Podcasts about broderskap

Böckerna jag tänker läsa men aldrig gör eller faktiskt har gjort. Eremitkräftan har sitt skal och bokälskaren har sin Pile of Shame. Bokspanarna känner en viss oro inför tanken att de skall bli begravda i alla olästa böcker som de travar på hög. Veckans gäst: Agneta Krohn Strömshed Vi pratar om dessa böcker: Nästa! av Nina Lykke Frihet, Jämlikhet och Broderskap av Hilary Mantel Den gyllene grenen: studier i magi och religion – James G. Frazer

När slutade kungar och drottningar att personligen föra befäl över sina trupper? Och vem myntade egentligen begreppet "frihet, jämlikhet och broderskap? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Med franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats. Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En stor dag väntade.Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut. Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar. Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan.Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse.Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken, där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en fem meter hög allegorisk staty som föreställde Den förfärliga Ateismen. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en överraskning. Med en fackla kallad Sanningens flamma antände han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché. Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig en annan staty inuti Den Förfärliga Ateismen det var en mindre figur, vit och glänsande, som föreställde Visdomen. Robespierre talade åter och sade: Den evigt lyckliga dagen är kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det Högsta Väsendet. Enligt instruktionerna var det nu dags att applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden. Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det Högst Väsendet för något och vad innebar den nya kulten?Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla folkfiender som satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man hängt upp banderoller med revolutionsslogans: Att ära Gud och döda kungar är samma sak. Det var Robespierres som författat dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse. Men nu var ordningen återställd.Robespierre talade till folket och förklarade vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen ingick religionsfrihet i Deklarationen om människans och -medborgarnas rättigheter som man antagit 1789, men den hade inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna, ja, dem hade man slagit ihjäl.Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt Robespierre hade under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på 1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan också på att festen firades nationellt och inte bara i huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket själva fick delta aktivt i firandet.den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn.Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av konstarterna och teatern som han menade gjorde människor förställda och onaturliga så hade revolutionsledarna tidigt tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart att det franska folket älskade Robespierres tilltag och just därför var det som hände sedan helt obegripligt.Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad. Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet. Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9 Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med det också hoppet om en ny religion.Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins, och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig även för honom och kanske gav helt enkelt tanken på själens odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt grymma öde till mötes.Gabriella Håkansson, författare och kritiker LitteraturJonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme Being, Manchester University Press, 2016Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution. Metropolitan Books, 2006Slavoj iek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso, 2007Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of California Press, 1981.Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare: Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna Robespierre, Desmoulins och Danton).

Podden är tillbaka med veckans andra avsnitt inför premiären mot Öster på måndag, där snapphanarna ska visa Nils Dacke och hans undersåtar att både veta hut och lära respekt. Broderskap ska förkunnas, rök ska blåsas ur svartvita munnar och upprorsfanor ska återigen höjas när BoIS tar sig an denna pissiga Superetta. För som vi alla vet är Landskrona vaggan för snapphanerebeller som går framåt när det gäller inte bakåt när det smäller. KOM SÅ RANDIGT!

I detta poddavsnitt möter vi Torbjörn Forkby som forskar om gäng. Vi diskuterar gängens uppkomst och vad det är som gör att vissa ungdomar söker sig till gäng. Vi pratar om broderskap, maskulinitet, mansdominans och kampen för att bli Någon (med stort N). Torbjörn berättar också om hur vägen ut ur en gängtillvaro kan se ut, och vilka förebyggande insatser som samhället kan arbeta med. Längd: 54 minuter.

