Podcasts about barnaministeriet

SGP slog sig ned med den yngste gästen till dags dato och samtalade om skillnaderna mellan att utforska och praktisera graffiti på 80-talet kontra 10-talet. Vinjett: SGP med snippet ur "Graffwriters" av The Narcissists. Relevanta länkar:Reportage från 2016: https://urskola.se/Produkter/192758-Barnaministeriet-dokumentar-Graffitimalaren  

Runt om i landet öppnar barnahus, som ska hjälpa barn som har utsatts för våld eller övergrepp. Men Kaliber och Barnaministeriet från UR berättar om hur bristande rutiner gör att barn riskerar att skickas ensamma hem från barnahuset - hem till en misstänkt förövare. I förra veckan kunde vi berätta om hur barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar riskerar att bli rättslösa när de utsätts för våld eller övergrepp. Idag handlar Kaliber om barnahusen – ett koncept som går ut på att alla myndigheter som berörs när ett barn blir utsatt för våld eller övergrepp samarbetar under ett tak. Barnahusen ska ha barnens bästa i fokus. Men det händer faktiskt att de sviker barnen, ska det visa sig. -Här hänger man av sig eller? -Ja om man vill så kan man hänga av sig. Vi har precis klivit in på barnahuset i Umeå. Malin Sundberg som jobbar här visar runt. I hallen hänger några teckningar. De föreställer streckgubbar, drakar och blommor, de skvallrar om att det här är ett ställe där barn brukar vara. -Ja, jag vet faktiskt inte vilka barn som har ritat det här. Det är väl helt enkelt barn som har besökt oss här i olika former. Lite längre fram i korridoren finns en bokhylla med böcker, papper och kritor, och på golvet står ett litet tält där man kan leka medan man väntar. Men det är inte för att måla och leka som barnen kommer hit. Hit kommer barnen för att berätta om det värsta tänkbara - att mamma, pappa eller någon annan har gjort en illa. -Här är ju då medhörningsrummet. Det får de ju se också. De får ju se alla rum, de får se vilka som sitter här. Här kommer vi sitta uppradade. Åklagare och så där. Så då får de ju se och titta. Ofta att de sätter igång kameran någonstans och så där så de får se på skärmen hur det kommer se ut. -När använde ni det här senast? -Det var nu här på förmiddagen. -Så då satt hela uppställningen här. Alldeles nyss då? -Ja. Det var två barn som blev förhörda. Ett syskonpar. -Men alla är borta nu? -Ja, alla är borta nu. Det verkar ha gått bra. Barnahusen är ingen myndighet utan kom till som en reaktion på att barn som utsatts för övergrepp for illa under utredningarna. Varken bemötandet eller miljön var anpassad för barn. När det finns misstankar om brott mot barn startar en stor apparat där många myndigheter är inblandade. Så istället för att ett barn ska behöva åka runt till olika myndigheter och berätta samma historia om och om igen, så ska barnet köras till ett hus - ett barnahus. Och där träffa polis, åklagare och rättsmedicin som påbörjar brottsutredningen, socialtjänsten - som ansvarar för att barnet får skydd och hälso- och sjukvården som har hand om barnets fysiska och psykiska hälsa.   Och att starta sådana här barnahus har blivit väldigt populärt. På bara tio år har vi fått 30 stycken barnahus i Sverige. Förra året var över 160 av Sveriges kommuner anslutna till ett barnahus, och flera hade långt gångna planer på att starta ett.  Men är verkligen barnahusen en sådan universallösning som de ofta framhålls som? Arbetar de på det sätt som är bäst för barnet? Sedan det första barnahuset öppnades har det gjorts flera utvärderingar, som visar att barnahusen inte lever upp till det de är tänkta att vara. Rikspolisstyrelsens riktlinjer säger att målet för barnahusen är att ge rättstrygghet, gott bemötande, stöd och skydd. Och det är skyddet, alltså det stöd som barnet kan behöva efter att det berättat för polisen om en förälders övergrepp, som vi har tittat närmare på. Viket ansvar tar barnahusen för det som händer efter besöket? Och vem har ansvaret? -Vi ville göra en anmälan, mamma hjälpte oss med det, och då gick vi till polisen. Ronja och hennes bror Jakob, som egentligen heter något annat berättar att de växt upp med hot och våld. De vill vara anonyma och därför har vi låtit ett annat barn ersätta deras röster. Ronja och Jakobs föräldrar lever separerade och har en minst sagt infekterad relation. Familjesituationen har utretts av socialtjänsten flera gånger.  Men Ronja och Jakob tycker att ingen har lyssnat på vad de känner och vill.  