Podcasts about antagligen

Vi har sett Dylanfilmen och gillar. Konklaven, däremot, en stereoptypfest – spoiler här – och sedan går vi loss på kärnvapen. De har plötsligt blivit verkliga, även i Sverige, inte bara något man kan använda för som symbol för allt hemskt. Ska Sverige ha sin egen bomb? Johan Wennström var för det i Fokus redan i november. Hos oss är the jury is still out. Är svenskar pragmatiska? Bara inom den ideologiska boxen. Är man inne i den kan man vara hyperrationell, men man får inte kliva utanför ramen. USA har mycket att förlora — och nu talar vi pengar — på att göra sig ovän med Europa. Men det är en stor förändring på gång. Den är mycket större än Trump, den liberala världsordningen tog död på sig själv. Det skulle inte bli som vanligt igen om Trump försvann imorgon. Är det inte märkligt att liberaler inte kan fatta det? Inte särskilt. Aristokratier som faller fattar aldrig varför. Vad gjorde svenska liberaler fel? Listan är lång, med början i avrustning och migrationspolitik. Själva förespråkar vi inre exil, inte minst för att undvika att reagera på andras dumheter genom att hetsa sig till dumheter åt andra hållet. Det är bäst att inte sluta tänka. Arbetsförmedlingen har kommit på att de inte har "kunder". Varför tog det så lång tid. Bengt Göransson visste det hela tiden. Färre unga kallar sig feminister. Det beror antagligen på radikalfeministernas dumheter. Hur kommer det sig att klimatet sägs vara afghanernas största problem, när de fördubblat sin folkmängd på 20 år, plågats av talibaner och amerikanska soldater lika länge? Antagligen därför att nyhetsmallen säger att det ska vara så. Vi har ännu inte hunnit se serien om Stenbeck, men vill göra det. Fram till dess kan man lyssna på kung Charles spellista, som kommer på måndag. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Advokatsamfundets generalsekreterare om varför hon är kritisk till regeringens kriminalpolitik och om vad samfundet gör för att komma åt kriminella försvarsadvokater. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mia Edwall Insulander har varit generalsekreterare för Svenska Advokatsamfundet sedan 2019. Hon är kritisk till både den förra och den nuvarande regeringens många lagändringar som innebär hårdare tag på kriminalområdet, med hårdare straff och nya befogenheter för poliser för att bekämpa den organiserade kriminaliteten.”Att man behöver fler verktyg är ingenting i sig som Advokatsamfundet invänder emot. Men just nu händer det väldigt mycket på det kriminalpolitiska området på en gång. Man kan säga att det är som en tsunami av lagstiftning, jag tror nästan aldrig vi historiskt har föreslagit och infört så mycket repressiv lagstiftning samtidigt.”, säger Mia Edwall Insulander.Just nu utreds om straffmyndighetsåldern, som idag är 15 år, ska sänkas. Samma utredare har också föreslagit skärpta straff för brottslingar under 18 år. Det är två av aktuella förslag som Advokatsamfundet motsätter sig.”Vi tycker alla att det är ett problem med barn som begår allvarlig brottslighet, det är ju det som är problematiken idag. Men frågan är hur vi kommer åt det. Jag tror inte att det är självklart att vi kommer åt det genom att straffa yngre barn längre. Det kan till och med få motsatt effekt, dvs att risken ökar att de blir ännu mer kriminella och fortsätter i kriminalitet när de kommer ut.”, säger Mia Edwall Insulander.Advokater utmanas av kriminellaAdvokatsamfundet har tillsynsansvar för advokater och kan utesluta advokater som inte följer god advokatsed. På senare år har flera advokater dömts för brott de utfört för kriminella gäng som de företrätt, något som påverkat förtroendet för hela advokatkåren. Mia Edwall Insulander menar att problemet förvärrats i takt med de kriminella gängens utbredning i samhället.”Ja, jag skulle säga att det har blivit värre på så sätt att advokaterna också blir utmanade utav kriminella som har felaktiga uppsåt i att vilja utnyttja advokaten på olika sätt. Så de advokater som arbetar med brottmålen har de senaste åren haft större utmaningar i att vissa klienter vill infiltrera eller försöka påverka de möjligheter de har till fördelar genom advokaterna.”, säger Mia Edwall Insulander.Bristande tillsynAdvokatsamfundet har kritiserats för att inte bedriva tillräcklig tillsyn av sina medlemmar. För att stärka tillsynen startade samfundet för ett år sedan en tillsynsenhet som bedriver riktad tillsyn på olika fokusområden. Den första januari i år införde samfundet ett krav om att en advokat ska ha verkat i minst fem år för att kunna bli offentlig försvarare för personer som misstänks för brott som kan ge fyra års fängelse eller mer.Misstänkta brottslingar har rätt till offentliga försvarare som betalas av staten, advokaterna fakturerar per timme. Nyligen avslöjande P4 Örebro att en Örebro-advokat vid ett flertal tillfällen förra året fakturerat Domstolsverket för flera timmar än det finns timmar på ett dygn.Just nu utreds om kraven på kostnadsräkningarna ska skärpas, bland annat om det ska införas ett krav på att kostnadsräkningar ska ges in digitalt. Mia Edwall Insulander välkomnar en sån förändring.”Antagligen är det bra om man kan hitta tekniska lösningar som gör det enklare så att det inte ska bli fel, att man inte råkar dubbelfakturera, eventuellt felaktigt.”, säger Mia Edwall Insulander.Gäst: Mia Edwall Insulander, generalsekreterare Svenska advokatsamfundet Programledare: Katarina von ArndtKommentar: Simon AndrénTekniker: Heinz WenninProducent: Maja LagercrantzIntervjun spelades in fredagen den 17 januari 2025

Är AI dummare än din katt? Antagligen. Den svenska vänstern, i bred mening, bråkar med sig själv. Magdalena får bannor för budgetregler och Vänsterpartiet blir utdömt av såväl Palestinarörelsen som Judiska centralrådet och Centerpartiet. Hur ska de få ihop det här? Magnus Ranstorp förklarar Hamas för oss, intressant nu när ledaren bitit i gräset. Vad händer nu då? Det spekuleras om en möjlighet att trappa ned, men Netanyahu vet att krigsslutet antagligen också blir slutet för honom och väntar nog in Trump. Public Service verkar, precis som sossarna med deras lotteri, ha en dödslängtan. När frågan är hur bra de sköter sitt uppdrag drar de igång en serie där konspirationsteoretikern och tokskallen Stina Wollter pratar med nakna "kändisar". Gissa om det kommer att vara vänsterkändisar. Gör vi podden nakna? Gissa. Men programledare som sprider vidare antisemitiska myter är tydligen inget som Sveriges Television har problem med. De politiska kommissarierna har tagit över Moderna Muséet, som en gång var motsatsen till uppfostrande, ängsligt och uppläxande. Och de verkar inte ens fatta att de gör det. Oförmågan att möta historien, utan att recensera den, är total. Vilket påminner om boken The Coddling of the American Mind, av Jonathan Haidt och Greg Lukianoff, som Johan skriver förord till i den svenska upplagan på Stolpe förlag. Kommer snart. Och så följetongen Klarna: Hur mycket sa du att du skulle ha i bonus?!? Och kom och se Frank Capras Mr Smith goes to Washington på Bio Fågel Blå den 8 november, strax efter det amerikanska valet. Johan presenterar och diskuterar filmen på plats. Och, sist men inte minst: ge oss tips på riktigt bra musikfilmer, förutom Gimme Shelter och den nya dokumentären om Paul Simon. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-04-12.Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också.I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg?För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig.Resan var ett våghalsigt företag. ”Om sex månader är vi antingen ministrar – eller hängda” säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit ”Det röda hjulet”. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg.I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp – motsvarande nästan tretusen kronor idag – av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare.Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok ”Sternstunden der Menschheit” beskrivit resan genom krigets Europa som en av ”mänsklighetens ödesstunder” – tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras.Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna – som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder – i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande.Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok ”Lenins resa”. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den.”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: ”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturCatherine Merridale: Lenins resa – vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media.Stefan Zweigs ”Sternstunden den Menschenheit” utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som ”Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia”, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Vårt första avsnitt!! Det förra gills inte. Vad tycker vi om veckans Robinson? Är kvinnor det svagare könet? Stämmer Ci Pelle för förtal? Antagligen.

Duopodden med Micke och Gustav. Ett avsnitt ni sent kommer glömma. Antagligen. Följ oss jättegärna på sociala medier – där heter vi UTD Podden överallt!

Då var vi tillbaka! Bio-trion har varit på BIO! Med hela salongen till vårt förfogande och själva något salongs har Wonka (2023) bevittnats. Och det var ett helvete. Timothée… Åh du älskade Timmy, VAD har du gjort med dig själv? Inte ens Olivia kan försvara honom i studion, hon lägger sig platt. Antagligen lika platt som Timmy la sig för den peng han fick för detta train wreck. Musiken: Dålig. Manus: Sådär. Regi: Ok. Hugh Grant: Kingen. Och om Kevin Hart hade spelat Oompa Loompa i trions egna rollbesättning av filmen? 100 procent!

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen – det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens “värsta mardröm”. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares “värsta mardröm”, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala srkiv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år. Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa – och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. “Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning”, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som “läsare” alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.“Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt” skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän “Om läsning”: “Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läser”Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

90 procent av jordens befolkning ägnar sig åt kyssande. Antagligen är den evolutionära anledningen till det att våra förfäder matade sina barn genom att först själva tugga maten och sedan föra över den till sina barns munnar. Men vad händer kemiskt i kroppen när vi kysser någon? Varför är den första kyssen så avgörande? Och varför lutar vi alla huvudet åt höger när vi ska kyssas?Klipp och musik:Lilla Sjöjungfrun - Ta En KyssBorta Med VindenBetty Everett - In His KissBonde Söker FruMadagascar 2Lill-babs - Kyss mej honey, honeymail: dummamanniskor@gmail.comredigering: Peter Malmqvistproducent: Clara Wallin Vill du slippa reklamen? Prenumerera på Dumma Människor för 19 kr/månaden (ink moms). https://plus.acast.com/s/dummamanniskor. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

(For English, scroll down!) Är det inte superintressant med nordisk mytologi? Och en av de mest intressanta karaktärerna därifrån tycker jag är Loke. Därför har jag gjort ett avsnitt om honom! Här kommer några ord som kan vara bra att förstå: en asagud = a god in the Norse mythology en jätte = giant en orm = snake, serpent att lova = to promise att skada = to hurt, damage att lura = to trick, fool ett straff = punishment -------------------- För att stödja podden och få transkript till avsnitten - bli patron för bara 5€ per månad – klicka här! Tycker du redan att den här podden är ganska lätt, och vill nå en avancerad nivå i svenska? Då är kursen Strong Swedish för dig! Klicka här för att läsa mer! -------------------- Isn't Norse mythology super interesting? And I think one of the most interesting characters from there is Loki. That's why I made an episode about him! To support the podcast and get transcripts to the weekly episodes – become a patron for only 5€ per month - click here! Is this podcast already quite easy for you, and you would like to reach a more advanced level in Swedish? Then the Strong Swedish course is for you! Click here to read more! ------------------- Instagram: swedish.linguist YouTube: Swedish Linguist Facebook: Swedish Linguist Website: www.swedishlinguist.com ------------------- Ett smakprov (sample) på transkriptet:   Hallå där! Välkommen ska du vara till Simple Swedish Podcast.   Ja, jag har kommit tillbaka till Valencia nu, i Spanien, och det är jättevarmt.   Och inte bara varmt utan det är också fuktigt i luften. Att det är fuktigt betyder att det finns vatten. “Det är fuktigt i luften”, det betyder att det finns vatten i luften. Det är alltså hög luftfuktighet. Så det gör att det känns ännu varmare. Och ja, kvalitén är bättre nu också såklart eftersom jag har tillgång till min mikrofon, min lite bättre mikrofon. Så ja, och idag ska jag prata om Loke.   Ja, Loke är en väldigt intressant karaktär från nordisk mytologi. Antagligen min personliga favoritkaraktär och jag tror att det är ganska många människor som har honom som favoritkaraktär. Och han blev ju populär efter filmerna med Avengers, och, ja, Marvel-filmer, och han fick en egen TV-serie till och med.   Så jag tänkte prata om Loke idag. Och om du har registrerat dig för kursen Strong Swedish så finns det en hel artikel om nordisk mytologi där.   Och kursen Strong Swedish är för dig som redan har passerat nybörjarstadiet, och den här podden till exempel kanske är ganska lätt för dig redan. Men det kan vara svårt att hitta material för folk som vill vara lite mer avancerade.   Då är den kursen perfekt för dig. Gå till min hemsida swedishlinguist.com och läs mer om kursen Strong Swedish. Och sen ska jag tacka två stycken Patrons, det är Diana och Alex K. Tack för att ni stödjer podden.   För alla som vill stödja podden, gå till patreon.com/swedishlinguist.   Och där får du transkript till alla avsnitt, supersuperbra resurs när du vill öva på språk. Bra, men då ska vi se här, Loke då.   ....för att läsa hela transkriptet till detta och alla andra avsnitt, klicka här!  

Tyvärr lyckades vi missa att få ihop en rad förra veckan. Antagligen var det Svenska spels fel som la spelstopp på söndagen istället för lördag.  Det råder fortfarande nyhetstorka men eftersom transferfönstret öppnar i helgen kanske det sätter lite fart på samtalsämnena. Kupongen denna vecka hämtar matcher från lite olika ligor i världen vilket gör det ganska svårtippat igen. Men vi tror att vi har hittat den rätta raden som vanligt.  

Moralen utmärker människan och har sin grund i evolutionära processer. Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologi, reflekterar över varifrån vi fått vår godhed. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-02-25.”Samhället kunde inte ha gått framåt utan det moraliska sinnet, lika lite som en bikupa kunde ha bildats utan binas instinkter”, klottrade en 29-åring Charles Darwin i sin dagbok 1838. Vilken målande beskrivning! –Människor behöver moral för att kunna leva ihop – på samma sätt som insekter behöver instinkter för att verka i sina samhällen. Men om moralen uppkommer instinktivt eller är inlärd har varit ämne för debatt sedan åtminstone medeltiden. Vissa menar att moralen är en del av vår kultur, andra att den kommer från Gud och vissa att den är en konsekvens av det ekonomiska systemet. Men kanske är det helt enkelt brist på mat som ligger bakom framväxten av människans moral.När jag ser tillbaka på vår arts historia slås jag ofta av samma tanke. Människan framstår som en komapatient som vaknat upp med total minnesförlust. Hon vet inte vem hon är eller var hon kommer ifrån. Hon stiger upp och inspekterar sina förmågor. Och hon tänker: ”Wow, jag måste vara någon sorts Gud!”.Det metaforiska uppvaknandet var det som brukar kallas ”den kognitiva revolutionen”, det vill säga när den förhistoriska människan utvecklade en kraftig förmåga till abstrakt tänkande. Och ända sedan skriftkonstens uppkomst har vi kunnat följa vår patients besatthet vid att distansera sig från biologin. Aristoteles, till exempel, sa under antiken att människans rationalitet höjde henne över djuren. Under medeltiden påstod den inflytelserika kristna filosofen Thomas av Aquino att människans odödliga själ separerade henne från djur. Och under renässansen förklarade René Descartes att människan, till skillnad från djur, bestod av två skilda substanser – ett rationellt sinne och en biologisk kropp.Alla dessa teorier ställdes på sitt huvud av Darwins och Alfred Russel Wallaces evolutionsteori på 1800-talet. Och vår patient fick i och med det för första gången möjlighet att placera sig själv rätt i historien. Hon var en apa – förvisso en rationell apa – men ändå en apa, i en lång led av andra apor.Upplysningsfilosofen Immanuel Kant påstod att det som utmärkte denna apa var moralen, medan David Hume tyckte att det var hennes förmåga att känna sympati. Ny forskning visar att Darwin, Kant och Hume alla hade rätt om människans natur.Evolutionsprocesser består, enkelt sagt, av två steg. Naturen skapar variation, och miljön avgör vilken variant som överlever och fortplantar sig. Dessa processer har också skapat vår arts instinktiva moraliska sinne, enligt till exempel utvecklingspsykologen Michael Tomasello.Förhistoriska människor existerar inte längre och är därmed svåra att studera. Men det finns många utförliga beteendestudier på vår nära biologiska släkting schimpansen och mänskliga barn i åldrarna 6 till 36 månader. Forskare anser att dessa barn är så små att de främst agerar enligt medfödda instinkter. Och de har funnit tydliga bevis på att barn, till skillnad från schimpanser, har utbredd medkänsla och aversion mot individer som utför våld. Barn hjälper andra på bekostnad av sig själva. Barn har ett sinne för vad som är rättvist och orättvist. Barn kan motstå sina mest själviska impulser. Grunderna för det vi vanligtvis menar med moralisk beteende tycks alltså vara medfödda. Men frågan är varför och hur de uppkom.Forskare tror att de människolika apor som var våra förfäder ursprungligen levde i dominansstyrda hierarkiska grupper, i likhet med de samhällen schimpanser och gorillor skapar. Men för ca 2 miljoner år sen förändrades klimatförhållandena i Afrika. De frukter som utgjorde våra förfäders basföda försvann. Med all sannolikhet dukade de allra flesta i arten under. Det enda sättet att överleva tycks ha varit att i grupp jaga större byten, eller att stjäla byten från stora rovdjur som lejon. Detta kunde endast göras om flera individer samarbetade effektivt. Tomasello lägger fram det han kallar ”theory of interdependence” – teorin om ömsesidig beroende – som säger att våra förfäder, till skillnad från schimpanserna, blev absolut beroende av varandra för att få mat. Och de som kunde samarbeta bäst överlevde.Alla djur föds med instinktiva beteenden som antagligen drivs av känslor. En av de starkaste biologiska impulserna är att känna sympati för sin avkomma. Men det har alltid funnits naturliga variationer i förmågan hos olika individer. För vissa apmänniskor verkar det som att sympatin slagit slint och börjat rikta sig brett – mot andras barn, mot vuxna, mot artfränder. Dessa individer klarade sig bättre i den nya ekologiska verkligheten. Att kunna bilda emotionella band till de man var beroende av för att få mat medförde nämligen att man hjälpte varandra under tider av nöd. Detta ledde till större framgång för gruppen – och därför större chans att överleva för individen. De som kände mer sympati kunde alltså få fler barn.”Medkänsla är grunden för moralen”, skrev filosofen Arthur Schopenhauer och de flesta evolutionspsykologer instämmer – en större förmåga till sympati har varit avgörande för moralens framväxt. Men det behövdes fler inslag för att bygga ut det moraliska ramverket. En annan psykologisk förmåga som är bra för samarbete är förmågan att kunna sätta sig i någon annans situation – empati. De hungrande människoaporna var ju beroende av att väljas som jaktpartner av andra – annars svalt de ihjäl. Man kan tänka sig att de som själviskt roffade åt sig jaktbytet inte blev frågade att följa med nästa gång. De som kunde känna igen när andra och de själva betedde sig orättvist – och kunde lägga band på sina mest extrema själviska impulser – blev valda som partners, fick mat och fick barn. Det lönade sig evolutionärt att ha ett samvete.När människoaporna efter en tid ökade i antal splittrades de i mindre grupper. De började konkurrera stam mot stam, om mat och utrymme. Antagligen var det nu olika kulturer växte fram – tillsammans med det som beteendevetare kallar ingrupp- och utgruppmentalitet – vi och dom, med andra ord. Det moraliska beteende som tjänat arten under evolutionen reserverades nu i hög grad för den egna gruppen. Vi har avhumaniserat varandra ungefär lika länge som vi har älskat varandra.Alla dessa beteenden och instinkter som visat sig vara evolutionärt fördelaktiga har stannat kvar hos oss – onekligen med lite variation mellan individer. De stöts och blöts mot kulturella och sociala koder och de förutsättningar en individ har att förhålla sig till. Men det är rätt talande att vi än idag härleder de flesta av våra moraliska normer till sympati och rättvisa. Biologin förknippas ibland med något som är lite smutsigt, djuriskt och rått. Men det är också till den vi måste vända oss om vi vill förstå våra mest civiliserade och ädla handlingar.Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologiLitteraturNicholas A. Christakis. Blueprint: The Evolutionary Origins of a Good Society. Little, Brown Spark, 2019.Michael Tomasello. A Natural History of Human Morality. Harvard University Press, 2016.

Avsnitt 12 Är du alltid hungrig? Tänker du alltid på mat? Känner du dig alltid trött oavsett hur mycket du får i dig? Antagligen ser du inte till kroppens två mättnads behov: fysisk OCH mental mättnad.  Fysisk mättnad är när vi äter oss belåtna och känner och energifylld i kroppen. Mental mättnad är när vi äter det vi får sug på så som en go macka på eftermiddagen eller den där snickern i frysen eller hela bananen till frullen.  Att leva med restriktion leder till att vi äter oss belåtna men aldrig MÄTTA. Det är en skillnad. Det är därför du trots din "nyttifiering" av snickern inte kommer mätta ditt sug EFTERSOM du lägger ett förbud på dina tankar som leder till fler tankar och tillslut ett mentalt sug som aldrig försvinner förrän du ätit det tills du inte vill tänka på det längre.  Detta och mycket mer tar vi upp i dagens pod, för vi behöver äta oss mätta - både fysiskt och mentalt. Tack för att DU lyssnar

Vi behöver DIN hjälp!

Det brådskar - det är FNs klimatpanels budskap. Mänskligheten måste halvera utsläppen på sju år. Max 1,5-grader kan nås men det är bråttom. Redan med 1,1 graders nuvarande uppvärmning är de dåliga konsekvenserna kännbara. Klotet diskuterar senaste IPCC-rapporten med polarforskaren och meteorologiprofessorn Michael Tjernström och professor Line Gordon som är chef för Stockholm Resilience Centre och professor i hållbar utveckling.Det här årtiondet blir avgörande för att kunna begränsa uppvärmningen till 1,5 grader och de åtgärder som görs nu kan få konsekvenser för den närmaste framtiden även tusen år framåt. Det konstaterar FNs klimatpanel IPCC i den nya stora rapporten, "syntesrapporten" som sammanfattar de senaste årens rapporter.Fem viktiga slutsatser i rapporten:1. Det är människans utsläpp av växthusgaser, från förbränning av fossila bränslen, som är orsaken till den globala uppvärmningen, som nu är 1,1 grader jämfört med förindustriell tid. Det är otvetydigt enligt IPCC. 2. Konsekvenserna är redan här med omfattande förändringar i klimatet, i haven, på polarisar och glaciärer och de livsmiljöer vi lever i. Redan nu har det lett till extremväder och andra negativa effekter runt om på Jorden. Effekterna är värre än vad IPCC angav i den förra rapporten, som kom för nio år sen. Det är ett hot mot människans och jordens hälsa. De utsläpp som redan skett innebär en halv meters havsnivåhöjning globalt, att natur och människor drabbats och att det har blivit svårare med mat- och vattenförsörjning i delar av världen. Värst drabbas fattiga länder i syd.3. Det är troligt att uppvärmningen kommer att överstiga 1,5 grader det här århundradet eftersom ländernas åtgärder är otillräckliga. Utsläppen måste börja vända omedelbart och gå ned till noll år 2050. Men utsläppen ökar fortfarande. Och den mängd koldioxid som kan släppas ut för att klara 1,5 grader, koldioxidbudgeten, är slut det här årtiondet om utsläppen fortsätter som nu. Nuvarande utvinning av fossila bränslen spräcker chansen att klara 1,5 grader. Fortfarande satsas mer på utvinning av fossila bränslen än på klimatåtgärder och klimatanpassning. 4. Det går fortfarande att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Men fönstret stängs snabbt för att säkra en hållbar framtid för alla. Antagligen kommer uppvärmningen att överstiga det, men kan med åtgärder som minskar mängden koldioxid i atmosfären sänkas igen. Vad vi gör det här årtiondet får konsekvenser för 1000-tals år framåt. Varje decimal mindre gör stor skillnad i hur allvarliga konsekvenserna blir både i närtid och på längre sikt.5. Lösningarna finns. Både för att anpassa oss till det förändrade klimatet och åtgärder för att begränsa uppvärmningen. Men det krävs omfattande och snabba åtgärder och tempot måste öka. Det handlar om att kraftigt minska användningen av fossila bränslen. De åtgärder som är billigast och har störst potential till utsläppsminskningar är mer sol- och vindenergi och att minska metanutsläppen från utvinningen och produktionen av fossila bränslen. Naturliga åtgärder har också stor potential. Det handlar om att begränsa exploateringen av naturliga ekosystem, öka kolinlagringen i jordbruk och restaurera ekosystem, som våtmarker och mangrove till exempel och att hindra avskogning och även återbeskoga. Andra billiga åtgärder beteendeförändringar: byta till elfordon, mer kollektivtrafik och cykling och mer hushållningen av energi, energieffektivitet.Medverkande:Michael Tjernström, polarforskare och professor i gränsskiktsmeteorologi vid Stockholms universitet. Line Gordon, professor i hållbar utveckling vid Stockholms Universitet och chef Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet. Daniel Värjö, reporter på Klotet.Skriv till oss! vet@sverigesradio.seProgramledare: Niklas ZachrissonProducent: Anna-Karin Ivarsson

