Podcasts about barnr

Fanfarernas avsnitt, det hundrade avsnittet av Barnrättssnack! Vi bjuder såklart på fyrverkerier, popcorn och massvis av glädjetjut. Och vi pratar om olika former av jippon, kampanjer och uppmärksamhetsdagar för barnets rättigheter. Gör dom nån skillnad, för vem, och hur?

Vi börjar säsong 6 med att prata om att kicka igång, börja och fortsätta arbetet med barnets rättigheter. I vilken ände ska vi börja, kan vi börja fel, vad kan va bra att göra och ett gäng andra frågor diskuteras. Och the floor is lava! Välkomna till säsong 6 och avsnitt 99. Under avsnittet tipsar vi bland annat om: Avsnitt 80 - Dikesköraravsnittet Avsnitt 19 - Implementering, Gunnar och att ligga i framkant Elizabeth Englundh - Folkrätt för barn som pedagogiskt åtagande: Statligt ansvar - regionalt lärande? Åsa Ekman - Barnets rättigheter. Barnkonventionen i förskolan.

Hahahahaha, är skratt en mänsklig rättighet? Ett avsnitt om att ha kul, främja skratt och om det finns en specifik barnhumor. Om skratt som en ingång till och främjande av andra rättigheter.

När det svåraste har hänt, vad kan vi göra? Vad vet vi idag suicid bland barn, vilka barn handlar det om, vi pratar om vad vi kan och ska vi göra när det otänkbara sker. Avsnittet tar upp vikten av att prata om psykisk ohälsa, uppsökande verksamhet och hur barn och vuxnas mående kan skilja sig åt. Ericastiftelsen besöker oss i podden och vi pratar med Erica Norlen och Agnes Rosén om ett barnrättsperspektiv på suicid.

Behöver vi en organisation som jobbar för barns rättigheter när Sverige är ett av världens bästa länder för barn att växa upp i? Vi träffar Elin Wernquist, en av grundarna till Barnrättsbyrån. Vi pratar om ideologi, om boj och ankare, att va tydlig i vad som är fel, aldrig tumma på att va på barnets sida och snällt driva på för en förändring.

Vi tog en 8 månader lång paus, men nu är Barnrättssnack tillbaka! Vi pratar om oklart tema, undviker vad som hänt i livet och fokuserar istället på om det hänt nåt dom tre åren som barnkonventionen varit lag. Välkomna att lyssna /// Linus Torgeby och Åsa Ekman

Vi har i de två tidigare avsnitten på temat barns rättigheter inom förskola och skola fått ta del av hur vi som arbetar med barn kan tänka och arbeta för att främja barnens rättigheter och få dem att genomsyra verksamheten. I det här avsnittet är det dags att få höra barnets/elevens perspektiv. Elevhälsopoddens Stefan Boström pratar med eleven Mulán Millington och hennes mamma Jiang. I samtalet ger Mulán sin bild av hur viktigt det är att som elev göras delaktig i sin skolgång. Skillnaden det gjort för Mulán att möta vuxna som lyssnat och tagit in hennes perspektiv på riktigt. Samtalet genomförs på svenska och engelska. Detta är sista avsnittet av tre på temat barns rättigheter inom förskola och skola. Jiang har skrivit två överlevnadsguider om autism och skola. En tredje bok kommer snart om autism och föräldraperspektivet. Läs om böckerna här (länk Sök – Smakprov) Mulàn och Jiangs YouTube-kanal Actually Autistic (https://www.youtube.com/@aCTUALLYaUTISTICMulan-Jiang)

Hur flyttar vi fokus från barnkonventionen som ramverk, regler och lagar till att bli verktyg och praktiska tillämpningar som får barns rättigheter att genomsyra verksamheten i förskola och skola? Elevhälsopoddens Stefan Boström pratar med specialpedagogen och barnrättsstrategen Nilla Wikberg om barnkonventionens möjligheter att vara den plattform som ger barn och elever möjligheter att duga som de är, få bli sedda och lyssnade till. Samtalet leder in på olika delar i förskola- och skola där ett tydligare barnrättsperspektiv skulle utveckla det grundläggande arbetet. Exempelvis hur strategier som bildstöd eller olika stödstrukturer kan behöva tydligare vinkling ur barn- och elevperspektiv för att ge önskad effekt.

Hur möter skolan upp Barnkonventionen som lag och har vi en systematik kring det viktiga arbetet med barns rättigheter inom deras utbildning. Elevhälsopoddens Stefan Boström möter Lisa Skiöld från Barnombudet i Uppsala län (BOiU) som har gedigen erfarenhet kring arbete med barnrätt från olika verksamheter. Samtalet tar oss med på en genomgång av det viktigaste innehållet inom barnkonventionen till hur vi som arbetar med barn kan tänka och arbeta för att främja barnens rättigheter. Detta är första avsnittet av tre på temat barns rättigheter inom förskola och skola.

Vi är Guldöratnominerade! Hanna håller tal som enligt Christopher är "cringe". Vi pratar rädslor man hade som barn, granskning av olika terapeutalternativ med Kalla fakta-reporten Nicke Nordmark och Hannas ifrågasättande av Garpens klädval och där utlovar vi ton. TOPPSEGMENTET Vardagsfilosofiska rummet gör comeback på en torsdag! Denna gång med Snabba cash-aktuella Khalil Ghazal! Programledare: Christopher Garplind och Hanna Hellquist.

Vi möter Elisabeth Andersson, fd domare vid en av Sveriges förvaltningsdomstolar, som berättar om sitt arbete med pröva mål om tvångsomhändertaganden av barn och unga och vilka svårigheter detta kan innebära. Vi berättar om vår rapport om LVU ur ett barnrättsperspektiv och diskuterar våra olika roller som juridiska ombud och domare. När får man tvångsomhänderta ett barn från sina föräldrar och vilka rättigheter har föräldrarna och barnen?

Sommaren är äntligen här och det pratas skolavslutningar, traditioner och barn som sjunger. Samtidigt som vi har exakt samma outfit. Pinsamt. Mormor Nina har fyllt 99 år och exklusivt för er kära lyssnare kommer ni får reda på hemligheten för ett långt liv. Dessutom konfronteras Karolina av Sofia i podden. Drama drama. Tänk att ni finns

Ännu en säsong med Barnrättssnack är över, den här lite tidigare än vi tänkt oss. Vi sätter betyg på säsongen, funderar på när vi sätter betyg och pratar om betyg i skolan!