Efter att ha berättat för ett otal socialsekreterare att de är rädda för sin pappa och inte vill bo med honom, bestämde de sig för att själva gå till polisen och anmäla honom för misshandel. -Och pratade med en kvinnlig polis där inne. Sen efter en tid så fick vi komma in på barnahus och göra ett förhör på vad det var vi ville anmäla om. Först skulle jag då bli förhörd. Då fick vi sitta inne i ett rum. Jag själv då först med en polis. Det fanns en kamera så att några bakom en vägg kunde se mig och höra mig. Polisen frågade om, ja, händelser och olika brott. -Vad tänkte ni att det skulle leda till det här att ni gick till polisen och berättade? -Jag tänkte att det skulle bli ett slut på alla nya människor som hela tiden kommer in i våra liv och pratar med oss och berättar varför de är här, sådana här som reder ut hur barnen har det i hemmet, vi fick väldigt många sådana. Jag ville att det skulle ta slut. Jag ville också att pappa skulle få besöksförbud och inte prata med oss eller någonting. För det är väldigt jobbigt att veta att han kan komma upp på stan och bara säga hej. Jag skulle bli orolig med en gång tror jag om något sådant skulle hända. Jag tänkte också att det skulle vara väldigt skönt att lägga alla de här åren bakom sig. Efter alla de saker han har gjort mot oss. Hotat och varit våldsam. Men det blev inte riktigt så som Ronja och Jakob ville. Efter förhören ringde polisen direkt till deras pappa och berättade att barnen hade anmält honom, berättar de. Och Ronja och Jakob fick åka hem med mamma, som de bodde hos, som om inget hade hänt. Med många obesvarade frågor i huvudet. Vad skulle hända nu? Skulle pappa också förhöras? Hamnar han i fängelse? Och vad händer när de träffar honom nästa gång? Kommer han att vara arg? -Sen var vi fria att gå så vi gick ut. Det var inte så fint väder. Det var grått och trist. Jag var väldigt orolig för jag vet att han kan vara väldigt våldsam och kan göra i princip vad som helst när han är arg. Vi lämnar Ronja och Jakob en stund. Och funderar på vad som kan hända ett barn som just berättat för polisen om våld och övergrepp hemma.  Händer det att ett barn kommer på förhör på något av landets barnahus och sedan skickas raka vägen hem till den misstänkta, som just fått ett samtal av polis eller åklagare om att barnet skvallrat för polisen?   För att få svar på det frågade vi samordnaren, alltså den person på Barnhuset som ska se till att myndigheterna träffas och pratar med varandra. Vi frågade samordnaren på samtliga barnahus i landet, 30 stycken, hur vanligt det är att barnet får träffa den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret utan att någon ifrån de samverkande myndigheterna följer med. Av de 26 barnahus som svarade säger nästan hälften, 12 stycken, att det händer ibland att barnen kommer hem utan att någon från myndigheterna på barnahuset är med. 4 svarar att det händer ofta, och ytterligare 4 att de inte vet om det händer. Å när vi frågar hur vanligt det är att socialtjänsten – som är de ytterst ansvariga för själva skyddet - följer med barnet hem, så säger bara 3 barnahus att det sker som rutin. Och det här - att barn åker hem själva - är anmärkningsvärt tycker Åsa Landberg som är psykolog och jobbar med våldsutsatta barn. -Om man tänker sig de barn som faktiskt har blivit misshandlade eller utsatta för brott så är ju risken att det förvärrar deras situation hemma. Dels att de skuldbeläggs på olika sätt. Att de får reda på att de gjort fel som har berättat, att de straffas på olika sätt. Det kan också innebära att de hotas eller får mer stryk när de kommer hem. Och det är naturligtvis så att det kan vara föräldrar som inte gjort någonting. Men, många har ju slagit sina barn. Och frågan är då vad som händer när man kommer hem som barn. Jag tror att i en hel del fall så är föräldrarna arga, besvikna, rädda, undrar vad barnen har sagt. Samtidigt har de ofta fått höra ifrån den som ringt upp och informerat att de varit på förhör att de inte ska pressa barnet, att de inte ska fråga för mycket. Så för en del barn innebär det att de kan ha väldigt arga föräldrar, för andra innebär det att det blir helt tyst när de kommer hem och ingen säger någonting alls fast alla vet att de varit på polisförhör. Och att man gör så här, skickar hem barnen ensamma, är något som förvånar Hanna Linell, doktorand som forskar kring våldsutsatta barn på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. -Det tyder ju på att våld är normaliserat av oss om jobbar med de här frågorna också på något sätt. Det känns ju som ett svek gentemot våldsutsatta barn. Att man… hur och när är det okej? Jag vet inte. Det känns som att man får