I veckans avsnitt grottar vi ner oss i de, i våra ögon, största misslyckanden. Det blir kraschade bokkontrakt, missade chanser och annat som vi många gånger ångrar. Men vad vore livet utan misstag va? Antagligen väldigt lätt och underbart. Men kanske lite tråkigare? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I backen ligger en utomjording i sörja och söker kontakt. Om natten vaknar plastfigurer till liv och en armé av befriade övervakningsgosedjur driver runt. Katarina Wikars söker efter leksakernas själ. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I botten på gamla backar ligger en sörja av legobitar, plastdjur, japanska monster, stickade fingerdockor, odefinierbara tingestar som man inte vet är gjorda av damm eller tyg, träsnurror, en batman utan huvud. Vi rensar ut min sons barndom och jag frågar: Vill du ha nåt av det här? Nä. Så vi hivar allt i soporna.Utom en mycket märklig tingest. Ett slags fallosliknande glasrör med en rostfärgad smutsig vätska i. Jag trycker på en silverfärgad knapp och någon börjar prata med små differentierade pip, någon börjar hoppa upp och ner i det grumliga. Där är en liten marsian. Från början har den varit i alldeles klart vatten men nu tio år senare har hens hem förvandlats till sörja.Jag kan inte säga att det är sorg. Men det är en känsla. Kanske har det med kommunikation att göra. Jag trycker, den svarar. Jag trycker tre gånger. Den säger nåt annat.Jag tar med den till jobbet. Alla skrattar och säger: man vet inte om det är porr eller rymden. Jag tar den franske filosofen Roland Barthes i handen och läser vad han sa om leksakerna i sin essäbok Mytologier. Han kommer fram till de vanliga leksakerna speglar en mikroskopisk vuxenvärld, är resultatet av det moderna vuxenlivets myter eller yrkesfärdigheter: läkarväskor, torkhuvar, tåg och rymdskepp. Och varför det då kan man fråga sig?Barthes svarar: För att få barnet att acceptera allt innan det ens börjar reflektera över saker och ting, skapa ett alibi för en värld som i alla tider framställt soldater och hemmafruar. En beskrivning av allt det som den vuxne inte förvånar sig över: kriget, byråkratin, det otäcka, Marsmänniskor.Barnet blir så en konsument, aldrig en skapare, barnet skapar inte världen, det använder den. Man förbereder det för ett liv utan spänning, utan överraskningar, utan glädje.Barnet får inga drivfjädrar till vuxenlivets orsakssammanhang utan får dem färdiga. Avbildande leksaker vill skapa konsumerande barn.Vad är det som kommer att hamna på tippen i en nära framtid? Jag går in i den stora leksaksaffären, och tackar min lyckliga stjärna över att barnen vuxit upp och att jag egentligen inte behöver konfronteras med detta mer. Konstaterar att världen är sig lik, spa-set kanske inte fanns för tjugo år sen men prinsessor och torkhuvar och transformers och tanks. Barthes hade känt igen sig, hushållet och rymden och kriget och slottet.Och istället för att fråga ett förbipasserande barn vad det vill ha av allt det här, och istället för att fråga en stressad förälder vad det ska kompensera sin bortovaro med så koncentrerar jag mig på själva leksakerna. Jag har inte sett Toy story 1 och 2 och 3 och läst HC Andersen för intet. Jag vet att när affären stänger ner och när barnen gått till skolan så börjar leksakerna att prata med varandra. Och visst finns där en leksakernas hierarki. Vilka är de finaste i allas ögon? Och vilka är det som föräldrarna skäms mest över? De där gigantiska plastborgarna och slotten, de där som inte har varit i närheten av en genuskurs? Så många småbarnsfamiljer badar i kinesiska plastpryttlar som andra barn än deras egna tvingats tillverka. Är det vad som får oss att slå ut med händerna, och harkla lite när gästerna snavar över ännu en rymdstation och några mutanter. Är det orättvisorna? Eller att barnen frodas i det oorganiska när föräldrarna gjort det organiska till sitt mantra i denna långkoks- och surdegsera i medelklassen. De satans barnen vill inte måla med vattenfärgerna som köpts för dyra pengar i konstnärsmaterielaffären utan transformera en redan färdigtillverkad transformer. Inte göra film utan se Disneys julfilm.Jag talar med mitt rymdmonster jag räddat ur soporna. Den har faktiskt förändrat sig själv bortom tillverkarens intentioner, blivit en annan i sitt smutsiga vatten. Och väninnan som en gång skänkt den till min son säger när jag mailat henne en bild: Pratar den fortfarande? Och då tar jag liksom tillbaka allt jag sagt om den okonstruktiva plasten. Det går att knyta an till vad som helst.Och anknytning är just vad det handlar om i den argentinska författaren Samanta Schweblins episodroman Kentukis. En kentuki finns bara i Schweblins roman, men skulle mycket väl kunna existera i verkligheten. Det är en hybrid mellan ett gosedjur och en mobil med kamera för 279 dollar. Kan vara en fluffig kanin. En mullvad. En kråka. Se ut lite hur som helst men när du väl fått hem den och laddat den, det är först då som du märker om den är hängiven, aggressiv, påflugen eller rent av kriminell. För på andra sidan, bakom mjukisdjurets små ögon finns det en annan människa, någonstans i världen, som interagerar med dig och ser allt du gör, när du äter, älskar, duschar, om du inte sätter en hink över huvudet på den eller dränker den i handfatet. Ända sen Freuds dagar vet vi att det är kusligt där i gränslandet mellan levande och dött, människa och maskin.Nu har vi lämnat barndomen bakom oss men tagit med oss både gosedjuren och övergivenhetshålen i hjärtat. I det frivilliga övervakningssamhället som Samanta Schweblin skriver fram återstår det bara att ha en kentuki eller vara en. Endera är man en exhibitionist eller en voyeur. Eller en gammal människa som behöver sällskap om dagarna genom att digitalt pyssla om någon på andra sidan jorden. Vara någons kentuki. Bli lite älskad som två kilo plast och plysch.Här finns entreprenörer som driver hela kentukifabriker, tonåringar som startar kentukisarnas befrielseklubb där de ägarlösa kan dra runt över kontinenterna från laddare till laddare och en konstnär som ställer ut flickvännens lemlästning av sin kentuki när hon har fått fullständigt nog av att vara konstant iakttagen och liksom känna sig motarbetad.Det är inte utan att jag undrar vad franske filosofen Roland Barthes skulle säga om samtiden genom att studera de avaktiverade, sönderslagna och kasserade kentukisarna, dessa fragment av leksaker som vandrar omkring i en värld med fragment av mänsklighet. Antagligen att den ständigt uppkopplade människan är ensammare än någonsin och att insynen i de andras liv kräver moraliska ställningstaganden vi inte orkar med. Lättare att dra ur sladden för gott. Att du är söt och fluffig hindrar inte att du blir sönderslagen.Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturSamanta Schweblin: Kentukis. Översättning: Hanna Nordenhök. Bokförlaget Tranan, 2022. 

Semesteralkolism. Något ni känner igen? Vi är väl bekanta med fenomenet och jävlar vad det lyser igenom i detta avsnittet. Ett fullsmockat tåg får Jonas att försöka sig på meditation för första gången, men någon idiotisk själ lyckas penetrera hans lugn. Blir varje Facebookgrupp en kattgrupp tillslut? Det är frågan som får Marcus att sakta men säkert måla sig längre och längre in i ett hörn med cancel-penseln. Vi ifrågasätter vårt eget koncept genom att inse att vi kanske är de mest högljudda i rummet? Penetrerar vi någon annans lugn? Vad hade hänt om Grannplaneten poddat live på en pub? Antagligen raka motsatsen till våra förväntningar. Den som lever får se! Och den som lyssnar får höra! Så sa Julius Caesar. Inte. Nu åker vi!

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen  det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens värsta mardröm. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares värsta mardröm, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, omkring 30 miljoner per år, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala skriv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, som så många barn är (läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år, där 58 procent ägnar sig åt bokläsning varje dag). Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som läsare alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän Om läsning: Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läserAtt förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

Ett avsnitt om kommande 10-20 år, baserat på Ray Dalios bok och film Changing World Order. De tre största sakerna att vara vaksam inför är: Nytt världssystem – “New World Order”.   (Jämför 1945 WW2, Bretton Woods, USA) med ny global stormakt eller allians av länder. Antagligen blir det Kina.  Nya institutioner och finansiellt system. Slutet för gamla ineffektiva organisationer som FN, EU, och kanske till och med även centralbankerna. Och risken att det blir en global konflikt eller kanske till och med ett tredje världskrig. Några dagsaktuella ämnen som detta hör samman med är Fastighetsmarknaden (och höjd ränta), Geoarbitrage i samband med försvagade valutor och länder på nedgång, samt den 30-åriga trenden av stigande Energikonsumtion.  

Låg självkänsla och att skämmas blir veckans ämne av podden. Björn Rudman och Jonathan Mathiasson dyker mer i just självkänsla och vad den gör med oss och även om situationer där vi skäms eller tycker saker är pinsamt om vi inte lyckas.   

Varje förening som råkar ut för ett fall önskar att de hade förberett sig innan det hände, men ändå är det väldigt få som väljer att lägga tid på det. Antagligen för att sexuella övergrepp är ett väldigt svårt ämne att prata om i för oss alla. RF-SISU Västra Götaland har nu tagit fram en webbutbildning som finns tillgänglig för den som vill ta del av den - helt kostnadsfritt. Emma Svensson har varit med och tagit fram utbildningen och är i veckans avsnitt med och berättar om hur den fungerar och varför just du i din förening borde jobba med den här frågan.

Vad händer med med litteraturen om vi tillåter oss att se bortom kategorier som sant och falskt och istället låter oss fångas i fiktionen och dess logik? Det frågar sig Lars Hermansson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna."Det vi betraktar med vämjelse när det uppträder i verkligheten gläder vi oss åt att betrakta på bild", skriver Aristoteles i sin Poetik. Något jag tror de flesta skriver under på. Vem vill läsa om rimliga och allmänt trevliga personer i en skönlitterär text, när man kan få läsa om orimliga och allmänt jobbiga. Men ibland tycks det som Aristoteles devis inte gäller. Efter att poeten Katarina Frostenson 2019 tvingats bort från Svenska Akademien i samband med att hennes make dömts för våldtäkt, skrev hon de skönlitterära böckerna K och F som har sin utgångspunkt i händelserna. Det är två rasande och samtidigt hudlösa skildringar av Frostensons tid efter det stora fallet. Hon har förlorat varje gnutta av den prestige hon en gång hade i en sådant överflöd. Hon gestaltar detta trauma litterärt, och allt en så gott som samstämd svensk kritikerkår ropar, är : det är inte sant. Det vill säga att hennes make, Jean Claude Arnault, skulle vara oskyldig och allting en konspiration orkestrerad av feministerna på Dagens Nyheter ett av de viktigaste forumen för debatten om vad som inträffat i Svenska Akademien. Nej, det är förstås inte sant. Men hur känns det att uppleva det som sant? Hur hanterar en människa ett tronfall som det Frostenson råkade ut för.När jag läste hennes böcker kände jag, mer än något annat tror jag, genans. Eftersom jag identifierade mig med berättaren som med vilken romanfigur som helst kände jag mig illa berörd, snarare än arg, när hon vägrar inse att maken nog måste ha begått åtminstone några av de övergrepp och våldtäkter som så många kvinnor vittnat om. Och när hon liknar sitt och makens öde med paret Dreyfus och andra hjältar i kulturhistorien känner jag skammens rodnad spridas över kinderna. Samtidigt blir jag rörd över det grandiosa i berättarens kärlek till den numera brutne maken som i F hasar omkring i fångkläder på en anstalt i västsverige. Hennes okuvlighet i förhållande till den offentlighet som dömt henne är imponerande. Hon är storslagen och pinsam på samma gång, en tragisk hjältinna. Boken skulle inte ha varit hälften så intressant om Frostenson pudlat och bett om att få komma tillbaka in i värmen.En annan författare som råkat ut för förminskande läsningar med sanningen som tillhygge är J T LeRoy. Fast i fallet LeRoy var det inte verklighetsbeskrivningen som befanns falsk, utan författarens identitet. LeRoy hyllades internationellt av såväl kritiker som läsare, för romanen Sarah och berättelsesamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt i början 2000-talet. Bägge böckerna kan kallas autofiktiva, de bygger enligt författaren och marknadsföringsapparaten på självbiografiskt stoff, bearbetat till fiktion. Det handlar om sexuella övergrepp i barndomen, prostitution, droger, fosterhem, misshandel, en helvetisk uppväxt helt enkelt, som LeRoy lyckas göra angelägen litteratur av.Frågan är om vi skulle ha läst böckerna med samma inlevelse och empati om de varudeklarerats som ren fiktion, och författaren beskrivits som vit medelålders medelklass och hetero. Antagligen inte, för när det kommer fram att den förtjusande och fortfarande tonårige J T LeRoy som frotterar sig med kändisar som Madonna, Tom Waits och Courtney Love, inte har skrivit böckerna, utan att det är hans manager och allt i allo, Laura Albert, som är den verkliga författaren, ja då blir det förstås skandal. Det hjälper inte att Laura Albert bedyrar, och även lyckas bevisa, att det är hon, som alltså har skrivit böckerna, som har haft den där hemska barndomen. Varudeklarationen var falsk och såväl läsare som kritiker vänder sig bort från det gryende författarskapet som aldrig tog fart igen efter avslöjandet.Litteraturvetaren Kenneth Lindegren menar i sin bok "Litterära fabrikationer" att den sortens reaktioner är rimliga och ofrånkomliga, det går inte att bortse från den så kallade paratexten, och med den avser han inte bara förlagsformalia som baksidestext, genrebeteckning, kolofon etcetera, utan även författarintervjuer, pressutskick, marknadsföring, allt det där som ramar in boken och föreslår möjliga, oftast mer eller mindre biografiska, läsningar.Ju mer paratext desto mindre litteratur, skulle man kunna säga; ju mer boken som säljbar produkt lyfts fram, vid boksigneringar och i tevesoffor där pikanta detaljer från författarens liv ska skänka autenticitet åt texten, desto mindre utrymme för läsarens egna tolkningar och erfarenheter. Men om man mixtrar med den omkringliggande paratexten i annat syfte än att sälja fler böcker, ja då kan det ruckas lite på den där hierarkin mellan verklighet och text som är så förhärskande i vår tids litterära offentlighet.En som ägnat sig åt det är den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck Nielsen, eller Madame Nielsen som hon numera kallar sig, som ofta uppträtt under olika alias och utmanat det faktiskas gränser genom att iscensätta händelseförlopp ute i verkligheten som hon sedan dokumenterat och återgestaltat på olika sätt, bland annat i romanform. Här är det återgestaltningen romanen, pjäsen, scenframträdandet som i bästa fall framstår som sann, i kraft av sin form, sin inre trovärdighet, inte den bakomliggande verkligheten, för den har ju upphovspersonen varit inne och mixtrat med.Fast mixtrar vi inte hela tiden? Förställer oss, ljuger, iscensätter, sopar undan spår. Föreställningen om en solid verklighet och en sann eller falsk återgivning av den, bygger på en idé om verkligheten som i grunden vetbar och oberoende av våra föreställningar om och mixtranden med den. Men så är det ju inte. Det råder en ständig trafik mellan våra föreställningar om och beskrivningar av verkligheten, och verkligheten själv. Det som har hänt har hänt, visst, men vad var det som hände? När började det hända, när slutade det? Vad är en händelse? Det är nog få som vid närmare eftertanke tror att något sådant som en korrekt verklighetsbeskrivning existerar, annat än när det gäller triviala fakta av typen "Det regnade i Malmö igår" eller "Björn Borg var en svensk tennisspelare som vann Wimbledon fem gånger".Konst och litteratur måste få befinna sig i det stora ovetbara fältet mellan mät och vägbara fakta och medvetna lögner i syfte att föra människor bakom ljuset. Det är i den potentialiteten, snarare än fakticiteten, vi kan experimentera med ideologier, identiteter, guds och verklighetsuppfattningar. Det är i det svävande tillståndet mellan förhastade slutsatser om gott och ont, sant och falskt, vackert och fult, som vi är fria att vara, inte bara de vill vara, utan också de vi inte vill vara, för att prova hur det känns. Ett samhälle utan en sådan frizon kommer i längden bara att bestå av antingen-eller människor, åsiktsmaskiner och normlydig valboskap.Lars Hermansson, författare

Hur mycket skulle du ta betalt för att umgås med en riktig tråkmåns i en hel vecka? Antagligen ganska mycket - för tråkmånsar står inte särskilt högt i kurs hos de flesta, om de inte ska utföra en syssla som kräver ordning och reda. Björn och Lina går igenom vilka egenskaper, yrken och intressen som vi tillskriver tråkisar och hur man kan göra för att inte anses tråkig.Klipp och musik:Adiafora - TråkigtMadagascar (2005)Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004)Dexter's LabFucking ÅmålScarface (1983)SimpsonsMona Wessman - Gå Och Göm Dig Åke Tråkmail: dummamanniskor@gmail.comredigering: Peter Malmqvistproducent: Clara Wallin See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ja vad för någonting kan möjligen tänkas komma upp i ljuset av verkligheten i det här sammanhanget... Man kan säga att det finns svenska bolag som har liknande avtal med väldigt många stater, så blir det förlust oavsett hur det blir... "Normalt tar liknande fall många år, säger Rikard Allvin, expert på handelsfrågor och författare till boken Frihandelns fångar till Flamman. Allvin är kritisk mot Sveriges hållning när det gäller investeringsskyddsavtal, och menar att Sverige är ett av de få länder som inkluderar skiljedomstol med Kina i sina avtal." – Det är inte så många länder som har med det med Kina. Problemet är att den här typen avtal begränsar statens möjlighet att förändra samhället i en annan politisk riktning. De cementerar en massa marknadsliberala principer. Det blir problematiskt i ljuset av klimatkrisen och klyftorna i samhället. Börje är ju för alltid fast i brygga och Ericsson fick ju närmast bli sökande av syndernas - läpparna - förlåtelse, vilket Stockholmsbyråkratin totalt överraskande nog inte alls var intresserat av och nu skall detta ges en optik - en bild som människor själva kan sätta ord på, bilden skall bli talande - den skall bli självklar. " Stämningen, som den 21 januari registrerats hos International Centre for Settlement of Investment Disputes, ICSID, uppmärksammades först av tankesmedjan Katalys som sedan tidningen ETC och SVT rapporterat om. Bakgrunden är att Post- och Telestyrelsen (PTS) med bistånd från bland annat Säpo hösten 2020 beslöt att utestänga Huawei från den svenska auktionen av nya generationen telekomnät, 5g. Orsaken var säkerhetsskäl eftersom det inte kan uteslutas att Huawei har kopplingar till den kinesiska staten. Huawei stämde då PTS men har förlorat i två rättsliga instanser. Nu går alltså Huawei vidare med sina tidigare hot om att stämma den svenska staten, eftersom bolaget anser att Sverige bryter mot det investeringsskyddsavtal landet har med Kina, avtal som regleras av ICSID. Huawei anser att de 5,2 miljarder kronorna är deras initiala förluster för 2021-2025 kopplat till beslutet, men att det bara är en bråkdel av de totala förluster som kommer drabba den kinesiska telekomjätten. Det slutgiltiga skadeståndskravet kan alltså komma att bli långt större än 5,2 miljarder kronor. ”Antagligen kan det vara närmare 30 miljarder, till och med 40 miljarder. De ska försöka kvantifiera det här senare, men det är en hejdlös massa pengar”, säger Rikard Allvin, expert på handelsfrågor, i en intervju med SVT. Men utgången av rättsprocessen vågar han inte spekulera i. ”Det är jättesvårt att bedöma. Det finns ingen rättspraxis i det här heller”, säger han till SVT. Redan för ett år sedan avslöjade Di att Huawei, i brev till flera svenska ministrar, hotade om att ta frågan till skiljedomstol, och att det handlar om åtminstone 5 miljarder kronor i tappade intäkter för den kinesiska telekomjätten som även bannlysts i flera andra västländer, framför allt USA. " #CarlNorberg #DeFria #RealNews De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

Vilken jul minns du bäst? Antagligen en som inte alls blev som planerat, på gott eller ont. Ibland kan en riktig katastrofjul till och med bli ett komiskt minne. Hannah och Eva berättar om egna julbebisar, julfrierier och juldumpningar och läser publikens berättelser.

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen  det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens värsta mardröm. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares värsta mardröm, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, omkring 30 miljoner per år, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala skriv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, som så många barn är (läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år, där 58 procent ägnar sig åt bokläsning varje dag). Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som läsare alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän Om läsning: Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läserAtt förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

Skicka din egen fredagsfråga till dummamanniskor@gmail.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ännu ett avsnitt, vi har slutat lata oss och fått ihop livet igen. Dagens avsnitt tar upp: Segern mot AIK i små beståndsdelar SKROTA VILLKORSTRAPPAN Spelsystemet Sir Sergio Peña Sebastian Larssons ögon Domarnivån Bortasupportrar Plus lite mer som jag i skrivande stund redan har förträngt. Antagligen inget viktigt. KROSSA SIRIUS!

Vad tänkte taxichaufförer i New York när de villigt betalade 6 miljoner kr för tillstånd att köra taxi? Antagligen inte på hur lång tid det skulle ta att få tillbaka pengarna. Vad har du för exitstrategi? Det bör du ha ett svar på innan du gör en investering. Det är den enskilt viktigaste investeringsanteckningen du bör göra innan du trycker på köpknappen. Du kan läsa en längre sammanfattning av avsnittet här: Finanskursen.se/exit Denna vecka (19-26 september) kontaktar vi Tidiga Ansökare för Finanskursen. Så om du gjort en tidig ansökan, kolla din email. Nästa vecka öppnar hemsidan för alla andra.

Govänner, govänner! I det episka 66e avsnittet pratar vi om våra intryck av Biomutant, samt avhandlar dom tre coolaste naturfenomenen som återfinns i vår värld. Har vi fel? Antagligen. Bryr vi oss om det? Antagligen inte. Vi pratar dessutom om kortspelet DINN, Terraforming Mars samt lyssnar på At the Gates. Tack för att ni lyssnar! […]

Bianca Kronlöf skrev ett brev till Soran Ismail och synliggjorde just hur lite framåt vi kommit i kampen mäns våld mot kvinnor. Män som Soran får fortsätta härja. Han på bästa sändningstid och Kalle i 9B på klassfesten utan att en jävel säger ifrån. Det är lite det som är problemet. Inte alla män nej visst, men alla de där inte alla män-männen är tysta som små möss. Antagligen för att undvika att själva bli skärskådade men kanske mest för att de egentligen inte tycker sexuella övergrepp är nåt att tjafsa om. Som Bianca säger; det är knappt ett brott. Det är nåt som bara händer. Allra helst utan att nån man är ansvarig iallafall. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Bilden på omslaget är tagen under en efterfest vid en av rockhistoriens minst glamorösa spelningar. Vi hade som vanligt repat, hyrt en minibuss, packat in alla grejer och kört från Stockholm. Denna gång till Fagersta, där vi skulle spela med Consequences. Jonas var sjuk, spelningen var sen och vi väntade och väntade. Som vanligt. Och helt i onödan. För när vi väl gick upp på scen bestod publiken av en enda person - min fru Kristina. Mitt under spelningen går en man ur personalen in på dansgolvet framför scenen och börjar svabba golvet. Efteråt stängde vi in oss på hotellrummet med en back öl och vågade knappt gå ut ens för att be om gaget. Låten heter ”Hur långt kan vi gå?” och skrevs i den minimala garderob i Kärrtorp där jag hade mitt lilla musikrum (som var precis tillräckligt stor för att en elbas skulle få plats på längden). Jag gjorde texten till refrängen och Jonas skrev verserna, och i Consequences form hette låten ”I do it all for love”. Och på något sätt känns den kvällen i Fagersta som en ganska fin illustration av texten. Vad gör man inte för den, dem eller det man älskar - och hur långt är man beredd att gå? Och var går gränsen mellan att vara hängiven och besatt? Consequences var ett alldeles fantastiskt band, men tyvärr kom vi aldrig så särskilt mycket längre än till Fagersta. Men låtarna kan leva kvar länge efteråt, i alla fall i min skalle. Den här låten är en sådan, trots att jag älskar den version vi spelade in 2006, tillsammans med Ronald Bood. Låten är liksom både bråddjupt mörk och löjligt lättsinnig på samma gång. Vilket blev ännu tydligare med svensk text. ”Det låter som bob hund och Olle Ljungström gav sig fan på att komma till final i mello”, sa en god vän efter att ha hört låten, vilket jag tycker är en väldigt fin beskrivning. B-sidan är en låt av Thomas Di Leva som jag gillat ända sedan jag hörde skivan Rymdblomma första gången på gymnasiet. Antagligen för att den är så oreserverat mörk, vilket kändes trösterikt. Den fantastiska kören sjungs av min dotter Agnes. PS. Bilden är tagen av bäste Anders Ljung. Tror vi. - Mattias Areskog

Vad vet du egentligen om riddarna och deras tid? Antagligen har du fått en hel del från böcker och filmer som kanske betonat det äventyrliga. Men vilka var egentligen de medeltida riddarna? Charlotte Borgerud, historiker och arkivarie, berättar i det här avsnittet. Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Marcus BlomgrenSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med Acast See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Pandemiåret har inneburit att företag i snitt har tagit ett sexårigt kliv i digitaliseringen, ofrivilligt! Teknologifrågor som innan pandemin “lät spännande” och “det här skulle vi kunna göra” - “men det är nice to have”. Det fanns inget incitament att driva den förändring som krävs för att göra en digital transformation. Om avsnittet: Målgrupp: allmänhet, ledning, it-folk, företag, ledare, projektledare, management, företagsledning, småföretagare, inköpare, politiker Lär dig: digitalisering, pandemins effekter, teknologi, affär, relation Dela poddavsnittet: https://www.effekten.se/teknologins-mojligheter till Facebook, Twitter, Linkedin Hör Marie Berner Moberg, Sverigechef på VMware, förklara vad som sker just nu. Hennes kunder vittnar: “Det tog oss fem år att få 1000 medarbetare att kunna jobba hemifrån. Nu gick det på fem veckor att få övriga 50 000 att arbeta effektivt hemifrån.” Samtidigt har vi blivit mer personliga och visar inte bara upp vår profession, utan även en del av vårt hem. LinkedIn har förändrats i samma takt och blivit mer Facebook. 81% av anställda över hela världen upplever att de fått en bättre work-life-balance sedan de började arbeta remote. Nästan 60% upplever att de fått ett bättre samarbete med sina kolleger. Antagligen handlar det om att avstånd till kolleger utanför kontoret har krympt, världen har krympt! En annan effekt är att ledningsgrupperna har fått ökad IT-kunskap och samtidigt nöjdare kunder. IT har gått från att stötta affären till att vara affären för många verksamheter och då måste man ha förståelse för tekniken. Det är i den digitala världen slaget står. Finansbranschen är tydlig här. De stora bankerna står för stabilitet, men de små aktörerna väljs av kunderna på grund av bättre användarupplevelse - från exempelvis gamingvärlden. Ett annat exempel som rider på vågen nu är den holländska matvarukedjan Picnic som leverar mat på ett hållbart sätt. Genom klimatsmarta rutiner och rutter minskar matsvinn och transporter samtidigt som kunderna känner att det blir bättre för dem. Här i Sverige arbetar Marie och hennes kolleger med Västra Götalands Region. Läkare i regionen började säga upp sig när administrationen blev för tung, det tog helt enkelt för lång tid att logga in i alla IT-system. Förenklad login (SSO) besparar nu läkaren 40 minuter per dag och vårdpersonalen känner verkligen att de kan lägga mer tid till patienten! Maries tips för att ta sig an digitaliseringen: Släpp teknologin, functions och features. Vad kan teknologin möjliggöra?Förstå drivkrafterna bakom trenderna. Varför vill alla till molnet? Finns det andra sätt? Var nyfiken!Glöm inte att affärer görs mellan människor. Det är där magin skapas och det är relationen som utvecklar affären. Marie Berner Moberg, Jonas Jaani (26:32) Länkar / mer information: Marie på LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/mariebernermoberg/ IT kunniga ledare är framtidens ledare: https://blogs.vmware.com/emea/?s=It+kunniga+ledare&%26lpos%3Dapps_scodevmw+%3A+0= Trends in the Remote Workforce: https://www.vmware.com/content/microsites/learn/en/655785_REG.html Alla avsnitt av digitaliseringens podcast Effekten: https://www.effekten.se/avsnitt Vi finns där du hittar dina övriga poddar: https://www.effekten.se/prenumerera/ Apple Podcasts: https://itunes.apple.com/se/podcast/effekten-digitalisering-kunskap/id1171229363?mt=2&ls=1 Google Podcasts: https://www.google.com/podcasts?feed=aHR0cHM6Ly93d3cuZWZmZWt0ZW4uc2UvZmVlZC9wb2RjYXN0Lw== Acast: https://www.acast.com/effekten Spotify: https://open.spotify.com/show/5Z49zvPOisoSwhwojtUoCm https://open.spotify.com/show/5Z49zvPOisoSwhwojtUoCm?si=L2CU8WHbTOq-RnIk-aBrOg

