Podcast appearances and mentions of stefan bohman

”Hören I ej hur mäktigt de skalla, ut över världen befrielsens ord?” undrar Henrik Menander i ”Arbetets söner” – arbetarrörelsens första stora kampsång, och den största jämte ”Internationalen”. Men många fler sånger har sjungits genom åren, i demonstrationer och på möten, i kampen för demokratin, socialismen och framtiden. Det här är berättelsen om ”befrielsens ord”, och en unik historisk musikresa.Programledare och manus: Kent Werne. Podden produceras av Straydog studios på uppdrag av LO, och i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.Medverkande i detta avsnitt: Kjersti Bosdotter, tidigare kulturombudsman vid IF Metall, sångboksredaktör och numera ordförande i Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Hennes och Rune Nordins ”Så stiger en sång – kamp- och frihetssånger under hundra år” har varit ett viktigt referensverk. Andra böcker som ligger till grund för avsnittet: ”Henrik Menander – arbetets son: skalden, korkskäraren, tidningsmannen, organisatören” av Jan Svärd, utgiven av Björklund & Tönnheim; och ”Arbetarkultur och kultiverade arbetare : en studie av arbetarrörelsens musik” av Stefan Bohman, Nordiska museets handlingar. Musiken är i huvudsak hämtad från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Den inledande rekonstruktionen är hämtad från skivan ”Folkrörelsernas musik”, utgiven av statliga ”Caprice Records” 1987. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Museer värnar vårt kollektiva minne, men arbetar också med att glömma bort. Hur glömskan fungerar reds nu ut i en aktuell bok. Dessutom om vad som händer med museerna när de ser besökare som kunder. Vad väljer museer att visa och berätta och vad väljs bort? De senaste åren har sydstatsgeneraler, Richard Wagner och Zarah Leander blivit ifrågasatta. Många museer har valt att rensa i sina samlingar, att repatriera och utrangera föremål som anses problematiska. Hur denna process går till undersöks nu av författaren Stefan Bohman, aktuell med boken Skelett i garderoben. Dessutom om vad som händer när museet ägnar större kraft åt sina caféer och museibutiker snarare än själva utställningarna. Och så reder Dick Harrison ut om Gustav Vasa egentligen var en landsfader eller tyrann. Programledare är Tobias Svanelid.

