Podcasts about rektorn

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dagen efter det dödligaste dådet i modern svensk historia: Rickard Andersson, 35, pekas ut av flera medier. Rektorn vill se USA-liknande skalskydd på svenska skolor. Så reagerar israeler på Trumps plan att “ta över Gaza”. Efter ambassaddåden – 17-åring begärs utlämnad från Danmark. Programledare: Jörgen Huitfeldt.

Nyheterna Radio 15.00

Rektorn, författaren och tidigare läraren Johan Kant är känd för sitt starka, offentliga engagemang kring hur vi kan förbättra den svenska skolan. Sedan 2009 driver han en omtalad blogg där han beskriver vad som är fel med vårt skolsystem och vad som bör förändras. Han har också skrivit flera deckare och är nu aktuell med boken ”Den blomstertid nu kommer” – en skildring om hur gängvåldet tagit sig in i skolorna, baserat på hans egna erfarenheter. Tillsammans pratar vi om den svenska skolan och vad Johan tycker borde förändras. Vi pratar om Skolverkets misslyckade betygssystem, om utmaningar med integrationen och om ordning i klassrummen. Vi går också in på vad föräldrar borde, och inte bör göra, för att hjälpa sina barn i skolan, och om home-schooling är något för framtiden. Tusen tack för att du lyssnar!Ta del av Framgångsakademins kurser.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Besök Johan Kants hemsida/blogg.Johan Kant - Den blomstertid nu kommer Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rektorn, författaren och tidigare läraren Johan Kant är känd för sitt starka, offentliga engagemang kring hur vi kan förbättra den svenska skolan. Sedan 2009 driver han en omtalad blogg där han beskriver vad som är fel med vårt skolsystem och vad som bör förändras. Han har också skrivit flera deckare och är nu aktuell med boken ”Den blomstertid nu kommer” – en skildring om hur gängvåldet tagit sig in i skolorna, baserat på hans egna erfarenheter. Tillsammans pratar vi om den svenska skolan och vad Johan tycker borde förändras. Vi pratar om Skolverkets misslyckade betygssystem, om utmaningar med integrationen och om ordning i klassrummen. Vi går också in på vad föräldrar borde, och inte bör göra, för att hjälpa sina barn i skolan, och om home-schooling är något för framtiden. Tusen tack för att du lyssnar!Ta del av Framgångsakademins kurser.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Besök Johan Kants hemsida/blogg.Johan Kant - Den blomstertid nu kommer Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alfred Lorinius gick från tunga år i skolan och kampen om att stå ut med det som uppkommer när man väljer en egen väg till att bli en av Skandinaviens mest uppskattade Jazzmusiker. Idag reser han runt om i världen och bidrar med både musikaliska uppträdanden och akademiska föreläsningar inom området. Följ med på en resa från Värmland ut i världen och länder som Kenya, Japan, Island och Grönland och tillbaka. Hur känns det att se världen genom Alfreds ögon och vad saknar han mest när han är borta ifrån Sverige?Värd: Dekan IzatBakom kameran: Omar Al DakkakI samarbete med Mitt i city & Rustikunik Design.Vi stöttar AjaBajaCancer.Se alla avsnitt på vår Youtube-kanal.

Linnea Lindquist är biträdande rektor på Hammarkullskolan i Angered. Linnea är också fristående debattör i skolfrågor och går under namnet Rektor Linnea på Twitter där hon har skapat sig en stor plattform. Rektorn och läraren Linnea Lindquist gästar för att prata om hur hon vände stökiga skolan med ett par radikala förändringar, vikten av korrekta språkkunskaper och läsande elever. Hon lägger också fram förslag för hur hon vill lösa frågorna om friskolornas orättvisa konkurrens i förhållande till kommunala skolor, stöd för skolor i segregerade områden, skatteslöseriet, vinstuttagen och lobbyismen inom svensk skolpolitik. Gillar du LoungePodden? Stötta gärna på Patreon: https://www.patreon.com/taimaz Swish: 0761 401 401 ❤️ Tack för ditt stöd! ❤️ Mer info på https://www.loungepodden.se Följ Taimaz på Instagram Twitter Linkedin Youtube

- Rektorn pratade och pratade och pratade, men det hände ingenting. När 7-åriga Daniela strålas för en hjärntumör förändras hon. Daniela som tidigare varit pigg, glad och alert, blir trött och får svårt att minnas. Hon går i första klass. Då börjar hennes mamma Sonias hårda arbete för Danielas rätt till stöd i skolan. Något som pågår under hela låg- och mellanstadiet och som går så långt att hon till slut tvingas vända sig till Skolinspektionen. Medverkar i avsnittet gör också Barncancerfondens skolexpert Björn Olsson och Kerstin Ödman Rydberg som varit med och författat rapporten: Glappet – Barncancerfondens förslag för bättre samverkan mellan vård och skola.

Med socialborgarrådet Jan Jönsson om socialtjänsten ”Socialtjänsten måste ha mer fokus på barns skolframgång och skolresultat som en av de viktigaste, enligt min mening, absolut viktigaste skyddsfaktorn för unga människors framtida liv.”  Veckans gäst är Jan Jönsson (L) som är socialborgarråd i Stockholm. På Twitter kallar han sig för Rektorn från förorten. Den tidigare socialpedagogen och rektorn pratar bland annat om hur hans erfarenhet i skolan påverkat hans politiska uppdrag. Det har framförallt bidragit till det han nu brinner för att förändra, nämligen socialtjänsten. För hur ser skolans och socialtjänstens samverkan egentligen ut? Och hur borde det funka? Lyssna på socialborgarrådet Jan Jönssons synpunkter i frågan.  Citat från Jan Jönsson i avsnittet: ”Konstigt nog märkte jag att jag klickade precis med den elevgrupp som jag ville jobba med. Det vill säga i huvudsak tonårspojkar som strular till det. Det har upprepats på varje arbetsplats jag jobbat på.”   Programledare: Ingela Netz och Per Kornhall.  Om du vill kommentera, ställa frågor eller föreslå ämnen och intervjupersoner är du välkommen att mejla per(a)kornhall.se eller ingela.netz(a)gmail.com. Läs mer om podden Kornhall & Netz och programledarna på Arena Idés webbsajt, https://arenaide.se/kornhall-netz/   Arena Idé är en progressiv, partipolitiskt obunden tankesmedja med fokus på arbetsmarknad, ekonomisk politik, välfärd och demokrati. Vi är en ideell förening och finansieras av fackföreningsrörelsen. En del av Arenagruppen

I skolan Varissuon koulu i stadsdelen Kråkkärret i Åbo har 90 procent av barnen ett annat modersmål än finska eller svenska. Rektorn slår larm om att eleverna riskerar att marginaliseras om inget görs för att stödja barnens språkkunskaper. Liknande skolor finns också i huvudstadsregionen. Hur ser skolvardagen ut i dessa så kallade utsatta områden och hur påverkar segregationen barnens framtid? I Slaget efter tolv möts språkläraren Linda Raiko från Turun normaalikoulu i Kråkkärret och direktören för Utbildningsstyrelsens svenska verksamhet Kurt Torsell. Maria Nylund leder ordet. E-post: slaget@yle.fi

Rektorn får nog av klassen efter att ha fått ett vattenglas över sig. Det är Matilda som har lyckats välta det med tankens kraft. Matilda behöver prata med någon om det fantastiska som hänt. Om serien I 30 avsnitt får vi följa med Charlott Strandberg när hon läser Roald Dahls populära bok om Matilda, flickan som älskar böcker men växer upp i den korkade familjen Vidrigsson. Serien passar från 6-7 år och uppåt. Medverkande Författare: Roald Dahl Översättning: Meta Ottosson Uppläsning: Charlott Strandberg Musik: Kristina Issa Illustrationer: Erik Svetoft Producent: Matilda Ivarsson Kihlberg/Iris Media Exekutiv producent: Astrid Mohlin, Barnradion

Rektorn tror att det är Matilda som har stoppat en ödla i hennes vattenglas. Men hon är oskyldig. Matilda blir rasande och plötsligt händer något oförklarligt. Om serien I 30 avsnitt får vi följa med Charlott Strandberg när hon läser Roald Dahls populära bok om Matilda, flickan som älskar böcker men växer upp i den korkade familjen Vidrigsson. Serien passar från 6-7 år och uppåt. Medverkande Författare: Roald Dahl Översättning: Meta Ottosson Uppläsning: Charlott Strandberg Musik: Kristina Issa Illustrationer: Erik Svetoft Producent: Matilda Ivarsson Kihlberg/Iris Media Exekutiv producent: Astrid Mohlin, Barnradion

Efter en förhållandevis lugn vår har gängkriminaliteten åter hamnat på agendan. I dagens avsnitt pratar vi om hur de kriminella nätverken rekryterar från skolmiljön, och vad som behöver göras för att komma åt det problemet. Gäst i avsnittet är rektor Linnea Lindquist, reporter är Marcus Ulvsand.

Äntligen åter efter semestrarna! Dick har haft ett skönt, jämnt flöde där livet bara leker, Linus har fiskat och blivit myggbiten, medan Erik inte åkt utomlands samt blivit solbränd. Rektorn för en islamistskola i Sverige driver ett islamistiskt parti i Somalia och kvitterar ut miljonbidrag, hur kan det komma sig? Danmark hanterar organiserad brottslighet på ett annat sätt än Sverige, vilket land är bäst? En kraftig majoritet av sexköparna är utrikes födda, vad beror det på? Inför språktest i äldreomsorgen, NU!, säger Dick, håller de andra med?

Vi pratar om den gångna helgens alla dåliga beslut och tar i hand på att aldrig mer prova stark mat i poddsammanhang. Vidare försöker vi se vad folk arbetar med och förundras över lejons sexuella aktivitet. Det blir fest och glam i poddform som så många gånger förr. Trevlig helg på er alla! Gillar du […]

Safirskolans förre huvudman Abdel Nasser El Nadi bedöms av Säpo vara ett hot mot Sveriges säkerhet. Regeringen har beslutat att han ska utvisas. Nu har han varit försvunnen i en månad. Därtill ska han ha fört stora belopp utomlands. Samtidigt avslutas nu Skolinspektionens granskning av Safirskolan.   GP:s Hampus Dorian om mannen som nu är försvunnen i väntan på utvisning och den kritiserade friskolan som drivs vidare.   Dessutom: 39-åring döms for mordet på Ali Reza, Stadsdelsnämnderna på väg att försvinna och Iron Maiden klara för Ullevi.   Programledare: Carl Petersson Moberg

I veckans avsnitt möter Andreas Jonsson rektor Michael Westin som arbetar på ett av SiS ungdomshem. Där går elever som är tvångsintagna, har psykosocial problematik, är i kriminalitet och lider av missbruk. Micke brinner för värdegrundsarbete och att uppmuntra och bekräfta ungdomar, vilket har resulterat i att hans skola nu ses som ett flaggskepp i dessa frågor. I samtalet delar han med sig av många fantastiska tips och är noga med att det inte räcker att ha en temadag, utan nolltolerans mot kränkningar måste alltid gälla. Säsong 4 av Livet blir bättre-podden lyfter tolv personer som varje dag gör allt för att påverka skolan till det bättre – för alla elever. Därför fick den namnet Änglarna på skolan. Podden är en del av projektet Livet Blir Bättre. Projektet går ut på att stärka, hjälpa och inge hopp. Alla bär vi på en story, och genom att dela med sig av den visar vi att psykisk ohälsa inte är tabubelagt, att det är okej att må dåligt – men framför allt: att livet inte alltid kommer vara tungt, tufft och mörkt –  det blir bättre. Initiativtagare till projektet Livet Blir Bättre är föreläsaren och författaren Andreas Jonsson. Andreas är en av landets mest anlitade föreläsare till skolor och ungdomsorganisationer. Varje år träffar över 25.000  elever och skolpersonal Andreas i arbetet om respekt för alla människors lika värde – oavsett hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Hur är det att vara rektor i en liten by i nordligaste Norrland? Sara Carlsson arbetar utanför Gällivare på två byskolor. I ett samtal med Andreas Jonsson berättar hon om sin vardag i byn, vad som är hennes drivkrafter i rollen som rektor och vad värdegrund innebär för henne. Säsong 4 av Livet blir bättre-podden lyfter tolv personer som varje dag gör allt för att påverka skolan till det bättre – för alla elever. Därför fick den namnet Änglarna på skolan. Podden är en del av projektet Livet Blir Bättre. Projektet går ut på att stärka, hjälpa och inge hopp. Alla bär vi på en story, och genom att dela med sig av den visar vi att psykisk ohälsa inte är tabubelagt, att det är okej att må dåligt – men framför allt: att livet inte alltid kommer vara tungt, tufft och mörkt –  det blir bättre. Initiativtagare till projektet Livet Blir Bättre är föreläsaren och författaren Andreas Jonsson. Andreas är en av landets mest anlitade föreläsare till skolor och ungdomsorganisationer. Varje år träffar över 25.000  elever och skolpersonal Andreas i arbetet om respekt för alla människors lika värde – oavsett hudfärg, religion eller sexuell läggning.