ont i magen bara man tänker på att det görs. Och just, vad gör det med ett barn, och ett barns vilja att berätta. Hanna Linell menar att om inte vuxna gör sitt yttersta för att garantera att barnet inte kommer råka illa ut efter att det tagit mod till sig och berättat om våld och övergrepp riskerar man dels att barnet tystnar, eller tar tillbaka sin berättelse, dels att barnet tappar tron på vuxenvärlden och tron på att situationen faktiskt går att förändra. Det här ju något som alla vuxna borde fundera på. Vad gör man i stunden när någon berättar någonting för en? Det känns ju väldigt knepigt när en verksamhet som ska jobba i de är ärendena inte heller verkar ha tänkt på det här egentligen. Vår enkät visar också att nästan hälften av barnahusen som svarade – 12 av 26 - saknar på förhand uppgjorda rutiner för hur barnet ska skyddas efter ett förhör. Och det här stämmer bra överens med Lena Wiströms erfarenheter. Hon är biträdande jurist och arbetar som särskild företrädare, alltså barnets juridiska ombud. Hon tar över vårdnadshavarens ansvar under förundersökningen och är ofta den som skjutsar barnet tillbaka till skolan efter förhöret. -En gång när jag satt i bilen på väg från ett polisförhör på barnahuset så fick jag ett telefonsamtal. Att du kan inte komma till skolan med barnet för den ena föräldern är här och är jätteaggressiv och upprörd över att barnet är borta. Och vi väntar på att polis och socialtjänst ska komma hit så du får åka en sväng. Så vi ringer när det lugnat ner sig när du kan komma med barnet. Så då fick jag ju bara vända fast vi var nära skolan, och försöka förklara för barnet att vi ska åka någon annanstans en stund och ta en glass och så ska vi åka till skolan sen. Det känns ju väldigt märkligt. Jag vill tillägga det att vi är ju bara jurister. Vi är ju inte alls pedagoger eller socialsekreterare. Vi är inte utbildade för att ta hand om barn. Egentligen är ju inte det vårt jobb men det blir ändå vårt arbete. Och det är ganska svåra frågeställningar många gånger. Man hamnar i konstiga situationer. Ibland kanske hotfulla situationer där man måste improvisera. -Men hur är det möjligt, tänker jag, att göra en riskbedömning om man inte vet hur situationen blir för barnet när föräldern träffar barnet? -Det funderar jag ofta på hur de vågar fatta vissa beslut ibland, men de måste ju göra det och de får ju arbeta efter sina rutiner och de är väl utbildade för det får vi hoppas. Men rutinerna saknas alltså på många ställen, visar vår undersökning. Vi ställde också frågan till barnahusen om de är nöjda med hur rutinerna kring barnets skydd fungerar i praktiken?  Och över hälften - 14 av de 26 - svarade nej. De tycker inte att det fungerar. Och samordnarnas egna kommentarer visar att det här är ett problem. Så här skriver några i sina svar: ”Rutiner med hämtning och lämning brister” ”Olika myndigheter arbetar för mycket var för sig utan att ta hänsyn till varandra” ”Vore bra om det fanns ett uppföljningsteam. Ofta blir det helt tyst runt familjen efteråt när myndigheterna ska utreda” Carl Göran Svedin är professor i barn- och ungdomspsykiatri och har tillsammans med psykolog Åsa Landberg kvalitetsgranskat barnahusen. Resultaten redovisades i en rapport för Rädda Barnen. Där upptäckte de stora skillnader mellan hur olika barnahus jobbar. Idag ska Carl Göran och Åsa föreläsa för personal på Barnhuset i Göteborg.  Det är första gången de besöker lokalerna. Vi plockar fram och visar Carl Göran Svedin enkätsvaren som vi fått ifrån barnahusen. -Jag tänker att det inte är bra och kanske en av de saker vi varit mest kritiska mot för att om man ska se det ur et barnperspektiv. Det är ju inte barnet som, jag menar det är vuxna som sätter igång hela det här utredningsförfarandet med polisförhör och man kommer till barnahus, man har blivit hämtad kanske på dagis eller skola och sen behöva åka tillbaka utan att veta om mamma och pappa vet något, framför allt om någon av dem är misstänkt, är tycker jag helt felaktigt. Och man bör ha rutiner för hur barnet möter sina föräldrar igen. -Vilken betydelse har det då? -Ja man kan ju säga att barnahusen kom till för att minska det man kallar sekundär traumatisering av barn, det vill säga att barn som blivit utsatta för något brott, misshandel eller sexuella övergrepp, ska inte ytterligare traumatiseras via själva utredningen. Det är egentligen grundtanken med barnahus - man ska undvika allting som kan vara jobbigt och försvåra för barnet. Man ska göra det så barnvänligt och smidigt och så lite skrämmande besvärligt