Kråkan har varit på uppfostringsanstalt hos Björn Unghästverkstaden Svensson och Malin Rinné på Sundsmåla Gård. Där fanns även ryttar-PT Linda Hemmingson som gav Linn insikten att hon har två (!) rövar, som vi kommer få se in action nästa tävlingssäsong. Soja avger psykopatvibbar för andra avsnittet i rad, men berättar också om en livsviktig insikt hon fick av att lyssna på vår systerpod Något i Hästväg - dvs att hon lever som en laglös i Team BallaUr-bubblan. Har Soja en osund inställning till faror? Vad finns det nu igen för bra anledningar till att inte ramla av? Plus: Är dressyrryttare smartare än hoppryttare? Antagligen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Man behöver inte vara kleptoman eller yrkeskriminell för att stjäla. Många har tagit med sig en hittad sak hem. Få har nog dock stulit ett psalmodikon. Dan Jönsson berättar hur det känns. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För ett tag sedan bestämde jag mig för att jag skulle lära mig spela psalmodikon. Ett psalmodikon, för er som inte känner till det, är ett gammalt stråkinstrument som nästan ingen spelar längre men som för sådär hundrafemtio år sedan ska ha varit Sveriges vanligaste instrument. Antagligen är det också det som är lättast att lära sig. Konstruktionen är den enklast tänkbara, en avlång låda med en enda sträng som likt ett dåligt samvete avger sina toner liksom trevande i luften. En fattigmansfiol, kan man säga, och det var också just som en ersättning för fiolen det lanserades i början på artonhundratalet av prästen Johan Dillner. Hans enkla siffernotskrift gjorde snabbt psalmodikonet till ett stående inventarium i landets alla byskolor och sockenkyrkor. Orglar var det på den tiden i stort sett bara domkyrkorna som hade råd med, och psalmer som Blott en dag spreds alltså bland allmogen till denna vinande, kvalfyllda understämma. Jag tänker mig att det dystra saktmod som svenska psalmer alltid brukar sjungas med nog måste vara ett arv från psalmodikonets tid. När man spelar på det ser det ut som om man sågar ved. Jag har haft mitt psalmodikon stående i ett hörn i många år, lite skamset lutat mot en bokhylla där det aldrig riktigt har sett ut att känna sig hemma. Orsaken till det är mycket enkel: jag har nämligen och här måste jag göra en paus, för att ta lite sats, för det här känns verkligen inte bra att säga i radio: jag har nämligen stulit det. Hur och var kan göra detsamma, brottet är hur som helst sedan länge preskriberat, men faktum är faktum, man ska som jag också brukar tala om för mina barn naturligtvis inte göra så. Att stjäla är en tarvlig handling, det är att bryta mot, törs jag nog påstå, ett slags kollektivt, allmänmänskligt samvete. Och att bli bestulen är en upprivande erfarenhet, det vet alla som någon gång har råkat ut för det. Man blir besviken på människorna, stukad i sin tro på det där osynliga kittet som ska få civilisationer och kulturer att hålla ihop. Jag tror verkligen att nästan alla människor i själ och hjärta skriver under på det sjunde budets otvetydiga och självklara: Du skall icke stjäla. Och ändå gör vi det. Ja, kära lyssnare: erfarenheten säger mig att jag inte direkt är ensam om det här. Jag vet förstås att ni är många därute som aldrig någonsin har stulit en knappnål, ens av misstag men tyvärr, det mesta tyder på att just ni är i minoritet. Ett liv är långt, och att stadigt hålla sig på den smala vägen är som bekant inte så lätt; då och då inträffar det att vi förirrar oss ut på den breda och råkar knycka till exempel ett psalmodikon. Eller vad det nu kan vara som slumpen för i vår väg jag är säker på nämligen att de målmedvetna, planerade stölderna är relativt ovanliga, att nittio procent av tjuvnaden försiggår oöverlagt och spontant. Själv har jag aldrig någonsin kastat några lystna blickar på något psalmodikon och har ingen annan förklaring till att det var just ett psalmodikon jag tog än att det råkade ligga där det låg, ute på den breda vägen, när jag kom förbi, precis som alla andra föremål jag råkat stjäla genom åren, och som nu tittar förebrående och konspiratoriskt på mig ur sina lådor och hörn: böcker och pennor, uppstoppade djur och kaffemuggar, en bulgarisk ölsejdel, morgonrocken från hotellet i Berlin. Tillsammans skulle de kunna bli ett litet miniatyrmuseum över stulna föremål, och jag funderar på om inte den sortens utställningar rent allmänt kunde vara ett ganska bra sätt att lära känna våra medmänniskor. Säg mig vad du stulit och jag ska säga dig vem du är. Eller kanske: vem du inte är. Det stulna är de föremål vi inte har rätt till; de ingår i vårt liv som en sorts parasiter, omger vår tillvaro med sin obehörighet. Ju mer vi stjäl, desto mer växer denna obehörighet, desto mer inkräktar den på vår egentliga identitet. Kanske är det också därför det är tabu att stjäla: det hotar vända hela vår existens ut och in. Att stjäla är att för ett ögonblick befinna sig på utsidan av alla sociala konventioner, på andra sidan tryggheten och skammen, känna livet som riskabelt och kaotiskt. Det kan vara en hisnande, rusig upplevelse. Antagligen är det därför vi gör det. Stölden är ett ögonblicks flykt från det freudianska överjaget, en visit i den nietzscheanska övermänniskans värld. Stölden är, skulle man kunna säga, en sorts djävulspakt: Goethes Faust är visserligen ingen tjuv i snävt materiell mening men får, genom sin överenskommelse med Djävulen, tillgång till kunskaper och krafter som annars är dolda för människan. Och priset för affären är som bekant högt: Faust tvingas i utbyte ge Djävulen sin själ. Mot denna absoluta moral har det ju alltid funnits invändningar. Titanen Prometheus, som i den grekiska myten stal elden från gudarna och gav den åt människorna, blev av Olympen gruvligt straffad för sitt brott men har i konst och litteratur ändå i alla tider framställts som en hjälte, en martyr. På samma sätt kan man ju som Bertolt Brecht fråga sig vad det egentligen är för brott att råna en bank jämfört med att äga en, och känna sympati för ficktjuven i Ruben Nilssons visa som bara följer tjyvsamhällets allmänna principer där alla snor åt sig vad man kan. Och ja något måste det vara som gör att svenska folket varje julafton tindrar med ögonen till tjuven Karl-Bertil Jonsson och hans Robin Hood-moral: att ta från de rika och ge åt de fattiga. Stölden är med andra ord inte alltid lika syndig. I ljuset av en högre rättvisa kan den ibland rentav försvaras. Men i praktiken, i förhållande till samhället och dess rättsordning är och förblir stölden en förbrytelse. Att stjäla är att åtminstone för stunden göra sig till en utstött. En fredlös. Kanske märker ingen annan, men det känns i själen. Som den franske författaren Edouard Louis skriver är problemet med stulna saker att man aldrig kan tänka på dem som att de verkligen tillhör en, och därför måste man fortsätta att stjäla dem, i evighet. Det är bara de som redan från början har fått allt, säger han, som kan utveckla en verklig känsla av ägande. Inte de andra. Ägandet är ingenting man kan förvärva. Jag tror att han har rätt. Men om vi nu ser på de stulna föremålen som en sorts utstötta, de också, som rotlösa och urspårade existenser i egendomens värld, kan det då inte tänkas att man med rätt sorts insatser skulle kunna återintegrera dem i en moraliskt ordnad tillvaro? I Nordiska Psalmodikonförbundet, där jag numera är medlem, är alla psalmodika lika mycket värda, stulna som ostulna, och jag föreställer mig nu att om jag med ny sträng på stråken och med hjälp av Johan Dillners siffernoter skulle, till exempel, kunna glädja familjen med När juldagsmorgon glimmar efter att Karl-Bertil i teven har gjort sitt, kunde det kanske vara en sorts försoning. Ett sätt att bjuda mitt psalmodikon in i värmen bland de hederliga föremålen. Vi får väl se om det fungerar; ett stulet föremål är trots allt för tid och evighet ett stulet föremål, märkt av sitt dunkla förflutna så om psalmerna jag spelar skorrar falskt är det nog ingenting att göra åt. Jag har sålt min själ för ett psalmodikon, och är för evigt dömd att höra hur Johan Dillner vrider sig i sin grav. Dan Jönsson, författare och essäist

Det är med hjälp av språket vi begär inträde i olika gemenskaper. Men vad händer när våra språk dör och förfaller? Det undersöker litteraturvetaren Jimmy Vulovic i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Långt innan psykoanalysen var ett ord på allas läppar, formulerade den 35-årige neurologen Sigmund Freud en teori om språkapparatens sönderfall och försvinnande. Studien fick titeln Om uppfattningen av afasi och publicerades 1891. Han talar där om språkrester, Sprachresten, som är likt skärvor av språk som efterlämnat ett utarmat idiom hos afatikern, från en tid när denne ännu var förmögen att tala. Ibland kan språkskärvorna utgöra segment av specifika samtal, deklarationer eller utrop som spelat en avgörande roll i patientens liv innan de blev nästan tysta. Som i fallet med den brutalt misshandlade mannen vars språk krossades av hårda slag mot huvudet. Jag vill ha skydd var den språkskärva som blev kvar i honom. Därefter upprepade han den frasen hela tiden. En viktig tanke hos Freud är att språkets rester är kopplade till starka känslor, till en stark inre intensitet. Då det gäller den sönderslagne mannen är det ju uppenbart. Och visst kan vi väl ana den oerhörda lättnaden hos den kopist som just hade slutfört ett mödosamt arbete med en katalog när han drabbades av stroke. Listan fullständig blev hans språkliga skärva resten av livet. Det är nog inte till Sigmund Freud som dagens afasiforskning vänder sig, men som så ofta får hans tankar oss och se saker på ett nytt sätt eller ger en stark och poetisk bild av något mänskligt. Som här om människans fångenskap i språket, att en yttre identitet ofta står och faller med grammatik och ordförråd. Antagligen tänkte och kände både kopisten och den misshandlade precis likadant, lika rikt och nyanserat, som innan de tragiska händelserna, men för omvärlden framstod de efter det ändå bara som oändliga upprepningar av tomma fraser. Freuds teori lyfts fram i litteraturvetaren Daniel Heller-Roazens bok Echolalia: Att glömma språk. Titeln säger vad det handlar om, språk som dör och försvinner. Det drabbar oss alla och börjar tidigt i livet. Med avstamp i språkforskaren Roman Jakobsons avhandling Barnspråk, afasi och allmänna ljudlagar från 1941, reflekterar Heller-Roazen över barns jollrande, ett uttryck inför vilket hela världen tycks ligga vidöppen. Spädbarnets fonetiska artikulationskapacitet är nämligen till en början obegränsad. I det till synes meningslösa pladdrandet finns det ljud från vitt skilda språk och språkfamiljer. Barnets möjligheter att bli precis vem som helst är oändliga. Ända till den stund då det lär sig ett specifikt språk. Då börjar en långsam men obeveklig reduktion av spädbarnets potential. Kanske är förlusten av en oändlig fonetisk arsenal det pris barnet måste betala för att erkännas medborgarskap i en enskild språkgemenskap, skriver Heller-Roazen. Det tidiga 1900-talets dadaister drömde sig länge tillbaka till tiden innan vi låstes fast vid ett språk. Hur uppnår man evig lycka, undrar Hugo Ball i Dada-manifestet från 1916 och svarar: Genom att säga dada, helt enkelt. I dada bäddades varsamt en dröm ner. Drömmen om att till slut få vakna upp ur det första världskrigets kollektiva mardröm. Men världen sov oroligt vidare. Jag vill inte ha ord som andra har uppfunnit, fortsätter Hugo Ball, jag vill ha mina egna ord, min egen rytm och egna vokaler och konsonanter också. Allt det låter förstås som nonsens nuförtiden. Och det var det ju också. Det var själva poängen. Men hur tramsigt det än låter i vår tid så visade dada-rörelsen något viktigt om språket, språkinlärning och språkets makt. Gemensamma ord, tecken och grammatik är mönster som vi alla måste underkasta oss för att få tillhöra. Dadaisterna ville befria människan från det. Samtidigt, för att inte helt förirra sig i en romantisering av nonsenslallandet, så måste väl språkets alla möjligheter också framhållas. Prometheus, den förutseende titanen som stal elden från Zeus och gav den till oss människor. Så kallar lingvisten Noam Chomsky den första person som genom någon liten genmutation föddes med en förmåga att förstå grundläggande språkregler och som därmed kunde skapa kognitiv mening och se sammanhang i tillvaron. Enligt teorin föds människans språkförmåga alltså främst för kognitionens skull, inte kommunikationens. Mutationen gjorde i sin tur att Prometheus ättlingar vann stora evolutionära fördelar, eftersom de kunde tänka bättre, mer strukturerat, än andra omkring dem. Exempelvis måste förmågan att föreställa sig den språkliga konstruktionen då, alltså det nu som var men inte längre är, ha inneburit en fördel. Inte minst då det gäller planering och jakt: Varelsen gick här många gånger då. Nu gömmer jag mig här tills den kommer igen. Evolutionen gjorde sedan vad den gör bäst. Människorna med mest gynnsamma förutsättningar i en miljö, det vill säga dem med förmågan att tänka strukturerat, överlevde medan andra gick under. Och längre framåt vägen, då språkgenmutationen väl segrat, kom någon på att de språkregler som länge hade strukturerat tankarna även kunde användas för att kommunicera med andra. Det är förstås ingen som vet säkert var, när, hur och varför språk uppstod. Chomskys teori är bara en av många andra. Mer är dock känt om hur språk fortlever. Fysikern och lingvisten Sverker Johansson berättar i boken På spaning efter språkets ursprung att människans solidaritet och hjälpsamhet är centrala faktorer för vår arts språkliga och evolutionära framgångar. Visserligen kan andra arter också kommunicera, men det sker inom ramen för kommunikationssystem som är begränsade till ett här och ett nu. Vi har däremot förmåga att skapa oändliga ordkombinationer och tala om vad som hände igår, det som händer idag och vad som kanske kommer att hända imorgon. Dessutom kan vi ljuga och dikta ihop saker som inte existerar. Och hur svårt det än kan vara att tro det, så är människan i jämförelse med exempelvis schimpanser mindre misstänksam och fientligt inställd till sin nästa. Vi lär av varandra och den öppenheten har gett oss utvecklade gemensamma språk som gjort oss till evolutionära vinnare. Av just den anledningen är det väl därför lite av ett ödets ironi att det nu, i den möjliga kommunikationens allra främsta tidevarv, tycks vara så hemskt svårt att verkligen tala med någon. De skyttegravar som vi så ihärdigt och aggressivt gräver i sociala medier är kanske vår tids Babel, en förskingring som blir resultatet av något som egentligen skulle kunna ha fört oss samman. Det gränslösa internet är nu så fullt av dragna gränser där vi om och om igen står och skriker våra vassa språkrester, skriker samma tomma fraser till andra grupper som inte heller verkar vilja lyssna till någon annan längre. Och det mest tragiska i hela den historien är väl att grupperna i ivern att göra sina röster hörda, sina identiteter gällande, glömmer att språk bara till hälften består av att tala och skriva. Den andra hälften är att lyssna, läsa och tänka. Det är ju bland annat därför som det är så svårt för lingvister att bestämma om ett språk dör med den siste talaren, eller om det dog redan då den siste lyssnaren gick ur tiden. Jimmy Vulovic, litteraturvetare

Emotionella egenföretagare och imaginära förhållanden utmärker vår tid. Katarina Wikars läser sociologen Eva Illouz och funderar över frånvarons frekvensnivå. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Var flämtar den lilla kärleken idag? I en tid då många inte vill engagera sig, inte kan välja, inte vet vad de känner. Där det gäller att skapa ömsesidig distansering och inte göra sig några förväntningar. Duktigast på att hantera ovissheten vinner. Och vem har inte suttit med väninnorna och försökt tyda ett knapphändigt mail, vad menade han egentligen med ha det så bra. Den franska konstnären Sophie Calle gjorde en underbar rosa blank bok Take care of yourself utifrån ett sånt standard-göra-slut-mail hon lät 107 kvinnor med olika yrken tolka det och den eventuella undertexten: dansa det, dissekera det, andas ut det, göra lingvistiska och juridiska analyser av det. En hel skolklass fick jobba med dess dramaturgiska kurva. En ekonom uppställde en balansräkning där upprepningarna kostade extra. Och slutligen åt en papegoja upp brevet. Move on, sa sexologen. 107 konstruktiva lösningar på vad väninnorna och jag har ältat i årtionden, typ mellan femton och femtio. De vaga premisserna. Vad säger dom egentligen? Var vi kulturellt betingade att bli sittande med känsloältandet i knäet? Varför la jag ut 15 000 på en KBT-terapeut som ritade det lilla ledsna barnet i mig på ett blädderblock medan han med en uppgiven gest fadade ut gång efter annan?  Makt är att känna minst men vilka kontrakt skulle då en liten relation behöva för att inte vara helt otrygg? I detta ovissa läge kan man lyfta blicken till en sociologs nivå och granska den emotionella distansen och människans eventuella värde på relationsmarknaden och fråga sig: Är det samhällsordningen som gör att jag fryser så jag skakar? Kärleken har i senkapitalismen blivit allt flyktigare, och det var ett bra tag sen guru-sociologen Zygmunt Bauman skrev Liquid love. Vi kan inte tolka andras känslor eller våra egna eventuella. Vi vet inte vad vi vill ha, bara något annat. Om vi blev nöjda skulle vi sluta att konsumera. Känns det igen? Att aldrig vara tillfreds? Valfrihetens ideologi har blivit vägledande även i känslolivet. Överbyggnaden är tyngre än någonsin: relationsexperter och dejtingindustri för att inte tala om självhjälpsböcker och det tar en halv sekund att bli bortswipad på Tinder. Kan det behövas nya ord för icke-känslorna? frågar den israeliska sociologen Eva Illouz i uppföljaren till succén Därför gör kärlek ont. Den heter Därför tar kärleken slut. Jag kan gå när som. Vi har väl inte lovat varandra något. Ett enda stort kärleksprekariat driver runt. Man kan inte få sparken om man inte ens är anställd. Illouz frågar strängt: "hur har de tillfälliga sexuella förbindelserna och den allmänna sexualiseringen av våra relationer förändrat vårt sätt att bygga relationer?" Kroppen ligger runt. Känslorna svävar i ovissheten. Sex följs numera av den ångestladdade utmaningen att försöka utveckla känslor, hävdar hon. Och samtidigt gör kärleken inte så ont längre om den inte ens förmår finnas. Redan på åttiotalet sa jag ett långhårigt pojkvänsembryo: "Det hade varit bättre om vi hade lärt känna varann innan vi låg med varandra." Han rusade ut ur min lägenhet klockan fyra på morgonen, citerade Gunnar Björling och skrek att jag minsann inte skulle lyckas med att dekonstruera honom. Situationship är ett ord jag inte hört innan men hade haft stor nytta av i yngre upplaga, det är en klenare variant av Relationship: det finns ingen framtid, vi är inte offentliga, det här leder ingenstans, vi är ju överens om att vi inte har ett förhållande men ooops: jag gick visst helt upp i situationen. Det är ett situationship. Det är som om alla är tonåringar igen. Man behöver inte göra fallstudier utan kan som Zygmunt Bauman bara konstatera. Men kan det vara överflödet som får oss att bli loja och liksom liknöjda? Det finns alltid något bättre tre klick bort. Vad var det Marguerite Duras försökte lära oss för längesen? Att söka sig tillbaka till förlustens punkt. Jag matade några katter en sommar som var vana vid att få konstant för lite mat. De åt ögonblickligen upp sin snålt tilltagna ranson och ylade sen runt i timmar, stirrade på den tomma matskålen tills det var dags igen för några flagor torrfoder. Poeten Anne-Marie Berglund sa en gång att det är helt olika laddningar det handlar om, frånvaron har en helt annan frekvensnivå. Det intressanta i förälskelsen är just saknaden. Är saknad en känsla? Eller är det hålet efter en känsla? Alla söker vi de där ögonblicken när vi drar oss bort från oss själva, skrev Duras, den distans till oss själva som vi har inom oss. Man vet ingenting, skrev hon, inte ett dugg om det man gör. Det duger inte numera när vi lever i ett terapisamhälle så det är bara att fortsätta fråga experterna: Vad gör då alla uppbrott från mer eller mindre imaginära förhållanden med oss? Leder de till känslomässiga skador? Till romaner? Djuna Barnes tillbringade åtta år på barer i Paris på tjugotalet och letade efter sin notoriskt otrogna älskarinna. Det blev det modernistiska mästerverket Nattens skogar till sist. Frågan är vad det blir för litteratur av de klena samtidskänslorna för inget får göra ont så länge som åtta år numera. Alla förespråkar: upp på banan, ut på marknaden, du är värd ett bättre liv, ha det så bra. Det är paradoxalt nog bara börsen som får vara nervös numera, vi andra ska vara emotionella egenföretagare även om vi inte har en aning om hur man bygger just tillit. Även äktenskapen tar slut även om de bara får sista kapitlet i Därför tar kärleken slut. Många mikrotrauman ackumuleras. Det inrutade ifrågasätts. Det sexuella inaktiveras. Någon blir irriterad på det nya bordet och drar. Många män gör sorti för att slippa uttrycka sig, menar Illouz som är sociolog och inte psykolog, för terapeuterna har lärt medelklassens kvinnor att formulera de känslomässiga behoven och starta förhandlingar om allting. Lärt dem sätta ord på flyktiga stämningar. Du ser mig inte. Du motsvarar inte mina känslor. Du begränsar min frihet. Det är bara tonåringar och en och annan kulturarbetare som tror på romantisk kärlek, sa poeten Johan Jönson en gång. Alla andra vet att pengarna och statusen spelar roll. Om det nu skulle slumpa sig så i att två människor blir attraherade av varandra kan de komma överens om att aldrig någonsin ha sex med varandra. Varför då? Just för att bevara mysteriet, inte schabbla bort det. Så sa hör och häpna författaren Erica Jong på äldre dagar, mest känd för sjuttiotalsromanen "Rädd att flyga". Vi måste tillbaka till sexualitetens mysterium, sa hon. Fantasin är alltid rikare än verkligheten. Redan Sapho kallade förresten Eros för en fiktionsvävare. Kan det vara så att saknaden visar vad som är värdefullt, att det går att övervinna den ihåliga känslomässiga distansen med längtans blåa blomma. Antagligen inte, men försöka duger. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Moralen utmärker människan och har sin grund i evolutionära processer. Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologi, reflekterar över varifrån vi fått vår godhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Samhället kunde inte ha gått framåt utan det moraliska sinnet, lika lite som en bikupa kunde ha bildats utan binas instinkter, klottrade en 29-åring Charles Darwin i sin dagbok 1838. Vilken målande beskrivning! Människor behöver moral för att kunna leva ihop på samma sätt som insekter behöver instinkter för att verka i sina samhällen. Men om moralen uppkommer instinktivt eller är inlärd har varit ämne för debatt sedan åtminstone medeltiden. Vissa menar att moralen är en del av vår kultur, andra att den kommer från Gud och vissa att den är en konsekvens av det ekonomiska systemet. Men kanske är det helt enkelt brist på mat som ligger bakom framväxten av människans moral. När jag ser tillbaka på vår arts historia slås jag ofta av samma tanke. Människan framstår som en komapatient som vaknat upp med total minnesförlust. Hon vet inte vem hon är eller var hon kommer ifrån. Hon stiger upp och inspekterar sina förmågor. Och hon tänker: Wow, jag måste vara någon sorts Gud!. Det metaforiska uppvaknandet var det som brukar kallas den kognitiva revolutionen, det vill säga när den förhistoriska människan utvecklade en kraftig förmåga till abstrakt tänkande. Och ända sedan skriftkonstens uppkomst har vi kunnat följa vår patients besatthet vid att distansera sig från biologin. Aristoteles, till exempel, sa under antiken att människans rationalitet höjde henne över djuren. Under medeltiden påstod den inflytelserika kristna filosofen Thomas av Aquino att människans odödliga själ separerade henne från djur. Och under renässansen förklarade René Descartes att människan, till skillnad från djur, bestod av två skilda substanser ett rationellt sinne och en biologisk kropp. Alla dessa teorier ställdes på sitt huvud av Darwins och Alfred Russel Wallaces evolutionsteori på 1800-talet. Och vår patient fick i och med det för första gången möjlighet att placera sig själv rätt i historien. Hon var en apa förvisso en rationell apa men ändå en apa, i en lång led av andra apor. Upplysningsfilosofen Immanuel Kant påstod att det som utmärkte denna apa var moralen, medan David Hume tyckte att det var hennes förmåga att känna sympati. Ny forskning visar att Darwin, Kant och Hume alla hade rätt om människans natur. Evolutionsprocesser består, enkelt sagt, av två steg. Naturen skapar variation, och miljön avgör vilken variant som överlever och fortplantar sig. Dessa processer har också skapat vår arts instinktiva moraliska sinne, enligt till exempel utvecklingspsykologen Michael Tomasello. Förhistoriska människor existerar inte längre och är därmed svåra att studera. Men det finns många utförliga beteendestudier på vår nära biologiska släkting schimpansen och mänskliga barn i åldrarna 6 till 36 månader. Forskare anser att dessa barn är så små att de främst agerar enligt medfödda instinkter. Och de har funnit tydliga bevis på att barn, till skillnad från schimpanser, har utbredd medkänsla och aversion mot individer som utför våld. Barn hjälper andra på bekostnad av sig själva. Barn har ett sinne för vad som är rättvist och orättvist. Barn kan motstå sina mest själviska impulser. Grunderna för det vi vanligtvis menar med moralisk beteende tycks alltså vara medfödda. Men frågan är varför och hur de uppkom. Forskare tror att de människolika apor som var våra förfäder ursprungligen levde i dominansstyrda hierarkiska grupper, i likhet med de samhällen schimpanser och gorillor skapar. Men för ca 2 miljoner år sen förändrades klimatförhållandena i Afrika. De frukter som utgjorde våra förfäders basföda försvann. Med all sannolikhet dukade de allra flesta i arten under. Det enda sättet att överleva tycks ha varit att i grupp jaga större byten, eller att stjäla byten från stora rovdjur som lejon. Detta kunde endast göras om flera individer samarbetade effektivt. Tomasello lägger fram det han kallar theory of interdependence teorin om ömsesidig beroende som säger att våra förfäder, till skillnad från schimpanserna, blev absolut beroende av varandra för att få mat. Och de som kunde samarbeta bäst överlevde. Alla djur föds med instinktiva beteenden som antagligen drivs av känslor. En av de starkaste biologiska impulserna är att känna sympati för sin avkomma. Men det har alltid funnits naturliga variationer i förmågan hos olika individer. För vissa apmänniskor verkar det som att sympatin slagit slint och börjat rikta sig brett mot andras barn, mot vuxna, mot artfränder. Dessa individer klarade sig bättre i den nya ekologiska verkligheten. Att kunna bilda emotionella band till de man var beroende av för att få mat medförde nämligen att man hjälpte varandra under tider av nöd. Detta ledde till större framgång för gruppen och därför större chans att överleva för individen. De som kände mer sympati kunde alltså få fler barn. Medkänsla är grunden för moralen, skrev filosofen Arthur Schopenhauer och de flesta evolutionspsykologer instämmer en större förmåga till sympati har varit avgörande för moralens framväxt. Men det behövdes fler inslag för att bygga ut det moraliska ramverket. En annan psykologisk förmåga som är bra för samarbete är förmågan att kunna sätta sig i någon annans situation empati. De hungrande människoaporna var ju beroende av att väljas som jaktpartner av andra annars svalt de ihjäl. Man kan tänka sig att de som själviskt roffade åt sig jaktbytet inte blev frågade att följa med nästa gång. De som kunde känna igen när andra och de själva betedde sig orättvist och kunde lägga band på sina mest extrema själviska impulser blev valda som partners, fick mat och fick barn. Det lönade sig evolutionärt att ha ett samvete. När människoaporna efter en tid ökade i antal splittrades de i mindre grupper. De började konkurrera stam mot stam, om mat och utrymme. Antagligen var det nu olika kulturer växte fram tillsammans med det som beteendevetare kallar ingrupp- och utgruppmentalitet vi och dom, med andra ord. Det moraliska beteende som tjänat arten under evolutionen reserverades nu i hög grad för den egna gruppen. Vi har avhumaniserat varandra ungefär lika länge som vi har älskat varandra. Alla dessa beteenden och instinkter som visat sig vara evolutionärt fördelaktiga har stannat kvar hos oss onekligen med lite variation mellan individer. De stöts och blöts mot kulturella och sociala koder och de förutsättningar en individ har att förhålla sig till. Men det är rätt talande att vi än idag härleder de flesta av våra moraliska normer till sympati och rättvisa. Biologin förknippas ibland med något som är lite smutsigt, djuriskt och rått. Men det är också till den vi måste vända oss om vi vill förstå våra mest civiliserade och ädla handlingar. Farshid Jalalvand, skribent och forskare i molekylär mikrobiologi Litteratur Nicholas A. Christakis. Blueprint: The Evolutionary Origins of a Good Society. Little, Brown Spark, 2019. Michael Tomasello. A Natural History of Human Morality. Harvard University Press, 2016.

