Podcasts about claes g

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Claes Göransson var själv en lovande tennisspelare, precissom sina övriga syskon i den välkända tennisfamiljen Göransson. Vi får höra Claes reflektera över fördelar- och nackdelarmed att växa upp med tennisspelande syskon och ha en förälder som tränare. Claes berättar hur han gjorde revolt mot tennisen och sin familj precis före tonåren, hur den ökade träningsdosen och hans ambitioner ledde till stora skadeproblem på Riksidrottsgymnasiet i Båstad och om varför han inte vill säga att han är stolt över sin bror André som nått proffstouren. Vi pratar dessutom om hans tid som boendes i Amazonas djungel, om hans tennisprojekt i Uganda och såklart hur han idag jobbar med att hjälpa människor få rätsida både på sina kroppar och mentala tillstånd.Nu har alla möjlighet att få 20% rabatt på Coaching och Optimum Träning hos Claes. Uppge koden "Baslinjen" för att ta del av erbjudandet! Besök http://www.cgbalance.com för att läsa mer.Tack till vår huvudpartner! * Zenniz – The Smart Tennis Solution: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠http://www.zenniz.com⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠Vill ni läsa mer om 360player trycker ni HÄR!⁠⁠⁠⁠⁠⁠* Wilson Tennis Camp: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠http://⁠⁠www.tenniscamp.se/⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠* Aim-X Pure Sports: ⁠http://www.aimx.se⁠Stort tack också till alla föreningspartners och prenumeranter på Baslinjen.com!Besök ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠http://www.baslinjen.com⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ för allt möjligt material om svensk och nordisk tennis! Intromusik: Mr Smith, Cool Running (Free Music Archive) (CC BY) Outromusik: Mr Smith, The New West (Free Music Archive) (CC BY)

C-G, Johan och Göran beger sig bildligt till Paris, för där utspelas Woody Allens senaste - och sista, är det sagt - film, "Slumpen avgör". Är den en komedi? Thriller? Och är det möjligt att se om Woodys "Manhattan" idag utan att tänka på Ni Vet Vad? Vi färdas vidare till Florida, vars landskap rymmer både alligatorer och den nya streamingserien med Vince Vaughan, "Bad monkey". Alkoskämt och miljöskydd under samma tak! Dessutom grundliga diskussioner om melodramer förr och nu, robotar i Japan samt Jessica Chastains förmåga eller oförmåga att välja roller, samt Kurt Weill kontra Kurt Vile. Östen Warnerbring och Claes-Göran Hederström-referenser förekommer! Här vare dang-dang. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Varför har Donald Trump blivit så populär? Den konservative statsvetaren Claes G. Ryn som är bosatt i USA ger här sin syn på saken. Inläsare: Staffan Dopping

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-04-12.Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också.I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg?För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig.Resan var ett våghalsigt företag. ”Om sex månader är vi antingen ministrar – eller hängda” säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit ”Det röda hjulet”. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg.I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp – motsvarande nästan tretusen kronor idag – av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare.Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok ”Sternstunden der Menschheit” beskrivit resan genom krigets Europa som en av ”mänsklighetens ödesstunder” – tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras.Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna – som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder – i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande.Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok ”Lenins resa”. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den.”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: ”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturCatherine Merridale: Lenins resa – vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media.Stefan Zweigs ”Sternstunden den Menschenheit” utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som ”Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia”, i flera upplagor från 1938 till 1961.

This year marks 112 years since the Titanic hit an iceberg on 14 April 1912, and in that time the doomed vessel has spawned countless myths, thousands of books and, of course, James Cameron's Oscar-winning film Titanic . But In our quest to get to get closer to the so-called ‘Ship of Dreams' have we overlooked the human tragedy at the heart of the disaster? In this conversation, historian and author Claes Wetterholm, from Stockholm, reveals some heartbreaking, untold personal stories…

In his review of Claes G. Ryn's The Failure of American Conservatism, David Gordon points out that Austrian economic methodology is not a value-laden Jacobin experiment, but rather a workable explanation of how a successful economy works. Original Article: Jacobin Capitalism?

In his review of Claes G. Ryn's The Failure of American Conservatism, David Gordon points out that Austrian economic methodology is not a value-laden Jacobin experiment, but rather a workable explanation of how a successful economy works. Original Article: Jacobin Capitalism?

In his review of Claes G. Ryn's The Failure of American Conservatism, David Gordon points out that Austrian economic methodology is not a value-laden Jacobin experiment, but rather a workable explanation of how a successful economy works. Narrated by Millian Quinteros.

In his review of Claes G. Ryn's The Failure of American Conservatism, David Gordon points out that Austrian economic methodology is not a value-laden Jacobin experiment, but rather a workable explanation of how a successful economy works. Original Article: Jacobin Capitalism?

In his review of Claes G. Ryn's The Failure of American Conservatism, David Gordon points out that Austrian economic methodology is not a value-laden Jacobin experiment, but rather a workable explanation of how a successful economy works. Original Article: Jacobin Capitalism?

In his review of Claes G. Ryn's The Failure of American Conservatism, David Gordon points out that Austrian economic methodology is not a value-laden Jacobin experiment, but rather a workable explanation of how a successful economy works. Original Article: Jacobin Capitalism?

