Podcasts about stilla havet

  • 31PODCASTS
  • 48EPISODES
  • 41mAVG DURATION
  • ?INFREQUENT EPISODES
  • May 19, 2025LATEST

POPULARITY

20172018201920202021202220232024


Best podcasts about stilla havet

Latest podcast episodes about stilla havet

OBS
Långessä: Såret efter Hiroshima är fortfarande vidöppet

OBS

Play Episode Listen Later May 19, 2025 45:52


72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

OBS
Så hamnade jag på kannibalernas sida

OBS

Play Episode Listen Later Oct 9, 2024 9:33


Långgris kallades människokött på Fiji, en av alla platser där kannibalism praktiserats. Nils Markus Karlsson berättar om en pluralistisk tradition som blivit dubbelt förvanskad i historieskrivningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.2016 befann jag mig på nordvästra Vanua Levu – Fijis näst största ö – vid en av Söderhavets undersköna vikar. Byn jag bodde i var välmående men fattig enligt västerländska mått – den hade en gång haft elektricitet, men det var många år sen och snabbt övergående. Geografin var dramatisk med svarta berg, brant stigande klippor och ymnig grönska. Det var som en botanisk trädgård med enkla hus utspridda i sluttningen ner mot havet. En svensk sjöman hade dödats på platsen tvåhundra år tidigare. Denne i Fiji välkände viting slutade sina dagar som många andra på den tiden: i kokgravarna. Han åts upp. Det har sagts att hans skalle bevarades för att göra en kopp åt hövdingen så att denne hade ett magiskt kraftfullt kärl att dricka ur då han skulle stjälpa i sig av fijianernas heliga dryck: yanggona, eller kava som den också kallas.Hur den svenske sjömannen hamnade där, ja det är en annan historia, men låt säga att jag ägnat åtskilligt med tid åt honom det senaste decenniet, och detta har varit min ingång till något av det mest laddade och tabubelagda: kannibalism.Då jag nämner mitt intresse för detta slags kosthållning möts jag aldrig av likgiltighet. Det väcker äckel och fascination. Uppsluppen nervositet. En vanlig fråga är: Varför? Varför äter man människokött? Vis av studier och grubblande säger jag: Frågan är felställd.För det finns inte en form av kannibalism. Som företeelse är det lika skiftande som andra matvanor – eller nej förresten, det är långt mer skiftande. Och det är inget exklusivt för något folkslag, tvärtom. Det tycks ha funnits i de flesta kulturer, någon gång.Låt mig bara rafsa ihop ett axplock av inställningar som jag stött på.I en stam i norra Sydamerika praktiserades kannibalism som en del av en manbarhetsrit. Pojkarna måste äta människokött för att räknas som män – men en del tyckte att det var så motbjudande att de spydde.På Papua Nya Guinea, i Foré-stammen som 1956 besöktes av västerlänningar för första gången, praktiserades patrofagi – det vill säga ätande av ens döda föräldrar. Men först efter att de varit nergrävda några dagar. En antropolog fick höra: ”Vi gillar inte det här köttet. Hur skulle vi kunna göra det? Men jag älskar min far och mor och när de dör måste jag följa seden, annars blir deras andar olyckliga.”Aztekerna i Mexiko hade sina ritualer på toppen av pyramider där salar stank av ingrott människoblod. En del av dem som offrades behandlades som furstligheter i ett helt år innan de leddes upp för de branta trapporna, lades på en stenskiva och hölls fast varpå bröstkorgen skars upp av prästen som slet ut hjärtat och lyfte det, ännu slående, mot solen, som ett offer till guden – att äta.Robert Louis Stevenson, den skotske författaren som kom att bosätta sig på Samoa i Stilla Havet, nästgårds från Fiji, har skrivit: ”Ingenting väcker starkare avsky hos oss än kannibalismen, ingenting ter sig så samhällsupplösande – ingenting, skulle vi helt rimligt kunna påstå, förhärdar och förnedrar så dem som utövar det.”Citatet är hämtat ur boken I Söderhavet, från 1896. Liknande formuleringar är lätta att hitta i litteratur från hundra år tidigare – liksom hundra år senare, idag. Laddningen tycks vara intakt. En av de senaste årens stora teatersuccéer i Köpenhamn heter Kannibalen och handlade om ett berömt fall då två tyska män kom överens om att den ene skulle äta upp den andre. Pjäsen spelades delvis i komplett mörker vilket gav en nervig intensitet som blev för mycket för somliga, som lämnade salongen. Men spelperioden fick förlängas igen och igen. Det finns åtskilliga färska exempel från populärkultur, tv-serier, filmer och böcker i vilka förekomsten av människoätande fungerar som en magnet för intresse. Det är också ett gångbart tema för roliga historier:Två kannibaler satt och åt middag. Den ene sa: ”Jag tycker inte om din fru.”Den andre svarade: ”Du kan väl äta salladen iallafall.”Genom mitt långvariga närmande till ämnet har jag fått nya ögon. Jag var själv en som undrade: Varför? Men bland antropologer kan en lika rimlig fråga vara: Varför äter man inte upp en dödad fiende?Någon kallar det den mest grundläggande formen av våld då man får utlopp för sin närhetslängtan genom att helt omsluta den andre samtidigt som man blir av med någon som frustrerar en. Och så är det närande, förstås!Viktigast för de flesta som inmundigar människa tycks ändå vara att gudarna kräver det. Stevenson kallar det samhällsupplösande men det är i själva verket precis tvärtom. Kannibalistiska praktiker är nödvändiga för samhällets bestånd – enligt dess egen logik.På Fiji var den som åt långgris, som människokött kallades, inget annat än en vehikel, en gudarnas förlängda matsmältningsapparat. Den som åt människokött såg till att det kom gudarna till del, och därför var det endast de som stod i kontakt med gudarna som fick äta av köttet. En vacker sång sjöngs för dem som skulle förtäras, om att de räddade landet – genom sitt offer. Detta att ätas var att ingå i ett helt centralt kosmiskt utbyte. En underdånig och from stammedlem hälsade sin hövding med att säga: ”Ät mig!”Vad gudarna gav i gengäld var jordens gröda och stammens avkomma. Här skymtar kannibalismens innersta: kretsloppstanken. Död ger liv. För mig är detta en djupare, vackrare och mer etisk hållning än vad som är gängse i konflikthantering i våra dagar med drönarmissiler och flygbombningar. Dagens högteknologiska krigsföring leder endast till död. Död som ger död. I bästa fall blir liket begravet.Alltså har jag hamnat på kannibalernas sida.Men det är inte så lätt. Tidigt i mina studier märkte jag att företeelsen på senare tid blivit politiskt laddad på ett helt nytt sätt. Tanken är att vita har pekat ut andra folk som människoätare för att på det viset smutskasta dem och sen kanske kolonisera och uppfostra alternativt döda dem. Och ja, det har hänt att kannibalism har överdrivits. Felslutet kommer i nästa led då det hävdas att kannibalism knappt existerat – istället är det en rasistisk uppfinning. Om man som jag har kommit att respektera kannibalismen som system framgår det suspekta i dessa tankegångar med brysk tydlighet. De som driver tesen att människoätande skulle vara en perifer företeelse bland världens folk ägnar sig inte bara åt historieförfalskning utan också åt kulturstöld. Först förbjöd man och utrotade kannibalism för att man förfasades av de andra, och idag försöker man utrota minnet och påstår att det inte existerat – för att man förfasas över sig själv och vad man gjort. Det hela är med andra ord fortsatt svårsmält.Jag har inga planer på att bli praktiserande kannibal och tänker inte uppmuntra andra till det heller, men ändå: Ta en tugga, i teorin, och känn efter! Känn hur kraften av den andre och dennes alla anfäder och anmödrar kommer dig till del, och känn mänskligheten strömma in i dig på ett alldeles nytt gammalt sätt.Nils Markus Karlssonkulturarbetare och författare

OBS
Med Lenins lokomotiv genom Sverige och tiden

OBS

Play Episode Listen Later Jul 4, 2024 9:42


Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-04-12.Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också.I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg?För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist.Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig.Resan var ett våghalsigt företag. ”Om sex månader är vi antingen ministrar – eller hängda” säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit ”Det röda hjulet”. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg.I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp – motsvarande nästan tretusen kronor idag – av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare.Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok ”Sternstunden der Menschheit” beskrivit resan genom krigets Europa som en av ”mänsklighetens ödesstunder” – tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras.Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik.Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna – som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder – i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande.Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok ”Lenins resa”. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den.”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: ”Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering.”Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturCatherine Merridale: Lenins resa – vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media.Stefan Zweigs ”Sternstunden den Menschenheit” utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som ”Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia”, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Rebecca Stella och Vanessa Nu börjar livet!
362. Tack för mig Mexiko!

Rebecca Stella och Vanessa Nu börjar livet!

Play Episode Listen Later Apr 5, 2024 30:27


Mangz har en nära döden-upplevlese i Stilla Havet. Stellz stänger påsken i Mexiko. Är vi uppladdnings- eller klimax-människor och hur hänger det ihop med årstiderna? Dessutom, Stellz knäcker saltvatten i håret-problemet! Välkomna!