Mikael Furunäs är gäst i podden. Kronobergs främsta skidåkare genom alla tider? Antagligen är det så. En 10e plats i Vasaloppet som främsta merit. Hör Mikael berätta om hur man tränar för Vasaloppet, hur man orkar genomföra 9 mil på skidor, om när Smirnov höll på att äta en hel soppskål med brunsås och så framför allt. När Mikael gifte sig i Vasaloppet!Avsnittet presenteras av Figo's Sports & bar i LjungbySunnerbopodden är en podd med aktiva och före detta aktiva idrottare från Sunnerboområdet. Namnet Sunnerbo kommer från Sunnerbo härad, som var ett landområde i sydvästra Småland. Häradet motsvarar idag delar av Ljungby kommun, Älmhults kommun och Markaryds kommun.Sunnerbopodden görs av Andreas Tunér, Mattias Åkesson och Fredrik Skog. Kontakta oss på sunnerbopodden@gmail.com 

I går var det dags för årets första deltävling i Melodifestivalen, och sju modiga artister stod på scen inför allmän beskådan och bedömning. Antagligen är artisterna ganska bekväma med att ha allas blickar på sig, men vad tycker du om att stå i centrum? Tillhör du kategorin som älskar det eller får du panik av bara tanken? I Karlavagnen söndag med programledaren och mellovinnaren Kim Kärnfalk så pratar vi om hur vi känner när vi ska prata eller uppträda inför en grupp. Är du blyg i smågrupper men blommar upp om du ska hålla tal inför en stor församling? Är du superkaxig på jobbet men får ökad puls om du blir ombedd att hålla tal på en släktmiddag? Har du utmanat dig själv och lyckats komma över rädslan att stå i centrum? Eller har du trots skådespelar eller sångtalang valt att enbart sjunga i duschen på grund av scenskräck? Har du fått en blackout när du höll tal i skolan eller på ett bröllop och bestämt dig för att aldrig mer utsätta dig för detta igen? Har du tagit hjälp för att komma över din rädsla? Ja, du hör, vi vill helt enkelt veta om du vågar stå i centrum. Det kan du bevisa genom att ringa till Karlavagnen på söndag! Vågar du inte ringa så kanske du bestämmer dig för att utmana dig själv och ringa ändå? Ring 020-22 10 30 till vår telefonsluss, från klockan 21. Men om du absolut inte vågar att ringa och stå i centrum så kan du höra av dig på sociala medier eller mejla till karlavagnen@sverigesradio.se. Karlavagnen söndag kör igång klockan 21.40 och håller på till midnatt.

Slackerromanen och slackern själv hade sin storhetstid under 1990-talet. Men vad ville denna figur egentligen? Och var tog den vägen? Författaren Martin Engberg söker och hittar henne i ny skepnad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det fanns en tid i mitt liv när jag bodde i ett rum med svarta gardiner och sov på en madrass på golvet, inhyrd hos en vän i en medelstor svensk stad. Medan min kompis pluggade ägnade jag mig åt att skriva ett tidigt romanförsök och förutom sådant som Dagerman, kom inspirationen från böcker i vilka människorna liksom vi var unga, gick och stämplade och levde ett pliktlöst liv. Böcker som kunde tilltala en ung författar-wannabe eftersom de, på grund av sitt ämne, framstod som litterärt möjliga att imitera. Slackerlitteratur. I boken Not Working argumenterar psykologen Josh Cohen för att det behov av att inte arbeta många av oss har borde erkännas samma status som arbetet självt. Inte som återhämtning för ökad prestation, utan som något i sig meningsfullt. Med hjälp av fallstudier av personer han mött i sin kliniska praktik och olika konstnärskap konstruerar Cohen fyra typer vars minsta gemensamma nämnare är vantrivsel i förhållande till den gängse synen på arbete. Han ger dem namn som Den utbrände, Slusken, Dagdrömmaren och just det ... Slackern. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Slackern, tänker jag, vad hände med slackern? Det var som att jag skickats tillbaka till det där rummet med svarta gardiner. Vad var det egentligen som skrevs där och varför? I ett försök att orientera mig plockar jag upp Per Hagmans debutbok, Cigarett från 1991. Alla markörerna är där, men att läsa om andras festande blir snabbt monotont och den grabbiga jargongen är kvävande. Det är något annat jag letar efter. Claes Holmströms bok Tredje stenen från solen från 1994 som jag måste ha läst vid den här tiden är svårare att få tag på än Cigarett. Av någon anledning är det kö på bibliotekets enda exemplar. I väntan på att kunna lägga händerna på ett ex ser jag om Richard Linklaters film Slacker från 1990 för att få ordning på begreppet. Det var framför allt den som gav ordet en för decenniet samtida betydelse, tidigare hade det till exempel använts om personer som under första och andra världskriget i USA inte ville göra militärtjänst. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Sedan drog den på sig en Nirvana T-shirt och blev synonym med en ironisk cyniker som var skeptisk mot det mesta. Inte minst äta-jobba-sova-dö-samhället. Eller som en karaktär uttrycker det i Slacker: Åt helvete med den sortens jobb du måste ha för att försörja dig! [] Se på mig! Jag klarar mig fint. Jag kanske inte lever på något bra sätt, men jag behöver åtminstone inte arbeta för att göra det. Eller, för den delen, med artisten Becks ord: Im a loser baby so why dont you kill me? Kameran i Linklaters film förflyttar sig sömlöst mellan olika karaktärer. Alla visar de upp en livshållning som speglar filmens titel. De delar med sig av sina teorier om världen på ett ofta spånigt, kvasiintellektuellt eller konspiratoriskt sätt, om det inte rör sig om rena fantasier, men de existentiella frågorna pockar på underifrån. De flesta av figurerna är unga, merparten män, men här finns också kvinnan på filmens affisch som försöker kränga en burk som hon påstår innehåller ett av Madonnas pubeshår, och på det sättet exemplifierar generationens förtrolighet med en global populärkultur och dess mytbildningar. En av anledningarna till att filmen, trots att den är en tidsskildring, inte känns daterad på samma sätt som Hagmans Cigarett, är att den utgör en provkarta över flera olika existenser utan att låsa sig vid ett enskilt perspektiv. Kategorin berättelser om pojkmännen som är barn till Lundells Jack, som i sin tur var barn till Jack Kerouacs beatniks, är vid det här laget mättad med råge. Antagligen är det därför (utöver rent litterära kvaliteter) som de skildringar i genren som kommit fram på senare år, har kvinnor som författare och huvudpersoner. Karolina Ramqvist skriver Alltings början med en feministisk blick. Huvudpersonen i Tone Schunnessons Tripprapporter uttrycker en liknande brist på kontakt med sina känslor som Hagmans jag i Cigarett, men könsskillnaden ger en förskjutning i maktbalansen. Huvudpersonens sätt att leva blir på det sättet en provokation mot vissa tabun, som i högre grad fortfarande gäller kvinnor än män, till exempel när det kommer till hur sexuella begär uttrycks. Slackern [...] faller mellan kolumnerna för vad rigida utvärderingssystem kan mäta. Men frågan är om inte Ottessa Moshfeghs My year of rest and relaxation från 2018 frambringat den ultimata slackern. Huvudpersonen i boken bestämmer sig helt sonika för att med hjälp av ett mindre apotek av droger gå i idé under ett helt år i väntan på att alla problem ska försvinna. Möjligen skulle det ambitiösa i projektet kunna diskvalificera detta som en slackerskildring. Å andra sidan är alla andra referenser på plats, från dyrkandet av VHS-spelaren och den nördiga besattheten av film, till den cyniska blicken och oviljan att inordna sig i ett uppstyrt samhällsliv. Dessutom är det något så udda som en närhistorisk roman i genren eftersom den utspelar sig runt millennieskiftet. Och huvudpersonen i Moshfeghs bok är inte den enda som söker en väg ut ur en kris med hjälp av slackern. I Not Working berättar Josh Cohen hur Linklaters film hjälpte honom ur den livskris han hamnat i som doktorand. Genom att hävda allas rätt att leva i sin egen takt gav den honom tillåtelse att vara kreativ på det sätt som passade honom. När han lät skrivandet ske på de tider och i de intervaller som föll sig naturligt för honom ofta efter långa perioder av inaktivitet lossnade skrivkrampen. Han hade hittat sin livsrytm. Sedan påpekar Cohen att det förstås finns tider när den egna rytmen måste inordnas med andras, för att vi har familj, lönearbete, eller ett husdjur att ta hand om, men säger att det kanske är då det är som viktigast att hålla fast vid dess anda av olydnad och vägran. Dess benägenhet till aktivitet och inaktivitet utan mål och mening. Slackern inom oss är helt enkelt den där som har en tendens att göra saker som faller mellan kolumnerna för vad rigida utvärderingssystem kan mäta. Jag inser att jag inte behöver Claes Holmströms bok. Det var det här jag letade efter. Inte fler skildringar av vilsna unga män. Tiden i rummet med svarta gardiner gav mig en möjlighet att utforska min egen rytm och när jag drömmer mig tillbaka dit är det för att jag behöver påminna mig om att jag fortfarande har en sådan. Det har inget med MTV, humorprogrammet Knesset eller krogrundor att göra. Tvärtom är det en uppmaning att söka andra berättelser, sådana som de i Slacker, som obekymrat slingar sig fram längs sina egna vägar, samtidigt som de möter och sluter upp med andra berättelser, utan att bry sig om ifall de gör på rätt sätt. Och det kommer att vara andra berättelser idag än på 90-talet. Slackern utmanar det obestridda privilegium handling och målinriktning har i vår kultur av skrupellös kapitalisering och konkurrens. Hon tar sig an den fundamentala frågan om vad som gör livet värt att leva, skriver Cohen. Det tar jag med mig. Resten kan få sjunka tillbaka till sitt 90-tal. Martin Engberg, författare

Det sextiofemte avsnittet av podcasten ”Maratonlabbet” handlar om styrketräning för löpare och vi intervjuar fysioterapeuten och tränaren Fredrik Aronsson (fa_optimalprestation) i ämnet. Dessutom pratar både Johan och Erik om sina styrkeupplägg som förhoppningsvis gör dem både snabbare och mer tåliga för skador.  I övrigt är avsnittet väldigt mörkt då Erik har gjort sitt sämsta pass på mycket länge och Johan bestämmer sig för att ”lyssna på kroppen” och avstå Valencia Marathon. Antagligen. Följ Maratonlabbet för att höra om vi klarar våra nya mål att springa under 2.39 (Erik) och 2.50 (Johan) på maraton. 

Finlandsgruppen med Maria Turtschaninoff, Hannele Mikaela Taivassalo och Mia Franck talar om att lära andra skriva och vad man får ut av det, eller inte får ut av det. Två är lyriska och en är inte fullt så ivrig, men på nåt vis är vi ändå överens om att det är viktigt. Antagligen.

Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också. I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg? För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig. Resan var ett våghalsigt företag. Om sex månader är vi antingen ministrar eller hängda säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit Det röda hjulet. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg. I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp motsvarande nästan tretusen kronor idag av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare. Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok Sternstunden der Menschheit beskrivit resan genom krigets Europa som en av mänsklighetens ödesstunder tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande. Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok Lenins resa. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den. Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Catherine Merridale: Lenins resa vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media. Stefan Zweigs Sternstunden den Menschenheit utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Veckans andakter hålls av Albin Tanke som är präst och psykoterapeut i Svenska Kyrkan i Malmö. Programmet är en återutsändning från förra året. Jag vet ju egentligen att tid, det är det enda jag har. Antagligen menar jag när jag påstår att jag inte har tid, att jag vill välja och prioritera något annat något som förhoppningsvis är viktigare för mig eller för någon annan människa. Ur dagens andakt Text Höga visan 6:11-13 Musik Time, Kroke Psalm 249, Blott en dag, Sonja Aldén Producent Agneta Nordin, Lokatt Media liv@sverigesradio.se

SJÄTTE AVSNITTET - AVSNITT SEX. Charlotta gör upp med egot och den lögn som trasat sönder förhållandet henne och Johannes emellan. Vad ska hon liksom ha honom till? Och vad tycker han är allra bäst med henne? Är det hennes luftrör? Antagligen. Eventuellt även hennes polyper. Håll i hatten! Håll till godo! Och vavetja? Håll käften?!

Lugnet före stormen fortsätter. Blir nästa avsnitt historiens häftigaste strid? Vem kommer att dö? Antagligen en av My, Ted eller Anka som diskuterar säsongens andra avsnitt som Thormund dricker fermenterad getmjölk.

Spelfilmer präglar vår bild av historien. Inte minst den tyska historien, där Förintelsen och DDR-tiden fått missvisande inflytelserika gestaltningar. Margareta Flygt funderar över deras betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året var 1987. Jag var hemma hos en vän i München. Han satt i köket och pluggade, jag låg och läste i vardagsrummet. Det var knäpptyst. Plötsligt kastade sig någon formligen mot ytterdörren och bankade: Hallo! Aufmachen! Min första tanke var: Gestapo. Nu hämtar de mig! Men det var den alkoholiserade grannen som hade ett delirium tremens-anfall. Att bli hämtad av Gestapo var en fullkomligt rimlig koppling för min hjärna, jag som är född långt efter kriget. Visst hade jag hört familjeberättelser, men än mer hade filmsekvenser lagrat sig i mitt episodiska minne och gjort dem till mina, och som fick mig att reagera som jag gjorde. Filmer som är regisserade av personer som inte heller har egna minnen av det skildrade. Antagligen var det just den kritiserade förenklingen, det emotionella tilltalet, som möjliggjorde att generationerna började tala med varandra. 1994 hade Steven Spielbergs långfilm Schindlers list premiär i Tyskland. Femton år tidigare, 1979, sändes Holocaust, den amerikanska tv-serien om den assimilerade judiska familjen Weiss i Berlin under nazismen. När Förintelsen, som den hette på svenska, skulle visas föregicks det av utdragna kontroverser i tv-husen och serien utlöste en folkstorm. Det finns 54 pärmar med protestbrev: några kritiserade tv-serien för att vara en kitschig amerikansk såpopera som trivialiserade historien, andra uttryckte rasistiska och förintelseförnekande åsikter. En högerradikal grupp gick så långt att de sprängde sändningsmaster och på så vis hindrade 100 000 hushåll från att se serien. Vänstern i sin tur ifrågasatte Holocaust för sitt sionistiska budskap, de ansåg att göra underhållningsfilm om massförintelsen var omoraliskt. En av dem som kritiserade filmen hårdast var den franske filosofen och filmskaparen Claude Lanzmann. I sitt dokumentärfilmsprojekt Shoa vände han sig mot all fiktionalisering av Förintelsen. Om han hade hittat filmer från gaskamrarna, hade han förstört dem, sa han, eftersom bilder förstör föreställningsförmågan. Bilder kan få oss att tro att vi vet vad som skett och de ger oss en begränsande föreställning om något som inte nödvändigtvis återspeglar det som var. Men Holocausts påverkan blev enorm: för första gången kom en berättelse in i de tyska vardagsrummen som gjorde det möjligt för de unga att fråga de äldre vad de egentligen gjort under kriget. Antagligen var det just den kritiserade förenklingen, det emotionella tilltalet, som möjliggjorde att generationerna började tala med varandra. Det var också först då ordet Holocaust blev en del av tyska språket dittills fanns det fortfarande västtyskar som kallade Förintelsen, Endlösung, den slutgiltiga lösningen nazisternas ord på Förintelsen. Men detta gällde Västtyskland. Östtyskar kunde bara se serien ifall de såg västtysk tv, vilket var olagligt. I DDR såg man sig själv som ett offer för nazismen. Förintelsen behandlades sällan, om alls. Det fanns knappt någon så kallad Vergangenheitsbewältigung, någon bearbetning av nazismen. Det är en av förklaringarna till högerpopulismens framgångar i forna DDR idag. Men om de i DDR inte visste, eller ville tala om, Förintelsen, så var livet i öst västtyskarnas blinda fläck. När jag åkte dit kunde jag inte tolka det jag såg. Jag visste inte vilka förhållningsregler som fanns, jag hade inga raster av filmupplevelser att betrakta verkligheten genom. Jag hade bara sett den DDR-producerade kärleksfilmen Die Legende von Paul und Paula och den hjälpte knappast. Jag hade inte sett filmer som förklarade landet för mig som en förenklad hollywoodproduktion kunde göra, som snabbt delar in världen i igenkännbara onda och goda. Nej, en sådan film kom inte förrän efter murens fall, Das Leben der Anderen, De andras liv om en författare som övervakas av en Stasiagent. En film inspirerad av intervjuer med författaren Christoph Hein. Regissören Florian Henckel von Donnersmarck är uppvuxen i Köln, New York och Bryssel, studerade i Sankt Peterburg och Oxford, gick på filmskola i München och gör filmer om det han egentligen inte upplevt själv livet i DDR. Det är ändå han som har skapat bilderna för DDR:s historia i det kollektiva minnet. Och inte bara en gång, utan även i Werk ohne Autor som utgår från konstnären Gerhard Richters liv. Kan en västtysk beskriva livet i DDR? Får hen ens det? Vem som får minnas vad är en återkommande kontroversiell fråga i Tyskland. Båda filmerna har kritiserats, främst av dem som de säger sig porträttera. Henckel von Donnersmarck har dessutom trampat snett i hur historien om DDR gestaltas. Han skapar melodramer av historiska händelser, kryddar verkligheten och sentimentaliserar den tyska historien. Det är så han lyckas nå sin publik. Receptet har han ärvt från Hollywood. Christoph Hein beskriver i essäsamlingen Gegenlauschangriff om hur Henckel von Donnersberg ville ha hans hjälp inför filmen. Hein var förfärad när han såg resultatet så hade livet i DDR inte alls varit i slutet av 80-talet, det här var en skräckvision som hade lite att göra med verkligheten, enligt Hein. Idag diskuteras det sällan om Förintelsen får fiktionaliseras det är som om varje påminnelse om den oberoende hur den gestaltas anses viktig. Men det är filmbilderna som skrivit historia. Han exemplifierar: när studenter många år senare diskuterade en av Heins texter, ska de ha utbrustit Detta är efter murens fall! Vi har sett De andras liv, sådana texter var förbjudna i DDR.  Heins text var från 1987, två år innan murens fall, men filmen blev sannare än verkligheten. I slutet skriver Hein lakoniskt: Det är meningslöst att tro att min livshistoria skulle kunna sättas emot filmen. Jag kommer behöva anpassa mitt minne efter filmerna. Henckel von Donnersmarck inordnar sig i en tradition. Identifikation med offren har blivit närmast en konstnärlig norm inom filmatiseringen av tysk historia sedan serien Holocaust. Idag diskuteras det sällan om Förintelsen får fiktionaliseras det är som om varje påminnelse om den oberoende hur den gestaltas anses viktig. Men är det verkligen försvarbart? Filmatiseringarna skapar klichébilder, förenklingar vi får vad vi vill ha: bilder som vi snabbt kan ta ställning till. Bilder som tecknar verkligheten i svart och vitt smyger sig in i det kollektiva historiemedvetandet. Som publik tar man till sig gestaltningen relativt okritiskt, det är bra berättelser och man får ett sammanhang man kan orientera sig i. Men vad händer om historiska skeenden smyger sig in i våra medvetanden som om de var egna erfarenheter? När historieskrivningen inte lyckas problematisera ett förlopp mer än att dela in världen i goda och onda och som ger oss ryggmärgsreflexer när vi tror att vi möter dem i verkligheten? Det blir kusligt, när vi minns Meryl Streep, som spelar fru Weiss, bättre än bilder på verkliga människor. När Spielbergs svart-vita filmscener får oss att tro att det är dokumentärt material. Eller när vi sätter oss till doms över dem som levde i Östtyskland. De flesta av oss har varken  upplevt Förintelsen eller övervakningsstaten DDR. Men vi har tagit del av bilder som smugit in sig i våra minnen. Förenklingen har gjort att vi haft något vi kan orientera oss efter lättare. Men filmer om historiska skeenden är aldrig bara underhållning, de bär alltid ett politiskt budskap. Inte sällan försöker vi inordna verkligheten efter de berättelser vi sett. Men vad händer med oss när vi bara vill ha offer som är sympatiska och vackra? Vad händer med alla dem som inte är det, ska vi inte värna om dem? De som inte förkroppsligar en bra story. Margareta Flygt, kulturskribent och översättare

Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna. Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. 1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor? SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan eller bli ihjälslagen själv! Men Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre." Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter. Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på  Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla." Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som   suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?" Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte  nödvändigt biografisk sanning. I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän. Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor. Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten: "Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. - Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!" Jojo. Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare. Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken. Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen. I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades. Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden. Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar: Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa." I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral. Och så något annat Bergman återkom till gång på gång: "Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv: Vänsterungdomarna tycker att du är för privat? Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet! Arme man. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han.   Men jag har också stött på hans berömda intuition som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det inom mig. Då högg Bergman som en kobra: Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i! Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker se in i huvudet på folk På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver! Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt. Ulrika Knutson, journalist och författare

Hur pratar du med bebisar? Antagligen med ikonicitet, det vill säga användandet av ord som låter som de betyder. Språkforskaren Johanna Schelhaas har studerat vuxnas bebisspråk.  Föräldrarna använder ikoniska ord för att få uppmärksamhet från sina bebisar, säger Johanna Schelhaas amanuens och masterstudent i lingvistik på Stockholms universitet. Veckans språkfrågor Är det samma laga som används i uttrycken laga mat och laga något, och vad har ordet för ursprung? När introducerades ordet bebis i svenskan och vad användes för att beskriva småttingarna tidigare? Varför kan man säga flera ungdomar men inte flera barndomar? Varför används uttrycket man blir ju mörkrädd i betydelsen att man oroas av en samhällsförändring? Språkvetare Ylva Byrman. Programledare Emmy Rasper.