Anne L'Huillier i Lund tar sina prisbelönta attosekundpulser vidare på helt olika sätt: Både för användning inom elektronikindustrin, och i ren grundforskning om kvantfysik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När telefonsamtalet om Nobelpriset nådde Anne L'Huillier hade hon paus i en föreläsning för studenter. Efter beskedet kom hon tillbaka till föreläsningssalen där studenterna hade sina aningar om att det var ett Nobelpris på gång.Vi har träffat några av studenterna i salen, liksom Anne L'Huillier själv, hennes professorskollega och make Claes-Göran Wahlström, och deras son Oscar Wahlström, själv student på universitetet.Programmet är en repris från november 2023.Programledare och producent: Lena Nordlundlena.nordlund@sverigesradio.seReporter: Camilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.se

Med på resan över Atlanten finns samhällets rikaste personer och flera hundra emigranter. I 3e klass reser Agnes med sina två små döttrar. Hon hör skriken när 1500 människor dör i det iskalla havet. Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play. Titanic var världens största passagerarfartyg och den toppmoderna atlantångaren påstods vara osänkbar. Majoriteten av passagerarna skulle flytta från Europa till USA för att skapa sig en ny framtid.I en av hytterna i tredje klass sitter det nygifta paret Gerda och Edvard Lindell och i en annan hytt långt ner i båten har den 24-åriga småbarnsmamman Agnes Sandström just fått sina två små barn, Margit och Beatrice att somna.På resan över Atlanten, när många ombord gått och lagt sig, passerar Titanic genom det som kallas Iceberg Valley. Där finns till och med fler isberg än vanligt, men kaptenen räknar med att utkiken ska upptäcka faror i tid. Klockan är 23.39 när varningen kommer: “isberg, rakt föröver”.I P3 Dokumentär om Titanic – det osänkbara skeppet, hör du den verkliga historien om världens mest kända förlisning. Medverkande: Agnes, Margit och Beatrice Sandström, svenska passagerare.Agnes Sandström intervjuas av Per Fontander för Sveriges Radio.Beatrice Sandström och Margit Sandström i intervjuer från SVT.Frank Prentice, arbetare på Titanic i intervju från BBC Archives.Carl-Olof Janssons brev lästes in av Jonatan Loxdal.Direktören Bruce Ismays förhör lästes in av Alex Maxia.Vittnesmål från skeppet Bremen lästes av Alice Edwards. Claes-Göran Wetterholm, etnolog och författare till flera böcker om Titanic. Jessica Sanders, VD för RMS Titanic Inc. Arkivklipp från: Dokumentären Emigrantångaren Titanic, SVT, BBC, CNN, Expressen-TV och filmen Titanic.I dokumentären berättar vi även om Gerda och Edvard Lindell, Ida och Isidor Strauss och om direktören och kaptenen Edward Smith.En dokumentär av: Gustav Asplund.Producent: Jon Jordås.Exekutiv producent: Rosa Fernandez.Dokumentären är producerad 2023.

Berättelsen om Titanic ett modernt under, en osänkbar dröm som krossades och några av de svenska passagerarna. Del 1 av 2: ut på öppet hav. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det andra avsnittet finns tillgängligt endast i Sveriges Radio Play.Redaktionen för detta avsnitt består av:Cecilia Düringer – programledare och manusErik Laquist – producentZardasht Rad – scenuppläsareElias Klenell – ljuddesign och slutmixMedverkar gör också Claes-Göran Wetterholm, fartygshistoriker specialiserad på Titanic.Vill du veta mer om Titanic och svenskarna ombord? Här är några av de böcker som ligger till grund för avsnittet:Svenskarna på Titanic av Claes-Göran WetterholmTitanic av Michael DavieTitanic av Claes-Göran WetterholmJag överlevde Titanic av Lawrence Beesley

Anne L'Huillier får Nobelpris i fysik i år för arbete med laserpulser. Det var när hon ville gå vidare på samma spår hon kom till Lund, där hon träffade Claes-Göran. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En stor fördel med att komma till universitetet i Lund var att nu fick hon undervisa. Att prata med studenter om fysik är nåt Anne L'Huillier gillar – och nåt hon var upptagen med när Kungliga Vetenskapsakademien sökte henne med Nobelprisbeskedet i oktober.Programledare: Camilla Widebeckcamilla.widebeck@sr.seProducent: Cecilia Ohléncecilia.ohlen@sr.se

Anne L'Huillier i Lund tar sina prisbelönta korta laserblixtar vidare på helt olika sätt: Både för användning inom elektronikindustrin, och i ren grundforskning om kvantfysik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När telefonsamtalet om Nobelpriset nådde Anne L'Huillier hade hon paus i en föreläsning för studenter. Efter beskedet kom hon tillbaka till föreläsningssalen där studenterna hade sina aningar om att det var ett Nobelpris på gång. Vi har träffat några av studenterna i salen, liksom Anne L'Huillier själv, hennes professorskollega och make Claes-Göran Wahlström, och deras son Oscar Wahlström, själv student på universitetet.Programledare och producent: Lena Nordlundlena.nordlund@sverigesradio.seReporter: Camilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.se

Vår gäst, Claes-Göran Wetterholm, bjuder i dagens avsnitt på sitt stora kunnande om det olycksaliga fartyget Titanic. Vi pratar om livbåtar, överlevande och Captain Smiths humidor…om det nu är hans humidor… Johanna bjuder på en polkagris-randig cigarr med ett annorlunda namn. Dagens cigarr: Asylum 13 Ogre Robusto Producerat av Eric Palmcrantz, Figaro Music & Media Group.

Slaget vid Lund 4 december 1676 räknas som det blodigaste slaget i nordisk historia. Källor gör gällande att hälften av de stridande dog och dödssiffrorna beräknas till 9000 man vilket är ofattbara siffror.Att slaget vid Lund alls ägde rum beror på att den svenske kungen Karl XI bestämde sig för att satsa allt på ett kort - att "segra eller dö". Han ledde sin armé om 8000 man över den frusna Kävlingeån för att möta den danska armén strax norr om staden Lund.Vill du lyssna på hel avsnittet måste du bli månadsgivare på patreonLitteratur:Skånska kriget 1675-1679 av Claes-Göran IsacssonLunds historia – i korta drag Slaget vid Lund - visitlund.se Eländet tvingade fram slaget vid Lund | Populär HistoriaOmslagsbilden är en olljemålning från 1696 av Johann Philip Lemke som visar när Karl XI samt Rutger von Ascheberg och Erik Dahlbergh, spränger igenom de danska linjerna, på väg tillbaka till den svenska huvudstyrkan. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hela världen följde den stora sökinsatsen efter undervattensfarkosten Titan. Ombord fanns fem passagerare som tillsammans skulle ner till Titanic-vraket, som ligger på nästan 4 000 meters djup i Atlanten. Men bara efter knappt två timmar förlorade man kontakten med farkosten och kampen mot klockan var ett faktum. Vad hände egentligen med Titan? Hur säkra är den här typen av farkoster? Och vad betyder det här för liknande resor framöver? Gäst: Claes-Göran Wetterholm, forskare, författare och Titanic-expert. Programledare: Ellen Lundström. Kontakt: podcast@aftonbladet.se

