Podcasts about stockholms stadsmission

Redaktör Andreas Rågsjö-Thorell har sett SVT:s miniserie om Killinggänget och fastnat för några intressanta aspekter av skapande och gruppdynamik som den lyfter. I säsongspremiären av Debrief listar han fem punkter som Killinggänget lär oss om kreativitet. Programledare Amanda Törner har tänkt på debatten kring Uppdrag Gransknings program ”Intervju – nej tack” gällande att makthavare allt mer sällan ställer upp på intervjuer. Dessutom: Månadens kampanj-året 2023, därför imponerar utomhusreklamen just nu och TBWA:s film för Stockholms Stadsmission berörde mest av de svenska julkampanjerna.

Yusuf Muslim Eneborg er religionsviter ved Stockholms Stadsmission og praktiserende sufi-muslim. Han forteller om den dype kjærligheten han oppdaget bakenfor det han opplevde som dogmatisk religion da han vokste opp.

Vi har med oss designern och modellen Marie Teike i veckans avsnitt. Vi pratar om hennes dagar som modell i 90-talets London, om hur hon gick clownskola för att kunna sluta posera i vardagen, om hur hon grundade Remake Sthlm, varumärket från Stockholms Stadsmission som hon idag är chefsdesigner för och som vann Guldknappen 2021! Tack Marie för att ni lyssnar! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hemlösheten ökar i Sverige och är i dag ett av våra allra största samhällsproblem. Det är framför allt den strukturella hemlösheten som ökar där mörkertalet är stort. Stockholms Stadsmission har flera initiativ för hitta lösningar framåt, i en situation som är ohållbar. Möt Pernilla Parding, programansvarig för socialt hållbara bostäder på Stockholms Stadsmission, i ett samtal om hur fastighetsägare kan kroka arm med stadsmissionen, vad Karolina Skog ska åstadkomma och att om Finland klarar en nollvision så kan även Sverige. Anna Bellman är programledare och samtalet kommenteras av Lennart Weiss.

Den senaste tidens höga elpriser har gjort att många fått en chock när elräkningen kommit. Enligt vissa är högre elkostnader något vi kommer behöva vänja oss vid. Vi pratar uppvärmning med drabbade husägare och får tips och råd från en energirådgivare om vad man kan göra för att sänka sina elkostnader. Vi intervjuar också Stockholms Stadsmission och en försäkringsexpert om vad som är viktigt att tänka på om man som privatperson vill öppna upp sitt hem för flyktingar från Ukraina.Med jämna mellanrum kommer larmrapporter om utfiskning och rubbade ekosystem. Går det att äta fisk och skaldjur som inte skadar vår miljö? Lyssna på reportaget där experter tipsar om vad man bör titta efter i fiskdisken för den som vill göra mer hållbara val.Vår expert på konsumenträtt Maria Wiezell svarar på veckans lyssnarfrågor.Programledare: Pia Fridén Producent: Britta Kramsjö

Natalie berättar om hur hon och hennes två barn flyttat så många gånger att barnen tillslut inte visste var de bodde när kompisarna frågade. I studion Pernilla Parding och Wafa Issa från Stockholms Stadsmission, som berättar om varför ensamstående mammor och deras barn har blivit mer utsatta på bostadsmarknaden och hur barnets bästa behöver få en mycket tydligare plats i beslut som rör boende.

24 november. Utan besparingar eller kötid blir det allt svårare att få tak över huvudet. Hur hjälper vi dem som inte kan ta sig in på bostadsmarknaden? Peter Wennblad diskuterar med Pernilla Parding från Stockholms Stadsmission och Fastighetsägarnas Martin Lindvall.

