Kulturreportaget – arkiv

Vad vill man höra om på radio dagarna före jul? Inte mera om fula granar och årets redan uttjänta julklappar. Inte mera jul till jul. Författaren Stefan Lindberg kom med en alternativ önskelista. Han ville höra om groddar, navlar, Dagermans strömming och Taj Mahal.Jenny Teleman och Katarina Wikars drog en lättnadens suck och skred till verket. Det var som att öppna adventskalenderns alla luckor på en enda gång.Och som bonus en upphittad lista i en gammal sekretär: Rocken tre gånger borta, bilmosningen i Dalarna, vatten i skallen på 14. Vad kan det betyda? Kan man bara ta någon annans lista och göra vad man vill med den? Och dessutom beställer Evert Taube i Joakim Pirinens gestalt in rätt efter rätt på Gyllene Freden.  

Sydamerikas litterära fixstjärna heter César Aira. Han kallades länge för Sydamerikas mest välbevarade hemlighet, men numera är den 66-årige författaren internationellt spridd och översatt. Nyligen kom Fri flykt framåt, tre kortromaner i översättning av Manni Kössler.César Aira ser på skrivandet som en allvarlig lek och improviserar fram sina romaner. Att behärska improvisationens konst är nyckeln till lyckan, menar han, som skriver i ett rasande tempo; i genomsnitt tre romaner om året, men ingen på mer än 100 sidor. Det korta formatet och stilen som liknar en korsning mellan surrealism och barock, påminner om Jorge Luis Borges labyrinter eller Julio Cortázars sätt att hoppa hage. Språket är enkelt men intrigen desto mer halsbrytande.Jag behöver två saker när jag skriver. En tankelek och en känsla som berör mig på djupet.Ulla Strängberg träffade honom i hans hem i Buenos Aires, belamrat med böcker från golv till tak. Det blev också en promenad i stadsdelen Flores med sina blommande villaträdgårdar där flera av hans berättelser utspelas, kryddade med en stillsam ironi. Ironi är en hövlighet mot läsaren. Man får inte ta sig själv på alltför stort allvar.César Aira.Producent Ulla Strängberg ulla.strangberg@sverigesradio.se Sveriges Radio JönköpingKulturreportaget Vi är flugan på väggen. Vi går in i skapandets innersta rum och synar kulturlivets skuggsidor. Här hör du Sveriges Radios långa reportage om kultur.

Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller. Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Den märklig brevväxlingen mellan Fredsängeln och Dynamitkungen, mötet på sjön i Zürich.Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris och försvarsindustri.Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.Om den bokstavliga striden kring just Krig och fred. Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om dödsskuggans dal trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, försöker att tolka tecknen.Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Inte ens ärtsoppan.Om Nobelkodens dubbla kryptering.Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis, som brändes efter hans död. Det yttre uttrycket för hans inre drama - som fick världspremiär först långt in på 2000-talet.Om hur hans kemipris bara fyra månader efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki gavs just till den vetenskapliga upptäckt som gjort dem möjliga.Om ouvertyren till Verdis opera "Ödets makt". Och musiken som spelas för kvinnorna längst inne i hans apteringsfabrik under andra världskriget, Blomman från Hawaii och Nya Sätervalsen. Kort sagt: Om hela dubbelheten. Motsatsernas förening. Nobelkoden.Medverkande (utöver vad som nämns i programmet):Del 1: Testamentet.Ulla Billquist sjunger Jag bygger ett luftslott och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen Dynamitkungen från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken Ned med vapnen är från programmet Boktornet 1996.Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987. Del 2: Striderna.Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av Maskeradbalen från La Scala-operan i Milano 1930.Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 och enkäten från programmet Efter tre samma år. Del 3: Kvinnorna.  Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007. Del 4: Ödets makt.Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet Vem är rädd om Virginia Woolf från 1983.Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. och hans svar kommer ur programmet Vad gör man på Svenska Akademien? 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama Nemesis i Kulturnytt 2005.Professor Arne Westgren talar om att mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt. Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet Förmögen, högt bildad herre från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera Ödets makt spelas av Wien-filharmonikerna 2013.Slutligen hör vi ett klipp ur programmet Bofors. Där de svenska kanonerna smidas från 1943. Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Rawaa Khiyachi från Syrien bearbetar flykten i sin konst och möter finska konstnären Hanna Kanto. Och pjäsen om när Haparanda var världens nålsöga 1915, påminner om dagens situation vid gränsen. -Att måla är mitt sätt att fly från verkligheten, säger Rawaa Khiyachi, konstnär i Haparanda på flykt från Aleppo i Syrien. Kanske verkligheten kommer fram medan jag målar. Hon är en av omkring 400 flyktingar som bor på flyktingförläggningen Cape East i Haparanda. Kulturchefen i Haparanda kommun har lånat ut ett litet rum på Folkets Hus för att Rawaa ska ha någonstans att måla.  Rawaa Khiyachi är surrealist och hennes konst handlar ofta om kvinnors situation och ofrihet. För tre år sen bombades hennes hus i Aleppo och jämnades med marken. Hon flyttade till sin mor norr om Aleppo. Extrema islamister har hotat henne och sagt att hon måste sluta upp med sin konst och särskilt med att måla nakna kroppar. I höstas flydde hon från Syrien tillsammans med dottern Boran, 16 år. Kvar i Aleppo finns 20-årige sonen Ahmad, som också är konstnär. Pengarna för att fly räckte inte till honom.I Haparanda går ryktet att Rawaa målar på Folkets Hus. Det gör konstnären Hanna Kanto nyfiken. -Det är jätteintressant att en konstnär har flyttat hit från Syrien. Hon kommer från en helt annan värld och sen det finns inte så mycket konstnärer här i Haparanda/Torneå, så jag är jättelycklig att det kommer nya, säger Hanna Kanto som söker upp Rawaa för att lära känna henne.Men Rawaa kan inte följa med Hanna för att titta på hennes målningar. Hanna har sin ateljé i Torneå på andra sidan gränsen.I Folkets hus i Haparanda repeterar också några skådespelare pjäsen En enkel över Haparanda som handlar om åren under första världskriget 1914-1918. Då var Haparanda världens nålsöga, den enda gränspassagen där de krigförande länderna i Europa kunde utväxla krigsfångar. Hit kom också många flyktingar på den tiden.Skådespelarna Pia Suonvieri, Adam Huuva och Ahmadziya Gohari beslöt att spela pjäsen i höst igen för att den påminner mycket om dagens situation i Haparanda.