Links from the show:* The Failure of American Conservatism: —And the Road Not Taken* Connect with Claes* Rate the showAbout my guest:Claes G. Ryn is Emeritus Professor of Politics, Distinguished Senior Scholar, and Founding Director Emeritus of the Center for the Study of Statesmanship at the Catholic University of America, where he was also Chairman of his department. His many books include A Common Human Ground, America the Virtuous, Will, Imagination and Reason, Democracy and the Ethical Life, and the novel A Desperate Man. An internationally recognized political thinker, he has lectured widely in the United States, Europe, and Asia, especially China, where three of his books and many of his articles have been published. He was President of the Philadelphia Society, Chairman and co-founder of the National Humanities Institute, and President and co-founder of the Academy of Philosophy and Letters. Get full access to Dispatches from the War Room at dispatchesfromthewarroom.substack.com/subscribe

Linnea Wikblad berättar om sin fäbless för "horkorts" herrshorts! David Druid har sett Conor McGregor slå en maskot! Vi pratar med Titanic-nörden Claes-Göran Wetterholm om svenska kärleksparen på Titanic och den nya 3D-modeller. I helgen träffades sju personer av skott inom loppet av ett dygn, vi pratar med Diamant Salihu som förklarar vad som ligger bakom. Kristina Kappelin är på den italienska ön Capri och hjälper oss förstå Silvio Berlusconis arv. Programledare: David Druid och Linnea Wikblad

Det har gått 111 år sen Titanic sjönk i Atlanten och nu har man med hjälp av över 700 000 bilder skapat en UNIK 3D-modell av Titanic. Vi pratar med fartygshistorikern, entologen och författaren Claes-Göran Wetterholm om svenskarna på Titanic och får berättar för oss om några av de tragiska ödena vid fartygets förlisning. Programledare: David Druid och Linnea Wikblad

Is Conservatism in Crisis?- Co-hosts Dr. Wendy Patrick and Larry Dershem interview conservative scholar Dr. Claes G. Ryn about his new book The Failure of American Conservatism and the Road Not Taken.  Why is conservatism losing so much ground to the new "Woke" culture, and can freedom lovers still win over the hearts and minds of the next generation? Uber Expands Customer Base as Automakers Remove AM Radios - Uber will be debuting a new ride service for teens next week, but will it be safe?  And why are automakers removing AM radios from new vehicles sold in the United States?  Is this a plot against conservative talk radio, or is it about something else?  We discuss. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Claes-Gören Wetterholm comes to talk to me about his amazing career, including his contributions to the Titanic Exhibition currently in New York!Be sure to like and subscribe to the show on your favorite podcasting platform!@TitanicTalkine on TwitterTitanicTalkline on FacebookTitanicTalkline on IG Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världen över sörjer fotbollsfans ikonen Pelé som nyligen dog. Och här hemma minns vi artisten Bert-Åke Varg som Gustav i Rederiet, Pentti Varg och Ugglan Helge. Senaste tiden har många stora ikoner lämnat oss och Karlavagnen handlar ikväll om vilka du minns och saknar. Kanske är du ett stort Hep Stars-fan och minns något möte med Svenne Hedlund? Börje Salmings bortgång rörde många, Lasse Lönndahl, Claes-Göran Hederström och Sven-Bertil Taube är andra folkkära ikoner som lämnat oss. Vad betydde de för dig? Eller finns det andra som du tänker på?Karlavagnen börjar lite senare än vanligt, direkt efter Sportextra som sänder juniorkronornas jakt på bronset i matchen mot USA.Slussen öppnar som vanligt klockan 21.00 och Sanna Lundell är på plats och väntar på ditt samtal.Vi finns som vanligt i sociala medier.Ring oss på 020-22 10 30, kommentera eller mejla oss på karlvagnen@sverigesradio.seProducent: Louise Malmberg Ansvarig utgivare: Sofia Söderholm Digital redaktör: Åsa Stöckel

Göran, C-G och Johan gör sitt bästa för att hänga med i tidshoppen i hyllade neo-noirthrillern "Decision to leave". Men det finns utrymme för debatt i allehanda stridsfrågor! Adventsstjärna eller julstjärna? Blöt eller krispig lasagne? Den gamla bataljen om "The Northman" från i somras gör sig påmind... Apropå det, dags för årskrönika! Årets film, årets skådespelare men också årets western- och baseballteveserier (de sista från Johan). Och!!! Vi vältrar oss i helgens streamingutbud av film och teveserier: det finns mer än traditionella "Livet är underbart" (men vi pratar förstås om den med). Podden om tomten själv får välja! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi gästas av Claes-Göran från Skånefrö som kan allt om biokol. Vad är biokol? Varför är det en så bra produkt för just gräsmattor? Hur ser framtiden ut och hur använder man sig av biokol på bästa sätt. Här får du veta allt om just biokol. 

Det är Claes-Göran Wetterholm, författaren bakom boken "Svenskarna på Titanic", som gästar studion idag. Han berättar om några av svenskarna ombord på Titanic, om deras historia och livsöden. Han slår också hål på flera myter gällande detta välomtalade skeppsbrott!

