ens en spegelbild av världen, utan en hammare att forma den med. Så här en dryg mansålder senare tycks det inte längre vara konstnären som håller i hammaren, utan publiken. Det är i varje fall den bild som förmedlas i den tyske konstkritikern Hanno Rauterbergs uppmärksammade essä "Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris". Som så många gånger förr står striden om konstens frihet, det nya är varifrån attackerna mot den kommer. Inte längre, i första hand, från konservativa opinioner eller klåfingriga makthavare. Utan från de delar av publiken som kan åberopa någon form av utsatthet eller underordning. Rauterbergs essä är uppbyggd kring ett pärlband av exempel på, ofta framgångsrika, censurkrav som rests av eller för ursprungsbefolkningar, afroamerikaner, känsliga studenter, kränkta kvinnor och plågade djur. Upplösningen av gränsen mellan konst och liv har, menar Rauterberg, lett till en förväntan att konsten ska representera livet - men inte som spegel, alltså som det är - utan istället som det borde vara. Konsten blir en kompensatorisk inrättning, museerna ett slags "rena" platser i en smutsig värld. En liknande förväntan kan man se på litteraturen, i debatter kring prestigefulla priser och bokmässor. Liksom på teatern och inom televisionen, när övergreppsanklagade skådespelare ersätts eller klipps bort. Konstens frihet krymper som en följd av förväntningarna på dess förmåga som hammare - utan att livet för den skull verkar låta sig formas i någon större utsträckning. När modernisterna gav sig på gränsen mellan konst och liv var syftet inte alltid så instrumentellt. Tag Marcel Duchamp och hans ready-mades; cykelhjulet, flasktorkaren och urinoaren. Föremål som leker med konstens gräns mot livet, som - snarare än att försöka forma världen i någon bestämd riktning - tycks vilja öppna den för något av konstens frihet. Först efter kriget får de sin ikonstatus som konstbegreppets nemesis - beviset för att allt kan vara konst, att gränsen bara är en konvention. Vilket inte alls verkar ha varit Duchamps avsikt: intervjuad av konstkritikern Pierre Cabanne säger Duchamp att han aldrig avsåg att upphöja cykelhjulet och flasktorkaren till konst. "Det skedde bara i distraktion", säger han, "som förströelse". Den här intervjun görs i mitten av 1960-talet, när Duchamp för länge sedan lagt konsten på hyllan och istället gjort sig en semi-professionell karriär som schackspelare - en verksamhet som till punkt och pricka stämmer in på Johan Huizingas lekbegrepp: tydligt avgränsat från livet och absolut regelstyrt. Det var vad alla trodde - fram till året efter hans död. 1969 invigs det verk Duchamp i hemlighet arbetat på i över två decennier, Étant donnés, på konstmuseet i Philadelphia, USA. För att se det måste man först passera igenom den särskilda sal museet har för Duchamps arbeten; ett slags initiation, där vi träder in i just den här konstnärens speciella värld. Längst in i hörnet öppnar sig salen mot ett litet rum. Det är tomt, men i ena änden avslutat med en kraftig port i trä. Hårt väderbiten, uppenbart uråldrig, tycks den utlova passage till någon helt annan slags plats. Vi kan se den genom två små titthål i dörren: ett märkligt landskap badande i krispigt ljus, och med detaljer som kan oroa eller attrahera eller både och - som en naken kvinnokropp på en bädd av kvistar. Men närmare än så kommer vi inte: dörren saknar handtag. Vi kan förstås slå in den, och tvinga oss in. Men då skulle illusionen brytas, och istället för en värld skulle vi få en konstruktion; istället för ett mysterium: en atrapp. Vi skulle ha brutit mot reglerna, och överskridit gränsen. Och "så snart reglerna sättas åsido", konstaterar Johan Huizinga, "störtar lekvärlden samman. Då är leken förbi". Precis intill titthålen har träet i dörren en annan nyans, kanske är det spår av besökarna? Ett halvt sekels slitage från lekande människor. Mårten Arndtzén marten.arndtzen@sr.se
”Konstens uppgift är att spegla den variationsrikedom som existerar i världen och att väcka en nyfikenhet inför de här variationerna, en nyfikenhet som också skapar en förundran. Det är något existentiellt i det som inte har religiösa förtecken utan som bara handlar om att älska och uppskatta världen så som den är.” I veckans podd gästar jazzsångerskan Isabella Lundgren för ett samtal om musiken och filosofin. Om konstens förhållande till de stora existentiella frågorna, om Jung och Nietzsche, om studier i teologi och en övergiven utbildningsväg mot att bli präst. Om den svåra konsten att äga sig själv och vikten av att leta efter sitt varför när man står i ett smärtsamt hur. Isabella Lundgren är initiativtagare till Fri Tankes musik- och samtalssalonger Klubb Apollo. Senare under våren 2021 utkommer hennes nya skiva Look for a silver lining.