för barnet som möjligt. Och då är det här en del som kan vara en väldig plåga för barnet att gå hem då och inte veta – får jag en utskällning när jag kommer hem? Eller vad händer när jag kommer hem och vem vet att jag varit på barnahus och hos polisen och så vidare, säger han. Psykolog Åsa Landberg: -Nu när de är på plats  har de ju världen chans att se till att det faktiskt blir bättre för barnet, det är ju det som är själva vitsen med ett barnahus. Men man har inte kommit dit än. Samtidigt så tror jag att för många inom socialtjänsten så blir det här en extra belastning. Det blir lite grann som att de får städa upp efter rättsväsendet och när de inte har tid med det, när de inte riktigt har möjlighet att göra det på ett bra sätt så blir de ofta kritiska även mot själva polisanmälan, man tycker inte att det leder någonstans, man tycker kanske att det bara förvärrar i familjen. -Var det den förklaringen som ni fick till varför ett barn kan åka hem ensam, till exempel? -Nej, paradoxalt nog inte. Det som det oftast var att de inte hade tänkt på det. De hade inte riktigt satt sig in i barnets situation hur det blir att komma hem ensam, säger Åsa Landberg. - …och sen får man gå in hit, i det som är undersökningsrum… Tillbaka till barnahuset i Umeå och samordnaren Malin Sundberg. På barnahuset ser hon till att myndigheterna samverkar, och vid sidan av det arbetet har hon också egen erfarenhet av att göra skyddsbedömningar som socialsekreterare. Hennes uppfattning är att socialtjänsten sällan eller aldrig är med när barnet träffar den misstänkte vårdnadshavaren efter förhöret. -Jag tänker att det finns ju alltid en risk för repressalier, om det är som barnet berättar och att föräldern inte kan hantera den situationen. Och skulle vi ha verktyg eller metoder för att förhindra det så vore väl det fantastiskt, men jag tänker att det kommer vi aldrig kunna skapa. -Så du menar det inte spelar någon roll om socialtjänsten har som rutin att följa med barnet hem, till exempel? -Jo jag tänker att det spelar roll. Jag tänker att allt förebyggande arbete som man kan göra är bra. Sett ur den aspekten är det värdefullt att socialtjänsten finns med. Så jag tänker att det helt klart finns stor utvecklingspotential där. Hur gick det då för Ronja och Jakob, syskonen som anmälde sin pappa och förhördes på ett barnahus? -Sen en månad senare så fick vi ett meddelande… I brevet från advokaten står det att alla som var med är överens om att de varit mycket duktiga, att det de sa var sant och att det var ett mycket olämpligt och dumt beteende de berättat om. Att åklagaren inte väljer att gå vidare beror istället på att en del saker ligger för långt bak i tiden, och att det inte räcker hela vägen för andra. Det ni ska ta med er ”är att ni båda varit modiga och berättat. För många som blir utsatta för brott har det betytt absolut mest inte varit resultatet utan just att de vågat berätta”. -Det kändes som om den klumpen man hade i magen hade försvunnit men sen kommit tillbaka. Det kändes än en gång som om man inte blev trodd. -Man mår inte bra och man inte fokusera på det man behöver göra. Utan man går kanske och tänker på ett polisförhör istället för att göra läxorna. Och man börjar tvivla på det man känner. Och man börjar tvivla på sig själv ibland och tänker att nej de har nog rätt. Jag kommer väl ihåg fel. Jag gjorde nog fel. Och sen finns det inget kvar att stå upp för sig själv längre  -Har ni träffats någon gång efteråt? -Ja det har vi. -Har han sagt något till dig om att ni gjorde anmälan? -Nej det har han inte. De flesta barn som kommer på polisförhör på barnahusen får precis som Ronja och Jakob åka hem igen. Ronja och Jakob bodde ju inte hos sin pappa. Men ibland, när barnen bor med den misstänkte, kommer det fram information i förhöret som gör att barnet omhändertas. Men även då saknas rutiner och barnperspektiv anser Lena Wiström, särskild företrädare. -Då har de ibland inte alls planerat för det vilket gör att alla står ställda inför en situation som man inte vet hur man ska hantera. -Hur då? Berätta, vad kan det vara för situation? -När man inser att man sitter med tre barn i olika åldrar som måste placeras i ett jourhem omedelbart, och så har man inte platser. Då blir det ju att vi hamnar i en situation där vi måste vänta. Och för mig hände det en gång att då fick jag bara i uppdrag att ja då får du sitta med barnen och vänta. Och vi fick åka iväg till en lekplats, jag fick köpa pizza till barnen och lekte några timmar och det var jätte jobbigt för jag kunde ju inte