Lina Norberg Larsson jobbade på krogen, men efter två förlossningar bestämde hon sig för att hon ville göra förlossningsvården bättre. På vägen upptäckte hon neonatalvården och fastnade för den familjecentrerade vården. Lina är biträdande universitetssjuksköterska och arbetar med att utveckla familjecentrerad utvecklingsstödjande vård och barnrätt på neo. I Neopodden berättar hon hur det är att jobba på Neo i Huddinge och varför hon har valt en karriär inom neonatalvården.

En av årets höjdpunkter, OWG March är avslutad och och för eventgeneralen Berns är det tid för reflektion. Så här post OWG March sträcker sig funderingarna långt längre än till om han gillar eller inte gillar just den klockan han valde att umgås med i 31 dagar under mars månad. Nej, Berns funderingar hamnar på en mer filosofisk nivå. För Berns är det är del av en process som vi utsätter oss för, en renande process. I dagens avsnitt beskriver Berns sin personliga upplevelse och sina tankar kring OWG March. Vi lyssnar även till Marlene Lundli från Barnrättsorganisationen Maskrosbarn som var föremål för årets insamling. Tack alla sponsorer, tack Maskrosbarn och stort tack till alla deltagare i OWG March 2022! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Artikel 42 är i fokus igen. Vad undrar personer om barnkonventionen egentligen? Kan en vara "Barnrättstandläkare", varför vill en folkhögskola starta kurs om barnkonventionen och vad tycker vi är viktigt att en tar upp under en utbildning om barnkonventionen?

Skyddas barn av LVU-lagstiftningen? Var går gränserna för att motivera att barn tvångsomhändertas? Vad har barn och föräldrar för rättssäkerhet i de här processerna? Om det handlar det här avsnittet som också tar upp varför LVU-lagstiftningen är så omdiskuterad just nu. Medverkar gör Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander, Ulla-Bella af Klercker, advokat och specialiserad inom LVU, Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt och föreståndare för Barnrättscentrum samt Tommy Lundström, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet. Podden modereras av journalisten Willy Silberstein. www.advokatsamfundet.se

Skönhetsuniversum, bajsmatte, status i läsande och vuxna som dödar barns drömmar. Den här veckan pratar vi om läsande och skrivande kopplat till några av barnkonventionens artiklar. Hur hänger läsande och skrivande ihop med icke-diskriminering, barnets bästa, rätten till liv och utveckling och rätten att göra sin röst hörd och få sin åsikt beaktad?

Äntligen måndag igen och ni får som vanligt inleda er vecka med oss i lurarna! Idag gästar Dijana från organisationen Maskrosbarn! "I Sverige har omkring 500 000 barn och ungdomar minst en förälder som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk. Många av de här barnen utsätts även för våld i hemmet. Barnrättsorganisation Maskrosbarn har sedan 2005 arbetat med att förbättra deras levnadsvillkor."* Vad innebär det att vara maskrosbarn, vad kan man göra hos dem och vad hade Dijana sagt om hon hade fått en mikrofon så att hon hördes över hela världen? Allt detta och mycket mer finns i detta avsnitt. Vill du komma i kontakt med Maskrosbarn finns deras kontaktuppgifter här: Hemsida: www.maskrosbarn.org Instagram: Maskrosbarnorg Facebook: Maskrosbarn Mejl: malmo@maskrosbarn.org Våga fråga, ta hand om er och varandra så ses vi igen nästa måndag! Jalla puss! *Källa hämtad från https://maskrosbarn.org/om-oss/

Hur kommer barnkonventionen fram när barnet kommer i kontakt med olika juridiska processer? Vad säger personer som hjälper barn och vuxna med juridiska frågor, hur finns barnkonventionen där? Och vilka förändringar skulle kunna göra det bättre för barn i rättsprocessen? Det är några av dom frågor vi lyfter i veckans avsnitt av Barnrättssnack!

Vår första helavsnittsgäst är Sveriges Barnombudsman Elisabeth Dahlin! Det är ett avsnitt som berör allt från Barnombudsmannens jobb, barns olika uppväxtvillkor, covid-19, systematik, lyssna på barn och att göra verklig skillnad för verkliga barn.

Hallå, det är säsongspremiär! Vi är såå glada att va tillbaka till en ny säsong av Barnrättssnack. Vi pratar om artiklar, om vikten av att ha koll på barns levnadsvillkor men framförallt lyfter vi det statistiken om barn inte visar.

Årets bästa och sämsta barnrättsgrej, ett år med fokus på corona, hur går det för Gunnar, vad gör vi nästa säsong och nåt om att bli bättre - det pratar vi om i årets och säsongens sista avsnitt av Barnrättssnack

Veckans gäst är Elsa Lantz. Den här mäktiga kvinnan är medgrundare av barnrättsorganisationen Porrfri Barndom, som har lyft barns exponering för pornografi på den politiska agendan. Med sitt engagemang och målmedvetenhet har hon nått människor långt utanför de traditionella sfärerna där pornografifrågan diskuteras.  I podden pratade vi om  Porrfri Barndom – hur och varför porr förstör barns liv?   Föräldrar & Vuxna (tips) – så tar du porrsnacket med dina barn! Fiktion & Verklighet – har porrsurfande utökat i samband med Covid-19?  Porrkultur – pornografi påverkar vår kultur

Artikel 21 är i fokus för den här veckans Barnrättssnack där vi pratar om adoption. Vi konstaterar både barnets synlighet och osynlighet, den svåra historien och vår ganska ofta märkliga syn på adoption.

När får man omhänderta ett barn? Hur skyddar man barn från olämpliga föräldrar? I detta avsnitt gästas vi av Barnrättscentrums chef, professor Pernilla Leviner, och försöker redan ut juridiken kring Lilla hjärtat-fallet 

Vi har nämnt dom många gånger, tilläggen till barnkonventionen och nu äntligen har vi ett avsnitt där vi diskuterar dom två första! Om barn i väpnade konflikter, trafficking och sexuella övergrepp mot barn i form av prostitution och pornografi. Men vi hinner också komma på lite tankar om kommande säsonger av Barnrättssnack.