Det kommer ständigt nyinspelningar, uppföljare och efterapare till skräckfilmsklasiskern "Halloween". Men vad är det som lockar? Frilansjournalisten och kritikern Kristoffer Viita har ett förslag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är sent på kvällen och jag står utanför mitt hus. Min syster Judith hånglar med sin pojkvän på soffan. Mina föräldrar kommer inte hem förrän efter tio hör jag henne säga, innan jag tittar in genom fönstret. är du säker på att vi är ensamma? Undrar hennes pojkvän. Michael är här, någonstans svarar hon, innan de båda går upp på övervåningen. Jag går in genom köksingången och plockar upp en kökskniv i en av lådorna. Jag smyger genom det nedsläckta vardagsrummet, förbi soffan och spanar upp mot trappan där jag ser Judiths pojkvän ta på sig tröjan och gå hem.  Ringer du mig imorgon? Okej. På väg upp till Judith hittar jag min clownmask på golvet. Jag går in i hennes rum där hon sitter naken och borstar håret. Michael? säger hon undrande, innan jag hugger henne med kniven och lämnar henne död på golvet. Jag går ner för trappan igen, ut genom ytterdörren. Precis då kommer mamma och pappa hem med bilen. Michael? frågar pappa oroligt, och tar av mig masken.  Jag heter Michael Myers och är sex år gammal.  Så här börjar John Carpenters klassiska skräckfilm Halloween. Att jag återberättar i första person är befogat, inledningsscenen är en enda lång kameraåkning sedd genom ögonen och masken på den unge mördaren Michael Myers. Resten av filmen utspelar sig många år senare, när Michael vuxit upp och rymmer från ett mentalsjukhus utanför den lilla sömniga staden Haddonfield Illinois, dit han beger sig för att mörda tonåringar och sin andra syster Laurie, spelad av Jamie Lee Curtis.  Klädd i blåställ och i en uttryckslös vit gummimask, alltid med en kökskniv som tillhygge, har Michael Myers alltsedan premiären 1978 kommit att symbolisera den typ av filmer som går under beteckningen slasher. Slashergenren har ofta stämplats som misogyn på grund av alla spekulativa kvinnomord, ofta baserade på en unken sexualmoral där den sexuellt utlevande tjejen blivit mördarens första offer. Men Halloweens kvinnliga rollfigurer är välskrivna och trovärdiga i sin enkelhet. Tjejerna småpratar om killar, röker gräs och hittar på sätt att få killar i säng. När de blir måltavlor för Michael Myers har de, och särskilt Jamie Lee Curtis Laurie, publikens fulla sympatier. Antagligen mycket tack vara att det var Debra Hill, John Carpenters dåvarande fru, som skrev manus till Halloween I och II. Ren och skär, oförklarlig ondska. Och just detta är vad John Carpenter sagt att han gillar mest med sin mördare. Halloween, som till en början kallades The babysitter murders, spelades in på tjugo dagar på en minimal budget på drygt 300 000 dollar. Den tjänade in 70 miljoner dollar (vilket ungefär motsvarar 240 miljoner dollar i dagens valuta) och blev världens mest framgångsrika skräckfilm.  Det finns en skillnad mellan bra och läskiga filmer och filmer som förödmjukar halva befolkningen sa den nu avlidne filmkritikern Roger Ebert i ett avsnitt av Siskel and Ebert 1980. Han menade att kärleken till filmhantverket lyser igenom i Carpenters "Halloween" på ett sätt som andra snaskiga slashers misslyckas med.  Men är det bara konstnärlighet och gott filmhantverk som ligger bakom denna ofantliga succé, som lett till sju uppföljare, nyinspelningar och oräkneliga andra efterföljare? Nja, en stor del av lockelsen ligger nog i att filmen kretsar kring något som kanske inte ens existerar, men som ändå ständigt skrämmer oss: den rena mänskliga ondskan. Den som inte har någon orsak, utan bara finns där som ett ständigt hotande mörker. Lyssna på när filmens protagonist, psykologen Dr Loomis, spelad av Donald Pleasence, talar om Michael Myers: I met him 15 years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding in even the most rudimentary sense of life and death, of good or evil, of right or wrong. I met this 6-year old child with this blank pale emotionless face and the blackest eyes, the devils eyes. I spent 8 years trying to reach him and then another seven trying to keep him locked up because I realized that what was living behind that boys eyes was purely and simply evil. Ren och skär, oförklarlig ondska. Och just detta är vad John Carpenter sagt att han gillar mest med sin mördare. Det var därför han lät använda den uttryckslösa vita masken, för att låta publiken projicera sina egna rädslor på Myers. Det är därför inte konstigt regissören Rob Zombie fick dräpande kritik för sina nyinspelningar av Halloween 1 och 2. I filmerna, som kom 2007 och 2009, får publiken får se Michael Myers uppväxt. Hans mamma strippar, hans alkoholiserade styvfarsa kallar honom bög och sexualiserar hans syster. Myers blir mobbad i skolan, där lärarna hittar en död katt i hans skåp. Han bär ständigt en clownmask som ett slags sköld mot verkligheten. Rob Zombies versioner var obehagliga och hade uppdaterat morden med mer gore för att passa en publik som blivit avtrubbad efter vågen av tortyrporr inom skräckgenren i början på 00-talet. Filmerna blev nästan orimligt utskällda av Halloween-purister. Men det ligger ju något i kritiken. Om man ger Michael Myers en bakgrundshistoria gör man honom förvisso mer verklig och trovärdig, men betydligt mindre skrämmande. Hans handlingar är fortfarande ondskefulla, men han är inte längre en reinkarnation av ondskan själv. Bland de många filmer imiterar eller inspireras av Halloween så är det också dem som är trogna originalidén som fungerar bäst. Som It follows från 2015, som uppenbart hyllar sin föregångare både i stil, miljö och musik. I den är det rent av en ostoppbar kraft som börjar förfölja ett gäng ungdomar i Detroit. Det kommer i olika mänskliga skepnader. Ibland som personer ungdomarna känner, ibland som något av dets tidigare offer. Det enda sättet att bli av med denna kraft är att ha sex med någon som då smittas och blir ny bärare av ondskan. I mötet med detta mörker fylls vi av rädslor vi kanske trodde vi hade gjort oss av med Det är alltid omöjligt att räkna ut var, när eller vem Michael Myers tänker mörda. Kanske är slumpmässigheten en förklaring till att det ännu görs nyinspelningar och kärleksfulla hyllningar till Halloween det är en världsbild fylld av rädslor vi trodde vi hade gjort oss av med, men som snabbt kryper upp till ytan så fort vi betraktar oss själva genom den rena, oförklarliga ondskans mask. I Attack mot polisstation 13 spelade John Carpetenter på urbana rädslor för laglösa bostadsområden och i senare filmer experimenterande han med H.P. Lovecrafts existentiella skräck inför de hot som kan dölja sig ute i rymden. I "Halloween" finns inget ursprung eller motiv. Det går inte att räkna ut var, när och vem Michael Myers tänker mörda. I mötet med detta mörker fylls vi av rädslor vi kanske trodde vi hade gjort oss av med, men som snabbt kryper upp till ytan så fort vi betraktar oss själva genom den rena, oförklarliga ondskans mask. Kristoffer Viita, frilansjournalist och kritiker

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen  det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens värsta mardröm. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det. Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares värsta mardröm, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska. För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet. Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker. Även här i Sverige säljs många böcker, omkring 30 miljoner per år, men långt ifrån alla blir lästa. För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet. Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala skriv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning. Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag. Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, som så många barn är (läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år, där 58 procent ägnar sig åt bokläsning varje dag). Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste. För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här? Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina". Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från Anna Karenina". Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som läsare alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp. Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället. För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson. Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt skriver hon. Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig. Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna Siri Hustvedt skriver, i essän Om läsning: Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läser Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race? En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den. Anna Axfors, författare

När man planerar en resa till härliga varma Italien men helt plötsligt landar i Holland, hur reagerar man då? Antagligen helt olika men troligen inte helt positivt till en början. Vi träffar i veckans podd funkismammorna som fick vara med om en sådan resa. Inget blev som de planerat eller tänkt när de fick barn med funktionsvariation. Men vardagen blev ju så himla bra ändå, om än lite annorlunda än de planerat för. Vi pratar första tiden, livet och vardagen med Jenny Lindström Beijar, mamma och initiativtagare till den digitala plattformen Our Normal och trebarnsmamman Linda. Ett känslosamt och starkt avsnitt för oss alla där vi också passar på att prata om hur samhället och vi andra kan och bör bemöta barn med funktionsvariation och deras familjer. Support till showen http://supporter.acast.com/lifewithkids. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Min recension av Audio Technica M50X. Antagligen de bästa hörlurarna i världen. Och många håller med mig. Här berättar jag varför de är så bra. ▶ YouTube kanal: http://youtube.com/channel/UCcE2BttSGPO1rEqj5Rp-jnQ ▶ Här hittar du alla mina prylar: http://kit.com/DigitalaRutan ▶ Podcast: http://Anchor.fm/DigitalaRutan ▶ http://Twitter.com/DigitalaRutan ▶ http://Instagram.com/DigitalaRutan !! Ny Video Varje Onsdag Kl.18.00 !! Digitala Rutan är en Svensk Teknik kanal. Jag pratar om teknik, gör recensioner på teknikprylar, ger tips på hur man kan använda mobiltelefoner, datorer och kameror på bästa sätt. Jag bor i Södra Sverige och gör detta som Hobby, för att jag älskar att prata om teknik. Finns många Svenskar som är teknikfrälsta, därför tänkte jag att det var en bra ide att starta den här kanalen. mkt nöje //Tommy

Har du fördomar? Antagligen. Men varför? Och finns det något sätt att hantera dem? Docent Nazar Akrami berättar mer. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Dr Ernst Westerlund i Enköping sades kunna bota också de allra svårast sjuka. Det var till honom Algot Johansson sökte sig till när han blev sjuk borta i Amerika. Ett tillfälle i livet när man verkligen behöver hjälp är när sjukdomen drabbar. Det är då man griper efter halmstrån och kan resa hur långt som helst för att söka bot eller hjälp.Så var det för den unge Algot Johansson som kom från byn Norje i närheten av Sölvesborg i Blekinge. 17 år gammal åkte han, ung och förhoppningsfull till Amerika för där starta sitt vuxna liv.Hemma lämnade han sex syskon, sin far Johan Trulson och mor Emelie Johansson. Och det var till föräldrarna han skickade sitt allra första vykort.New York den 24 juni 1913 Älskade föräldrar Jag ska nu i en hast skriva några rader till eder och låta eder veta att vi har kommit i land men har haft ett svårt väder under den långa resan. Snart får jag väl möta Einar. Jag får nu sluta för denna gång. Många kära hälsningar till eder alla av eder son AlgotDet här vykortet skickade Algot strax efter att han kom till Amerika och New York 1913. Han var 17 år gammal och följde i sin bror Einars fotspår som rest över Atlanten några år tidigare.De båda bröderna kom att arbeta som jordbrukare i Illinois och skickade som så många andra emigranter hem små hälsningar till familjen hemma i Sverige. Illinois den 11 november 1918 Dear syster I en hast skall jag sända dig ett kort (vykort) till svar på ditt som jag bekom för ett par dagar sedan. Jag mår bra. Hoppas att ni gör detsamma. Varmt är det varje dag så man kan stekas nästan. Hälsningar till eder alla. I hast AlgotKortet som Algot skickade till sin syster visar två broar med gröna åkrar och ängar i bakgrunden från den lilla staden Monmouth i Illinois där han bodde. Han var 23 år gammal och skrev att hälsan var bra. Men så skulle det inte förbli länge till, för bara två år senare reser han hem till Sverige för att söka hjälp.Algots sentida släkting Karin Henriksson har genom samlade dokument och forskning kartlagt Algots liv för att se varför han kom tillbaka till Sverige.- Anledningen var att han inte kände sig riktigt kry. Så han kom hem och då hade man hört talas om Enköpingsdoktorn som även kallades Mirakeldoktorn och det var ju Dr Ernst Westerlund, berättar Karin Henriksson.Algot reste till Enköping, men där blev ingen bot. Han fick piller för svaghet och blodbrist, ett allmänt piller tror Karin. Och eftersom man inte visste vilken sjukdom han hade fanns nog inte mycket att göra.Algot återvände sedan hem till Norje som ligger i Ysanes församling.Karin har en liten anteckningsbok som Algot ägde. Bland annat har Algot skrivit biljetter från Stockholm till Enköping 6 kr.I den lilla tummade anteckningsboken som Algot ägde skrev han förutom biljettpriset till Enköping också den ordination som Dr Ernst Westerlund eller Mirakeldoktorn gav honom.Tidigt till bädd Sent stiga upp En timmes vila mitt på dan Äta utan salt och sprit Hålla på för två år om anfall fortfarMen det kanske inte var så enkelt för Dr Westerlund att bota Algot, även om han i folkmun kallades för Mirakeldoktorn.Strax efter besöket i Enköping så faller Algot handlöst ned på gården i sitt barndomshem. Och sentida släktingen Karin Henriksson har tagit fram ett fotografi som visar platsen.- Det var på den här gårdsplanen han föll och så forslades han mad hästdroska till Karlshamns lasarett. Algot gick bort ganska snabbt när han kom till sjukhuset. Där konstaterade att han hade en hjärntumör.Mirakeldoktorn Ernst WesterlundAlgot var inte ensam om att söka hjälp hos den kände Dr Westerlund i Enköping. Vid den här tiden gick ryktet om hans mirakelkurer långa vägar.Och än i dag vårdar man hans minne i Enköping. Inte minst i den Westerlundska gården där han bodde och arbetade. Utanför dörrarna passerar man två stora rosengeranium, krukväxten som fått namnet Dr Westerlunds blomma för att han brukade förorda att man skulle ha just den här väldoftande blomman i sitt hem.På nedre våningen hade Dr Westerlund sin mottagning och där träffar vi hans barnbarnsbarn Kristian Lundeberg.- Här satt doktorn i den ena stolen, och patienten mitt emot. Dörren in till rummet vad madrasserad så att ingen skulle behöva riskera att bli lyssnad på. Och i den stora salen utanför satt folk i trevliga salongsmöbler och väntade på sin tur.- Doktorn tilltalade patienterna med vi för att skapa samhörighet med patienten, berättar Kristian Lundeberg. Men några mirakler tror han inte att doktorn åstadkom. -Jag tror inte det, skrattar han. Jag kan inte förklara varför de överdrev sådär.- Men doktorn var duktig på att få folk att använda sina egna inneboende krafter, tror Lundeberg.Doktor Ernst Westerlund kom som relativt nyutbildad läkare till Enköping när han fick tjänsten som stadsläkare där. Men ganska snart började ryktet om honom spridas och människor kom i hopp om att bli friska, det sägs att han periodvis kunde ha uppemot 350 patienter. Det kom patienter av alla slag, rika och fattiga, unga och gamla, men det var en grupp som han tog sig an på ett sätt som få andra läkare vid den här tiden gjorde, det berättar Kerstin Maurd som är ordförande i det livaktiga Westerlundssällskap som finns idag.- Kvinnor som hade lite psykiska besvär, vid den här tiden avfärdades man ofta och kallade deras problem för underlivslidande. Men doktor Westerlund tog dessa patienter på samma allvar som dem med fysiska krämpor, och hittade metoder för att kunna hjälpa också de patienterna. - Han var en människovän som tog sig tid att se till hela människan. Läkare och sköterskor idag brukar tycka att han var väldigt modern. Doktor Westerlund delade väldigt sällan ut recept på mediciner, däremot gav han folk vad han kallade regimer en samling regler om hur de skulle leva in i minsta detalj under en viss tid. Hur många steg de skulle promenera, vilken väg de skulle ta, vad de skulle äta och hur mycket och när de skulle sova. Och det gällde att följa de order man fått. Det berättas om en ung kvinna som han påträffade lite längre bort än regimen sagt, hon ville visa sig duktig och gå lite längre, men hon fick sig en skrapa, av doktorn.En viktig del i behandlingen blev också att sätta patienterna i arbete, i ordentligt, fysiskt arbete.- Han var ju känd för att han skickade patienter till olika hantverkare i stan för att utföra arbete åt dem, berättar Kristian Lundeberg, och tar exemplet med en patient som skickades till bagaren för att skrapa plåtar men som fick veta att det inte behövdes. Då ska jag prata med dem, sa doktor Westerlund, och nästa dag när patienten kom dit så behövdes plåtarna skrapas. -Antagligen ville doktorn att folk skulle sluta fundera på sig själva och tänka bort självupptagenheten, tror han.Det verkar som att stora delar av Enköping var engagerade i behandlingen av de sjuka som sökte upp doktor Westerlund.Det fanns två hotell i den lilla staden, som härbärgerade nya patienter, och droskor som körde dem fram och åter. Stadens hantverkare och näringsidkare fick alltså vänja sig vid att det plötsligt dök upp patienter hos dem som hade fått doktorns order på att utföra vissa arbeten, inte sällan enkla jobb. Det berättas om en fin dam som hade en husjungfru med sig som fick skicka iväg henne och själv göra de sysslor som skulle utföras.Men den största prägeln på den lilla staden satte nog ändå de många sjukhemmen. Ernst Westerlund var bestämd på att hans patienter mådde bäst av att behandlas i hemlik miljö, och därför såg han till att inrätta sjukhem i massor av privathem. Westerlundska sällskapet har försökt att lista ut i vilka hus de fanns och på en av väggarna i hans gamla mottagning sitter en karta full med röda prickar som allihop markerar var det fanns sjukhem. Och det är många prickar, det fanns mellan 45 och 50 privata sjukhem runt om i staden.- Och det fanns sjukhem på landet också, berättar Kristian Lundeberg. Alkoholister och andra besvärliga patienter hyrde han ofta in hos sina släktingar utanför stan.På väggen i ett av rummen hänger ett tidningsurklipp från Svea Illustrerad veckotidning nr 1 1887:Få läkare torde som doktor Westerlund förstå konsten att från första ögonblicket ingiva förtroende. Men den noggrannhet, med vilken han gör sina undersökningar samt den klarhet och bestämdhet som känneteckna hans ordinationer egenskaper som ju flere av vår utmärkta läkarkår besitta förenar han dock ett visst något i blicken, som gör, att patienten känner sig fullkomligt genomskådad och omedvetet inom sig tänker; han ser tydligt hur det står till och skall något kunna hjälpa mig så är det om jag följer hans ordinationer. Och denna tillit gör att patienten gärna underkastar sig hans föreskrifter, huru stränga de ock stundom synas vara.Svea illustrerad veckotidning nr 1 1887Kristian Lundeberg träffade aldrig sin mammas far, han dog innan Kristian föddes. Men trots att doktorn var en sådan superkändis i sin tid, så talades det sällan om hans betydelse när Kristian växte upp. - Det var inte förrän jag som vuxen flyttade till Enköping kom att förstå hans storhet och det är klart, lite stolt är man ju ändå, skrattar han.Apotek och mediciner förrDr Westerlund lämnade förvånansvärt lite dokument efter sig. Det sägs att han hade ett fenomenalt minne och kanske höll han sitt arkiv i huvudet.På så sett är ren tur att vi vet vad Algot Johansson fick för ordination av Dr Westerlund.På apotekarsocieteten i Stockholm finns ett museum där man bevarat föremål från gamla apotek. Och bland pillerburkar och bruna flaskor träffar vi apotekaren Bo Ohlson som säger att Algot Johansson levde i en brytningstid när det gäller mediciner.- Algot föds ju sista åren på 1800-talet, och precis då, 1886, har man släppt det första helt konstgjorda läkemedlet vilket var ett medel mot feber som fortfarande förekommer.Bo Ohlson berättar att det framförall är i Tyskland och England som börjar få läkemedelsfabriker vid den här tiden. 1898 gör man det som kommer att kallas Aspirin, det som vi idag känner som Magnecyl, Treo mm.I den svenska farmakopén, som var en officiell samling av föreskrifter om framställning av läkemedel kommer i sin åttonde upplaga 1901, när Algot är sex år gammal, och där beskrivs det första konstgjorda ämnet som används vid läkemedelstillverkning. Så Algot föds mitt i en brytningstid, berättar Bo Ohlson.Tidigare användes framförallt växter, ca 70%, som läkemedel. Förutom det används också animaliska produkter, men inte lika mycket som tidigare.- De värsta grejerna med kraniemossa, rävlunga och gäddtänder har försvunnit. Kvar finns däremot spanskfluga som är en insekt, en skalbagge. Även salter och ädelstenar maldes och användes.Men det fanns också konkurrens mellan apotek. Bo Ohlson förklarar att det vid den här tiden framförallt fanns apotek i de större städerna som Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Norrköping, Linköping och några till.- Varje apotek var sin egen affärsenhet och konkurrerade. Även smutskastning förekom där anonyma insändare skrev i lokalpressen h kriterade närliggande apotek.Men hur är det då med bevarade dokument. Kan man spåra vem som fick en viss medicin? Bo Ohlson svarar att det i stort sett inte finns någon möjlighet till det, om inte det finns någon enstaka bunt sparad och inlämnad till något arkiv. Eller i det fall där en forskare i Vadstena funnit vilka mediciner som delades ut till drabanterna till Karl den XII.1663 slår sig några läkare i Stockholm samman och skapar ett sällskap, ett kollegium. De blir uppmärksammade av Kungliga administrationen och får en sorts myndighetsstatus, utan att egentligen vara det, berättar Bo Ohlson.Och det blir starten av det som senare blir Sundhetskollegium, Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket.Ett uppdrag som de får är att inspektera apoteken och det är fantastiskt att beställa fram handlingar från Collegii medici på Riksarkivet i Stockholm berättar Bo Ohlson.- Vissa år är uppåt en sjättedel av handlingarna protokoll från apoteksvisitationer. Där går man igenom i detalj vad som fanns i apotekens lager, hur bra det var skött, om råttorna varit där och insekter angripit.Det hände att apotek var så vanskötta att innehavarna var blir förbjudna att  apotek.  Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

Ingen ville tydligen ge ut Magnus Norells senaste alster om ISIS, "Kalifatets Återkomst - orsaker och konskevenser", men Magnus återkom genom att ge ut boken själv. Min första reaktion på det här med Trump. Det finns mycket mer att säga. Och snart mycket mer än vad som redan fanns. Antagligen kommer vi aldrig hinna ikapp Trump, men jag gör ett försök.

Popula dunkar i takt till musiken tillsammans med DJ Fidelix, upptäcker kärleken till tajta dansgolv med Marko Petrovic och träffar drugan som kallas för "Finska Peter". Programledarna Jasmin Lindberg och Erkki Kuronen möter mångsysslaren Peter Englund som är dragqueen, designer, stylist och barnprogramledare i SVT. Sedan barnsben har han fått frågan om han har finskt ursprung. Varför? Antagligen för att han ser ut som en finne. Men är han det? Vi tar reda på det och utsätter honom dessutom för en matlek med hemliga finska ingredienser! Dj Fidelix Ikejiora besöker oss i Populastudion och värmer upp fredagskvällen och kickar igång dansen i studion. Vad är det som gäller på dansgolvet? Och vad tycker Fidelix egentligen om Finlands motsvarighet till Avicii? I Generation Kaksi Konst-iga Finnar har vår kulturreporter Maija Waris denna vecka träffat Marko Petrovic, en dj som föredrar riktigt tajta och svettiga dansgolv och inte är säker på huruvida hans partypinglegener kommer från det finska eller det balkanska arvet. Popula med Jasmin och Erkki! Fredag 23 september kl 20.40 i P4 och Sisuradio Instagram/Snapchat/Facebook: SRPopula

Är du en kunskapsarbetare? Antagligen. Och om du inte redan är det, så kommer du antagligen att bli det förr eller senare. Kunskapsarbetare är alla som arbetar med att manipulera eller organisera information. I detta avsnitt ges 9 riktlinjer för framgång som man bör följa som kunskapsarbetare.