Frihet! Jämlikhet! Broderskap! Vad kommer dom orden ifrån egentligen? Det pratar Gabriel och Åsskar om i dagens avsnitt, som handlar om Frankrike och fokuserar lite extra på franska revolutionen! Dessutom gör Åsskar en egen redigering av podden, sjunger en traditionsenlig sång om dagens land och så drar dom tillsammans massa franska skämt och svarar på frågor.  HÄNG MED OSS HELA DECEMBER, NYTT AVSNITT OM NYTT LAND VARJE DAG! Produceras av Frälsningsarmén www.kylskåpsradion.se  

En dramadokumentär baserad på autentiska citat, om två bröder från Landskrona: en vänstertomte och ett högerspöke. Poddbearbetning i tre delar av teaterföreställningen Broderskap, inspelad på Teaterrepublikens scen i Malmö. Utifrån en helt sann historia dyker vi ner i internettrollens värld och försöker svara på frågan hur en besviken liberal kan förvandlas till en högerextrem näthatare på några få månader. Manus och regi: Jens Peter Karlsson Musik: Kai Engel (slutlåt av Anders Blentare) Medverkande: Anders Blentare och Märta Lundin

Vrede räknas ofta som en förbjuden känsla - men borde den verkligen vara det? I det här avsnittet pratar Sissel och Åsa om känslan vrede, hur den tar sig uttryck i berättelser och om det är en konstruktiv eller destruktiv känsla. Våra poddare intervjuar även författaren Johanna Frid som har skrivit Nora eller Brinn Oslo brinn. Andra böcker som pratas om är: Iliaden av Homeros, Hon är arg av Maja Lee Langvald, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, Anne på Grönkulla av L M Montgomery, Hungerspelen av Suzanne Collins, Carrie av Stephen King, Familjereceptet av Veronica Henry, Who Fears Death av Nnedi Okorafor, Det osynliga barnet av Tove Jansson, Haggan av Aase Berg, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall, Myggor och tigrar av Maja Lundgren, Den högsta kasten av Carina Rydberg, Stackars Birger av Martina Montelius, Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson, Brave av Rose McGowan, Frihet, Jämlikhet och Broderskap av Hilary Mantel. Till nästa gång lyssnar vi på: Allt jag fått lära mig av Tara Westover och Staden av Camilla Sten. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En dramadokumentär baserad på autentiska citat, om två bröder från Landskrona: en vänstertomte och ett högerspöke. Poddbearbetning i tre delar av teaterföreställningen Broderskap, inspelad på Teaterrepublikens scen i Malmö. Utifrån en helt sann historia dyker vi ner i internettrollens värld och försöker svara på frågan hur en besviken liberal kan förvandlas till en högerextrem näthatare på några få månader. Manus och regi: Jens Peter Karlsson Musik: Kai Engel Medverkande: Anders Blentare och Märta Lundin

En dramadokumentär baserad på autentiska citat, om två bröder från Landskrona: en vänstertomte och ett högerspöke. Poddbearbetning i tre delar av teaterföreställningen Broderskap, inspelad på Teaterrepublikens scen i Malmö. Utifrån en helt sann historia dyker vi ner i internettrollens värld och försöker svara på frågan hur en besviken liberal kan förvandlas till en högerextrem näthatare på några få månader. Föreställningen spelar i Malmö t.o.m. den 7 april. Boka biljett via Kulturcentralen. Fri entré. Manus och regi: Jens Peter Karlsson Musik: Kai Engel Medverkande: Anders Blentare och Märta Lundin

Med franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats. Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En stor dag väntade. Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut. Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar. Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse. Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken, där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en fem meter hög allegorisk staty som föreställde Den förfärliga Ateismen. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en överraskning. Med en fackla kallad Sanningens flamma antände han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché. Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig en annan staty inuti Den Förfärliga Ateismen det var en mindre figur, vit och glänsande, som föreställde Visdomen. Robespierre talade åter och sade: Den evigt lyckliga dagen är kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det Högsta Väsendet. Enligt instruktionerna var det nu dags att applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden. Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det Högst Väsendet för något och vad innebar den nya kulten? Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla folkfiender som satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man hängt upp banderoller med revolutionsslogans: Att ära Gud och döda kungar är samma sak. Det var Robespierres som författat dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse. Men nu var ordningen återställd. Robespierre talade till folket och förklarade vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen ingick religionsfrihet i Deklarationen om människans och -medborgarnas rättigheter som man antagit 1789, men den hade inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna, ja, dem hade man slagit ihjäl. Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt Robespierre hade under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på 1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan också på att festen firades nationellt och inte bara i huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket själva fick delta aktivt i firandet. den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn. Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av konstarterna och teatern som han menade gjorde människor förställda och onaturliga så hade revolutionsledarna tidigt tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart att det franska folket älskade Robespierres tilltag och just därför var det som hände sedan helt obegripligt. Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad. Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet. Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9 Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med det också hoppet om en ny religion. Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins, och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig även för honom och kanske gav helt enkelt tanken på själens odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt grymma öde till mötes. Gabriella Håkansson, författare och kritiker   Litteratur Jonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme Being, Manchester University Press, 2016 Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution. Metropolitan Books, 2006 Slavoj iek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso, 2007 Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of California Press, 1981. Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare: Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna Robespierre, Desmoulins och Danton).