I Myanmar samlas hundratusentals människor varje dag för att protestera mot militären och precis som på många håll i världen, har konsten en given plats i demonstrationerna. Varför är den så viktig? Bilder som sprids på nätet, graffiti under motorvägsbroar och sånger som sjungs kväll efter kväll ute på gatorna är några av de sätt som demonstranterna i Myanmar tar till när de protesterar mot statskuppen 1 februari. Militären försöker kväsa demonstrationerna med pansarfordon, gummikulor och bortförande av oppositionella på nätterna, då de också stänger av internet. Många författare har gått under jorden, men bildkonstnärerna fortsätter att spela en viktig roll precis som i Hongkong, som inspirerar motståndsrörelsen i Myanmar. Hur är det möjligt att de kan fortsätta? Samtal med Sveriges Radios Asien korrespondent Peder Gustafsson. Och, kultur har haft - och har stor betydelse för många folkliga proteströrelser, som till exempel den i dagens Belarus. I dag för sju år sedan, avsattes Ukrainas president Viktor Janukovytj efter Majdan-upproret, som präglades av stor konstnärlig kreativitet. Gruppen Dakh Daughters blev Majdanprotesternas affischband och var ofta ansiktena utåt. Revolutionen bar också fram dem till publiken både på hemmaplan och internationellt. Nu har de släppt sitt tredje album "Make up" och programledare Fredrik Wadström har fått en exklusiv intervju med bandmedlemmen Solomia Melnyk. "RUINER" OM SÖNDERFALL OCH UNDERGÅNG Poeten Fredrik Nyberg debuterade med diktboken En annorlunda praktik 1998 och är Sveriges förste doktor i konstnärlig forskning med avseende på litteratur. Nu är han aktuell med den första i en serie böcker i gränslandet mellan poesi och prosa som enligt förlaget undersöker "tillväxtens och framåtskridandets baksidor". Boken heter "Ruiner" med undertiteln Första häftet (I-XXII) litteraturkritikern Lars Hermansson recenserar. "ALLEN V. FARROW" NY DOKUMENTÄRSERIE på HBO Nu har "Allen v. Farrow", en dokumentärserie i fyra delar, premiär och den granskar och berättar den uppslitande historien om de övergreppsanklagelser som riktats mot regissören Woody Allen under tre decennier. Den i dag 35-åriga dottern Dylan Farrow hävdar att pappan Woody Allen ska ha utnyttjat henne sexuellt när hon var sju år och både hennes bror Ronan Farrow och mamman Mia Farrow stöder hennes anklagelser. Serien påminner om tidigare dokumentärer om till exempel Michael Jackson, Jeffrey Epstein och R Kelly. Vad är det här för genre egentligen? P1 Kulturs filmkritiker Emma Engström reder ut. DAGENS OBS-ESSÄ I år är det 175 år sedan existentialismens fader Søren Kierkegaard publicerade ett av sina viktigaste verk, "Avslutande ovetenskaplig efterskrift" och 75 år sedan existentialismen blev en lära för allmänheten genom Jean-Paul Sartres "Existentialismen är en humanism". Av denna anledning ska OBS i veckan ägna sig åt några av denna filosofiska inriktnings förgrundsfigurer. Författaren Dan Jönsson reflekterar över Kierkegaards kompromisslöshet. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Maria Götselius
- Vi är ju människor vi kan spränga gränser! Vi kan uppfinna något nytt. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Väck mig när allt det här är över Gymnasisttjejen på bussen sammanfattar otåligt läget till sin kompis. Med skolböcker i famnen blir hon generad när hon märker att hon fått alla omkring sig att le. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Tyst det är i husen! I alltför många hus. Ensamheten griper om sig. Övergivenheten. Rädslan. Och mitt i detta, som med allt som hotar oss, riskerar vi att bli närsynta, att överbetona vår egen utsatthet. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Sainte-Victoire utanför Aix-en-Provence var Paul Cézannes favoritmotiv. Långt senare sökte även Peter Handke en insikt hos berget. Dan Jönsson reflekterar över vilka lärdomar berget har att ge. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med au motif!, uppbrott mot motivet! för även om Cézanne långt ifrån bara målade utomhus så har han för eftervärlden blivit något av en friluftsmåleriets apostel, och man tänker sig honom, på den här bilden, stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv. Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt? Peter Handke skrev sin lilla tankebok Vägen till Sainte-Victoire 1980, som en direkt fortsättning på romanen Långsam hemkomst, vars huvudperson, geologen Sorger, efter en tid i Amerika här förvandlas till författaren själv. Tillbaka i Europa alltså, men fortfarande med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder han till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. Vägen till Sainte-Victoire har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder och det är inte fel, för den beskriver ju på sätt och vis en pilgrimsfärd; men originaltiteln är skarpare: Die Lehre der Sainte-Victoire. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt? Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs. Det kan vara så men å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? Das Recht, zu schreiben, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd. Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter Refuge Cézanne. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, good enough. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så. Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, passager, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre, som hos impressionisterna, framträdde som ljusintryck i ett subjektivt medvetande utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram i sig självt, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans rätt att skriva handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål. På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: Billebjer. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare. Dan Jönsson, författare och essäist