Barnrättsperspektivet på medierna, ett fullmatat avsnitt där vi berör allt från lagar, publicitetsregler, etiska regler och granskningsärenden kring artikel 17 och barnets rätt till information. Vi har lite svårt att sluta prata om olika exempel där vi både sett artikel 17 i praktiken och där vi önskat att den va mer närvarande. Och vi undrar också vem som egentligen får utbildning i barnrätt och att samtala med barn?

Ungagerad Podcast – Avsnitt 17: Rättigheter på riktigt Veckan gäst är Eriks Mjönes som jobbar på Erikshjälpens Sverigeavdelning. Han kommer babbla en massa om de olika projekten har är med och driver för barns rättigheter i Sverige. Vi får lära oss en massa om Barnrättsäventyret, Lövgärdets lärolabb och Studiestöd distans. Alla dessa projekt gör Erikshjälpen […]

Det görs en himla massa saker för barn i den här pandemin vi faktiskt lever i, men görs det utifrån ett rättighetsperspektiv? Och vad kan egentligen ett barnrättsperspektiv på corona va?

Äntligen, vi är tillbaka! Mer barnrättssnack! Säsongens första avsnitt pratar vi om sånt som hänt och inte hänt och vi går igång på ett gäng krönikor som sågar barnkonventionen som lag.

Mie Svennberg (Översiktsplanerare, social hållbarhet och barnperspektiv, Strategiska avdelningen, Göteborgs stad), Stefan Petersson (Arkitekt, spad and KTH School of Architect) och Suzanne de Laval (Arkitekt Tekn. dr. Arkitekturanalys Stockholm) berättar om Arkitektur och barnrådet (tidigare Arkis). Arkitektur och barnrådets huvudsakliga uppgifter är att vara styrelsens stöd i arbetet med att öka undervisningen om arkitektur för barn. Rådets arbete innebär att: – att öka barnens medverkan i planeringsprocessen, på barnens villkor och med barnens perspektiv, – att sprida kunskap inom arkitektkåren kring hur Barnkonventionen kan tillämpas inom vårt yrkesområde när den blir lag 2020, – att verka för utbildning av lärare och arkitekter för att det ska finnas behöriga lärare till läroplanens arkitekturkurser på gymnasiet, – samt driva nätverket ”ARKiS Arkitektur i Skolan” med årligen återkommande nätverksmöten. ARKiS Arkitektur i Skolan är ett professionellt nätverk som arbetar för att öka medvetenheten i samhället och framför allt i skolan om den byggda miljöns, arkitekturens, och det offentliga rummets betydelse. ARKiS vill främja att arkitekturpedagogik kommer in i skolan, att lärarna förstår potentialen i att använda närmiljön som läromedel. ARKiS ser detta som en central möjlighet för Sveriges Arkitekter att långsiktigt kunna bidra till kvalitetsmedvetna bostads- och byggnadskonsumenter och beslutsfattare samt till en mer designmedveten byggbransch som bygger med högre kvalitet. ARKiS Nätverksträff 2019 på KTH Arkitekturskolan i Stockholm under rubriken – Nästa år blir barnkonventionen lag! Vad får det för betydelse för planering och gestaltning? Dagen bestod av inspirerande föredrag om hur du kan arbeta med barn och ungas egna perspektiv i planering och gestaltning. Missade du dagen eller vill uppleva det igen, se det i efterhand på vår YouTube-kanal. Följa #urbanistca på Instagram https://www.instagram.com/urbanistica.podcast/ Titta på live samtal på Youtube kanalen https://www.youtube.com/channel/UC8msNnlQae3RcIqvjCUjUVA?view_as=subscriber #UrbanisticaPodcast produceras i ett samarbete med Landskapslaget (Landskapsarkitektur och Stadsbyggnad) Har du en smart story? mejla citylife.mustafa@gmail.com Facebook events https://www.facebook.com/urbanistica.podcast   Visit my homepage for other projects/collaborations https://mustafasherif.com/ Note !  The sound quality of #UrbanisticaPodcast s' episodes that are recorded during #COVID19 time might not be perfect. Due to the online recording and the use of different types of microphones by guests and #MustafaSherif. Thank you so much for understanding and listening. Stay safe ! Get bonus content on Patreon See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Elin och Ania möter Bill, 80 år, som är boende i Biskopsgården sedan många år tillbaka. Han berättar öppet om sin tuffa livsstart, uppväxt och skolgång och sina besvärliga föräldrars oförmåga att ta hand om sina barn. Bills vuxna liv kantas av både mörker och ljus och en stark drivkraft att få hjälpa sina medmänniskor. I Sverige har ca 500 000 barn och ungdomar minst en förälder som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk. Många av de här barnen utsätts även för våld i hemmet. Barnrättsorganisationen Maskrosbarn har sedan 2005 arbetat med att förbättra deras levnadsvillkor. Detta görs bland annat genom utbildningar, föreläsningar samt stödverksamhet m.m. Genom att arbeta aktivt för att ge barn som har föräldrar som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk förutsättningar att bryta sitt sociala arv och forma sin egen framtid. Läs mer på www.vuxen.maskrosbarn.org

Barnrättskonventionen inkorporeras i svensk lag år 2020 - vilken betydelse kan det få för scenkonsten för barn och unga? Hur stärker barns rättigheter scenkonsten för unga? Och hur kan vi arbeta konkret med dessa rättigheter - i repertoarval, arbetsprocesser och publiktilltal? Möt Ada Berger, regissör, konstnärlig ledare för Unga Dramaten och Pernilla Leviner, docent i juridik, föreståndare för Barnrättscentrum, Stockholms universitet

Sverige var det första landet i världen att lagstifta om aga, ändå utsätts barn för våld dagligen. Vad är våld mot barn, hur får vi veta och vad kan vi göra? Om detta handlar Barnrättssnack avsnitt 14 om. insta @barnrattssnackbarnrattssnack@gmail.com

Denna gång pratar vi om barnens rättigheter i centrum för Socialtjänstens arbete. Vad är PAS och PA och hur bör vi förhålla oss till dessa begrepp? Gäst för avsnittet: David Alfvenhierta, socionom.