Vad har hänt med tomaterna? Daniel Öhman och Malin Olofsson är tillbaka med nya delar i den prisbelönta serien Matens pris och granskar hur nyttiga grönsakerna egentligen är. Skriv ut: Kylskåpsguide om frukt och gröntNyheter: Sämre skydd, Branschens svar, Kritik mot EUHör mer: P1-morgon, P4 ExtraI mataffären gör vi val nästan dagligen. Det är här vi alla hamnar i dilemman. Vad ska vi äta? Vad är bra för mig? För miljön? För djuren? Och vad har vi råd till?Maten är idag på allas läppar. Åsikterna är många: så ska vi äta för att bli snygga, så ska vi äta för att rädda planeten, så ska vi äta för att vara trendiga.Det är lätt att hamna i total matkoma.Det här programmet granskar hur maten blir till, vad som döljer sig bakom röda prislappar och produktionssystem. Och nystar i den politik som driver vår konsumtion.I det här första programmet av fyra ska vi titta närmare på grönsaker Vi äter faktiskt mer och mer grönsaker nästan dubbelt så mycket per person som vi gjorde 1990. Att vi äter mer beror kanske på att vi är mer medvetna hur nyttiga de är. Men också på för att de kommersiella växtförädlarna tagit fram nya sorter som växer snabbare och ger större skördar. Och då blir ju grönsakerna billigare.Men det är något som hänt med innehållet i grönsaker när de förädlats för att ge så stor avkastning som möjligt och det är det som vi ska granska nu.Vi reser några mil norr om Göteborg i det lilla samhället Spekeröd. Härifrån driver Johnny Andreasson och hans fru Barbro Aidelsson fröfirman Runåbergs fröer.Sen starten 1982 har de specialiserat sig på att leta upp gamla och ovanliga ekologiska grönsakssorter som inte går att få tag på hos de stora fröfirmorna.De visar upp ett litet växthus Ja, det är inte så stort kanske 40 kvadratmeter. Vi provar väldigt många sorter hela tiden både nya gamla sorter från stora delar av världen. Vet inte varför men jag har en vurm för gamla sorter.Fröodlingen ser inte så mycket ut för världen så här på senhösten när jag besöker den. Inne i växthuset kämpar några tomater fortfarande för att leva vidare. Utanför är det mesta visset. Men rotar man runt lite på marken hittar man märkliga skapelser som fortfarande håller på att utveckla sina frön. En squash stor som en fotboll tillexempel. Det är en vintersquash. Den kan du lagra på kökshyllan hela vintern. Får jag tag i någonting så provar jag det. Och om det fungerar så förökar jag upp det. Många sorter som vi säljer har vi fått från kunder som har det från sina gamla farmor eller mormor och skickar till oss för de tycker vi ska prova det så en del fynd har vi gjort den vägen.De senaste hundra åren har växtförädlingen av frukter och grönsaker gått i rekordfart. Merparten av de plantor som fanns för 100 år sedan är nu borta eller utrotningshotade och den kommersiella växtförädlingen har koncentrerats till ett fåtal företag.Har det försvunnit mycket som inte går att få tag på i dag? Oj, ja massor, man ser i gamla frökataloger från sekelskiftet så fanns det ett otroligt sortiment. Vi tror att vi lever i bästa av tider men när det gäller variation på grönsaker så är det inte. Tyvärr är det så att de stora fröfirmorna inte är intresserade av att hålla liv i de här gamla sorterna dels för att de för yrkesodlingen ger sämre resultat i kvantitet  Där har det vuxit gammal gotländsk haverrotHavrerot? Inte havre utan haver. Det är en vit rot påminner lite om morot i formen. Gulvit gräddvit. Den absolut godaste roten ändå finns inte att köpa konstigt nog, vi har blindtestat på barnen flera gånger de föredrar haverroten.Morotssmak? Nej Påminner lite om svartrot i smakenSer det ni som att ni försöker rädda sorter som är på väg att försvinna? Ja den här sorten är vi helt ensamma om i hela världen slutar vi med den så finns det ingen som har den alls.Då försvinner den? Ja då försvinner den.Och han har lagt märke till något som borde intressera många ekologiska odlare. De äldre sorterna har ofta den fördelen är anpassade efter jordbruk där man inte använder så mycket konstgödsel och bekämpningsmedel så de är ofta tåligare, tål mindre näringsnivåer och tål torkperioder.Med tiden har Johnny blivit allt mer övertygad om att många äldre grönsakssorter inte bara är tåligare utan också nyttigare än grönsakerna du hittar i affären. Och då menar han inte bara att hans älskade haverrot är nyttigare än en morot utan att äldre sorter av våra vanligaste grönsaker som tomater gurkor och tomater var nyttigare än de är i dag. Den moderna förädlingen har gått ut på att öka kvantiteten framförallt och få så stora och jämna växter som möjligt. De här hybriderna som är framtagna för stor kvantitet. Annorlunda celluppbyggnad de innehåller mer vatten. Näringsvärdet har sjunkit katastrofalt de senaste trettio åren.Om det Johnny säger verkligen stämmer så finns det alltså en motsättning mellan att plantorna ska vara så nyttiga som möjligt och att de ska växa fort.Och han hävdar alltså att de äldre mer långsamväxande plantorna som han odlar är både tåligare mot skadeinsekter och sjukdomar, och nyttigare för oss att äta men den ger en lägre skörd än de kommersiellt odlade sorter du hittar i affären.I vår matkorg har vi grönsakerna som vi köper allra mest av i Sverige. Oavsett årstid är det gurka, tomat, paprika, sallad, lök och morot. Johnny har verkligen en poäng. Det ser ut som ett berg av grönsaker här i butiken men kollar man statistiken så är det bara några få som står för den stora majoriteten av vad vi köper.Det ser väldigt lika ut i alla butiker, samma produkter, i princip samma grönsaker.Man blir ju nästan chockad när man är på en lokal marknad i Grekland till exempel. Böjda gurkor. Knöliga tomater.Det här beror på att några få företag kontrollerar fröförädlingen. Några få sorter, de som för tillfället ger flest frukter, eller grönsaker per satsad krona, hamnar här i butiken.Vi konsumenter vill ju att grönsakerna ska vara billiga. För grönsaker är ju bra för oss har vi hörtAtt äta mycket grönsaker och frukt är nyttigt. En massa bra grejer händer när man äter grönsaker. Ditt immunförsvar stärks, du får lättare att gå ner i vikt om du är övervikt eller att inte gå upp i vikt om du är normalviktig. Din mage fungerar bättre och du minskar risken för en rad cancersorter och hjärtkärlsjukdomar.En del av innehållet i grönsaker, vitaminer, mineraler och fibrer är välkänt för de flesta av oss. Det här är näringsämnen som vi behöver för att överleva. De finns i grönsaker men också i spannmål och animalier.Men grönsaker och frukt innehåller också någonting som är svårt att få i sig på annat sätt.Fytokemikalierna är en del av plantornas immunförsvar. De skyddar plantorna mot angrepp av insekter, svampar och sjukdomar. Ofta sitter de i skalet och är kopplade till olika färgämnen.Det finns tusentals sådana här fytokemikalier. Antagligen känner vi inte till alla.På Stockholms universitet på ett labb för molykylär biovetenskap är docent Siamak Haghdoost gruppledare och han har tillsammans med sin doktorand Ali Pour Khavari studerat några av de här fytokemikalierna närmare.Det visar sig att fytokemikalierna inte bara skyddar plantorna utan när vi äter dem så skyddar de också oss.För att bevisa vilken effekt fytokemikalierna kan ha har Siamak Haghdoost utvecklat ett rätt enkelt test och det är det som jag ska göra nuEn av de mest potenta och mest studerade fytokemikalierna heter Lykopen. Den finns i vattenmelon och några andra frukter och grönsaker men framförallt i tomater. Lykopen om man tar ungefär 10 mg om dagen ser man att den har en effekt mot bröstcancer, mot matstrupcancer, prostatacancer, hjärt och kärlsjukdomar och mot inflammation.Så en riktigt bra grej med andra ord.Jag får cykla på en träningscykel i 18 minuter till det jag ska kolla nu är hur kroppen svarar på den stress det blir när jag cyklar hårt. När man tränar hårt särskilt när man inte är van att göra det utsätts kroppen för en så kallad oxidativ stress. Det här kan man mäta i blodet eller saliven. Lykopen å vissa andra fytokemikalier kan neutralisera den här stressen. Ta bort den. När vi äter de här fytokemikaleierna som egentligen är lite toxiska reagerar kroppen genom att producera visa komponenter i kroppen som gör att vi också är redo att ta hand om näringsgiver bakterier och virus, så att kroppen blir starkare.Testpersonerna som gjort det här testet ha druckit mellan 1 och 2 dl tomatjuice i tre veckor. Sen har de gjort om cykeltesten. Då mätte vi de här stressmarköreran som vi utvecklat här på labbet, man ser att bara cyklingen om man inte tränat på länge och tränar hårt så får du så här mycket ökning av den här DNA-skada men dricker man lykopen tomat juice, så försvinner nästan allt. All stress som bildas av hård träning försvinner på en gång slutar man dricka och tränar igen så går den upp dricker man igen så går den ner.Själv dricker jag två deciliter och effekten har varit påtaglig. Den oxidativa stressen som cyklingen utsatte min kropp för minskade till en tredjedel efter tre veckors tomatjuicedrickande.Det finns Lykopen i tablettform, men det har inte gett alls samma effekt som tomatjuice. Lykopenet är ett rött färgämne som framförallt finns i och i närheten av skalet på tomaterna.Det blir lättare tillgängligt i kroppen när tomaterna värms upp och mixas som i tomatjuice.Det går att få i sig lykopen från färska tomater också. Men då gäller det att man väljer rätt tomater.I butiken får man inga ledtrådar, man får bara veta om grönsakens ursprungsland.Men det spelar en stor roll vilken tomat vi väljer visare det sig när vi tittar närmare på tomaterna.Jag har åkt till Susanna Anderssons tomatodling i halländska Bua. Ungefär två tredjedelar av tomaterna som säljs i butikerna är sådana vanliga runda tomater som hon visar mig i sitt stora växthus.Fytokemikalier finns i många olika frukter bär och grönsaker, som blåbär, hallon, havtorn broccoli grönkål, ja alla grönbladiga grönsaker, lök, vitlök och en massa frukter innehåller också olika fytokemikalier som stärker vårt immunförsvar och skyddar mot många dödliga sjukdomar.Men vi håller oss för enkelhets skull kvar vid tomaterna och lykopenet som ju är en av de mest potenta fytkomeikalierna. Till skillnad från de flesta odlare vet Susanna Anderssons en del om lykopeninnehållet i sina tomater. Det spelar roll vilken tomat man väljer.  I Flavance var det mer än två gånger så mycket lykopen, som i Arvento, det vill säga vanlig rund tomat som också är odlad här.Det är stora skillnader? Ja det är jättestora skillnader.När Susanne lät Siamak Haghdoost på Stockholms Universitet testa fyra av hennes tomater visade det sig att den stora runda tomaten som hon odlar allra mest av var den som innehöll minst lykopen. För att få i sig lika mycket lykopen som i ett glas tomatjuice, skulle man behöva äta ett kilo av de här tomaterna, om dagen.Men den andra tomaten som hade mer än dubbelt så mycket lykopen som de hon säljer mest av heter Flavance, det är en vanligt stor rund tomat. Fast med en ovanligt vacker röd färg. Susanne pratar gärna om resultatet på undersökningen. Hon skrev till och med ett pressmeddelande. Men hittills är det bara en torghandlare som nappat. Han gillade den röda färgen.  Flavance säljer vi som torgtomat. Och där har vi givetvis informerat om att det är mer lykopen.Så varför odlar hon inte mer av den undrar jag. Har det med smaken att göra? Smakar den illa? Vi ska skära isär dela på tomaterna så ser du skillnad.När jag testar tomterna utan att veta vilken som är vilken visar det sig att tomaten som innehåller mest lykopen också är den godaste.Susanna håller med. Jag tycker nog när jag smakar Flavancen så tycker jag den smakar mer.Trots att den alltså är både en godare och nyttigare så har hon bara ett par rader av den tomaten i sitt växthus.Vad hindrar dig från att bara sälja de där på stortomater? Vi måste hitta köpare som är beredda att betala merFör de kostar mer? JaFör att de ger mindre? Hur mycket mindre per kvadratmeter? 56 kilo mindre.Ett normalt år får Susanne ut 50 kilo per kvadratmeter av sin storsäljare. Den lykopenrika Flavancetomaten är alltså drygt 10 procent dyrare att producera. Och det vill kunderna inte betala för. Det är bara en bråkdel av odlingen vi har.Skulle du vilja odla mer? Ja skulle jag viljaKommer ni ihåg fröodlaren Johnny Andreasson som vi träffade i början av programmet. Han sa ju precis det här. Att vill man ha hög avkastning alltså mest grönsaker per investerad krona - så blir grönsakerna inte lika nyttiga. Och hög avkastning är det som gäller för den kommersiella grönsaksodlingen. När handeln inte vill betala mer för nyttigare grönsaker är det antal kilo per satsad krona som gäller.Susanna erkänner motvilligt att samma sak gäller för henne. Det är ju så att vi måste få ihop företagen för det måste ge kilo också.Hur upplever du prispressen, är den stark? Ja det är den.Liksom de flesta grönsaks och fruktodlare köper Susanna sina plantor från specialiserade växtförädlare i Holland, bland de mest populära finns dotterbolag till globala jättar som Monsanto och Syngenta. Plantorna som tagits fram i en noggrann vetenskaplig process där man korsat olika sorter med varandra för att få fram grönsaker som bäst motsvarar kraven hos de kommersiella växtodlarna.Då handlar det inte om mer näringsrika grönsaker med fler fytokemikalier, säger Irene Mattisson som är nutritionist på livsmedelsverket. Växtförädling har man ju inte tittat så mycket på näringsinnehåll ofta går det kring avkastning och hållbarhet, kunna transportera och så och de egenskaperna istället för näringsinnehållSå ur näringsinnehåll har man tittat på fel saker? Man har inte tittat alls på näringsinnehållet utan hoppats att det ska vara oförändrat på annat så på det viset kan man säga fel saker för det är inte det som varit i fokus för fokus har varit avkastning och hållbarhet.Resultatet av den här ensidiga växtförädlingen går tydligt att se i forskningsrapporter där man jämfört de kommersiellt odlade grönsakerna, frukterna och bären med äldre eller vilda släktingar. I forskningsrapport efter rapport visar det sig att man i jakt på högre avkastning och tåligare frukter förädlat bort många av de viktiga fytokemikalierna.Utdrag:Hallon: Vi upptäckte att det genomsnittliga innehållet av fenoler en fytokemikalie I vilda hallon var mycket högre än i de odlade varianterna.Grönkål: Det var framförallt de traditionella gamla sorterna som innehåll höga koncentrationer av flavonider, en annan fytokemikalie.Tomater: Vilda tomater innehöll högre konventrationer än odlade tomater.Äggplanta: Växtförädlingen har resulterat i en minskning av innehållet av fenoler och vilda släktingar har högre innehåll än i de odlade äggplantorna.Det verkar alltså som att det är vår växtförädling som valt bort de sorter som har högst halter av de viktiga fytokemikalier. De som ska skydda oss mot cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Förädlingen spelar stor roll. Det säger Marie Olsson professor på institutionen för växtförädling vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. Om man tittar på ett och samma växtslag, på broccoli eller olika typer av bär, så kan man nog räkna med att man har ett par hundra procent skillnad mellan de som är högst och lägst.Det är ju väldigt stora skillnader? Ja det är detMen behöver vi mer av de här ämnena då får vi inte i oss tillräckligt idag? Om man ser på de här medicinska undersökningarna när man jämför de som äter mycket och lite frukt och grönt och då ser man att de som äter mycket har en bättre hälsa och om man då tror att basen till det här åtminstone delvis är att man får i sig mer av de här ämnena så skulle det förmodligen innebära positiva effekter för folkhälsan om man kunde öka dem.När vi pratar med olika växtförädlare visar det sig att de är mycket väl medvetna om att de grönsaker och frukter de säljer inte är de nyttigaste. Men vissa av dem har faktiskt gjort försök att ta fram nyttigare varianter.Kommer ni ihåg den lykopenrika tomaten i Susanne Anderssons växthus. Flavance, den är framtagen av Monsanto ägda växtförädlaren De Ruiters.Det visar sig att De Ruiters, innan de köptes upp av Monsanto 2008, hade en liten satsning på tomater med mer lykopen.Men i dag tycks satsningen vara mer eller mindre nedlagd. Vi identifierade tomater som hade högre halt av lykopen, berättar Sharon Mac Gregor, en av Monsantos marknadschefer.Enligt henne lades satsningen ner för att man misslyckats att marknadsföra de lykopenrika tomaterna. Flavance finns inte en med i deras frökatalog. Vi upptäckte att vi inte kunde marknadsföra det till konsumenternaHon skyller på EU:s hårda regler, som gör det svårt att marknadsföra de lykopenrika tomaterna med hälsoargument om man inte kan bevisa det i dyra kliniska tester. Det är väldigt stränga legala riktlinjer om vad vi kan och vad vi inte kan säga och det är det största hindret.  Eftersom de lykopenrika tomaterna är dyrare blir det svårt för handeln att sälja dem. Handeln utövar högt tryck på hela leverantörskedjan på att leverera produkter som kostar lite. Och det kräver produkter med hög avkastning.Men hon säger också en annan sak, något som vi stött på tidigare i brunchen Det finns en fara. Om man hävdar att något är bra, så kan konsumenterna tro att de andra är dåligt även om det inte är det. Så det är alltid en fara, säger Sharon Mac Gregor.Jag berättar om de vetenskapliga studierna som visar att växtförädlingen gjort att grönsakerna inte är lika nyttiga som de är förr och undrar vilket ansvar Monsanto har för det här. Sharon har inte läst de här studierna men hon erkänner att det ofta finns en motsättning mellan högt näringsinnehåll och hög avkastning. Om en planta är särskilt näringsrik så kanske det kan innebära att den samtidigt har sämre avkastning och vara svårare att hantera.Det kommer alltid vara en kompromiss mellan näring och avkastning, säger hon.Men konsekvensen blir att det inte är de nyttigaste grönsakerna konsumenterna kan köpa i affären undrar jag? Det stämmer svarar Sharon MacGregor, på Monsanto.Vi är tillbaka på Johnny Andreassons gård i Spekeröd norr om Göteborg bredvid oss står en hög taggig växt, kardborrerot, smakar ungefär som kronärtskocka, ett gäng fåglar är där och pickar bort de mogna fröna.Det får de väl inte? Nej så jag måste nog ta dem innan de tömt dem.Att ändra på den moderna växtförädlingen skulle ha många fördelar inte bara för vår hälsa. Fytokemikalierna är ju som sagt en del av plantornas immunförsvar. Forskning har visat att högre halter av fytokemikalier ofta också betyder tåligare plantor, alltså att de klarar sig på mindre vatten och näring och utan bekämpningsmedel.Kanske är det därför som Johnny Andreassons gamla frösorter klarar sig så bra på hans ekologiska odling.Han tror det behövs fler oberoende fröodlare som han, annars är han rädd att de stora multinationella växtförädlarna kommer förstöra grönsakerna totalt i sin jakt på högre avkastning. Det är inte bra om all livsmedelsproduktion ligger i händerna på de företagenVarför är det så dumt? Därför att de har otrolig kontroll över hur vi ska leva och många anser att det vi är utsatt för nu är världens största biologiska experiment.Man skulle kunna tänka sig att fröodling är så långt i från aktivism som man kan tänka men det låter lite som du ser det som aktivistisk verksamhet? Man kämpar ju emot den stora överväldigande industrijordbruksgruppen.De tar ju över mer och mer det finns mycket revolutionärt att göra i odlingen också.Men vems fel är det här då?Frågar man de inblandade så skyller alla på alla, växtförädlarna som tar fram fröerna, odlarna som köper och odlar upp grönsakerna, grossisterna som köper av dem som sen säljer de till affärernaIngen anser att de har något ansvar egentligen.Sen till sist handlar det om de som har matkedjorna för det är de som bestämmer vilka produkter som ska finnas i butiken.Så vill de välja de nyttigaste grönsakerna så kan de det. Det kostar lite mer bara. Vårt ansvar är att se till att ha ett bra utbud av frukt och grönt att få upp konsumtionen av frukt och grönt det är vårt ansvar, säger Kristina Karlsson, dietist och Folkhälsoansvarig på Ica.Hon säger alltså att deras roll är att få folk att köpa mer frukt och grönt, helst så att alla äter ett halvt kilo om dagen. Att köpa in nyttigare grönsaker får bli en senare fråga. Det får vi göra när vi nått upp till 500 gram, men vi har långt dit kan jag säga.Liknande tankar har Anneli Bylund dietist och hållbarhetsstrateg på Coop. Det vi ska börja med är att äta 500 gram frukt och grönt varje dag. Det gör vi ju inte idag. Två av tio i Sverige äter så mycket, så om alla ökar lite granna så kanske vi inte skulle behöva ha superfoods. För det vi har här är bra.Daniel Månsson ansvarig för frukt och grönt på Axfood ser lite annorlunda på saker. Han tycker de fokuserat för lite på att köpa in de nyttigaste grönsakerna, och att de borde göra mer. Det skulle unna vara en förbättringspotential som vi borde titta över vissa sorter vet vi att de har lite högre lykopen och så där.Tror du konsumenterna känner till att det kan vara så stora variationer mellan sorter att det spelar roll vad vi väljer? Generellt sett tror jag inte det.Vems ansvar är det framförallt att se till att de grönsakerna vi konsumenter köper är de nyttigaste så att det inte är så att de blir mindre och mindre nyttiga för att man prioriterar hög avkastning? Det var en svår fråga. Vi är väl absolut delaktiga i det här och vi får väl titta på hur vi ska jobba med det här framöver. Malin Olofsson och Daniel Öhman daniel.ohman@sverigesradio.se  

Finns det något roligare än svenska militärkomedier? Antagligen, men jag kan inte komma på vad det skulle vara. Och vad är grejen med att Janne “Loffe” Carlsson är med i allihopa? Vi svara inte på en enda av dessa frågor, men Sebastian hatar filmen och jag älskar den. En vattendelare helt enkelt. Puss å Kram Anders The post 71 - 47:an Löken appeared first on Tveksamt.

Finns det något roligare än svenska militärkomedier? Antagligen, men jag kan inte komma på vad det skulle vara. Och vad är grejen med att Janne “Loffe” Carlsson är med i allihopa? Vi svara inte på en enda av dessa frågor, men Sebastian hatar filmen och jag älskar den. En vattendelare helt enkelt. Puss å Kram Anders Glöm inte att tipsa om filmer ni vill att vi snackar om och att följa oss på alla sociala medier! Här hittar ni oss! FACEBOOK! https://www.facebook.com/tveksamt INSTAGRAMhttps://www.instagram.com/tveksamtpodden/   Support us!

Vi är tillbaka! Vi återupptar våra studier av den fina skiten, med ett återbesök av gammalt, och utforskande av ny mark.Revenge of the Nerds är en college-komedi från 1984. Antagligen en av de bästa av sitt slag, trots extremt tveksamt innehåll. Vi båda kände att den höll återbesöket!Final Score är en Indonesisk actionmacka från 1988, av mästaren Arizal. Manus skriven av någon som knappt kan engelska, fullproppat med stunts och explosioner! Rekommenderas!  

Astrofysiker Bengt Gustafsson färdas från jorden, förbi den heta Venus, vidare till jätten Jupiter, passerar vår egen sol, fortsätter genom Vintergatan till vår systergalax Andromeda, en av galaxerna i Virgohopen. Och sen då? På 50-talet gjorde Forskaren Hugh Everett experiment där han ställde upp en vågfunktion för hela universum. Då visade det sig att den delade sig i flera möjliga vid varje experiment som utfördes, och han vågade tänka tanken att hela värden kanske oupphörligen delade sig, som ett väldigt träd som förgrenar sig. Vi sitter på en kvist, ett universum i denna oerhörda mängd av världar. På andra kvistar i närheten sitter nästan identiska kopior av vår värld, och av oss. Men vi är bara medvetna om vårt lilla, och ändå kanske oändliga, universum. Så föddes idén om ett multiversum. Ändå finns det mer än nog att utforska i vårt universum: "och bortom Virgohopen ligger galaxhop på galaxhop, i ett väldigt kosmiskt nätverk. Det finns miljardertals galaxhopar inom synhåll. Och därbortom? Antagligen många gånger fler hopar, kanske oändligt många. Men ljuset från dem har ännu inte nått fram till oss, då universum bara är knappt 14 miljarder år"Det finns också oändligt mycket musik att spela, och bara en del av den har fått plats i sommarens tio program... I spellistan denna gång bl.a. in the Comet - Laleh Observatoriemusik - Rolf Enström Licht in der Nacht - Alma Mahler Music for airports - Brian Eno le Chaos - Jean Fery Rebel Starry Sky Cycle - Urmas Sisask Ringdans på Saturnus - Ralph Lundsten Lucky old sun - Bob Dylan Comet Song - Björk  med meraTack alla som lyssnat i sommar!

Allvarligt talat är ett program som bygger på frågor från vår publik. Författaren Lena Andersson är programvärd för sommarens sjunde program. Allvarligt talat är ett program som bygger på frågor från vår publikI vårt sjätte program svarar Lena Andersson på följande frågor:Gör man bäst i att bli egoist med skygglappar för att inte känna sig alltför hjälplös och bedrövad i relation till allt elände, FridaSkulle potatisen i någon mening kunna vara en varelse? Ulf Gösta ErikssonÄr jag en dålig människa om jag inte är social och inte gillar att jobba? Håkan RosenHur ska jag slappna av och njuta av lite när jag vet att det snart är över, Susanne Cermenius Publikreaktioner Tack för ett fantastiskt program Lena Andersson har gjort mina promenader till dagens höjdpunkt Hoppas programmet fortsätter i många år!Med vänlig hälsning, Ingrid Fors Lena Andersson du är helt fantastisk. Stor tack att du förgyller min tillvaro.Karin GandiniJag blev helt tagen av dagens program. Dina fantastiska reflektioner,svar o tankar om att ta vara på livet. Konkreta råd. Även (sam)talet om att ta vara på sig själv o genom det bli viktig för andra. Tack för ovärderliga filosofiska råd o ord! Med vänliga hälsningar susanne löfström på tjörnTack för en synnerligen fin programserie. Alla genomtänkta och samtidigt underhållande och engagerande svar ger mig hopp. I sommar blev Lena Anderssons analys av gåvans och tiggeriets villkor en höjdpunkt.Åke Hagström Varför är mörkret större än ljuset? När jag drabbas av oro eller sorg varför lägger sig mörkret som en våt filt över hela min tillvaro?Varför har jag då svårt att ta till mig mina ljus som också finns i mitt liv?Tar människan det som är positivt och som värmer som något självklart? Tack för en fantastisk stund varje gång jag lyssnar på Allvarligt talat. Augustihälsningar  Ulla Hammarqvist i TyresöLena. Jag har ingen fråga. Jag känner bara ett trängande behov av att delge dig min uppskattning. Jag har ibland svårt att formulera i ord vad jag tycker, tänker och känner. Musiken är mitt uttrycksmedel. Igår plöjde jag dina sommar- och ditt vinterprogram och i synnerhet i vinter från 2011 är det som att du klär mina tankar i ord.Bästa hälsningar Harald Svensson GöteborgHej! Jag lyssnade på dina svar angående potatis som börjar gro inne i ett mörkt skåp. Vill tipsa om uppfinnaren Baxters experiment med krukväxter. Han uppfann lögndetektorn avsedd att avslöja lögnare men fick impulsen att pröva på sina blommor där hemma. Hans rön tyder på att bilden är mer komplex än din uppfattning och gränsdragning, de som rör sig = varelser, annars icke-varelser. Som du kan se om du googlar, reagerade växterna med stress om någon misshandlade en artfrände dvs blomman bredvid. O s v. Baxters växter reagerade också när han som var ute på stan bestämde sig för att vända om och gå hem. Ganska intressant och märkligt.Tyder på att det finns relationer som vi inte anat. Jag läser nu Fältet, en bok som handlar om forskning på slump, medvetande och paranormala fenomen. Antagligen inte din grej, du verkar säker in din "tro" på den nu vedertagna vetenskapen.. Mitt barnbarn tipsade om att du har en e-post info@rationalist.se men jag ville inte använda den utan tillstånd. Hoppas ändå att du läser mitt meddelande.Vänliga hälsningarBritt Jakobsson Hej, jag skulle önska att Lena Andersson svar blev sammanställda i en bok, det skulle var till stor glädje för mig och många andra. Har ni möjlighet att framföra min änkan till Lena Andersson ? Med vänlig hälsning Berit EliassonHejAlla människor drar ju gränsen någonstans för vad som är acceptabelt beteende och till exempel tycker att de flesta inte att man är bestialisk om man massakrerar gräs med en gräsklippare.Om man däremot massakrerar till exempel människor av annan hudfärg än sin egen så är man bestialisk.Detta är ju ytterligheter förstås men det finns ju en gräns för ett acceptabelt beteende som vi alla kommit överens om och den flyttas hela tiden.År adertonhundratrettiofem var gränsen på ett helt annat ställe än den är nu, var det sämre för oss?Och i så fall varför då?Jag fattar ju att det var sämre för människor av annan hudfärg som råkade träffa på oss, såklart, men det är inte det jag menar utan det är själva gränssättandet som sådant jag funderar över.Varför alls ha en gemensamt överenskommen gräns?Vad skulle vi förlorat på att behålla bestialitetsgränsen från år adertonhundratrettiofem?Var kommer den att vara hundra år framåt i tiden?Varför flyttas gränsen?Med vänlig hälsningPer AnderssonMusik i programmet:Keith Jarrett Creation spår 5 Tokyo Kioi Hall  Paul Mauriat Orchestra L´amour est bleu Love is blueWilly Lundin Swedish Paintings Min sommarlåt  Signatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and Warmmusik lagd av Anton Karisproducent Susanna Einerstam susanna.einerstam@sverigesradio.se

