Podcasts about liknande

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Robert De Niro tog emot Hedersguldpalmen med ett attacktal mot president Trump. Hör vår utsända reporter Björn Jansson på plats i Cannes och filmjournalisten Mårten Blomkvist om nyckeln till De Niros storhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. BRITTISK TV I KRIS – SKYLLER PÅ STREAMINGJÄTTARNANär Nordiska ministerrådet för kultur hölls i Helsingfors förra veckan gjorde den danska kulturministern ett utspel om att skapa en specifikt nordisk streamingtjänst, för att inhemska produktioner inte ska sväljas av de globala jättarna. Liknande tankar finns i Storbritannien, där flera röster nu höjs för att göra som flera andra europeiska länder och låta de amerikanska strömningstjänsterna betala en särskild avgift – som ska gå direkt till brittisk tv-produktion. Sveriges Radios korrespondent Pontus Mattson rapporterar från London. KRITIKSAMTAL: MIKE KELLEY INTAR MODERNA MUSEETMed sin punkestetik och nyfikenhet på den amerikanska kulturens skuggsidor blev Mike Kelley en av det sena 1900-talets mest inflytelserika konstnärer. Nu har den turnerande retrospektiven "Ghost and Spirit" kommit till Stockholm och Moderna museet. Konstkritikerna Mårten Arndtzén och Sonia Hedstrand gästar studion för att diskutera utställningen.ESSÄ: DEN SNOBBIGA MRS DALLOWAYI dag är det 100 år sedan en verklig klassiker såg dagens ljus: Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Den utspelar sig under en enda junidag och bidrog till att förändra hela romankonsten. Men vad är det bortom dess betydelse som är så angeläget med boken? Över det, funderar litteraturvetaren och kritikern Karin Nykvist. Programledare: Gunnar BolinProducent: Henrik Arvidsson

Högsta Domstolen slår fast tingsrättens och hovrättens domar, och sätter därmed stopp för Lexbase, Siren och andra databaser som samlar på sig folks domar och gör dem sökbara för allmänheten. Detta har mötts av kritik för att det skulle vara "censur" och ett hot mot svensk offentlighetsprincip.I det här inslaget förklarar Dan Eriksson och Magnus Söderman varför det istället är bra, även om det bara är ett steg på vägen mot en sundare lagstiftning i Sverige kring privat information.Videoversion: https://www.youtube.com/watch?v=i-VgnVyRQ0sBecome a supporter of this podcast: https://www.spreaker.com/podcast/det-fria-sverige--4339034/support.

En kväll i slutet av juli 2024 misshandlas och knivskärs 14-åriga Emilia av två tonårsflickor, 13 och 15 år gamla, och lämnas att dö. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det är otroligt tragiskt och jag har inte varit med om något liknande. Det här ärendet kommer att finnas med mig”, säger polisens utredare Fia Säther. Den 22 juli 2024 åker 14-åriga Emilia mot Landskrona. Hon bor i en mindre ort i nordöstra Skåne, så det är en resa på några timmar. Emilia har blivit inbjuden på fest av en 15-årig tjej som hon har lärt känna på ett SIS-hem. Till sin mamma säger hon att hon ska på pyjamasparty. Men det är ingen fest som väntar. Istället har 15-åringen, och en 13-årig flicka – som suttit på samma SIS-hem, planerat att straffa Emilia. På ett övergivet järnvägsområde i centrala Landskrona övermannar flickorna Emilia. De binder hennes mun, händer och fötter med silvertejp och hugger henne sedan, flera gånger i halsen och benet, med en kniv. I slutet av förra veckan dömdes 15-åringen för mord, till två år och två månaders sluten ungdomsvård. Även den 13-åriga flickan är skyldig till mord, anser Lunds tingsrätt. Eftersom hon inte är straffmyndig väcktes så kallad bevistalan mot henne. Båda flickorna har nekat till mord men erkänt grov misshandel. Programledare: Petra Berggren och Fanny HedenmoProducent: Jenny HellströmReportrar: David Ohlsson och Carolina Bergquist Ljudtekniker: Johan HörnqvistKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 (samma på Signal)

Högsta Domstolen slår fast Tingsrättens och Hovrättens domar, och sätter därmed stopp för Lexbase, Siren och andra databaser som samlar på sig folks domar och gör dem sökbara för allmänheten. Detta har mötts av kritik för att det skulle vara "censur" och ett hot mot svensk offentlighetsprincip. Inlägget Stopp för Lexbase och liknande databaser: Ett steg i rätt riktning! dök först upp på Podcasts från Det fria Sverige.

Den skandalomsusade MMA-stjärnan Conor McGregor har dömts för våldtäkt. Vi diskuterar domen, dess innebörd och vilka konsekvenser det kan få. Gäst: Filip Lindfors Programledare: Erika Nielsen

LinkedIn har blivit ett användbart verktyg för främmande stater som vill värva spioner utomlands. Även i Sverige finns det många exempel. Vissa personer är lättare än andra att rekrytera. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Kevin Mallory återvänder hem efter en resa till Kina misstänker han att amerikanska myndigheter är honom på spåren. Han har sålt hemligstämplad information, som kan vara livsfarlig för tidigare kollegor inom den amerikanska underrättelsetjänsten, till den kinesiska regimen. Det är ett meddelande på LinkedIn som är startskottet för denna spionhistoria.– Den information som han faktiskt lämnade över innehöll namn på personer som i hemlighet arbetade för CIA, och som med sannolikhet skulle ha riskerat sina liv om de ovetandes om hans förräderi hade rest tillbaka till Kina, säger Carolina Angelis som är säkerhetsrådgivare på Truesec.Liknande värvningsförsök som det som Kevin Mallory nappade på görs i många länder, även i Sverige. Det kan börja med ett meddelande med en fråga om personen vill hålla ett föredrag eller utföra konsulttjänster mot bra betalning. Den brittiska underrättelsetjänsten MI5 säger att åtminstone 20 000 försök att värva britter via LinkedIn eller liknande professionella nätverk har gjorts under perioden 2018-2023 av kinesiska agenter. För Sverige finns ingen liknande statistik men problemet är stort även här.– Tyvärr är det vanligare än man tror. Det kan handla om olika typer av sociala medieplattformar. LinkedIn är inte den enda men det är ett exempel på en sådan, säger Fredrik Börjesson som är it-säkerhetsstrateg på den militära säkerhetstjänsten på Must.Mycket avslöjas på LinkedInLinkedIn används mest i professionella syften. Det gör det särskilt användbart för underrättelseagenter. Användarna är väldigt öppna för dialog med främmande personer inom sina yrkesområden och lämnar gärna ut mycket information om sin studie- och yrkesbakgrund och det de arbetar med för stunden. Det är ofta lätt att skaffa sig en bild av vilka specialistkunskaper en person har genom att följa denne på LinkedIn.–Så det skiljer LinkedIn mycket från andra sociala nätverk, säger Börjesson.Medverkande:Carolina Angelis, säkerhetsrådgivare på Truesec. Fredrik Börjesson, it-säkerhetsstrateg på den militära säkerhetstjänsten på Must.Tony Ingesson, lektor på Lunds universitet.Programledare: Karin Hållsten och Claes AronssonReporter: Sara SundbergProducent: Kalle GlasLjud från: Sveriges Radio, CBS News, Times Radio, The Print, Försvarsmakten, FBI