Kinapodden i P1
Kinas och USA:s dragkamp om Stilla havet

Kinapodden i P1

Play Episode Listen Later Feb 28, 2024 36:48


I Stilla havet pågår en maktkamp mellan stormakterna Kina och USA där små önationer spelar en allt större roll. Hur märks upprustningen på öarna och hur påverkas de av Kinas växande militär? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bortom Sydkinesiska havet bland paradisöar och turkost vatten, pågår en maktkamp mellan Kina och USA i Stilla havet. Den militära upprustningen är påtaglig på många av öarna i området, samtidigt som relationen till Kina ser olika ut beroende på vart man befinner sig.Relationen till Taiwan spelar även en allt större roll där Kina vill se ett avståndstagande till demokratin, något som vissa önationer inte vill gå med på. Palau med runt 20 000 invånare, är en av dem som försöker att stå emot stormakten Kina. Men hur märks stormakternas närvaro på Palau och vad har ön för relation till Kina idag? Hur ser Kinas inflytande egentligen ut?Önationer byter diplomatiska relationerMen det finns andra önationer som väljer att värna om vänskapen med Kina. Salomonöarna, nordost om Australien, har tidigare skrivit på ett säkerhetsavtal med Kina och officiellt bytt diplomatiska relationer från Taipei till Peking. Vad spelar det här skiftet för roll för regionen och kan fler nationer vara på väg att gå samma väg? Upprustningen pågår även på flera andra håll i Stilla havet. På ön Guam rustar USA upp, likaså även i Japan och Taiwan. Vad kan vi vänta oss härnäst från dessa öar, ska historien från andra världskriget upprepa sig?Medverkande:Axel Kronholm, Sydostasienkorrespondent med från Palau.Moa Kärnstrand, Kinakorrespondent. Hanna Sahlberg, Ekots Kinakommentator. Björn Djurberg, programledare.Tekniker Linus Sjöholm.Cecilia Corfitsen, producent.

OBS
Drömmen om en jord utan människor

OBS

Play Episode Listen Later Feb 19, 2024 9:37


Om människan försvann skulle civilisationen begravas under ett grönt täcke där djurlivet breder ut sig. Dan Jönsson reflekterar över en dystopi som vissa betraktar som en utopi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget.Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer – vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? – kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden.Året som gick var som bekant än en gång ett av det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej: det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring.Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt – ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen ”After Earth”, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok ”The World Without Us” från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad.Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år.Och ändå – på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar.Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning – inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. ”Må vi leva länge och dö ut”, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv.Dan Jönsson, författare och kulturjournalist * Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.

Mord Mot Mord
302. Mordet på Vicki Morgan och försvinnandet på Palmyraatollen

Mord Mot Mord

Play Episode Listen Later Feb 15, 2024 61:08


Anna berättar om Vicki Morgan, som levde i gräddan av den kaliforniska överklassen i sin roll som älskarinna till en Bloomingdale-arvinge. Men hon var förstås mycket mer än så och bestämde sig också för att utmana etablissemanget för att få det hon tyckte hon förtjänade. Karin berättar om den märkliga plats som är Palmyraatollen – en ring av öar mitt i Stilla Havet. Där möttes två par: Roy och Stephanie Allen och Malcolm "Mac" och Eleanor "Muff" Graham. Bara ett av dem skulle ta sig därifrån med livet i behåll. Mord Mot Mord släpps på Podplay på onsdagar, och på alla andra plattformar på torsdagar. Lyssna på podplay.se eller i appen! Källor och bilder för dagens avsnitt publiceras i Facebookgruppen Mord Mot Mord Podcast. Önska fall på Instagram, skriv till @karinlondre eller @sandellanna. Mord Mot Mord är en vanlig snackig podd, fast om mord. Det är lättsamt prat i ett försök att hantera världens värsta ämne.

Radio Virus
Radio Virus 2024-02-12

Radio Virus

Play Episode Listen Later Jan 15, 2024 58:42


2024-02-12 - Då var vårsäsongen igång med nya sändningar. Denna gången mycket snack om filmen Dusseldorf Skåne. Vi hinner även med nyheter med svensk synth från Moral Hazard, Stilla Havet. Internationellt från Andreas Dorau, Dancing Plague och Damien Hearse.

Kod: Katastrof
5. USS Indianapolis - Världens dödligaste hajattack

Kod: Katastrof

Play Episode Listen Later Dec 20, 2023 35:43


Det amerikanska stridsfartyget USS Indianapolis har just genomfört ett topphemligt uppdrag i Stilla Havet. Plötsligt hörs två öronbedövande explosioner som skakar om den 186 meter långa kryssaren och bara 12 minuter senare sjunker skeppet. Katastrofen är ett faktum, men för de runt 900 överlevande, som nu är helt utlämnade till havets krafter, har kampen om överlevnad bara börjat. Avsnittet innehåller beskrivningar om våld, skador och scener som kan väcka obehagUppläsning och manus - Amanda Lång. Ljuddesign - Mats Lillienberg. Exekutiv producent - Victoria Rinkous.Källor som använts i avsnittet: https://www.museumofthebigbend.com/project/adolfo-celaya/https://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/ubatsangrepp-900-man-blir-hajfodahttps://www.youtube.com/watch?v=QW7S0I-2xtUhttps://www.youtube.com/watch?v=nj8epQ1RQDwhttps://www.youtube.com/watch?v=pEVDAzkXfTQhttps://podcasts.apple.com/us/podcast/uss-indianapolis-disaster-at-sea-abandon-ship/id1553335461?i=1000547480679https://www.smithsonianmag.com/history/the-worst-shark-attack-in-history-25715092/https://www.newsweek.com/uss-indianapolis-sunken-ship-survivor-story-654055https://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/ubatsangrepp-900-man-blir-hajfodahttps://www.timesheraldonline.com/2022/09/29/benician-harold-bray-is-last-living-uss-indianapolis-survivor/https://www.smithsonianmag.com/history/the-worst-shark-attack-in-history-25715092/https://podcasts.apple.com/us/podcast/uss-indianapolis-disaster-at-sea-abandon-ship/id1553335461?i=1000547480679https://en.wikipedia.org/wiki/USS_Indianapolis_(CA-35)https://www.historynet.com/how-sailor-survived-sinking-uss-indianapolis/https://www.ussindianapolis.com/last-survivorhttps://www.ussindianapolis.com/captain-mcvayhttps://warfarehistorynetwork.com/article/gallant-ship-tragic-end/

Blå måndag
#102 Stilla havet

Blå måndag

Play Episode Listen Later Oct 16, 2023 88:27


Vi seglar ut på det stilla havet tillsammans med våra gäster i avsnitt 102. Varför sjunger man på svenska istället för engelska? Vad spelade bandet in i Nordkorea? Det är Blå måndag!

varf nordkorea stilla havet
Musikrådet
#130 Onanisterna och AI-hotet

Musikrådet

Play Episode Listen Later Sep 27, 2023 62:54


Vi snackar om det märkliga samarbetet mellan Hov1 och Håkan Hellström, konsekvenserna av AI-teknikens intåg i musikbranschen, Darins kommande ishallsturné, en spelning med Ron Pope och ägnar en lång stund åt att förundras över "den där Guitar hero-låten" Through The Fire And Flames. Dessutom har Ricky Holmquist lyssnat på Damen, Avantgardet och Stilla Havet medan  Mikael Mjörnberg fallit pladask för Maria Mena och avnjutit en otippad cover av en gammal Bryan Adams-hit. I segmentet "listan" plockar Mikael Mjörnberg ut tre underskattade Lars Winnerbäck-låtar. Musiken som diskuteras i avsnittet hittar ni här: https://open.spotify.com/playlist/5h6Xzlj4G5aRzN68pgdCzr?si=cbb21c2edf0b4ae0 Vinjettfoto: Martin Wilson (https://www.facebook.com/fotografmartinwilson) Vinjettmusik: Systemet (https://open.spotify.com/artist/72k91zc6DR3LSq87r4fnVO?si=dcfb98a9377e428a)

OBS
Långessä: Fråga berget om du vill veta vem du är

OBS

Play Episode Listen Later Sep 25, 2023 40:20


Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

Klotet i Vetenskapsradion
Vårens extremväder avslöjar klimatkrisens fart

Klotet i Vetenskapsradion

Play Episode Listen Later Jun 15, 2023 42:05


Vädret har under de senaste månaderna lett till en rad svåra katastrofer. Från Arktis fortsätter larmrapporterna komma om ett allt mindre istäcke och i Stilla Havet har åter väderfenomenet El Nino kommit till liv. I Danmark slår torkan mot jordbruket och i Ungern sjunker hela tiden vattennivån i landets största sjö.Norra Italien och norra Sverige har drabbats av kraftiga översvämningar. I andra delar av länderna skapar tvärtom torkan stora problem.Hör de senaste från forskarvärlden om vad de senaste observationerna säger om hur långt klimatförändringarna nått hittills och få en framåtblick mot vad som kan vänta. Fokus blir på vatten- och isförhållandena på jorden.Medverkande:Michael Tjernström - professor i meteorologi, forskningsledare på isbrytaren OdenMarie-Louise Kristola - Sveriges Radios klimatkorrespondentJohan Rockström - professor i miljövetenskap. Chef för Potsdam-institutet i Berlin.Erik Kjellström - professor i klimatologiNiklas Zachrisson - programledareAnders Wennersten - producent

Vinskolan
Chile

Vinskolan

Play Episode Listen Later Dec 1, 2022 37:44


Har Chile något med chili att göra? Svaret är nej. Men det är inte därför du kom hit. Du är ju här för att lära dig mer om landet, inte om olika matreferenser (eller ja, vad vet vi.) Här lär vi oss om det långsmala landet mellan Anderna och Stilla Havet. Ett utav världens största länder som har referenser från....Frankrike? Varför då? Ja, det får du veta om du lyssnar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