I dagens avsnitt möter vi rektor Johan Arnell på Fridaskolan. Johan tror att de bästa resultaten kan uppnås när elever mår bra och lärare trivs. För ett tag sedan kom en elev till honom och berättade att han mådde dåligt över jargongen som fanns bland eleverna, där många använde ordet bög som ett skällsord. Eleven vågade inte komma ut som homosexuell och blev påverkad av språket runt honom. Johan tog då fram en handlingsplan tillsammans med föräldrar, lärare och eleven. Säsong 4 av Livet blir bättre-podden lyfter tolv personer som varje dag gör allt för att påverka skolan till det bättre - för alla elever. Därför fick den namnet Änglarna på skolan. Podden är en del av projektet Livet Blir Bättre. Projektet går ut på att stärka, hjälpa och inge hopp. Alla bär vi på en story, och genom att dela med sig av den visar vi att psykisk ohälsa inte är tabubelagt, att det är okej att må dåligt – men framför allt: att livet inte alltid kommer vara tungt, tufft och mörkt –  det blir bättre. Initiativtagare till projektet Livet Blir Bättre är föreläsaren och författaren Andreas Jonsson. Andreas är en av landets mest anlitade föreläsare till skolor och ungdomsorganisationer. Varje år träffar över 25.000  elever och skolpersonal Andreas i arbetet om respekt för alla människors lika värde – oavsett hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Den här veckan får vi besök från Södertälje kommun då Kringlaskolans rektor Sirkka Persson gästar podden. Hör om hennes tydliga och varma ledarskap, hur hon lyckas vara närvarande och synlig för elever, vårdnadshavare och skolpersonalen. Sirkka kommer även berätta om hur Kringlaskolan gått från icke fungerade till väl fungerande,hur hon backar upp lärare i kommunikationen med vårdnadshavare, hur hon ger pedagogerna rätt förutsättningar för en god arbetsmiljö, hur hon lyckas skapa en god fortbildning pedagoger emellan på skolan och naturligtvis varför hennes dörr alltid står öppen.

Ingen som intresserat sig för skolutveckling har väl undgått Hamid Zafar. Rektorn som själv kom som flykting från Afganistan vände utvecklingen på Sjumilaskolan, en skola som ligger i den segregerade förorten Biskopsgåren i Göteborg. Från bråk och stök, med ett vite i mångmiljonklassen från Skolinispektionen hängande över sig, till en skola med rutiner och fokus på kunskap. Hamid blev 2018 vald till årets svensk, vilket tydligt visar att hans insatser för Sjumilaskolan uppskattats. Efter Hamids sommarprogram i P1 2019 tog jag kontakt med honom och frågade om han kunde tänka sig att ställa upp på en intervju och berätta vad han gjorde för att få ordning på Sjumilaskolan. Hamid accepterade. Jag tog mig till Biskopsgården och fick ett samtal med Hamid på en bänk på skolgården. Dessvärre hade ett gäng måsar party i närheten och deras skrän fångades av micken. Det kom även kastvindar just denna dag som mikrofonen fångade upp. Det är svårt att sitta ute. Innehållet i samtalet blev mycket bra och jag hoppas att du uppskattar detta avsnitt av rektorspodden. Trevlig lyssning!

En helt vanlig dag i Trollhättan händer det ofattbara på grundskolan Kronan. Tre veckor senare tillträder Linda Forssén som rektor. Idag är hon hyllad och prisad för sin insatts. Hör henne själv berätta i veckans avsnitt av Rektorn. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Har skolsituationen blivit bättre för barn på skyddade boenden i Göteborg? Och vilka insikter tar Stockholms nya socialborgarråd Jan Jönsson med sig från tiden som rektor i ett socialt utsatt område? Vi följer upp två tidigare reportage.

Har skolsituationen blivit bättre för barn på skyddade boenden i Göteborg? Och vilka insikter tar Stockholms nya socialborgarråd Jan Jönsson med sig från tiden som rektor i ett socialt utsatt område? Vi följer upp två tidigare reportage.

Möt rektorn som gått från att vara obehörig lärare till att bli chef på förvaltningsnivå. Varför Edward Jensinger känner sig naken utan slips och varför han inte längre ville vara förvaltningsjeppe, det utforskar vi i veckans avsnitt av Rektorn. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Skolor på Statens Institutionsstyrelses ungdomshem SIS-hem är ofta föremål för kritik. Det har handlat om att eleverna fått för lite undervisningstid och att många lärare varit obehöriga. Rektorn på Ljungskolan på Ljungbackens ungdomshem berättar här om hur hon fick en undermålig skolverksamhet att bli en fungerande skola. Vi hör elever som berättar om sin skolbakgrund, hur de hamnade på Ljungbacken och varför skolan för första gången känns meningsfull.

Skolor på Statens Institutionsstyrelses ungdomshem SIS-hem är ofta föremål för kritik. Det har handlat om att eleverna fått för lite undervisningstid och att många lärare varit obehöriga. Rektorn på Ljungskolan på Ljungbackens ungdomshem berättar här om hur hon fick en undermålig skolverksamhet att bli en fungerande skola. Vi hör elever som berättar om sin skolbakgrund, hur de hamnade på Ljungbacken och varför skolan för första gången känns meningsfull.

Sidekick: Misha Eriksson. Brexit och 90 minuter ingenting. Rektorn kräver ny folkomröstning. Jacinda Ardern valde en annan väg. Facebook har svårt skilja mellan massmord och videovåld. Resandet får inte försvinna. Fattigdom och vad har alla rätt till. Marknadsföringsnissarna kommer alltid för sent. Borgå ryter till mot Telias svenska. Att drömma Eftersnack. Hårdrocken håller konferens.

Fira annandag jul med Nordegren & Epstein i P1! Det blir en dynamisk mix av ämnen från höstsäsongen 2018. Rektorn och lösningarna Malla Taipale har vänt nedgångna lågpresterande förortsskolor till högpresterande succéskolor. Nu har hon skrivit boken Rektor Sveriges viktigaste chef. Hur hanterar man elever som stör andra och hur avskedar man dåliga lärare? Det vill vi ta reda på. Karaoketips Louise har varit med om en ny, omtumlande upplevelse hon har sjungit karaoke för första gången i sitt liv. Agneta Kusoffsky, svensk mästare i karaoke 2006, är här för att svara på om det är bra eller dåligt att förbereda sig. Och vad är knepet för att ha så roligt som möjligt under en karaokekväll? Indisk sexrevolution? Och så har Indien avskaffat paragraf 377 i landets strafflag som förbjudit samkönat sex. För trots många frisinnade och könsöverskridande traditioner och uttryck har samkönat sex varit strängt förbjudet. Varför då och vad händer nu? Kulturkorrespondent Naila Saleem kommer och reder ut begreppen. Programledare: Louise Epstein och Thomas Nordegren

Iförd klänning och med välmålade naglar spatserar den manliga rektorn in i skolan med siktet inställt på normerna och med budskapet att alla ska få klä sig som dom vill. Samtidigt, så här i juletid, så förbjuds allt fler elever från att klä ut sig till "rasistiska" pepparkaksgubbar. Skolans personal ser rött om dom ser Sverigetröjor på eleverna. Hur förklarar man det här egentligen? Lyssna på helgens program!EN HJÄLPANDE HAND TACKAR VI FÖR:Swish: 073 846 37 64Meddelande: GåvaVAR AKTIV. LÅT OSS TILLSAMMANS BLÅSA LIV I DISCORDEN IGEN: https://discord.gg/9skcuBdALLA ÄMNEN:* Fyraåringen sållades bort - Hur många kommer sållas bort i den splittrade framtiden?* Rektorn och hans normhatande klänning.* Den miljöpartistiska myran som trodde att hon var en jätte.* Kvinnliga chefer trollar bort sexuella övergrepp.* Kyrkopolitikern drömmer om imamer i skolorna.* "Alla vill till himmelen, men ingen vill dö i vårdkön".MEDVERKANDE:Programledare: Lelle JohanssonGäster: Roger Sahlström, Elisabeth Engman, Ambjörn Börjesson & Pontus PerssonMejl: VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra veckans program:https://www.spreaker.com/user/verklighetschecken/alla-primitiva-stammaen-aer-lika-mycket-NÄSTA NYA PROGRAM:Lördagen den 8 December 2018MUSIKTIPS:LELLEMarduk - Equestrian Bloodlust (Live. Drum cam)https://youtu.be/pBI4P_pwNms?t=10ROGEREwa Roos - Alla vill till himlen (men ingen vill ju dö)https://www.youtube.com/watch?v=MXPuMnZsWVIELISABETHFreddie Mercury & Montserrat Caballé - Barcelonahttps://www.youtube.com/watch?v=Y1fiOJDXA-EPONTUSLillasyster - Vackert Landhttps://www.youtube.com/watch?v=0C1gIJeH5Q8AMBJÖRNNancy Sinatra - These Boots Are Made for Walkin'https://www.youtube.com/watch?v=SbyAZQ45uww

I december 2017, strax innan jullovet, stod sex svartklädda nazister med banderoller, på gränsen till Lorensbergaskolans skolgård i Ludvika. Händelsen gav eko i hela skolsverige och rektorn Göran Törnqvist säger att den dagen förändrade hans liv. Här får vi höra vad som hände den där decemberdagen, hur det påverkade rektorn, personalen, eleverna och föräldrarna - och hur det blev efteråt.

I december 2017, strax innan jullovet, stod sex svartklädda nazister med banderoller, på gränsen till Lorensbergaskolans skolgård i Ludvika. Händelsen gav eko i hela skolsverige och rektorn Göran Törnqvist säger att den dagen förändrade hans liv. Här får vi höra vad som hände den där decemberdagen, hur det påverkade rektorn, personalen, eleverna och föräldrarna - och hur det blev efteråt.

Flera personer ringer in och avbryter men Frida vägrar sluta läsa. Erik får fullständig panik!

Frankrikes utbildningsminister har vunnit popularitet med sin skepsis mot digital teknik i skolan. Nu vill han förstärka förbudet mot mobiler under skoltid. Towa Hedelin och Anna von Gross är gymnasieelever på Svenska skolan i Paris, där mobilförbud redan tillämpas. De tycker att det blir lättare att koncentrera sig på skolarbetet utan mobiler. Rektorn på skolan, Karin Gadelii, menar att motståndet mot mobiler i skolan är särskilt starkt i Frankrike eftersom mobilanvändandet utmanar det traditionella franska sättet att umgås.

Frankrikes utbildningsminister har vunnit popularitet med sin skepsis mot digital teknik i skolan. Nu vill han förstärka förbudet mot mobiler under skoltid. Towa Hedelin och Anna von Gross är gymnasieelever på Svenska skolan i Paris, där mobilförbud redan tillämpas. De tycker att det blir lättare att koncentrera sig på skolarbetet utan mobiler. Rektorn på skolan, Karin Gadelii, menar att motståndet mot mobiler i skolan är särskilt starkt i Frankrike eftersom mobilanvändandet utmanar det traditionella franska sättet att umgås.

Idag är det sjukstuga och vi pratar om skoltiden på grund utav Almas nya extrajobb som lärarvikarie. Bettina berättar bland annat om när hon kutade från rektorn!