Pandemin drabbar Stockholm hårt, med ökande utslagning och matfattigdom. Åsa Paborn, ny direktor för Stockholms Stadsmission, har fått en tuff jobbstart med distansjobb och slutkörda medarbetare.  ”Vi ser mycket elände, men också mycket hopp. Så ljuset överväger”, säger hon om arbetet med utsatta, som ligger rätt i tiden och gör det lätt att rekrytera, både volontärer och för anställning. I veckans chefsdilemma lotsar hon en chef rätt när värderingar ställs mot viktiga intäkter.

I dagens avsnitt får vi besök av Yvonne Borg, kommunikationsdirektör på E-on. Vi pratar om hur hon lämnade Stockholms Stadsmission för ett stort energibolag. Nu brinner Yvonne Borg Nordlind för förnybar energi och ser att hon har ett tufft men kul jobb framför sig med att positionera E-on Sverige som det förnybara energibolaget. Och grejen är – hon kommer nog att lyckas.

I Das Julpod är Tobias Eidem och Jocke Örnelid snäppet mer allvarliga än vad lyssnarna vanligtvis är vana vid. Det finns en anledning till det. Bara i Stockholm är över 2400 personer hemlösa (enligt Stockholms Stadsmission). När de flesta av oss njuter av den stundande julen, sover de i värsta fall utomhus under bar himmel. I minusgrader. Fyra företag har gjort det möjligt för Das Pod att skänka 1000 varma måltider till Stockholms Stadsmission. Stort tack Discovery Networks Sweden, GroupM, Leeads och Outfox. Vid sidan om en varm julgåva, hinner Jocke och Tobias också prata om ett par fina branschpersonligheter. Som Mattias Sånemyr (och här får valet av omslag till Das Julpod en delförklaring) på Leeads liksom Cecilia Sundström (Wavemaker) och Sara Nordström (GroupM) och Lars Johansson (Outfox)

Antalet hemlösa kvinnor har ökat under senare år och med hemlöshet följer ofta våld och övergrepp. Idag är det Internationella kvinnodagen och detta Värvet Special spelades in på Klaragården som är Stockholms Stadsmissions fristad för utsatta kvinnor. Vi får höra Katjas berättelse om missbruk, misshandel och att aldrig ge upp.Samtalsledare: Kristoffer Triumf.Producent: Clara Wallin.Distribution: Acast.Stockholms Stadsmission: Sandra Axell och Maria von Sydow See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När samhällets skyddsnät inte räcker och reglerna för allt möjligt blir striktare ökar klyftorna mellan människor. När fler är resurssvaga och barn växer upp under fattiga förhållanden får kyrkan en nygammal roll. Som diakon och socionom i Svenska kyrkan axlar Pernilla Landin det socialtjänsten inte mäktar. I Nacka kommun arbetar kristna och muslimer tillsammans med Stockholms Stadsmission för att hjälpa 8 000 enskilda personer varje år. Allt från pensionärer till ensamstående mödrar, både svenskar och invandrare. Programledare: Susanna Alakoski. Producent: Ylva Mossing.

I dagens radio bubb.la avhandlas bland annat att Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Egypten, Bahrain och Jemen bryter diplomatiska förbindelser med Qatar på grund av landets terrorstöd och extremism, Stockholms Stadsmission nekar gåva på 85 000 kr från SD till följd av värdegrundsskillnader samt Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk kallar inte förintelsen för förintelsen. http://radio.bubb.la/2017-06-09/

I denna podcast får vi ta del av ett samtal som tar sin utgångspunkt i spänningen mellan form och fråga och organiseringen av det svenska civilsamhället utifrån idén om nationalstaten. I samtalet medverkar Frode Pleym, chef för Greenpeace i Sverige, där formen för organisering sträcker sig bortom den svenska folkrörelsemodellen och den starka kopplingen till nationalstaten. Samtidigt som frågorna Greenpeace driver har ett enormt stöd i Naturskyddsföreningens nationella organisering och lokala engagemang, den traditionella folkrörelsens organisering. Vi får också ta del av Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission, tankar om hur organiseringen i städer utmanar nationalstatstanken, och samtidigt formas av och begränsas av idén om en nation. Kopplingen mellan extern finansiering och hur en ny riksorganisation tar form är också en spännande del av de perspektiv Marika lyfter. Till samtalet bidrar även Abbas Emami, forskare i sociologi vid Södertörns högskola och Filip Wijkström, docent vid Handelshögskolan i Stockholm som beskriver en utveckling där nationalstaten inte är lika självklar längre och där civilsamhället är nationalstatens sista väcktare. Samtalet leds av Erik Wagner, redaktör för tidskriften Kurage. 