Långgris kallades människokött på Fiji, en av alla platser där kannibalism praktiserats. Nils Markus Karlsson berättar om en pluralistisk tradition som blivit dubbelt förvanskad i historieskrivningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.2016 befann jag mig på nordvästra Vanua Levu – Fijis näst största ö – vid en av Söderhavets undersköna vikar. Byn jag bodde i var välmående men fattig enligt västerländska mått – den hade en gång haft elektricitet, men det var många år sen och snabbt övergående. Geografin var dramatisk med svarta berg, brant stigande klippor och ymnig grönska. Det var som en botanisk trädgård med enkla hus utspridda i sluttningen ner mot havet. En svensk sjöman hade dödats på platsen tvåhundra år tidigare. Denne i Fiji välkände viting slutade sina dagar som många andra på den tiden: i kokgravarna. Han åts upp. Det har sagts att hans skalle bevarades för att göra en kopp åt hövdingen så att denne hade ett magiskt kraftfullt kärl att dricka ur då han skulle stjälpa i sig av fijianernas heliga dryck: yanggona, eller kava som den också kallas.Hur den svenske sjömannen hamnade där, ja det är en annan historia, men låt säga att jag ägnat åtskilligt med tid åt honom det senaste decenniet, och detta har varit min ingång till något av det mest laddade och tabubelagda: kannibalism.Då jag nämner mitt intresse för detta slags kosthållning möts jag aldrig av likgiltighet. Det väcker äckel och fascination. Uppsluppen nervositet. En vanlig fråga är: Varför? Varför äter man människokött? Vis av studier och grubblande säger jag: Frågan är felställd.För det finns inte en form av kannibalism. Som företeelse är det lika skiftande som andra matvanor – eller nej förresten, det är långt mer skiftande. Och det är inget exklusivt för något folkslag, tvärtom. Det tycks ha funnits i de flesta kulturer, någon gång.Låt mig bara rafsa ihop ett axplock av inställningar som jag stött på.I en stam i norra Sydamerika praktiserades kannibalism som en del av en manbarhetsrit. Pojkarna måste äta människokött för att räknas som män – men en del tyckte att det var så motbjudande att de spydde.På Papua Nya Guinea, i Foré-stammen som 1956 besöktes av västerlänningar för första gången, praktiserades patrofagi – det vill säga ätande av ens döda föräldrar. Men först efter att de varit nergrävda några dagar. En antropolog fick höra: ”Vi gillar inte det här köttet. Hur skulle vi kunna göra det? Men jag älskar min far och mor och när de dör måste jag följa seden, annars blir deras andar olyckliga.”Aztekerna i Mexiko hade sina ritualer på toppen av pyramider där salar stank av ingrott människoblod. En del av dem som offrades behandlades som furstligheter i ett helt år innan de leddes upp för de branta trapporna, lades på en stenskiva och hölls fast varpå bröstkorgen skars upp av prästen som slet ut hjärtat och lyfte det, ännu slående, mot solen, som ett offer till guden – att äta.Robert Louis Stevenson, den skotske författaren som kom att bosätta sig på Samoa i Stilla Havet, nästgårds från Fiji, har skrivit: ”Ingenting väcker starkare avsky hos oss än kannibalismen, ingenting ter sig så samhällsupplösande – ingenting, skulle vi helt rimligt kunna påstå, förhärdar och förnedrar så dem som utövar det.”Citatet är hämtat ur boken I Söderhavet, från 1896. Liknande formuleringar är lätta att hitta i litteratur från hundra år tidigare – liksom hundra år senare, idag. Laddningen tycks vara intakt. En av de senaste årens stora teatersuccéer i Köpenhamn heter Kannibalen och handlade om ett berömt fall då två tyska män kom överens om att den ene skulle äta upp den andre. Pjäsen spelades delvis i komplett mörker vilket gav en nervig intensitet som blev för mycket för somliga, som lämnade salongen. Men spelperioden fick förlängas igen och igen. Det finns åtskilliga färska exempel från populärkultur, tv-serier, filmer och böcker i vilka förekomsten av människoätande fungerar som en magnet för intresse. Det är också ett gångbart tema för roliga historier:Två kannibaler satt och åt middag. Den ene sa: ”Jag tycker inte om din fru.”Den andre svarade: ”Du kan väl äta salladen iallafall.”Genom mitt långvariga närmande till ämnet har jag fått nya ögon. Jag var själv en som undrade: Varför? Men bland antropologer kan en lika rimlig fråga vara: Varför äter man inte upp en dödad fiende?Någon kallar det den mest grundläggande formen av våld då man får utlopp för sin närhetslängtan genom att helt omsluta den andre samtidigt som man blir av med någon som frustrerar en. Och så är det närande, förstås!Viktigast för de flesta som inmundigar människa tycks ändå vara att gudarna kräver det. Stevenson kallar det samhällsupplösande men det är i själva verket precis tvärtom. Kannibalistiska praktiker är nödvändiga för samhällets bestånd – enligt dess egen logik.På Fiji var den som åt långgris, som människokött kallades, inget annat än en vehikel, en gudarnas förlängda matsmältningsapparat. Den som åt människokött såg till att det kom gudarna till del, och därför var det endast de som stod i kontakt med gudarna som fick äta av köttet. En vacker sång sjöngs för dem som skulle förtäras, om att de räddade landet – genom sitt offer. Detta att ätas var att ingå i ett helt centralt kosmiskt utbyte. En underdånig och from stammedlem hälsade sin hövding med att säga: ”Ät mig!”Vad gudarna gav i gengäld var jordens gröda och stammens avkomma. Här skymtar kannibalismens innersta: kretsloppstanken. Död ger liv. För mig är detta en djupare, vackrare och mer etisk hållning än vad som är gängse i konflikthantering i våra dagar med drönarmissiler och flygbombningar. Dagens högteknologiska krigsföring leder endast till död. Död som ger död. I bästa fall blir liket begravet.Alltså har jag hamnat på kannibalernas sida.Men det är inte så lätt. Tidigt i mina studier märkte jag att företeelsen på senare tid blivit politiskt laddad på ett helt nytt sätt. Tanken är att vita har pekat ut andra folk som människoätare för att på det viset smutskasta dem och sen kanske kolonisera och uppfostra alternativt döda dem. Och ja, det har hänt att kannibalism har överdrivits. Felslutet kommer i nästa led då det hävdas att kannibalism knappt existerat – istället är det en rasistisk uppfinning. Om man som jag har kommit att respektera kannibalismen som system framgår det suspekta i dessa tankegångar med brysk tydlighet. De som driver tesen att människoätande skulle vara en perifer företeelse bland världens folk ägnar sig inte bara åt historieförfalskning utan också åt kulturstöld. Först förbjöd man och utrotade kannibalism för att man förfasades av de andra, och idag försöker man utrota minnet och påstår att det inte existerat – för att man förfasas över sig själv och vad man gjort. Det hela är med andra ord fortsatt svårsmält.Jag har inga planer på att bli praktiserande kannibal och tänker inte uppmuntra andra till det heller, men ändå: Ta en tugga, i teorin, och känn efter! Känn hur kraften av den andre och dennes alla anfäder och anmödrar kommer dig till del, och känn mänskligheten strömma in i dig på ett alldeles nytt gammalt sätt.Nils Markus Karlssonkulturarbetare och författare

Dagens avsnitt handlar om public service och gäst är Hanna Stjärne, VD för Sveriges television sedan år 2014. I flera europeiska länder är public service roll hotad när värdet av oberoende medier ifrågasätts av politiker. Liknande tongångar hörs ibland i Sverige och inte sällan beskylls Sveriges television för att vara ”vänstervriden”. Vi samtalar om public services uppdrag, om opartiskhet och saklighet, om folkbildning kontra underhållning, om allmänhetens förtroende och de potentiella hoten om nedläggning.Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/bildningskomplexet och få exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt före alla andra, eller stötta podden på SWISH på 0709262541Instagram: https://www.instagram.com/bildningskomplexet/ Facebook: https://www.facebook.com/BildningskomplexetE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Joel har varit duktig och kollat på sändningar från de stora spelföretagen och vill redovisa vad han har tar med sig från dem. Fint av honom ändå! Det blir kul!

Liknande ångest i Kalmar & Peking! Ska tränare ryka? Är spelarna för dåliga eller mår dom för dåligt? GAIS mår bra trots torsk & Halmstad mår… okej? Fidde Holmberg om våren och Al-Ammari är trött på XG. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Detta är ett smakprov av Henriks nya podcast Vandra med Henrik. Hela serien hittar du om du söker efter Vandra med Henrik överallt där du hittar poddar. Lyssna gärna med hörlurar!Välkommen till Vandra med Henrik!Här skapar Henrik Ståhl en unik upplevelse där hans röst leder lyssnaren genom en blandning av verklighet och fantasi, humor och eftertanke, vilket gör varje avsnitt till en inbjudan att slappna av, skratta eller drömma sig bort samtidigt som miljöljudet är spatialt och det verkligen känns som att man är ute och går med Henrik på riktigt. Lyssna med hörlurar rekommenderas!I podcasten "Vandra med Henrik" utforskar Henrik Ståhl olika miljöer medan han delar sina spontana tankar utan förberedelse eller redigering. Liknande hans tidigare podcast "Somna med Henrik", är denna podd perfekt för att somna till, men den erbjuder också en underhållande följeslagare under promenader eller när man söker en distraktion.Henrik Ståhl, känd för sin mångsidighet som skådespelare, författare och podcaster, använder sin förmåga att skapa en avkopplande och engagerande atmosfär. Hans tillvägagångssätt präglas av en "stream of consciousness" där hans tankeflöde blir en upptäcktsresa för lyssnaren. Podden kan beskrivas som en fusion av Lindeman, "På minuten", Calm/Headspace, och "Sommar i P1", blandat med anekdoter från en avslappnad vän.Varje episod av "Vandra med Henrik" är en unik resa genom Henriks spontana reflektioner, där skratt och drömska stunder samsas. Podden är ett utmärkt val för de som söker eftertanke blandat med humor och för de som behöver en behaglig röst att somna till eller som sällskap på en promenad. Henriks bakgrund inom TV och sociala medier, inklusive hans arbete med SVT och hans eget produktionsbolag Kirinaja, bidrar till hans förmåga att skapa fängslande och mångsidigt innehåll."Vandra med Henrik" är inte bara en podcast – det är en invitation till en uppslukande upplevelse som passar för alla tillfällen. Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I avsnitt 107 diskuterar Jacob, Linnea och Erik olika utmaningar som finns kring nutritionsforskning idag. En del av de saker som tas upp går inte riktigt att påverka medan mycket annat skulle kunna göras bättre med mer pengar och smartare studieupplägg. På Hälsoveckan by Tyngres instagram kan du hitta bilder relaterat till detta och tidigare avsnitt. Hålltider (00:00:00) Introsnack om branden i Göteborg och nyårslöften (00:05:57) Snack kring forskningspengar och svårigheter kring att studera frågor kring kost (00:11:57) Liknande studier som kommer med flera år emellan fast med olika terminologi (00:14:51) Det ges väldigt lite offentliga medel till nutritionsstudier i Sverige (00:22:30) Du kan få pengar från privata stiftelser och företag för studier (00:26:11) Vad ska man jämföra med i nutritionsstudier? (00:28:32) De som påstår sig basera sina kostråd på vetenskap men är emot vaccin är fåntrattar (00:33:26) Sponsrade studier har ofta metoder där utfallet med stor sannolikt blir positivt för produkten (00:34:42) Det går att blinda en hel del i nutritionsstudier men det används lite för sällan (00:40:00) Hur man försöker använda placebo inom träningsforskningen (00:43:30) Ett exempel på en värdelös nutritionsstudie som ändå fått stor uppmärksamhet

Detta är ett PODDTIPS för Kirinajas nya podd: "Vandra med Henrik"!Fler avsnitt hittar du om du söker på Vandra med Henrik överallt där du annars hittar poddar.I Vandra med Henrik skapar Henrik Ståhl en unik upplevelse där hans röst leder lyssnaren genom en blandning av verklighet och fantasi, humor och eftertanke, vilket gör varje avsnitt till en inbjudan att slappna av, skratta eller drömma sig bort samtidigt som miljöljudet är spatialt och det verkligen känns som att man är ute och går med Henrik på riktigt. Varje episod av "Vandra med Henrik" är en unik resa genom Henriks spontana reflektioner, där skratt och drömska stunder samsas. Podden är ett utmärkt val för de som söker eftertanke blandat med humor och för de som behöver en behaglig röst att somna till eller som sällskap på en promenad.Lyssna med hörlurar rekommenderas!I podcasten "Vandra med Henrik" utforskar Henrik Ståhl olika miljöer medan han delar sina spontana tankar utan förberedelse eller redigering. Liknande hans tidigare podcast "Somna med Henrik", är denna podd perfekt för att somna till, men den erbjuder också en underhållande följeslagare under promenader eller när man söker en distraktion.Henrik Ståhl, känd för sin mångsidighet som skådespelare, författare och podcaster, använder sin förmåga att skapa en avkopplande och engagerande atmosfär. Hans tillvägagångssätt präglas av en "stream of consciousness" där hans tankeflöde blir en upptäcktsresa för lyssnaren. Podden kan beskrivas som en fusion av Lindeman, "På minuten", Calm/Headspace, och "Sommar i P1", blandat med anekdoter från en avslappnad vän."Vandra med Henrik" är inte bara en podcast – det är en invitation till en uppslukande upplevelse som passar för alla tillfällen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

GamingPodden är, precis som namnet föreslår, en gamingpodcast! Varje vecka går vi igenom gamingnyheter och annat smått och gott från gamingvärlden. Denna vecka snackar vi bland annat om Gamepass, Playstation plus och liknande tjänster, och hur de kommer påverka framtiden. Palworld är släppt och Viktor är nyfiken, och lite fina nyheter från Xbox Showcase från förra veckan.