Det fria ordet var temat då Nässjö hade litteraturfestival och konstutställning i sitt kulturhus. Kristina Sandberg, Arkan Asaad, Ola Larsmo, Jenny Wrangborg, Bo Cavefors m fl framträdde. Hur fritt är ordet? Vems berättelser är det som får komma fram? Detta var grundfrågor i Nässjö Litteraturfestival som även innefattade en konstutställning, "Den kulturelle onanisten",  om och med den kontroversielle förläggaren Bo Cavefors. Kristina Sandberg, Lotta Lundberg, Arkan Asaad, Ola Larsmo, Athena Farrokhzad, Jenny Wrangborg är några av författarna som deltog. Mia Gerdin var i Nässjö för att samla röster, intryck och kommentarer.

Mats Eks svanar dansar igen. Nu på Kungliga Operan i Stockholm, 28 år efter världspremiären i Umeå. Hur minns man ett dansverk och hur förmedlar man rörelserna till en ny generation dansare?Det har Kerstin Berggren funderat över i kulturreportaget Mats Ek och Svansjön.Rörelseminnet är starkare än det intellektuella minnet.Har  man en gång lärt sig cykla glömmer man det inte, säger Mats Ek.Han medverkar i programmet tillsammas med dirigenten JonathanDarlington och Monica Mengarelli som dansade drottningmodern i premiären 1987.En roll som hon nu förmedlat vidare till dagens unga dansare.Mats Eks uppsättning av Svansjön  blev en världssuccé.Då användes inspelad musik, men nu har Hovkapellet  intagit orkesterdiket

Historien om flyktingpojken Gzim har gått rakt in i hjärtat hos de som mött honom i konstnären Knutte Westers verk. Det har blivit en dokumentärfilm och flera utställningar om Gzims väg genom livet. Knutte Wester är konstnären som alltid står på de svagas sida. I ögonhöjd med dem han skildrar ger han liv och känslor åt de svåra frågor och känslor som kantar flyktingars liv. Just Gzim som kom till Sverige från Kosovo fick en alldeles särskild plats i Knutte Westers arbete. De möttes på en flyktingförläggning i Boliden i Västerbotten, blev vänner och sen har deras kontakt resulterat i flera utställningar, men även en uppmärksammad dokumentärfilm. Knutte Wester arbetar framför allt med skulptur, film och teckning och hans verk ger som sagt röst åt människor som sällan hörs i samhällsdebatten. För att komma dem nära flyttar han gärna sin ateljé till dem han vill skildra. Kerstin Berggren har träffat Knutte Wester regelbundet sedan han gick ut Konsthögskolan i Umeå för drygt tolv år sedan och i dagens Kulturreportage får lyssnarna följa med på en resa mellan ateljéer, flyktingbarn och filmpremiärer.Ett program av Kerstin Berggren.

Jag var tio när jag såg en utställning med Carl Fredrik Hills måleri. Det var något med landskapen. De blommande träden, ljuset. Som om jag fick syn på något i bilderna, förändrade min egen blick. Vad är det som händer i mötet med viss konst? Richard Dinter träffar konstnärer, intendenter och fotografer. Några pratar om egna personliga minnen, andra funderar över bilden och dess kraft. Och på ett tåg till Lund sitter författaren Kerstin Norborg och tittar ut över det skånska landskapet. Hon har just kommit ut med romanen Marie-Louise, en fiktion om en av Carl-Fredrik Hills systrar, en roman som hela tiden kretsar kring bilder, inte minst broderns blommande träd.

Fredrik Wadström berättar historien om den dramatik som funnits kring de sex litterära Nobelprisen, en dramatik förstärkt av det kalla kriget och av synen på kultur i Sovjetunionen. Nobelprisets 115 år har sex ryskspråkiga författare tilldelats litteraturpriset, den senaste 2015 när Svetlana Aleksijevitj från Belarus får priset. De sex författarna har inte särskilt mycket gemensamt annat än att deras författar- och levnadsöden präglats av den politiska utvecklingen i Sovjetunionen. Flera av de sovjetiska litteraturprisen har också orsakat några av de största bråken i Nobelprisets historia. Den första ryskspråkiga pristagaren Ivan Bunin levde i exil i Frankrike när han mottog priset 1933. Boris Pasternak förföljdes i hemlandet och tvingades avstå Nobelpriset 1958. 1965 års pristagare Michail Sjolochov var de sovjetiska myndigheternas favorit. Aleksander Solzjenitsyn hindrades från att åka till Stockholm 1970 och utvisades till väst fyra år senare. Joseph Brodsky levde sedan många år tillbaka i USA när han mitt under perestrojkan fick ta emot nobelchecken 1987. Svetlana Aleksijevitj föddes i Sovjetunionen men blev känd för den stora publiken först i samband med den nya öppenheten på 1980-talet. Hon fick sitt stora internationella genombrott först efter sovjetimperiets sammanbrott.I programmet medverkar översättaren Hans Björkegren, ledamoten i Svenska Akademien Kjell Espmark och författaren Svetlana Aleksijevitj. Uppläsare: Anna Pettersson

I kulturreportaget Det kollektiva omedvetna är fortfarande inte kartlagt, tar oss Lars Hermansson med till kreativa kollektiv i samtiden och historien. Begreppet kollektiva lösningar har sedan realsocialismens misslyckande varit ett misskänt begrepp. Individanpassade lösningar har däremot haft en mer positiv klang. Under 90-talet vilade något av ett löjets skimmer över 60- och 70-talens bostadskollektiv, minns t. ex Lucas Moodyssons film Tillsammans. Men de senaste tio åren har en förskjutning skett i synen på det vi delar med andra. Åtminstone bland unga kulturutövare. Att bo i kollektiv kan vara en nödlösning för att det är svårt att hitta bostad, men det kan också vara ett sätt att blir mer kreativ i gemenskap med andra. Men när gör man någonting tillsammans egentligen, och hur viktig är signaturen, den subjektiva vinkeln?  Medverkar gör popgruppen och konstnärskollektivet Den svenska björnstammen, medlemmar ur ateljékollektivet Ett eget rum samt Christofer Gradin Franzén, en av grundarna av gåvoekonomiprojektet Hoffice.