Linus, LIF & Prästen -Prästens autotunelåt -Reklam Tänka & Barnrökning -AVECTRADOR -Bäste dagen någonsin -Köpa Multipla -Kaktus som bara får Cola Zero -Modell för en dag -Sämsta dagen någonsin! Facebookgruppen: www.facebook.com/groups/tappadsombarnpodcast/ Instagram: @tappadsombarnpodcast Youtube: "Tappad som barn" Blev du tappad som barn? TSB-KLÄDER FINNS I VÅR WEBSHOP! www.tappadsombarn.se

Finns ordet idrott med i barnkonventionen? I avsnitt 10 pratar vi om när idrotten uppfyller och tar ifrån barnet sina rättigheter. insta @barnrattssnackbarnrattssnack@gmail.com

Barnkonventionen som lag, vad kan det betyda? Cykelhjälmar och barnrätten, hur hänger det ihop? I avsnitt 7 av Barnrättssnack handlar det om att konventionen ju snart blir lag och vi försöker reda ut vilka tänkbara skillnader det kan bli. insta @barnrattssnack barnrattssnack@gmail.com

Vad händer när rättigheterna kränks, får någon straff och vem bestämmer det egentligen? Är verkligen Sverige världens bästa land för barn? Det och lite till snackar vi om i den här veckan i Barnrättssnack. insta @barnrattssnack barnrattssnack@gmail.com

Vi snackar perspektiv och försöker reda ut begreppen barnperspektiv, barnets perspektiv och barnrättsperspektiv. insta @barnrattssnackbarnrattssnack@gmail.com

I det här första avsnittet pratar vi om varför vi vill köra den här nedräkningspodden, vilka vi är och varför barnkonventionen behövs i Sverige idag.insta @barnrattssnackbarnrattssnack@gmail.com

Advokat, 66 år. Född och bosatt i Stockholm. Debuterar som Sommarvärd. Obs! Det direktsänds kl 13.00-14.30. Därför kommer podden upp först en stund efter sändningen är slut (inte kl 07 på morgonen). - Demokratin kan bara försvaras genom en öppen debatt där medborgarna deltar och tar ansvar för sina val, säger Anne Ramberg i programmet. Där hon också berättar om det hon tycker är världens finaste yrke att vara advokat. I början av Anne Rambergs karriär, i mitten av 70-talet, var det rätt ovanligt med kvinnliga advokater. Ofta kom brev adresserade till Arne Ramberg trots att hon träffat brevskrivaren ifråga. Den som skrev ut brevet utgick helt naturligt ifrån att adressaten var en man. Nu har Anne Ramberg varit generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund i nästan två decennier och i den rollen gjort sig känd som en engagerad röst i samhällsdebatten. - Normaliseringen av ytterlighetsåsikter utgör ett av de farligaste hoten mot vår demokrati och rättsstat, säger Anne Ramberg i programmet. - Inte minst i en tid där populism, isolationism, rasism och brist på respekt för rättsstatens principer och värderingar är framträdande. Om Anne Ramberg Är generalsekreterare för Sveriges advokatsamfund och en engagerad röst i samhällsdebatten. Tar ofta upp frågor som rör mänskliga rättigheter. Har bland annat kritiserat Israels behandling av palestinierna och haft synpunkter på publiceringen av namn under metoo-kampanjen. Började jobba som advokat i början av 80-talet. Har varit ledamot i Pressens Opinionsnämnd och suttit i Rikspolisstyrelsens etiska råd. Är ad-hoc domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter och sitter i styrelsen för Barnrättscentrum på Stockholms Universitet. Gillar att gå långa promenader med labradoren Myra. Producent: Kerstin Brunnberg

Hur förhåller sig begreppet barnrättsperspektiv till begrepp som barnperspektiv, barnets perspektiv, barns perspektiv, barnsyn och barnkompetens? Här förs ett samtal om hur begreppen förhåller sig till varandra och vilka innebörder som kan ges till de olika begreppen. För en organisation som säger sig beakta ett visst perspektiv i sina verksamheter är det bra att medarbetarna tillsammans diskuterar begreppet och dess innebörd. I samtalet ges förslag på vilken innebörd de olika perspektiven kan ha. Samtalsledare: Elizabeth Englundh, SKL Medverkande: Peter Björklund, Folkhälsochef i Norra Örebro län Agneta Widerståhl, Barnombudsman, Stockholms stad.

Arbetet med att tillgodose barns rättigheter i asyl- och migrationspolitiken inom EU är alldeles för svagt. Barns rättigheter har fått en för undanskymd roll. Det menar barnombudsmannen Fredrik Malmberg som medverkar i ett nytt avsnitt av Barnrättspodden tillsammans med barnrättsjuristen Karin Sjömilla Fagerholm. Hör också Barnminister Åsa Regnér (S), EU-parlamentarierna Anna Maria Corazza Bildt (M) och Malin Björk (V) och ordförande i Socialutskottet Emma Henriksson (KD) kommentera den senaste utvecklingen inom asylfrågorna och barns rättigheter inom EU. Producent och samtalsledare Frida Ekberg, ljud och teknik Frida Enroth och Bengt Hansell.