Kaliber har fått höra att den kritiserade metoden faciliterad kommunikation fortfarande används i en skola, trots att det är förbjudet. Nu vet vi mer. Del 4: överenskommelsen I förra avsnittet berättade jag att jag fått höra att den kritiserade metoden faciliterad kommunikation fortfarande används för personer med funktionsnedsättning i skolan, trots att det är förbjudet. De senaste dagarna har jag fått mer information om det här.Del 4: överenskommelsenJag är på väg upp i hissen till en lägenhet i de centrala delarna av i Göteborg. Klockan är halv sex på kvällen och i lägenheten dit jag ska, på fjärde våningen, har FC-föreningen i Göteborg precis haft styrelsemöte.Pensionären och styrelseledamoten Ingrid Liljeroth öppnar och visar in i sitt vardagsrum. Runt matsalsbordet sitter fem personer. Det är tre mammor som använder faciliterad kommunikation med sina vuxna söner. Söner med funktionshinder som autism och utvecklingsstörning och som inte har något tal. Här sitter en waldorflärare och en FC-handledare. De vill träffa mig för att ge sin bild av faciliterad kommunikation. Ingrid Liljeroth först. Varför måste vi varje gång det kommer något nytt som vi inte känner igen, och som vi inte kan ta till oss, varför kan vi inte då istället utforska det i verkligheten? Åren 2010-2011 var FC-föreningen i Göteborg med och introducerade faciliterad kommunikation i några av stadens gymnasiesärskolor. De tog kontakt med rektorer, lärare och pedagoger och Ingrid Liljeroth berättar att tre skolor så småningom började använda metoden bland sina elever. För min son betyder FC alltEn av mammorna runt bordet där vi sitter, Eva, berättar hur hon använder faciliterad kommunikation, eller FC, med sin son. Ja, han använder ju det genom att förmedla det han vill ha sagt med hjälp av en kommunikationsplatta som ungefär ser ut som ett tangentbord. Vissa personer som använder FC använder sig av en dator, det vill min son just nu inte göra. Men jag behöver hjälpa honom att stödja handen och jag känner vilken bokstav han vill trycka på. Och på så sätt kan han förmedla ord och dessa ord bildar en mening, ungefär som när vi skriver.Eva berättar att hennes son, som är i 20-årsåldern, har bedömts ligga på en femårings utvecklingsnivå. Men hon säger att han med hjälp av FC kunnat visa att han i själva verket ligger på en betydligt högre nivå än så. Han har till och med skrivit bok om sitt liv, säger Eva. För min son betyder FC allt. Det är hans enda sätt att kunna kommunicera med sin omgivning.Det går inte att ta miste på att föräldrarna runt bordet där jag sitter verkligen tror på faciliterad kommunikation. Och att de känner en enorm glädje över att äntligen ha nått fram till sina barn. Kickis son är jämngammal med Evas. Första gången jag hörde talas om det så tänkte jag att det är väl bara hokuspokus. Men sen har jag sett ett antal filmer, jag har sett andra elever som skriver och jag har känt min egen son skriva korta ord med mig. Och jag vill utveckla det. Det behöver inte bli en bok, men jag vill att det ska bli mer kommunikation, det är en grundläggande mänsklig rättighet och en väldigt stark drift hos varenda förälder. Att man vill veta vad ens barn tänker och känner, säger Kicki.Jag tittar själv på en film som jag hittar på Youtube från november 2014. Den handlar om Evas son. Hon och några av de andra i FC-föreningen som sitter runt bordet här i lägenheten där jag är, medverkar i filmen. Hennes son gungar fram och tillbaka med överkroppen, tittar rakt fram över bordet där de sitter. Alltmedan hans och mamma Evas händer rör sig över bokstavstavlan som ligger lutad mot bordskanten nedanför. I en scen äter Evas son clementin samtidigt som hans och Evas händer fortsätter skriva.Jag har nu sett polisförhören med Rebecca, jag har träffat Micael på Gotland och sett hur det går till när han och hans stödjare skriver och jag har sett filmen med Eva och hennes son. Inte vid nått av de här tillfällena kan jag säkert säga att det är de funktionsnedsatta som själva uttrycker sig.Jag frågar Kicki vad hon vill säga till de som inte tror på att faciliterad kommunikation fungerar. Ja, jag tror man måste vara med för att tro på det. Jag tror man måste se, känna själv, för att tro på det. Jag är bara rädd för att det är så att det är de som är lite för smarta för oss och det är det som vi har svårt att ta, och då blir vi så förbannat rädda att vi måste förbjuda dem att kommunicera den klokskap de har, säger Kicki.I förra programmet besökte jag ett LSS-boende på Gotland för att med egna ögon se hur FC fungerar i verkligheten. Jag träffade Micael och hans stödjare Katarina. Jag undrade då om stödjaren Katarina kunde tänka sig att gå ut ur rummet när jag ställde en fråga till Micael. För, om inte stödjaren hör frågan, så kan hon ju inte påverka svaret tänker jag. Men det ville Katarina inte göra. Hon såg det som en kränkning mot Micael.Varför testa FC när vi inte testar vanligt tal?Jag frågar samma sak till medlemmarna i FC-föreningen. Borde det inte ligga i deras intresse att visa samhället att metoden faktiskt fungerar om den nu gör det? Och borde inte ett sådant här test kunna få över skeptikerna på deras sida i så fall? . Varför ska vi göra det när det gäller FC? Vi gör det inte när det gäller tal och skrift, när vi själva skriver. Det är ingen som begär att vi ska ha testat att det är tillförlitligt, för det vet vi redan att det är det inte. Varför ska man inte låta de som känner att de har användning för det, få lov att göra det? Det får de i kraft utav vår grundlag med yttrandefriheten och med FN-konventionen där det tydligt står att det är personen själv som ska välja, säger styrelseledamoten Ingrid Liljeroth.Men är inte det på grund av att det just är en annan person inblandad där man behöver känna att man vet att det inte är den personen som kommunicerar i stället? Och att det i så fall, om det är så, är just det som går på tvären med FN-konventionen om mänskliga rättigheter? Det är en intressant fråga faktiskt. Om man börjar reflektera kring den frågan så tycker jag att det är viktigt att se att vi påverkar varandra hela tiden. Här har man ett fysiskt stöd helt enkelt därför att funktionsnedsättningen handlar om en brist som måste stödjas. Men när vi sitter och pratar, vi påverkar varandra hela tiden, och de som är motståndare har inte bestämt själva att de ska kolla vad det handlar om utan de är påverkade utav APA i USA [amerikanska psykologförbundet, reds. anm.] och de är påverkade av Socialstyrelsen. Det är ju också manipulerade. Och vi kan manipulera på olika sätt, med våra tankar och naturligtvis kan man göra det med handen också. Men det viktiga är ju att man har lärt sig på rätt sätt, säger hon.När jag ställer frågor till Ingrid Liljeroth om hur hon ser på de felaktiga anklagelser om sexövergrepp som kommit fram med faciliterad kommunikation så säger hon att det inte har med FC att göra.Upplever att deras barn utvecklasI den här serien har jag försökt närma mig faciliterad kommunikation från så många håll som möjligt. Jag har mött föräldrar som så gärna vill nå fram till sina barn, som verkligen tror på metoden och upplever att deras barn växt och utvecklats med den. Jag har hört om vetenskapen som säger att FC inte går att lita på, att stödjaren påverkar, eller till och med styr, det som skrivs. Jag har kunnat berätta att kommuner ändå betalar ut miljontals skattekronor till verksamheter där metoden används. Och hur Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg å ena sidan avråder från faciliterad kommunikation, å andra sidan säger att de inte kan förbjuda den på stödboenden runt om i landet. Men det finns en myndighet som har förbjudit metoden helt. Sedan ett år tillbaka har Skolinspektionen beslutat att inte tillåta faciliterad kommunikation i svenska skolor.Som jag berättade i början, har jag fått höra att FC fortfarande används i skolan. Och det på samma kommunala gymnasiesärskola där Flemmings dotter Rebecca gick. Skolan där de felaktiga anklagelserna om att Flemming skulle ha förgripit sig på sin dotter kom fram genom just faciliterad kommunikation.Men jag inser att för att få det här bekräftat så kan jag inte bara ringa och ställa frågor som journalist. FC är ju trots allt förbjudet i skolorna. Så stället utger vi oss för att vara en förälder till ett barn med funktionsnedsättning och ringer och hör oss för med personal på skolan där Rebecca gick. Metoden används i skola trots förbud Din dotter, hon vet ju en massa saker, men hon vet ju inte att hon kan skriva, till exempel. Och det blir ju en chock för henne också. Så att det kan ju ta tid innan eleven bryter igenom själv, säger den anställda vi kontaktar.Den här anställda jobbade på skolan som jobbade även när Rebecca gick här. Hon tycker att FC är en bra metod och hon är besviken över att Skolinspektionen har förbjudit metoden. Men när vi berättar att vi hört att de fortfarande använder metoden med vissa av eleverna, trots Skolinspektionens förbud, och säger att vi också är intresserade - då får vi ett tydligt svar: Vi säger att vi håller inte på med detta. Så säger vi. Nej.För hon menade att ni hade använt bokstavstavlan lite då och då? Ja, lite liksom i skymundan och lite försiktigt för att det är så pass man vill inte åka dit på något sätt, kan man väl säga.Hon bekräftar alltså det vi hört. Metoden används fortfarande, fast i skymundan. Genom särskilda överenskommelser mellan lärare och föräldrar. Och hon berättar om ytterligare en elev som använt metoden på skolan efter att Skolinspektionen förbjöd FC.Kunde ni göra en sådan överenskommelse med den familjen också? Jo, det kunde vi ju. Det kunde vi ju. Men det var svårt. Alltså, det är svårt, jag känner att det är svårt. Man är rädd också. Jag tycker det känns kymigt men, ja, det är väl att man inte vill råka illa ut. Så är det bara.Den här anställda är uppenbart rädd för att bli påkommen, att hon ska råka illa ut för att metoden fortfarande används. Men hon uppmuntrar oss också när vi ringer i egenskap av att vara en intresserad förälder. Hon säger att faciliterad kommunikation fungerar, att barnen kan mycket mer än vad vi förstår. Vi måste bara tro och ha förväntningar på att du klarar detta och du kan mycket mer än det jag förstår. Så är det ju, säger hon.När jag själv pratar med henne efter det här, säger hon att hon gjort fortsatt med metoden för att tillvarata de här elevernas mänskliga rättigheter att kommunicera, att de inte har använt det varje dag och att de inte använder det med några nya elever.Rektorn ser allvarligt på sakenSkolan som det här handlar om är gymnasiesärskolan Högsbodal i Göteborg. Jag hör av mig till rektorn där, Gabriella Nordenstam och berättar om det vi fått fram. Hon säger att hon inte känner till att FC fortfarande används på hennes skola. Metoden är ju inte aktuell att använda. Det är ju precis som du säger, det är Skolinspektionens beslut att vi inte ska använda oss av den metoden och det gör vi inte heller, säger Gabriella Nordenstam.Fast det kan du ju inte säga, jag har ju precis talat om för dig att ni faktiskt använder den fortfarande bland enskilda elever på din skola. Ja, alltså, enligt Skolinspektionen ska vi inte använda oss av den metoden och som du nu säger, påstår i detta nuläge, att vi använder oss av metoden så är det något som jag får återkoppla till min enhet och ta den diskussionen där.Är det ett problem att den fortfarande används? Ett problem utifrån att vi inte ska använda oss av den enligt Skolinspektionen, men det är någonting som jag får återkoppla till min enhet. Jag ser ju allvarligt på att ett beslut som har tagits av skolinspektionen inte följs. Absolut så ser jag allvarligt på det, säger hon.De får hållas och ställa till eländeJag åker tillbaka hem till Flemming. Det har gått tre år sedan han blev friad från anklagelsen att han skulle ha förgripit sig på sin dotter Rebecca. Anklagelser som kom fram genom FC på Rebeccas skola. Samma skola där vi i det här avsnittet kunnat visa att metoden fortfarande används trots Skolinspektionens förbud. Det känns väldigt uppgivet att här ger Skolinspektionen ett förbud om att den inte får användas i Sveriges skolor. Och ingen i samhället lyfter ett finger för att det här förbudet ska efterföljas. Utan de här får hållas och ställa till elände för både nya oskyldiga elever och deras lika oskyldiga familjer, säger Flemming.Avslutningsvis ska vi också tala om att Skolinspektionens förbud mot FC har överklagats i fler instanser och ligger nu hos FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter. Det är FC-föreningens ordförande som överklagat å sin sons vägnar. Fullmakten att föra hans talan i den här processen har sonen skrivit med hjälp av faciliterad kommunikation, tillsammans med sin mamma.Reporter: Mikael SjödellProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se

Denna vecka är temat "tvålärarskap". Vi träffar Paulina Pastene Skaneby som arbetar på Gärdesskolan, en framgångsrik skola i Sollentuna som praktiserat "tvålärarskap" sedan 2001 och som mer eller mindre anser sig myntat begreppet! Så här borde alla lärare ha det, tänker vi när vi sitter i dagens intervju. Att få möjligheten att jobba två lärare med 30 elever låter som en dröm, men hur går det till i praktiken? Det berättar Paulina om i veckans avsnitt. Efter många år som lärare i detta system på Gärdeskolan, jobbar nu Paulina som bitr.rektor. Vi får höra om styrkorna med systemet och de utmaningar som finns, men även om de resultat som skolan gör tack vare möjligheten att ha två lärare i en klass samtidigt.