I podcasten "Vandra med Henrik" utforskar Henrik Ståhl olika miljöer medan han delar sina spontana tankar utan förberedelse eller redigering. Liknande hans tidigare podcast "Somna med Henrik", är denna podd perfekt för att somna till, men den erbjuder också en underhållande följeslagare under promenader eller när man söker en distraktion. Henrik skapar en unik upplevelse där hans röst leder lyssnaren genom en blandning av verklighet och fantasi, humor och eftertanke, vilket gör varje avsnitt till en inbjudan att slappna av, skratta eller drömma sig bort.Detta avsnitt publicerades ursprungligen i "Somna med Henrik" hösten 2023. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I podcasten "Vandra med Henrik" utforskar Henrik Ståhl olika miljöer medan han delar sina spontana tankar utan förberedelse eller redigering. Liknande hans tidigare podcast "Somna med Henrik", är denna podd perfekt för att somna till, men den erbjuder också en underhållande följeslagare under promenader eller när man söker en distraktion. Henrik skapar en unik upplevelse där hans röst leder lyssnaren genom en blandning av verklighet och fantasi, humor och eftertanke, vilket gör varje avsnitt till en inbjudan att slappna av, skratta eller drömma sig bort.Detta avsnitt publicerades ursprungligen i "Somna med Henrik" hösten 2023. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Elin Nejne i Umeå och Åsa Lindstrand, chefredaktör på Samefolket diskuterar och reflekterar kring DN:s och andra tidningars ledartexter, och hur de påverkar i och utanför Sápmi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hösten 2023: Hanne Kjöllers två ledartexter i DN beskriver renägare som en slags adel. Genom exempel på händelser som inte är fullständigt beskrivna, påstås samebyarna snart ha makten att ”kontrollera halva Sveriges yta”. Liknande ledare har synts allt oftare på sistone, till exempel i tidningen Affärsvärlden som ifjol skrev i en ledare: ”Rennäringens oerhörda privilegier sätter käppar i hjulet för många mycket viktigare verksamheter så som kraftförsörjning, gruvor och transport.”I detta avsnitt av Sameradiopodden gästas vi av Elin Nejne, som sitter i Umeå kommunfullmäktige för Socialdemokraterna och Åsa Lindstrand, chefredaktör för tidningen Samefolket. Utifrån sina respektive perspektiv analyserar de DN.s ledartexter, diskuterar hur de påverkar Sápmi och samer samt reflekterar över varför det blir allt vanligare med denna sortens texter på rikstidningarnas ledarsidor.

Den svenska fotbollssäsongen är i mål. Malmö och Hammarby har firat guld efter dramatik i den sista omgången. Som alltid har vi med oss Alexander Axén som ger sin syn på den sista omgången och allt som skedde nere i Malmö, både på och utanför planen. Det blev ett par uppmärksammade straffsituationer i seriefinalen och för att få bästa tänkbara expertis ger vi över ordet till Jonas Eriksson. Det blir dessutom en diskussion om hur domarnivån varit under året.Hur nervöst var det för Hammarby att invänta slutvisslan i Häckens match nere i Norrköping? Pablo Piñones-Arce berättar om händelsen och hur man byggt ett SM-guldvinnande lag utan att plocka in de stora stjärnorna.Dessutom har vi med oss dubbla supporterröster i form av den nyblivna MFF-aren, Svea Sigmond, och den mer rutinerade MFF-aren, Jon Nordström.

Studio Allsvenskan finns även på Patreon, där du får ALLA våra avsnitt reklamfritt direkt efter inspelning. Dessutom får du tillgång till våra exklusiva poddserier där vi släpper avsnitt tisdag till fredag varje vecka. Bli medlem här!I dagens Studio Allsvenskan ringer vi upp Sirius tränare Christer Mattiasson för att höra hur han reagerade och kände efter Sirius KLASSISKA vändning hemma mot Degerfors igår.Vi lider även med Degen som var på väg mot en bragd och hade segern en bit in på tillägg.Vi snackar om Halmstads oförmåga att göra mål, Djurgårdens viktiga seger och gratulerar Lucas Bergvall till första allsvenska målet.Norrköping vinner igen och Häcken besegrar AIK som alltjämnt är indragen i bottenstriden.Vi beordrar mjölkvakten Klitte till Superettan efter svag insats mellan Bajen och IFK Göteborg och undrar varför Mjällby är näst sämst på hemmaplan av alla lag i hela serien.Vi förbannar också skitnödigheten hos dopingkontrollanter och har står med Pontus Jansson alla dagar i veckan.Studio Allsvenskan publicerar ett nytt avsnitt varje dag. Följ Studio Allsvenskan på sociala medier: Twitter!Facebook!Instagram!Youtube!TikTok! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den här sändningen innehåller en rättelse. I sändningen uppges att en utgrävning av en massgrav efter inbördeskriget i Spanien var den första i sitt slag. Rätt är att utgrävningen är den första i sitt slag i Madrid-området. Liknande utgrävningar har tidigare gjorts i andra delar av Spanien. Den här rättelsen är gjord den första september.

Paul Feyerabend är berömd för sin syn på den naturvetenskapliga metoden som ett anarkistiskt sammelsurium av metoder. Men Kim Solin berättar om ett meddelande från andra sidan skapar osäkerhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns två vanliga sätt att missförstå vetenskapsfilosofen Paul Feyerabend, ett om man inte läst honom och ett om man läst honom. Han mest berömda bok och den som förlänat honom en plats i filosofihistorien heter Against method, eller på svenska: Mot metodtvånget: utkast till en anarkistisk vetenskapsteori. Och det hör man ju, vad är en anarkist om inte en relativist som inte tror på någonting och som med postmodernistiska illusionstrick vill dra undan fundamenten för vår förståelse? Lägg till anekdoten om att Feyerabend under en biltur blivit så förbannad över en filosofisk meningsskiljaktighet att han stannat bilen, slängt ut sin medpassagerare och helt sonika lämnat honom där i vägrenen, ja, bilden av den excentriske revoltören tycks klar.Men för dem som läst honom ser det lite annorlunda ut. Vetenskapsfilosofin är ett fält som förvisso dragit till sig starka personligheter, men tålamodet med excentriska tankar är litet. Man ägnar sig åt frågor som: Vad säger vetenskapen egentligen och hur utvecklas den? Vad skiljer vetenskaplig kunskap från annan kunskap? Vad är egentligen en metod, vad är en teori? Inom denna disciplin brukar man placera Feyerabend på samma släkttavla som den logiska empirismen, alltså uppfattningen att endast empiriskt verifierbara fakta och logiska sanningar äger någon egentlig mening och att det är dessa trygga grunder som präglar vetenskapen och dess utveckling. Lite mer oppositionellt och lite mer dramatiskt framställt, fast ändå något i samma anda. Det är också så han brukar beskrivas i översikter och läroböcker.Det finns emellertid anledning att ifrågasätta även denna andra syn på hans gärning. Kring millennieskiftet hittade Feyrabends änka Grazia Borrini en diskett med ett sista brev från filosofen. Det var ställt till läsarna av den bok han skrev på när han avled 1994. Här står att boken är tänkt att läsas på ett något oväntat sätt. Den sägs vara skriven så att den ser ut som ett vanligt vetenskapligt verk, med fakta och generaliseringar, med fotnoter och referenser. Men allt är en hägring. När läsaren når sista sidan ska hon ha insett det utsiktslösa i sökandet efter en enda naturvetenskaplig metod som går ihop med naturens överflöd. Liknande tankar finns förstås redan i Against method, som behandlar naturvetenskapens utveckling och metod med ett särskilt fokus på fallet Galileo Galilei. Den anarkistiska undertiteln syftar på att den som får syn på vetenskapshistorien med alla facetter och stickspår blir så chockerad att hon utbrister att naturvetenskapen är ren anarki.Vad brevet tydliggör är att också Against method kan förstås som en ironisk bok. Och att Feyerabends gelikar inte framförallt återfinns bland 1900-talets naturvetare och logiker, utan i antiken. Han påminner rent av om Platon: för ofta när vi tror att Platon nått en systematisk förståelse, så kan vi plötsligt inte längre avgöra om den Sokrates som för ordet i hans dialoger är ironisk eller inte. Feyerabend föredrar berättelser framför systematiska redogörelser, eftersom han menar att för mycket går förlorat i en abstrakt begreppsapparat. Och som hos flera antika filosofer tar hans berättelser ofta en oväntad vändning. Efter vändningen kan man inte längre se på det tidigare sagda på samma sätt som förut. Det är som om någon gjort om spelreglerna, tidigare skeenden får en helt ny tolkning, huvudpersoner får biroller och tvärtom. Och när man en gång varit med om ett sådant omkullkastande blir man skeptisk till allt som framstår som enkelt och tydligt.Ironin hos Platon fungerar som en religiös ödmjukhet, menade E.N. Tigerstedt, ett värn mot en otillbörlig förenkling av tillvaron. Och oväntat nog så skriver Feyerabend i sitt brev att man förvisso inte bör kalla hans tänkande för något särskilt, men om man måste ge det ett namn så kan man kalla det mystik. Men det är en mystik som använder sig av logiskt hållbara argument, resonemang, vetenskapliga teorier och experiment. Han vill visa det mystika i att världen finns till genom att åskådliggöra hur varje försök att förklara hur världen är vid närmare och mer uppmärksam betraktelse visar sig vara otillräckligt. Men för att det mystiska inte ska ”stelna till något pompöst”, som författaren och filosofen Lyra Ekström Lindbäck uttryckt saken, så krävs ibland något chockerande och banalt. Det är just den dynamiken man hittar hos Feyerabend, för samtidigt som han beskriver sig som en naturvetenskapens mystiker är han allergisk mot högstämda lovtal till vetenskapen och besvarar dem med stötande sarkasmer som kan framstå som närmast puerila.Strikt argumentation hittar vi hos honom, men det han vill säga handlar om mer än det. I sin självbiografi beskriver han hur han genom relationen till sin fru kom att överge vissa av sina tidigare åsikter och att resonansen dem emellan fick honom att se och vilja se saker på samma sätt som henne. Det var inte fråga om några argument, tvärtom kunde han alltjämt hitta tusentals argument mot hennes uppfattningar. Något liknande gäller också för synen på vetenskapens utveckling. Kanske behövs det många förtroliga samtal och flera långsamma omläsningar för att lägga märke till det Feyerabend vill säga. Enbart argument är det i varje fall inte fråga om, utan snarare en form av inväntande uppmärksamhet, som inte genast säger emot eller slår fast. Också en abrupt händelse kan göra att man slås av insikt, Feyerabend själv fick ge upp sin förenklade syn på relationer när en stor förälskelse lämnade honom.Hur avgör man då om något är vetenskapligt när det inte finns någon enkel definition på vetenskaplig metod? I sitt sista brev skriver filosofen att det inte är vår förvirring som är förunderlig, utan att naturvetenskapen faktiskt åstadkommer så mycket upplysande och användbart. Att Feyerabend älskade fysik är omvittnat och framgår av de orden. Och med honom kan man dela en nykter, vardaglig syn på vetenskapen: den åstadkommer det den ska utan att behöva göra anspråk på någon enskild metod eller ens uppsättning metoder. Och det är när man tar ännu ett steg och blir varse det ogripbara och oförutsägbara i denna nyktra vetenskaps utveckling som verkligheten igen röjer sig i all sin sanna mystik. En sanningslängtan leder långsamt fram till att det man trodde var den säkrast fastslagna sanningen av alla, den vetenskapliga metoden, blir ett bländverk och förvandlas till en ödmjuk förundran inför tillvaron. Detta är alltså den nyktre vetenskapsfilosofens sista hälsning från graven: Jag är inget mindre än en mystiker. Nu är bara frågan: menar han allvar?Kim Solin, filosof