I våras stormade det runt Kalmars Konstmuseum. Beskedet om chefsbyte slog ner som en bomb. Sen följde en hetsig debatt om besökssiffror och om den smala samtidskonsten har en plats i mindre städer. 2008 invigdes ett helt nytt konstmuseum i Kalmar. En svart låda ritad av prisbelönta arkitekter byggdes upp mitt i stadsparken med utsikt mot Kalmar Slott. Ett bygge som försenades på grund av kraftiga protester från en del av kalmarborna.Men försvararna stod på sig, investeringen skulle bli starten på något nytt. Kalmars konstmuseum skulle bli en spjutspets och det nya huset skulle locka allmänheten. De första åren efter invigningen pekade också allt i rätt riktning. Bengt-Olof Johansson, som blev ny chef, har byggt upp en verksamhet där samtidskonsten får stort utrymme och där projekten har nått spridning långt utanför länets gränser. Men hur har han lyckats med förankringen i Kalmar?Magnus Jensner var förste konstintendent vid Dunkers kulturhus i Helsingborg som byggdes 2002. Fem år senare satte kommunledningen i gång en process för att sänka tröskeln på innehållet i verksamheten. Magnus Jensner valde att sluta. Nu är han på väg att bygga upp något nytt vid Hallands konstmuseum i Halmstad, som bland annat ska få en ny konsthall för samtidskonst. Hur ska han lyckas den här gången?Erika Norberg körde tvärs över landet från Kalmar till Halmstad och pratade med de båda museicheferna. Vi hör också Karolina Petersson, chef för konstavdelningen i Halmstad kommun, besökare vid Kalmar Konstmuseum och arkivmaterial från debatten i Kalmar i våras. Bland annat med röster från årsmötet i Kalmar Konstförening, konstnärerna Åsa Jungnelius och Gustav Hellberg och kommunalrådet Johan Persson. 

Att få en roll i Hollywood är inte lätt. Man kan ha fel näsa, vara för mager eller för gammal. I drömfabriken har rollbesättarna mycket bestämda idéer. Ewan Chung, amerikan med kinesiskt ursprung får ofta spela 20-åriga läkare eller it-tekniker trots att han fyllt 40 och har ett brett register. I filmbranschen tänker man fortfarande ganska stereotypt.I det tredje avsnittet av Kerstin Berggrens reportageserie Vykort från drömfabriken får vi möta några personer som lever och arbetar i Los Angeles nöjesindustri. USA:s Edit Piaf, fotografen som kalls The One Shot Woman och mannen som sprängde dödsstjärnan i den första Star Wars-filmen.Lyssna även till de tidigare programmen i serien:Vykort från drömfabriken del 1Vykort från drömfabriken del 2

Skådespelaren och författaren Birgit Tengroth skulle fyllt 100 år i år. Kulturreportaget minns henne med ett program av Katarina Wikars från 1998. Katarina Wikars bläddrar sig bakåt bland filmstjärnor, förbrukad erotik och becksvarta veckojournaler och återupptäcker en äppelkindad skådespelerska som aldrig kom till Hollywood och en kedjerökande författare som skoningslöst lämnade ut alla, men ändå mest sig själv. Birgit Tengroth fick ofta spela den kärnsunda, högbröstade oskulden i trettiotalsmelodramerna, men 1948 debuterade hon med novellsamlingen Törst och gjorde skandal. Medverkar i programmet gör bland annat krönikören Marianne Zetterström och Gustav von Platen, f d chefredaktör på Svenska Dagbladet. Som uppläsare hör vi Viveka Seldahl.

De utslitna kropparna befolkar poesin, prekariatet hämnas i prosan och robotarna knuffar ut tjänstemännen från kontoren. Efter vårens arbetskritiska debatt fokuserar Katarina Wikars och Jenny Aschenbrenner på arbetet i sig. Vad gör folk på jobbet egentligen? Och hur skildras det i konsten och litteraturen?Hur ser en filosof ut när den arbetar? Labour in a single shot heter filmaren Harun Farockis sista utställning om arbete i Rio, Berlin, Hanoi. Hör serietecknaren Klara Wiksten om fas 3 och författaren Elise Karlsson om Linjen. En klassiker om arbetslivet är fotografen Lars Tunbjörks bok Kontor från 2002. Poeten Johan Jönson skriver om kroppen och slitet. Sociologen Roland Paulsen försöker svara på sina egna frågor ur Vi bara lyder. Och ur arkivet läser Willy Kyrklund ur Solange: Varje dag klockan fem när jag går ut genom kontorsdörren ska en strömbrytare vridas om i min själ och alla minnen från denna drömlika plats ska slockna.Vidare en scen ur Välkommen till prekariatet med Teateretablissemanget,  dikten Arbetsglädje av Jenny Wrangborg, en intervju om Kontorsfolket med etnologen Birgitta Conradson och citat ur Cirkulation av Magnus Florin. Länk till utställningen Labour in a single shot: http://www.labour-in-a-single-shot.net/en/films/       

Respekt. Det är mottot för Trampolinhuset i Köpenhamn där konstnärer, asylsökande och volontärer skapar en värdig tillvaro för människor på flykt. -Världen är för stor, tycker den danske författaren Kaspar Colling Nielsen som skrivit dystopin Det danska inbördeskriget 2018-2024. Kriget bryter ut på grund av finanskrisen. Arbetslösa och bostadslösa ger sig ut att mörda bankfolk och rika.I verkligheten har det gått ett halvår sedan attentaten i februari Köpenhamn, mot synagogan och ett möte om yttrandefrihet och hädelse. Två människor dödades, flera skadades. Det är i höst också tio år sedan Jyllandsposten publicerade Muhammedteckningarna.I somras blev främlingsfientliga Dansk Folkeparti näst största parti i danska valet. Och den nya regeringen minskar på ersättningen till asylsökande.Enligt Kaspar Colling Nielsen är dock flyktingdebatten bara en symbolfråga för politikerna, det enda sätt man har att positionera sig till höger eller vänster. Flyktingarna är inget som hotar demokratin, det hotet kommer från annat håll, från en rå kapitalism som gör att vi i väst är redo att göra avkall på både demokrati och humanism.Det finns ett Danmark som blir alltmer främlingsfientligt, men det finns också ett annat Danmark. En motrörelse. Helene Alm reste till Köpenhamn och besökte bland annat Trampolinhuset, ett medborgarhus som startadedes av några konstnärer och drivs av asylsökande och volontärer. I programmet intervjuas modedesigern Dady de Maximo som överlevde folkmorden i Rwanda, Morten Goll och Tone Olaf Nielsen som startade Trampolinhuset, volontären Judit Katz, Anne Boukris som driver den judiska filmfestivalen i Köpenhamn och Kaspar Colling Nielsen, författaren till "Det danske borgerkrig 2018-2024".