Denna vecka befinner vi oss i Sigtuna och har siktet inställt på internationella skolor. Vi är närmare bestämt på ett sommarkollo på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverk. Arrangörerna är Svenska Distans som ordnar kurser under sommaren i svenska. Kurserna riktar sig till barn i åldern 7 till 12 år som behöver stärka och förbättra sina kunskaper i sitt svenska modersmål. Förutom detta kommer vi få höra lite mer om de bakomliggande arrangörerna Christian och Göran som även jobbar som lärare respektive rektor på Svenska skolan i Moskva. Christian Benjaminsson är utbildad svensklärare som har jobbat på olika platser i världen. Förutom skolor i Sverige har han stor erfarenhet av den internationella lärandemiljön i bl.a. Berlin och Moskva. Han har ett stort intresse av digitala läromedel och är en flitig användare av det. Göran Holm driver tillsammans med Christian utbildning i Sigtuna. Han är utbildad 1-7 lärare och har kompletterat sin utbildning med flertalet specialpedagogiska utbildningar. De senaste 10 åren har han arbetat som lärare och rektor vid Svenska skolan i Moskva. Göran brinner lite extra för frågor som rör utlandssvenska barns skolgång och deras möjlighet att stärka sitt modersmål. I veckans podcast kommer vi få följa med in i en spännande värld, få reda på varför det är så fantastiskt att arbeta i svenska skolan i andra länder. Vi får höra om möjligheterna i dessa skolor, om fredagssamlingarna, elevernas kreativitet, om svenska distans och samarbete med svenska skolor i Sverige. Vi får även höra hur det kan gå till när rektor Göran hoppar in och vikarierar som lärare i Idrott eller musik.

Katitzis pappa har tagit med sig henne och Lena för att fråga rektorn på en skola om flickorna kan få börja där. Katitzi ser att hennes pappa verkar lite nervös. Då öppnar rektorn dörren... Uppläsare: Philomene Grandin. Producent: Linda Belanner. Ljuddesign: Henrik Henriksson. Musik: Nuri Selim, framförd av Nuri Selim och Stefan Krstevski. Författare: Katarina Taikon. Illustratör: Joanna Hellgren.

Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar om hur en liten flicka miste livet trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen. – Det finns blodstänk, hårtussar losslitna från Yara i stort sett i hela lägenheten. Och hon kan inte ha mottagit denna förfärliga misshandel utan att ge till exempel ljud ifrån sig. Morbrodern har haft ett garantansvar för Yara. Han har haft ansvar att se till så att hon inte utsätts för några skador. Trots att han har varit medveten om vad som hänt i lägenheten har han inte ingripit. Han har till exempel inte försökt hindra mostern från att fortsätta den här misshandeln. Vi har ju tagit del av bilder av Yaras kropp. Det har rört sig om en hemsk misshandel. Om man misshandlar en person, ett litet barn på det viset som Yara har blivit utsatt för, så måste man inse att detta kan leda till döden. – När det gäller mosterns ansvar har hovrätten gjort precis samma bedömining som tingsrätten har gjort. Det rör sig om ett omfattande misshandelsfall, som har präglats av stor hänsynslöshet mot ett litet barn i en skyddslös situation. Och vi har funnit att detta ska rendera ett fängelsestraff på livstid. – När det gäller morbrodern så har hovrätten gjort en annorlunda bedömning än tingsrätten. Vi har konstaterat att han måste anses ha ett likgiltighetsuppsåt till det här brottet. Det vill säga att han också är skyldig till mord. Hovrättens dom beträffande honom går ut på att han får 14 års fängelse, så säger hovrättspresidenten Lennart Svensäter på presskonferensen tisdag den 19 maj 2015 när hovrättsdomen kom. – We did everything to protect Yara from the outside. Because we never thought anything bad would happen to her on the inside. Now we know that they were lying to us. Vi gjorde allt för att skydda Yara från det som fanns utomhus. För vi trodde aldrig att något ont skulle hända henne i hemmet. Nu vet vi att de ljög för oss. Det här är Yaras pappa, Mohammed. Vi sitter på samma parkbänk i Karlskrona som han satt på när jag mötte honom för ett år sen. Härifrån kan vi se Runda Rum, lokalen där Yaras lilla vita kista stod omgärdad av ett hav av blommor och fotografier och klasskamrater, lärare och flera hundra chockade Karlskronabor kom för ett år sen för att ta farväl av den mördade flickan. Mohammed är en annorlunda man idag. Då höll det precis på att gå upp för honom att familjens nära släktingar slagit ihjäl hans barn. Idag har den verkligheten sjunkit in. Mohammed och hans hustru skickade Yara, som då var sju år gammal, till Sverige helt själv för att bo hos släktingar. Han berättar om bakgrunden och om bomben som exploderade i Yaras skola i Gaza. – It was Israeli airstrikes. And the problem with Yara was that she saw what happened. So she became more lonely and more depressed, so we started to beco me worried about her. Yara såg hur en bomb exploderade i hennes skola i Gaza. Efter det här blev hon mer ensam, isolerad och deprimerad, så vi blev mer och mer orolig för henne. Och så växte idén fram om att skicka henne till Sverige så att hon skulle bli lugnare, kanske att hon skulle kunna läka där. Pappa Mohammed ville att Yara skulle byta det oroliga Gaza mot tryggheten hos släktingar i Sverige. Men det blev inte så. Istället blev det hennes död. Yara utsattes för det värsta brottet. Hon mördades - av sin moster och morbror. Kaliber nyhetsdokumentär handlar idag om hur en liten flicka miste livet, trots att signalerna om att något var fel fanns där och uppmärksammades - om och om igen. På Valborgsmässoafton 2014 är Yara och hennes skolkamrater i Tullparken i Karlskrona. De har skräpplockardag i parken som ligger intill hennes skola och de slutar efter lunch. Solen skiner och Yara har jeans, en svart tröja och en röd poncho på sig. Hon har gått på Tullskolan i åtta månader nu och blir bättre på svenska för varje dag. Hon är duktig i matematik och lärarna tycker att hon är pigg och glad och alert. Fast det var ju mer i höstas. Nu är det vår och hon ser lite magrare ut och är inte riktigt lika glad. Lärarna tror att det beror på att hon längtar efter sina föräldrar. Egentligen skulle mamma, pappa och hennes tre syskon komma till Sverige från Gaza nu i april, men Yara har fått veta att det nog dröjer. Yara visar sin tygödla för en fröken och säger att det är hennes skyddsängel.  Yara säger efter en stund att hon inte vill gå hem. Men det är lite stimmigt bland barnen under matstunden och läraren frågar inte varför. Skoldagen är slut. Fröken och Yara säger hej då till varandra och hon börjar gå hemåt. Det är bara några hundra meter hem till lägenheten där hon bor. Där, i fyrarummaren, väntar hennes morbror och moster och deras två små barn. Yara bor hos dem tills hennes egen familj kommer hit till Sverige. Då ska hon bo med dem. De bor högst upp i huset. Yara har eget rum, men ingen riktig säng. Hon sover på en madrass på golvet. Samma dag vid tiotiden på kvällen, kommer ett larmsamtalet till SOS. Det är Yaras moster som ringer efter en ambulans och hon blir allt mer desperat under samtalet. SOS-samtal: - SOS 112, vad har inträffat? - Hallo? - Hej. - Ambulans, ambulans. - Ja - Please quickly..I am...my baby, my baby...I don't know, come skolan and sleep. I...quickly please, quickly, quickly... Ambulanspersonalen kommer till lägenheten sju minuter efter att larmet kom. Ganska snabbt står det klart för dem att flickan inte andas och saknar puls. Hon är märkligt svullen om händer och fötter. En av ambulanssjukvårdarna lyfter på Yaras tröja för att den andra ska försöka få liv i henne med hjärtstartaren. Den 3 december samma år vittnar en av ambulanssjukvårdarna i tingsrätten i Karlskrona om hur Yara ser ut under tröjan. – Då sätter man en platta på bröstet och en på ryggen när det gäller barn. Och sen kan inte jag se vad det är...men när jag ser den bröstkorgen så frågar jag "vad i helvete har ni gjort med barnet". För som jag tyckte att det var så var det brännmärken på bröstet. Och sen skulle vi sätta en nål för att kunna ge adrenalin. Och när man såg de händerna och när man kände överarmen på henne så blev man ännu mer frustrerad. Och när man såg hennes ben så...jag har sett mycket i mina dar...men detta var det värsta jag har sett, säger ambulanssjukvårdaren under rättegången. Yaras moster och morbror grips på natten misstänkta för mord. I lägenheten hittas en brödkavel med både Yaras blod och mosterns DNA på. Spår efter våldet hittas över hela lägenheten. Obduktionen visar sen att flickan dött av fettembolism. Hennes kropp har utsatts för så mycket våld att fettceller frigjorts och transporterats med blodet till hennes lungor och kvävt henne. Rättsläkaren kan inte helt utesluta att hon också kvävts till döds med en kudde. Yara har minst 16 frakturer på kroppen. Nya, halvt läkta och helt läkta. Morgonen därpå, den första maj, vaknar Karlskrona till nyheten om den döda flickan. Nyheter P4 Blekinge: ”En åttaårig flicka hittades död i Karlskrona i går kväll. Polisen som har gripit två personer misstänker att hon har mördats. ” Människor är chockade. Men Karlskronaborna har ännu inte fått veta hur samhällets skyddsnät havererat runt flickan. På stan går de traditionsenliga demonstrationstågen. Det är valår och politiker håller tal om vård, skola och omsorg. Ingrid Hermansson är centerpartist och ordförande i socialnämnden i Karlskrona. Den nämnd som ska komma att kritiseras hårt den kommande tiden. – Där på förmiddagen så vet vi då att flickan har dött. Men vår roll som socialförvaltning förstod vi väl framåt lunch egentligen när polisen säger att det är en handling som de har skickat med en fax, som sen inte hittas på förvaltningen. Och där på dagen så blev det ju full aktivitet inne på socialförvaltningen när man letar helt enkelt efter denna handlingen, säger Ingrid Hermansson. Faxet har skickats från polisen för nästan två veckor sen. Men det skickas på långfredan då alla är lediga och surrandet från faxmaskinen ekar i en tom korridor på socialförvaltningen. I faxet står det att en granne har träffat Yara i hissen, haltandes, skygg och med ett blåmärke i ansiktet. Hon hade också hört bråk och skrik från lägenheten och var orolig för flickan. Till slut hittas faxet i ett skåp - i ett tjänsterum. Vi har pratat med socialsekretararen men hon vill inte vara med i en intervju. Istället får socialnämndens ordförande, Ingrid Hermansson, berätta: – Naturligtvis efter helger så hämtar man ju ut sin post, vilket också skedde. Det som då var fel här, var att det hamnar ju då hos en handläggare som har en öppen utredning som inte har som uppgift att göra de här snabba ageranden. Det hade hamnat hos en helt annan person om utredningen hade varit stängd. – Vad hade hänt om den blivit läst? – Den hade kommit till en annan person till att börja med. Personer som har att handha en anmälan. De personerna läser ju naturligtvis och agerar omedelbart, fortsätter hon. – Du sa tidigare att du som nämndsordförande är du ansvarig för riktlinjerna. Här har man dåliga riktlinjer på posten, är det här ditt ansvar? – Ja, det här är egentligen ett ansvar som jag har delegerat vidare till högsta tjänsteman. Den högsta tjänstemannen är den tillförordnade socialchefen, Anette Gladher, och det är hon som på kvällen den första maj berättar för media om det försvunna faxet. – Det här PM:et blir liggande i ett postfax hos en handläggare som inte uppmärksammar innehållet i det här PM:et, säger tillförordnade socialchefen, Anette Gladher. – Och när hittas det här PM:et då? – Det görs idag med anledning av att vi får till oss uppgifter om att det skulle ha funnits ett PM som polisen skulle ha skickats till oss. Faxet låg oläst den kväll Yara misshandlades till döds. Hade då hennes liv kunnat räddas om det hade blivit läst? – Det är omöjligt att säga någonting om det. Det som kan sägas är att vi borde ha träffat flickan och familjen när vi fick PM:et, säger Anette Gladher.  – You know it's like, you lost your child because of a paper. You can't imagine you loose a child because of a paper, sager Yaras papa Mohammed om faxet. Det känns som att förlora sitt barn på grund av ett papper, säger Mohammed. Men det här faxet är inte det enda misstaget. De närmsta veckorna efter Yaras död ska det visa sig att flera personer oroat sig för flickan och slagit larm. Redan den åttonde mars 2013, alltså ett drygt år innan Yara dör, så hittar hyresvärden den då sjuåriga Yara ute i trapphuset. Hon är rädd och ensam hemma med två små barn. Av de vuxna syns inga spår. Hyresvärden ringer till socialen som åker ut. Vid ett uppföljande hembesök senare sitter Yara citat "oerhört korrekt och att hon uppträder välartat och välanpassat". Paret ger en förklaring som socialtjänsten godtar och eftersom bedömningen är att Yaras behov tillgodoses på ett adekvat sätt, så inleds ingen särskild utredning. Den 19 november 2013, ser en person hur en liten flicka vimsar runt i trafiken helt själv på väg till skolan. Trots att det är november har flickan ingen jacka, bara ett ärmlöst linne. I ett mejl till socialförvaltningen berättar hon om sin oro. "Det borde vara uppenbart i skolan att hon inte sköts på rätt sätt. Jag kommer att fortsätta uppmärksamma flickan tills jag vet att hon fått hjälp". Socialen inleder en förhandsbedömning, det innebär en första bedömning av utsatta barns behov av hjälp. och med hjälp av lärare på skolan lyckas de identifiera flickan som Yara som nu är åtta år gammal. Men skolpersonalen säger till socialförvaltningen att hon brukar ha ordentligt med kläder på sig och att de inte är oroliga för henne. Och varken anmälaren, mostern eller morbrorn kontaktas. Socialtjänsten pratar inte heller med Yara själv. Beslutet blir att inte gå vidare med utredningen. – Ja, i efterhand så tänker man naturligtvis att man skulle ha tagit allvar på de här små, små signalerna som framkom, säger Ingrid Hermansson är socialnämndens ordförande. – Men hon måste ju ha frusit när hon är så tunt klädd. Och hon skulle ju kunna skadas av bilarna i trafiken. Är det en svag eller liten signal? – Det är svårt att säga, jag ser inte riktigt omständigheterna framför mig. Men det kan ju vara allt från en relativt svag signal till att det förekommer ofta och då är det ju oerhört illa. – Men det går ju inte att veta förrän man har pratat med barnet själv och det gör ju inte din förvaltning. Varför inte det? – Nej, för att här tog ju då andra vuxna de samtalen och gjorde en tolkning att det inte var så farligt. – Du pratar om skolan nu. Men det måste ju vara socialförvaltningen i slutändan som bär ansvar för barns trygghet som ska göra den undersökningen… – Naturligtvis så är det så. Och socialförvaltningen har ju professionen och hade ju naturligtvis också gjort en nogsam utredning. – Men är det en nogsam utredning om man inte pratar med Yara själv? – Det var ju ingen anmälan som kommit in. – Men ni får ju ändå kännedom om det? – Ja, och får kännedom om att det här var ju inte vanligt förekommande, utan man hade pratat och det fanns vuxna bakom och så. Och då gjordes bedömningen att nej, hon har det bra. – Tycker du att ni skulle ha pratat med Yara själv och frågat henne hur hon hade det? – Ja, ur ett barnperspektiv kan jag nog tycka det i efterhand. För det är ju ändå en flicka i åttaårsåldern som säkerligen hade haft oerhört mycket att berätta om man hade påbörjat ett barnsamtal, säger Ingrid Hermansson. Men det finns fler signaler på att allt inte står rätt till. I början av december märker en butiksanställd i bostadsområdet hur Yara innan skolan går in i butiken på morgnarna. Där ertappar hon henne på huk mellan hyllorna med att försöka stoppa ned riskakor i ryggsäcken. Den 21 november 2014, nästan ett år senare, ska den butiksanställde vittna i tingsrätten i Karlskrona hur hon ringer till skolan om sin oro: Butiksanställd: – Det är en liten tjej här inne som är här efter att skolan har börjat och jag tycker det är konstigt, ni borde ju sakna henne. Det jag mest reagerar på är att hon försöker ta riskakor för det är inte normalt att barn gör det. Vid ett flertal tillfällen har man tagit barn för snatteri. Och det är alltid choklad, tuggummi eller godis. Så det här kändes inte riktigt rätt. Min magkänsla sa att det är någonting som inte stämmer. Åklagaren: – På vilket sätt? Butiksanställd: – Att barn tar inte riskakor, de tar godis. Åklagaren: – Vad var din slutsats? Butiksanställd: – Att hon är hungrig. I början av april 2014 reagerar Yaras klasslärare på att flickan är så mager. Hon ber skolsköterskan väga Yara och hennes vikt skrivs ned. Men inte i hennes journal. Den har inte flyttats över från hennes gamla skola i Karlskrona. Den är försvunnen och hittas först efter hennes död. Först då går det att se hur flickans viktkurva förändrats under det senaste året. – Minskat...två hekto eller vad det var. Ja, hade man haft den så hade man uppmärksammat att hon inte hade ökat i vikt i alla fall, säger Ingrid Hermansson, socialnämndens ordförande. Men skyddsnätet har brustit på en punkt till. Yaras frånvaro i skolan ökar under de två sista månaderna i hennes liv. Hennes lärare blir orolig och gör ett hembesök den 11 mars. I lägenheten upplever hon att det råder misär, de små barnen är understimulerade, det ligger drivor av cigarettfimpar på det låga vardagsrumsbordet. Och hon ser att Yara är skadad. Så här vittnade läraren om i tingsrätten den 19 november 2014. Lärare: – När jag fick se Yara komma in i rummet så såg jag…eller jag tog henne i handen och skulle krama om henne och då såg ju jag att hon hade en skada på handen. Och att hon var lite så här blå-grönaktig. Eftersom syster var på skolan den dagen så sa jag till moster att jag tar med mig Yara till skolan så att hon får titta på henne. "Oh, nej det behövs inte, vi har redan varit hos doktorn", sa moster då till mig. Och då blev jag lite lättad och kände vad skönt att flickan blivit undersökt av en läkare. Läraren känner sig lugnad över handen. Men hon oroar sig över misären. Enligt socialtjänstlagen är hon skyldig att anmäla sin oro genast. Men i Karlskrona har det under flera år vuxit fram en praxis som strider mot lagen. Den här praxisen går ut på att lärare, fritidspersonal och andra som arbetar nära barnen ska slippa anmäla - för att inte få en dålig relation med barnets föräldrar eller till och med bli hotade. Nästa dag ber läraren därför sin rektor att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Enligt socialtjänstlagen ska han agera genast. Men det tar omkring fyra veckor innan han ringer socialtjänsten. Och när han får tag på handläggaren är hon på språng och berättar att Yaras vårdnadshavare är utsedda och att ärendet är avslutat. Enligt kommunen kommer rektorn aldrig så långt i samtalet att han ger uttryck för skolans oro. Och de lägger på luren. Ett par veckor efter Yaras död kallar Karlskrona kommun till en presskonferens där de meddelar att rektorn har stängts av från sitt arbete. Så här säger kommundirektören, Ingrid Augustinsson-Swennergren, på den här presskonferensen: – Lärarna har informerat rektorn och man har bestämt att rektorn ska anmäla. Rektorn har varit i kontakt med socialen men i samband med det missat att göra en anmälan. Det här finns egentligen inga ord att säga att vi brister, det räcker knappast. För det är klart att värna de mest utsatta är ju vårt huvuduppdrag. Men uppenbarligen, det här gick fel. Kommunen ska senare få kritik för att ha uppträtt illojalt mot rektorn när han hängdes ut på presskonferensen. Men nu faller rektorn, som redan mår mycket dåligt efter mordet, djupare ned i depression. Och några veckor efter presskonferensen kör han iväg med familjens bil och skadar sig själv allvarligt i en självförvållad trafikolycka. Varför tar det rektorn fyra veckor innan han ringer till socialförvaltningen? Rektorn är idag för skadad för att kunna intervjuas. Därför blir det förbundsjuristen på Lärarförbundet, Kirsi Piispanen, som får svara på våra frågor. – Varför tar det fyra veckor innan han hör av sig? – Det är en utav de frågor som vi inte kommer att kunna få svar på eftersom vi inte kan ställa frågan till rektorn, säger Kirsi Piispanen. – Kommunen menar att rektorn missar att göra en orosanmälan. Vad är er inställning?  – Vår inställning är att han har gjort en orosanmälan. Och i vart fall har kommunen inget belägg att påstå detta. Vi har också kunnat se att rektorn i sin arbetsbok, när han gör anteckningar om vad som sagts, skriver "kontakt med Soc. Oro, boende, vårdnadshavare". Så vi har mycket här som tyder på att han har gjort en komplett orosanmälan. – Hösten 2013, hur ser hans arbetssituation ut då?  – Han är ansvarig rektor för två skolor. Den ena skolan expanderar kraftigt, det är väldigt många elever där och det är också ett stort antal elever med behov av stöd. Arbetsbördan för honom, men också överlag för kommunens rektorer, är väldigt, väldigt ansträngd, avslutar Kirsi Piispanen. - Det beskrivs ofta i det här fallet att allt som kunde gå fel gick fel.... - Ja, allt gick fel, säger du, och det är ju alldeles riktigt. Det är ju ett antal myndigheter som är inblandade egentligen. Det är ju både polisen agerenade, skolans agerande och socialförvaltningens agerande, framförallt. Och det är ju det som är så tragiskt någonstans. För hade det varit en svag länk så hade man ju kanske kunnat tänka sig att andra myndigheter hade kunnat agera starkare eller tydligare. Men här var det flera svaga länkar. Det var ju därför det brast det här, säger socialnämndens ordförande Ingrid Hermansson. Faxet som blir liggande oläst på socialförvaltningen. Och anmälan från skolan som socialförvaltningen aldrig uppfattar som en riktig anmälan. Båda de här två händelserna är kanske de mest omtalade misstagen som görs före mordet på Yara. Men det blir också tydligt i de rapporter och orosanmälningar vi har tagit del av - att nästan ingen tar Yara åt sidan, bort från morbror och moster - och pratar direkt med henne. Och när socialnämnden beslutar att göra hennes morbror och moster till vårdnadshavare - så upphör all kontakt med socialförvaltningen. Det betyder också att Yara saknar stöd att bearbeta det hon upplevde i Gaza. – Det är klart att hon behövde mycket stöd och det fick hon ju också ifrån kommunens sida, säger Ingrid Hermansson, socialnämnden ordförande. – Vilket stöd då? – Hon fick ju då både god man och hon fick ju då en släktingplacering, så visst fick hon... – Men det här är ju släktingar som mördar henne i slutändan? – Ja och hade vi vetat det så hade hon ju inte fått den placeringen förstås. – Varför får just Yara inte någon vård? – Eftersom vår utredning då bygger på det regelverket, eller byggde ska jag säga, att när de kommer hit som små, då blir det då antingen en släktingplacering eller en familjehemsplacering. Och då är det inte så att det är lagkrav att ha vårdplanen. – Men då tittar ni på lagen istället för barnet? – Ja och nu har vi ju ändrat detta. – Och hade Yara fått en kurator kopplad till sig, hade hon fått ett annat typ av stöd. Vad är sannolikheten att hon då hade vågat berätta om hur hon hade det? – Den hade naturligtvis varit större.  Kritiken från tillsynsmyndigheten och fristående granskare har fallit hårt mot kommunen året efter Yaras död. Och Karlskrona kommun har genomfört en rad förändringar. Alla som jobbar med barn och känner oro vet nu att det är var och ens ansvar att göra en anmälan - det är inget som kan delegeras. En ny rutin för hur barns journaler ska arkiveras finns nu. Polisen får fortfarande faxa orosanmälningar till socialförvaltningen men måste följa upp med ett telefonsamtal. Det finns helt nya rutiner för hur posten ska hanteras. Barn som kommer ensamma från andra länder ska inte automatiskt placeras hos släktingar just för att de är släktingar - de ska utredas som om de vore ett familjehem och har de ett brottsligt förflutet så godkännas de inte. Och under året ska socialförvaltningen anställda 20 nya socialsekreterare.  – They will work harder. And harder is not enough, even if you do it like the book says, it's not enough. Because taking care of others will never be ruled by a book, sager Yaras pappa Mohammed. Kvar står en familj med sorgen och saknaden efter ett barn som mördats. Och en pappa med en besvikelse och en ilska. Nu när jag träffar pappan efter ett år efter Yaras död finns ändå några ljuspunkter. Yara har tre syskon och Mohammed busar med dem i sängen. Hans fru viker tvätt, nickar åt sovrummet och säger att "det är så där han hämtar kraft". I veckan kom hovrättsdomen. Både mostern och morbrodern döms för mord. Hon får livstids fängelse och han 14 år. Och domen gör att Mohammed kan ta ytterligare ett litet steg mot att läka. Nu säger han att han orkar gå till Yaras grav. – And this made justice, from my point of view, for Yara. I can now be happy when I go to my daughters grave. I couldn't do anything to make justice for my daughter before, but now I see that the system did all justice. Reporter: Andrea Jilder Producent: Annika H Eriksson  Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Detta är ett utdrag ur den längre intervjun med rektor Per Cramér som Handelspodden tidigare publicerat. Här berättar han kort om sin studietid och studieteknik, där den senare kanske inte var optimal.