Åsa Llinares Norlin är ordförande i Parasport Sverige. I P4 Extra Gästen med Erik Blix berättar hon om om svårigheterna för personer som lever med funktionsnedsättningar, och vad hon tror att vi som samhälle behöver göra för att komma över dem.

I det här avsnittet pratar Johan om saker du bör tänka på när ni väljer byrå för er digitala annonsering och hur ni kan utvärdera era samarbeten på olika sätt.Liknande avsnitt: #134: Vet du vad du egentligen betalar för när du köper digital annonsering?#124: 10 frågor som du kan ställa till din digitala byrå#123: Vad ska du tänka på när du väljer byrå för Google Ads?#120: Vad krävs för att en byrå ska bli officiell Google Partner?#77: Så kan du förbättra samarbetet med din digitala byrå-----------Få mer tips och inspiration här: Nivides blogg: https://www.nivide.se/blogg Följ Nivide på Facebook: https://www.facebook.com/nivideab/ Följ Nivide på LinkedIn: https://www.linkedin.com/company/nivide Följ Nivide på Instagram: https://instagram.com/nivide_malmoGlöm inte att prenumerera för att bli notifierad om nya avsnitt. Tack för att du lyssnade idag! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Allt som rör dofter är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Luktsinnet har länge nedvärderats till förmån för synen och hörseln. Malin Krutmeijer funderar på vad vi går miste om. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2016-02-16.I en Modesty Blaise-serie som jag just läst finns det med en man som spårar med hjälp av luktsinnet. Mannen jobbar för skurksidan i berättelsen och han tillhör Australiens ursprungsbefolkning, aboriginerna.En snabb nätsökning säger mig att det tydligen har funnits en föreställning om att aboriginernas luktsinne skulle vara extra bra. I Modesty Blaise-serien framställs mannen som spårar som imponerade, men också primitiv. Och han spårar ju som ett djur.De senaste två-tre hundra åren har luktsinnet systematiskt nedvärderats. Det har setts som ett primitivt sinne, medan synen seglade upp som civilisationens och förnuftets sinne nummer ett. Det har att göra med att synintryck har betraktats som objektiva, avgränsade och verifierbara medan lukter ofta är svårbestämbara och sprider sig gränslöst genom luften. En civiliserad människa förväntas sky alla lukter som verkar obehagliga eller konstiga - inte intressera sig för dem.Det här gäller åtminstone västvärlden, det vill säga bland annat det Europa som under samma tid hänsynslöst koloniserade andra delar av världen och klassificerade de människor som redan levde där som lägre stående. Till de folkgrupper som kategoriserades särskilt lågt i hierarkin hörde aboriginerna. De utsattes för en fruktansvärd brutalitet. En framställning av en aboriginsk man som en sorts spårande djur måste ses i ljuset av det.Nu är Modesty Blaise-serien jag läste skriven på 1970-talet. Den är kosmopolitiskt vinklad och ger en på sätt och vis välvillig, men extremt exotiserande, bild av aboriginerna. Idén om deras goda luktsinne blir dubbel: de har nära till det djuriska och primitiva men också till naturliga och ursprungliga förmågor i positiv mening.Hos Modesty Blaise finns inga tankar om att de dessutom skulle lukta på ett speciellt sätt själva, men i verkligheten smittar människors sociala status i hög grad uppfattningen om deras doft. Det kan man läsa om i "Aroma: the cultural history of smell" av Constance Classen, David Howes och Anthony Synnott. Boken har drygt tjugo år på nacken och bjuder på en odyssé genom luktsinnets och dofternas kulturhistoria.Det är ingen direkt överraskning att såväl den brittiska arbetarklassen som svarta amerikaner oavsett klasstillhörighet har tillskrivits dålig kroppslukt och påståtts gilla billiga parfymer. Författarna menar att en typisk mekanism är att samhället först underordnar och diskriminerar en grupp så svårt att de tvingas leva utan tillgång till vettiga hygieniska förhållanden. När det här sedan märks på att de till exempel inte kan tvätta sina kläder lika ofta som över- och medelklassen ser man det som ett bevis för deras låga moral.Lukt är makt - och makt luktar ingenting alls, om vi ska tro författarna. Mäktiga mäns doft har i den moderna tiden oftast beskrivits som neutral och ren. Kvinnor har gärna fått parfymera sig men inte för starkt och mycket. En kraftig parfym har signalerat en manipulativ sexualitet.Skillnaden mellan hur olika människors kroppar i sig luktar har förstås ingenting med hudfärg eller social tillhörighet att göra. Däremot finns det olika kulturella doftideal.Någon gång i 10-12-årsåldern läste jag en bok där huvudpersonerna var kirgiser på dåvarande ryska stäppen. De tyckte att européer från stan stank av härsket smör blandat med blomdoft från deras tvålar. Samtliga som var med i boken, kirgiser som européer, tyckte själva att deras egen lukt var helt neutral.Tanken att andra uppfattar ens lukt fast man inte gör det själv gjorde ett stort intryck på mig. Jag började känna efter på allvar, och insåg att det luktade olika hemma hos olika kompisar. Jag blev besatt av att få reda på hur det luktade hemma hos oss, för jag kunde ju inte känna det. Jag frågade, men ingen begrep vad jag menade. Till slut illustrerade jag med en levande beskrivning av doften hemma hos min bästis, där jag bland annat använde orden "liksom lite murket men inte på ett äckligt sätt". Bästisen blev djupt förolämpad och vi pratade aldrig mer om det där."Murket" lät väl inte så smickrande även om det inte var illa menat. Hur ens kropp och ens hem luktar är känsligt, för det är svårt att helt få kontroll över det. Och få saker är väl så påträngande och pinsamt som så kallad oönskad lukt.I garderoberna i mitt hem där jag bor nu finns till exempel en lukt som jag inte kan definiera. Den fanns där när vi flyttade in, och den kommer att vara kvar när vi flyttar ut fast vi har skrubbat och skrubbat. Konstigt nog känner jag ibland samma lukt strömma ut från trappuppgångar och källarfönster till andra hyreshus i närheten.Det viktiga är att lukten inte är min. Den är inte direkt obehaglig men den har inte bland mina kläder att göra. Här har vi en intressant gränsdragning för när lukter är godtagbara och inte. Doften från ens egen mustiga matlagning är god, men den ska ju helst inte prägla hela trappuppgången och sprida sig in i grannens hall. Än värre vore om grannens steklukt letade sig in i ens eget vardagsrum. Då är den plötsligt äcklig.Som så mycket i vårt symboliska och kulturella universum ska rätt sak vara på rätt plats, och vid rätt tillfälle. Men lukter är mer trolösa än föremål, och de påverkar oss på ett sätt vi inte alltid kan förstå och förklara.Det är antagligen en av anledningarna till att dofter har en så ambivalent status.I den förmoderna tiden trodde man att dofter reflekterade människors inre, och att man kunde frambesvärja saker med aromatiska oljor och parfym. Lite är det så fortfarande, om man tittar på hur dofter används i marknadsföring.Till exempel så doftsätter man produkter för att öka deras attraktionskraft och upplevda effekt. På 60-talet tillsatte ett företag en syntetisk citrondoft i ett diskmedel. Undersökningar visade att de som köpte det uppfattade det som mer effektivt än samma diskmedel utan citron. Liknande undersökningar har gjorts för hårschampoo: doftar det "rätt" uppfattas det som bättre.Vad som är "rätt", det vill säga säljer produkten, är förstås helt målgruppsstyrt. Man riktar sig till unga, gamla, män, kvinnor och så vidare med olika dofter.När vi sedan kommer till parfymer så är det en värld för sig. Under 1900-talen dominerade de stora modehusen marknaden. De skapade dofter som förstärkte varumärket och bilden av den kvinna deras kläder skulle frammana. Idag är det trendigt med så kallade nischparfymer, tillverkade av mindre parfymhus som gärna marknadsför sig med naturliga råvaror. Precis som andra modetrender är parfymtrender intressanta, för man kan läsa in indirekta samband med saker som händer på till exempel världsmarknaden.På 80- och 90-talet ökade statusen för japanska bilar och hemelektronik starkt. Deras exportvaror betraktades som högkvalitativa i Europa och USA. Tidigt 90-tal fanns naturligtvis en japansk parfym bland de riktiga storsäljarna. Idag har oud, som utvinns ur ett sydostasiatiskt träslag eller framställs syntetiskt, varit en stående ingrediens i många högstatusparfymer under några år. Man kan fundera på vad det betyder.Själv gillar jag verkligen parfymer, för att det är härligt att goda dofter förstås, men också för att de aktiverar luktsinnet rent allmänt. Att prata om parfymers sammansättning är också en rolig språklig utmaning. Svenska språket är inte så välutvecklat när det gäller den olfaktoriska världen, det vill säga lukternas värld, så man måste vara lite uppfinningsrik själv. En bra parfym kan lukta alltifrån nougat och liljor till lite kattpiss och svett.Allt som rör dofter och luktsinne är en härva av status, trender och sociala distinktioner. Att helt frigöra sig från symbolvärden, kultur och marknadsföringstrick är antagligen omöjligt. Men det går att utmana sig själv och känna efter på riktigt. Blunda, dra in dofter i nosen och fråga sig: vad luktar det här egentligen? Just här, där jag suttit och skrivit, luktar det damm, trä, såpa och hund. Och hunden, han luktar konstigt nog mariekex. Malin Krutmeijer, kulturjournalist