Museer handlar oftast om saker och ytterst sällan om enskilda individer. Men kan man ens föreställa sig ett museum som skildrar en person lika djuplodande som en rysk roman? undrar Mattias Berg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varför finns inget rejält biografiskt museum i Sverige, med fullt fokus på en människa snarare än saker?  Ett som till exempel kretsar kring Drottning Kristina, Alva Myrdal, Zlatan Ibrahimovic, Heliga Birgitta, Olof Palme, Hedvig Eleonora eller kanske upptäckaren Sten Bergman. Gestalter tillräckligt magnifika och mångfacetterade för att bära en större eller mindre kulturinstitution på egen hand. Dessutom ofta klart kontroversiella. I det utrymmet, mellan för och mot, fördomar och fakta, dyrkan och hat, kunde besökaren själv träda in: få göra sin egen analys av personen ifråga. I bästa fall skapades då en helt ny sorts museiupplevelse med möjlighet till både inlevelse och invändningar. Visst finns det ett antal mindre eller något större biografiska utställningar i Sverige, men så vitt jag vet ingen som på det sättet går i öppen dialog med sitt objekt. Kanske inte ens internationellt om man får tro boken "Skelett i garderoben. Svåra museer", som kom ut 2019. Här har Stefan Bohman, tidigare chef för bland annat Strindbergsmuseet, och den brasilianska museologen Ana Luiza Rocha do Valle studerat vad de kallar "personmuseer" här hemma och utomlands. Och de börjar hemma hos Strindbergs kanske störste antagonist, Verner von Heidenstam. Alltså på hans Övralid i Östergötland, där hemmet enligt skyltarna står kvar exakt som den lika omhuldade som omdiskuterade Akademiledamoten och Nobelpristagaren lämnade det. Bokens författare konstaterar också att begreppet "Nationalskald" på Övralid visserligen sätts inom citationstecken, men att det ändå inte direkt problematiseras. Varken Heidenstams högstämda nationalism eller hans furiösa ställningstagande för försvaret och Konungen får något större utrymme. Allt det som var och är så omstritt. Det är också forskarnas generella invändning mot personmuseerna. Att personerna själva sällan ifrågasätts eller ens kompliceras utan oftast bara sätts på piedestal. Gemensamt för till exempel lilla Zarah Leander-museet i Häradshammars bygdegård utanför Norrköping och den imposanta Millesgården på Lidingö utanför Stockholm är att man i stort sett förbigår de bägges kopplingar till nazi-Tyskland. Intressantast för en svensk läsare är nog ändå bokens internationella exempel. Inte minst hur det amerikanska inbördeskriget framställs på några olika museer över sydstatsgeneralen Robert E Lee. Han som kom att hamna mitt i även nutidens stridslinjer, efter beslutet i Charlottesville 2017 att ta ned ryttarstatyn över honom. Den som varit kontroversiell ända sedan statyn sattes upp vid slutet av 1800-talet: då den bland annat beskrevs som "ett skulpterat förräderi" av en tidning i nordstaten Indiana. Men inte på något av museerna får de här politiska komplikationerna ordentligt utrymme. Författarna skriver att General Lees eget innehav av slavar visserligen nämns, men aldrig poängteras. Den intressantaste komplikationen tycks finnas på en oansenlig skylt på museet i Arlington, utanför Washington, som tar upp frågan om varför Lee egentligen valde att slåss för sydstaterna trots att han också erbjudits befälskapet för nordstaterna. Att det möjligen inte enbart berodde på att han älskade sin hemstat Virginia, som det ofta framställs. Utan också på att generalen "kunde ha hållit med om sydsidans ståndpunkter". Saken tycks ungefär likadan på Eva Perón-museet i Buenos Aires. Den argentinska presidenthustrun, musikalens "Evita", blev för många ett slags helgon då hon under 1950-talets början gick bort i cancer, bara 33 år gammal. Bland sina motståndare sågs hon snarare som en väsentlig del av den auktoritära Peronismen. Men enligt författarna redovisas inte heller den här skarpa politiska motsättningen på museet. Stor vikt läggs i stället vid hennes kläder. En hatt används för att illustrera Eva Peróns arbete för utsatta barn, liksom dräkten vid ett rösträttsmöte eller då hon träffade Påven får gestalta andra hjältesagor om Evitas humanitära engagemang. Texterna på museet är också ofta hämtade ur Eva Peróns egen självbiografi: det är så att säga hon själv som har ordet. I en specialutställning betonas också hennes helgonlika prägel. Med Evitas dödsmask i ett dunkelt rum, som en sorts relik, och en film från begravningen rullande i bakgrunden. Och självklart ligger det i sakens natur att de flesta personmuseum skapas just för att lyfta fram personens positiva sidor, särskilt som de ofta drivs av sällskap med samma syfte. Men faktum är att objektet sällan brukar diskuteras alls, utom möjligen via en eller annan biografi som säljs i shopen. Vad vi ser på själva museet är oftast miljön snarare än människan. Hemmet, prylarna, böckerna, skrivmaskinen Bokens mest positiva exempel är väl den nya delen av Richard Wagner-museet i tyska Bayreuth, invigd 2016. Med en klart större vilja att öppet redovisa kontakterna mellan familjen Wagner och Hitler: att på det sättet åtminstone komplicera den världsberömda operafestivalens historia en smula. Exempelvis finns det olika bildspel som tydligt visar familjens inte minst Bayreuth-operans legendariska direktör Winifred Wagners flitiga umgänge med Hitler. På flera sätt visas här också på den inspiration som Wagners operor gav nazismens estetik. Bland annat jämförs den berömda slutscenen i "Mästersångarna i Nürnberg" med nazisternas egna massmöten. Med bokens frågeställningar i huvudet går jag sedan till Strindbergsmuseet på Drottninggatan i Stockholm där huvudförfattaren till "Skelett i garderoben", Stefan Bohman, alltså själv var chef under många år. Mitt intryck är också att det står sig som det bästa svenska exemplet på ett biografiskt museum, med ett ändå relativt kritiskt och analytiskt förhållningssätt till huvudpersonen. I en liten finurlig konstruktion kan man till exempel själv vända på begreppen. Trycka på skyltar med några av alla de epitet som använts om Strindberg bland annat "Missförstådd", "Galen" eller "Alkoholist" för att gradvis få fram olika synonymer och så småningom hamna i rena motsatser. Montrarna i sin tur är tematiskt upplagda kring vissa av hans mest kontroversiella citat och åsikter, med rubriker som "Kvinna-Man" eller "Antisemitism och Studier i hebreiska". På det sättet lyckas utställningen komplicera både författaren och människan: gestalta ett antal av Strindbergs mest berömda motsägelser. Och trots att formen här och där känns föråldrad, motsvarar nog innehållet fortfarande mina förväntningar på den svenska museisektorn. Nu väntar jag bara på något som verkligen överskrider dem. Ett komplext och levande personporträtt i tre dimensioner. Ett biografiskt museum mer besläktat med, säg, klassiska ryska romaner eller Rembrandts självporträtt än med den traditionella basutställningens ofta så snipigt sterila skyltar. Men kanske är det att ha för höga förväntningar på vad ett museum faktiskt kan vara, på intendenters fantasi och kulturinstitutioners resurser. Eller för att citera vad Strindberg själv lär ha sagt: "Livet är ingenting för amatörer". Mattias Berg, kulturredaktionen

Nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, väckelserörelsen och idrottsrörelsen ser dagens ljus under andra delen av 1800-talet. Gemensam nämnare? Musikens vikt så klart! Hör Stefan Bohman berätta mer. Med Esmeralda Moberg och Mattias Lundberg. AVSNITTETS LÅTLISTA: https://open.spotify.com/user/1126630471/playlist/2gbDJhAlBmt9xS8RV7CO2L Den svenska musikhistorien produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på dsm@sverigesradio.se Producent: David Rune Sändningsdatum i FM P2: 2016-11-30 kl. 16.30

Bokcirkeln om Franz Kafkas Processen avslutas och lyssnarna får ställa sina frågor direkt till författarna Fredrik Sjöberg och Rose Lagercrantz. Programledaren Marie Lundström kommenterar kantarell- och karamellbråket mellan Svenska Akademiens Göran Malmqvist och poeten Li Li. Och så en oväntad tysk boksuccé: Ensam i Berlin av Hans Fallada (1893-1947) som är en av Kerstin Ekmans favoriter. Nu kommer den i nyöversättning - ocensurerad. Veckans poet är Helena Eriksson, aktuell med boken Täthetsteoremet. Dessutom frågar vi oss hur August Strindberg ska klara sig nu, när strålkastarljuset från Strindbergsåret 2012 snart slocknat. Blir det dödsstöten för nationalskalden? Under en exklusiv guidning i Blå Tornet, bostaden som blivit Strindbergsmuseum, blickar vi in i framtiden. Tips! Dessa böcker hänger ihop med veckans program: Franz Kafka - Processen Helena Eriksson - Täthetsteoremet (2012) Hans Fallada - Ensam i Berlin (nyöversättning 2012 av Knut Stubbendorff och Per Lennart Månsson) Stefan Bohman (red.) - Strindberg i Blå Tornet (2012) Som vanligt fortsätter diskussionen hos - eller mejla oss på bokradio@sverigesradio.se

Inför Strindbergåret tjuvstartar Stadsteatern firandet med Dödsdansen. Skådespelarna Pia Johansson och Allan Svensson spelar upp en scen ur detta moderniserade triangeldrama. Och varför satsas så lite på att uppmärksamma att det var 100 år sedan Strindberg dog? Thomas testar sina konspirationsteorier på Stefan Bohman, chef för Strindbergsmuséet, Kerstin Brunnberg, ordförande i Kulturrådet och Henrik Toremark, stabschef på Kulturdepartementet. Tusentals liv skulle kunna räddas om man införde checklistor inom sjukvården, enligt en amerikansk stjärnläkare som just nu besöker Läkarstämman i Älvsjö. Vi pratar med den svenske doktorn Jon Ahlberg samt piloten Klas Vikman som går igenom nio checklistor innan han lyfter. Dagens bisittare: Natalia Kazmierska