Är det så att den mänskliga närsyntheten, även kallad egoism, är konstant från tid till annan? Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Att framställa bilder med syfte att upphetsa och väcka lust är en företeelse lika gammal som civilisationen själv. Konstens och litteraturens historia är full av erotiska skildringar. Men var går egentligen gränsen till det vi kallar pornografi? Går det en rak släktlinje från dagens porrsajter till 1800-talets pornografiska museer och medeltida arabiska sexmanualer? Är det sant att pornografi är mer tillgängligt idag än någonsin tidigare? Och vad kan pornografin egentligen säga om människors uppfattning om sex? Bildningspodden blickar tillbaka på pornografins historia och försöker förstå porrens roll i dagens samhälle. Gäster i studion är Klara Arnberg, Pernilla Myrne och Anna Hultman. Klara Arnberg är ekonomihistoriker vid Stockholms universitet och har bland annat forskat om den svenska porrbranschen. Pernilla Myrne är forskare och lektor i arabiska vid Göteborgs universitet och har bland annat forskat på medeltida arabiska sexmanualer. Anna Hultman är doktorand i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, där hon skriver på en avhandling om svensk erotisk litteratur under 1800- och 1900-talen. Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges främsta humanioraforskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se. Samtalsledare och redaktör: Magnus Bremmer Klippning: Christine Ericsdotter Nordgren. Ljudproduktion: Henrik Nordgren
Dagens gäst är Susanna Pettersson, chef för Nationalmuseum i Stockholm. När Nationalmuseum öppnade på nytt 2018, efter fem års renovering, höjdes kritiska röster som menade att museet fått en tydlig politisk inriktning då konstverk presenteras genom samtidens ideologiska filter. Utgångspunkten för dagens samtal är Nationalmuseums roll i samhället. Ska ett konstmuseum delta i den politiska debatten och hur påverkar det i så fall konstupplevelsen? Hur objektivt kan konst presenteras? Och vad är egentligen museets roll när det gäller att undervisa besökaren?Facebook: BildningskomplexetInstagram: BildningskomplexetTwitter: @BenjaminElforsE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin
Det här samtalet har vi med Désirée Lennklo på distans på en något "burkig" linje. Vi pratar om konstens och konstnärers situation i rådande tider. Désirée jämför med vad som hände med konsten i samband med digerdöden, efter första och andra världskriget, där konsten tog sig helt nya vägar som ingen kunnat ana och menar att vi är i samma situation nu. Konst är ett outtömligt ämne och det finns hur mycket som helst att prata om.
- Nu får vi inte mer hjälp att leva av Kristina Lugn, hon som var med om att bygga upp poesins folkhälsoinstitut. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Det där slentrianmässiga talesättet Ingen är oersättlig måste ha tillkommit i tidsnöd. Det saknar eftertanke. Erfarenhetens insikter. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Klichéer i litteratur, musik eller konst handlar det bara om slitna och uttjänta grepp, eller är det nödvändiga symboler för att vi ska förstå varann? Det finns få saker som svider lika mycket för en konstnär som att bli beskylld för att syssla med klichéer. Samtidigt som allt språk bygger på väl inarbetade symboliska betydelser klarar vi oss verkligen utan det färdigformulerade och igenkännbara om vi vill göra oss förstådda? Långt reportage om balansgången mellan klyscha och kommunikation. EN AV VÅR TIDS STORA DIRIGENTER HAR GÅTT BORT I helgen gick den lettiske dirigenten Mariss Jansons bort. Som ledare för bland andra Oslo filharmoniska orkester och Pittsburghs symfoniorkester blev han en av vår tids främsta. Samtal med Johan Korssell, Musikrevyn i P2. ESSÄ: UTAN LEKEN DÖR KONSTEN Hur fri är konsten? Kulturlivets frihet har varit föremål för många debatter på senare år, och den här hösten är inget undantag tvärtom. Men om friheten kringskärs inifrån kulturlivet självt? Eller av publiken vad gör man då? Det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén över i denna essä om lekens viktiga roll i konsten. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson
Klichéer i litteratur, musik eller konst handlar det bara om slitna och uttjänta grepp, eller är det nödvändiga symboler för att vi ska förstå varann? Det finns få saker som svider lika mycket för en konstnär som att bli beskylld för att syssla med klichéer. Att landa i klyschor i sitt skapande tyder på bristande fantasi. Samtidigt som allt språk bygger på väl inarbetade symboliska betydelser klarar vi oss verkligen utan det färdigformulerade och igenkännbara om vi vill göra oss förstådda? Ett reportage om balansgången mellan klyscha och kommunikation. Med Cajsa Von Zeipel, konstnär; Anna Hallberg, poet; Thanos Fotas, komiker och Gunilla Almström Persson, språkvetare. P1 Kultur p1kultur@sverigesradio.se
Ondskan finns, trofast bara sig själv. Miraklet är att också godhet finns. Och att godheten är större än ondskan. Trofastheten vinner. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
För bara några år sedan fanns det en politiker som manade oss att öppna våra hjärtan. Tusen och åter tusen gjorde det. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Sista dagen i Konstens vecka och jag riggar glasugn inför kommande utställning i Sundsvall.