Barnrättsorganisationen Maskrosbarn

Om pojkarna som ingen vill ha. Hör om platsen de lämnat i unikt reportage från Marocko. Hör om livet i limbo i Sverige, och hör ansvarig minister om varför de utlovade lösningarna fungerar så dåligt. Dagens ämne är de hundratals - uppskattningarna säger 800, men ingen vet säkert - marockanska barn och unga män som befinner sig i Sverige, de som i media kommit att kallas de "marockanska gatubarnen". Vi närmar oss ämnet med hjälp av Konflikts reporter Abdelaziz Maaloum, som länge följt frågan. Han träffar 16-årige Ali på ett bibliotek utanför Stockholm. Jag vill absolut inte åka tillbaka, hellre begår jag självmord än åker tillbaka till Marocko. Och min familj där vill inte heller att jag kommer hem, säger Ali, som - precis som de flesta andra - fått avslag på sin asylansökan.Konflikt skickar sin reporter Abdelaziz Maaloum till det som kallas "Dödens Triangel" i Marocko, en region sydost om Casablanca som många av de unga marockanerna i Europa och Sverige kommer från - en region som präglas av fattigdom och hopplöshet.Vi besöker också den marockanska organisationen Bayti, som svenska Migrationsverket slöt ett avtal med 2014 för att lättare kunna skicka tillbaka minderåriga marockaner som inte har rätt att stanna i Sverige. Men Bayti vill inte fortsätta samarbetet. Ingen har kunnat skickas tillbaka, det leder ingenvart, säger Jawad Chouaib, som är chef för Bayti.Vad är regeringens plan för att lösa situationen med de unga marockanerna som vistas i Sverige illegalt? Konflikts Anja Sahlberg intervjuar den ansvarige ministern Anders Ygeman.Gäster i studion är Emma Wennerström från Barnrättsbyrån och Kjell-Terje Torvik från Migrationsverket.Programledare: Ivar Ekman ivar.ekman@sverigesradio.seProducent: Anja Sahlberg anja.sahlberg@sverigesradio.se