Bedrägerier riktade mot äldre och funktionsnedsatta ökar och det har även blivit en grundbult i de kriminella gängens ekonomi. Hur går bedrägerierna till och vad är det mest effektiva skyddet? Hur går bedrägerier mot äldre personer till?Tidigare i veckan berättade Svenska Dagbladet att bedrägerier till stor del finansierar de kriminella gängens ekonomi. Vad beror det på? Vilket är det mest effektiva sättet att skydda sig? Finns det en poäng med att byta telefonnummer och se till att det nya numret är hemligt? Eller är det fel väg att gå? Det pratar vi om med Carolina Adler, chef för bedrägerisektionen hos Polisen i region syd. Vi gästas även av Claes-Göran Jonsson, volontär åt polisen som håller i kurser för pensionärer om detta.Vilken ställning har det svenska språket utomlands?Vi pratar även om intresset för svenska språket utanför Sveriges gränser. Är det Bergman eller vikingar som får utländska studenter att vilja lära sig skillnaden mellan en och ett? Vad har Sverige att vinna på att det finns människor utomlands som lär sig svenska? Hur ser det ut med de andra nordiska språken? Torstein Stiegler Seim, lektor i norska vid Stockholms universitet gästar tillsammans med Viktor Hennius från Svenska institutet.Dessutom - motvilliga statsministrar. Just nu är Stefan Löfven en sådan i övergångsregeringen. Magdalena Andersson kan bli en något motvillig statsminister om hon måste regera på oppositionens budget och Ulf Kristersson har sagt att han är inriktad på nästa val. Hur gör man jobbet när man egentligen inte riktigt vill?Programledare: Louise EpsteinBisittare: Thomas NordegrenProducent: Olle Björkman

Sweden started out in Eurovision as a rather obscure country with old-fashioned songs and less than impressive results, but that all changed in 1968 when the country started to establish itself as the powerhouse of pop we know today. The song "Det börjar verka kärlek, banne mej" with the relatively unknown young singer Claes-Göran Hederström was something completely different, and his confidence and swagger gave the already catchy tune with the quirky lyrics an additional boost, and the song is still a classic in Sweden. 53 years later, Mr. Banne-mej is no longer a young man, but he's still got the swagger and often sings his beloved entry.He has participated one more time in Melodifestivalen after his victory and has released several other singles, but none as successful as his Eurovision entry. But why did it take him ten years to release an English version of the song?Legend: Claes-Göran Hederström Songs: Det börjar verka kärlek, banne mej (Sweden 1968)Host: Emil LöfströmContact: emil@schlagervannerna.seInstagram Facebookhttp//www.eurovisionlegends.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Gäster: Carin Sollenberg, Branne Pavlovic, Jonas Strandberg, Ola Aurell Musik: Jack Moy ... Blir Patreon för att höra avsnittet i sin helhet, gå in på www.patreon.com/amkmorgon och signa upp för att få allt vi gör i en feed! Pengarna ska gå till anställandet av en redaktör ASAP. Du får dessutom extramaterial, extrapoddar, extra allt. Förtur och rabatt på biljettsläpp och merchandise. Stötta AMK Morgon så vi kan ge er två timmar underhållning varje dag för alltid. Tack för att ni stöttar! ... 
Vi pratar om: …Harry Brown https://www.imdb.com/title/tt1289406/ …Reginald D. Hunter https://www.youtube.com/watch?v=8l1PMVvfjDM …Phoenix Jones https://en.wikipedia.org/wiki/Phoenix_Jones https://pbs.twimg.com/profile_images/527171923432996864/Qzsis9ft_400x400.jpeg …Piers Morgan sorti https://www.youtube.com/watch?v=ddo3uo4ssDc https://eu.usatoday.com/story/entertainment/tv/2021/03/09/meghan-and-harry-piers-morgan-quits-job-af... https://twitter.com/piersmorgan/status/1369531295794085889/photo/1 …the cancelling of Eminem https://www.nbcnews.com/pop-culture/music/young-tiktok-users-tried-canceling-eminem-he-responded-ton... …Banjofittan i Mumford and Sons https://www.billboard.com/articles/news/9536183/mumford-and-sons-winston-marshall-slammed-after-he-p... …James Blunts twitter https://twitter.com/JamesBlunt/status/1363545415866609669 …tAKiDA https://www.takidamusic.com/ …Peter LeMarc https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_LeMarc Låtarna som spelades var: Any Way You Want It – Journey Den fulaste flickan i världen – Håkan Hellström Det börjar verka kärlek banne mig – Claes-Göran Hederström Knuckles - Jack Moy Alla låtar finns i AMK Morgons spellista här: https://open.spotify.com/user/amk.morgon/playlist/ 6V9bgWnHJMh9c4iVHncF9j?si=so0WKn7sSpyufjg3olHYmg ... Stötta oss gärna på Swish, varje litet bidrag uppskattas enormt! 123 646 2006 … Bli patron på www.patreon.com/amkmorgon!
Extramaterial, extrapoddar, extra allt. Förtur och rabatt på biljettsläpp och merchandise. Och du stöttar AMK Morgon så vi kan ge er två timmar underhållning varje dag för alltid. Tack för att ni stöttar!