De äldres digitala utanförskap får sin motsvarighet i de yngres historiska utanförskap. Och vadå historia räcker det inte med samtiden, vårt kokande, överfulla nu? Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Det här specialavsnittet av Signumpodden består av ett föredrag inspelat hos föreningen Profundis, kopplade till Svenska kyrkan i Jönköping. Rubriken för föredraget är ”Konstens sakrament” och handlar om skönheten och skapandet som en väg till Gud. Vad utmärker det sköna? Hur talar Gud till oss genom skönheten? Kan även det till synes fula vara skönt? Har skönheten en evangeliserande kraft? Det är några av de frågor som tas upp i avsnittet. I föredragets andra hälft får filmregissören Andrej Tarkovskij och poeten Inger Christensen tjäna som exempel på det heliga skapandet.
Episkt sommaravsnitt med legenden Houman Sebghati och Chato Ladrón som sidekick i studion. Vi lyckas på första gången någonsin att prata om annat än rasismen och orättvisor. Vi är fria för en stund. Vi pratar om konstnärskap, Hiphop i Sverige, kreativa processer och vikten om att avlära sig i livet. Missa inte ett soft sommaravsnitt med good vibes! Hela outtro låten "Klättra upp igen" hittar ni på Spotify
Nästan all konst och litteratur förhåller sig till platser som finns i verkligheten utanför. Vilken roll spelar platsen för konsten och konstnären? I antikens tankevärld sågs även platser som besjälade, man talade om genius loci - platsens själ. Vilken betydelse har platsen för vår tids konstnärer och författare? Hur väljer man en plats för en berättelse eller en bild? Frilansjournalisten Lars Hermansson har träffat konstnärerna Gunnel Wåhlstrand och Meriç Algün; författaren Andrzej Tichý och arkitekturkritikern Julia Svensson för att försöka närma sig platserna där konsten utspelar sig.
Om tanken med nationaldagen är att vi ska samlas kring vissa värden, känna samhörighet kring väsentligheter, så tycker jag att dagen lämpar sig ovanligt väl för att fira vänskapen. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Eftertanke är inte det mest utmärkande för vår tid. Men rädsla börjar bli det Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Vinnarna skriver historien och det realistiska måleriet gick knappast segrande ur 1900-talet. Karsten Thurfjell reflekterar över ismerna som dukade under, men överlevde ändå. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Minns ni transavantgardet? Hm, inget rungande ja, precis. Transavantgardet var en italiensk rörelse inom konsten, som vid 1980-talets inträde lanserades av konstvetaren och kritikern Achille Bonito Oliva, och bland konstnärerna märktes Sandro Chia, Francesco Clemente, Nicola de Maria och Mimmo Paladino. Ringer någon klocka? Jag minns att några av dom var här och visade upp sig då och då under 80-talet, men här på redaktionen tycks jag vara den enda som minns. Transavantgardet ville lösa upp den väg som den moderna konsten tagit under 1900-talet. Man ville bort från tanken att det skulle finnas olika avantgarde, förtrupper som skulle uppfinna nya stilar och uttrycksmedel för att komma åt tidsandan, livsvillkoren och verkligheten. Achille Bonito Oliva hade själv varit en del av det rådande italienska avantgardet, som sedan mitten av 60-talet stavades Arte Povera, den fattiga konsten. Den var konceptuellt präglad och gick ut på att konstnärerna skulle använda material som var mycket billiga eller rentav gratis. Men nu hade Oliva och några av hans konstnärskompisar tröttnat på utställningar med en hög stenar, en repstump, ett par kolsäckar och ett trasigt fönster, och han föreslog att istället för att gå mot en nollpunkt skulle konstnärerna vända om och söka sig tillbaka till traditionen, och där hitta nya kreativa sätt att återanvända dom klassiska uttrycksmedlen, förslagsvis just det ! måleriet. vad hade hänt om det tidiga 1900-talsavantgardet gått andra vägar? Transavantgardisterna ägnade sig åt en sorts nyexpressionism i sitt måleri. Det var ganska poetiskt och föreställande, och det tycktes inte bäras fram av särskilt strikta regler. Rörelsen fick ett gott mottagande i hemlandet, och särskilt bra gick det i USA, där tanken på att befria måleriet ur dom konceptuella bojorna inspirerade nya amerikanska stjärnor som Julian Schnabel och Jean-Michel Basquiat, liksom det nya tyska vilda måleriet blev