Hjälpgumman Littan-La skulle på ålderns höst tvingas bort från sitt hem som skulle rivas, men hjälp kom från oväntat håll. Vid den tiden stred socknar om vem som skulle ta hand om den fattige. Långt nere i södra Småland, i Långasjö strax söder om Emmaboda, bodde i mitten av 1800-talet en liten gumma som levde på att hjälpa bättre bemedlade med tvätt, storstädning, matlagning och vad det nu kunde behövas.Hon hette Johanna Karolina Gustavsdotter men kallades för Littan-La av den familj hon hjälpte i alla år. Men på ålderns höst blev det precis tvärt om familjen kom att hjälpa henne istället.Annika Hjalmarsson sitter i sin soffa i Långasjö i södra Småland, med bilder och texter utspridda framför sig på bordet. Dokumenten berättar om Littan-La, vars liv kretsade runt socknens fattigstuga.Hennes far, som var bondson från början hade fått allt svårare att försörja familjen. De hade fått flytta till sämre och sämre bostäder, från gård, till torp till backstuga, och till sist var de utfattiga och hamnade på fattighuset. Littan La var vuxen men fick flytta med sina föräldrar och syskon.-Och inte nog med det, hon hade också med sig inte nog med det, hon har med sig en liten, så kallad oäkta dotter, med sig till fattigstugan. Men efter bara något år så dör den lilla flickan, berättar Annika Hjalmarsson. Strax därefter fick Hanna (hon vad döpt till Johanna, men det verkar ingen ha kallat henne) en chans att komma från fattigstugan, nämligen om hon gifte sig. Men mannen hon gifte sig med hade suttit i fängelse i sex år för svindlerier. När de varit gifta några år händer samma sak igen. Mannen åker i fängelse och nu står Hanna ensam med den lille son hon fått i äktenskapet, Johan-Petter, som föddes 1863. Att vara svindlarens hustru måste varit besvärligt för Hanna och familjens boende berättar att de stod långt ner på samhällets skala. De bor länge i en backstuga, och därtill som inhyrda i en fastighet där alla boende är så kallat löst folk. När Hanna blivit änka kan hon inte bo kvar där utan blir anvisad att bo inhyst hos en gammal gubbe som behöver hjälp.Uträkningen från socknens sida är enkel: vi har en gammal gubbe som behöver hjälp, och en ung kvinna som behöver någonstans att bo med sitt barn, de får helt enkelt hjälpa varandra, och så har man löst två problem med ens.Hanna blir kvar hos gubben i 10 år, och under tiden får hon tre utomäktenskapliga barn. En man i byn erkänner ett av dem som sitt och det verkar inte som att det är mannen hon bor hos, som är fadern.Men så dör han, och Hanna står utan bostad igen. -Då flyttas hon till fattigstugan där hennes föräldrar bor kvar, säger Annika Hjalmarsson. Det bor fler i den lilla stugan, som består av ett stort rum och två små kamrar. En familj med åtta barn och ett barn-barn bor där liksom en psykiskt sjuk kvinna som vägrar att ha kläder på sig och därför måste hållas inlåst i en av kamrarna.Kantorsfamiljen Bergstrand som bodde mitt emot kyrkan i Långasjö, började vid den här tiden få hjälp av Hanna när det behövdes några extra händer i hushållet. Det var den här familjen som började kalla Hanna för Littan La.-Hon blev hjälpgumma hos dem under resten av sitt liv, förklarar Annika Hjalmarsson. Hon kom när det var tvätt, storstädning, när det var dags för skörd och för syltning och saftning. Hon hade mycket att göra med barnen, men det var inte barnvakt hon var. Dottern Elisabeth Bergstrand blev mycket fäst vid Littan-La.Det väldigt speciella namnet kan ha handlat om Littan-Las ständigt goda humör. Det sägs att hon ständigt trallade och sjöng.Med tiden försvann de andra som bodde i fattigstugan. Hennes pappa dog redan efter något år, mamman följde efter och till sist var Littan-La ensam i stugan som hon tidigare hade måst dela med så många människor. Man kan tänka sig att hon hade en lycklig tid.