OBS
Stilla havet skriver tillbaka

OBS

Play Episode Listen Later Nov 16, 2022 10:00


Den europeiska bilden av Stilla havets övärld liknar en dröm, för dem som redan bodde här var kolonisatörernas ankomst en mardröm. Per J Andersson spårar arvet i litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Stilla havet är världens största hav och täcker en tredjedel av planetens yta. Ändå är den värld som existerar här i stort sett okänd för gemene västerlänning. Oceanien är den världsdel vi har vagast uppfattning om. Visst, Australien och Nya Zeeland är ganska bekanta, men om vi zoomar in på kartan lite längre österut så ser vi en värld som påminner om små dammkorn mot en klarblå tapet. Då upptäcker vi också att öarna i det stora havet delats in i tre geografiska områden:Melanesien, Mikronesien och Polynesien.De svarta öarna, De små öarna och De många öarna.Få nyheter når oss härifrån. Och ännu färre böcker skrivna av någon som kommer härifrån. Däremot är ju de flesta av oss bekanta med berättelser med utifrånperspektiv som Robinson Crusoe och Pippi Långstrump i Söderhavet.Söderhavet var det gamla svenska namnet på detta hav som Magellan fanns så lugnt att han namngav det Mar Pacifico, det fridfulla havet. Men det var knappast det första namnet på denna väldiga havsmassa. Européerna var heller inte först med att kartlägga området eller att betrakta det som en helhet. Men det finns avgörande skillnader i hur Stillahavsområdets ursprungsbefolkningar och kolonisatörerna betraktade vad de såg. När européerna drog gränser mellan sina erövringar och isolerade öarna från varandra förvandlades havet till ett slags mellanrum, en tomhet. Det är, med den amerikanske historikern John R Gillis ord, att tänka arkipelagiskt. Men medan européerna mest hade ögon för delarna så såg polynesierna, melanesierna och mikronesierna ett hav som förenade dem. De tillhörde ett hav av öar snarare än en specifik ö.Den världsbilden blir tydlig när man läser den polynesiske författaren Witi Ihimaeras åttiotalsroman The Whale Rider. I den berättas myten om hur den första maoriern anlände till Aotearoa som är det polynesiska namnet på Nya Zeeland ridande på ryggen av en val som kommer simmande från djupet av den väldiga oceanen.Författaren Epeli Hauofa, som föddes på Papua Nya Guinea 1939, därefter pluggade på Fiji och sedan bosatte sig på Tonga, har formulerat det som att stillahavsöarna är en del av ett universum som inte bara består av den landyta som öarna utgör, utan också av det omgivande havet.Att denna syn är återkommande hos många stillahavsförfattare blir tydligt i brittiska litteraturvetaren Michelle Keowns bok Pacific islands writing, där hon går igenom de gamla myterna såväl som den samtida oceaniska litteraturen. Återkommande teman är konflikten mellan att stanna kvar och upprätthålla traditionerna och att emigrera till västerlandet och ge upp desamma. Historien om Oceanien är därför historien om migration, alienation, hemlängtan och rotlöshet. Men också om resor på haven, om förflyttningarna; om navigation, kanotfärder och seglatser.Avfolkningen började tidigt. Många av dem som efter européernas ankomst inte dukade under för influensan och mässlingen fördes bort som arbetskraft och hamnade på kopra- och kryddplantager på Fiji och Mauritius eller i Nordamerika för att jobba på pälsfarmer, som skogshuggare eller med valfiske.Om den europeiska ankomsten kan liknas vid en mardröm för stillahavsborna, var och förblev deras hem en dröm och utopi i kolonisatörernas ögon. Inte minst en erotisk sådan. På Tahiti ansåg man sig ha hittat den ädle vilden som levde i det naturliga och lyckliga urtillstånd som upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau fantiserat om.År 1768 ankrade fransmannen Louis Antoine de Bougainvilles utanför ön och hälsades av en flicka insvept i tyg, som sakta snurrade på kroppen tills hon stod helt naken. Men det som de sexsvultna franska sjömännen tolkade som en invit till fysisk beröring var i själva verket något helt annat en polynesisk sedvana inför möten med gudar, hövdingar och högt uppsatta främlingar. En rituell handling som handlade om att visa respekt och vördnad. Detta hindrade inte Bougainville från att i boken om sin jordenruntresa skildra mötet med den nakna kvinnokroppen som om Afrodite själv hade uppenbarat sig. Tahiti fick smeknamnet Nya Kythera efter Afrodites grekiska födelseö. Vid denna tid var kärleksgudinnans namn liktydigt med typ mjukporr, alltså ett lite finare sätt att säga att något var sexuellt upphetsande.De västerländska skribenterna såg öborna som sköra, ursprungliga, feminina och framförallt åtråvärda.Samma blick hade konstnärerna. Med på James Cooks expeditioner fanns John Webber, vars målningar föreställde palmkantade öar, ansiktstatuerade män och barbröstade kvinnor och som eldade på myten om en paradisisk plats. Två polynesiska män hade dessutom lockats att följa med den brittiske världsomseglaren hem till Europa för att visas upp i salongerna som exempel på den ädle vilden. Snart blev polynesiska tapeter högsta mode samtidigt som romantiska diktsviter, reseskildringar och äventyrsromaner med söderhavstema sålde som smör.På 1890-talet besökte Paul Gauguin Tahiti. Också han avbildade fascinerat halvnakna män och kvinnor i ett ångande, prunkande tropiskt landskap.Strax därefter blev öarna i dessutom Melanesien dubbade till det idealiska laboratoriet för fältstudier i socialantropologi, en vetenskap som föddes med den polsk-brittiske Bronisaw Malinowskis rapporter från Trobriandöarna.Ett perspektiv på den extrema exotiseringen och idylliseringen får man genom att betänka vad det var för värld européerna hade skapat för sig själva på hemmaplan där himlarna förmörkades av grå kolrök från fabriksskorstenar och ånglok.Den västerländska föreställningen om Oceanien som en del av världen som är praktiskt taget tom och som man därför kan göra nästan vad som helst med blev tydlig också efter andra världskriget. Då evakuerade USA och Frankrike invånare från bland andra Marshallöarna och Mururoa för att provspränga sina atombomber.Bomberna och migrationen har krympt öbefolkningarna. Mer än en tredjedel av alla polynesier bor idag i framförallt Australien och Nya Zeeland, men också i USA och i viss mån även i Europa.Med tiden har känslan av hemlängtan bleknat något. I litteraturen kan man se hur öborna börjat rota sig i sina nya länder. Ett exempel på denna fastlandifiering är den samoanska författaren, poeten och dramatikern Albert Tuaopepe Wendt. I sina tidiga böcker skildrade han korruption och vanstyre på öarna såväl som det utanförskap som många som emigrerat kände. Men från nittiotalet och framåt handlar hans texter alltmer om ö-migranter som funnit sig tillrätta och etablerat sig i sina nya hemländer.Det betyder ju inte att det att det direkt ges ut en massa feelgood-litteratur i Stilla havet. Förutom internationella bestsellers som Whale Rider, som skildrar maoriernas utanförskap, finns Oceaniens hittills enda Bookerprisvinnare: Keri Hulmes Benfolket, från1985. I den berättar hon med ett poetiskt språk om allt från social vilsenhet till spruckna familjer och våld i nära relationer.Ganska långt, kan man säga, från Rousseaus ädle vilde och Gauguins frodiga paradis.Per J Andersson, författare och resejournalistLitteraturMichelle Keown: Pacific Islands Writing  The postcolonial literatures of aotearoa/new zealand and oceania. Oxford University Press, 2007.Keri Hulme: Benfolket. Översättning av Cai Melin. Albert Bonniers förlag, 1987.

Kvanthopp
Plastsoporna i Stilla havet överraskar forskarna – skräpvirveln visade sig sjuda av liv

Kvanthopp

Play Episode Listen Later May 6, 2022 30:13


Livet tycks vara i full färd med att anpassa sig och lära sig utnyttja de flytande plastsoporna i Stilla havet. Skräpmattorna håller sakta men säkert på att förvandlas till flytande rev, sprängfyllda med livets mångfald. Vissa forskare menar nu att om vi skulle avlägsna de här plastsoporna skulle vi göra mera skada än nytta. Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi

Musikrådet
#101 Världens tre sämsta genrer

Musikrådet

Play Episode Listen Later May 4, 2022 54:03


Vi snackar Rammsteins eventuellt nya avslutningslåt, singelsläppet från Super Femmes, lineupen till den nya säsongen av Så Mycket Bättre, en hypnotisk konsert med Tool och dess tillhörande fotoförbud och en hel del annat. Dessutom har Ricky Holmquist lyssnat på fräsch svensk pop i form av Stilla Havet, Arsadi och Division 7 medan  Mikael Mjörnberg blickat mot Tyskland och lyssnat på U2 på heroin och förträffliga trummor. I segmentet "listan" tar Ricky Holmquist bladet från munnen och sätter fokus på de tre sämsta genrerna någonsin. Musiken som diskuteras i avsnittet hittar ni här: https://open.spotify.com/playlist/6XvHXHxF7QtoAstYBu5s9n?si=05649cb0a3434308 Vinjettfoto: Martin Wilson (https://www.facebook.com/fotografmartinwilson) Vinjettmusik: Systemet (https://open.spotify.com/artist/72k91zc6DR3LSq87r4fnVO?si=dcfb98a9377e428a)

Kinapodden i P1
Kinas hemliga militära plan i Stilla havet

Kinapodden i P1

Play Episode Listen Later Apr 27, 2022 29:09


Lilla Salomonöarna har slutit en hemlig säkerhetspakt med Kina som gör att kinesisk militär kan stationeras på öarna. Australien och USA varnar nu för en kinesisk militär upptrappning i Stilla Havet. Salomonöarna ligger runt 200 mil från Australiens kust i Stilla havet men har ett strategiskt läge mitt i viktiga globala farleder. Efter att den lilla fattiga nationen Salomonöarna i mars slutit ett säkerhetsavtal med Kina befarar Australien att en kinesisk militärbas kommer att öppnas på öarna. Det riskerar att förändra säkerhetsbalansen i Stilla havet, där USA och Kina länge tävlat om inflytandet. Hör hur Kinas militärmakt flyttar fram positionerna till havs och varför det upplevs som ett hot.Det här är SalomonöarnaBestår av runt 1000 öar i Stilla havet.Under andra världskriget rasade hårda strider mellan Japan och USA på öarna.Har ett viktigt strategiskt läge.Medverkande: Björn Djurberg, Kinakorrespondent, Peder Gustafsson, Asienkorrespondent, David Carlqvist, utrikesreporter och militär expert EkotProducenter: Kajsa Boglind/Katja MagnussonTekniker: Brady Juvier

Vetenskapsradion Historia
Påsköns hemligheter och kollaps

Vetenskapsradion Historia

Play Episode Listen Later Apr 12, 2022 44:45


Hur uppstod den unika kulturen på Påskön, med sina magiska stenskulpturer och märkliga skriftspråk? Och vad hände med Påskön efter att européer upptäckte ön för 300 år sedan? På påskdagen 1722 gick européer för första gången i land på Påskön, den gräsbevuxna ön mitt i Stilla Havet med sina märkliga, mystiska stenskulpturer. Allt sedan dess har öns kultur och historia gäckat oss och i Vetenskapsradion Historia samtalar Tobias Svanelid med arkeologen Helene Martinsson Wallin om vad européernas möte med Påsköborna betydde för ön, hur ön blivit symbol för mänsklig miljöförstöring och civilisationernas kollaps och hur ön egentligen befolkades hade Thor Heyerdahl rätt i sina teorier om sydamerikanska kopplingar till Påskön?