informera och det äldsta barnet var så pass stort att hon undrade vad som försiggick och det blev en jätte jobbig situation för jag fick ju inte säga som det var. Och de var ju inte trygga med mig och vi hade ingen annan personal på plats, för att invänta en adress där jag skulle köra och lämna dem sen på ett jourhem. Det kan jag tycka var väldigt dåligt planerat av socialtjänsten och jag tycker också att det brast i att de inte fanns där för mig och de här barnen. Så därför kan jag inte känna att jag tycker att samverkan har fungerat optimalt någon gång. Hanna Linell vid institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet: -Det är ju inte bra att starta upp en verksamhet utan att ha tänkt igenom de här frågorna, alltså vad man ska ha för arbetssätt när det gäller våldsutsatta barn. Det tyder ju troligtvis på att man inte riktigt har tittat på problematiken och lärt sig den från grunden och i och med att det är så många inblandade när det gäller att få till ett bra skydd för barnet och en bra rättsprocess så tyder det väl troligtvis på också att man inte har haft möjlighet att prata igenom det här tillsammans med olika aktörer. Tillbaka till barnahuset i Umeå. Där är oftast inte ens socialtjänsten med och lyssnar på vad barnet berättar i polisförhöret. Vilket gör att socialtjänsten får göra den delen av skyddsbedömningen baserad på andrahandsinformation, berättar samordnare Malin Sundberg -Jag tror alla vi som finns i barnahus, både här i Umeå och i hela landet , vi finns ju här med tanken att det här ska bli bra för barnet. Men att få de olika myndigheternas arbetssätt och uppdrag, att få dem att matcha ihop med att också hela tiden möta det här barnet. Det är inte tvärenkelt. Det borde kunna vara tvärenkelt men det är inte det. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta att det ofta saknas rutiner för skyddet efter besöket på barnahusen, och att barn som berättat om våld och övergrepp riskerar att skickas ensamma hem i händerna på misstänkta förövare. Hur kan det få vara på det här sättet? För att reda ut ansvarsfrågan på barnahusen ringde vi upp några av dem. Men det visar sig inte vara helt tydligt var ansvaret egentligen ligger. Regeln är att socialtjänsten i kommunen ansvarar för barnens skydd, men i och med att flera myndigheter är inblandade på barnahusen, som har lika mycket makt och ansvar, så riskerar frågan om hur det blir för barnet när det åker hem bli allas eller ingens ansvar.  Elisabet Oskarsson, enhetschef på barnahuset i Kalmar, förklarar det så här: -På barnahuset är ju vi ansvariga för de rutiner som finns här och vad som sker här. Och sen att vi kan vara en resurs och stöd i vad som händer efter. Men sen är det alltid barnets hemkommun som har ansvaret för själva ärendet.  -Men är inte det här saker som ni borde ha rutiner för och ha tänkt igenom redan innan ni startade? -Jo. Och det är ju gjort också, men sen så dyker det ju alltid upp nya frågor och utmaningar när det är olika organisationer som ska föras mycket tightare ihop. Liknande svar får vi även från andra barnahus som vi pratar med. Några efterlyser någon form av övergripande verksamhet, ett nationellt centrum som servar barnahusen med rutiner och riktlinjer. Och det här är något som psykologen Åsa Landberg har önskat sig länge. -Egentligen är det ganska konstigt. Om man tänker att hela barnahusen är ett svar på att man måste samverka på lokal och regional nivå för att det ska bli bra för barnen, men vi har inte motsvarande på nationell nivå. Där är det alldeles tomt. Ronja och Jakob besökte barnahuset med hopp om att deras situation skulle förändras. Men eftersom brott inte kunde styrkas lades deras polisanmälan ner. Så nu har de berättat sin historia för ännu några socialsekreterare och träffar sin pappa sporadiskt, säger Ronja. -Jag vill få folk att öppna ögonen och se att det finns andra människor som behöver hjälp och har det mycket värre. Som inte blir trodda i någonting och kanske får bo med den ena föräldern som kanske slår eller hotas eller ja, mycket värre saker.   Nästa vecka fortsätter vår serie om barnen och rättvisan. Reporter: Lovisa Haag, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Annika H Eriksson, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet. Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan. – Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.                  Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma. – Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt? Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat. – De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet. Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen. – Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas. Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn. Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott. – Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning. – Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon. Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten. – Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena. Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal. – Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.  – Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder? – Nej inte i ett enda. – Hur tolkar du de här resultaten? – Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan. Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna. Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden. En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer: ”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…” ”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.” Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen. Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början. En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter. – Vi kan gå häråt… När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla. – För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat. Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera. En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat. – Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva. Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov. – Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn. Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar. – Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart. Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder.  Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara. – Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej. Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?   – Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan  påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet. Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap. – Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon. Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna. Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse. Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det. ”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.” ”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare.  Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.” ”Nej oftast inte.  En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.” Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto. – Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör.  Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte. – Vad säger det här resultatet? – Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto. Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.  – För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd? Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin. – Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans. – Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen? – Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar. Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det. I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet. ”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.” ”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.” ”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.” Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn. – Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev. I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning. – Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev. – Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar… – Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns. – I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken? – Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall. – Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning. – Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok. – Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra? – Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för. Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten. Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade  – Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem. – Jag tycker inte att det hanterades rätt. Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades. – I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner. Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan. Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Carolina, Malin och Louise kommenterar innehållet i Barnaministeriet. Mamma Malin med son på 8 månader som inte sover på natten. Caroline af Ugglas har en fråga till Malin och Louise. Leonard 9 år med lite synpunkter om att vara barn. Mamma Lina är orolig över sin söta dotter som alla vill pussa och krama, flickan blir irriterad och isolerar sig. Mamma Sofia med 5-årig son som ofta blir arg och får raseriutbrott. Prat om barn och smink och prat om barn med oro och rädsla. Maila dina frågor till nästa program redan nu: knattetimmenip4@sverigesradio.se

Samtal om Cornelia i Barnaministeriet vars föräldrar är hörselskadade. Pappa Niklas orolig för 6-årige sonens start i första klass. Pojken är stressad och lärarna säger att han är utagerande. Barnen slåss på skolgården. Föräldratips från hårdrockaren Joacim Carns. Reaktioner efter förra veckans prat om fotbollsvåldet på stora arenor. Frågor om amning och tänder. Farmor Lisa är orolig över att hennes barnbarn Nils på 2 ½ år inte vill gå till frisören. Mikael med 5 ½ årig son, som får utbrott framförallt på Förskolan. Mamma Linda, ensamstående med 31/2-årig son som vill ha något varje gång de ska handla. Freja med 5 månaders baby som bara vill sova 2 timmar åt gången och sedan ligga vid bröstet. Maila dina frågor till nästa Knattetimme: knattetimmenip4@sverigesradio.se

Carolina Norén hade som vanligt Malin Alfvén och Louise Hallin i studion. Samtal om Barnaministeriet som handlade om 16-åriga Evin som har känt sig annorlunda och utanför hela livet. Pappa Fredrik med 16-årig dotter fick råd och tips om att sätta gränser. Anna Järvinen, artist och tvåbarnsmamma får råd angående separation och dåligt samvete. Synpunkter ang barnmat och mikrovågsugn. Kloka synpunkter från Lovisa, 10 år. Vi hörde mamma Katarina med dotter på två år som bara vill kissa hemma. Ska man våga ta med barn på fotbollsmatcher med tanke på utvecklingen av läktarvåldet? Paula med 3,5 årig son med stark vilja vad gäller kläder, fick tips och råd. Mamma Nita orolig över 14-åriga dotterns nätkontakter. Maila dina frågor: knattetimmenip4@sverigesradio.se

Tidigt märktes att tvillingbröderna hade en snabbare utveckling än de flesta andra. Innan de fyllde tre år lärde de sig läsa. De lärde sig engelska på sex veckor.. -Inom loppet av tre timmar visste alla i skolan att vi hade börjat i sjuan. Nu när de frågar det då svarar jag inte ens och då vänder dom sig bara om och fnittrar, berättar tioåringarna Gustav och Erik. Tidigt märktes att tvillingbröderna hade en snabbare utveckling än de flesta andra. Innan de fyllde tre år lärde de sig läsa, när de var fyra började de på en engelskspråkig förskola, och på bara sex veckor lärde de sig tala och läsa engelska. Till en början var Eriks och Gustavs skolgång så plågsamt tom på utmaningar att dom utvecklade depressioner och självmordstankar. I och med det inleddes deras rasande karriär genom skolsystemet. I dagsläget har de hoppat över fyra årskurser. De går nu i sjuan och läser bland annat matte med sin skolklass spetsmattegrupp och har kinesiska tillsammans med elever ur årskurs nio. Men det är inte bara positivt att vara annorlunda, även om dom har varandra -Det är bra om vi går kvar här i sjuan för vi kommer bara få mer och mer uppmärksamhet ju mer klasser vi hoppar – och det är ju inte direkt det man vill ha, säger Gustav. Programmet är producerat av Barnaministeriet dokumentärfrån UR. Reporter: Jonas Knutell

Vi låg bara i sängen och kollade på tv typ, och så satt vi med telefonerna och SMS:ade kompisar och så Tvillingsystrarna Nannie och Natalie gick knappt till skolan överhuvudtaget under två års tid. Men till slut höll det inte längre. Dom fick inte bo kvar hos mamma utan hamnade på en liten skola med specialanpassad undervisning. Vi får följa Nannie och Natalie under deras tid på Almaröds skolveckohem, där tanken är att de ska läsa in allt de missat och på nytt lära sig ta ansvar, få rutiner och lusten att lära sig tillbaka. På helgerna bor de hos en kontaktfamilj. Drömmen för systrarna idag är att få komma tillbaks hem till mamma. Och att få gå i en vanlig skola. För varje dag som går gör Nannie ett grönt kryss i kalendern som hänger på väggen. Ett grönt kryss är ett steg närmre drömmen … Programmet är producerat av Barnaministeriet dokumentär från UR. Reporter Lovisa Haag.