Vi provsmakar julen och funderar på om julsamken och Ryssland hänger ihop. Mammuten avslöjar när han fick hämta sina betyg hos rektorn. Får religion plats i samhället? Högt och lågt och allt mellan himmel och jord!

De är sårbara och utsatta, och har det mesta emot sig i rättsapparaten. Kaliber - om barn med funktionsnedsättningar och mötet med rättvisan, där åklagare tvivlar på deras rättstrygghet. Vi börjar i lägenheten hemma hos Karins familj. Karin, som egentligen heter något annat, är 16 år. Hon har en pigg lite utforskande blick bakom de stålbågade glasögonen. För en liten stund sen kom hon hem från sitt korttidsboende och är hungrig. Hennes pappa har satt in falukorv och pommes frites i ugnen. Och hennes mamma som vi kallar Anna dukar. Karin har en utvecklingsstörning och en autismspektrumdiagnos och går i särskola. En kväll förra hösten fick Anna ett samtal från Karins rektor. Någonting hade hänt med Karin på skolan. – Och jag frågar naturligtvis då vad som har hänt. Samtidigt så är jag ganska lugn. Jag blir alltså inte förvånad över att någonting har hänt, för någonstans är jag alltid beredd att någonting, någon dag, ska hända, berättar Anna.                  Det rektorn berättar, enligt Anna, är att Karin vägrat göra som hon blev tillsagd av en i personalen på skolan, och att den personen har dragit Karin så hårt i armen att hon har ramlat nerför en trappa och blivit liggande där. Rektorn är ganska fåordig, men berättar att det finns två vittnen och att han ska utreda det vidare och återkomma. – Och när jag har lagt på luren, då känner ju jag, då kommer min chock på något sätt: nej men gud, vad är det som har hänt? Det går någon vecka, Karins föräldrar får läsa vad de två vittnena säger att de har sett och Anna plockar fram vittnesmålen som hon har sparat. – De har alltså sett att min dotter har suttit i trappen utanför matsalen och varit jättearg. Hon har sparkat den här personen på benet, vilket har lett till att han har blivit jättearg. Han har dragit henne så hårt i armen så att hon har trillat nerför en trappa och slagit sig och blivit liggande gråtande på golvet. Anna tvekar först, men bestämmer sig för att polisanmäla händelsen. – Det gör ju jag för min dotters skull, för att hon ska få en röst, helt enkelt. Det dröjer inte särskilt länge förrän jag får kontakt med en man på polisen som är min handläggare och han frågade väldigt lite frågor faktiskt. Så att på honom kändes det som att han hade gett upp ganska tidigt. Vad jag fick veta var ju att ärendet har lagts ned, brott kan inte styrkas. Att utreda brott mot barn, fall där ord ofta står mot ord, är bland det svåraste rättsväsendet har att hantera. Men det finns en grupp barn som innebär särskilda utmaningar – barn med funktionsnedsättningar som ofta är dolda - till exempel neuropsykiatriska funktionshinder som autism, eller lättare utvecklingsstörning. I en rapport från FN:s barnfond Unicef, som kom förra året, konstateras att barn med funktionsnedsättningar löper nästan fyra gånger högre risk att bli utsatta för våld eller övergrepp, jämfört med andra barn. Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR ställer frågan hur rättsväsendet möter den här utmaningen. Och undersöker om de här barnen ges samma möjlighet som andra barn att få upprättelse när de utsätts för brott. – Här har vi ett till exempel ett fall med en pojke som har ADHD, man sitter då och förhör det här barnet under väldigt lång tid, säger Katrin Lainpelto, som är jurist och forskare på Barnrättscentrum vid Stockholms universitet. Hon har granskat nedlagda förundersökningar som rör brott mot barn i nära relationer. Hon berättar att hon i sin forskning har träffat på många exempel där utredningarna uppvisar brister med tanke just på barnets funktionsnedsättning. – Barnet ger då också uttryck för att, inte orkar sitta kvar, blir sprattlig i benen. Och då fortsätter man ändå med förhöret, fortsätter hon. Förundersökningarna hon och en forskargrupp har granskat är från åren 2004 och 2006. Här upptäckte Katrin Lainpelto ett tydligt mönster, som lade grunden för ett just nu pågående forskningsprojekt. Det handlar om bemötandet av barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar i rättsapparaten. – Vad man kan säga om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att de är relativt vanligt förekommande i anmälningar när det gäller misshandel och även sexuella övergrepp. Man kan också se att åklagarna verkar vara väldigt restriktiva med att väcka åtal i de här ärendena. Katrin Lainpelto har granskat drygt 700 barnärenden och av dem - visade det sig – hade 15 procent av misshandelsfallen och elva procent av sexualbrottsfallen någon form av neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Och efter genomgången av förundersökningarna kunde hon konstatera att inget av de ärendena hade gått vidare till åtal. – Det man kan se till exempel i misshandelsärendena, så har den misstänkte erkänt i en tredjedel av fallen, men ändå så väcks det varken åtal eller att man skulle utfärda ett strafföreläggande. Det händer ingenting, man lägger ner förundersökningen helt enkelt.  – Så i de distrikt som du har granskat har man inte väckt något åtal där barnet har ett neuropsykiatriskt funktionshinder? – Nej inte i ett enda. – Hur tolkar du de här resultaten? – Ja, jag skulle nog tolka det så att det för det första finns en stor okunskap kring hur man bör bemöta de här barnen, hur man bör förhöra barnen. Det kanske också ger utrymme för en viss rädsla, att man inte vet så mycket hur man ska hantera de här barnen. Man kanske blir mer restriktiv med att väcka åtal, man kanske har förutfattade meningar om vad domstolen kommer att tycka, på något sätt blir då funktionsnedsättningen en riskfaktor när det gäller trovärdighet och tillförlitlighet i utsagan. Hur vanligt det är att förundersökningar läggs ned - i fall där brottsoffret är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning - vet ingen säkert. För de här barnen går inte att spåra i brottsstatistiken, och eventuella funktionshinder noteras inte som rutin i utredningarna. Men för att få en bild av hur det ser ut, vände vi oss till samtliga 32 allmänna åklagarkammare i landet. Vi ville veta om de här barnens möjlighet till rättslig prövning påverkas av att de har de här funktionsnedsättningarna. Som förundersökningsledare är åklagaren ansvarig för att ett misstänkt brott utreds på bästa möjliga sätt. Och vi bad att få prata med en åklagare på varje åklagarkammare som ofta har hand om just barnärenden. En stor majoritet – 26 av de 32 tillfrågade åklagarna - svarar att det kan vara svårare att väcka åtal om målsäganden är ett barn med en sådan här diagnos. Så här låter några av deras kommentarer: ”Många av de här barnen kan inte berätta på ett sätt så att det håller i domstol. Tyvärr…” ”Det är svårare att hålla förhör med sådana barn. Berättelsen är ju den bevisning man har. Det kan vara svårare att få fram den om barnet har funktionsnedsättningar. Det är bland det svåraste som finns.” Vi har kommit i kontakt med föräldrar till barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar, som menar att man inte tagit hänsyn till deras barns särskilda behov under förundersökningen. Vi har bland andra talat med mamman till en idag 16-årig flicka med autism och måttlig utvecklingsstörning, som polisanmält att hennes dotter våldtagits på en toalett på skolan. I sin begäran om överprövning skriver föräldrarna, när åtalet lagts ned: att det borde ha funnits med en expert på plats som kunnat tillföra kunskap om dotterns funktionsnedsättningar och att frågorna som ställdes under förhöret inte var anpassade efter dotterns utvecklingsnivå. Flickans mamma säger till oss, att hon upplever det som att utredarna hade gett upp redan från början. En annan förälder som vi har pratat med är Eva, som egentligen heter något annat. Och eftersom Eva vill vara anonym, har vi låtit en skådespelare ge röst åt hennes erfarenheter. – Vi kan gå häråt… När vi talas vid, har det gått några år sedan Eva polisanmälde sin dåvarande make för sexuella övergrepp mot deras gemensamma barn. I flera år hade hon känt på sig att något inte stod rätt till, och hon berättar att en dag satte barnet själv ord på att något hade hänt. Och då, bestämde hon sig för att polisanmäla. – För mitt barn som är väldigt beroende av trygghet och tydliga rutiner var det extremt ångestladdat. Eva berättar att hennes barn har en autismdiagnos. Talet kom sent och såväl på förskolan som hemma har man använt bildverktyg ibland för att lättare kunna kommunicera. En knapp vecka efter polisanmälan blir barnet kallat på ett förhör. De visas runt i lokalerna där förhöret ska hållas och Eva berättar att hennes barn är oroligt och stressat. – Jag hade ju inte kunnat förbereda mitt barn alls, jag fick ju inte berätta var vi skulle. Och för ett barn med en sådan här diagnos, är allt som är ovisst extremt oroande. Att från den ena sekunden till den andra sitta i det där kala rummet med en helt främmande människa, och dessutom berätta om ett djupt trauma. Min magkänsla sa att: det här blir inte bra, berättar Eva. Eva säger att hon upplever att man inte tog någon hänsyn till hennes barns särskilda behov. – Mitt barn var ju traumatiserat redan när förhören började och litade inte på vem som helst. Det skulle väl inget barn göra i den här situationen, men mitt barn har ju dessutom väldigt stora svårigheter med att uttrycka sig och tänker inte alla gånger som vi ”normala”, om man nu ska säga så. Dessutom behöver mitt barn mycket mer trygghet och stöd än andra barn. Eva säger att hon önskade att en psykolog eller expert på funktionshinder skulle ha närvarat. En som kunde hjälpa till att tolka hennes barns funktionsnedsättningar. – Jag frågade flera gånger om det verkligen inte fanns något sätt att anpassa förhöret med tanke på funktionsnedsättningarna. Något som kunde skapa lite mer trygghet och göra situationen avslappnad. Men förhörsledaren sa att det inte var tänkbart med några anpassningar, det var liksom inte förhandlingsbart. Eva förklarar att hon är väl medveten om, att en förälder varken bör eller kan påverka ett förhör, men hon kände stor maktlösheten när ingen verkade bry sig om hennes barns funktionshinder.  Eva berättar att hennes barn förhörs ytterligare två gånger, och att hon varje gång påpekar att en psykolog borde närvara. – Jag ville att någon opartisk, utifrån, skulle vara med, någon som hade specialkunskap om barn med funktionshinder, och då menar jag någon med specialistkompetens. Men jag fick blankt nej. Men vad kan man göra annorlunda för att bemöta de här barnen inom rättsväsendet på ett bättre sätt, om de nu har kognitiva svårigheter och har svårt att berätta?   – Jag tror att det är generellt bra att personer som i sina yrkesroller möter personer med psykiska funktionshinder som kan  påverka, liksom, utfallet av en sådan här process, naturligtvis har en grundläggande kunskap om vad de här handikappen innebär, och också att det faktiskt är inte så att man inte kan överhuvudtaget vara med, säger Clara Hellner Gumpert, som är barn- och ungdomspsykiater och forskare vid Karolinska institutet. Hon är medförfattare till boken ”Att intervjua barn med intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder” och poängterar att funktionshinder kan yttra sig på väldigt olika sätt. Men i boken pekar författarna på hur de här barnen kan förmås att berätta om de får rätt hjälp på vägen. Och för det behövs kunskap. – Till exempel om man har autistiska drag eller en autismdiagnos, då är det bra att förstå vad det innebär för, alltså att man kan någonting om det. Till exempel att barn kan ha svårt i samspelet med en annan människa, att de har svårt för sådant som de inte är väldigt väl förberedda på. Obekanta nya situationer kan skapa väldigt mycket stress. Så att jag menar, när du och jag pratar med varandra så har vi en annan interaktion i vårt samtal, men att ha ett sådant här samtal med ett barn det är en alldeles speciell samtalsteknik som man behöver öva mycket på. Man behöver spela in sina samtal och titta på sig själv och se hur man gör egentligen. Och det är väldigt bra att ha någon annan som tittar på en också, som kan ge feedback så att man tränar. Det här är något som kräver mycket träning, fortsätter hon. Med bättre kunskap om de funktionsnedsatta barnens särskilda behov skulle man alltså, enligt Clara Hellner Gumpert, kunna öka förutsättningarna att hålla ett fungerande förhör med barnen. En åklagares grundutbildning efter examen innehåller bara enstaka lektioner om barn med funktionshinder och flera av åklagarna vi har talat med efterlyser mer kunskap om de här frågorna. Viss hjälp kan åklagare hämta i den så kallade Barnhandboken, en handbok med goda råd för åklagarna om ärenden som gäller övergrepp mot barn. I den står det att förundersökningen i vissa ärenden kan behöva tillföras extern kunskap från områden som barnpsykologi, barnpsykiatri eller annan expertis. Det står att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig för att förstå barnet och värdera barnets berättelse. Men i vår enkät till Sveriges samtliga åklagarkammare visar det sig att bara fem av de 32 åklagarna vi frågar så gott som alltid anlitar sakkunniga för att lättare förstå ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning i förhörssituationen. Hälften, 16 av de 32 åklagarna svarar att de oftast inte gör det. ”Det finns inga väl utarbetade rutiner. Vet inte varför det är så.” ”Nej, oftast inte. Bara vid en handfull tillfällen under alla mina år som åklagare.  Inte i den utsträckning som behövs. På grund av resursbrist.” ”Nej oftast inte.  