en parallellrörelse som formligen exploderade. Men som minnesgoda lyssnare vet, öppnades konstvärlden i detta skede för postmodernismen, som när den blommade ut i slutet av 1980-talet gjorde alla dom tidigare absoluta anspråken hos konstens förtrupper omöjliga. Och där någonstans började väl transavantgardets trendvärde ebba ut, för snart var allt tillåtet, och alla konstnärer kunde göra vad som helst på vilket sätt som helst och komma undan med det. Att transavantgardet kördes över av postmodernismen och försvann kan nog förklaras med samtidskonstens enorma expansion sedan dess, men vad hade hänt om det tidiga 1900-talsavantgardet gått andra vägar? Finns det ett sliding doors-tema ruvande inom modernismen? Hur hade konsten sett ut om Hitler kommit in på Konstakademin i Wien 1907? Konstens parallella universum kunde jag inte låta bli att fundera över när jag 2018 under ett besök på Ateneum i Helsingfors, upptäckte en annan ism som också tycks ha gått under och glömts bort, nämligen den magiska realism som frodades i Italien på 1920- och 30-talet. Vadå magisk realism, undrar ni kanske? Konsthistoriens bild av den tidiga modernismen i Italien domineras av Filippo Tommaso Marinetti och hans futuristiska Manifest år 1909, som i princip gick ut på att skrota allt som var gammalt särskilt museerna och deras mossiga innehåll. Marinetti besjöng farten, teknologin och kriget, men tio år senare, efter första världskrigets ödeläggelse kändes futurismens tongångar kanske lite fadda, och avantgardet kom att gå i mer fredliga riktningar. I Paris fortsatte Picasso & Co att bryta upp perspektiven, medan några i stället valde ett klassiskt realistiskt och detaljrikt bildspråk. I Tyskland fick den nya sakligheten ofta ett satiriskt drag av Max Beckman, Otto Dix och George Grosz, medan man i Italien kom att avbilda en drömlik, liksom avstannad verklighet. Mest känd i den här rörelsen är Giorgio de Chirico med sina teatrala, kulisslika scenerier med klassisk arkitektur. Men huvuddelen av Italiens magiska realister sökte sin magi i ganska vardagliga motiv, där det exakta avbildandet skänkte mer stillhet än dynamik. Redan före kriget, 1912 hade Felice Casorati målat Fröknarna, en sällsam bild i stort format, där fyra unga kvinnor poserar på en sorts friluftsscen framför en stor gran, tre fröknar är påklädda, en naken. Scenen dom står på är beströdd med en väldig mängd symboliska föremål: smycken, vaser, frukter, uppslagna böcker, speglar och lappar i barock stillebentradition. Fröknarna tycks representera fyra klassiska kvinnohållningar, från pliktkänsla och blyghet till munter charm och naken melankoli. Dom verkar tagna direkt ur verkligheten, men svävar i en dröm. Dom magiska realisterna, med namn som Cagnaccio di San Pietro, Antonio Donghi och Leonor Fini målade porträtt av individer, sällskap och föremål, som avbildats i sin miljö, men som stannat upp i sina positioner och tycks bortkopplade från tidens hank och stör. Gruppen var inte särskilt hårt sammanhållen, snarare ett antal besläktade individer, och om dom under 1920-talet fick ställa ut som alla andra, började dom på 30-talet trängas bort av fascismens konströrelse Novecento Italiano med sin politiserade kultursyn, precis som den nya sakligheten dömdes ut bland den entartete, urartade moderna konsten av Hitler och hans nazister på andra sidan Alperna. Flera av konstnärerna gick i inre och yttre exil. Av det realistiska måleriet överlevde delar under det surrealistiska paraplyet, medan somliga socialrealistister skulle komprometteras som medlöpare efter världskrig nr 2, en katastrof som i princip tvingade fram ett abstrakt formspråk, en konst som inte kunde förknippas med krig och förtryck. Och efterkrigstidens abstrakta expressionism är sedan länge inskriven i konsthistorien, som alla andra ismer. Så kanske har 20-talets magiska realism inte alls förpassats till konsthistoriens bakgård Den magiska realism som försvann på 30-talet är en mindre fotnot i konsthistorien, och några av dom individuella konstnärskap som sökte den exakta avbildningens magiska drag omnämns snarare som solitärer. Men idag ser vi många nya sätt att söka magi i avbildningen. Först i våra trakter med att verkligen gå emot modernismens teser var väl norske Odd Nerdrum som i stor stil bröt med popkonsten på 60-talet, och med gammalmästerlig 