BÖNELEDARE: Lars och Harriet Enarson Israel, Kenneth Witick Finland, Claes-Göran Bergstrand Sverige, David Hansen Danmark, Jan-Ernst Gabrielsen Norge, Johannes Enarson Israel, m fl. EXTRA! Kevin Jessip USA Organisatör och ledare tillsammans med Jonathan Cahn på världsbönedagen The Return i Washington DC 26 sep! De korsmärkta länderna i Norden har en kallelse från Gud att föra evangeliet ner genom Europa tillbaka till Jerusalem. Bönekonferensen inleds på Gustav Adolf-dagen till minne av Reformationen som räddades i Europa utifrån Norden. Gustav II Adolfs berömda elittrupper Hakkapeliitta kom från Finland. Liksom solen går upp i öster, vill Gud låta en ny dag över Norden bryta fram utifrån dessa bönedagar i vårt östra broderland 6-8 nov. Föranmälan nödvändig! 
Anmälan och info här: https://www.norden714.com/post/nordens-kallelse-finland-nordiska-b%C3%B6nedagar-6-8-nov-2020 *** STÖD OSS: SWISH 070-551 6965 BG 609-2316 TWI Skandinavien Mer bankinfo på http://norden714.com *** GÅ MED I #Norden714, en bedjande gräsrotsrörelse, fristående från SKR och påvens inflytande, som ropar till Gud för våra länders räddning utifrån löftet i 2 Krönikeboken 7.14. *** 1. ÖVERLÅT dig till att be minst 7 minuter om dagen för ditt land. Alla kan ta 7 minuter till att be. Du kan sedan utöka den tiden allteftersom ditt böneliv växer. *** 2. ANMÄL dig på http://norden714.com Du kommer då att få aktuella böneämnen, uppmuntrande rapporter, undervisning, mm. *** 3. GÅ IGENOM en böneskola på fyra lektioner ”Hur du kan få ett starkt personligt böneliv”. Ladda ner böneskolan gratis som ljudfil samt studiebok på http://norden714.com *** PRENUMERERA YOUTUBE: https://www.youtube.com/c/LarsEnarson?sub_confirmation=1 *** ITUNES PODD: https://itunes.apple.com/se/podcast/lars-enarson-podcast/id1351844371?

On this inaugural episode of the CSS podcast, host Justin Logan is joined by Claes G. Ryn, Professor of Politics at the Catholic University of America and editor of the scholarly journal Humanitas, plus William S. Smith, Managing Director of the Center for the Study of Statesmanship.

"Herren vill ha ett väl berett folk i Norden inför Jesu tillkommelse. Ett folk som lever i den apostoliska församlingens andliga flöde ...Den stora skörden kommer senare.” (Claes-Göran Bergstrand) Det viktigaste den första apostoliska församlingen höll fast vid var apostlarnas undervisning. Apg 2:42 Den bestod av uppenbarelsen de fått om Messias utifrån "Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” Luk 24:44 Vi måste vända tillbaka till samma grund i vår tid. Vi ska be att Gud reser upp en armé av apostoliska förkunnare i Norden som kan undervisa och förklara Skrifterna och skaffa ett folk som är väl berett för Herren! *** STÖD OSS: SWISH 070-551 6965 BG 609-2316 TWI Skandinavien Mer bankinfo på http://norden714.com *** GÅ MED I #Norden714, en bedjande gräsrotsrörelse, fristående från SKR och påvens inflytande, som ropar till Gud för våra länders räddning utifrån löftet i 2 Krönikeboken 7.14. *** 1. ÖVERLÅT dig till att be minst 7 minuter om dagen för ditt land. Alla kan ta 7 minuter till att be. Du kan sedan utöka den tiden allteftersom ditt böneliv växer. *** 2. ANMÄL dig på http://norden714.com Du kommer då att få aktuella böneämnen, uppmuntrande rapporter, undervisning, mm. *** 3. GÅ IGENOM en böneskola på fyra lektioner ”Hur du kan få ett starkt personligt böneliv”. Ladda ner böneskolan gratis som ljudfil samt studiebok på http://norden714.com *** PRENUMERERA YOUTUBE: https://www.youtube.com/c/LarsEnarson?sub_confirmation=1 *** ITUNES PODD: https://itunes.apple.com/se/podcast/lars-enarson-podcast/id1351844371? #Bibeln

Claes-Göran Bergstrand har stått i en förbönstjänst för Sverige sedan mitten av 70-talet och var en av talarna på Nordiska Bönekonferensen i Solnahallen i mars 2020. Här undervisar han om Jesus som medlaren mellan oss och Gud. Han står mitt ibland oss. Vi är kallade att stå i gapet inför Gud som förebedjare genom honom. Väckelse har alltid föregåtts av bön och rannsakan inför Guds Ord till omvändelse. Nu är det tid för en ny pingst och en samhällsväckelse i våra nordiska länder. Välkommen till “Azusa Street 2020” tio dagar av bön på Gärdebygården i Dalarna! Se https://www.sverige714.se/post/gardebyg%C3%A5rden Vi uppmanar församlingar och bönegrupper att samlas till bön varje kväll 21-30 maj och en bönenatt på Pingstaftonen. Läs mer om #50dagarsbön här: https://bit.ly/2XtSP8y Du kan läsa Frank Bartlemans bok "Huru pingstelden föll i Los Angeles" på svenska här http://bibeltemplet.net/pingstelden.html Du kan också skaffa den på norska här https://webshop.kristenforsamling.no/ Bli en del av #Sverige714, en bedjande gräsrotsrörelse, fristående från SKR och påvens inflytande, som ropar till Gud för Sveriges räddning utifrån löftet i 2 Krönikeboken 7.14. 1. ÖVERLÅT dig till att be minst 7 minuter om dagen för Sverige. Alla kan ta 7 minuter till att be. Du kan sedan utöka den tiden allteftersom ditt böneliv växer. 2. ANMÄL dig på http://sverige714.se Du kommer då att få aktuella böneämnen, uppmuntrande rapporter, undervisning, mm. 3. GÅ IGENOM en böneskola på fyra lektioner ”Hur du kan få ett starkt personligt böneliv”. Ladda ner böneskolan gratis som ljudfil samt studiebok på http://sverige714.se *** PRENUMERERA YOUTUBE: https://www.youtube.com/c/LarsEnarson?sub_confirmation=1 *** ITUNES PODD: https://itunes.apple.com/se/podcast/lars-enarson-podcast/id1351844371? *** GÅ MED I SVERIGE 7:14 http://sverige714.se *** GRATIS BÖNESKOLA: https://sverige714.se/boneskola *** STÖD OSS SWISH 070-551 6965 BG 609-2316 TWI Skandinavien __ #50dagarsbönVi uppmanar var och en att varje dag använda minst 7 minuter på knä inför Gud i ivrig, hängiven bön för vårt land utifrån Fader Vår! Många har gett upp när det gäller Sverige. Men med Gud är allting möjligt! #Sverige714 *** Lars hemsida: http://larsenarson.com *** Börja be! Gå med i SVERIGE 714: https://mailchi.mp/larsenarson.com/sverige714 *** Prenumerera YouTube: https://www.youtube.com/c/LarsEnarson?sub_confirmation=1 *** iTunes Podcast: https://itunes.apple.com/se/podcast/lars-enarson-podcast/id1351844371? *** STÖD OSS: https://thewatchman.se/stod/gavor *** SWISH: 070-551-6965 *** Beställ Lars Böneskola! Hur du kan få ett starkt personligt böneliv. https://sellfy.com/p/IloM/ *** Böneskola studiepaket (Mp3 + Pdf) https://sellfy.com/p/2Bl8/