En stor brist är att det inte finns upparbetade rutiner för VEM jag kan ringa. Jag får uppfinna hjulet från början varje gång. Jag tror det vore bra om vi jobbade mer med externa aktörer. Men som det ser ut idag har vi inte beredskapen för det.” Tillbaka till Barnrättcentrum på Stockholms universitet. I en helt färsk experimentell studie på juriststudenter har Katrin Lainpelto undersökt hur en diagnos kan påverka bedömningen av barnets trovärdighet. Drygt hundra studenter har fått ta del av samma historia där ett barn utsatts för ett övergrepp - men bara hälften har fått veta att barnet har funktionsnedsättningen ADHD och högfungerande autism. Och resultatet är tydligt, menar Katrin Lainpelto. – Den grupp som får reda på att barnet har en diagnos bedömer barnet som mycket mindre trovärdigt, att barnet har lämnat mindre detaljerade uppgifter. Och då har man ändå läst samma förhör.  Det enda som skiljer sig mellan de två grupperna är att ena gruppen får reda på att barnet har diagnos, och den andra inte. – Vad säger det här resultatet? – Vi blir påverkade av faktorer som inte ska påverka oss, helt enkelt. Det säger att de här diagnoserna implicerar att barnet inte får samma behandling, inte får samma värdering. Det säger också att de här barnen eventuellt också kan vara utsatta för en strukturell diskriminering, att vi inom rättsväsendet, medvetet eller omedvetet, ofta sker det ju omedvetet, men att vi faktiskt inte ger de här barnen samma möjlighet. Bedömningen borde bli likadan, för det är precis samma förhör, men det blir det inte och vi har fått väldigt signifikanta siffror på att det får en väldig påverkan, säger Katrin Lainpelto. Vi återvänder till köksbordet hemma hos Karins familj. Och Karins mamma Anna som polisanmälde att en i skolans personal dragit hennes dotter i armen så hårt att hon ramlat nerför en trappa. Anna berättar att när förundersökningen inleddes fick hon frågan av förundersökningsledaren om Karin kunde förhöras med tanke på hennes funktionsnedsättningar. Anna sa då nej, eftersom hon var osäker på om Karin verkligen skulle kunna sätta ord på det som hade hänt. Men idag tänker Anna att man ändå borde ha försökt. Hon säger att för henne handlar det om likhet inför lagen och hon tycker det är märkligt att det var upp till henne att fatta beslutet om Karin kunde förhöras eller inte.  – För då hade hon fått sin röst och det är ju den vi saknar och det var ju därför jag gjorde polisanmälan från början – hur ska vi göra hennes röst hörd? Så här i efterhand tänker Anna att det inte är uteslutet att hennes dotter hade kunnat berätta om hon hade fått stöd av någon med särskild kunskap om vad hennes funktionsnedsättning innebär. Och att det borde ha skett enligt någon slags självklar rutin. – Jag tror att hon kan svara. Däremot så vet man ju inte om hon kommer att göra det. Men absolut så finns möjligheten, det gör den. Det har hon visat vid flera tillfällen när hon har fått frågor, kanske vid läkarbesök och så, att hon ändå faktiskt har svarat jättebra. Och jag har till och med blivit förvånad ibland så absolut, det tror jag. Så jag tycker att det är värt ett försök, att man måste ge dem en chans. – Vad tänker du kring det, att inte din dotter fick den chansen? – Det är sorgligt. Det är jättesorgligt för så kommer hela hennes liv att se ut. Och det är ju det vi känner som föräldrar, att - hur ska vi göra? Vi vet ju ingenting om hur hennes liv kommer att se ut. Hon kan ju vara med om vad som helst på dagarna. Vi har ju ingen aning om inte någon annan berättar, om ingen annan hjälper oss. Och det är jobbigt som förälder att känna den osäkerheten. Kaliber och Barnaministeriet från UR har idag kunnat berätta, att de flesta av de åklagare som svarat på vår enkät, åklagare som arbetar med barnärenden, säger att det kan vara svårare att väcka åtal i fall där målsäganden är ett barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar. Vi har också hört om vikten av kunskap om de här barnens särskilda förutsättningar, för att ge dem möjlighet att kunna berätta om vad de har varit med om. Ändå är det bara ett fåtal av åklagarna som vi har talat med som regelbundet tar in sakkunniga och experter för att underlätta förhören med barnen, trots att de rekommenderas att göra det. I vår enkät frågade vi åklagarna från de 32 åklagarkammarna om de anser att barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionsnedsättningar har samma rättstrygghet som andra barn när de utsätts för våld eller övergrepp. Två tredjedelar – 21 av de 32 tillfrågade – svarar nej - de här barnen har inte samma rättstrygghet. ”Nej, Det finns en stor okunskap. Barnen beter sig helt enkelt inte som vi förväntar oss och det finns stor risk för feltolkningar. Det finns fördomar kring både diagnoser och beteendemönster.” ”Rättstryggheten är låg för alla barn, men den här gruppen är extra utsatt. Samma regler gäller för alla, men har vi brustit i förhöret påverkar det givetvis bevisläget.” ”Barn är otroligt skyddslösa. Man når inte så långt man vill. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är dubbelt utsatta.” Riksåklagaren Anders Perklev är högsta myndighetschef på Åklagarmyndigheten. Vi tog med oss våra enkätresultat till honom och började med att fråga hur han ser på att så många som två tredjedelar av åklagarna vi har talat med anser att barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar inte har samma rättstrygghet som andra barn. – Först ska jag säga att det naturligtvis är allvarligt att konstatera det. Samtidigt så har jag en viss förståelse för att just utredningar där målsäganden är ett barn med funktionshinder är svårare än andra. I den meningen att det kan vara svårt att få fram tillräcklig bevisning, och utredningarna. Sen är det naturligtvis inte önskvärt att samhället ska kunna erbjuda sämre skydd. Det bästa vore ju om man kunde erbjuda alla precis samma grad av skydd, säger Anders Perklev. I vår enkät till åklagarna ställde vi också frågan om det behövs tydligare riktlinjer för hur man ska hantera att målsäganden är ett barn med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning, för att säkra de barnens rättstrygghet. Fler än hälften – 18 av de 32 åklagarna – svarade ja, det behövs tydligare riktlinjer. Flera av åklagarna efterlyser också mer utbildning, bättre rutiner och handledning. – Vi kan alltid bli bättre, och vi måste alltid sträva efter att bli bättre, svarar Perklev. – Det är ju många åklagare som efterlyser mer kunskap just kring neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar… – Jag tror att, alltså vi har utbildning, och den är viktig. Och vi har vidareutbildning, och den planeras fortlöpande där vi ser över behovet av vilka utbildningar vi ska erbjuda åklagarna. Sen kan ju inte åklagarna vara experter på allt, utan man måste se till att man har också bra kontakter i samverkan med andra myndigheter, med annan expertis, så att man kan säkra det kunskapsbehovet som finns. – I den barnhandbok som Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum gav ut 2012 slås det fast att en sakkunnig kan tillföra viktig kunskap om barns utveckling eller eventuella funktionshinder som är viktig vid förståelsen och värderingen av barnets berättelse och eventuella symptom, och åklagarna rekommenderas att överväga att anlita expertis som stöd i anslutning till förhör med ett funktionshindrat barn. Men av de åklagare som vi har talat med i enkäten så svarar hälften att de oftast inte tar in sakkunniga i fall som rör barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder och ungefär en tredjedel anlitar sakkunniga ibland. Hur ser du på genomslaget för rekommendationerna i handboken? – Det har jag väldigt svårt att värdera så här när jag får uppgiften första gången så här. Och det beror ju på att åklagare måste göra en bedömning i varje enskilt fall. – Flera åklagare som vi har talat med säger att de inte ens vet vart, eller till vem de som ska ringa om de behöver få tag på en sakkunnig när de har ett ärende med ett barn som har en funktionsnedsättning. – Ja det tycker jag är lite förvånande eftersom den informationen finns i vår Barnhandbok. – Du sa att det är inte åklagarens roll att vara expert på allting, att det är omöjligt, men det är ju åklagarens roll att säkra rättstryggheten även för barn med neuropsykiatriska och intellektuella funktionsnedsättningar. Och om det är så många åklagare som säger att de inte anser att de kan det riktigt, då är det någonting att förbättra? – Det vill jag understryka att vi kan alltid bli bättre och vi ska alltid bli bättre. Och det du nu berättar för mig om vad åklagare har sagt till er, det är någonting som vi måste, naturligtvis, följa upp. Och se vad som ligger bakom det, och hur vi på ett bättre sätt ska kunna tillgodose de behoven som nu åklagarna ger uttryck för. Vi har berättat om en grupp brottsoffer som är osynliga i brottsstatistiken - barn med, ofta dolda, funktionsnedsättningar, barn som oftare än andra utsätts för våld och övergrepp och samtidigt har svårare att få upprättelse i rättsapparaten. Och Katrin Lainpelto, forskare vid Stockholms barnrättscentrum, har en tanke om att det här hänger ihop. Hon menar att det här öppnar upp för att de här barnen oftare blir utnyttjade  – Krasst uttryckt, relativt riskfritt skulle jag vilja säga. Det händer inte speciellt mycket om man blir påkommen. Man brukar kalla den här gruppen av barn för ”safe targets”, alltså det är riskfritt att förgripa sig på dem. – Jag tycker inte att det hanterades rätt. Förundersökningen som gällde Evas barn lades ned. Och Eva säger att hon inte kan släppa tankarna på hur hon tycker att ärendet hanterades. – I avslaget står det att mitt barn inte har berättat om detaljer. Men situationen var så stressad och otrygg och det påverkade mitt barn jättemycket. Allt det här lämnar en känsla av att rättsväsendet inte är till för alla. Det är så jag känner. Nästa vecka fortsätter vi vår serie om barnen och rättvisan. Reportrar Anna Maria Höglund och Hanna Larsson, UR Producent: Karl Brodin, UR Exekutiv producent: Sofia Boo, Kaliber Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Om den svenska skolan som skulle bli Europas bästa. Men eleverna lär sig allt mindre. Många lärare ångrar sitt yrkesval och allt för få studerar till ett jobb med för låg lön och för mycket stress. Är det kunskapssamhällets konkurs vi bevittnar? Hör varningarna om kunskapsras som hot mot demokrati och välfärd. Konflikt håller offentlig utfrågning med pressade pedagoger, engagerade elever och panka politiker. Den har kallats en av en ”ödesfråga” och en ”nationell katastrof”. Frågan om vad som sker med elevers resultat i den svenska skolan. I en lång rad undersökningar, som de internationella jämförelser av skolresultat som görs i bla PISA-studierna, har svenska elever försämrat sina resultat. I den senaste är svenska 15-åringar bara på 26:e plats i en jämförelse med 57 OECD-länder när det gäller naturvetenskap, 25:e för matematik och 16:e för läskunnighet. Det är klara försämringar jämfört tidigare undersökningar. Konflikts Mikael Olsson besöker lärare vid skolor i Malmö som protesterar mot både löner och vad ser som en orimligt ökande arbetsbelastning. Ständigt nya system för kontroll- och uppföljning gör att många lärare administrerar mer än de undervisar. Den bilden får också stöd i aktuella intervjundersökningar med stora grupper av lärare. Ovidiu Ivan, lärare på Rörsjöskolan i Malmö, anser att detta framförallt drabbar eleverna. Och vid svenska universitet och högskolor är rektorer och lektorer också djupt oroade över en utveckling där nya studenter är allt sämre rustade för högre studier. När Konflikts Lotten Collin träffar Jenny Madestam, forskare och lektor i statsvetenskap vid Stockholms Universitet, berättar hon många  nya studenter har problem med problemlösning och tom med rättsstavning. Det är verkligen oroande när många av de kommer att utgöra framtidens statsförvaltning, säger Jenny Madestam. Rektorn vid Stockholms universitet, Kåre Bremer, varnar för att den nedåtgående kurvan är som mest alarmerande när det gäller naturvetenskaperna och matematik. Och han får medhåll av Karin Markides, VD och rektor där. I 40 års tid har Chalmers, varje år, låtit studenterna göra samma diagostiska prov i matematik och resultaten är nedslående. Om inte krisen för skolresultaten får en lösning är Markides mycket orolig för Sveriges fortsatta konkurrenskraft och plats i världen. I snart 20 års tid har våra rikspolitiker alltså talat om att bygga Europas bästa skola. Det skulle vara en grundsten i bygget av ett kunskapssamhälle som ersätter industritillverkning med stark konkurrenskraft genom ”know-how”, sprutspetsforskning och innovation. Men vad händer om grunden, skolan, brister? Hotas inte hela konstruktionen då? Tar vi för lätt på skolans kris? Konflikt valde Malmö som spelplats för en offentlig utfrågning där de politiker som har ansvaret för skolan, kommunpolitikerna, får möjlighet att möta lärare, elever och forskare i ett samtal inför publik på Moriska Paviljongen i Malmö. Medverkar gör Ovidiu Ivan, lärare i matematik och naturkunskapsämnena på Rörsjöskolans högstadium, Samir El-Sabini, ordförande för Sveriges Elevkårer, Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, Kerstin Larsson, fd lärare och rektor, nu medlem av den kommission kommunledning tillsatt för att åstadkomma en ”en socialt hållbar utveckling”. Dessutom två kommunpolitiker som skolans huvudmän är främst ansvariga för utvecklingen; Lars Hansson (FP) ordförande i barn- och skolnämnden i Lund och Katrin Stjernfeldt-Jammeh (S) skolkommunalråd i Malmö, som satt målet att ta Malmös skolor från en bottenplacering i Sverige till landets bästa skolor. Hela utfrågningen, i sin fulla längd, går att lyssna till här eller ladda ner här. Avslutningsvis berättar Konflikts Ivar Ekman om ett land där debatten om överbelastade lärare, nationella prov och privatisering av skolor också rasar. Presidentvalsaktuella USA tävlar med Sverige om att sjunka snabbt i internationella jämförelser av skolresultat. Diane Ravitch, historiker men tidigare president George Bushs biträdande utbildningsminister, var drivande i reformerna för fler nationella prov och fler friskolor, men när hon nu ser resultaten har hon helt vänt sig mot sin skapelse. ”Undervisning ett gemensamt ansvar. Det är inget vi kan överlåta till amatörer eller profitörer”, säger Ravitch i en intervju sist i dagens Konflikt. Programledare: Mikael Olsson Producent: Lotten Collin