1600-talsteknik målar mänskliga varelser i realistisk stil, människor som uppenbarligen befinner sig utanför tid och rum och som väl strängt taget inte ser ut att ha funnits i någon tidsålder. Under samma Finlandsresa som jag upptäckte den magiska realismen, såg jag en utställning med Brasiliansk-finländska Isabella Cabral. Tidigare har jag sett henne ställa ut i Sverige, närgånget avmålade vedklabbar, avbrända tändstickor och hoprullade sedlar, allt med en envetenhet som tycks vilja mana fram föremålens magi. Men den här gången handlade det om skor. Utställningen Shoe story visade nämligen närgångna målningar av skor, rejält slitna promenad- och träningsskor som gåtts ner av ingen mindre än filmaren och författaren Jörn Donner, en man som går långt och mycket. Skorna är minutiöst avmålade i uppförstorad, mer än dubbel skala, med oljemåleri i flera lager som Isabella Cabral lägger på för att återge varje skiftning i dom nerslitna plösarna, sulorna och ovanlädren. Tavlorna var monterade på glas ute på gallerigolvet, som altartavlor, så man såg dukarnas baksida, där Jörn Donner själv skrivit dom titlar han gett målningarna: Perkele förstås, Mammuten, Fanny & Alexander, vilket om inte annat förstärker målningarnas fetischkaraktär. Så kanske har 20-talets magiska realism inte alls förpassats till konsthistoriens bakgård, utan tvärtom åter skakats fram ur modernismens hopvecklade fana och getts ny energi, precis som Achille Bonito Oliva proklamerade för sitt transavantgarde på 1980-talet som ville förnya konsten med dom klassiska måleriska gesterna, ännu en gång. Kanske består konsthistorien helt enkelt av ett antal parallella universum som då och då plötsligt hakar i varann, därinne i ateljéerna. Karsten Thurfjell, medarbetare på kulturredaktionen
Brittiska parlamentsledamöter ser det annorlunda: denna röra och detta kaos behövs för att förnuft och demokrati ska segra! Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Orkar jag med att unna också de tänkbart värsta, mest brutala förbrytare ett fönster som öppnar sig mot insikter, ånger, försoning, en ny chans? Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Vi diskuterar likheter och skillnader mellan ubåts- och science fiction-genren. Och får höra om konstens roll på det politiskt laddade Sri Lanka, liksom om en riktig designklassiker på Nationalmuseum. Tv-serien "Das Boot" är en sorts uppföljning till den smått klassiska tyska krigsfilmen från 1981. Den här gången har handlingen flyttats fram något år och kretsar kring den tyska ubåtens öden och äventyr 1942 dessutom speglat i en spionhistoria bland den franska motståndsrörelsen. Men hur bra blev det då? Och vad kan en ubåtsfilm säga en nutida tittare? Kulturredaktionens Mattias Berg och programledaren Roger Wilson diskuterar den saken - och om de underliga likheterna mellan filmer under vatten och uppe i rymden Vår kulturkorrespondent Naila Saleem har bland annat träffat Sri Lankas svar på Ai Wei Wei. Den politiskt engagerade konstnären Chandraguptha Thenuwara. I sin konst bearbetar han konflikterna mellan tamiler och singaleser och understryker vikten av konst som engagerar sig i sin politiska samtid. Arkitekten och möbelformgivaren Finn Juhl är en av de stora ikonerna inom dansk arkitektur och formgivning. Nationalmuseum visar under våren en stor utställning med hans möbler, föremål och bilder från flera av de interiörer Finn Juhl skapade. Gunnar Bolin har sett utställningen. Shared reading, att läsa högt i grupp, är en metod som börjar sprida sig i Sverige. Idén är att genom denna läsargemenskap skapa samtal kring litteratur bland personer som inte har så mycket läsvana, som nyanlända. Vår reporter Fanny Svärd var med på ett möte. Vad är det i poeten Sylvia Plaths tragiska liv som lockat så många genom åren? I dagens OBS-essä reflekterar Linda Skugge över Plaths paradoxala krav på full kontroll och total frihet, bland annat utifrån den andra och sista delen av hennes brev. Dessutom har Mikael Timm lyssnat på ett nytt album av den svenska jazzmusikern Georg Riedel, ett namn för evigt förknippat med tonsättningarna av Astrid Lindgrens visor. Programledare: Roger Wilson Producent: Mattias Berg