Personal och anhöriga har vittnat om barn som isolerats, spänts fast som straff och som getts tunga mediciner med livsfarliga biverkningar.  Vad hade kunnat göras annorlunda? I två program har Kaliber granskat BUP-kliniken i Stockholm. I det första berättade vi om Amanda som upprepade gånger spänts fast på en brits när hon fått svåra ångestattacker. Hennes mamma orkade inte se på, men ibland hann hon inte undan när bältningarna skedde. Det gick så fort.- Jag vet när jag har varit på avdelningen och de bara rusar in när larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt. Vid nåt tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn.Amanda var 14 år när hon lades in på kliniken första gången. Här vårdas barn som är upp till 18 år, barn som lider av svåra psykiska problem som till exempel självskadebeteende, djupa depressioner, psykoser och borderline.Personal har berättat att bältesläggningar ibland användes i förebyggande syfte eller till och med som straff - något som inte är tillåtet enligt lagen. - Det är bältningar i princip dagligen, säger en skötare.- Oftare och oftare blev det så här, berättar en annan skötare. Det två skötarna i personalen har god insyn i vården tillsammans med en läkare som också vittnar:- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda. Det bara steg. - Man har ingen kontroll riktigt, berättar en av skötarna. Det är en ganska fruktansvärd känsla egentligen när man står där och man vet att nu har Amanda egentligen bara ångest. Och vi kan inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte i alla lägen.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker, alltså, fan, blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?Kaliber har tagit del av en intern sammanställning över hur många beslut om fastspänning som fattades när det gäller Amanda. Den visar att hon - på bara tre och en halv månad 2014 - satts i bälte 44 gånger.Per-Olof Björck är klinikens verksamhetschef och har det yttersta ansvaret för vården där. - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar. Att använda bälte är tillåtet men bara om personen riskerar att skada sig själv eller andra. Efter programmet har flera hört av sig om sina egna erfarenheter av tvångsvård på BUP-kliniken i Stockholm. En mamma skriver om hur hennes dotter bältades där under en period. De ville ha stopp på bältningarna eftersom de gav dottern högre och starkare ångest. Det var en spiral rakt ner i helvetet när hon blev inlagd, säger hon. En tjej som själv låg inne samtidigt som Amanda skriver så här;De säger att jag inte behöver skrika för att bevisa att jag mår dåligt och behöver stöd, men varför säger de då att de inte har tid när jag gråter och ber så fint jag kan? De säger att jag ska säga till innan jag skadar mig och jag säger till hela tiden men det står en tvåa i min journal och inte en trea och därmed försvinner min rättighet till sällskap i den kalla stenbyggnad som de mot min vilja stängt in mig i. Det finns ingenting att göra, jag spenderar dagarna i bältessängen, med byxor dragna som snaror kring halsen och resten av tiden bara stirrandes ut i tomma intet. Tvångsåtgärder - som bältesläggning eller avskiljning, alltså isolering av patienter - är tillåtna i Sverige idag och hur man får använda dem är noga reglerat i flera lagar. Det finns ingen hundraprocentigt tillförlitlig statistik men när vården använder tvång så ska det rapporteras in till Socialstyrelsen. Enligt deras statistik gjorde BUP-kliniken i Stockholm förra året 108 bältesläggningar som varade upp till fyra timmar. I hela Sverige registrerades 146. Stockholmskliniken stod alltså för mer än sju av tio rapporterade bältningar inom BUP över hela Sverige förra året. Vi har tidigare berättat om att det - redan innan Amandas tid på kliniken - slogs larm om att tvångsmedel användes i en alltför stor omfattning och på ett felaktigt sätt där. Personalen gjorde en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som senare riktade allvarlig kritik mot kliniken för att man hade brukat olika tvångsåtgärder på sätt som inte var förenliga med lagen. Varför har bältningarna fortsatt? Och vad säger ansvariga politiker? Jessica Ericsson från Liberalerna - alltså det som tidigare hette Folkpartiet - är ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen inom Stockholms läns landsting. - Den beskrivning som ges i programmet är fullständigt oacceptabel och fruktansvärd. Jag blev arg, ledsen, frustrerad. För den beskrivningen av patienterna, den beskrivningen av verksamheten ska inte förekomma, inte under några omständigheter. Hur kan det få fortsätta?- Jag hoppas att det inte fortsätter, jag tror att det här handlar om förra året. Ja, förra året, 2014 - då Amanda spändes fast så många gånger - var ett rekordår på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt deras egen statistik över tvångsåtgärder gjordes drygt 100 bältningar det året. Det är fler än det antal som genomfördes under 2011, 2012 och 2013 - tillsammans. - Jag har ju varit på studiebesök på BUP-kliniken alldeles nyligen, berättar Jessica Ericsson. För att skapa min egen bild och den bild som jag fått är att man jobbar väldigt aktivt med komma till rätta med de problem som finns. Och att det har skett ganska stora förändringar bara under året.  Tvångsåtgärderna har minskat ordentligt och framför allt sedan maj ser vi en ordentlig nedgång.Men även om antalet bältningar på BUP-kliniken i Stockholm har minskat de senaste månaderna så kommer 2015 att bli ett nytt rekordår för redan i september hade man gjort fler bältningar än man gjorde under rekordåret 2014. - Jag tror att det är många i den här historien som önskar att de hade gjort vissa saker annorlunda, säger Jessica Ericsson.Enligt Stockholms läns landstings egen statistik så hade man redan i september i år fattat beslut om fastspänning vid 116 tillfällen. Det är alltså fler än under hela 2014.- Det har varit rörigt på kliniken, säger Jessica Ericsson. Man har haft en personalomsättning, det har varit otydliga roller. Man har inte fått ordning på det. Från och med i år har man börjat jobba klart mer aktivt.  - Jag tänker att vi kommer att behöva följa upp det här jäkligt noga, rent ut sagt, på många olika sätt. Det gjordes en fördjupad utredning här från Hälso- och sjukvårdsnämnden i Hälso- och sjukvårdsförvaltningen som presenterades i slutet av augusti. Den visar att man kommit ganska långt.  Men det är inte bara BUP-kliniken i Stockholm som fått kritik för att man använder tvångsåtgärder mot barn och unga inom den slutna psykiatriska vården. I februari i år slog FN:s Barnrättskommitté ned hårt mot hur isolering och bältningar används i Sverige. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg ser allvarligt på kritiken från FN. - Internationellt kallas bälte för The Swedish Belt. Jag vet inte om det finns någon koppling till att man använder det här mer än på andra håll, det vet jag faktiskt inte. Jag kan bara notera att jag inte har sett så stark kritik från Barnrättskommittén när det gäller den typen av tvångsåtgärder när jag tittat i andra länders rapporter.BO har också kartlagt barns erfarenheter av tvångsvård. I samtal med barnen så har han tagit del av många berättelser som liknar Amandas.   - Jag mötte barn som var med om ungefär den mängden bältningar. Jag tycker att bältningar - som Barnrättskommittén är inne på - är väldig problematiskt mot barn och unga över huvud taget. Att i en akut situation inledningsvis hamna i en sån tvångsåtgärd, det är ju illa nog, men om det är något som upprepas gång på gång, då är det ett misslyckande, helt klart. Det som jag har mött, av de barn som jag har pratat med, så blir ju inte vården det som inger hopp om att man ska bli bättre. Det bryter ner det hoppet. Att det blir en miljö som bara präglas av tvång och brist på tillit. Så det blir väldigt problematiskt. Man når inte fram till barnet med det stöd och behandling som barnet behöver.  Många menar att tvångsåtgärder - såsom bältningar - kan undvikas i de allra flesta fall. På Sveriges kommuner och landsting, SKL har man till exempel tagit fram flera alternativa metoder. I projektet Bättre vård - mindre tvång, som pågick mellan 2010 och 2014, lärde man ut de här metoderna till personal på olika avdelningar och kliniker. Ing-Marie Wieselgren är nationell psykiatrisamordnare och projektledare på SKL.- Målsättningen, det finns bara ett mål som det kan vara och det är att minska behovet av tvångsåtgärder. En förutsättning för att nå det målet är att göra patienterna mer delaktiga. - Tillsammans med patienterna gjorde man snyggt på avdelningarna, berättar Ing-Marie Wieselgren. Man bytte möbler och målade. Man gjorde tydliga dagsscheman. Man frågade patienten vad är det som är jobbigt. Ja, det är att vänta. Okej, vi talar om när olika saker ska hända. Vi ser till att du får bestämda tider till läkarsamtal. Men i de här akuta situationerna då, för nu pratar du om att måla väggar och ha fina möbler, men just i de här akuta situationerna vad finns det där för metoder som man kan tillämpa när man ska försöka gå en annan väga än att till exempel bälta en patient?- Framförallt är det att vara tidigare, att se innan. Att tillsammans lära känna när det är en uppladdning på gång. Eller när blir en person rädd. Och vad kan vi göra i stället.  Och att när du väl måste ta till det, att det då upplevs så bra som det bara går av dem som är med om det. Bättre vård - mindre tvång riktade sig främst till vuxenpsykiatrin. Nu har SKL startat ett nytt liknande projekt där metoderna ska läras ut till personal inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men det finns redan exempel på hur andra kliniker minskat antalet tvångsåtgärder. På BUP i Halland har man utvecklat en egen metod. Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland och sitter även i Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatris styrelse. - Vi har ju bälte i Halland, men det var flera år sedan någon låg i det nu Nu säger fel. tror inte att det har varit någon på tre år, men det är jag inte säker på. I Halland har de i stor utsträckning lyckats undvika att spänna fast unga i bältessäng. - Men det är ändå en trygghet att det finns möjligheten att göra det, att ha möjligheten men inte använda den utan jobba på relation istället, säger Håkan Jarbin. Man måste skapa en allians snarare än att hindra dem totalt från att skada sig själva. Så vi låter dem skada sig till viss del utan att ingripa med våld och kraft utan försöker ha en dialog och få igång ett annat sätt att hantera det på. De får dunka sig tills det blir blåmärken, de får rispa sig tills det kommer lite blod, vi stoppar inte det. Och stoppar man det direkt så är risken att det blir en upptrappning och ständiga bältesläggningar och då förstärker man det beteendet och det är det beteendet som allting snurrar kring och då har man målat in sig i ett hörn. Och när de börjar de skada sig så försöker vi bortse från det och locka dem till annat.På BUP i Halland har man försökt få patienterna att fundera över vad de vill göra med sina liv, att se framåt, att vara fysiskt aktiv, spela pingis, gå en promenad och ha ett fullt dagsschema.