Ett program där Sara Darir, 15 år, försöker förstå varför unga tjejer med slöja blir diskriminerade och utsatta för hatbrott. Sara Darir hade hunnit bära sin slöja i en knappt en månad innan en man viskade i hennes öra "Jävla muslimer".  "När jag tänker tillbaka på den dagen, så tänker jag vad skulle hända om han valde att skrika JÄVLA MUSLIMER istället för att viska?" säger Sara "Unga tjejer blir utsatta för hatbrott för att de bär slöja, utan att anmäla, vilket gör att det blir ett osynligt problem" Säger Mehrako Masifi som har gjort undersökningar om hatbrott mot unga muslimer. Jasmine Sherif, 20 år, blev tvungen att byta klass tre gånger när hon var 13 år. Till slut flyttade hon från Västkusten till Stockholm för att slippa mobbingen för sin slöja. "Rektorn i skolan sa att det var min sjal som gjorde att eleverna bemöte mig så"  säger Jasmin Sherif. " Rektorn sa att det var bättre att jag tog av mig sjalen på skoltid. Han tog beslutet för mig. Jag gjorde som han sa, men situation blev inte bättre" berättar hon. 

Under två veckor återutsänder vi reportageserien Resan till Ryssland barn som sändes i augusti 2008. Vägvisare är Olga Granlöf och Barnens reporter Ylva Mårtens. Fler bilder och en längre text hittar du här: Olga Granlöf är född och uppvuxen i Sovjetunionen. Hon kom som 23-åring till Sverige, har levt halva sitt liv i Sovjet och halva i Sverige. Olga blir lyssnarnas vägvisare och Ylva Mårtens tolk. Resan till Rysslands barn börjar på Finlandsbåten till Helsingfors och går sen vidare med tåg till St Petersburg och Moskva. Resan till Rysslands barn - rika och fattiga barn, del 1 Tre pojkar i 4:e klass reser sig upp i sitt lilla klassrum på privatskolan Baltica College i St Petersburg. Klassen består endast av dessa tre elever. Pojkarna är alla klädda i kostym eller kavaj, fluga eller slips. Rektorn, Ludmila Barisava presenterar pojkarna med hjälp av deras pappors yrken: - Dimas pappa är professor på en teknisk högskola, Sachas och Jans fäder är båda affärsmän med nära kontakter med regeringen. - Vi är en skola för den nya eliten, både den politiska och den kulturella. Baltica College var en av de första privatskolorna som bildades efter 1991. Våra medlemmar i regeringen har givit oss förtroende att ha deras barn här och flera av papporna till våra elever ingår i presidentens team, förklarar rektorn.  Från Baltica College och elitens barn går Olga Granlöf och Ylva Mårtens vidare till en teaterrepetition med pojkar som kommer från helt andra familjeförhållanden. Pojkarna bor i St Petersburgs förorter och är vana vid missbruk och övergrepp.   Kostja Nikiforov, 12 år, presenterar sig själv som en pojke med stora disciplinsvårigheter, men i intervjun visar det sig att han är egentligen är svårt mobbad. Kostja förklarar vad teaterterapin betyder för honom: - Stort! Det minsta jag kan säga är att jag känner mig som en normal människa här, jämfört med hur det är när jag är i skolan. Resan till Rysslands barn – rika och fattiga barn, del 2 Resan till Rysslands barn går vidare till en romsk bosättning på landsbygden i Novgorodtrakten, ett tiotal mil sydväst om St Petersburg. Till Tjodovo, Mirakelbyn kom många romer från Ukraina efter Tjernobylkatastrofen och byggde sig en by. Efter några år fick de också en egen skola. Marta Mihaj, 13 år och Angela Mihaj, 12 år går i fjärde klass. Båda flickorna tycker om att gå i skolan och lösa uppgifter: - Jag skulle vilja jobba när jag blir vuxen men vi romer har en lag som vi måste följa. Våra kvinnor arbetar inte utanför familjen, så det kommer att bli så för oss också, säger Angela. - Jag kommer att gifta mig tidigt och kanske slutar jag skolan redan nu till sommaren, för även om vi skulle fortsätta läsa så finns det inga jobb, och då är det ingen mening att gå i skolan, fyller Marta i. Resan till Rysslands barn fortsätter sedan till friskolan Vzmah, uppkallad efter en fågels vingslag. Skolan startade 1989, före Perestrojkan, berättar Elena Pavlovskaja, studierektorn: - Vi ville ge våra egna barn en bra skolstart, så då startade vi skolan hemma i våra lägenheter. Gorbatjov uppmuntrade oss att ta egna initiativ så det var ok. Vi fick ingen kritik varken från myndigheter eller kommunistpartiet, de hade viktigare saker att göra då än att kolla en sån här liten skola. Skolan tar emot elever från 1 år till 18 år. I förskolan läser barnen engelska från allra första början: - Good Morning children! How are you? Let’s take a photo! Smile children smile! Så lyder uppmaningarna när Sveriges Radio är på besök. Skolan är otroligt ambitiös, inte nån vanlig snobbskola.

I sjunde Flykt hör du Jean från Rwanda. Jeans pappa gömmer honom i buskarna för att polisen inte ska hitta honom. Rektorn skickar hem honom från skolan för att han tillhör fel folkslag och myndigheterna ser till att han inte får börja gymnasiet, trots att han klarar inträdesproven galant. Jean misshandlas nästan till döds och flyr. I Sverige sitter han som förlamad och ser sina landsmän slaktas på tv. Flykt gjordes av P3 Stockholm för P1. Ulla Svensson är producent. Det sändes första gången sommaren 2005.

Äntligen är det dax för revansch för Annika Lantz och Sissela Benn. 5 gånger har dom sökt in till scenskolan, fem gånger har dom fått nobben, så på fredag ska dom få söka en gång till. Rektorn för Teaterhögskolan i Stockholm, Olle Jansson, kommer hit med en liten jury som ska bedömma inträdesprovet en gång till. Barnboksförfattaren Barbro Lindgrens sönder, Bröderna Lindgren, har gjort en ny skiva och kommer till studion och spelar en låt live tillsammans med Patrik Arve som i vanliga fall spelar med Teddybears. Daniel i Idol 2007. Spelar live i Lantz i P4 Dessutom kommer Daniel Karlsson, eller kapten Karlsson som han också kallas - Idol-Daniel som han kanske kommer att kallas i framtiden - hit och spelar en egen låt live.

Äntligen är det dax för revansch för Annika Lantz och Sissela Benn. 5 gånger har dom sökt in till scenskolan, fem gånger har dom fått nobben, så på fredag ska dom få söka en gång till. Rektorn för Teaterhögskolan i Stockholm, Olle Jansson, kommer hit med en liten jury som ska bedömma inträdesprovet en gång till. Barnboksförfattaren Barbro Lindgrens sönder, Bröderna Lindgren, har gjort en ny skiva och kommer till studion och spelar en låt live tillsammans med Patrik Arve som i vanliga fall spelar med Teddybears. Daniel i Idol 2007. Spelar live i Lantz i P4 Dessutom kommer Daniel Karlsson, eller kapten Karlsson som han också kallas - Idol-Daniel som han kanske kommer att kallas i framtiden - hit och spelar en egen låt live.