Vad har hänt? Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Maria hade i alla fall Josef, hon var inte helt ensam i världen. Och han i t-banan hade åtminstone en kompis han kunde ringa och som nog lovat att höra av sig i dag, på julafton... Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Ett avsnitt med natur som tema. Vi tar upp allt från klimakteriet till natur på recept, Emma talar om hur det är att leva med bipolaritet, och Sara berättar om sin dokumentärfilm Konstens natur. Dessutom firar vi farsdag. En katt gästade programmet i hemlighet så hör du ett mjau i programmet så är det på riktigt ;)
I söndags, efter massmordet i synagogan i Pittsburgh, hade rabbinen sinnesnärvaro nog att tala om språk. Carl Otto Werkelid är kulturskribent och författare, tidigare verksam som kulturråd i London och kulturchef på Svenska Dagbladet. Konstens olika formuttryck erbjuder tillsammans med kunskap om och erfarenhet av religion ovärderliga vägar till självkännedom och förståelse av andra. Werkelid är katolik, ivrig trädgårdsmänniska och hundvän. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se
Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och eftersom konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska det då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp och mord på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minneplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevede det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande eller brist därpå hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades och samhällets börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallerlighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" Norge inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är eller kunde varit ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären den polske skulptören Miroslaw Balka återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt och det är viktigt erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion
Teologiska rummet tjuvstartar Litteraturveckan i P1 med ett samtal om Torgny Lindgren, känd för böcker som Ormens väg på hälleberget och Hummelhonung. Berättelser med rötter i västerbottnisk väckelse. Torgny Lindgren - som gick bort 2017 - hör till en generation författare som läst sin Bibel och gärna har använt dess texter som bakgrundsmotiv i skrivandet. I Torgny Lindgrens fall är den västerbottniska väckelse, som han växte upp med, ständigt närvarande: färgstarka predikanter, udda personligheter, bönehuset mitt i byn. I sitt eget teologiska tänkande såg han liknelsen och sakramentet som ett slags grundelement i tillvaron och existensen. Romanerna utspelas ofta i barndomsmiljöerna i Västerbottens inland, berättelser som han bar inom sig - ofta i många decennier- innan de tecknades ner. Gäster är teologen Jayne Svenungsson, som efterträtt Torgny Lindgren på stol nummer nio i Svenska Akademien och John Sjögren, kulturskribent, som skrivit om Torgnys böcker. Programledare och producent Peter Sandberg. Lästips: Konstens sakrament: nio essäer om skapandet av John Sjögren. Jayne Svenungssons installationstal i Svenska Akademien (om Torgny Lindgren): http://www.svenskaakademien.se/svenska-akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/2017/intradestal-av-jayne-svenungsson
Riksantikvarieämbetet får då och då frågan om att hjälpa museerna med att undersöka deras föremål med olika röntgentekniker. Vid kulturvårdslabbet i Visby finns en mobil styrka som står redo att rycka ut i kunskapens tjänst. Som regel med hjälp av gästkollegor som knyts till undersökningarna. I K-podd-avsnitt nummer 20 får du återigen bekanta dig […]
Vad har konsten för betydelse i glesbygd? Gunhild Stensmyr menar att kultur för oss framåt och är viktig för vår utveckling. Men kan konst vara ett sätt att locka kvinnor till Tornedalen? Johan Malmström är en kreativ skapare i Tornedalen och tillverkar olika djurfigurer av trä, hur allting började var enligt Johan en lycklig slump. I Haparanda samlas veckovis ett gäng entusiastiska konstnärer. Mikä merkitys taitheela on syrjäkylissä? Gunhild Stensmyr meinaa ette kylttyyri viepii meitä etheenkäsin ja on tärkeä osa meän kehitystä. Mutta saattaako konsti eli taide olla yks malli ette houkuttaa vaimoja Tornionlaaksoon? Johan Malmström tekkee puusta erilaisia elukoita inredninkikäythöön, ja kaikki alko onnellisesta sattumasta. Haaparannassa kokointuu joka viiko ryhmä taiteilioita.