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. Hjärtslag - om musik efter krig. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 5 av 12. Intervjuade personer enligt nedan talar om Musik efter krig. Mixat med musik och de olika personerna återkommer och medverkar på olika sätt. Någon mycket kort, andra längre. Följande personer medverkar: Musikern Jordi Savall, historikerna Peter Englund och Arne Jarrick, dirigenterna Andreas Hanson och Herbert Blomstedt, scenografen Lars-Åke Thessman, dramaturgen Stefan Johansson, formgivaren Johan Huldt, tonsättaren och musikern Peter Pontvik och författarna Stefan Bohman, Ylva Eggehorn och Horace Engdahl. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Av upphovsrättsliga skäl är detta en förenklad version av Hjärtslag där musiken till stor del tagits bort. Har ni möjlighet att lyssna på en fullständig ljudfil av programmet rekommenderar vi det. Hjärtslag - om musik och makt. Kloka tankar kring veckans tema. Redaktör Per Feltzin. Del 4 av 12. Intervjuade personer enligt nedan talar om Musik och makt. Mixat med musik och de olika personerna återkommer och medverkar på olika sätt. Någon mycket kort, andra längre. De personer vi har talat med den här gången är musikern Jordi Savall, historikerna Peter Englund och Arne Jarrick, dirigenterna Andreas Hanson och Herbert Blomstedt, tonsättarna Jonas Forssell och Johan Söderqvist, operachefen Birgitta Svendén, dramaturgen Stefan Johansson, stressforskaren Töres Theorell, författaren Stefan Bohman, överläkaren Hans Peter Söndergaard och tonsättaren och musikern Peter Pontvik. Mer info på www.sverigesradio.se/p2/hjartslag

Anne Frank har fått ge ansikte åt förintelsen, Astrid Lindgren åt svensk barnkultur och Abraham Lincoln åt den amerikanska drömmen. Vårt behov av hjältar och ikoner, vårt behov av att sätta ansikten på olika företeelser, är större än någonsin. Det märks inte minst genom alla de personmuseer som skapas när kända personer dör. Det säger Stefan Bohman som i dagarna kom ut med boken Att sätta ansikte på samhällen. Han säger att fenomenet är typiskt för vår tid - när det går dåligt för ett politiskt parti byter man ut partiets ansikte, partiledaren, i stället för att ändra sin politik. Att skapa olika symboler för nationella identiteter är ett fenomen som återfinns inom många områden. De röda husen med vita knutar har ju blivit en slags sinnebild av det genuint svenska hemmet. Men 1800-talets färgsättning av svenska hus var långt mer varierad än så, och med tydliga lokala variationer. Det visar en doktorsavhandling från Lunds universitet där arkitekten Richard Kjellström forskat kring just husens färgsättning. Programledare är Urban Björstadius.

Vetenskapsradion Forum, P1 måndag 25 februari kl 13.20, tisdag 26 februari kl 19.03 och söndag 2 mars kl 19.35 I år fyller Svenska Dragspelares Riksförbund 40 år, och dragspelet har gått från att ha varit ett av våra populäraste och folkkäraste instrument till att ett tag ses som ett utrotningshotat fenomen. Vi hör musiketnologen Stefan Bohman som länge har intresserat sig för instrumentet som så många så länge har haft så mycket åsikter om.När man tänker på dragspel så ligger begreppet musikant nära till hands, men vad är det egentligen för skillnad mellan en musiker och en musikant? Musikvetaren Patrik Sandgren från Lunds universitet reder ut begreppen.Dessutom handlar det om filmer från Civilförsvaret, hembygdsfilmer och semesterresor filmade med super 8 kamera. Det är exempel på filmer som beskrivs och analyseras i den nya boken ”Välfärdsbilder - Svensk film utanför biograferna”. Den här typen av film kan nämligen säga mycket om hur dagens Sverige har växt fram och hur samhället sett ut och formats. Erik Hedling är professor i litteraturkunskap med inriktning på film och medier vid Lunds universitet och en av redaktörerna för boken, och han förklarar vad de menar med film utanför biograferna.Programledare är Urban Björstadius.