En konkursdrabbad stad söker sin framtid. Förfall och folkflykt ska vändas till förnyelse och tillväxt. Men för vem är den nya tidens Detroit? Åk med på en biltur och möt människorna som bor här. Anna Tullberg tar dig med på en tur genom Detroit, bilindustrins vagga och den största stad i USA som gått i konkurs. Här finns ont om pengar för att hålla igång infrastrukturen; gatlamporna är trasiga, många människor får vattnet avstängt. Jobben försvann för länge sedan och efter de stora kravallerna 1967 övergav flertalet vita staden. I dag är över 80 % av befolkningen svart.Men de flesta av oss är osynliga säger författaren Marsha Battle Philpot. Och det beror på att vi inte räknas. Hennes vänner har berättat om hur alla vita klasskamrater försvann från skolan under en och samma sommar.På en annan gata möter du Mike Score, vd för Hantz Farms. Han planterar träd i nedgångna bostadsområden för att göra dom uthärdliga att leva i.I Detroits ghetto berättar pastor Mama Sandra Simmons om hur fattiga får betalt av stora företag för att plundra ödekåkar på åtråvärt byggmaterial. Och om hur flott graffitti målas av unga vita för att höja statusen på området, så att finansiärerna vill flytta in med kapital. Vad händer med de fattiga då? För vem är förnyelsen?Steve Tennent kör bilen. En gång var han roddare åt Iggy and the Stooges. Du hör också författaren Rebecca Golden, Rich Feldman från Boggs Center, Marian Kramer på Michigan Welfare Organisation, konstnären och musikern Cary Loren från Destroy all Monsters samt Sharon Zukin, professor i sociologi på University of New York m fl.

Vad kan stackmolnen göra med dig, kallfronten, den lätta brisen över Dogger Bank? Om att måla minnet av en himmel, skriva ett oväder, försöka stoppa en orkan och gå vilse i en dimma av whisky. Katarina Wikars träffar konstnärerna Karin Mamma Andersson och Bigert & Bergström, författaren Erik Andersson och lyssnar på Utsikter för de närmaste 24 timmarna från 1938. Andra observatörer: Nick Caves väderdagbok, Karen Duves regnroman, Eduard von Keyserlings vågor, Pamela Jaskoviaks sjuttiotalssomrar, SMHI:s förutsägelser, Carl Fredrik Hills trovärdiga väder, Rolf Wohlins recensioner, Nina Simones regn, Sei Shonagons iakttagelser ur Kuddboken upplästa av Hedvig Weibull med Florian. Och sist men inte minst konstprojektet Weather reports you av Roni Horn: Hur påverkar vädret ditt sinnestillstånd? Har du någonsin varit rädd för vädret?

Vad hände i Stockholms parker i mitten av 80-talet? Vilka hängde där? Vad tänkte de på? Och vad hade parkerna för roll i staden? Gunnar Bolin sätter punkt för ett 29 år gammalt projekt. I dagens Kulturreportage får ni följa med Gunnar Bolin på en djupdykning bland gamla inspelade band från 1986. En relativt ung Gunnar Bolin hade då förhoppningar om att göra en dokumentär om människor i Stockholms parker.Två år senare hade ännu inget program blivit gjort och Gunnar Bolin bestämde sig för att lägga till en intervju med Stockholms legendariske stadsträdgårdsmästare, arkitekten Holger Blom.27 år senare hade ännu inget program blivit gjort.I augusti 2015 bestämde sig Gunnar Bolin för att avsluta projektet.

Vad kan stackmolnen göra med dig, kallfronten, den lätta brisen över Dogger Bank? Om att måla minnet av en himmel, skriva ett oväder, försöka stoppa en orkan och gå vilse i en dimma av whisky. Katarina Wikars träffar konstnärerna Karin Mamma Andersson och Bigert & Bergström, författaren Erik Andersson och lyssnar på Utsikter för de närmaste 24 timmarna från 1938. Andra observatörer: Nick Caves väderdagbok, Karen Duves regnroman, Eduard von Keyserlings vågor, Pamela Jaskoviaks sjuttiotalssomrar, SMHI:s förutsägelser, Carl Fredrik Hills trovärdiga väder, Rolf Wohlins recensioner, Nina Simones regn, Sei Shonagons iakttagelser ur Kuddboken upplästa av Hedvig Weibull med Florian. Och sist men inte minst konstprojektet Weather reports you av Roni Horn: Hur påverkar vädret ditt sinnestillstånd? Har du någonsin varit rädd för vädret?

Hjärtat bultar för världen på konstbiennalen i Venedig. Samtidigt byter konstverk ägare för miljonbelopp i kulisserna. Går ekvationen ihop? Varför är det så viktigt för konsten att vara världssamvete? Curator för årets Venedigbiennal är Okwui Enwezor. Han slog igenom med Documenta 2002 då världen tog ett kliv in i samtidskonsten. Nu tar han åter igen  pulsen på samtiden och lyfter in världens stora frågor i sin utställning som handlar om All världens framtider. Och som en bakgrundston ljuder en maratonuppläsning av samtliga tre volymer av Karl Marx Das Kapital. Dessutom visas konst i 89 paviljonger och mer än 40 sidoutställningar. Cecilia Blomberg rör sig bland nationer och globala krishärdar och träffar utställningsmakarna  Okwui Enwezor, Katerina Gregos, Philippe van Cauteren och Tamara Chalabi,  samt konstnärerna Isaac Julien, Lina Selander, Salam Atta Sabri och Petra Bauer.