Världshistoriens värsta fartygskatastrof inträffade i Östersjön för 75 år sedan. Hör om Wilhelm Gustloffs undergång och de andra fartygsförlisningarna som 1945 förvandlade Östersjön till Dödens hav. För 75 år sedan sänktes det tyska fartyget Wilhelm Gustloff av en sovjetisk ubåt i vad som räknas som den värsta fartygskatastrofen i världshistorien. Mer än 9000 människor, många av dem barn, gick under i det iskalla vattnet och tiotusentals fler skulle följa med i djupet under de sista krigsmånaderna 1945, då Östersjön förvandlades till Dödens hav. Tobias Svanelid träffar fartygshistorikern Claes-Göran Wetterholm som berättar om de gripande fartygstragedierna vårvintern 1945. Dessutom granskar vi bioaktuella storfilmen 1917, och så förklarar Dick Harrison hur nazisterna kunde motivera att lägga stora resurser på judeutrotningen mitt under brinnande världskrig i veckans lyssnarfråga.

Marco und Alkis unterhalten sich mit der dreifachen Teilnehmerin (und Fast-Siegerin) Chiara aus Malta und mit der schwedischen Sängerlegende Claes-Göran Hederström. Aber zuerst erklären sie einmal, wie man Podcasts abonniert. Die Kollegen von 'Ohrenblicke' haben das zum Nachlesen ganz gut aufgeschrieben, wie das geht. Es gibt Neuigkeiten: Pierce Brosnan, Rachel Adams und Will Ferrell sind die Stars in einer Komödie über den Eurovision Song Contest, berichtet der Branchendienst deadline.com. Das wäre dann die zweite Komödie über den Eurovision Song Contest. Die erste war übrigens der charmante israelische Film 'Cupcakes'. Wer ihn streamen will, es gibt ihn auf Amazon, iTunes und auf Flimmit. Marco war ja in Hannover bei der Unescon und traf dort Chiara Siracusa, die beiden unterhalten sich über ihre drei Auftritte beim Song Contest. 1998 trat sie in Birmingham erstmals mit 'The One that I Love' an, die Wertung war ein Thriller. Durch die letzte Punktevergabe fiel sie vom ersten auf den dritten Platz. Noch immer die wohl spannenste Punktevergabe der ESC-Geschichte. Ihr zweiter Titel beim Eurovision Song Contest war 'Angel' 2005, mit dem sie ihr Heimatland Malta zum zweiten Mal vertrat. Mit ihrer starken Ballade erreichte sie den zweiten Platz in Kiew. Ihr (bislang) letzter Auftritt beim ESC war 2009 in Moskau. Mit 'What If We' belegte sie allerdings nur Platz 22, auch wenn der Auftritt bei Minute 2:16 wohl legendär war. Im Podcast erzählt sie Marco auch, warum sie nicht so gut abschnitt. Und sie erzählt von ihrem Verhältnis zu den Kolleginnen beim ESC. Ihren umjubelten Auftritt bei der Unsecon gibt es hier zu sehen. Natürlich stellten wir ihr auch DIE Fragen: Ihr absolutes Lieblingslied aller Zeiten beim Songcontest ist Johnny Logans Siegerlied 'Hold Me Now' aus dem Jahr 1987. Sie liebt den sehr eigenen Eurovision Sound, wie ihn Keiino hatten, die 2019 für Norwegen starteten. Und so ist 'Spirit In The Sky' auch der Song den sie noch auf der Playlist hat. Claes-Göran Hederström trat 1968 für seine schwedische Heimat in der Londoner Prince Albert Hall an und sang 'Det börjar verka kärlek, banne mej'. Damals galt Cliff Richard mit 'Congratulations' als der haushohe Favorit. Und er deutet einen Skandal von 1968 an, aber davon später mehr. In seiner trockenen Art erzählt Claes-Göran Hederström, wie seine Karriere nach dem 5. Platz in London weiter ging. Bei der Unescon hatte er natürlich auch einen wunderbaren Auftritt. Sein Lieblingslied beim Song Contest ist Remedios Amayas 'Quién Maneja Mi Barca' aus dem Jahr 1983. In der Kleinen Song Contest Geschichte am Schluß erzählt Marco vom Siegerlied aus dem Jahr 1968, jenem Jahr, in dem Claes-Göran Hederström in London sang. Wir haben ja bereits in Episode #03 von Merci, Chérie über die abenteuerliche Entstehung von Massels Siegertitel 'La La La' erzählt. Gemeinhin wird erzählt, dass sich die Komposition vom Beatles-Hit 'With a Little Help of My Friends' hat inspirieren lassen. Wobei Dave Davies, der mit seinem Bruder Ray die Gruppe 'The Kinks' gegründet hat, darauf hinwies, dass sein Hit 'Death of a Clown' eine gewisse Ähnlichkeit mit dem Siegertitel aufwies. Den hat er allein eingespielt als auch mit den Kinks. Selber mal rein hören und ein eigenes Urteil bilden. Merke: Plagiatsvorwürfe beim Eurovision Song Contest gab es schon immer.