OBS
Drömmen om en jord utan människor

OBS

Play Episode Listen Later Mar 1, 2022 9:37


Om människan försvann skulle civilisationen begravas under ett grönt täcke där djurlivet breder ut sig. Dan Jönsson reflekterar över en dystopi som vissa betraktar som en utopi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Civilisationen är en bräcklig skapelse. All denna fantastiska infrastruktur vi omger oss med, alla intrikata system för kommunikation och energiförsörjning, dessa vidsträckta stadslandskap som från hög höjd liknar en sorts komplexa organismer med ett eget liv, är i själva verket helt beroende av ständig, oavbruten tillsyn. Utan den skulle trafiken stanna, elsystemen krascha, panik och kravaller bryta ut. Vi vet det egentligen mycket väl men föredrar att inte tänka på det eftersom det, ungefär som tanken på döden, skapar en sorts tomhetssvindel när vi inser hur nära avgrunden vi faktiskt befinner oss och vilka blinda, obevekliga processer som står redo att ta över efter oss så snart vi släpper taget.Och fort skulle det gå. Om människorna försvann skulle det omedelbart bli kolmörkt på nätterna, mycket snart skulle kraftverksdammar brista, tunnlar svämma över, redan första vintern skulle frostsprängningen bryta upp fasader och vägbeläggningar och i sprickorna skulle träd och buskar spränga fram. Fåglar och rovdjur skulle fylla gatorna, efter några hundra år skulle till och med den största stad vara svår att få syn på under de gröna kullarna som täcker rasmassorna, och när väl nästa istid drar in, om så där femton tusen år, skulle den radera i stort sett alla synliga spår. Sätt det i relation till att människor har funnits i någon form i sådär två, tre miljoner år, och liv på jorden i nästan fyra miljarder år. För framtidens geologer vilken skepnad de nu kommer att ha: intelligenta fåglar kanske, eller landlevande delfiner? kommer vår civilisation att synas på sin höjd som ett avvikande, aningen mörkare sedimentlager i berggrunden. Femton tusen år, det är en fis i vinden.Året som gick var som bekant än en gång ett av det varmaste som någonsin uppmätts. Vi börjar vänja oss vid larmsignalerna. Världsmedeltemperaturen stiger, polarisarna fortsätter smälta i katastrofal takt. Det är förstås oroande. Samtidigt har jag alltid tyckt att klimatlarmen har något överdrivet apokalyptiskt över sig. Att temperaturförändringarna, som det brukar påstås, skulle utgöra ett hot mot planetens framtid är förstås dumheter, eller för att säga det rent ut: antropocentriskt hyckleri. Nej: det som hotas av klimatförändringarna är knappast planeten Jorden, utan förutsättningarna för den mänskliga civilisationen som vi känner den. Kanske förutsättningarna för mänskligt liv överhuvudtaget. Planeten däremot skulle anpassa sig. Det har den gjort förut. Klimatet skulle förändras, men livet skulle med all säkerhet bestå. Om tvåhundrafemtio miljoner år skulle den snabba massdöden under människans epok, antropocen, kanske rentav framstå som en nödvändig föryngring.Säkert är i alla fall att om, eller när, vi människor försvinner kommer det omedelbart att sätta stopp för den omfattande utrotning vi gjort oss skyldiga till med rovjakt och miljöförstöring, trafikanläggningar och byggprojekt ja helt enkelt genom vår blotta utbredning. När ekosystemen hunnit repa sig skulle det kanske se ut som i den ett par år gamla science fiction- filmen After Earth, där ett rymdskepp kraschar på Jordens yta tusen år efter att människorna tvingats evakuera planeten. Rymdskeppets kapten, som spelas av Will Smith, har blivit dödligt sårad och för att hämta hjälp tvingas hans son ut på en livsfarlig expedition genom en fientlig djungelvärld befolkad av väldiga buffelhjordar och aggressiva babianflockar där den mänskliga civilisationens ruiner står kvar som förfallna, obegripliga kulisser. Som den amerikanske miljöjournalisten Alan Weisman konstaterar i sin bok The World Without Us från 2007 är det antagligen vad som skulle hända: fåglarna skulle slippa krocka med våra flygplan och fönsterfasader, haven skulle på nytt fyllas med stora fiskar och på land skulle rovdjuren breda ut sig på våra tamdjurs bekostnad. Än en gång: det är inte miljön utan civilisationen som är hotad.Alan Weisman konstaterar att det där förstås också beror på hur mycket vi människor hinner ställa till med innan vi försvinner. Även om till och med de största städerna på några tusen år lär förvandlas till grönskande åsar i landskapet så kommer material som rostfritt stål och plast att ta betydligt längre tid för naturen att ta hand om. I östra Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifornien, utbreder sig över ett enormt område en drivande, skvalpande soppa av finfördelat plastavfall. Den kommer att bestå tills någon finurlig mikroorganism muterar och lär sig hur den ska bryta ner de långa polymermolekylerna, vilket kan ta några hundratusen år. Gifter som dioxiner kommer också de att finnas kvar i naturen under lång tid, för att inte tala om avfallet från våra kärnkraftverk, som när människorna försvinner kommer att drabbas av härdsmälta eller explodera och släppa ut uranisotoper med halveringstider på miljontals år.Och ändå på riktigt lång sikt, och för planeten och biosfären som helhet, har det här ingen större betydelse. Livsmiljöerna har en fantastisk förmåga att självläka. Faktum är att sådana processer redan nu pågår i de områden som av olika skäl har lämnats öde under lång tid: som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, där utrotningshotade fåglar och rovdjur har hittat en nisch att överleva i. Liksom förstås i det evakuerade området runt Tjernobyl i Ukraina, där naturen efter trettio år är på god väg att ta över efter människan. Visst ger den radioaktiva smittan upphov till genetiska skador och mutationer, men även om de skadar fortplantningsförmågan hos en del arter och individer lär de på sikt ändå leda till att den på något vis anpassar sig. Det är så naturen fungerar.Frågan är vad vi ska göra med den kunskapen. Som Walter Benjamin skrev har varje historisk epok på sitt sätt tyckt sig stå vid randen av en avgrund. Vår tids antihumanistiska undergångsvisioner utgör dagdrömmarna hos en melankolisk kultur som inte längre har några radikala svar på sina egna utmaningar. Samtidigt blir konsekvenserna ofrånkomligt revolutionerande. Ska vi kanske dra slutsatsen att det vore en bra sak för miljön och planeten om vi människor försvann, och därför se till att skynda på det? Det finns de som tycker det: från Oregon i USA förespråkar den så kallade Voluntary Human Extinction Movement till exempel människans frivilliga självutplåning inte genom kollektivt självmord, utan helt enkelt genom att vi slutar föröka oss. Må vi leva länge och dö ut, proklamerar rörelsen på sin hemsida. Snabbt och smärtfritt skulle det lyfta civilisationens tryck på biosfären och leda till en, rent objektivt, bättre värld. Månn det. För oss andra, oss oförbätterligt antropocentriska människor som inte riktigt kan förlika oss med, och än mindre ta konsekvenserna av de där objektiva, geologiska perspektiven handlar det snarare om att inse att, om vi verkligen vill att vår ömtåliga civilisation ska överleva, krävs det just radikala beslut för att leda in den på en annan väg. Innan den förgör sig själv.Dan Jönsson, författare och kulturjournalist * Alan Weismans "The World Without Us" (Picador) kom på svenska 2008 med titeln "Vad händer med världen utan oss?" (Prisma) i översättning av Patrik Hammarsten.

Radio Lewes
The A&E Show 25th January 2022

Radio Lewes

Play Episode Listen Later Jan 25, 2022 59:27


Coming up this week: Vitalic, Stilla Havet, UNKLE, John Moods, Future Islands and another act who will be playing at Lewes Psyche Fest on 29th.