Författaren Lena Andersson är programvärd för sommarens sjunde program. Allvarligt talat är ett program som bygger på frågor från vår publik. I vårt sjätte program svarar Lena Andersson på följande frågor: Gör man bäst i att bli egoist med skygglappar för att inte känna sig alltför hjälplös och bedrövad i relation till allt elände, Frida Skulle potatisen i någon mening kunna vara en varelse? Ulf Gösta Eriksson Är jag en dålig människa om jag inte är social och inte gillar att jobba? Håkan Rosen Hur ska jag slappna av och njuta av lite när jag vet att det snart är över, Susanne CermeniusPublikreaktionerTack för ett fantastiskt program Lena Andersson har gjort mina promenader till dagens höjdpunkt Hoppas programmet fortsätter i många år! Med vänlig hälsning, Ingrid ForsLena Andersson du är helt fantastisk. Stor tack att du förgyller min tillvaro. Karin GandiniJag blev helt tagen av dagens program. Dina fantastiska reflektioner,svar o tankar om att ta vara på livet. Konkreta råd. Även (sam)talet om att ta vara på sig själv o genom det bli viktig för andra. Tack för ovärderliga filosofiska råd o ord! Med vänliga hälsningar susanne löfström på tjörnTack för en synnerligen fin programserie. Alla genomtänkta och samtidigt underhållande och engagerande svar ger mig hopp. I sommar blev Lena Anderssons analys av gåvans och tiggeriets villkor en höjdpunkt.Åke Hagström Varför är mörkret större än ljuset? När jag drabbas av oro eller sorg varför lägger sig mörkret som en våt filt över hela min tillvaro?Varför har jag då svårt att ta till mig mina ljus som också finns i mitt liv?Tar människan det som är positivt och som värmer som något självklart? Tack för en fantastisk stund varje gång jag lyssnar på Allvarligt talat. Augustihälsningar  Ulla Hammarqvist i TyresöLena. Jag har ingen fråga. Jag känner bara ett trängande behov av att delge dig min uppskattning. Jag har ibland svårt att formulera i ord vad jag tycker, tänker och känner. Musiken är mitt uttrycksmedel. Igår plöjde jag dina sommar- och ditt vinterprogram och i synnerhet i vinter från 2011 är det som att du klär mina tankar i ord. Bästa hälsningar Harald Svensson GöteborgHej! Jag lyssnade på dina svar angående potatis som börjar gro inne i ett mörkt skåp. Vill tipsa om uppfinnaren Baxters experiment med krukväxter. Han uppfann lögndetektorn avsedd att avslöja lögnare men fick impulsen att pröva på sina blommor där hemma. Hans rön tyder på att bilden är mer komplex än din uppfattning och gränsdragning, de som rör sig = varelser, annars icke-varelser. Som du kan se om du googlar, reagerade växterna med stress om någon misshandlade en artfrände dvs blomman bredvid. O s v. Baxters växter reagerade också när han som var ute på stan bestämde sig för att vända om och gå hem. Ganska intressant och märkligt.Tyder på att det finns relationer som vi inte anat. Jag läser nu Fältet, en bok som handlar om forskning på slump, medvetande och paranormala fenomen. Antagligen inte din grej, du verkar säker in din "tro" på den nu vedertagna vetenskapen.. Mitt barnbarn tipsade om att du har en e-post info@rationalist.se men jag ville inte använda den utan tillstånd. Hoppas ändå att du läser mitt meddelande.Vänliga hälsningarBritt Jakobsson Hej, jag skulle önska att Lena Andersson svar blev sammanställda i en bok, det skulle var till stor glädje för mig och många andra. Har ni möjlighet att framföra min änkan till Lena Andersson ? Med vänlig hälsning Berit EliassonHejAlla människor drar ju gränsen någonstans för vad som är acceptabelt beteende och till exempel tycker att de flesta inte att man är bestialisk om man massakrerar gräs med en gräsklippare.Om man däremot massakrerar till exempel människor av annan hudfärg än sin egen så är man bestialisk.Detta är ju ytterligheter förstås men det finns ju en gräns för ett acceptabelt beteende som vi alla kommit överens om och den flyttas hela tiden.År adertonhundratrettiofem var gränsen på ett helt annat ställe än den är nu, var det sämre för oss?Och i så fall varför då?Jag fattar ju att det var sämre för människor av annan hudfärg som råkade träffa på oss, såklart, men det är inte det jag menar utan det är själva gränssättandet som sådant jag funderar över.Varför alls ha en gemensamt överenskommen gräns?Vad skulle vi förlorat på att behålla bestialitetsgränsen från år adertonhundratrettiofem?Var kommer den att vara hundra år framåt i tiden?Varför flyttas gränsen? Med vänlig hälsning  Per Andersson Musik i programmet: Keith Jarrett Creation spår 5 Tokyo Kioi Hall   Paul Mauriat Orchestra L´amour est bleu Love is blue Willy Lundin Swedish Paintings Min sommarlåt   Signatur i början av programmet: Bill Frisell Probability Cloud Slutsignatur: Tomasz Stanko Sleep Safe and Warm musik lagd av Anton Karis producent Susanna Einerstam susanna.einerstam@sverigesradio.se

Seg onsdag förgyllas skall av korkat ting. Ja, så lyder ett urgammalt uttryck. Antagligen åsyftas denna podcast som idag fokuserar på Saturnus vattenpotatismånen, kräsna myggor, [...]

Seg onsdag förgyllas skall av korkat ting. Ja, så lyder ett urgammalt uttryck. Antagligen åsyftas denna podcast som idag fokuserar på Saturnus vattenpotatismånen, kräsna myggor, [...]

Antagligen den sista podden för sommaren. Inspelad med hela redaktionen på plats i Casa K. Det handlar rätt mycket om ekonomi, evolution och lesbianism See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Antagligen den sista podden för sommaren. Inspelad med hela redaktionen på plats i Casa K. Det handlar rätt mycket om ekonomi, evolution och lesbianism

So, last Saturday, on June 6th, I visited Gothenburg and went to two classes that Cicci at Design in Papers had arranged. It was two classes with Becky Higgins - Classroom and Exclusive.For months I've longed for these classes.You can read more about them on the PLswe blog where most of our team there went to her classes.I got the huge privilege to interview her after the first class in the afternoon, at Quality Hotel 11, when there was a two hour gap betweeen classes.Do I have to tell you how nervous, starstruck and greatful I felt? Probably not. :)Excuse my English if it's not that flowing or perfect. I hope you can hear me anyway and can get something out of this interview.And if you don't know this already, Becky is a fantastic woman who's so down to earth. She makes everyone feel special. She's just great and I bet everyone who met her here in Sweden agrees with me!I feel so inspired and psyched to Project Life after her classes and me interview with her.And thanks again Becky for great classes, to come all this way to Sweden and for letting me interview you!Enjoy everybody! :)-------------------------------------------Så, förra lördagen, den 6:e juni, besökte jag Göteborg och gick på två kurser som Cicci på Design in Papers hade ordnat. Det var två kurser med självaste Becky Higgins - Classroom och Exclusive.  Ni kan läsa mer om dessa kurser på PLswebloggen där de flesta av oss gått någon eller båda av kurserna och har samt kommer att berätta om dem. :)Jag hade frågat Cicci tidigare om hon trodde det fanns en möjlighet att få intervjua Becky till Papperspodden. Att bara våga komma på den idén kändes läskig och trodde faktiskt att jag skulle få ett nej p g a ett späckat schema. Men jag fick det stora privilegiet och ära att få intervjua henne efter första eftermiddagskursen på Quality Hotel 11 när vi hade en tvåtimmarspaus mellan kurserna.Behöver jag berätta hur nervös, starstruck och tacksam jag var? Antagligen inte. :)Jag ber redan nu om förlåtelse för min engelska då den inte är så flytande och perfekt, men jag hoppas ni kan höra mig ändå och få ut någonting av denna intervju.Och om ni inte visste detta redan så är Becky en fantastisk kvinna som har båda fötterna på jorden. Hon får var och en att känna sig speciell. Hon är helt underbar och jag slår vad om att alla som träffat henne här i Sverige håller med mig.Jag känner mig så inspirerad och peppad att PL'a efter hennes kurser och intervjun med henne.Och tack igen Becky för underbara kurser, att du kom hela vägen hit till Sverige och för att jag fick intervjua dig!Håll tillgodo allihop! :)Ciza interviews Becky Higgins

Utvisade personer som tvångsinjiceras med lugnande medel, mutmiddagar och folk som tillverkar den omtalade nätdrogen Spice. I säsongens sista Kaliber följer vi upp några av våra större granskningar. Vi börjar med Kriminalvårdens Transporttjänst. I oktober granskade Kaliber i två program den del av Kriminalvården som hjälper gränspolisen att utvisa personer från Sverige. Vi kunde avslöja hur personer vid flera tillfällen tvångsinjicerats med lugnande medel och hur personalen efter att de utvisat personer bott upp till tre nätter på femstjärniga hotell och åkt dyra businessklassbiljetter på flyget hem. Någon månad efter vårt program valde Kriminalvården även att anmäla den vårdpersonal som varit delaktig till inspektionen för vård och omsorg. Lars-Håkan Nilsson, medicinsk rådgivare på Kriminalvårdens huvudkontor kommenterade det så här.   Vi tycker det är viktigt att vi ska uppträda som en vårdgivare ska göra så får vi kännedom om någonting och misstänker att någon inte uppträtt helt korrekt yrkesmässigt så ska vi anmäla det till den myndighet som hanterar sådana här saker. Avslöjandet om tvångsinjektionerna har också debatterats i riksdagen. Ja, svenska utvisningar ska ske under värdiga och humana former, och ändå har det nyligen återigen framkommit uppgifter som ställer det här på skam. Efter Kalibers avslöjande ställde Christina Höj Larsen (V) i en interpellation frågor om att införa oberoende observatörer vid utvisningsresor till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S). Ja, de fall som Christina Höj Larsen tar upp med tvångsinjiceringar ser vi naturligtvis mycket allvarligt på. inte bara regeringen utan också kriminalvården som ju har hand om de här resorna. Och om det är så att det har förekommit så pekar ju allt mot att det i så fall är ett lagbrott och det får då utredas i vederbörande ordning, Sedan i april i år använder Kriminalvården ett nytt vårdföretag vid utvisningsresor. De har nu deltagit i ett tjugotal resor och vd och läkare Bertil Rosenquist, som själv deltagit vid flera resor, säger att det för dem skulle vara otänkbart för dem att använda lugnande injektioner under tvång. Vi har aldrig använt injektioner och jag anser att det är helt fel och det är förbjudet, alltså då ska patienten föras, då ska det föreligga en psykisk sjukdom och patienten ska föras till en psykiatrisk klinik där han eller hon bedöms och det kan inte vi göra på stående fot på en flygplats, det finns liksom inte något stöd för det och jag har aldrig blivit pådyvlad att göra något sådant, utan om patienten är tillräckligt orolig och inte kan och har en sådan stark reaktion då bedömer jag att då ska patienten inte åka med. Det är inte den behandling de ska ha utan en redig förklaring och ett mänskligt omhändertagande har fungerat i vårt fall. Bara man är modig nog att titta folk i ögonen och säga och berätta om vilken roll man har i det här och att man inte kommer dit som någon slags pseudopolis med nån spruta i hand, men vi har liksom inte gjort något sådant så jag vet inte riktigt vilken indikation som skulle vara, jag har aldrig stått i den situationen, säger Bertil Rosenquist. Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg har inte tidigare kommenterat uppgifterna om tvångsinjektioner i media. När reportern Markus Alfredsson träffade honom för några dagar sedan säger Nils Öberg att det var en av de uppgifter som kom fram i Kalibers granskning som han ser mest allvarligt på. Det första jag tänker om det är att det är väldigt viktigt att ha klart för sig varför vi har sjukvårdspersonal med på de här resorna. De finns där för de avvisades skull och deras hälsa, de finns inte med som ett led i att underlätta för oss eller polisen att genomföra avvisningarna. Utan sjukvårdspersonal har vi närvarande av omsorg för de vi har att hantera och nu får polismyndigheten gå vidare för att försöka konstatera om det har begåtts brottslig verksamhet eller inte och då har jag överlämnat ansvaret för den fortsatta utredningen till polisen, säger Nils Öberg. En annan sak han reagerat över var uppgifterna i vårt första program om det personalen lagt ut på sina facebooksidor under utvisningsresorna. Som jag uppfattade som väldigt grova och väldigt olämpliga.  Ja för mig är det väldigt, väldigt enkelt. Det här är verksamhet som är ohyggligt integritetskänslig. Vår uppgift är att transportera människor som inte längre får stanna kvar i vårt land. Nästan alla av dem går en väldigt osäker framtid till mötes och det betyder att de här avvisningarna och utvisningarna behöver ske med stor värdighet, säger han och fortsätter: - Då kan man inte raljera över de förmånliga villkor man upplever sig ha i samband med de här resorna utan de här resorna ska genomföras med stor respekt för de människor som vi transporterar. Det är skälet till att jag reagerar starkt när man uttrycker sig raljant och arrogant. Nu är det ett mycket litet fåtal av våra transportörer som gjort det. Det gör ju inte problemet mindre i de fall där det skett, men det får inte förekomma. - Ett litet antal, har ni undersökt det här på något sätt? Ja, jag har bett att få veta vilka som uttryckt sig på det här sättet, men vi har inte fått ett tillräckligt underlag för att kunna identifiera det. Vad vi däremot har gjort är att be cheferna inom transporttjänsten nu i hela organisationen ta upp den här frågan. Jag har pratat själva med flera medarbetare inom transporttjänsten som är precis lika upprörda som jag. För det första ska inte alkohol förekomma när man är i tjänst och när man är ute och reser så är man i tjänst och det betyder att då beskriva sin vistelse utomlands som en del av en fest är för mig väldigt omdömeslöst. Då har man inte riktigt förstått sitt uppdrag. Granskningen av dyra hotellnätter och flygresor i businessklass ledde till mycket reaktioner från er lyssnare. När det gäller villkoren för vilotider, hotell och flygresor för personalen, så pågår ett arbete med att se över hur resorna planeras så att det ska vara billigast resande som är utgångspunkten säger Nils Öberg. Och ändringar ska börja gälla efter årsskiftet. Till exempel har det varit det vi kallar en lista på godkända hotell som har varit svårt att förstå varför den sett ut på det sätt som den gjort. Vi har nu ändrat i den listan och kvalitetssäkrat den och bestämt vilken typ av hotell som vår personal är hänvisad till och gjort väldigt tydligt att det är det billigaste alternativet som gäller i första hand. Och det är överhuvudtaget tycker jag, någonting som vi kommer vara mycket tydligare med framöver nämligen att all vår verksamhet följer naturligtvis den resepolicy som gäller för staten i allmänhet och för Kriminalvården som myndighet, säger Nils Öberg. - Och det jag vill nu att vi får fram, det är en ordning som innebär att vi reser som statliga tjänstemän så billigt som det bara överhuvudtaget går och när det inte går, ja, då fattar vi ett beslut om det, som vi motiverar och dokumenterar så att det går att i efterhand förklara varför det billigaste alternativet inte var aktuellt i just det här fallet. Det är den stora förändringen tycker jag. Så att jag vill ha ett flexibelt regelverk där sunt förnuft och ett gott omdöme är det som styr valet och planeringen av resorna. Det kommer fortfarande finnas möjlighet att göra också väldigt dyra och kostsamma lösningar, men då måste det finnas ett skäl för det. Och det är det som jag tror kommer vara långsiktigt hållbart, avslutar han.   Kritiserade språkanalyser under luppen igen 2012 gjorde Kaliber en granskning av företaget Sprakab. Ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra språkanalyser åt bland annat Migrationsverket. Många asylsökande saknar både id-handlingar och pass och språkanalyser blir där ett verktyg som används för att avgöra om de sökande kommer från de länder som de påstår sig komma ifrån. Vi kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade tillräcklig kompetens och att det fanns analytiker gjorde språkanalyser, utan att det framgick om de själva hade det språket som modersmål. Asylsökande kan då nekas uppehållstillstånd och skickas tillbaka till länder de inte kommer ifrån. Efter vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av några av Sprakabs rapporter. De skickade tio språkanalyser till ett holländskt företag. Resultatet visade att nio av tio språkanalyser gjorts på ett korrekt sätt. Men urvalet av vilka analyser som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Att företaget själva gör urvalet av vilka rapporter som ska granskas tyckte Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer inte var något problem: Jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Sprakab jobbar även för flera utländska myndigheter. Och som vi tidigare rapporterat fick de i maj kritik av högsta domstolen i Storbritannien som menade att företaget visat brister i att redovisa analytikernas kompetens. Och nu under hösten, ett knappt halvår senare, har Sprakab hamnat i rampljuset igen. SVT:s Uppdrag Granskning rapporterade i november att en av Sprakabs analytiker ska ha gjort en grovt felaktig analys om varifrån en 27-årig somalisk man kommer. Analytikern ska också ha ljugit om sina egna meriter och vara dömd för flera brott. Och vi hörde om familjen från Syrien som Sprakabs expert sade kom från Armenien. Och här i Sveriges Radio har Ekot rapporterade om stora brister i Sprakabs utredning av en 17-årig pojke som säger sig ha flytt från Nordkorea, men som Migrationsverket beslutat att utvisa till Kina. Vi har också kunnat höra flera reaktioner på det här i Sveriges Radio. Folkpartistiska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström menade att Migrationsverket brustit i agerande och sina rutiner, och hon ville se retrospektiva omprövningar av asylärenden. Désirée Pethrus (KD) ville införa en migrationsinspektion för att övervaka Migrationsverket. Jag inser att det är väldigt många människor som drabbas av det här företagets språkanalyser. Är de inte rättssäkra så riskerar vi att kanske att skicka människor till sin dödsdom, sa Désirée Pethrus (KD). Migrationsminister Morgan Johansson (S) sade sig ha fortsatt förtroende för både Migrationsverkets handläggning och för användningen av språkanalyser, men han ville ha en genomlysning av myndighetens hantering i sådana här fall. Är det då så i den här situationen att någon påstått att man kan saker som man sen inte kan då är det ett problem naturligtvis. Och då måste den myndighet som har hand om det gå till botten med det, sa Morgan Johansson (S). Trots avslöjanden och kritik fortsätter Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer att försvara Sprakab. Här i en intervju i Ekot den 18 november. Den bevisning som har lagts fram, både i radio och tv, mot Sprakab som företag, är än så länge inte sådan att vi säger att vi inte kan anlita Sprakab. Vi delar helt enkelt inte den bilden. Men Migrationsverket ska nu skicka ytterligare några av Sprakabs språkanalyser till Holland för kvalitetskontroll. Nu handlar det om fler, ett tjugotal analyser, både de som uppmärksammats i media och andra. Den här gången är det myndigheten som väljer ut vilka analyser som ska granskas. Men det har inte att göra med att Migrationsverket inte skulle lita på Sprakab säger Fredrik Beijer när jag ringer upp honom. Vi skulle kunna låta Sprakab göra det också men den här gången valde vi att göra det själva, säger Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer. Parallellt med den här granskningen av själva språkanalyserna, håller Migrationsverket på att planera för en större översyn - om de använder sig av språkanalyserna på ett rätt sätt. Vem som ska göra översynen och när det ska vara färdig är inte bestämt än. Och ja, fram till dess fortsätter Migrationsverket alltså att anlita Sprakab.   Misstänka mutmiddagar Så om den uppmärksammade julmiddagen som Föreningen Svenska Tonsättare bjuder tjänstemän vid våra kulturmyndigheter på, en middag som skakat om kulturlivet och väckt misstankar om mutbrott... Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik, säger Martin Q Larsson Uttalandet som Föreningen Svenska Tonsättares ordförande gjorde i en intervju med Kaliber i november har fått stora effekter. I vårt program Stimpirater och Funny money konstaterade vi att upphovsrättspengar som samlas in för svensk musik inte alltid hamnar i rätt fickor. Vi följde bland annat pengarna från ett kopieringsrum på en svensk kulturskola till kontot hos FST - Föreningen svenska tonsättare. Och vi visade hur kulturskolans kopieringspengar kunde bli en grundplåt i en julmiddag på en av Stockholms finare restauranger. Julmiddagen 2013 kostade 618 000 kronor totalt och en del av pengarna användes till att bjuda landets kulturmakthavare på mat och vin. Så här sa Martin Q Larsson i vår intervju: Vi vill skaffa en trevlig och en idiomatisk (ändamålsenlig, reds anmärkning) atmosfär för att åstadkomma ett påverkansarbete och då tycker vi att en middag med vin till är ett sånt tillfälle då man åstadkomma detta.Sen ska jag också säga att jag lägger ner extremt mycket arbete på att göra den där placeringen på bästa sätt så att man får just det där att tonsättare A hamnar bredvid myndighetsperson eller konstnärlig ledare B så att han eller hon kan samtala med varandra, om sin musik, om institutionens verksamhet, om myndighetens verksamhet och hur... För tanken är att alla som kommer på den här middagen har ungefär samma målsättning att erbjuda svenska medborgare musik av hög kvalitet, säger Larsson Vem betalar för de här personerna som ni vill påverka, institutionsföreträdarna? Det gör vi. Så ni bjuder dem på den här middagen? Vi bjuder dem på den här middagen. Politiker också? Politiker också. Tjänstemän på kulturdepartementet? Högre tjänstemän, generellt utan att gå in på exakta namn så är det högre tjänstemän och politiker, på framförallt statlig nivå i vissa fall även regional. Och då är det mat och alkohol till tjänstemännen? Mat och alkohol och där eh...vet inte jag var gränsen går för vad som är tillåtet att göra, säger Martin Q Larsson. Enligt de siffror som Martin Q Larsson gav till Kaliber efter intervjun var kostnaden per person drygt 1200 kronor. Vi gick igenom placeringslistorna för de fyra senaste julmiddagarna, och hittade bland annat generaldirektören för Statens musikverk som fyra år i rad låtit sig bjudas med sin man. Vi hittade också chefer på andra kulturmyndigheter, orkesterchefer runt om i landet, personal på kulturrådet och kulturdepartementet. Rapporteringen om julmiddagen väckte snabbt reaktioner, Helena Sundén, generalsekreterare på Institutet Mot Mutor, sa i Sveriges Radios Kulturnytt att det fanns risk att man överskridit gränserna som finns i lagen. - Om man bjuder företrädare från det allmänna så finns det krav på att det ska röra sig om måttfullhet, om öppenhet, men man har ju uppenbarligen passerat gränsen här för vad som kan ses som måttfullt i relation till det offentliga, säger Helena Sundén. Och chefsåklagare Alf Johansson på Riksenheten mot korruption inledde en förundersökning. Så här sa han i Kulturnytt: Det vi handlägger på den här enheten, Riksenheten mot korruption, det handlar i stor utsträckning om just misstankar om givande och tagande av muta. Och det är det vi har inlett förundersökning på ja, säger chefsåklagare Alf Johansson                                        Kalibers granskning har också fått effekter i kulturlivet. Sverige radio och kulturdepartementet uppger att de inte längre tänker gå på FST's middag i framtiden och Statens musikverk har sett över riktlinjerna kring alla typer av inbjudningar. Ingen av dem menar dock att några formella fel begåtts. Staffan Forssell är generaldirektör för Kulturrådet. Självklart måste man titta på om det är lämpligt eller inte. Man kan göra som Sveriges Radio gjorde att valde att inte gå. Vi hade inte heller för avsikt att gå i år så länge det här låg under utredning. Det är inte uteslutet att vi kommer att gå i framtiden. Men vi kommer ju med er belysning att titta på det än mer noga, det vill säga vad är lämpligt att vara på. Det kommer ju att påverka. Det är inget snack om det. Men det får heller inte bli att vi får en beröringsskräck med att ha en relation med sektorn. Det är de två sakerna som ska balanseras mot varandra. FST har ställt in årets julmiddag. Martin Q Larsson sa i vår intervju att man genomfört julmiddagar i 90 år och att det bevisligen gett goda resultat. Vi vill gärna fråga FST om fler middagar men föreningen vill inte medverka i en ny intervju med Kaliber, de skriver däremot att de vill att vi hänsyn till det de skrivet i ett pressmeddelande. Där läser vi att kostnaden för mat och dryck inte längre är 1260 kronor, utslaget per person, som de först uppgav till Kaliber, utan 922 kronor. Men skillnaden visar sig efter kontroll till stor del bero på att man nu dragit av momsen. De skriver också att det var olyckligt och felaktigt av Martin Q Larsson att säga att det var frågan om ett påverkansarbete, det har aldrig varit syftet skriver man. Så här sår det i pressmeddelandet: "Syftet har aldrig varit, att påverka enskilda bidragsbeslut." Men, vi kan idag visa ett nytt dokument där en tidigare FST-ordförande hävdar att julmiddagen faktiskt haft inverkan på ett statligt beslut. Frågan är uppe på årsmötet 2010, efter att två medlemmar i en motion ifrågasatt festen som året innan kostade 637 000 kronor. Styrelsen vill avslå motionen och vi läser i protokollet där ordföranden argumentar för att julmiddagen är viktig, eftersom den t ex inverkade på att statens Elektronmusikstudio EMS, fick vara kvar när musikmyndigheterna skulle omformas. Studion var då hotad i och med att föregångaren till Statens musikverk  - Rikskonserter lades ner. Så här står det i protokollet: "Beträffande effekten av middagen på externa gäster är vi noggranna med att placera människor strategiskt för att kunna påverka på bästa sätt. XX fick t.ex. tillfälle att på senaste middagen föra samtal om EMS-frågan i Kulturutredningen, vilket med all sannolikhet hade betydelse för utfallet. Man bör inte negligera nyttan av middagen." Den tidigare ordföranden vill inte kommentera julmiddagen under pågående utredning. Kaliber publicerar nu också hela intervjun med Martin Q Larsson i en oklippt version för att klargöra vad som verkligen sägs (ljudet finns längst ner i artikeln). Middagen kommer på tal första gången 27'30 in i intervjun och avhandlas också efter ungefär 1'08'40.   Drogen Spice Under hösten har många ungdomar råkat illa ut efter att de rökt drogen Spice. I bland annat Gävle, Sundsvall, Oskarshamn, Göteborg, Västerås och på Gotland har personer förgiftats och sökt hjälp. Två personer har också dött - som en följd av att ha använt bland annat Spice. I januari kartlade Kaliber marknaden med nätdroger. Vi pratade med de som tillverkar och säljer Spice, med tull och polis - och med en ung tjej som vi kallar för Elin som missbrukat, men då när vi träffade henne var hon fri från droger. Hon beskrev varför hon till slut bestämde sig för att sluta med Spice. Så här sa hon i Kaliber. Jag fick ont i hjärtat. Jag fick ryckningar i hela kroppen, jag fick ticks och sånt. Och det slutade inte förrän ett halvår efter det att jag slutade. - Och du tror det beror på Spicet? Antagligen. - Men vad var det som fick dig att känna att du inte ville hålla på med det här längre? Jag fick nog. Jag hade hållit på i två år. Jag fick nästan som psykoser. Jag hörde röster som inte fanns där, fotsteg som inte var där. Jag satt på balkongen en gång. Så hörda jag ett surrande ljud. Lamporna kom närmare mig. Fast de egentligen var typ tio meter bort. Så det är sjukt vad det gör med hjärnan och kroppen. Det lurar en. Elin slutade alltså använda Spice. Nu har hon snart varit drogfri i två år. Hon går i ettan på gymnasiet och hon berättar att hon mår bra. Kaliber pratade också med Max som säljer Spice över internet. Han fick ett påhittat namn och vi förvrängde hans röst, eftersom det var villkoret för att han skulle vara med och vi tyckte det var viktigt att höra vad han hade att säga. Vi besökte honom när han paketerade sina droger innan de skickades ut till kunder runt om i landet. Varför har ni fläktar här? Det är kolfilter. Varför har man det? Det är för att det inte ska lukta i hela kåken. I rummet står en våg, skyddsglasögon och två stora kassaskåp som säkert väger över 200 kilo vardera. Det är här inne som Max förvarar sina internetdroger. Här vägs och paketeras hans produkter. Max tar en stor påse med vad som ser som hö och går bort mot vågen. Det är Spice som ska portioneras i små svarta plastpåsar. När Spicet är packat så kommer det skickas ut till Max kunder över hela Sverige. Han verkar inte bekymrad över att tullens arbete skulle hota hans affärer. Hur många paket kommer till Sverige från utlandet varje dag? Hur många bilar kör över gränsen varje dag? Hur många går över gränsen varje dag? Hur många färjor kommer varje dag? Hur många utrikesflyg landar i Sverige varje dag? Det finns ingen möjlighet att hålla hela gränsen stängd. Det går inte. Både Viktor och Max säljer laglig Spice på sina hemsidor. De har båda åldersgräns på sina hemsidor. 18 år respektive 20 år. Men vi undrar ändå hur de ser på risken att deras produkter i slutändan hamnar hos ungdomar. Den risken finns ju alltid. Och lika väl att folk kraftigt missbrukar det vi säljer. Men det är ju inte i det syftet vi säljer. Vi hoppas ju istället att det kan användas för nöje och inte för att vara missbruk eller ge någon inkomst genom att sälja till barn. Det är inte därför vi säljer. Det är ett moraliskt dilemma liksom att.att det kan ske. Men det är inget vi känner att vi kan komma ifrån. Vi säger att det ska inte användas på det sättet, men mycket mer kan vi inte göra, säger Viktor. När Max är klar med att paketera Spicet, ställer vi även frågan till honom. Den risken finns eller det kan man nog utgå ifrån att det sker. Men vi gör det bästa vi kan för att undvika men det är svårt. - Har du aldrig tänkt att det här kanske någon får tag på och får en jätteobehaglig upplevelse, blir beroende eller till och med skadar sig? Är det något du tänker på? Jo så är det ju. Det är kemikalier. Det finns massor av farliga kemikalier. Nu i jultider kommer ju småbarn springa runt med fyrverkerier. Det finns farliga produkter överallt i samhället. Men det slutgiltiga ansvaret för samtliga produkter oavsett bransch ligger i slutändan alltid hos konsumenten. Sedan programmen sändes har alltså många personer förgiftats ut av just Spice under hösten. De som tillverkar droger ligger ofta steget före lagstiftningen, eftersom de lätt byter ut någon substans i drogen för att den inte ska vara olaglig. Förra veckan beslutade regeringen att förbjuda ytterligare 42 substanser som narkotika eller hälsofarlig vara. Beslutet gäller från den 16 januari. Men istället för att klassa varje ny substans för sig finns också en diskussion om så kallad familjeklassning. Det innebär att man på ett bräde kan förbjuda alla droger med liknande egenskaper och struktur. Men åsikterna går isär om hur rättssäkert ett sånt system är. Det finns också redan idag en "förstörande-lag", som ger polis och tull möjlighet att omhänderta och förstöra nya droger, som kan antas bli klassade som narkotika i framtiden.   Reportrar: Sofia Boo, Mikael Sjödell, Markus Alfredsson, Adam Samara, Andreas Lindahl och Annika H Eriksson. Producenter: Annika H Eriksson och Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Hurra hurra hurra!!! För man vill ju inte vara en tönt som INTE va DÄR när det hände. Antagligen så kommer jorden alltså gå under inom min livstid men för säkerhets skull skall jag ta reda på olika sätt att påskynda apokalypsen, och ni mina kära klasskamrater, får vara med! MVH Emma.