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också. I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg? För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig. Resan var ett våghalsigt företag. Om sex månader är vi antingen ministrar eller hängda säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit Det röda hjulet. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg. I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp motsvarande nästan tretusen kronor idag av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare. Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok Sternstunden der Menschheit beskrivit resan genom krigets Europa som en av mänsklighetens ödesstunder tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande. Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok Lenins resa. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den. Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Catherine Merridale: Lenins resa vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media. Stefan Zweigs Sternstunden den Menschenheit utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Marco und Alkis haben Dr. Irving Benoît Wolther zu Gast, besser bekannt als Dr. Eurovision. Sie unterhalten sich über die UNESCON in Hannover, der Eurovision Convention, die Ende Juni stattfinden wird. Und sie fragen nach, was mit Eleonore Schwarz geschehen ist. Zuerst aber gibt es eine bezahlte Einschaltung von Mazda. Bei der Abschlussveranstaltung der Europride am 15. Juni 2019 in Wien treten Conchita, Loreen und Ruth Lorenzo vor dem Rathaus auf, mit Euphorie ist zu rechnen. Gesucht wird Eleonore Schwarz, Österreichische Teilnehmerin aus dem Jahr 1962. Mit ihrem, von Bruno Uhler komponiertem Operettentitel “Nur in der Wiener Luft" war sie mit Null Punkten letzte. Aber jetzt wird das Lied in Hannover neu interpretiert. Da wollen wir natürlich wissen, was mit ihr geschehen ist. Sachdienliche Hinweise bitte an eleonore.schwarz@mercicherie.at Dr. Irving Benoît Wolther, auch bekannt als Dr. Eurovision, ist bei Alkis und Marco zu Gast und erzählt von seinem Werdegang und von der von ihm organisierten Eurovision Song Contest Convention UNESCON. Zu den eingeladenen Stars gehören unter anderem Chiara, Şebnem Paker, Claes-Göran Hederström, Elina Nechayeva und Corinna May. Hier gibt es die Tickets für die UNESCON. Dr. Eurovsions Lieblingstitel aller Zeiten ist Åse Kleveland - "Intet er nytt under solen" Sein Guilty Pleasure ist wohl Milly Scotts "Fernando en Filippo" Auf seiner Playlist hält sich unter anderem Jonida Maliqi - "Ktheju Tokës" Bei der kleinen Song Contest Geschichte am Schluss erzählt Alkis von Conchita und was sie mit dem Siegertitel von 1972 zu tun hatte. Und außerdem gibt es "Blau wie das Meer" und den "Wiedehopf im Mai".

Yogapodden #34 Titta dig omkring. Titta på folks kläder. Chansen är stor att du under en vecka kommer att se flera människor som har tröjor på sig som det står Bondelid på med olika typsnitt. Inte så konstigt. Det såldes 1 miljon tröjor med den texten. Klädskaparen Claes-Göran Bondelid, idag 62, var på toppen av sin karriär, 50 år fyllda. Då hände något som i ett slag förändrade hans liv. Vad? I detta möte får vi veta att de sanitära förhållandena på Söder på tidigt 60-tal var sådana att skolbarnen fick stå på led och skrubba varandras ryggar. Claes-Göran var en slagskämpe som när han mötte större motståndare gick till attack enligt devisen “slå först”. I skolan fick han en mentor som vi får veta mer om i denna podd. Vi får också reda på • varför Claes-Göran aldrig gör svarta plagg • vad Selvedge betyder för jeans och Good Year weld innebär för skor • varför han vill bryta regler inom klädskapande och skapa tidlösa plagg fjärran från modets vinstmaximering • att Claes-Göran är en synnerligen god berättare med skrönor av stort underhållningsvärde Vi får även tips på en trerätters middag. Välkommen in i samtalet som vår osynlige gäst. Tiden kommer att gå fort, alldeles för fort. En podd som inte alls handlar om yoga. Claes-Göran hittar du på www.claesgoran.com • This is a pod about yoga and life. Recorded at the Downtown Camper Hotel where Scandic and YesYoga offer free yoga every Sunday at 5 PM - keep track on the yesyoga.se Facebook-page. You can find Yogapodden/Yoga Radio Sessions on all pod platforms. All episodes here: www.yogapodden.se Host: Christian Wigardt, YesYoga Any thoughts, ideas or suggestions for the pod, please mail info@yesyoga.se Signature: DJ Food/Consciousness And yes, sponsors welcome!

Vad hände 31-årige Mauritz Ådahl från Blekinge natten då Titanic sjönk? Barnbarnet Hjördis Olsson har sökt sanningen om sin morfars öde i många år, en morfar ingen ville tala om. I april 1912 går Mauritz Ådahl ombord på Titanic. Den 31-årige snickaren från Blekinge drömmer om att tjäna pengar i Amerika för att kunna bygga ett hus till sin familj. Men hans resa går från dröm till mardröm när Titanic mitt i natten kolliderar med ett isberg. Hoppas allt går mig väl och jag snart kan komma hem till mina älsklingar, mitt allt på jorden skriver Mauritz dagen innan Titanics avfärd i ett brev som han skickar hem till sin fru Emelie och sina två små döttrar. I fem dagar hinner Mauritz vara ombord på Titanic innan katastrofen inträffar. I P4 dokumentären Morfar dog på Titanic hör vi hans barnbarn Hjördis Olsson berätta om morfadern hon aldrig fick träffa och vars öde ingen i familjen talade om. En morfar vars öde på Titanic hon fått veta mer om i vuxen ålder, tack vare Titanic-experten Claes-Göran Wetterholm. Dokumentären är gjord 2018 av Rebecka Gyllin. rebecka.gyllin@sverigesradio.se

Titanic-experten Claes-Göran Wetterholm berättar om verklighetens Titanic. Måns Hirschfeldt från P1 Kultur pratar även om den nysläppta filmen "Okänd soldat" baserad på Vainö Linnas bok.