- Och är det så att de försöker skada sig lite till så lägger man en kudde emellan men man går inte i clinch i dem, säger Håkan Jarbin. Det kan ju synas lite tufft att låta någon skada sig men det är så viktigt att det är personen själv som börjar ta vård om sig själv och att man inte får fysiskt bråk kring samarbetet. I första skedet. Man ska inte säga att bälte inte behövs för det gör det, men om man kan ha bälte utan att använda sig av det, då är det det bästa. Det kräver väldigt mycket personal och en väldig förmåga och sinnesnärvaro från personalen att vara med i detta och hitta utvägarna. Och ta risker som det innebär, för det måste man göra. Men då måste man också ha koll på läget och kunna samarbeta. Så det är en jättesvår och jättebesvärlig vård.Både chefsöverläkaren för BUP i Halland, Håkan Jarbin och Ing-Marie Wieselgren på Sveriges Kommuner och Landsting, säger alltså att det finns metoder att ta till som kan minska tvångsåtgärderna inom den slutna barn- och ungdomspsykiatrin. När vi i första programmet i vår serie berättade om Amanda - den flicka som upprepade gånger spänts fast i en bältessäng på BUP-kliniken i Stockholm - så fick vi mejl från Norge. I det berättade en psykiater att när de jobbat med självskadepatienter där, då upptäckte de att ju fler tvångsåtgärder man genomför, desto mer ökar man patientens självskadebeteende. Vi ringer till Norge och Bodø där Juwamer Mavlud arbetar som psykiater på Nordlandssykehuset i Nord-Norge. Han svensk psykiater och när han kom till Norge 1997 reagerade han på hur man behandlade unga med självskadebeteende. - Självskadebeteende blev behandlat nästan som en allvarlig sjukdom. De blev underlagt tvång och tvångsmedicinering och så vidare och så vidare. Jag vill kalla det för desperationsbehandlingsupplägg helt enkelt.Juwamer menar att tvångsåtgärder gör att patienterna riskerar att hamna i ett kroniskt självskadebeteende och påbörjade därför ett förändringsarbete.- Tvång var förbjudet, totalt förbjudet, tvång skulle icke förekomma över huvud taget. Nu arbetar de utifrån huvudtanken att självskadebeteendet inte ska betraktas som en psykisk sjukdom utan som en beteendestörning som patienten själv får ta ansvar för. - Men självaste skadebeteendet är ett symptom som vi kallar för kommunikativt värde, dvs att du kommunicerar med omvärlden för att du inte kan ge uttryck för det som plågar dig. Nyckeln är att man ger ansvar tillbaka till patienten, men det ska inte ske över en natt. I Bodø arbetar de efter principen att patienterna i möjligaste mån ska leva sina liv hemma och inte alls läggas in.- Håll dem borta från avdelningarna så mycket som möjligt för att undvika kronofisering och institutionalisering, säger Juwamer Mavlud. För att undvika att patienterna hamnar i ett kroniskt självskadebeteende, så får de fortsätta att leva i sin vanliga vardag, men med tillgång till en samtalskontakt. Men på Nordlandssykehuset har de också vad som kallas brukarstyrda platser. Om en patient börjar må riktigt dåligt, då kan han eller hon ringa till sjukhuset och be om att få komma in direkt - utan att behöva gå via sin husläkare eller en akutmottagning. De lägger i princip in sig själva.- De ingår ett kontrakt, du kommer in och när du kommer in så är det så att det bli max 4-5 dygn eller kortare, oftast är det väl 2 dygn, berättar Juwamer Mavlud. Det är individuella kontrakt man skriver. Om det är självskador så är det förbjudet att skada dig. Om det är folk som har missbruksproblem, då är det förbjudet att missbruka på avdelningen. Och man skriver individuella kontrakt med de enskilda patienterna som får erbjudande om att komma dit. Alltså, det införde jag, självskadeförbud. Du är välkommen hit men det ingår att icke skada sig själv. Om det sker, även om det så är mitt på natten, så blir du utskriven. Då får du vara på hotell. Trot eller ej blev det ingen självskadning mer.  Under arbetet med Kalibers serie om den slutna barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige så har vi mött flera experter som har strategier för hur man kan undvika situationer liknande den som uppstått på BUP-kliniken i Stockholm. Inom BUP i Halland, som vi hörde om, stoppar man inte direkt unga med skadebeteende från att göra sig själva illa, i Norge har man tvärtom infört nolltollerans. För Åsa Nilsonne som är professor i medicinsk psykologi - och har jobbat med unga kvinnor med gravt självskadebeteende - är lösningen terapi.  - Det är ju någon slags desperat sista lösning när en patient inte kan styra sitt beteende alls.  Och då måste man ju arbeta, för det första med att förebygga så att folk inte ska hamna i en så extrem känslomässig situation. Och för det andra med att hitta andra sätt att hantera den extrema känslan när den väl uppstår. Hur förebygger man sådant? - Man försöker förstå vad är det för situationer som är särskilt sårbara eller särskilt svåra för den här människan att hantera. När är det hennes ångest väcks. Om situation är, till exempel, att hon blir väldigt rädd, då får man dels försöka lära henne egna strategier för att lugna ner henne, dels lära henne att använda personalen i förebyggande syfte. Att säga att nu är jag på väg att bli så här rädd, nu behöver jag känna mig trygg, jag behöver att någon sitter och pratar med mig, något som gör att känslan går ned. Alla känslor kan ju när som helst gå i riktning mot att de blir mer starka eller mindre starka och då måste man lära sig vad som kan dämpa känslan för den här personen. För den som blir patient och har den här typen av svårigheter med sina känslor, hon klarar inte att göra det här själv, då hade de inte varit patient. Hon behöver inte bli tillsagd att Lugna ner dig!, därför att problemet är att hon inte vet hur man gör för att lugna ner sig när det blir så här besvärligt.Åsa Nilsonne är självkritisk till hur man inom vården ibland ser på psykiskt sjuka människor som inte kan styra sitt beteende.- Av någon anledning blir vi inom vården väldigt provocerade av detta. Vi blir inte provocerade när någon får ett epileptiskt anfall, för det förstår vi att personen inte kan rå för. Men vi blir provocerade när någon får ett vredesutbrott eller en panikattack därför att vi tycker att folk borde kunna skärpa sig eller borde förstå att så gör man inte. Då blir det inte sällan konflikter. Det blir inte sällan en slags maktkamp och då kan bältet komma in som ett led i den maktkampen, att man har det maktmedlet att lägga någon i bälte när man inte lyckas lösa problemet på annat sätt.  Vi lämnar vår granskning om bältning och självskadebeteende. I vårt andra program visade vi hur användningen av antipsykotiska läkemedel - såsom neuroleptika - har ökat mycket inom BUP och att det saknas kontroll över de allvarliga biverkningar som kan uppstå - framförallt hos barn.  Förra veckan berättade vi om Claudio som höll på att mista livet när han vårdades på BUP-kliniken i Stockholm. Han var 15 år när han blev sjuk. Så här berättade hans föräldrar om mötet vården.- När han kom dit, den här läkaren, jag kommer aldrig att glömma henne, började proppa honom med mediciner.Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?- Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma Angela.- Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, berättar Claudios pappa som också heter Claudio.Vi kunde läsa i journalen att Claudio behandlades med fyra olika neuroleptika. När vi låtit experter titta i Claudios journal så menar de att han fått onödigt många mediciner samtidigt. Mediciner som riskerar att ge mycket svåra biverkningar. Dessutom kunde vi konstatera att sättet som Claudio medicinerades på stred både mot Socialstyrelsens och BUP:e egna farmakologiska riktlinjer. För Claudio ledde biverkningarna att han till slut kollapsade.- Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå, berättar hans mamma. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad.Claudio blev väldigt sjuk av medicinerna och familjen har anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg. - Till sist, vi trodde att Claudio kommer att dö här. Ja, det trodde vi, berättar föräldrarna.Enligt chefsläkaren Sten Jacobson som sitter i psykiatriledningen för Stockholms sjukvårdsområde - och som ansvarar för vården på BUP-kliniken - bör läkarna vara mycket restriktiva med neuroleptika. - Det är oerhört viktigt. Varför då? - För att neuroleptika har biverkningar. Sten Jacobson anser att det är ytterst väsentligt att läkarna på kliniken följer de riktlinjer som finns. Om de frångår dem måste läkarna kunna motivera sina beslut. Han säger att psykiatriledningen nu kommer att granska Claudios fall - och även hur läkare på kliniken förhåller sig till riktlinjerna. - Självklart måste vi granska det. Jag anser att det är allvarligt. Jessica Ericsson, ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen i Stockholms läns landsting reagerar starkt på Kalibers uppgifter om Claudios vård.- Med anledning av programmet i måndags om en kille som hade fått väldigt tung medicinering på ett sätt som lät - det lät förskräckligt, helt enkelt - så har jag pratat med förvaltningen igår om att vi behöver ha en medicinsk revision här där man går igenom journalerna, för att se att man faktiskt kikar över hur ser det ut. Använder man rätt mediciner vid rätt tillfälle? Hur sker uppföljningen? För det som beskrevs kring den killen, sånt ska inte förkomma. Och det är väl jättebra att han har gjort en IVO-anmälan.Stockholms läns landsting ska nu alltså se över sina rutiner. Chefsläkaren i psykiatriledningen, Sten Jacobson, säger att han välkomnar Kalibers granskning. - Min bestämda uppfattning är att det har blivit betydligt bättre på kliniken, men det återstår fortfarande mycket arbete.  Personalen slog larm 2013, man skulle komma till rätta, men så har man ändå inte gjort det. Personalen vittnar fortfarande om att de här avskiljningarna på RIA-avdelningen sker på ett otillåtet sätt. Personal vittnar om att man ibland bältar i förebyggande syfte. Hur kan det bli så, när man har fått den här kritiken och ska förbättra sig, men så blir det inte bättre?  - Jag anser att det har skett en förbättring, men det finns fortfarande en hel del saker att åtgärda. Och de här Kaliberprogrammen nu, innebär ju att ja, vi har ju alldeles tydligt som ledning, vi måste ju skärpa vår interna granskning, så att vi verkligen är säkra på att förbättringarna faktiskt har skett. Hur ska ni säkerställa, från ledningens sida nu då, att det kommer att bli bättre och mer patientsäkert för de barn och unga som är intagna på kliniken? - Vi gör en genomgripande intern revision av både styrdokumenten men också hur de tillämpas i praktiken. Sten Jacobson är självkritisk också när det gäller Amanda - hon som isolerades i över tre veckor och blev fastspänd i en bältessäng 44 gånger under tre och en halv månad.- Det kan jag hålla med om att där verkar det som att vi har brustit då.   Reportrar: Helene Almqvist och Mikael FunkeResearch: Emilia MellbergProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