Elin fick hallucinationer och ont i hjärtat av drogen. Överläkaren ser unga som far illa av en drog de ofta vet väldigt lite om. Och beroendevården ser allt fler unga som väljer drogen. Syntetisk cannabis, eller spice som det ofta kallas är lätt att få tag på, billigare än vanlig cannabis, men också farligare. En måndag i December. Snön knastrar när narkotikapolisen Niklas Lindroth tar bestämda steg mot det lilla vandrarhemmet. Vandrarhemmet ligger i en mindre kommun utanför Göteborg. Inne på vandrarhemmet har Niklas Lindroth och hans kollegor hittat en ung kille som de tror är påverkad. – Det som vi gör nu är att vi har hittat en person som ser påverkad ut. Vi har fått ett beslut om att göra husrannsakan i hans bostad, som i det här fallet råkar vara ett vandrarhem. Vad vi kan se på en gång är att det ligger en joint på bordet. Om det är cannabis eller spice, det kan vi inte säga ännu. Niklas tar den lilla ihoprullade jointen och lägger i den i en plastpåse. De flesta ungdomar som brukar narkotika i Sverige röker cannabis. Det visar stora enkätundersökningar från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN. Det är ett uppmärksammat problem som regeringen och Sveriges kommuner mött med satsningar på vård och förebyggande arbete. Men på senare tid har cannabis fått en konkurrent som man kanske inte känner till lika väl. Som nummer två bland populära droger i CAN:s statistik hittar vi en drog som blir allt vanligare bland Sveriges ungdomar. Den kallas för spice. Spice är en syntetisk form av cannabis som inte kommer från hampa som traditionell cannabis gör. Spice görs på kemisk väg i laboratorier. I dagens Kaliber vill vi få svar på frågorna varför många unga väljer Spice, hur farlig drogen är och om samhället bör oroa sig för konsekvenserna. Narkotikapolisen Niklas Lindroth och hans kollega börjar leta igenom lägenheten i vandrarhemmet. – Här ser vi att han har ju själv urinstickor som han testar sig själv med. Han måste säkert lämna urinprov till socialen. Då testar han sig själv innan så att han ser att det inte ger utslag då. De här preparaten som han rökar. Om det är Spice då. Bland matrester och högar av kläder hittar Niklas flera plastförpackning som innehåller urintester.  Och här får vi en ledtråd om en av anledningarna till att spice är så populärt bland unga. Niklas tror att killen vill kunna testa sitt urin hemma så han kan vara helt säker på att han kissar rent när han besöker socialtjänsten. Det är nämligen väldigt svårt att hitta spår av spice i ett urin- eller blodprov. Därför blir spice ett attraktivt alternativ för den som vill röka på utan att bli påkommen, säger Niklas Lindroth. – Spicen har ju tagit över mycket från cannabisen. Det har ju inte funnits så många metoder att se spice i urinen. Så det är svårare att upptäcka. Risken för upptäckt ur deras perspektiv är ju mindre om de använder spice. Åtminstone har det varit så tills nu då när vi börjar få andra metoder att testa. De senaste åren har myndigheterna blivit bättre på att hitta spice i urin. Nya urinstickor och andra analysmetoder har kommit. Problemet är att det finns väldigt många spicesorter. Drygt 100 stycken. Och myndigheterna kan hitta långt ifrån alla i sina prover och analysmetoder. Men det är inte det enda av myndigheternas bekymmer med spice. – Men problemet är ju att det finns en stor del av de här spicepreparaten som inte är klassade. De är alltså inte klassade som narkotika. Då är de helt lagliga att inneha och även att bruka. Av drygt 100 sorter är det endast ett 30-tal sorter spice som är olagliga i Sverige. Eftersom det hela tiden kommer ut nya varianter av spice på marknaden måste svenska myndigheter hela tiden utreda nya substanser. Och när en populär typ av spice blir olaglig så ploppar snart en ny, oklassad variant upp. Och vet då den som röker om vilka sorter av spice som är lagliga och vilka som inte är det så kan man alltså röka på utan att begå något brott. Medan Niklas Lindroth och hans kollega fortsätter att söka igenom lägenheten förflyttar vi oss till en liten skola i Göteborgsområdet. Utanför regnar det. Det har gjort det i ett par dagar nu och alla spår av snö är borta. Inne i skolan sitter 16-åriga Elin i soffan i uppehållsrummet. Elin heter egentligen någonting annat.  – Jag började ju här för att jag skolkade från min gamla skola. Jag var inte där på två år ungefär. Jag hade problem med skolan så jag fick börja här. Så nu lämnar jag pissprov två dagar i veckan och har gjort det i snart två år. Elin bytte skola för att det inte funkade i den gamla skolan. --  Mycket bättre än en vanlig skola. Här får jag den hjälp jag behöver. Så jo det är bra. Vad var det som inte funkade i din gamla skola då? – Det var väl folket som gick där. Eleverna och lärarna. Man fick inte den hjälp man behövde och eleverna bara mobbades. Så det var därför jag valde att inte gå dit. Och började med spice och cannabis istället. Precis som många andra som röker spice så hade Elin testat vanlig cannabis innan hon började med spice. – Han frågade om vi skulle röka. Jag sa visst jag kan väl prova, en gång kan ju inte skada. Jag tyckte det var så roligt så jag bara fortsatte. Men det var cannabis då. Men sen fick jag börja lämna pisseprov och då tänkte jag att då kan jag inte röka cannabis utan jag får röka spice istället för det syns inte. För Elin var det viktigt att hålla koll på vilken sorts spice de rökte. Hon ville veta vilka sorter som skulle avslöja henne och vilka som inte skulle göra det i ett urinprov. – Vi visste ungefär vilka kemikalier det var i. De som syntes på pissprov kunde vi inte röka. Och de som inte syntes rökte vi. Så vi hade ganska bra koll på det faktiskt. Hur skaffade ni det då? – Vi fick nummer till langare då. Så skickade man ett sms till langaren och frågade om han hade en halva eller en five som man kallar det. Och sen gick man och mötte honom så bara bytte man pengarna och rökat. Och en halva vad är det? – Det är tre gram. Och det är billigare än cannabis också. Spice brukar räknas till en grupp som kallas internetdroger. Spice säljs till stor del på internet. Då är det oftast de lagliga varianterna som säljs. Men på hemsidorna är det i regel 18 eller 20-års gräns för att köpa. Av den anledningen så köper de flesta ungdomar sitt spice på gatan. Från kompisar eller langare. Det är ofta vad de själva berättar för beroendevården. På avdelning 306 på Östra Sjukhuset i Göteborg tar man emot unga mellan 16-21 år som är i akut behov av hjälp för sitt missbruk. Sektionschef Ulf Sammels, beskriver hur många av hans patienter som är inne just den här dagen som röker spice. – Just nu är det så att 40 procent av de ungdomar vi har hos oss idag har spice som huvuddrog. Och 30 procent har det som sin sekundärdrog. Det är alltså 70 procent av de ungdomar som är inne här nu som röker spice dagligen eller provar på spice då och då. Och så såg det inte ut för några år sedan. Och enligt Ulf Sammels är det just möjligheten att röka på utan att det syns i urinprov som lockar de flesta av hans patienter till spice. – Det är ju en av de bidragande orsakerna som ungdomarna själva säger. Det är för att slippa upptäckt helt enkelt. Vi stannar upp lite och sammanfattar de svar vi fått på varför så många unga människor väljer att röka spice.  Flera sorters spice är lagliga vilket innebär att de kan röka på utan att begå något brott. Flera sorters spice syns inte på urinprov så de kan röka på utan att socialtjänst eller sjukvården märker det i prover. Dessutom är priset på spice ofta betydligt lägre än för vanlig cannabis. Många gånger hälften så dyrt. En femma med cannabis. Alltså fem gram. Kan kosta mellan 500 och 600 kronor. Samma mängd spice kostar sällan mer än 300 kronor. En anledning så god som någon för en tonåring som vänder på slantarna för att hålla igång sitt missbruk. Ulf Sammels har märkt att spice påverkar hans patienter annorlunda än de som röker vanlig cannabis. --  Det är ju ett cannabisliknande rus, men det slår ju mycket fortare. Det är ju en syntetisk drog så det som är det farliga med spicen också det är ju att du vet ju inte riktigt vad du får i dig. Det är ju inte testat, det finns ingen långvarig forskning på detta. Men det finns väl några saker som de flesta ungdomar säger att man får. Det är mycket högre ångest, mycket mer panikångestattacker än för de som röker vanlig cannabis. Man uppger också att man har mycket mer av overklighetskänslor. Det är något som jag tror nästan allihopa säger. Man pratar också om att man har en brännande känsla i huvudet efter att man har rökt. Ulf Sammels i Göteborg är inte den ende som vittnar om att spice kan ha allvarliga biverkningar. Kaliber har ringt upp behandlare som möter unga inom beroendevården på flera håll i Sverige. Och mönstret är slående. Samtliga berättar om att drogen spice blir allt vanligare. Och samtliga beskriver allvarligare biverkningar hos de unga som rökt spice i jämförelse med de unga som röker vanlig cannabis. Maria Almazidou, teamledare på Maria Malmö-mottagningen i Malmö. – Det finns mer psykotiska inslag av ruset. Man upplever mer hallucinationer när man har rökt spice och tycker att det blir en starkt upplevelse som man inte vill vara med om. Robert Gatugård, Socialsekreterare i Sundsvalls kommun, öppenvården för ungdomar med missbruk. – Ungdomarna brukar tala om ett kraftigare rus, ett längre rus och ibland mycket hemskare rus än med vanlig cannabis. En mer fysisk påverkan med hjärtklappning, svettningar och oro. Eva Lindvall jobbar på alkohol och drogrådgivningen i Visby. – Min känsla är att det accelererat det senaste året. Det är många fler som vi möter som röker spice. Det som jag tycker mig se är att skadeverkningarna är kraftigare och kommer snabbare än vid cannabisrökning.   Eva Skeppstedt jobbar på beroendecentrum i Örebro med ungdomar mellan 16 och 25 år. – Det många säger till mig är att man fastnar på spicen snabbare. Det är kraftfullare det är som en käftsmäll. Fast ruset går ur fortare. Juan Figueroa, medicinskt ansvarig på Maria Ungdom i Stockholm – Ungdomarna som missbrukar spice mår generellt sett alltså mycket sämre. Det vi kan se är att deras ångest och deras känsla är mer än vad vi kan se bland cannabisanvändarna. Spice har en psykisk påverkan som är mycket farligare än cannabis. Elin började med att röka cannabis, men bytte sedan som många andra till spice för att inte fastna i urinprov. Och hon tycker också att det är stor skillnad mellan drogerna. – Det sätter sig mer i huvudet. På cannabis är det mer kroppskänsla. På spice är det mer drömliknande effekt. Så det känns inte verkligt. Jag frågar henne om hon tror att spice är farligare än vanlig cannabis. Om det kändes farligare. – Ja det är det. Absolut det är det. Spice det är skit. Det är äckligt. Det tar på hjärnan och det tar på kroppen. Det tar på hälsan också. För att lära oss mer om vad sjukvården har för erfarenhet av spice tar vi oss till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. På femte våningen jobbar Kai Knudsen överläkare i anestesi och intensivvård. Han jobbar speciellt med akuta förgiftningar. – Och vad vi har problem med är att vi ser allt fler ungdomar som kommer in till följd av förgiftningar med olika droger som de har köpt på nätet. Jag kallar de för nätdroger. Och Kai Knudsens bild är att bruket av spice kan få långt mycket allvarligare konsekvenser än vad bruket av vanlig cannabis innebär. – Normalt får vi i stort sett aldrig in någon till intensivvården på grund av att man rökt vanlig cannabis. Men vi har alltså sett att vi får in ungdomar till följd av förgiftning med spice efter att man rökt spice och inget annat. På det viset skiljer det sig från vanlig cannabis därför att det är starkare och det ger allvarligare effekter. Man kan bli förvirrad, illamående och i vissa fall faktiskt också medvetslös. Vi har haft fall med kramper och vi har haft fall med njursvikt och nu finns det då rapporter från Tyskland till och med om dödsfall till följd av att det i de här blandningarna av syntetiska kemikalier i det man röker finns ämnen som är väldigt väldigt farliga. Kaliber har tagit del av statistik som styrker bilden av att fler söker vård efter att de rökt spice.   Giftinformationscentralen registrerar fall, när någon har varit i behov av vård för en förgiftning. De senaste åren har de sett allt fler fall som handlar om just spice. 2008 såg de endast en handfull fall som handlade om spice. 2010 registrerades 141 fall om spice. 2013 såg de hela 236 fall där spice orsakat en förgiftning som krävde sjukvård. Kaliber har tagit del av några av de fallen för att kunna beskriva vad som faktiskt ligger bakom siffrorna. Så här sammanfattas ett fall. En 18-årig kille får en hemmarullad cigarett av en kompis. Cigaretten innehåller spice. Direkt efter att han har rökt den blir han medvetslös. Kompisarna berättar att han började krampa och kräktes. I ambulansen är han stel i musklerna och andas snarkande. Han blir bättre på vägen in till sjukhuset och inne på akuten är han vaken men inte helt medveten om var han är. Han har stora pupiller och höjd kroppstemperatur. Han får stanna kvar på sjukhuset för övervakning under natten innan han får gå hem. Ett annat fall sammanfattas så här. En 24-årig kille röker spice. Han har rökt det en gång tidigare. Får plötsligt hög puls, illamående och kräks en gång. Känner sig som om han är frånvarande och yr. Kallar på ambulans. När han kommer in till sjukhuset är han helt opåverkad. Allt fler unga i Sverige använder sig av drogen spice. De röker det för att inte fastna i urinprov,  för att det finns lagliga sorter och de röker det för att det är billigare än vanlig cannabis. De röker det många gånger också i tron att det ska ge en effekt som liknar cannabis. Men beroendevården i norr, syd, öst och väst vittnar om att spice påverkar de unga mer negativt psykiskt. Med mer ångest, mer overklighetskänslor, och ibland även rent kroppsligt med illamående och värk i kroppen. Biverkningar de inte ser bland de som använder vanlig cannabis. Och överläkare Kai Knudsen  berättar att ungdomar får söka akutsjukvård på grund av medvetslöshet, kraftigt ångest och illamående. Och det är en beskrivning som styrks av att giftinformationscentralen får in allt mer samtal som handlar om förgiftningar orsakade av spice. Vi förflyttar oss tillbaka till narkotikapolisen Niklas Lindroth. Han och hans kollega står utanför en tågstation. Folk kommer och går. På väg till eller från buss eller pendeltåg. Civilt klädda letar de både poliserna efter unga personer som de antingen vet har missbrukat tidigare eller som på något sätt uppträder misstänksamt. Dagen har varit lugnare än de räknat med. Flera av de ungdomar som de har haft koll på sedan tidigare har inte visat sig idag. Men så plötsligt. Niklas ser en kille han känner igen. Killen blir nervös. Han har spice på sig. Han erkänner det ganska fort. Det är inte första gången han träffar Niklas och det är inte första gången han åker fast heller. Killen som är i tjugoårsåldern ska med till polisstationen. Det hela går väldigt lugnt till. Medan kollegan förhör killen går Niklas in i ett annat rum för att hantera urinprovet som killen just lämnat. – Han har lämnat urinprov och det har vi hällt upp i två rör. Och det ska skickas till Rättsmedicinalverket för analys. Det tar en tre till fyra veckor att få tillbaka det analysbeskedet. Och resten gör vi ett snabbtest på. Det gör vi för att sociala myndigheter  ska kunna sätta in insatser så fort som möjligt utan att behöva invänta vårat provresultat från Rättsmedicinalverket. Det ena röret med urin ska analyseras hos Rättsmedicinalverket. Från den analysen kommer Niklas få svar på ifall killen tagit en av de substanser som de kan hitta i urin. De kan alltså hitta en del spicesorter, men inte alla. Med det andra röret med urin gör Niklas ett snabbtest. Men där kan man bara hitta spår av klassisk narkotika. – Vi tittar då på snabbtestet. Vi kan inte se här om han är positiv på spice. Men vi kan se att han är positiv på amfetamin. Och tyvärr är det väl så ofta att man börjar någonstans och nu har han halkat in på de mer klassiska klassade preparaten också. Han har inte varit positiv på amfetamin förut. När Niklas Lindroth är klar med urinprovet så tittar han lite närmare på påsen med spice som de hittade på killen. – Jag kanske ska beskriva det jag har i handen. Det är växtdelar. Ser ut lite som Oregano kanske. Luktar till och med Oregano. Det kan vara att det är Oregano som man har besprutat med någon syntetisk Cannabinoid. Han säger ju själv att det är spice, men han vet inte vilken sort det är då. Han säger att han har köpt det färdigblandat och inte blandat det själv. Spice behöver blandas innan det går att röka den syntetiska drogen. Själva drogen i sin renaste form är ett vitt pulver som ser ut ungefär som bakpulver. Mer eller mindre allt spicepulver tillverkas i kinesiska labb för att sen exporteras till länder över hela världen. Vem som sen faktiskt blandar ut pulvret till en massa som kan rökas varierar. Kanske är det användaren själv, langaren eller någon annan mellanhand. Det finns alltså över hundra olika kända spicesorter. Med varierande styrka och effekt. Och den som röker spice vet inte alltid vad det är de får i sig säger Niklas Lindroth. – Nej han visste inte själv vilken sort det var. Han hade köpt det färdigblandat och han sa att det var spice. Brukar det vara så att man inte har så stor koll på exakt vad det är? – Det beror lite på. Lite från person till person. En del har exakt koll på vad det är. Särskilt de som själva säljer. De vet vilka sorter som är klassade och inte. Andra är mindre insatta och bara röker för att se vad de får för effekt. Kaliber kan visa att sjukvården märkt av att allt fler söker vård på grund av att man rökt spice och att beroendevården på flera håll i landet ser allvarliga psykiska biverkningar som de inte ser bland vanliga cannabisrökare. Samtidigt vet vi att allt fler väljer att röka spice. Enligt Överläkare Kai Knudsen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg finns det anledning till oro. – Vi har inte haft IVA fall, alltså intensivvårdsfall till följd av spice förut. Det är först i år. Och det är så klart oroväckande. Även inom beroendevården ser man på utvecklingen med oro säger Ulf Sammels på beroendevården i Göteborg. – Att stoppa i sig saker som man egentligen inte vet vad det innehåller. Som det inte finns forskat på. Det är ju inte bra. Och sen om man tittar på vad de säger med ökar paranoia, panikångestattacker och det vet man ju inte hur det kommer påverka de här ungdomarna i framtiden. Men det finns ju en uppenbar risk och det är en stor fara skulle jag vilja säga. Och Elin som länge tyckte att det var härligt att röka spice berättar att det tillslut blev mer obehagligt än positivt. – I slutet var det det. Jag fick ont i hjärtat. Jag fick ryckningar i hela kroppen, jag fick ticks och sånt. Och det slutade inte förrän ett halvår efter det att jag slutade. Och du tror det beror på spicet? – Antagligen. Men vad var det som fick dig att känna att du inte ville hålla på med det här längre? – Jag fick nog. Jag hade hållit på i två år. Jag fick nästan som psykoser. Jag hörde röster som inte fanns där, fotsteg som inte var där. Jag satt på balkongen en gång. Så hörda jag ett surrande ljud. Lamporna kom närmare mig. Fast de egentligen var typ tio meter bort. Så det är sjukt vad det gör med hjärnan och kroppen. Det lurar en. Elin minns precis stunden då hon bestämde sig för att sluta. – Vi passade runt på en och varje gång den kom till mig tackade jag nej, och det brukar jag aldrig göra. Jag kände att något var fel. Jag tänkte att jag vill inte hålla på med det längre. Så jag bara slutade den dagen jag tänkte så.. Jag mår så mycket bättre utan droger. Det hjälpte mig inte att ta droger. Jag får den hjälp jag behöver nu och jag är nöjd så. Reporter Adam Samara adam.samara@sverigesradio.se Researcher Jenny Hellström jenny.hellstrom@sverigesradio.se Producent Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se

28 mb med David och Povel. Avsnitt 8: "Det känns som det hördes mer när man tuggade på 70-talet".Antagligen det klaraste avsnittet som spelats in, men samtidigt ett av de mest otydliga avsnitten hittills. Det blir samtal om att likna olika personer, tuggummin och dessutom för David en vredesmonolog om ämnet "det var bättre förr". Mycket nöje! Twitter: @28_podcast

Har du föreställt dig en verklighet där människors diverse kroppsförehavanden resulterar i ett akustiskt tutfenomen? Antagligen inte. Hur står det till med frieri? Hur reagerar man, och AGERAR man, på bästa sätt? Och brandmän; what's their deal? JekDek 31 är här, och vi är därmed tillbaka till vårt djupgående analytiska sätt som skänker livet en antydan av rim och reson. Eller ja, åtminstone en falsk känsla av säkerhet.

Plötsligt hörs läskiga ljud från vinden. Antagligen är det ett fasansfullt spöke. Och det blir inte bättre av att gästen Heinz har sin väska på vinden som måste hämtas. På vägen upp till vinden får Doj-Doj uppleva något fasansfullt.