Frånvaro kan kännas så lätt. Man blundar och människor, byggnader, hela öar, kanske till och med samhällssystem är borta. Vad utspelar sig i tomrummen efteråt? Med oss som blir kvar. Vad händer i ett samhälle när folkhemsidealen lyser med sin frånvaro? Vad händer när den väldiga vågen störtar in över land? Vad händer när en nära anhörig en dag plötsligt är borta? Tre konstnärer, tre historier. Om frånvaro.                                                                                      Tina Carlsson, Albin Biblom och Ewa Stackelberg. Det lättaste arvet är den tredje och avslutande delen i Richard Dinters miniserie som började med Tunga arv och fortsatte med Tyngre arv.

Om Bob Dylans Highway 61 Revisited och de minnen musiken väcker. Det har gått 50 år sedan Bob Dylans första LP med i huvudsak elektriskt komp - Highway 61 Revisited - hamnade i skivaffärernas skyltfönster. Med låtar som Like a Rolling Stone, Ballad of a Thin Man och Desolation Row.   Skivan låg som högst 3:a på Billboards topp100-lista och tidningen Rolling Stone hade den som nummer 4 på sin lista över tidernas viktigaste album.  Följ med till en tid när man kunde muta en telefoninstallatör med en chokladkartong och få veta allt om Dylan på köpet. Hör om  en vansinnesfärd i en Volvo Duett och hur gick det egentligen med planerna på att röva bort Bob Dylan när han besökte Stockholm 1966? Ett program av Anton Karis.

Är friheten absolut eller är den relativ för sin tid och sitt sammanhang? I Moskva minns poeten och essäsisten Lev Rubinstein Sovjetunionen i slutet av 1950-talet, ett inte alls fritt samhälle men där en glipa öppnades i järnridån och en vind av frihet strömmade in. Samtidigt funderar serietecknaren och förläggaren Fabian Göransson att det är svårt att hålla två tankar i huvudet efter attentaten mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Det riskerar att relativisera dåden. Medielandskapet i Ryssland domineras av de rikstäckande statsstyrda tv-bolagen där informationen sedan länge är filtrerad för att passa myndigheternas syften. I värsta fall sprids ren desinformation genom dessa tv-kanaler. Men den hårt styrda mediemarknaden har skapat ett sug efter alternativa projekt på internet som fortfarande är i stort sett fritt i Ryssland. Sotnik TV har funnits i tre år och är en Youtube-kanal med samhällskritiska reportage och enkäter på stan om aktuella frågor. Programledaren Sasha Sotnik säger att de som går med på att bli intervjuade på Moskvas gator och parker kan delas in i tre kategorier - Den första gruppen består av de som helt enkelt är rädda. De är rädda för en öppen mikrofon och för kameran. De springer sin väg genast medan de säger att de är väldigt upptagna. - Den andra gruppen är de som brukar titta på de stora tv-kanalerna. De upprepar nästan ordagrant de visor som de hör på statliga tv-nyheterna när de svarar på frågorna. - Sedan finns det en tredje mycket liten grupp, säger Sasha Sotnik. De som inte är ett dugg rädda. De säger det de tänker och svarar öppenhjärtigt på frågor. Ofta handlar enkäterna på Sotnik TV om politiskt känsliga frågor: Rysslands roll i kriget i Ukraina, mordet på öppen gata på oppositionspolitikern Boris Nemtsov, osv. - Det är ungefär en tiondel av de medverkande som tillhör den tredje orädda gruppen, säger Sasha Sotnik som tror att de där 10 procenten orädda i reportagen motsvarar nog de verkliga förhållandena i Ryssland idag rätt så bra.  - Alla övriga är skrämda till tystnad. Det här är ett land som just nu består av härskare och slavar. Det finns absolut ingen frihet, säger Sasha Sotnik. Kulturreportagets serie "Var slutar friheten?" ställer frågor kring villkoren för yttrandefrihet, konstnärligt skapande och för grundläggande mänskliga rättigheter. Finns det en bortre gräns för friheten och hur ser den i så fall ut i olika samhällen? Medverkande i femte delen: Lev Rubinstein, Fabian Göransson, Sasha Sotnik, Roland Paulsen, m fl Reportrar: Karsten Thurfjell, Erik Laquist, Kerstin Wixe, Katarina Wikars, Fanny Härgestam, Fredrik Wadström Producent för programserien är Fredrik Wadström

Vad är friheten värd utan materiell trygghet? För de flesta av oss är förutsättningen för materiell trygghet ett arbete och den lön det ger. Men vad händer när arbetet i sig inte bara erbjuder frihet utan också innebär begränsningar, ofriheter, i värsta fall underkastelse? För många människor i dagens Europa och i andra världsdelar är arbetet i själva verket förknippat med otrygghet och brist på framtidsutsikter. Vid den nedlagda bilfabriken Packard Plant i Detroit står den pensionären Rich Feldman, tidigare anställd på en annan av Detroits bilfabriker. För hundra år sedan arbetade 40 000 människor på Packard Plant som då var världens modernaste fabrik i sitt slag. Idag är den ett betongskelett. "Människorna som arbetade i fabriker som Packard Plant behövs inte längre" säger Rich Feldman. "Allt som skapades under kapitalismen och rasismen i USA är på väg att försvinna. Vi måste tänka nytt kring hur vi organiserar våra städer nu." Möt en serietecknare, en sociolog, en ingenjör, en ekonom, en psykolog och ett par skådespelare som undersöker begreppet 'arbete' och funderar på vad det är idag och vad det skulle kunna vara. Följ också med till Turin där Valentina Morano, 28, fortfarande bor hemma eftersom det bara finns tillfälliga och lågavlönade jobb i den ekonomiska krisens Italien, en situation hon delar med miljoner andra sydeuropéer.  Medverkande: Serietecknaren Klara Wiksten, sociologen Roland Paulsen, Helena Sandström i gruppen Teateretablissemanget, Rich Feldman i Detroit, Valentina Morano i Turin, Mikael Haglund på IBM, Anna Breman på Swedbank, Christoffer Gradin Franzén från projektet Hoffice. Reportrar: Katarina Wikars, Jenny Aschenbrenner, Kristian Åström, Anna Tullberg Producent för programserien är Fredrik Wadström