-Ja, det hade hon nog också haft, om det inte hade varit för att socknen nu bestämde sig för att riva huset, berättar Annika Hjalmarsson. Kantorsfrun skriver ett brev om saken till sin dotter Elisabeth som nu bor i Stockholm och studerar konst.Fattigstugan är såld till nerrivning. Socknen vill inte behålla den längre bara för Littan-La´s skull. Hon skall flytta bort och sköta en gammal sjuk gubbe i en av byarna långt borta i socknen och hon sörjer för första gången i sitt liv, så, att hon inte är att trösta. Både därför, att hon skall bort från sitt hem, fattigstugan och därför, att hon kommer så långt bort från oss att hon så gott som aldrig kan komma till oss mer. -Elisabeth blir väldigt upprörd, och hon tar sitt lilla sparkapital och säger till modern att köpa stugan. Den kom att kosta 290 kronor och det var den summan som Elisabeth hade sparat ihop för att kunna åka till Paris och fortsätta sina konststudier, säger Annika Hjalmarsson. Det räddade den lilla stugan, både för Littan-La, och för eftervärlden för den står kvar än idag.Men det var inte bara Littan-La som hade tur. Strax därpå fick Elisabeth ett stipendium som gjorde att hon kunde komma iväg på sin utbildning i alla fall, och inte nog med det, det blev pengar över att göra stugan fin.Littan-La bodde kvar i stugan resten av sitt liv, vilket faktiskt bara blev ett par år. Under den tiden fortsatte hon att traska den 500 meter långa stigen till huset där kantorsfamiljen bodde för att hjälpa dem.Littan-La som levde i princip hela sitt liv på fattigstugan i Långasjö och dog 1914 77 år gammal.HemortsrättAtt Littan-Las historia finns bevarad idag beror helt och hållet på att hennes hjälpare dottern i kantorsfamiljen skrev ner berättelser om henne och andra i bygden.Vid den tid då Littan-La levde var det socknen som hade ansvaret för fattigvården på landsbygden.De fattiga var en stor utgift och det var inte ovanligt att det blev tvister om vilken socken som skulle ha försörjningsansvaret.Det som var avgörande för om den fattige skulle få hjälp på en viss ort, var om han eller hon hörde hemma där och hade det som kallades för hemortsrätt, det berättar stadsarkivarien Niklas Ljungholm som plockat fram flera protokollsböcker från fattigvårdsstyrelsen på Umeå Stadsarkiv.- Det här är en bok från 1865, Sävars kommun, där vi ser ett exempel på tillämpning av hemortsrätten. Hemortsrätten var en princip som styrde vilken socken som var skyldig att lämna hjälp, berättar Niklas Ljungholm.- Att man skulle få hjälp det fanns i förordning från åtminstone 1847,men vilken socken som skulle lämna hjälpen kunde man tvista om.Grundregeln var att barnens hemort följde föräldrarna, dvs om man var född inom äktenskapet var det faderns hemort som skulle lämna hjälp, men var barnet utomäktenskapligt var det moderns hemort som gällde.Från det att man blev 15 år kunde man reglera det här själv genom att flytta till en annan socken. Och lyckades man där försörja sig själv under tre år i rad övertogs hemorten av där han eller hon bodde och verkade.Den hemort man hade vid 55 år följde med resten av livet. Annars finns risk att ju äldre man blev ju mer hjälpbehov fick man och då skulle det kunna bli så att man inte kunde flytta eftersom ingen socken ville ta emot en, berättar Niklas Ljungholm.- En annan sida av hemortsrätten var ju att socknen kunde innan 1847 inlägga sitt veto, dvs de kunde hindra någon att flytta in om socknen misstänkte att den här personen inte skulle kunna försörja sig själv. Ett hårt system som också var orsaken till att man började utreda detta och som så småningom ledde till 1847 års fattigvårdsförordning.Niklas Ljungholm tar fram ett exempel från 1863 och Umeå Landsförsamling där en piga begär fattigunderstöd från Umeå landskommun när hennes barn blev sjukt.En före detta piga, Dorotea Magdalena Wiklund, företräder och begärde fattigunderstöd på grund av att hon under år 1858 varit skattskriven i Holmsund och där framfött den 12 april en dotter Emma Lovisa, vilken nu varit sjuk och lidit av mässling. Och beslöts att hon skulle tillsägas anskaffa behörigt prästbevis ifrån Grundsunda där hon sägs vara senast skattskriven. Samt hos kunglig befallningshavande ingå med ansökning om fattighjälp av den som vederbör.   - Beslutet blir att hon ska skaffa prästbeviset och att de hänskjuter frågan till Länsstyrelsen för att avgöra vilken socken som är skyldiga att lämna hjälpen.Det finns exempel på hjälpbehövande skickas mellan socknar vilket kunde vara allvarligt om de var i akut behov av hjälp.  