Klotet i Vetenskapsradion
Klimatmötet: Önationer larmar om att 1,5-gradersmålet måste hållas

Klotet i Vetenskapsradion

Play Episode Listen Later Nov 10, 2021 45:18


Klotet sänder direkt från klimatmötet i Glasgow och vi får höra det senaste om hur förhandlingarna går. Ska världen lyckas hålla 1,5 gradersmålet inom räckhåll? Hur långt räcker de löften som hittills har presenterats och vad kan vi vänta de sista dagarna? I Arktis går uppvärmningen snabbare än i resten av världen och vi ska prata om hur samerna drabbas av klimatförändringarna. I programmet hörs också röster från dom som inte kunde komma till Glasgow. Representanter från önationerna i Stilla Havet, som håller på att dränkas när havsnivån stiger, har inte kunnat resa till klimatmötet, på grund av pandemin. Programledare: Niklas ZachrissonProducent: Mona Hambraeus

glasgow att ska m ste klimatm llas vetenskapsradion stilla havet klotet representanter
Musikrådet
#51 En äldre man med gitarr

Musikrådet

Play Episode Listen Later May 5, 2021 61:54


Vi snackar eurodisco, trädgårdslive och vad som kan komma att bli ett riktigt intrikat ämne i kommande Så mycket bättre. Samtidigt funderar vi över konspirationsteoretikernas manifestation och hur ett enormt musikaliskt legacy via en kort bildtext förminskades till ”en äldre man med gitarr” och snackar om en strulig metalcore-sångare som hamnat i klammeri med rättvisan igen. Dessutom har Ricky Holmquist lyssnat på färsk musik från Axling, Damen och Stilla Havet medan Mikael Mjörnberg kastat sig lystet mellan fantasypop och redigt mangel. Samtalet i ”skivcirkeln” behandlar AFCs album ”Varje dag e löning” från 2006. Musiken som diskuteras i avsnittet hittar ni här: https://open.spotify.com/playlist/2tmnSGdHYL12GECBqnHuxV?si=f28e14e23b7a4429 Vinjettfoto: Martin Wilson (https://www.facebook.com/fotografmartinwilson) Vinjettmusik: Systemet (https://www.facebook.com/systemetmusic)

Kulturradion: K1/K2
Det sitter i väggarna - om Case Study Houses

Kulturradion: K1/K2

Play Episode Listen Later May 2, 2021 29:42


Kan ett hus ha en själ? Eller rent av ett psyke? Sitter husets historia i väggarna och vilka berättelser är det i sådana fall som läcker ut? Cecilia Blomberg tar oss runt bland några speciella hus. The Stahl House i Los Angeles som är ett av USA:s mest fotograferade hus. The Eames House där designikonerna Charles och Ray bodde och skapade sida vid sida med utsikt över Stilla Havet. Men det är också hus som är karbonpapper över konstnärers fantasier och projektioner. På årets Venedigbiennal var flera paviljonger ombyggda så att man som besökare tvingades in i labyrintiska iscensatta gångar och rum. Gudsförgätna platser som de dammiga övergivna skrubbarna Mike Nelson byggt i den brittiska paviljongen. Till vita mjuka väggar som bågnar in mot besökaren i Luxemburgs paviljong. Och om huset som litterär huvudperson i tyska Jenny Erpenbecks Hemsökelse där ett hus vid en stilla insjö blir bärare av hela Tysklands våldsamma 1900-tal. Eller om le Corbusiers prestigevilla Savoye utanför Paris där det formässigt perfekta men läckande taket nästan tog livet av husbeställarens son.

Juniornyheterna
Havssköldpaddor firar när människor håller sig borta från stränderna

Juniornyheterna

Play Episode Listen Later Nov 11, 2020 3:00


Dubbelt så många nyfödda havssköldpaddor i Turkiet, landet Vanuatu i Stilla Havet har fått sitt första fall av corona, oroligt i Etiopien och 10-åring ny trummis i bandet Foo Fighters.

Aftonbladet Daily
Landet dit coronan inte nått

Aftonbladet Daily

Play Episode Listen Later Sep 7, 2020 12:14


I dagsläget finns det tio länder kvar som inte har några registrerade coronafall - och samtliga är önationer i Stilla Havet. Hur är det att bo i ett av världens sista coronafria länder - och har pandemin påverkat tillvaron, trots att viruset inte letat sig dit? Det pratar vi om i dagens avsnitt av Aftonbladet Daily.

inte landet stilla havet aftonbladet daily
P1 Kultur
Veckans ord: Infodemi

P1 Kultur

Play Episode Listen Later Apr 19, 2020 4:30


Allt oftare får vi höra att vi mitt i den pågående coronapandemin också befinner oss i en infodemi. Cecilia Blomberg har valt infodemi som Veckans ord: I människors desperata behov av förklaringar är all information något att hålla sig i. Och då finns det också många som tar chansen att sprida sina egna sanningar som inte nödvändigtvis har med ordet sant att göra. Infodemi handlar om global masspridning av rykten och även falska nyheter. Om att så små frön av ovisshet som i bästa fall ger oss ett gott skratt - i värsta fall kan leda oss i helt fel riktning. Det här är inget nytt fenomen. Det brukar dyka upp i stora kriser. Vid ett utbrott av Gula Febern i Angola för fem år sedan spreds ett rykte att den som vaccinerade sig inte skulle kunna dricka öl på en hel vecka. Det ledde till en katastrofal nedgång av antalet vaccinationer. Så vid sidan av att försöka förstå den nya sjukdomen Covid-19 och hitta strategier för att minska den virala smittspridningen - måste världshälsoorganisationen WHO också ägna sig åt att stävja rykten som kan utvecklas till infodemier. Det bästa skyddet mot infodemier är säkert en kurs i källkritik. Men infodemin har - inte minst med sociala mediers hjälp - redan hunnit sprida en mängd falska rykten. Institutet för språk och folkminnen har samlat in en del av dem. En av de första historierna som blev viral på nätet var en film om fladdermussoppan som en ung kinesisk kvinna skulle ha ätit i Wuhan. Men soppan åts för fyra år sen på en ö i Stilla Havet. Den hade visserligen en hel fladdermus i sig men hade ingenting med vare sig coronaviruset eller Kina att göra. Skadan var ändå redan skedd. Infodemin hade gjort sitt jobb. En annan berättelse handlar om hur ett avsnitt om den gula tecknade familjen Simpson förutsåg coronaviruset. Infodemispridarna hänvisar närmare bestämt till ett avsnitt från 1993 då Homer Simpson nyser i ett moln av röda partiklar som kommer ur ett paket levererat av två asiater. Så en hashtag på det och så var det ryktet på drift. Andra virala historier har varnat för att dricka öl av märket Corona Extra, men det förblir lite oklart hur själva smittspridningen gått till där. En annan infodemi satte igång ett rykte om att oskyddat sex med djur var en smittspridare, något en fejkad WHO-folder skulle varnat för. Det är som om vårt behov av tydliga svar kring det för våra ögon osynliga coronavirusets framfart får oss att gripa tag i vad som helst som möjlig förklaring. Det diffusa i hotet gör oss rädda. Det kan i sin tur leda till en känsla av panik och då är vi på en gång ett lättfångat villebråd. Om så många delar samma information - hur kan det då vara fel? Det bästa skyddet mot infodemier är säkert en kurs i källkritik. Att hela tiden fråga sig vad som är rimligt.

Snacka om Film!
#237 - "dra en disney!"

Snacka om Film!

Play Episode Listen Later Apr 2, 2020 119:07


Glad vår...eller nåt! Ge oss 119 minuter (snorlångt, vi vet) av din tid och vi ger dig denna vecka en meny som innehåller bla; seriemördare på Long Island utanför NY (Lost Girls), musikdrömmar i Glasgow (Wild Rose), mera mördare...nu på Island (The Valhalla Murders), när Japan klantade till sig i Stilla Havet under WWII (Midway), och ett konstigt spanskt fängelse där ett...hål..verkar spela huvudrollen (Hålet)! Och vilka är de bästa Disney-klassikerna?!? Och vad ÄR en Disneyklassiker?? Egentligen? Som vanligt en massa frågor och påståenden...och möjligen (troligen) blir du inte alls klokare efter veckans avsnitt. Men vi blir glada om vi lyckas roa dig en stund iaf. Heja! I veckans extramaterial hittas en mustig genomgång av Filmåret 2010! 10-årsjubileum! Don´t miss! Patreon.com/snackaomfilm

Klotet i Vetenskapsradion
Öar som dränks

Klotet i Vetenskapsradion

Play Episode Listen Later Nov 13, 2019 44:44


Hela byar på ön Fiji i Stilla Havet har evakuerats på grund av klimatet, och människor känner sorg och oro när deras gamla hem inte längre finns kvar. FN:s klimatpanel IPCC varnar för en allt snabbare stigande havsnivå, och på låglänta öar i Stilla havet märker människor redan av effekten. Kiribati har köpt land på Fiji för att kunna rädda sina 110 000 invånare när havet slukar hela atollnationen. På Fiji har man samtidigt tvingats evakuera hela byar intill havet som blivit översvämmade och flytta byborna upp i bergen. På Amerikanska Samoa bygger folk hus på de branta vulkanklipporna för att vågorna tagit deras strandtomter. Många lämnar också ön. Samtidigt sätts allt fler skyddsmurar upp mot mot havet och forskare testar att kyla ned koraller som dör av stigande havstemperatur, eftersom reven är ett bra skydd mot stormfloder. Sveriges Radios globala hälsokorrespondent Johan Bergendorff har som en av få utländska journalister besökt stillahavsöarna som dränks av den globala uppvärmningen, hör hans berättelser därifrån. Samtidigt som effekterna av klimatförändringen är högst kännbara på flera platser på jorden finns ännu inget system för att ersätta de som drabbas. Hittills har fokus till stor del legat på anpassning till nya klimatförhållanden, men vad ska man göra när landområden och andra värden inte kan anpassas utan helt går förlorade? Permanenta förluster på grund av ett förändrat klimat är ett relativt nytt akademiskt fält, och för några veckor sedan arrangerades det första internationella forskarmötet i ämnet i Lund. Emily Boyd vid Lunds universitet forskar om de här frågorna och är gäst i veckans Klotet. Hör också Karina Barquet från Stockholm Environment Institute SEI, specialiserad på hur kustområden påverkas av stigande havsnivåer. Programledare: Mona Hambraeus

Runes Löparpodd
#2 Stoppad av polisen, löparbarnvagn & Gothenburg Nebraska med kontinentlöparnas konung Björn Suneson

Runes Löparpodd

Play Episode Listen Later Oct 8, 2019 91:51


I andra avsnittet av Runes löparpodd får ni möta kontinentlöparen Björn Suneson, som i våras vid 71 års ålder sprang tvärs över Amerika från Stilla Havet till Atlanten, 527 mil på 97 dagar. Det var denne fantastiske veterans sjunde löptur över Amerika. Detta är en unik podd eftersom det sannolikt är första gången två kontinentlöpare jämför sina strapatser och äventyr.