Marockanskt kulturcenter mot radikalisering av unga, det ryska kulturlivet under allt hårdare tryck och diskussionen om Andres Serranos krucifix i urin fortsätter att väcka starka känslor i USA.  I tredje programmet i serien besöker vi Moskva och Casablanca, talar med gruppen Teateretablissemanget om prekariatet och otryggheten på den moderna arbetsmarknaden samt med Andres Serrano om frihetens gränser i fotokonsten. I över 25 år har det stormat kring bilden "Piss Christ", den amerikanske konstnären Andres Serranos foto av ett krucifix nedsänkt i konstnärens eget urin. Efter terrordåden i Paris i januari i år drog debatten igång med ny förnyad kraft. "Om det är så känsligt med bilder av Muhammed, hur kan den där Serrano få hålla på med det han gör?" citerar Andres Serrano ur en tv-intervju med en företrädare för en katolsk lobbygrupp i USA efter terrordådet mot bl a "Charlie Hebdo" i Frankrike. Den distinktion Andres Serrano själv gör att han är troende katolik. "Den kristna bildvärlden är min" säger han. Andres Serrano tycker sig däremot inte ha rätt att göra bilder om en religion som inte är hans egen och han har också sagt att han drar en gräns vid barn. Debatten om frihetens villkor och pris har varit intensiv efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik. Diskussionen tog ny fart efter terrordådet i Köpenhamn i februari när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. Och i Ryssland strax därpå blev mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov en signal om att insatserna för oliktänkande höjts ytterligare. Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan "Var slutar friheten?". Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är. Medverkande i det andra programmet: Anastasia Patlay, Andres Serrano, Nabil Ayouch, Roland Paulsen, Guy Standing, medlemmar ur gruppen Teateretablissemanget, m fl Reportrar: Cecilia Blomberg, Fanny Härgestam, Katarina Wikars och Fredrik Wadström.

Satirtecknare från Syrien i Sverige, ett hundra år gammalt folkmord som fortfarande inte erkänns av alla och läsningen av Erich Fromms "Flykten från friheten" fortsätter. Vilka är villkoren för yttrandefrihet, konstnärligt skapande eller bara för grundläggande mänskliga rättigheter? Finns det en bortre gräns för friheten och hur ser den i så fall ut i olika samhällen? Den holländske historikern Ugur Üngör, själv född i Turkiet, säger att den välorganiserade förnekelsekampanjen som den turkiska staten leder syftar inte till att komma med vetenskapliga argument. Den är ett brus som ska störa diskussionen om folkmordet. För den förströdde lyssnaren som inte är så insatt i frågan ger det turkiska förnekandet av folkmordet på kristna grupper 1915 ofta känslan av att 'det kanske finns två sidor i den här historien'. "Hur är det möjligt att den turkiska staten förnekar ett folkmord som stora delar av befolkningen känner till så mycket om" säger Ugur Üngör som bland annat är knuten till Institutet för folkmordsstudier i Amsterdam. När han för några år sedan samlade material till en av sina böcker reste han runt i östra Turkiet där många av armenierna och andra kristna grupper levde fram till för hundra år sedan. Han intervjuade upp emot 200 personer och slogs av hur mycket alla visste om folkmordet. "I många fall mindes människor namnen på de som dödats och fördrivits för hundra år sedan. De sa: i det här huset bodde Simon Sarkisian som var apotekare och på den där kullen är uppkallad efter familjen Abgarian som bodde där". Debatten om frihetens villkor och pris har varit intensiv efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik. Diskussionen tog ny fart efter terrordådet i Köpenhamn i februari när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan "Var slutar friheten?". Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är. Medverkande i det andra programmet: Sahar Burhan, Saad Hajo, Andreas Nilsson, Kamel Daoud, Roland Paulsen, Ugur Üngör, Kirkor Shahkoglu och Asena Günal Reportrar: Erik Laquist, Fanny Härgestam, Katarina Wikars, Lisa Bergström och Fredrik Wadström.

Vilka är villkoren för yttrandefrihet, konstnärligt skapande eller bara för grundläggande mänskliga rättigheter? Finns det en bortre gräns för friheten och hur ser den i så fall ut i olika samhällen? Och hur begränsas friheten också i samhällen där demokrati och yttrandefrihet inte är under direkt hot? Arbetslivet är under snabb förändring både internationellt och i Sverige med en allt osäkrare tillvaro för allt fler människor. ”Det är inte ordet Sharia som är viktigast, det viktigaste är att hitta ett sätt att utöva lagen så den är kompatibel med islam.” Så säger den islamistiska tunisiska politikern Ferida Abidi i det första programmet i serien. Just den diskussionen återkom ofta när det nya parlamentet i Tunisien skulle skriva en nya konstitution efter den arabiska våren 2011.  ”Vi var inte överens om gränserna. Vissa ville inte ha några gränser alls. Men alla fri- och rättigheter har gränser” säger Ferida Abidi. ”Gud, koranen och profeten, de får inte röra dem.”  Hon jämför med hur det är förbjudet enligt lag att förneka förintelsen i Frankrike. ”Vi var utan friheter så länge, det är därför vissa inte riktigt vet hur de ska bete sig sen revolutionen. Men frihet betyder ansvar. När man är fri måste man vara ansvarstagande” säger Ferida Abidi. Efter de dödliga attackerna i Paris i januari mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk butik har frihetens villkor och pris debatterats intensivt. I februari blev fick diskussionen ny fart efter de blodiga dåden i Köpenhamn när bland andra svenske konstnären Lars Vilks skulle framträda. I Tunis dödades månaden därpå 21 människor på ett museum i ett terrordåd. Kulturreportaget ger sig i en serie på fem program ut i världen för att undersöka frågan ”Var slutar friheten?”. Följ med till Tunisien, Marocko, Ryssland, Frankrike, Turkiet, USA och Sverige för en diskussion om våra föreställningar om vad frihet är. Medverkande i första programmet: Nina Hemmingsson, Roland Paulsen, Lev Rubinstein, Selma Mabrouk och Ferida Abidi. Reportrar: Roger Wilson, Erik Laquist, Fanny Härgestam, Katarina Wikars och Fredrik Wadström.  