En före detta piga, Dorotea Magdalena Wiklund, företräder och begärde fattigunderstöd på grund av att hon under år 1858 varit skattskriven i Holmsund och där framfött den 12 april en dotter Emma Lovisa, vilken nu varit sjuk och lidit av mässling. Och beslöts att hon skulle tillsägas anskaffa behörigt prästbevis ifrån Grundsunda där hon sägs vara senast skattskriven. Samt hos kunglig befallningshavande ingå med ansökning om fattighjälp av den som vederbör.Beslutet att hon ska skaffa prästbeviset och hänskjuter beslutet till Länsstyrelsen. Och det finns också exempel på att den hjälpbehövande hänvisas från en socken till en annan vilket kunde ta månader och vara allvarligt om personen var i akut behov av hjälp, berättar Niklas Ljungholm.Kommunen ställde också krav på att den enskilde skulle försörja sig själv. en, vilket också Niklas Ljungholm tar fram exempel på.Längre ned på sidan finns en ljudfil där Niklas Ljungholm berättar om de fem vanligaste hjälpformerna för fattigvård och hur regelverket kom att förändras många gånger under 1800-talet.Karl Magnusson hjälpte bostadslösaSocknarna och landsbygdskommunerna var ändå förhållandevis små enheter där man kunde ha koll på varje person, fattig eller inte.Annorlunda var det i de större städerna dit många människor flyttade i slutet av 1800-talet. Här kom en hel del ideella krafter att hjälpa till, inte minst var det människor från den nya kyrkliga väckelsen som startade olika välgörenhetsprojekt.En av dom var Karl Magnusson som kom till Stockholm i slutet av 1800-talet. Han hade nyss blivit färdig ingenjör, fått jobb och bostad, men såg att många behövde hjälp, inte minst tak över huvudet.Det berättar Karls sonson Dag Magnusson.- I Stockholm vid sekelskiftet 18-1900 samlades mycket inflyttade karlar som sökte jobb. De fick ofta jobb i hamnen och kallades hamnsjåare. De hade inte alltid så bra ställen att bo på och då var farfars svärfar inblandad och ordnade på egen bekostnad fattigbjudningar i Gamla stan på Köpmangatan 10. Det var både andlig och lekamlig spis, säger Dag Magnusson.De andligt uppbyggliga kaffebjudningarna på Köpmangatan 10 bekostades helt av Karl Magnusson och hans svärfar som arbetade som skräddarmästare i en lokal på andra sidan gatan.Men hur kom det sig då sig att Karl Magnusson som en helt vanlig unga man som flyttat in till storstaden vid 30 års ålder kom att engagera sig för de bostadslösa? Sonsonen Dag tror att det beror på den väckelserörelse som drog fram i huvudstaden vid den här tiden.För Karl kom att röra sig i de finare salongerna. Han hade fått jobb på Grahams hissar där företagets chef Patrick Graham kommit i kontakt med en mycket speciell engelsk väckelsepredikant. Han hette Lord Radstock och hade blivit omvänd efter Krimkriget i mitten av 1800-talet. Sin tid ägnade han åt att resa runt bland de europeiska och ryska hoven för att predika och föra ut sitt budskap om socialt engagemang.Hösten 1878 kommer han till Stockholm. Han tar in på Grand hotell där han bor i en våning med 8 rum och träffar bland annat Karl Magnusson som fått följa med sin chef på ett av mötena. När sen Karl ser de många fattiga beslutar han sig för att på sin lediga tid ägna sig åt hjälparbete, däribland kafét i Gamla stan.- Och läser man i protokoll att de under tidigt 1900-tal begär pengar för att bedriva verksamheten och då kommer Stockholms Stadsmission in i bilden. De hade grundats många år tidigare, men kom nu in i verksamheten som Karl Magnusson var verksam i.- Men det var inte tillräckligt. Det bildades en byggnadskommitté som skulle ordna ett hem för de bostadslösa. 1910 fick min farfar som var ordförande nys om en fastighet på Mosebacke torg på sex rum och kök.Det märkliga är ändå att när Karl dog i unga år är det minus i bouppteckningen.- Han som hela sitt liv hjälpt andra. Familjen hade inte ens råd att resa en gravsten och därför startades en insamling som initierades av prins Oscar Bernadotte. Och först två år efter Karls död restes en gravsten av hans vänner. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Malin Avenius, Erika Libeck Lindahl, Peter Öberg och Viktor Åsberg  slaktband@sverigesradio.se