OBS
Tåg 2: Med Lenins lokomotiv mot framtiden

OBS

Play Episode Listen Later Aug 6, 2019 9:42


Den 12 april 1917 påbörjade Lenin en resa genom Sverige, som skulle sluta i Ryssland och i en förändrad värld. Dan Jönsson reflekterar över resan och historiens obönhörliga framfart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tidigt i april ligger den svenska landsbygden fortfarande försänkt i vinterdvala. Från tåget känns det som om det glider ihop när Skånes leråkrar, småländska höglandets torvmossar och nedre Norrlands barrskogar och myrmarker träder fram i en och samma sepiatonade gråskala med sina svarta avlövade grenverk, vissna gräsmarker och djupa plogfåror där den stålgrå himlen speglar sig i vattenpölarna. Början av april brukar vara kylig, och det var den 1917 också. I byn där jag bor passerar stambanan över Kävlingeån, när tåget rullar över bron sjunger det lite dovare i skenorna ett par sekunder, och jag tänker mig att det måste ha gjort det då också, den där kvällen den 12 april när Vladimir Lenin och hans trettioen reskamrater åkte förbi just här på väg från exilen i Zürich till Petrograd och revolutionen. Jag undrar om de lyfte blicken genom fönstret, när tåget slog till sina gnisslande bromsar och stannade till på stationen. Vad de tänkte? Vad de såg? För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Antagligen ingenting, såvitt jag förstår. Lenin hade tagit nattåget från Malmö till Stockholm och borde ha passerat här i byn vid tiotiden på kvällen. Så dags gick ett litet skånskt brukssamhälle knappt att urskilja från ett upplyst tågfönster: gatubelysning var ovanligt, och en torsdag hade nog de flesta bybor gått och lagt sig. För övrigt hade bolsjevikledaren inte tid att vara turist. Vänsterjournalisten Otto Grimlund, som var med på tåget, har berättat att Lenin under hela resan outtröttligt pratade politik och förhörde sig om läget inom den svenska vänstern. Var stod Hjalmar Branting i krigsfrågan? Hur mådde hans fängslade vän Zeth Höglund? Hur var stämningen bland vänstersocialisterna? Lenin, berättade Grimlund, vilade inte en minut, och missade heller inte tillfället att hamra in sin ståndpunkt, att den ryska revolutionen var början på en ny epok, men att den omedelbart måste övergå i en socialistisk omvälvning, och det imperialistiska världskriget i ett globalt inbördeskrig. Resan var ett våghalsigt företag. Om sex månader är vi antingen ministrar eller hängda säger vännen Karl Radek till Lenin när de går på tåget i Alexander Solzjenitsyns stora romansvit Det röda hjulet. Och det är sant att det var nära ögat flera gånger. Först de schweiziska gränsvakterna, som knappt ville släppa igenom sällskapet. Så den långa väntan i Berlin när tåget hade missat färjan mellan Sassnitz och Trelleborg. I Stockholm var det slut på pengar, och Lenin och hans sällskap fick ihop till biljetterna tack vare en panikartad insamlingsaktion bland svenska kamrater, där riksdagsmannen Fabian Månsson lyckades vigga en hel hundralapp motsvarande nästan tretusen kronor idag av statsministern och högerledaren Arvid Lindman, på villkor att man snabbt fick Lenin ut ur landet. I Haparanda fanns en engelsk vaktpost som hoppades kunna stoppa Lenin från att passera ryska gränsen, men förgäves väntade på order. Och så vidare. Men historien är obönhörlig. Författaren Stefan Zweig, som bodde i Zürich samtidigt som Lenin, har i sin lilla bok Sternstunden der Menschheit beskrivit resan genom krigets Europa som en av mänsklighetens ödesstunder tillsammans med exempelvis upptäckten av Stilla Havet och komponerandet av Marseljäsen. Zweigs historiska miniatyrer är läsvärda, inte för att de väcker frågorna om vad som kunde hänt om ödet velat annorlunda, utan tvärtom, för att de inte gör det. Historiens avgörande ögonblick är för Zweig inte de laddade vändpunkterna, utan stunderna när energin i de stora förloppen bränner ihop och kristalliseras. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Tonen är lågmält odramatisk, i avsnittet om Lenin blir de vanemässiga promenaderna mellan hemmet och biblioteket i Zürich något som förebådar obevekligheten i tågets långsamma framåtskridande mot den triumfartade ankomsten till Finlandsstationen i Petrograd. Skenskarvarnas jämna dunkande som sinnebild för historiens blinda urverksmekanik. Jag tänker att det hade varit ett perspektiv i Lenins smak. Enligt hans historiesyn drevs utvecklingen framåt av objektiva lagbundenheter, där de subjektiva faktorerna som till exempel små ettriga revolutionärer i slitna vinterkläder i bästa fall kunde hjälpa dialektiken lite på traven. Var de objektiva faktorerna inte på plats skulle det visa sig, och hela företaget misslyckas. För Lenin låg historien redan utsträckt framför honom, som en väg: vad det handlade om var att orientera sig och hinna före. Jag tror att vi har svårt att förstå en sådan syn idag, i vår postmoderna konsumtionskultur, präglad av individualism och konstruktivism, och med vår förkärlek för personbiografier och kontrafaktiska resonemang. För att bli meningsfull måste historien bli en berättelse, en fiktion tillrättalagd i efterhand, full av avgörande individuella vägval och dramatiska vändpunkter där allt kan hända. I själva verket kan det inte det. Så snart man fogar in de där avgörande ögonblicken i ett större sammanhang verkar de betydligt mindre avgörande. Den engelska historikern Catherine Merridale gör just det i sin intressanta bok Lenins resa. Merridale gör själv om tågresan, och rensar rejält bland efterhängsna skrönor, myter och propagandalögner. Men framför allt låter hon alltså Lenins resa bli en spegling av de världspolitiska skeenden som drev fram den. Kriget, som våren 1917 var inne i ett dramatiskt skede: USA:s inträde nära förestående, Tyskland i desperat behov av avlastning på östfronten, och den ryska februarirevolutionen som plötsligt fick en separatfred att verka inom räckhåll. Lenin som satt fast i Schweiz, besluten att ta sig hem till varje pris men inspärrad av Rysslands allierade i ententen som vägrade låta honom passera av rädsla för bolsjevikernas fredslinje. Tyskland som plötsligt såg en möjlighet, Lenin som grep den. Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Han tog en stor politisk risk: att resa genom fiendeland var att bädda för anklagelser om landsförräderi. Det berömda plomberade tåget var därför ett oeftergivligt krav: den ryska vagnen skulle ha exterritoriell status, för säkerhets skull drogs ett kritstreck på golvet som inga tyska myndighetspersoner fick passera. Alltsammans detaljer som med tiden blev avgörande inslag i den postrevolutionära fiktion som skapade den här legenden, med alla dess svenska anekdoter. Från brakmiddagen på Savoy i Malmö till den nattliga slädfärden över Torne älv mot ryska gränsen. Och förstås det där besöket på varuhuset PUB i Stockholm, där Lenin köpte ny kostym, och någon i sällskapet föreslog att han kanske också borde skaffa sig en bättre överrock. Varpå Lenin ilsket ska ha svarat: Mina herrar, jag åker hem för att göra revolution, inte för att öppna herrekipering. Så blev det. De objektiva faktorerna var på plats. De visade sig också vara på plats för det som följde: av Lenins reskamrater, skriver Merridale, försvann nästan alla inom tjugo år i Stalins utrensningar, arkebuserade eller i arbetsläger. Hundra år senare försöker vi fortfarande få ihop berättelsen, inbilla oss att den kunde tagit en annan väg, att det betydde något att historien åkte förbi just här, just oss. Men det gör det kanske inte, tänker jag där jag står i fönstret och föreställer mig hur Lenins tåg stannade till på vår station. Att han inte såg någonting berodde väl på att det inte fanns någonting att se. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Catherine Merridale: Lenins resa vägen till revolutionen 1917. Översättning Claes Göran Green. Historiska media. Stefan Zweigs Sternstunden den Menschenheit utgavs med fem exempel i första upplagan, antalet växte så småningom till fjorton. På svenska som Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia, i flera upplagor från 1938 till 1961.

Senaste Nytt: Morgon
Onsdag 5 december – Tsunamivarning efter jordbävning i Stilla havet och test avslöjar stor bluff med julskinkor

Senaste Nytt: Morgon

Play Episode Listen Later Dec 5, 2018 14:35


Tsunamivarning efter jordbävning i Stilla havet och test avslöjar stor bluff med julskinkor. For information regarding your data privacy, visit acast.com/privacy

P3 Dokumentär
Sprängningen av Rainbow Warrior

P3 Dokumentär

Play Episode Listen Later Oct 26, 2017 69:31


Besättningen på Greenpeace-fartyget Rainbow Warrior ska snart ut och protestera mot provsprängningar av kärnvapen i Stilla Havet. De märker inte när två agenter placerar ut bomber på fartygets skrov. Det är sommar år 1985. Kalla kriget pågår fortfarande och spänningarna mellan öst och väst är starka. Miljöorganisationen Greenpeace förbereder en protestaktion mot Frankrikes kärnvapentest i Mururoa-atollen.  Frankrike ser kärnvapenutvecklingen som nödvändig och mycket viktig av säkerhets- och statusskäl. När de hör talas om miljöorganisationens protestplaner fattas ett beslut om att aktionen måste stoppas. Den franska underrättelsetjänsten kopplas in. De tidsinställda bomberna som placeras ut på Rainbow Warrior ska inte bara utlösa en explosion som dödar en av besättningsmedlemmarna, utan också en storpolitisk skandal.  En dokumentär av Linda Jensen Kidane Producent Anna Åkerlund Produktionsår 2017

Kvanthopp
Intervju med Thor Heyerdahl / Eldringen i Stilla havet

Kvanthopp

Play Episode Listen Later Sep 29, 2017 41:01


Hör en arkivpärla med den gamle upptäcktsresanden och etnografen Thor Heyerdahl. Hör också om ett försök med att skicka hjärtstartare med drönare till folk som har fått hjärtstopp. Dessutom: 5G-nätet kommer + Eldringen i Stilla havet. Redaktör för Kvanthopp: Marcus Rosenlund.