Avant garde åpning, Broderskap og neseklype See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi pratar om broderskap och Elinor kommer ut som hälften troll. Man kan donera pengar till podden på www.patreon.com/jajaja facebook.com/jajajapodcast jajajapodcast@gmail.com twitter: @jajajapodcast – @feliciaJxn – @jas39kuken instagram: #jajajapodcast – @feliciaJxn1 – @jas39kuken snapchat: @feliciaJxn1 – @jas39kuken

Det finns en utbredd uppfattning att manliga makthavare träffas i informella sammanhang - i bastun, under älgjakten eller på golfbanan - och där smider planer och fattar beslut i det fördolda. Ofta tänker man sig att det här missgynnar kvinnliga makthavare som inte får tillträde till de manliga miljöerna. Sociologen Gergei Farkas har intervjuat närmare 250 företagsledare, politiker och ledande tjänstemän i fyra västsvenska kommuner, och han säger att sådana här informella nätverk visserligen finns, men att de inte är så viktiga som många av oss kanske tror, och att de inte innebär att kvinnliga makthavare stängs ute. Annat var det förr. I till exempel Kung Orres Jaktklubb träffades mellan 1890 och 1960 chefer från ASEA, SKF, gruvindustrin och Wallenbergssfären för att jaga och umgås, något som intresserat Therese Nordlund Edvinsson, docent i ekonomisk historia och författare till boken Broderskap i näringslivet. Hon berättar om en utpräglat maskulin jaktklubb där de manliga näringslivstopparna åt, drack och jagade tillsammans. Dessutom handlar det om den växande internationella oron kring Irans kärnenergiprogram och deras eventuella planer på kärnvapen. Så sent som i förra veckan uttryckte FN:s atomenergiorgan IAEA allvarlig oro över Irans växande kärnprogram. Samtidigt hotade Israel med att attackera Iran, Kanada har brutit alla diplomatiska förbindelser med Iran och en opinionsundersökning visar att en majoritet av amerikanerna stöder en militär operation mot Iran. Tiden ser alltså ut att rinna ut, och mycket tyder på att en eventuell attack skulle kunna ske redan nu i oktober. Det säger Johan Wiktorin, ledamot i Krigsvetenskapsakademin och bloggredaktör för Försvar och Säkerhet. Programledare är Urban Björstadius.