Måns Westfelt hann med det mesta under sina 60 år på teatern. Auktoritärt 50-tal, politiskt uppvaknande, stora och små scener. Allt berättar han om för Maarja Talgre i ett Kulturreportage från 2009. De stora teaterscenerna som Dramaten och stadsteatrarna i Göteborg och Stockholm var stommen i hans teaterliv, men han gjorde också många roller på film, i TV och radio. I början av mars dog Måns Westfelt 86 år gammal. Hösten 2009 då han fyllt 81 år och fortfarande var i full gång med repetitioner av en ny pjäs så träffade Maarja Talgre honom. Ett möte som sammanfattar den långa teaterkarriären.

Bioaktuell just nu med "Leviatan", tio år efter genombrottet med debutfilmen "Återkomsten". Möt ryske filmregissören Andrej Zvjagintsev i ett program om hans fyra långfilmer. Det var med dunder och brak Andrej Zvjagintsev slog igenom på Venedigs filmfestival 2003 när hans debutfilm "Återkomsten" vann festivalens stora pris Guldlejonet. Efter en mindre framgångsrik uppföljare, "Förvisningen" med bl a svenska Maria Bonnevie, var Zvjagintsev tillbaka 2011 med "Elena". Den tredje filmen var en samtidsskildring av ett Moskva där pengar styr de flesta av de moraliska frågor människorna i staden ställs inför. I den nya filmen "Leviatan" tar Andrej Zvjagintsev samhällskritiken ett steg längre i sin skildring av en korrumperad och våldsam provins på Kolahalvön i norra Ryssland. Kulturredaktionens Fredrik Wadström har intervjuat Andrej Zvjagintsev vid flera tillfällen genom åren. Dessutom medverkar regissörens ständige samarbetspartner, filmfotografen Michail Kritjman.

Deras familjer utrotades och nästan inga släktingar fanns kvar. Ändå valde de att stanna kvar och bygga upp det nya Polen, som skulle vara för jämlikhet och fritt från antisemitism. Men 20 år efter andra världskriget och Förintelsen kom en ny antisemitisk våg. Denna gång under det kommunistiska styret. Mellan 1968-1972 tog Sverige emot ca 3000 polska judar i flykt från antisemitismen. Men det skedde i tystnad. Negar Josephi träffar svenskar som flydde judeförföljelsen i Polen: stressforskaren Aleksander Perski, musikern och forskaren Julia Romanowska och romanaktuella författaren och psykoanalytikern Emilia Degenius - och arkitekten Mischa Borowski, som återvände till Polen. Vi får också följa med till Warszawa och det nya museet över judiskt liv i Polen, Polin. Medverkar gör också Izabela Dahl som 2005 skrev sin avhandling om den polskjudiska tvångsmigrationen.

Tonårstrots, deprimerade renskötare, otrohet, men också satir, kärlek och magi. Det finns massor av oberättade historier från Sapmi som gjorda för att filmas. Idag finns det dessutom massor av självförtroende och kunskap hos en ung generation samer som vågar, vill och kan berätta på film. Sommaren 2014 sjösatte det Internationella Samiska Filminstitutet i nordnorska Kautokeino projektet 7 Saami Stories. Man lät sju samiska regissörer göra var sin fictionkortfilm. Allt för att sätta fart på samisk filmindustri. Under vintern 2015 turnerar filmerna runt på olika festivaler, senast var man i Berlin. Helene Alm har träffat några av regissörerna i 7 Saami Stories när filmerna hade premiär på Tromsö filmfestival 2015.

Louise Bourgeois hör till de allra största namnen i 1900-talskonsten. Hon skapade under sju decennier. Var 71 år då hon slog igenom. De stora spindlarna, stympade kropparna och rumsliknande celler är några teman hon är känd för. Cecilia Blomberg återvänder till en intervju som gjordes för 17 år sen i hemmet i New York. Just nu visas I Have Been to Hell and Back på Moderna Museet i Stockholm. En utställning med lite mer än 100 verk, varav en tredjedel möter publiken för första gången. Cecilia Blomberg har sett den och även pratat med curatorn Iris Müller-Westermann och Jerry Gorovoy som under 30 år jobbade som Louise Bourgeoises assistent. Han var också hennes nära vän. Gör en tidsresa med Kulturreportaget tillbaka till 1998 och mötet med denna karismatiska konstnär vars motto var att vara helt öppen om sitt liv. Det handlar om barndomens svårläkta sår. Om behovet av att hela tiden slå sönder för att sedan ägna sig åt att laga och reparera. Och om ett konstnärskap som när man ser de senare verken ändå verkar ha avslutats i en mer försonande ton.

Att avlocka orden deras hemligheter. Den tyska konstnären Unica Zürn gick vilse i sina anagramdikter, och ritade under sina sjukhusvistelser varelser med ögon som såg tillbaka. Hon levde i Paris tillsammans med konstnären Hans Bellmer, beryktad för sin ledade docka och för sina minutiösa erotiska teckningar. Poeten Helena Eriksson har tillbringat tiotals år med dessa båda och deras efterlämnade verk. Det har resulterat i boken Någon syr, är det du? En sorts dubbelexponerad konstnärsbiografi där poeten Henri Michaux och konstnären Louise Bourgeois får sina egna stickspår. Ett program av Katarina Wikars där också bokens formgivare Johan Melbi och litteraturkritikern Göran Sommardal medverkar. Som uppläsare hör vi fotografen Annika von Hausswolff.

Hur gestaltar man ett familjetrauma på scen? Hur skriver man om händelser som många av oss helst ryggar tillbaka för? Vad är det i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta som både lockar och skrämmer? Kan ett löv målat i olja inge hopp? Richard Dinter söker sig bortom de lyckliga sluten tillsammans med Cicely Irvine, musiker, Jan Håfström, konstnär, Niclas Rådström, författare och Tove Olsson, skådespelare.  .