Under 90-talet skapade en ny stil inom modefotografi stora rubriker. Beniga modeller med blek hy, stripigt hår, utsmetat smink och butter uppsyn betraktades som solklara exempel på en missbrukarlook. "Knarkare säljer parfym", löd en rubrik i Aftonbladet 1996. Det är skamligt, kommenterade den socialdemokratiske riksdagsledamoten Widar Andersson. Det som rörde upp känslor var en reklamkampanj där, bland andra, det nya stjärnskottet Kate Moss syntes. Modellerna i kampanjen beskrevs som unga, bleka och hålögda.Looken retade gallfeber på en opinion som började gasta om magra modeller, ätstörningar och glamorisering av drogmissbruk. Frågor ställdes om varför modevärlden skulle hylla drogmissbrukare? Heroinister! Drevet gick och luften gick så småningom ur looken.Men i början av november i år skrev tabloidtidningen New York Post en artikel med rubriken Bye-bye booty: Heroin chic is back, där det förklarades att 90-talets heroin chic-estetik håller på att göra comeback. Men, värt att påminna om om man är lite petig med modehistorien är att beniga modeller med lågt BMI inte är synonymt med den stil som fick öknamnet heroin chic. Det var snarare en look en hel estetik som bjärt bröt av mot den svulstigare 80-talsstil som dominerat; och den handlade om långt mer än bara kroppsvikt. I veckans Stil berättar vi historien om hur estetiken med öknamnet heroin chic skapades.Det blev en stil som kom att göra starkt intryck på många av dem som var unga under 1990-talet. Vi träffar Cecilia Suhaid Gustafsson, som idag är konstnärlig ledare för Riksteaterns dansrepertoar och driver podden Kulturens ABC, men vid den här tiden gick hon på gymnasiet och var uppslukad av fotomodeller. Hon minns tydligt när Kate Moss gjorde entré i hennes liv. Heroin chic-estetiken återfanns inte bara i modebilden. Liknande uttryck färgade vid samma tid även musik och film. 1995 recenserade Helena Lindblad den cinéma vérité-inspirerade filmen Kids, som med ett rått och dokumentärt uttryck visade upp staden New York. Bakom filmen stod regissören Larry Clark och manusförfattaren Harmony Korine. Vi pratar med filmkritikern Helena Lindblad om den senares inverkan på skildringen av den amerikanska ungdomskulturen.Heroin chic-estetikens kroppsideal har under hösten påståtts vara tillbaka. Vissa pekar ut Kim Kardashians drastiska viktnedgång inför årets Metgala som en brytpunkt för skiftande ideal. Andra har spekulerat i hur hennes onormalt stora kroppsförändring egentligen var möjlig. På sociala medier sprids obekräftade rykten om att realitystjärnan kan ha använt sig av ett läkemedel. För under hösten har en ny bantningstrend skapat rubriker i USA. Mediciner med ämnet semaglutide, menat för diabetes- och obesitaspatienter har börjat köpas upp av rika, friska människor. Nöjesjournalisten Michelle Hallström berättar om hur Hollywoodtrenden redan tagit sig till Sverige och överläkaren Mikael Rydén påtalar dess riskabla konsekvenser.Veckans gäst är Stefania Malmsten, grafisk formgivare och lektor i visuell kommunikation vid Beckmans Designhögskola, som var med och startade två av 1990-talets mest inflytelserika modetidningar i Sverige: Pop och Bibel.

Kodsnack fyllde tio år under hösten, och större delen av det här avsnittet spelades in live med publik under firandet. Fredrik och Tobias snackar poddens historia, tio år av hemmajobbande, och hur utvecklarjobbet förändrats under tiden. Vi hinner faktiskt också beröra några klassiska ämnen också, som byggsystem. Avsnittet och hela tioårsfirandet sponsras av Mpya digital, ett IT-konsultbolag baserat i Stockholm som förutom ett starkt fokus på kod och utveckling också bygger på en stark tro att på riktigt bry sig om varandra samt varje individs utveckling och välmående. Mpya betyder nytänkande på swahili och speglar sig i bolaget genom att medarbetarna bland annat sätter sin egen lön. Lär dig mer om dem på mpyadigital.com, i avsnitt avsnitt 393, eller följ dem i sociala medier under “mpyadigital”. Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @oferlund, och @bjoreman på Twitter, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar Kodsnacks tioårsfirande Anton Mpya digital Kodsnack 393 Asdf Developers! Senaste Cortex A collection of unmitigated pedantry Sort JSON objects Appsnack - webbplatsen finns i alla fall kvar WWDC - Apples årliga utvecklarkonferens Build & analyze Cocoaheads Göteborg - meetupgruppen där Fredrik och Tobias först träffades Kodsnack 0 Första och andra avsnittet med Noa Resare Avsnitt med Daniel Stenberg - skapare av Curl Martin Amanda Still in beta Artifactory Jenkins Groovy APL Avsnittet med Joe Armstrong Erlang C++20 Prince of Persia Sharpmake - Ubisofts byggsystem Perl Actionscript Haxe Titlar Twitter-Titanic Stolen till vänster Ett glapp under de senaste tre åren Investera i en ny mick (Uppe) På ett berg i Lerum Så det började En stor skillnad, men samtidigt inte Liknande saker fast på ett annat ställe Bättre än det var för tio år sedan

Denna vecka gästas Jacob och Wille av Martina Svensson som har forskat på fysiska aktivitet och inflammation i hjärnan samt olika hjärnsjukdomar hos människor. Det har hon gjort både via djurstudier och stora registerstudier på Vasaloppsåkare. Det här blir ett avsnitt som går in ganska mycket på fördelar och nackdelar med olika metoder och även den osäkerhet som finns idag kring vilka effekter som träning verkligen har. Till sista kommer vi in på hur Martina försöker att få experter på olika områden och olika typer av studier att arbeta mer tillsammans via något som de kallar för CoPARLU, Centre of Physical Activity Research at Lund University. På Tyngre Träningssnacks instagram kan du hitta bilder relaterat till detta (och tidigare) avsnitt. Hålltider 00:00:00 Wille är glad för Hammarbys resultat och Jacob börjar bli skadefri 00:03:19 Veckans gäst, Martina Svensson 00:06:29 Först studier på molekylärnivå och sedan stora registerstudier 00:11:42 Hur studerar man inflammation i hjärnan? 00:16:09 Det är fortfarande oklart om inflammation är orsaken till eller ett svar på skada. 00:19:40 Hur Martina försökte titta på hur träning påverkar hjärnan hos möss 00:22:28 Möss kan bli stressade om man pushar dem till att träna när de egentligen inte vill 00:28:08 Träning verkade inte påverka risken för Alzheimers 00:32:27 Vi vet mer kring förebyggande av vaskulär demens än Alzheimers 00:38:17 Interventionsstudier över lång tid är väldigt svårt att få till 00:40:49 Martinas fortsatta forskning och försöken att kombinera olika studiemetoder 00:43:41 Studier på vasaloppåkare och risken för demens 00:50:01 Vilken inverkan hade den fysiska prestationsförmågan i förhållande till motionen? 00:54:57 Liknande studier i andra kultur kanske skulle kunna visa vad som orsakas av träning och vad som bara korrelerar med träning på vissa platser 00:58:25 Träning är bra men det är inget mirakelpiller för sig själv 01:03:53 Livskvalité är troligen lättare att påverka än livslängden 01:09:13 Martinas framtida forskning och arbete med CoPARLU  