D-dagen den 6 juni 1944
D-dagen avsnitt 16: Sjunde amerikanska kårens dag

D-dagen den 6 juni 1944

Play Episode Listen Later May 18, 2017 42:25


De allierade planerarna visste att det var en sak att slå hål på Atlantvallen och en annan att vinna slaget om uppbyggnaden. Den sjunde amerikanska armékåren leddes av generalmajor Collins med smeknamnet “Lightning Joe” efter sina erfarenheter i Stilla Havet.

Hysteria
Avsnitt 3 - Malin Nord

Hysteria

Play Episode Listen Later Mar 18, 2017 64:00


Mellan 1998 – 2000 gick hon på Biskops-Arnö folkhögskola och träffade där författarna Sara Stridsberg och Jenny Tunedal med bland andra vilka hon grundade författargruppen Vinthundarna. Men det var under året på Akademin Valand och litterär gestaltning i Göteborg som hon jobbade fram sin första roman. Den heter Stilla havet och syftar på att berättelsen utspelar sig vid Stilla Havet, men också på den svarta ocean av oro som rör sig inom huvudpersonen i boken, en huvudperson utan ett namn. Senaste boken är släktkrönikan Barmark och handlar om att ärva sorg, om Anja som läser sin norska mormors efterlämnade dagböcker: om hennes dramatiska flykt över fjället i december 1942 och om de omöjliga beslut hon tvingades fatta för att rädda livet på sitt ofödda barn. Dagens gäst är författaren Malin Nord.

men nord dagens malin mellan senaste stilla sara stridsberg stilla havet biskops arn jenny tunedal akademin valand
Zackes berättelser om golf
Göran Zachrisson - 20 berättelser om golf #1

Zackes berättelser om golf

Play Episode Listen Later Dec 16, 2016 57:05


Om doften av nyslaget gräs, att köra i regn genom Skottland i en Austin Healey cabriolet och om att sakna en järnsjua på Pebble Beach vid Stilla Havet.

P4 Världen
Livet i flyktingläger

P4 Världen

Play Episode Listen Later May 28, 2016 32:08


Fler människor än någonsin är just nu på flykt runtom i världen. Många hamnar i läger där livet är tufft och myndigheterna försöker bli av med dem. Hör Johanna Melén, Östeuropakorrespondent, om flyktinglägret i Idomeni som grekisk polis tömt och rivit med bulldozrar i veckan.Och så ska vi till flyktinglägret i franska Calais som fått smeknamnet "djungeln". Trots att fransk polis rivit det flera gånger så byggs det upp igen.Richard Myrenberg, Afrikakorrespondent, berättar om världens största flyktingläger i Dadaab, Kenya, där närmare 400 000 människor bor. Nu ska Kenya stänga lägret.Dessutom hör du vår Migrationskorrespondent, Alice Petrén, nyss hemkommen från Australien. Hon ger en unik inblick i Australiens ökända flyktingläger på öar ute i Stilla Havet.

Radiokorrespondenterna
Radiokorrespondenterna

Radiokorrespondenterna

Play Episode Listen Later Aug 15, 2015 29:02


I irakiska Kurdistan träffar vi Karwan, uppvuxen i Eskilstuna, men nu bosatt i Erbil där världspolitiken hela tiden påverkar det dagliga livet. Ett av dom länder som deltar i spelet kring Kurdistan är ju USA. Men på hemmaplan i Förenta staterna har man ju egna problem. Det senaste året har polisvåldet mot svarta amerikaner varit en hett debatterad fråga som vi skall spegla här också. Så gör vi ett hopp från USA över Stilla Havet till Japan där man nu börjar starta kärnkraftverken igen efter den dramatiska Fukushimaolyckan för fyra år sedan. Slutligen beger vi oss till Ryssland där oberoende röster och organisationer upplever ett allt hårdare samhällsklimat.

DJ 50 Spänn
#42: Saralunden

DJ 50 Spänn

Play Episode Listen Later Feb 18, 2015


Konstnären, musikern och filmaren Saralunden fångade fem skrapiga vax på Myrorna vid Fridhemsplan. Det resulterade i en musikalisk resa från Mexiko till den där atollen i Stilla Havet som man brukade provspränga atombomber vid, med mellanladningar i Tyskland och länderna bakom järnridån. Vi pratar om att fynda Bootsy Collins på Överskottsbolaget, plågade kvinnor i Mexiko, … Fortsätt läsa "#42: Saralunden" Podcast-avsnittet #42: Saralunden publicerades i orginal på DJ 50 Spänn.

Radio Mises
36: Frihetliga lösningar del 2

Radio Mises

Play Episode Listen Later Nov 24, 2014 103:12


Jakten på frihetliga lösningar går vidare. Vari vi bland annat diskuterar juridiska traditioner, frihetlig juridik, fördelning av radiofrekvenser, kärnkraftens vara eller icke vara i en fri värld, samt brottas med problemet med alla dessa grannar som i en fri värld envisas med att förvara kärnvapen i källaren. Och annat smått och gott. Hans misslyckas med att vara rolig med ett Ture-Sventon-skämt, desto roligare har vi åt #shirtgate, QueersRUS-certifierade leksakskataloger och andra bisarra utväxter ur modärniteten. Dagens sändning går över Stilla Havet då andra halvan av studion sitter i de branta backarnas stad där cigarettröken doftar lite annorlunda.

Vetenskapsradion Historia
Panamakanalen firar 100

Vetenskapsradion Historia

Play Episode Listen Later Jun 12, 2014 24:13


För 100 år sedan tuffade det första fartyget igenom den nybyggda Panamakanalen. Vetenskapsradion Historia reser till den 100-årsjubilerande kanalen för att leta efter minnena av svenskarna som hjälpte till att bygga den, och höra om kampen att bygga en sjöväg mellan Atlanten och Stilla Havet. - Ända sedan Columbus dagar har man velat bygga en kanal i Panama, berättar Matthew Parker, författare till boken Hells Gorge som beskriver Panamakanalens historia. Och på Panamas kanalmuseum visar man än idag upp den första kartan som projekterade var kanalen skulle byggas, nära 100 år innan den blev verklighet. En karta som ritades av en svensk! Dessutom riktas strålkastarljuset mot Gavrilo Princip, mannen som mördade det österrikiska ärkehertigparet i Sarajevo för 100 år sedan och som påståtts ha startat det första världskriget. Men i dagens Sarajevo har man helt olika syn på Princip, där några reser stolta minnesmärken över honom, medan andra kallar honom för Bosniens Usama bin Ladin. Programledare är Tobias Svanelid.

Havet i P1
Pärlan

Havet i P1

Play Episode Listen Later Aug 25, 2012 29:29


Vattnet trycker. Havet är på väg att resa sig. Snart kanske inte den värld som vi känner idag finns. Allt kommer att försvinna. Tuvalu först. Landet öster om Australien, mitt i Stilla Havet. Ett pärlband av öar som sträcker sig bara 30 centimeter över havsytan. De minsta öarna har redan börjat luckras upp, försvinna bort i saltvattnet. Människan har varit bosatt där i 2000 år men inom 30, 40 år kommer 10 000 människor vara tvungna att hitta ett nytt hem. Havet kommer att fyllas av förlorade världar. I Östersjön ligger de konserverade av det bräckta vattnet. Vraken. Människans sista spillror efter minuter av skräck. Under ytan finns människors sista tid i livet. Deras sista ägodelar, skatter. Här finns pärlan. Manuel Dahlberg letar sig ut genom myllret av öar i sin specialbyggda båt Moby Dick. Den är konstruerad för att hitta det som ligger gömt på botten av Östersjön. Med hjälp av sonar så prickar han av meter efter meter av Östersjön i sin jakt på sjunkna skepp. Vi pratar med den finlandssvenska författaren Pirkko Lindberg. Hon flyger inte, hon åker båt. Det tog henne en och en halv månad att komma till öriket Tuvalu. Hon skulle komma att vara borta i sju månader. Hon var där för att försöka förstå hur det känns att jorden långsamt sjunker under dem. Vi möter även essäisten och poeten Nina Burton. När hon var ung nappade hon på ett erbjudande från en resebyrå. Att få leva ett Robinson-Crusoe liv på en enslig ö långt ute i skärgården. Hon fick ett tält, ett spritkök och allt man behövde för att överleva i en vecka. På skäret fanns sälarna, skarvarna, de vindpinade träden och åskan som fortsatte dygn efter dygn. Blixtrarna syntes genom tältduken. Hennes enda sällskap var en liten spindel som gömde sig i tältet. Så ensam tänker hon aldrig mera bli. Det har blivit strandtid för henne nu.  