Hur givmilda blir människor beroende på kommunikationen? Den frågan ställs till Marika Hjelm Siegwald, kommunikations- och insamlingschef för Stockholms Stadsmission, i Kommunikationspodden. Hur skapar man kommunikation som väcker empati? - Varför vill man ge? Forskningen pekar på att dels mår människor bra av att ge. Den andra delen är att människor har ett driv efter att få göra en insats. Marika Hjelm Siegwald menar att kvinnor och män generellt har vitt skilda uppfattningar om välgörenhet. - När jag jobbade på organisationen Plan fick jag en känsla av att kvinnor inledde relationen med Plan och männen avslutade den, säger hon. Under nio år var hon marknadschef för Absolut Vodka, och hur gör man med marknadsföring av en produkt som är förbjuden att marknadsföra i Sverige?Marika Hjelm Siegwald säger att "Fluga i ögat"-kommunikationen aldrig kommer kommuniceras från Stockholms Stadsmission. Vad hon menar med uttrycket hör du i Kommunikationspodden.Rättelse: I avsnittet omnämns att av de medel som kommer Stockholms Stadsmission till del, måste 85% gå till ändamålet. Detta är fel. Det är 75% som är den korrekta procentsatsen.

Med Alex Schulman och Martin Gärtner Att skänka en slant till välgörenhet, träna barnens fotbollslag, nattvandra eller att förse entreprenörer med riskkapital. Utan ett ideellt engagemang skulle vi inte ha ett fungerande samhälle. Martin Gärtner, global chef för Private Banking samtalar med Laurent Leksell, huvudägare i Elekta och styrelseordförande i Stockholms Stadsmission, om filantropi. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.