Hur Finland blev en del av Sverige under den tidiga medeltiden är omdiskuterat. När embryot till en svensk statsmakt utvecklas under 1200-talet blev det möjligt för svenskspråkiga att i organiserad form bosätta sig i nuvarande Finland.Vi vet att Finland omnämns första gången på svenska runstenar och i ryska krönikor från 1100-talet. Finland har skapades i en spänning mellan det som kom allt bli Sverige och Ryssland.I den nymixade reprisen av avsnitt 88 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.Traditionell historieskrivning bjuder att Finland inlemmades i det svenska riket genom erövringståg. Det är en historia som passar både rikssvensk och finländsk nationalism. Men det finns inga säkra belägg för att det någonsin företagits regelrätta korståg i syfte att kristna finnarna. Att tre militära operationer mot Finland utkristalliserats och upphöjts till korståg passar den medeltida propagandan för att legitimera svensk värdslig och religiös makt i nuvarande Finland.Traditionellt räknar man med tre korståg. Det första, som knappast har hänt, ska enligt traditionen ha genomförts i mitten av 1100-talet till sydvästra Finland av Erik den helige och den engelskfödde biskop Henrik av Uppsala, senare Finlands skyddshelgon. Det andra företogs 1239 till Tavastland av Birger jarl och det tredje till Karelen 1293 av marsken Torgils Knutsson.Närheten till det likaså expansiva ryska furstendömet Novgorod gjorde att kolonisationen, kristnandet och etableringen av ett svenskt välde fick en stark militär slagsida. Borgar byggdes, resningar nedkämpades och plundringståg i gränstrakterna blev närmast rutin. Liknande scenarier utspelade sig inte i medeltidens Norrland eller Småland.Musik: Vaka Vanha Vainamoinen ur Kalevala framförd av John Soininen on November 5, 1939 i BerkelyBild: En avbildning från senmedeltiden av Erik den heliges och biskop Henriks korståg till Finland. Något som sannolikt aldrig hänt. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad händer om man låter en grupp chefer uppleva svår och ibland obehaglig konst på sin ledarskapsutbildning? Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén funderar över samtidens ledarskapsideal. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Snabbt och vant målas sexdockans bröstvårtor. Flinka fingrar monterar ihop sprayflaskor. Back efter back med små såsförpackningar travas på höjden. Håglösa uniformerade människor rabblar Företagets öde är mitt öde. Företagets ära är min ära. Prisbelönta dokumentären Ascension av filmaren Jessica Kingdon skildrar kinesiskt arbetsliv. På en kurs får deltagarna i detalj lära sig hur de ska nicka, vinka och le i affärslivet. Det är lätt att förfasa sig över det inrutade och hierarkiska i scenerna från Kina men det finns paralleller på närmare håll. Den som läser västerländsk managementlitteratur kan hitta instruktioner som beskriver exakt hur man som chef ska prata till och hantera sina medarbetare. Liknande manualer går att finna för lärare och föräldrar. Råd som tycks utgå från att den ene bara är arbetsmaterial för den andre. Medicinforskaren Julia Romanowska påpekar att ett sådant förhållningssätt är att betrakta som beteendeteknologi, en term som förknippas med behavioristen BF Skinner och hans idéer om att utveckla människan genom betingning. I boken Schibboleteffekten beskriver Romanowska hur hon i en forskningsstudie lät femtio chefer få en kort gemensam grundkurs i ledarskap. Hälften fick sedan fortsätta med en traditionell ledarskapsutbildning medan övriga fick delta i tolv sammankomster med intensiva konstupplevelser kallade schibboletföreställningar. Starka, ofta obehagliga eller skrämmande texter av författare som Etty Hillesum, Franz Kafka och Fjodor Dostojevskij varvades med klassisk musik och skriftlig reflektion och samtal. I den första föreställningen möttes Bibelns Höga visan och nobelpristagaren Elfriede Jelineks skildring av ett förhållande präglat av sexuellt våld. Några deltagare blev så illa berörda att de gick ut ur salen. Andra blev arga och upplevde sig manipulerade. Men efterhand som träffarna blev fler hände saker med deltagarna. De kapitulerade och lät sig beröras och uppröras utan att kräva svar på vad som var nyttan med det hela. Flera berättade om känslor av solidaritet och samhörighet och en vilja att lindra andras lidande. En deltagare skriver i samband med en föreställning, i ett tillstånd som kanske kan liknas vid eufori: Mycket har hänt inom mig ikväll. Jag känner faktiskt fullt ut att jag skulle kunna lämna allt jag har och utgå från en helt annan plats i livet. () Blir sugen på att spela dragspel. Jag ska lära mig spela dragspel. En annan skriver: Jag får en enorm lust att åka hem och baka bröd till min familj, jag känner en vördnad och kärlek för livet. Slut citat. Trots det mörka innehållet i texterna berättar flera i sina skriftliga reflektioner att deras livslust och glädje växer. Romanowska ser samtidigt en förskjutning hos deltagarna. De går från att tänka i termer av makt till att tänka i termer av ansvar.Jag har bara i korta perioder av mitt vuxna liv haft en chef eller själv varit ledare och är inte bekväm i någon av rollerna. Allra värst har det varit under chefer som använt vår personliga relation till att få mig att göra vad de bestämt redan i förväg. Jag tror inte att någon människa mår bra av att ses som en robot att programmera. Inte heller att någon mår väl av att vara den som manipulerar eller ser på andra enbart som medel för att uppnå vissa mål. I de intervjuer som gjordes med deltagarna i schibboletgruppen åtta månader efter experimentet berättade de att de sov bättre, hade mer energi, var gladare och hade bättre självkänsla än tidigare. Hos den kontrollgrupp som fått en traditionell chefsutbildning var resultaten de motsatta. Och trots att de själva tyckte sig ha blivit bättre chefer fick de sämre omdömen av sina medarbetare än före kursen. De traditionellt chefsutbildade mådde alltså inte bara sämre, de blev också sämre chefer av kursen de gick. Medarbetarna till schibboletprogrammets chefer var i stället nöjdare med dem. Både chefer och medarbetare hade dessutom mätbart högre halter av ett hormon som hjälper oss att hantera stress. I den andra gruppen hade både chefer och medarbetare fått sänkta nivåer. Musik och litteratur måste kanske inte förstås omedelbart för att betyda något för oss. Och det som får oss att blomstra kanske inte är den falska trygghet som en tydlig ledare ger, utan mötet med en människa som kan omfamna komplexiteten hos såväl sig själv som andra. En av schibboletdeltagarna skriver efter kursen: Den ömhet och respekt jag kände för var och en i gruppen var applicerbar på andra eftersom den var en ömhet och respekt för människans väsen. Också läraren Maria Wiman bemöter sina medarbetare med ömhet och respekt för deras väsen. Tillsammans med sina elever formar hon en undervisning som blir till nytta för andra och erbjuder eleverna djup känsla av mening. Ofta börjar det med att eleverna blir upprörda över, eller uppspelta av något. Maria Wiman lyssnar och åker med men styr med lätt, och ibland mer fast, hand i de riktningar som gör det möjligt att också få med det stoff som läroplanen stadgar. I boken Värdeskapande lärande i praktiken beskriver hon deras olika projekt som kan handla om att starta insamlingar till hjälpverksamhet, bygga en informationskampanj, läsa högt för äldre eller skriva egna veckobrev om vad som händer i skolan och skicka till föräldrar och mor- och farföräldrar. Maria Wiman berättar om ett lyhört samspel med eleverna. Vad får dem engagerade? Vilka är de? Vad har de att bidra med?Som ledare kan man luta sig mot sin formella makt. Sådan har man i kraft av sitt ämbete och det kan vara rätt att fördela arbetsuppgifter, befordra eller degradera, straffa eller belöna. Informell makt kan i stället bygga på att man är den med mest kunskaper och erfarenheter eller störst klokskap. Vill man se engagemang och utveckling tyder forskning på att det är klokare att luta sig mot sin informella makt, oavsett om man är företagsledare, lärare eller förälder. Underkastelse är inte det mest utvecklande förhållningssättet i något sammanhang eller någon relation.  Att vara ledare är inte att alltid ha rätt, även om många ledarskapsteorier, inte minst för föräldrar, tycks utgå från det. Det kryper i kroppen på mig när jag läser förnumstiga artiklar om vikten av att som förälder benhårt stå fast vid vad man beslutat. Själv har jag föredragit att lära mina barn att goda argument kan löna sig och att kompromisser är både möjliga och nödvändiga. Ibland misslyckas jag och får be mina barn om ursäkt. När jag lyssnar på dem så lär de mig hela tiden att bli en bättre förälder.I vår samtid ropas det ofta på starka ledare som är tydliga och kan konsten att förenkla, men vad vi behöver är primärt något annat: Ledare som slutar hantera, manipulera och dumförklara sina medarbetare, underordnade, elever, väljare eller barn. Individer som vågar tänka och känna och lyssna och som står ut med att låta Höga visa möta Elfriede Jelinek.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

David & Bo pratar om High need babies, HSP och liknande beskrivningar av människor med hög känslighet.

I samband med klimakteriet upplevs ofta nedstämdhet, hjärndimma, sömnproblem och depression kan triggas. Liknande symptom finns för ADHD och en utebliven diagnos kan innebära ett sämre mående för klimakteriekvinnan eftersom det finns studier på att kvinnor upplever mindre ADHD symptom i faser med högt östrogen. Vad blir då effekten av ett utplanat östrogen i samband med klimakteriet och hur möter man det? Kan en ADHD diagnos stötta måendet för kvinnan med jobbiga klimakteriebesvär och vad händer om diagnosen tvärtom ”döljs” av just svåra klimakteriesymptom? Symptom skiljer sig mellan kvinnor och män och den forskning som finns idag är främst gjord på män. Christina Sundequist intervjuar Lotta Borg Skoglund där ADHD, kvinnor, hormonella faser, klimakteriet och samsjuklighet diskuteras. Lotta Borg Skoglund är överläkare och specialist i allmänmedicin och psykiatri samt docent vid Uppsala universitet. Hon är grundare till Smart Psykiatri och författare. Och hur är det, är ADHD en superkraft?Läs mer på www.klimakteriepodden.se/avsnitt See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Förhoppningar om klädkod: påfågel. Moxley på bröllop i brottardojor och magväska. Tony Khans esoteriska prat om botar och låg ribba för öppen sluttid på Dynamite. Fullsmetad show!

I somras antog Ungern lagar som förbjuder information om hbtqi-frågor till unga. Liknande begränsningar har gjorts i Ryssland och i många andra länder pågår en liknande tillbakarullning. Men varför? Vad gör just hbtqi-frågorna så känsliga för auktoritära ledare? Och på vilket sätt påverkas yttrandefriheten? Ett samtal mellan Daniel Gustafsson, Ungernexpert, och Stefan Ingvarsson, tidigare svensk kulturattaché i Moskva. Samtalsledare Jesper Bengtsson. 

I skolan Varissuon koulu i stadsdelen Kråkkärret i Åbo har 90 procent av barnen ett annat modersmål än finska eller svenska. Rektorn slår larm om att eleverna riskerar att marginaliseras om inget görs för att stödja barnens språkkunskaper. Liknande skolor finns också i huvudstadsregionen. Hur ser skolvardagen ut i dessa så kallade utsatta områden och hur påverkar segregationen barnens framtid? I Slaget efter tolv möts språkläraren Linda Raiko från Turun normaalikoulu i Kråkkärret och direktören för Utbildningsstyrelsens svenska verksamhet Kurt Torsell. Maria Nylund leder ordet. E-post: slaget@yle.fi

Tänk dig att alla skärmar slocknar - tv:n är död liksom datorn, paddan och mobilen. Vad gör du då? Vi har läst Don DeLillos roman Tystnaden som handlar om hur fem personer i New York hanterar den digitala kollapsen. Liknande tema har Rumaan Alams roman Lämna världen bakom dig.