Konflikt
Brännpunkt Stilla Havet

Konflikt

Play Episode Listen Later May 12, 2012 55:58


Om en ny kanonbåtsdiplomati under uppsegling. Vad styr egentligen Kinas militära upprustning och vad ligger bakom USA:s nya Asienfokus? Hör om Sydostasien som en allt mer explosiv arena för dragkampen mellan Kina och USA. Reportage från Filippinerna - en av brickorna i stormakternas strategispel. Sydkinesiska sjön har under flera decennier varit en konfliktyta i Sydostasien. Vattnen är rika på fisk och man tror att det finns stora olje- och naturgastillgångar där. Vattenvägarna är också livsviktiga transportleder, här passerar en tredjedel av världens varuhandel och hälften av världens olje- och gastransporter. Vietnam, Kina, Filippinerna och Malaysia har alla olika åsikter om hur havsgränserna ska dras, och ett antal till synes oansenliga öar och små korallrev har blivit åtråvärda troféer i kampen om naturresurserna. På den senaste tiden har situationen förvärrats, under förra året ökade antalet konfrontationer mellan fiskebåtar i Sydkinesiska sjön drastiskt, enligt en rapport från International Crisis Group. I takt med Kinas snabbt växande styrka - såväl ekonomiskt som militärt - har också de mindre nationernas oro vuxit för att ett aggressivare Kina ska ta kontrollen över hela området. Och allt ivrigare har de efterlyst USA:s stöd som motvikt till Kina. Och att USA håller på att öka sin närvaro i Sydostasien, det märkte Konflikts Lotten Collin när hon nyligen besökte Filippinerna under militärövningen "Balikatan", som kan översättas med sida vid sida, och som den filippinska och amerikanska marinkåren genomför tillsammans varje år. På andra sidan den Sydkinesiska sjön, i Kina, har konflikten med Filippinerna lett till en allt hätskare patriotisk propaganda i nationella medier. En rad ledarartiklar de senaste veckorna försvarar vad man kallar Kinas historiska rätt till i stort sett hela Sydkinesiska sjön. Den regeringstrogna China Daily skrev häromdagen att "oavsett hur villiga vi är att diksutera frågan så är den filippinska ledningen inställd på att tränga in oss i ett hörn där inget annat val återstår än att ta till vapen". Hanna Sahlberg har träffat en av den hårda linjens förespråkare professor Su Hao på Pekings diplomatiska universitet. Han ser den uppblossade konflikten som ett uttryck för den ökade spänningen mellan USA och Kina. I USA diskuteras sedan länge hur man ska hantera ett allt starkare Kina - ska man försöker fördjupa handelsförbindelser och bejaka Kinas allt viktigare roll i Asien, eller snarare se Kinas militära upprustning som ett hot? En hint om vilken väg Vita Huset valt kom i januari i år, då president Barack Obama offentliggjorde det som kommit att kallas "Asia Pivot" - svängen mot Asien. När USA nu avslutar krigen i Afghanistan och Irak ska man satsa på Stilla Havsregionen, och fördjupa sitt försvarssamarbete med flera av Kinas grannländer, något som inte ses med blida ögon av Peking. Och att det rör sig om ett strategiskt skifte i USA:s försvarspolitik blev tydligt för Konflikts Ivar Ekman när han besökte Washington för några månader sedan. För att få inblick i hur de olika sidorna i debatten resonerar ringde han upp den konservativa tidningskolumnisten Bill Gertz, professorn i internationell politik Andrew Bacevich samt Kina-experten Bonnie Glaser.  Filippinerna är ett tydligt exempel på det nyvaknade amerikanske intresset för Sydostasien. Förutom de årliga militärövningarna förs nu också diskussioner om att fördjupa ländernas ömsesidiga försvarsavtal. Samtidigt tredubblar USA i år det militära biståndet till Filippinerna - till 30 miljoner dollar, motsvarande 220 miljoner kronor. Däremot förnekas från officiellt håll alla spekulationer om nya permanenta amerikanska militärbaser på Filippinerna. Det har gått 20 år sedan de amerikanska styrkorna tvingades lämnade Filippinerna efter omfattande protester men nu är många filippinier oroade över att de är på väg tillbaka. Lotten Collin var med på en demonstration utanför den amerikanska ambassaden i Manila. Programledare: Daniela Marquardt Producent: Lotten Collin

Kulturradion: K1/K2
K1 Det sitter i väggarna 20111026 2011-10-26 kl. 14.00

Kulturradion: K1/K2

Play Episode Listen Later Oct 26, 2011 29:42


K1: Det sitter i väggarna. Kan ett hus ha en själ? Eller rent av ett psyke? Sitter husets historia i väggarna och vilka berättelser är det i sådana fall som läcker ut? Cecilia Blomberg tar oss runt bland några speciella hus. The Stahl House i Los Angeles som är ett av USA:s mest fotograferade hus. The Eames House där designikonerna Charles och Ray bodde och skapade sida vid sida med utsikt över Stilla Havet. Det handlar också om le Corbusiers Villa Savoye utanför Paris där det formmässigt perfekta, men läckande taket nästan tog livet av husbeställarens son. Och om hus som konstnärer förvandlat till drömlika, övergivna platser där husets historia bokstavligen tycks tränga igenom väggarna.

united states los angeles eller sitter k1 stilla havet cecilia blomberg
Vetenskapsradions veckomagasin
De borrar djupt ner i jorden för klimatet

Vetenskapsradions veckomagasin

Play Episode Listen Later Apr 22, 2011 24:56


Vi beger oss till Stilla Havet utanför Costa Rica där en grupp forskare har givit sig ut för att borra ett två kilometer djupt hål i havsbottnen. Detta för att bättre förstå sig på hur jorden fungerar och hur klimatet varierar. Hör också om hur häxjakten fortsätter i Sverige än idag, hur det ser ut i den förbjudna zonen runt det havererade kärnkraftsverket i Tjernobyl, om läkemedelsbiverkningar som en stor anledning till att många läggs in på sjukhus, om Arktis kuster som äts upp av varmare havsvatten, och om kirurger som inte blir stadigare på hand efter några glas. I Stilla Havet utanför Costa Rica har en grupp forskare givit sig ut för att borra ett två kilometer djupt hål i havsbottnen. De ska ta upp stenmaterial från den djupare liggande delen av jordskorpan för att därigenom få en bättre förståelse för hur jorden fungerar och om hur klimatat varierar. Borrprovet som beräknas komma upp inom ett par veckor kommer att bli det närmsta någon någonsin har kommit till den heta delen av jordklotet som kallas för manteln. Många patienter, som läggs in på sjukhus i Sverige gör inte det för att de är sjuka, utan för att de har ätit mediciner och fått biverkningar. Enligt en studie gjord i Boston skulle detta lätt kunna undvikas med ett enkelt varningssystem. Varningar skulle hindra utskrivning av vissa mediciner särskilt bland äldre. Kusterna runt Arktis äts snabbt upp av allt varmare havsvatten som drar med sig vattnet och drar ner sediment i det arktiska havet. I snitt en till två meter av stranden försvinner varje år - på sina håll så mycket som 20 meter. Det visar den första totala sammanställning av läget utmed hela den arktiska kustremsan som presenteras i veckan av Internationella arktiska vetenskapliga kommittén IASC. Det är så enkelt att när permafrosten smälter så blir jorden instabil, säger geokemisten Volker Rachold: Man blir inte stadigare på handen av ett par järn, inte heller dagen efter, rapporterade Vetenskapsradion om i veckan: Detta kanske verkar självklart för vissa, och det fick Brunchrapportens Henrik Torehammar att reagera så här, vid ett samtal med Mårten Sager, doktor i vetenskapsteori vid Götebors universitet:   Så här i påsktider med olika traditioner som hör påsken till brukar en och annan liten rosenkindad påskkärring komma och knacka på. Och kanske ser vi det just så - rara traditioner knutna till en högtid. Men enligt folklivsforskaren Ebbe Schön, ligger samma psykologiska och sociala mekanismer som låg bakom forna tiders häxjakt, idag bakom vuxenmobbning, ryktesspridning och syndabockstänkande. Vetenskapsradion Forums Urban Björstadius har träffat Ebbe Schön.   Nästa vecka är det 25 år sedan kärnkraftverkhaveriet i Tjernobyl, den 26 april 1986. Vetenskapsradions program Kossornas planet har besökt den förbjudna zonen runt Tjernobyl, och programledaren Lena Nordlund berättar för Veckomagasinet om resan.  

Vetenskapsradion Historia
Här skapas Sveriges historieproffs

Vetenskapsradion Historia

Play Episode Listen Later Jan 13, 2011 24:30


Höstterminen 2009 drog Sveriges första spetsutbildningar i teoretiska ämnen igång. På Katedralsskolan i Lund skapades landets enda spetsutbildning i historia och Vetenskapsradion Historia besöker andraårseleverna för att ta reda på vad de tycker om sin utbildning och vad de egentligen får lära sig. - Jag har vetat att jag ville jobba med historia sedan jag var tio år, säger Sara Kopljar, en av eleverna i spetsutbildningsklassen. Med anledning av den TV-aktuella serien The Pacific undersöker också Vetenskapsradion Historia vilken bild av kriget i Stilla Havet som nu skapas. Krigshistorikern Thomas Roth menar att tiden nu blivit mogen för att berätta också denna sida av andra världskriget, och menar att Japans krigsförbrytelser allt för lämnge sopats under mattan. - Man kan nog jämföra japanernas brott med nazisternas, om man tittar på vad de utsatte exempelvis koreaner och kineser och sina krigsfångar för, menar Thomas Roth. Programledare är Tobias Svanelid.

Radio Virus
Radio Virus 2024-03-18

Radio Virus

Play Episode Listen Later Jan 1, 1970 58:57


2024-03-18 sändningen intervju med Elias från Stilla Havet som är aktuella med gig på Synthsläggan 2024 samt relativt nytt album från i höstas. Mer svenskt från Code 64, Internationellt från Lovatraxx, Blancmange, Urban Heat och Black Lung.