Kosmo handlar om brorsan. Vi har träffat filosofen och författaren Aleksander Motturi som både i sin forskning och sitt författarskap utforskat samhällets hierarkier och utanförskap. Det blir ett samtal om brödraskapets byggstenar och olika uttryck. I november har Ruben Östlunds film Play premiär. Filmen är inspirerad av verkliga rättsfall där brorsan-tricket är den intrikata ingången till ett psykologiskt spel mellan rånoffer och förövare. Med hjälp av medverkande från de två antologierna Fittstim och Pittstim tittar Jon Jordås närmare på kulturvärldens brödraskap. I Kapstaden bor två av Sydafrikas mest uppmärksammade unga konstnärer, tvillingarna Hasan och Hussein Essop. De är 26 år gamla och efter examen från konsthögskolan i Kapstaden för fem år sedan upptäckte de styrkan - och det oundvikliga - i att arbeta tillsammans. Programledare Anneli Dufva Kosmos Anneli Dufva har träffat filosofen och författaren Aleksander Motturi, aktuell med boken Diabetikern. Det blir ett samtal om brödraskapets byggstenar och olika uttryck. I november har Ruben Östlunds film Play premiär, men redan har den börjat debatteras. Filmen är inspirerad av verkliga rättsfall där ”brorsan-tricket” är den intrikata ingången till ett psykologiskt spel mellan rånoffer och förövare. Mia Gerdin har mött Ruben Östlund och följt debatten. Med hjälp av medverkande från de två antologierna Fittstim och Pittstim och två av dess medverkande -  Karolina Ramqvist och Max Landergård  - tittar Jon Jordås närmare på kulturvärldens brödraskap och hur den manliga gemenskapen och nepotismen gestaltas i film och litteratur. I Kapstaden bor två av Sydafrikas mest uppmärksammade unga konstnärer, tvillingarna Hasan och Husain Essop. De är 26 år gamla och efter examen från konsthögskolan i Kapstaden för fem år sedan upptäckte de styrkan och det oundvikliga i att arbeta tillsammans. Deras ämne är islam  och de utmanar väst blicks på muslimen men går också i bräschen för en ny tradition av islamsk konst, där förbudet mot att avbilda levande varelser naggas i kanten. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Allt fler civila dör i Afghanistan, och förra fredagen mördades 10 kristna hjälparbetare. Deras liv slutade i en skur av kulor i en avlägsen dal av landet. En av de mördade var Tom Grams som hade lämnat en lukrativ tandläkarpraktik för att ge fri tandvård åt barn som aldrig har sett en tandborste. Det medicinska teamets ledare, Tom Little, 61, ögonläkare från New York, hade varit i landet sedan 1976 och etablerat mottagningar på flera platser. De övriga hade i årtionden hjälpt människor genom krig och fattigdom.  Extremister har i efterhand anklagat dem för att sprida kristendom och Biblar. Så var inte fallet, men vem mördade dem? Vilka konsekvenser får morden? Människor och tro intervjuar chefen för deras hjälporganisation, Dirk Frans, i Kabul.    Tiggande rumänska romer har diskuterats under sommaren. Gäller den fria rörligheten inom EU också för tiggare? Eller bör de utvisas? Åsikterna går isär. Vi besöker Frälsningsarméns sociala arbete i Stockholm dit många romer kommer för att få hjälp och gemenskap.   Det är kö till bårhusen. Inte för att fler dör utan för att anhöriga har svårt att hitta luckor för en begravning i almanackorna. De avlidna kan därför ligga kvar upp mot 30 dagar, längre än i något annat land, innan begravningsbyråerna tar vid. Sjukhusen och representanter för kyrkan och begravningsförbunden kräver kortare tider av lagstiftaren. Vår reporter Sukran Kavak tar pulsen på denna värdemätare av tidsandan. Sex - för guds skull är ämnet för en nyutkommen antologi med religionspsykologen Antoon Geels som en av redaktörerna. Världens religioner har alltid satt upp gränser för att reglera sexualitet och erotik, inte alltid förbjudande. Erotisk poesi flödar i sumeriska dikter, Biblens Höga visa och i persisk kärlekslyrik. Men hur ser religionerna på sex före äktenskapet, homosexualitet och celibat?  Socialdemokratiska muslimer inom Broderskapsrörelsen hyser en förhoppning om att starta en dagstidning om islam och politik. Till en början gör man en bilaga till tidningen Broderskap inför valet. Varför behövs en sådan tidning? Vilka frågor är specifika för muslimer i svensk politik? Redaktören Somar Al Naher svarar. Utrikeskrönikan kommer från Lotten Collin i Washington och uppmärksammar att USA inte har någon slöjdebatt. Programledare: Ülkü Holago Producent: Sören Wibeck