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, Bladet från munnen, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är Bladet från munnen en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för romaner, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi Grand final i skojarfabriken kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro Babba Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening är Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus. Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i Grand final i skojarfabriken. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet. Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I Bladet från munnen skriver Elsie Johansson: Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider. Rådströms Som har inget redan hänt är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi. Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart  darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental. I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt? Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar. Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima. Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv  och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga. Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn. Ulrika Kärnborg

Att ta bladet från munnen är ett uttryck som funnits länge på många språk. Men vilket blad talar vi om? På äldre tiders tyska hette det "kein blatt vornehmen", alltså: att inte hålla något blad för. Kanske var det fikonlöven i Paradiset som åsyftades? Men i våra dagar är det från munnen bladet ska tas, för att ge fri passage åt den nakna sanningen, hjärtats ocensurerade mening. Men hur sann blir den ocensurerade sanningen, i realiteten? Det frågar sig författaren Ulrika Kärnborg, med utgångspunkt i några exempel ur den svenska utgivningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I höjd med sin 90-årsdag gav författaren Elsie Johansson ut vad hon sa skulle bli hennes sista bok. Redan titeln, Bladet från munnen, sände en chockvåg av förväntan genom skaran av trofasta fans. Det finns inget som läsare på dagens bokmarknad älskar så mycket som löften om kommande indiskretioner. Inte så konstigt att kritikerna sedan fick svårt att maskera besvikelsen. Elsie Johansson har ju inte alls skrivit någon skandalbok med smaskiga avslöjanden Ingenting närgånget om moget sex, partnerbyten, sorger och oförrätter. Inget om att ge betalt för gammal ost, inga påhopp på namngivna kändisar. Tvärtom är Bladet från munnen en förtjusande men ganska splittrad klippbok. Den känns mer som hopkok på gamla rester från tidigare romanprojekt än ett självständigt verk. Och om Elsie Johansson själv, den fattiga men sturska flickan i de slitna, blåvita gymnastikskorna vid vars sida vi vandrat i så många tidigare romaner, får vi inte veta mycket. Tji fick vi! Den moderna biografin är en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Förr brukade biografiformen användas för att servera en respektfull allmänhet tillrättalagda versioner av framgångsrika liv. Den moderna biografin är något annat, en oren blandgenre med drag av autofiktion, cancerjournal eller bekännelselitteratur. Många samtida författare väljer att kalla sina biografier för romaner, kanske för att läsarnas förmåga att skilja mellan liv och dikt blir alltmer opålitlig. Vissa, som Kerstin Ekman, driver samvetslöst med läsarnas hunger efter verklighet och ger dem i stället dimridåer och speglar. I hennes romanbiografi Grand final i skojarfabriken kallas författarens alter ego Lillemor Troj, en beundrad författare på ett av landets största förlag. Hon är elegant och slagfärdig, uppträder gärna på galor såväl som i televisionen. Vad ingen vet är att Lillemor inte har skrivit de böcker hon hyllas för. Konstnärlig motor bakom de många och tjocka romanerna är Barbro Babba Andersson, vulgär och frispråkig, och knappast någon som släpps in i de fina salongerna. Under alla år har Lillemor bara renskrivit Babbas böcker. Hon har fungerat som sköld och tjusigt skyltfönster medan det stökiga konstnärliga geniet kunnat skapa i lugn och ro. Snabbt listar läsaren ut att varken Babba eller Lillemor i egentlig mening är Kerstin Ekman. De är båda uppvuxna i Kramfors, inte i Ekmans Katrineholm. Medan Kerstin Ekman själv levt ett ganska konsekvent författarliv, är Lillemor Troj ängslig medelklass med stark dragning till fina titlar och ärvt porslin. Babba, däremot, är rättfram arbetarklass på ett sätt som Kerstin Ekman aldrig framstått som. Hon står med båda fötterna i myllan, snapsar och spottar snus. Somliga läsare är kanske desperata nog att vilja bena ut vad som är sant och vad som är falskt i Grand final i skojarfabriken. Jag är det inte. Dessutom tycker jag alldeles för mycket om romanen för att vilja hacka sönder den i småbitar. Viktigare för mig är att Ekman med den skildringen av två separata kvinnoöden lyckas gestalta hela efterkrigstidens litterära offentlighet. Av den förmodade självbiografin blir det en generations- och kollektivroman, som verkligen kan mäta sig med Ekmans mest älskade böcker, till exempel romansviterna om Katrineholm och Svartvattnet. Men att ta bladet från munnen, vad betyder det egentligen? Är det vi säger när vi gjort oss fria från sociala konventioner och känslomässiga band sannare än det vi säger när vi fortfarande befinner oss i deras nät? I Bladet från munnen skriver Elsie Johansson: Den för mig huvudsakliga poängen med detta mitt förmodligen avslutande livsprojekt, är att jag vågar vara den jag vill vara, och i själ och hjärta också är, utan undanflykter och ängsliga sidoblickar. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Vi är nog många som tycker att Elsie Johanssons bok snarare skildrar förberedelsen inför att lägga korten på bordet, än handlingen i sig. Själva avslöjandet, det skamlösa, oförbehållna, uteblir. Personlig och frank har Johansson ofta varit i sitt författarskap; här blir hon snarare kokett och undvikande. Det är som om den benhårda föresatsen att äntligen skriva sant gör att hon går vilse bland anekdoter och dagsverser. Liknande tendenser tycker jag mig kunna ana hos två andra memoarförfattare, Niklas Rådström och Göran Greider. Rådströms Som har inget redan hänt är en självbiografisk essä, påbörjad efter det cancerbesked som författaren mottog någon tid innan coronapandemin bröt ut. I samband med ett besök på akuten i Kalmar får Rådström veta att hans blodvärden är extremt låga. Han läggs in. Under morgonronden nästa dag får att veta att han drabbats av akut leukemi. Det som följer är ett år full av fysiskt och psykiskt påfrestande behandlingar, men också av stillsam reflexion och öppenhet. Patienten bestämmer sig för att föra cancerjournal. Som läsare anar jag den där lusten, lik en klåda, att lägga korten på bordet. Att äntligen få sjunga ut, även om det fula och svåra! Men inte heller Rådström lyckas med det. Han börjar snart  darra på manschetten, och liksom Elsie Johansson blir han elegiskt, ibland sentimental. I stället för att utmana och lägga under lupp vill han förlåta och stryka medhårs, till och med förlåta den bortgångna modern som svek honom när han var barn. Det är fint, men är det ärligt? Även den kroniskt kritiske debattören Göran Greider börjar, när han drabbas av svår sjukdom, låta som en gemytlig prelat. Han börjar fundera över livet och barndomen. Tankarna, varvade med dikter och kåserier, kan vi ta del av i sociala medier och i Svenska Dagbladet, men även i Greiders motsvarighet till Rådströms och Johanssons självbiografier, en prosadiktbok med titeln Barndomsbrunnen: En historia om sjukdom och minne i brutna rader. Inte heller den bjuder på några direkta överraskningar eller sanningar. Nej, oftast är det inte till biografierna utan till dikten man måste vända sig om man vill veta något om en enskilds författares innersta liv. Skönlitteraturen är den snabbaste och pålitligaste vägen, helt enkelt för att fiktionen ger författaren tillräckligt med skydd för att våga berätta om det allra naknaste och mest intxima. Det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Det verkar nämligen som om författare, precis som andra människor, ljuger som mest när de svurit att tala klarspråk. Inte medvetet, och absolut inte med uppsåt. Jag tror snarare att det är själva löftet om att ta bladet från munnen som ställer till det, rent kognitivt. Nästan alla författare och konstnärer använder sitt omedvetna som ett sorts arkiv att hämta motiv  och konflikter ur. Exakt vad de motiven och konflikterna betyder och varför de är så viktiga att bearbeta, vet man inte alltid. Men nästan jämt är, som Agneta Pleijel brukar hävda, det skönlitterära skrivandet ett försök att svara på en fråga. Vet man svaret från början, som ju den som föresatt sig att berätta en fastlagd sanning tror sig göra, är det ingen idé att ens sätta sig vid datorn. Ulrika Kärnborg

Placera-TV: Carl Johan Lagercrantz, ränteförvaltare på Strand Kapitalförvaltning summerar ett händelsrikt år för företagsobligationer. Carl-Johan pratar dessutom om konsekvenserna av massiva stimulanser, några av innehaven i fonden och om oron för stigande inflation. Se samtalet: https://www.avanza.se/placera/redaktionellt/2021/03/24/har-aldrig-sett-ett-liknande-experiment.plc.html (Beklagar sämre ljudkvalitet)

Alldeles intill E4:an ligger det gigantiska hotellkomplexet i kinesisk stil som skulle sätta Älvkarleby kommun på kartan. Liknande projekt genomförs hela tiden landet över – trots att framgångarna oftast uteblir. Vad är det egentligen som driver kommunerna till dessa dödfödda … Continue reading →

Vad är skräpmat? Är det livsfarligt för idrottare och kan man motverka de eventuellt negativa effekterna med träning? Detta och mycket mer diskuterar Simon & Tommy i veckans avsnitt. Veckans ämne utgår från denna studien.    Tidsschema: 03:05 Vad är skräpmat? 11:20 Simon har hittat en studie om intervaller och skräpmat 16:20 Vad blev resultatet? 25:07 Liknande studie men med energiöverskott Mer poddar och artiklar hittar du på Prestera Mera   Värdar  Tommy Ivarsson, Fil.mag Biomedicin (M.Sc.)–Specialisering mot mänsklig prestation.tommy@umara.se   Simon Gustavsson, Fil.kand Biomedicin (B.Sc.)–Specialisering mot områdena kost och träning. simon@umara.se

Placera-TV: Lars-Erik Lundgren, förvaltare på Aktieansvar, kommenterar några av dagens rapporter. Tillsammans med Placeras Jesper Norberg diskuteras bland annat rapporterna från ABB, Nordnet och Nordea. Dessutom reflekterar vi över dagens marknad. Aktier: ABB, Avanza, CDON, Nordea, Nordnet och Volvo Se samtalet och graferna: https://www.avanza.se/placera/redaktionellt/2021/02/04/jag-har-inte-upplevt-en-liknande-marknad.plc.html (Beklagar sämre ljudkvalitet)