- Ingen har kontroll på dom, ropar en man inne i samlingslokalen. Det är en kväll i maj, och Stråssa byförening har kallat till möte för att gemensamt prata om dom nyinflyttade grannarna - asylsökarna. Byn Stråssa i Bergslagen sprakade av liv så länge gruvan var igång. Idag, 30 år efter att järn- malmsbrytningen lades ner bor det bara 300 stråssabor kvar. Skolan, biblioteket, affärerna och allt sådant som ger liv till ett samhälle är stängt. Det som däremot har fått nytt liv den senaste tiden är hyreshusen. Där har nu 100 asylsökare fått tak över huvudet i väntan på besked. Men detta väcker bara större och större irritation bland flera av de fasta boende som nu börjar flytta därifrån.  I takt med att asylsökarna flyttar in, flyttar dom sista svenskarna ut. Det var i alla fall vad som hände på Sörvägen, sommaren 2012.   Daniel Persson Mora som gjort dokumentären är programledare och producent på UR. Han är utbildad på Dramatiska institutets radiolinje och har tidigare gjort flera dokumentärer för Barnaministeriet och P1 Dokumentär, bland annat       Små samhällen som Stråssa, där allting har lagt ner – hur ska de överleva? Lämna gärna en kommentar.

- Det känns ju skit att ligga här mitt i Stockholm precis intill en väg där det kör en massa bilar och se helt drogad ut. Dessutom är det livsfarligt för jag kunde lika gärna ramlat ihop mitt ute på gatan. Men det är som det är. Barnen sänder Barnaministeriet dokumentär: Jennifer fick narkolepsi För 14-åriga Jennifer Blom vändes livet upp och ned 2009 – ett par veckor efter att hon tog den där sprutan hon egentligen inte ville ta. För det visade sig att hon är en av de drygt 150 barn i Sverige som drabbades av narkolepsi efter att de vaccinerat sig mot svininfluensan. En sjukdom som på många sätt tvingat hennes att förändra sitt liv och vänja sig vid symptom som kataplexier och konstant trötthet och att äta beroendeframkallande mediciner. Men trots att det ibland känns mörkt finns hoppet om bot och framtidsdrömmarna där. Ett program av Karin Andersson.

- När vi är hemma hos mig brukar vi sjunga och när vi är hon hos henne brukar vi leka rollspel. Så beskriver sextonåriga Mira vad hon och hennes bästa kompis Anna helst brukar göra när de ses. De ses ofta för de har mycket gemensamt – de är födda samma månad och har en gemensam halvsyster eftersom Marias mamma och Miras pappa en gång varit gifta. Och så har de bägge fått diagnosen autism. Idag går de inte på samma skola men snart börjar gymnasiet och deras plan är klar – de vill och ska gå tillsammas. Barnen sänder Barnaministeriet dokumentär: Bästisar med autism Ett program av Jonas Knutell.

- Innan varje måltid får man lite ångest för att man ska äta och bli mycket större. Sen när man har ätit så får man ångest för att man har ätit. Det känns som varje gång man ätit en måltid så går man upp en fem-sju-tio kilo. Barnen sänder Barnaministeriet dokumentär: Felix och kampen mot maten Så beskriver 13-årige Felix sin relation till mat, en relation som är allt annat än bra. För han är en av de runt 100 000 svenskar som antas lida av ätstörningar.  För Felix smög sig problemen på gradvis, det som började med idrott och noggrann kosthållning övergick snart till överträning och att i princip helt sluta äta. Till sist blev han så sjuk och undernärd att han lades in på en ätstörningsklinik. Nu får han inte gå i skolan, inte träna och han tvingas följa ett matschema, men även om det stundtals känns hopplöst är kampen för att återvinna ett normalt förhållande till sin kropp och till mat i full gång. Ett program av Frida Fernqvist. Prod: Frida Fernqvist

När åttaårige Chris fick en överraskning i form av ett kort föreställande en liten bebis förstod han att han skulle bli storebror. Pappa Josef och hans tjej Emelie ska få sitt första gemensamma barn. Vi följer honom och familjen innan, under och efter förlossningen - en känslosam tid fylld av glädje, tvivel - och frågor: -Dom bits väl i magen, bebisarna ? -Nä dom bits inte, dom har inga tänder -Men ni får inte bara gosa med den - ni måste gosa med mig också! Programmet är nominerat till årets radiodokumentär i den internationella tävlingen Prix Europa. Ett samarbete mellan Barnaministeriet dokumentär i UR och Barnen i P1.