"1974 trodde jag att jag kunde bestämma vad publiken skulle tycka och tänka och känna och förstå. Sedan lärde jag mig av bebisarna" I över fyrtio år ledde Suzanne Osten ensemblen Unga Klara i Stockholm, ständigt riktad direkt till ynglet. Till bebisarna, barnen och de unga. Men också till de så kallade vuxna och deras klibbiga trådar till barnet och barndomen. Den som vi alla på något vis överlevt. ”Du kan vara en get eller en sten eller en kvinna eller en man eller en påfågel eller en varg. För barn är inte det här det minsta konstigt. Ta emot en barnpublik med skägg och säg, hej jag är elva år – de bara: jaha.” Möt Suzanne Osten. En av Sveriges genom tiderna största regissörer som ser den konstnärliga förvandligen på scen som nycklen till det mesta och som dessutom skapat en rad vildsinta filmer och skrivit flera böcker och aldrig slutat fråga och fråga en och samma sak. ”Vad är normalt?  "Alla var väldigt rädda för den här frågan. För alla misstänker att det finns nån annan som vet vad det är..." Ett Kulturreportage av Susanne Skog som besökte Suzanne Osten i Annas garderob, en föreställning som då spelades på Göteborgs stadsteater. Från december 2014

Vilka är vi och vilka är dom andra? Det är ju en ständigt aktuell fråga och i Kulturreportaget talar Kerstin Berggren med några av de åtta fotografer som ingår i utställningen VODA-Vi och dom andra, som visas på Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, som ingår i Västerbottens Museum i Umeå. VODA är ett  fotoprojekt om seendets och avbildandets villkor av åtta samtida fotografer. Utställningen vill skaka om invanda föreställningar om vem som ser och vem som blir sedd. Genom att bjuda in andra att delta i skapandeprocessen vill de åtta fotograferna  genom sitt dokumentära fotoprojekt  nyansera  bilden av vår samtid och människors liv. Genom att låta subjektet vara fotografen utforskar VODA  teman om makt och berättande – en aktuell  frågeställning för många användare av olika sociala medier. Fotograferna Elin Berge, David Dahlberg, Alexandra A. Ellis, Malin Grönborg, Johan Gunséus, Sara Lindquist, Linda Maria Thompson och Lars Öberg har jobbat gemensamt med egna dokumentära projekt.

I två program väljer Inga Landgré och Harriet Andersson varsitt verk som symboliserar kärlek. I det här, det andra programmet, söker vi efter en målning av Eugen Jansson, som Harriet Andersson väljer. Vi talar då om frihet, Zlatan och om havet. Ett program av Lisa Bergström

-Jag tycker hon är en fjolla! Harriet Anderssons omdöme om Lydia Stille är hårt och rakt. I två program väljer Inga Landgré och Harriet Andersson varsitt verk som symboliserar kärlek. I det första programmet läser vi Hjalmar Söderbergs bok Den allvarsamma leken. Det är Ingas val. Det blir ett samtal om män med makt, kärlekar som försvunnit och dröjt sig kvar, om prolongationssoffor och om Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Ett program av Lisa Bergström Följ oss på Instagram där heter vi  Kulturreportaget_i_p1 #kultrepet

Vem kunde tro att vi skulle leva i en tid präglad av religionskrig? Kanske skulle vi rentav behöva en ny upplysningstid? Tillfället har i alla fall uppenbarat sig då några av den franska upplysningens frontfigurer fyllt tre sekel jämnt. När det var dags för Denis Diderot att blåsa ut 300 ljus på sin födelsedagstårta öppnade hemstaden Langres det första museet över upplysningstiden. I Sverige drog KTH-professorn Bo Göranzon igång Dialogseminariet på Dramaten 1993, inspirerad av Diderots tankar om att förena handens och hjärnans kunskap. Idag drivs seminariet vidare på konsthallen Vandalorum. Karsten Thurfjell har träffat franska och svenska Diderotfans i Langres och Värnamo. 1748 samlades ett antal ambitiösa unga vetenskapsmän och filosofer i Paris kring ett jätteprojekt som skulle engagera ett stort nätverk av experter och som skulle överträffa alla tidigare uppslagsverk, l´Encyclopedie. Som redaktör genom hela processen var Denis Diderot verkets givna centralfigur, ett universalgeni som med energi, esprit och uthållighet kunde driva det omfattande projektet vidare.Många av tidens stora hjärnor deltog, med Diderot och matematikern d´Alembert som huvudredaktörer, vid sidan av namn som statsvetaren Montesquieu, den lynnige fritänkaren Rousseau och den ständigt landsflyktige polemikern Voltaire i bakgrunden.

En spädgris fylld med äpplen. Mjältburgare. Lutfisk lutad i björkaska. Tillsammans med kocken Niclas Wahlström och Hemmets kokbok från 1928 lagar Kulturradions Jenny Teleman, Katarina Wikars och Karsten Thurfjell mat som tar tid. Är det bondesamhället som kommit tillbaka nu när man återigen i hållbarhetens tidevarv ska ta tillvara inälvor, nosar och svansar? I programmet utlovas också ett modernt recept på grisöronsallad och den kaloririka desserten snöpudding. Här är tre av världens långsammaste recept!

Álvaro Enrigue (Mexico) och Juan Gabriel Vásques, (Colombia) porträtteras i Kulturreportaget. Två stjärnförfattare, flerfaldigt prisbelönta och internationellt hyllade. Båda introduceras nu på svenska, Enrigue med Tiebreak och Vásques med Ljudet av sådant som faller. De kommer båda från latinamerika, men arvet efter Gabriel Garcia Márquez magiska realism är långt borta när Álvaro  Enrigue  och Juan Gabriel Vásques tar sig an sina hemländers mörka historia. Álvaro Enrigues ”Tiebreak” utgår från en tennismatch på Piazza Navona i Rom år 1599- en duell mellan målaren Caravaggio och poeten Quevedo som skildrar brytningen mellan den gamla och nya världen, när conquistadorerna erövrade Mexico och världen för första gången blev global. Juan Gabriel Vásques berättar på ett illusionsbefriat och nattsvart sätt om narkotikatrafiken i Colombia, en roman om historien och det kollektiva minnet, men också om rädslan som format en hel generation. Två nya  röster, två  hyllade romaner som flyter samman till en väv- och en fråga: Varför är det alltid de onda som vinner? Ett program av Ulla Strängberg  Producent: Lisa Bergström

Han har beskrivits som en minnets man, en skymningens skildrare, årets Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano. Men hur ser han själv på sitt skrivande och på sitt liv? Kulturredaktionen besöker Modiano, i hans hem i Paris för att få veta mer om denne omtyckte, men omvittnat skygge, författare. Och vår reporter Anneli Dufva mötte en mycket vänlig man, som också var påtagligt rörd över att ha tilldelats detta stora pris Medverkar i programmet gör även Patrick Modianos dotter, Marie Modiano, musiker och författare. Uppläsare är skådespelaren Björn Kjellman Ett program av Anneli Dufva