Om våra identiteter hela tiden förändras av faktorer utanför vår kontroll vad händer då med idén om personligt ansvar? Det resonerar författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången i september 2020. Jag har alltid tyckt om att fundera över vem jag hade varit om jag hade levt under andra omständigheter. Om jag hade vuxit upp i ett jägar- och samlarsamhälle hade jag då haft samma törst efter att förstå och sätta ord på världen? Hade jag haft större eller mindre behov av att vara ensam om jag hade vuxit upp i en fattig torpstuga med tio syskon i stället för i ett relativt rymligt 70-talsradhus med bara två? Vem hade jag varit om jag bott på en annan plats, med andra grannar, en annan man, andra barn och andra vänner? Många vill nog svara att de trots vissa variationer hade varit ungefär samma personer som de är nu, att vår kärna ändå är fast. Men är det så? På senare år har man inom forskningsområdet epigenetik visat att vårt genetiska arv kan få helt olika utfall beroende på vilka liv vi lever, och att det inte bara påverkar vår fysiska hälsa utan också vår personlighet. Den ständigt växande medicinska forskningen om bakterierna i våra tarmar tyder på att de kan ha betydelse för exempelvis hur depressiva vi blir till vår läggning. Kattparasiten toxoplasma överförs lätt till människor via kattens avföring och studier tyder på att den kan göra män mer inåtvända och misstänksamma och kvinnor mer tillitsfulla och kontaktsugna. Men framför allt formas vi av andra människor. Vi anpassar oss efter situationer vi hamnar i och personer vi umgås med och anpassningarna blir en del av våra jag. Hur vi fostrats till att tala och föra oss som barn påverkar i sin tur vilket bemötande vi får och antingen öppnar eller stänger dörrar för oss i livet vilket också det formar våra personligheter. Jaget, skriver filosofen Kwame Anthony Appiah i boken Identitetsillusionen, är en produkt av hur vi svarar på andras sociala krav. Som exempel ger han bland annat ett socialpsykologiskt experiment från 50-talet då två grupper av pojkar fick leva lägerliv en sommar. Först när grupperna var för sig svetsats samman fick de vetskap om varandra och möttes i olika tävlingar. Snabbt växte en stark fiendskap fram mellan dem och trots att de alla hade liknande bakgrund och livsomständigheter började de definiera sin egen grupp utifrån den andra och skilja sig åt alltmer. Gruppen Rattlers utsåg sig själva till tuffingar som svor och då beslutade sig Eagles för att skärpa till sig eftersom de inte ville vara sådana lodisar som Rattlers. Appiah beskriver det som att etiketterna på grupperna kom först men att essenserna, det som utmärkte pojkarna i de olika grupperna, följde snabbt därpå. Han skriver Pojkarna utvecklade inte motsatta identiteter för att de hade olika normer de utvecklade olika normer för att de hade motsatta identiteter. Liknande processer pågår hela tiden, inte minst i våra i skolor. Flera forskare har pekat på att pojkar utvecklar en ovilja att anstränga sig i skolan eftersom det stämplats som tjejigt. Duktiga pojkar med låg status presterar till och med sämre med flit, för att inte ytterligare sjunka i hierarkin. Och eftersom våra handlingar påverkar hur vi ser på oss själva riskerar identiteten som ointresserad av skolarbete att sätta sig och bli en verklig del av personligheten. Till råga på allt har vi människor dåligt minne, vilket också bidrar till att forma oss. Vi gör som alla andra, tycker som dem vi umgås med, låter våra känslor påverkas av reklam, tv-serier och böcker, och glömmer snabbt att vi nyss tänkte och kände på ett annat sätt. Vårt dåliga minne kompenserar vi med fantasi, vilket kan resultera i allt från att en rätt medioker barndom i efterhand kan framstå som lycklig till att vi får falska minnen av att ha blivit utsatta för övergrepp. Våra jag är kort sagt oerhört föränderliga. Så vilka är vi egentligen, och vad styr våra handlingar som ju är det som andra ser av oss och uppfattar som våra jag? Och hur ska vi se på sådant som rättvisa när så mycket i våra liv inte alls ligger i vår egen makt att styra över? Är det verkligen jag som gjort mig förtjänt av något, eller har jag bara tur som blivit arbetsam och fått förmåga att fokusera? Det finns också något motsägelsefullt i att straffa människor när deras handlingar i så hög grad beror på hur deras föräldrar betett sig mot dem när de växte upp, vilka gener de råkat få, vilka människor de har omkring sig och vilka situationer de hamnat i. Sällan ställs väl denna problematik på sin spets lika tydligt som i krig, där ofta mycket unga människor som under värnplikten tränats i att lyda order försätts i extrema situationer och med mycket lite utrymme för eftertanke ändå förväntas bete sig rationellt och moraliskt. I Niclas Sennertegs biografi över Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss, Allt jag känner är att mina fötter gör ont, finns en talande scen återgiven. Höss förhörs i krigsförbrytarrättegången i Nürnberg om hur han såg på Himmlers order att mörda alla judar. Hade han inte kunnat vägra lyda order? Nej, svarar Höss: utifrån hela vår fostran var det otänkbart att vägra lyda order, oavsett vad för slags order det handlade om Jag antar att ni inte kan förstå vår värld. Naturligtvis var jag tvungen att lyda order och nu måste jag ta konsekvenserna. Han tycks både anse att han var ett viljelöst offer för omständigheterna och att han är ansvarig för det han har gjort. Det går inte ihop. Det går att diskutera hur viljelös just Rudolf Höss egentligen var. Sennerteg menar i sin bok att han snarare agerade utifrån stark ideologisk övertygelse, men faktum kvarstår att det finns många studier som visar att vi kan förmås att göra saker som går helt på tvärs med våra normala uppfattningar, om bara auktoriteter och omständigheter driver oss att göra det. Vi kan emellertid inte se på människan som bara ett offer för omständigheter. Hela samhällsordningen skulle falla om vi slutade betrakta alla som i någon mening både fria och ansvariga för sina handlingar. Samtidigt är det ohederligt att inte beakta att yttre faktorer styr oss i väldigt hög grad. Hur ska vi lösa upp denna knut? Kanske räcker det inte att bara hålla människor rättsligt och moraliskt ansvariga? Kanske skulle vi också behöva aktivt efterfråga att människor skaffar sig insikt om hur de själva och andra fungerar - hur lättpåverkade och utifrånstyrda vi är. Vi lever i en tid då instrumenten för att manipulera oss förfinas hela tiden, av företag som vill sälja saker till oss och av stater och organisationer som vill styra oss politiskt. Men det finns ju inget som säger att vi inte kan göra motstånd. Kan man tänka sig att alla medborgare erbjuds en psykologisk värnplikt där vi lär oss grunderna i hur vi människor fungerar och hur vi kan bygga och freda våra egna psykologiska gränser? Det skulle kanske som bonus också kunna ge en hälsosam samhällsinjektion av ödmjukhet inför både våra egna framgångar och andras motgångar. Omständigheternas orättvisa märks på många sätt i vårt samhälle, i sjukjournaler, bidragsstatistik och i brottsregistret. Den klokaste vägen framåt kan inte vara att i efterhand försöka kompensera för alla dessa olikheter, utan att i möjligaste mån göra omständigheterna mindre orättvisa och människor mer medvetna om både dem och sina egna sköra och töjbara jag. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Lundströms Bokradio bjuder åter på den sällsamma historien om när Litteraturbankens Dick Claésson fick resväskan med poesi som var på vift i över 50 år innan den hamnade på hans bord och han kunde välja bland Anna Greta Wides 500 efterlämnade dikter. 280 har samlats i en volym som gavs ut i höstas. Programledare: Marie Lundström. Under Anna Greta Wides livstid gavs följande diktsamlingar ut: "Nattmusik" 1942 "Orgelpunkt" 1944 "Dikter i juli" 1955 "Broar" 1956 "Kyrie" 1960 "Den saliga osäkerheten" 1964 Ovanstående finns samlade i volymen: "Vem vänder mitt ljus i mörker" 2020 Dick Claéssons urval med 280 dikter från de 500 efterlämnade finns samlade i: "Sedan kan allting hända" 2020 Här är en länk till Litteraturbankens utställning om Anna Greta Wide. Programledare: Marie Lundström Redaktion: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson, producent

Det efterlängtade intervjun blev äntligen av. Jag och Henrik pratar om saker som vi män är rätt dåliga på att prata om: Relationer, vänskap och kärlek. Vi pratar om engagemanget i Make Equal och hans arrangerande killmiddagar på restaurang söders hjärta. Han förklarar grunden till killmiddag och varför den verkligen behövs 2020 då vi killar är dåliga rent generellt att sådana känsliga och nära till hjärtat ämnen. Killmiddag ska krediteras till Ida Östensson också. Lyssna på avsnittet så förstår ni varför, jag har velat ha Henrik som poddgäst sedan en tid tillbaks.

Lundströms Bokradio bjuder på en sällsam historia denna lördag när Litteraturbankens Dick Claésson berättar om resväskan med poesi som var på vift i över 50 år innan den hamnade på hans bord och han kunde välja bland Anna Greta Wides 500 efterlämnade dikter. 280 har samlats i en volym som ges ut denna höst. Programledare: Marie Lundström. Under Anna Greta Wides livstid gavs följande diktsamlingar ut: "Nattmusik" 1942 "Orgelpunkt" 1944 "Dikter i juli" 1955 "Broar" 1956 "Kyrie" 1960 "Den saliga osäkerheten" 1964 Ovanstående finns samlade i volymen: "Vem vänder mitt ljus i mörker" 2020 Dick Claéssons urval med 280 dikter från de 500 efterlämnade finns samlade i: "Sedan kan allting hända" 2020 Här är en länk till Litteraturbankens utställning om Anna Greta Wide. Programledare: Marie Lundström Redaktion: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson, producent

Då var Sökpodden äntligen tillbaka efter ett kortare sommarlov. I avsnitt 63 står Amazon Ads, omnämnanden inom SEO och Click to messenger på Facebook på tapeten. Du lyssnar väl? Inlägget #63 Chatvertising dök först upp på Sökmotorkonsult.se. Liknande artiklar: #40 Amazon SEO #6 Sista dansen för sista klicket #32 Negativ SEO

I avsnitt 62 av Sökpodden frågar vi oss om Core web vitals är något att ha, vi spionerar på konkurrenter med hjälp av auktionsinformationen i Google Ads och så tar vi oss an Amazonutmanaren Facebook Shops. Du lyssnar väl? Inlägget #62 Mygg & Kameler dök först upp på Sökmotorkonsult.se. Liknande artiklar: Core web vitals blir rankingfaktor #8 Julhandel & RankBrain #7 Title is king

När The New York Times publicerade en debattartikel, där den republikanske senatorn Tom Cotton argumenterade för soldater på USA:s gator i samband med demonstrationerna, kritiserades texten inte bara av läsare utan även bland många medarbetare. Svarta reportrar beskrev texten som ett hot mot deras säkerhet och debattredaktören fick sparken. Liknande händelser har utspelats på flera stora tidningar. Är det ett bevis på den ökade polariseringen – eller på att färre kan skilja mellan nyheter och åsikter? I dag pratar vi med Martin Jönsson, DN:s redaktionella utvecklingschef, om var gränsen går för en debattartikel, förtroendet för medier och varför afroamerikanska journalister stängs av från att bevaka protesterna mot rasism och polisövervåld. Programledare: Sanna Torén Björling. Producent: Sabina Marmullakaj. Exekutiv producent: Augustin Erba. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Teknik: Oliver Bergman, Bauer Media.