I många av världens länder mördas och hotas journalister till tystnad. Kan romaner, målningar och film ersätta eller komplettera som röst i samhällsdebatten i länder utan pressfrihet. Lisa Bergström besöker Mexiko och möter författaren Jennifer Clement, som skrivit en bok om flickorna som stjäls. I Mexiko gör de unga kvinnorna sig så fula som möjligt för att undgå drogkartellernas farliga armar. Romanen träder in när journalistiken inte räcker till. Mexiko hör till ett världens farligaste länder för lokala journalister.Kina, också ett land med begränsad pressfrihet - vad betyder det att konstnären Ai Weiwei för första gången nu ställer ut i sitt hemland? Gäster i studion Nasim Aghili, regissör och Göran Sommardal, kulturkritiker
Konstsäsongen har just börjat och vi tar pulsen på galleriscenen. Nobelpristagaren Patrick Modiano roman Horisonten, kommer på svenska den här veckan. Hur förhåller den sig till hans tidigare? Och så har vi träffat Kungliga Operans nytillsatta husfilosof Karim Jebari. Konstsäsongen har just börjat. Hur ser det ut på gallerierna? Kan man säga något om tendenser och trender? Vilka frågor upptar bildkonsten just nu? Kritiken kopplar greppet på galleriernas säsongsstart som också kan ställas mot den allt proffsigare Vårsalongen på Liljevalchs. ”Horisonten”, en ny roman av Nobelpristagaren Patrick Modiano kommer på svenska den här veckan. På sedvanligt vis rotar berättarjaget i det förflutnas irrgångar, denna gång minnet av en ungdomsförälskelse. Hur sällar sig Horisonten till Modianos övriga verk? Och så har vi träffat Kungliga Operans nytillsatta husfilosof Karim Jebari. Vad gör man på denna post? Medverkande: Sophie Allgårdh, konskritiker på bland annat Svenska Dagbladet Anders Karnell, konstpedagog och kritiker på Nöjesguiden Anna Tullberg, kritiker på Sveriges Radios kulturredaktion Programledare Gunnar Bolin Bisittare Anneli Dufva Producent Karsten Thurfjell
Precis som med Hylands hörna stannar Sverige klockan 10 på fredagar när vi spelar in pod! Vi beskyller ljuddesigners för häxkonst! Vi hoppas på Bahar Pars som 2050-talets Börje Ahlstedt! Moa är rädd för ordet libertarian och vill att allt ska vara som Systembolaget, medan Olle manar till försiktighet med uttrycket 'Vad fint det var!' som beröm efter föreställningar. Mycket nöje!
Konstnären Carl Michael von Hausswolff målade akvareller med aska som han tagit ur en kremeringsugn i nazisternas förintelseläger Majdanek, och ställde ut dem på ett galleri i Lund. Nu berättar han varför i Filosofiska rummet, och han diskuterar konstens frihet med filosoferna Nils-Eric Sahlin och Jeanette Emt. På något sätt måste väl konsten få gå utanför rådande samhällsnormer för att kunna belysa och problematisera dem, och nog kan man hävda att censur och förbud kväser ett öppet samhälle? Samtidigt bör väl lag, moral och normer gälla alla? Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.
Vi trotsar Joels vinterkräksjuka i Konstens namn! Inte ens den årliga magepidemin kan stoppa Recenserar världen! Vi är återigen i ditt huvud för att prata om saker. Till exempel pratar vi om min egen nyfunna klimatångest, som infunnit sig sedan Världsbanken släppte en deppig rapport. Kan ha råkat säga att konspirationsteoretikerna på området borde skjutas – det menar jag så klart bara bildligt talat. Eftersom alla pratar om Grevens återkomst, a.k.a. Greveholm 2, och vi kom på idén tidigt nog att inte vara sist på bollen, blev detta dagens andra ämne. Som ni kanske hör (om ni lyssnar) försöker jag verkligen vara snäll mot årets julkalender, men det går bara inte. Att återuppfinna sina greatest hits är helt enkelt inte en tillräckligt bra idé.
Igår hölls Svenska Akademiens högtidssammankomst, och nya akademiledamoten Lotta Lotass visades till sin plats. Men hur var det med talekonsten under kvällen? Hur hög är akademiens retoriska ribba, när det väl gäller? Och hur är den retoriska formen hos statsminister Fredrik Reinfeldt som jultalar idag? Nordegren får besök av Årets Talare 2009, (åtminstone enligt nätverket Talarforum) Magnus Lindkvist, som lyssnat på sina kollegor i talarbranschen. Dessutom får vi besök från Uppsala Stadsteater, där man just nu spelar "7:3 Återbesöket". En föreställning om Lars Noréns omdiskuterade uppsättning med tungt kriminella interner på scenen, en teaterhändelse som för evigt är förknippad med polismorden i Malexander. Finns det gränser för konstnärens frihet, och var börjar och slutar konstnärens ansvar? Skådespelaren Gustav Levin som spelar Lars Norén kommer hit, tillsammans med pjäsförfattaren Dennis Magnusson. Bisittare och spridare av espri är Maja Aase.