Året var 1968 och skrällen var ett faktum. Med "Det börjar verka kärlek banne mej" slog sig Claes-Göran Hederström in i schlagerhistorien. Nu gästar han Anders Tengner i Jukeboxen. Musikjournalisten Anders Tengner må vara mest känd för sitt hårdrocksintresse men han är också en hängiven schlagerfantast som har stenkoll på Melodifestivalen genom tiderna.På väggen i hans pojkrum fanns en affisch på den allra första idolen, Claes-Göran Hederström, och när det blev dags att programleda Jukeboxen i P4, ja då bjöd han in "Classe" för att tillsammans välja ut de allra bästa låtarna i Melodifestivalens och Eurovision Song Contests historia.Räkna med mycket schlagernostalgi, en hel del låtar framförda på andra språk än originalen och så den ständiga frågan: vilket är egentligen tidernas sämsta bidrag?

Han är Sveriges kunnigaste sportjournalist. Han är Mr Sankt Eriks-cupen. Han är en tvättäkta stockholmare med en stockholmsdialekt som få pratar i dag. Han är hedersordförande i Sveriges fotbollshistoriker och statistiker. Han hat tillbringat större delen av sitt yrkesverksamma liv på tidningen Expressen. Han är en historieberättare av rang. I Holmgren Möter denna vecka den legendariske sportjournalisten Claes G Bengtsson. God lyssning! Mvh Niklas Holmgren See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ska vi ha skolor med religiös profil? Vad finns det för för- och nackdelar med att ägna sig åt religionsutövning i skolan? Alla frågor, erfarenheter och funderingar är välkomna. Det kan handla om principer eller konkreta exempel på gott eller ont av religionsprofil på en skola. Ring och dela med dig av dina tankar eller ställ en fråga till vår panel. I panelen: Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör på tidningen Dagen, Christer Sturmark, ordförande för förbundet Humanisterna, och Claes-Göran Aggebo, senior rådgivare på Skolverket. Det går också bra att mejla till mot@sverigesradio.se eller kommentera och ställa frågor via sociala medier under #religioniskolan.

Ärliga tack och vita lögner. Hur känns det inför en premiär? Läser skådespelare recensioner? Vad säger man till dem som stått på scen om man inte gillar föreställningen? Det och mer ryms i det första avsnittet av Riksteaterns poddradio. I premiäravsnittet hörs Claes Göran Jönsson och Petra Bergström från Riksteatern Skåne, artisterna Nina Ramsby och Mathias Lindgren samt Mårten Andersson, Joakim Rindå och Mimmi Fristorp som alla tre jobbar på Riksteatern: som skådespelare, uppdragsledare och pressansvarig.

Titanics undergång i april 1912 har blivit en av vår tids mest mytomspunna katastrofer. Redan dagarna efter att fartyget sjönk, efter den dramatiska isbergskollisionen, kom den första boken om katastrofen ut, och sedan dess har mängder med böcker och filmer hjälpt oss att bearbeta denna mänskliga tragedi och det tekniska fiaskot. Lagom till 100-årsminnet invigs också två muséer om Titanic, dels i Belfast där hon byggdes, dels i Southampton varifrån hon avseglade på sin ödesmättade jungfruresa. I Vetenskapsradion Historia berättas om Titanicyran lagom till 100-årsminnet av undergången, och här hörs rösterna från två av de svenskar som överlevde - Helmina Linder och Agnes Sandström. - Det var en tragiskt skandal och ohyggligt pinsamt för den brittiska sjömansäran, varför man snabbt uppfann historien om hjältar på Titanic, berättar Titanic-experten Claes Göran Wetterholm. Frilansreportern Mats Carlsson Lénart har förhandstittat på de påkostade Titanicmuséerna i Titanic och Belfast, men fascineras mer av matarfartyget Nomadic från 1911, det enda av White Star Lines fartyg som ännu finns kvar, och som är en minikopia av Titanic. Dessutom krönikerar Maja Hagerman kring skärtorsdagen - en högtid vars rötter kanske kan spåras långt tillbaka i vår hedniska forntid, med fruktbarheltskulter och heliga åkrar. Programledare är Tobias Svanelid.

Menys Fia Gulliksson besöker Britta Andersson i Östergötland som tillsammans med sin man Lennart driver ett lantbruk och två manuella köttbutiker med kött från den egna och ett par närliggande gårdar. I programmet smakar de korv från gården, senapsrimmar gös fiskad ur sjön Glan, steker välhängd ryggbiff och njuter av hemgjord nyponsoppa med nötkakor.    Britta är utbildad lantmästare. Sedan 1986 driver hon och maken släktgården Torp och fokus ligger på nötkött från Hereforddjur. Hereford är den vanligaste rasen av nötdjur i världen. Gården i Torp har en egen styckningsanläggning, en restaurang och festvåning. Köttbutiken har de valt att lägga 15 kilometer från gården vid Göta Kanal där djuren går på sommarbete. Svenskarna äter allt mer kött. Härom året åt varje svensk i snitt 85 kilo kött per år, varav 26 kilo nötkött där hälften kom från Sverige. Trots att Britta Andersson själv är köttproducent anser hon att det sammantaget är för mycket. Svenskarna borde äta mindre kött men med bättre kvalitet, anser hon. Från gårdar där djuren lever gott, och framför allt kött från djur som själva äter gräs. Vi möter också den tidigare direktören för Göta kanal, Claes-Göran Österlund, som drivit restaurang och som har smak för god mat. Han ägnar sig åt en rad olika uppdrag, men också åt sina kor, får och höns på den egna skogsgården utanför Borensberg där han bjuder på afternoon tea. TÄVLING:  - om matrelaterade filmscener och filmer.