I säsongens andra avsnitt av JP-Diskuterar träffar vi Louise Dane, doktorand i offentlig rätt vid Stockholms universitet, och talar om uppehållstillstånd för barn när det föreligger särskilt ömmande omständigheter. Lagen infördes sommaren 2014 i syfte att öka barnrättsperspektivet och att möjliggöra för fler barn att få stanna i Sverige. Det första avgörandet där bestämmelsen prövades i högsta instans meddelades i februari 2015 och har blivit starkt kritiserat. En trettonårig flicka som levt i Sverige i halva sitt liv beviljades inte uppehållstillstånd. Varmt välkomna att lyssna!

Liveintervjuer med makthavare och medieprofiler på plats under Almedalsveckan 2014. Lyssna till Beatrice Ask Justitieminister, Göran Hägglund Socialminister, Jan Helin Aftonbladet, Niklas Svensson Expressen, Kattis Ahlström BRIS, Fredrik Malmberg Barnombudsmannen, Stefan Einhorn Professor, Olivia Trygg Trygga Barnen, Yvonne Brandell Åklagare, Barnröster från Stiftelsen Allmänna Barnahusets seminarium och barnen Moa och Clara från Unga Örnar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet. Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan. – Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.                  Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma. – Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt? Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat. – De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet. Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen. – Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas. Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn. Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott. – Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning. – Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon. Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten. – Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena. Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal. – Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.  – Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder? – Nej inte i ett enda. – Hur tolkar du de här resultaten? – Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan. Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna. Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden. En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer: ”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…” ”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.” Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen. Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början. En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter. – Vi kan gå häråt… När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla. – För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat. Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera. En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat. – Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva. Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov. – Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn. Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar. – Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart. Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder.  Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara. – Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej. Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?   – Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan  påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet. Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap. – Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon. Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna. Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse. Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det. ”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.” ”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare.  Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.” ”Nej oftast inte.  En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.” Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto. – Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör.  Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte. – Vad säger det här resultatet? – Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto. Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.  – För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd? Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin. – Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans. – Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen? – Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar. Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det. I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet. ”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.” ”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.” ”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.” Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn. – Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev. I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning. – Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev. – Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar… – Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns. – I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken? – Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall. – Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning. – Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok. – Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra? – Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för. Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten. Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade  – Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem. – Jag tycker inte att det hanterades rätt. Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades. – I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner. Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan. Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se