Podcasts about arbetets

Åsiktskorridoren mötte tidningen Arbetets ledarpodd Kommentariatet för en liveinspelning. Medverkande från Aftonbladet var Susanna Kierkegaard som programledde. Representanter från Kommentariatet var Karina Cubilla, ledarskribent i Arbetet och på Skånes folkblad, och Lotta Häyrynen som är frilansande ledar- och kulturskribent. Temat var valet 2026 och en stor del av podden ägnades åt publikfrågor. Trevlig lyssning!

Fotografen Julia Lindemalm undersöker människans relation till djuren och filosofen Jonna Bornemark simmar med mörtar för att ompröva sin relation till omvärlden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Utställningen De Andra på Arbetets museum i Norrköping är fotografen Julia Lindemalms hittills största. Första delen i Jonna Bornemarks essäserie Vrida världen heter De levande och handlar om människans relation till andra djur.Programledare: Eskil Krogh Larsson

Hur ser människans relation till de andra djuren egentligen ut? P1 kultur gästas av fotografen Julia Lindemalm och filosofen Jonna Bornemark. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nästa vecka öppnar Julia Lindemalms utställning ”De andra” på Arbetets museum i Norrköping. Det handlar om djur – i djurparker, med sina kattägare, med bökande trynen, i högre eller lägre grad av fångenskap. Jonna Bornemark är aktuell med boken ”De levande” – i den vill hon undersöka vad som händer om vi förändrar vår relation till djuren.PUBLIC SERVICE-PROPPEN – VAD HÄNDER NU?Regeringen presenterar idag sitt förslag på ny Public service-lag och riktlinjer för verksamheten 2025– 2033. Vad blir konsekvenserna av förslaget?Anne Kaun, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola och Sveriges Radios stabschef Gabriel Byström kommenterar propositionen.OBS: ATOMVINTERN HÄGRARDet har blivit dags för den fjärde och fristående delen av Dan Jönssons långessä i OBS om atomkraftens årstider, och vi har nu nått atomvintern.STORSLAGEN SVANESÅNG MED WEEPING WILLOWSDet handlar om ödestider och blodröda solar på Weeping willows nya album. Lisa Wall tog en pratstund med sångaren Magnus Carlsson.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Karin Arbsjö

Vad gör en mångsysslare? Det här avsnittet är lika brett som gästande Mårten Mellberg är sysselsatt. Efter många år på Arbetets museum bestämde han sig för att frilansa. Mårten brinner för kultur, modern historia och inte minst IFK Norrköping där han nu skriver om klubbens historia. Kyrkoherde Katarina Wändahl och Mårten fortsätter sedan samtalet om berättande, kreativitet och Norrköping ur olika perspektiv. 

Elinor Svensson och Johanna Hurtig Wagrell möter Andres Lokko och Johannes Klenell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stjärnkomikerna Elinor Svensson och Johanna Hurtig Wagrell möter SvD-stjärnan Andres Lokko och Arbetets kulturredaktörsstjärna Johannes Klenell! Kallar Anders Borg LinkedIn för “det nya svarta”? Är det för första gången på hundra år lagligt att vara otrogen i New York? Kostar det 3000 kronor att hyra hela Stortorget i Stockholm i ett dygn? Saknar Angela Merkels memoarer ”Frihet” skandaler? Har Nooshi Dadgostar alltid varselväst på sig när hon joggar? Det och mycket mer i veckans avsnitt av Lantzkampen!Programledare: Annika LantzDomare: Sara LövestamProducent: Rickard NerbeTekniker: Susanne Martinsson

”Hören I ej hur mäktigt de skalla, ut över världen befrielsens ord?” undrar Henrik Menander i ”Arbetets söner” – arbetarrörelsens första stora kampsång, och den största jämte ”Internationalen”. Men många fler sånger har sjungits genom åren, i demonstrationer och på möten, i kampen för demokratin, socialismen och framtiden. Det här är berättelsen om ”befrielsens ord”, och en unik historisk musikresa.Programledare och manus: Kent Werne. Podden produceras av Straydog studios på uppdrag av LO, och i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.Medverkande i detta avsnitt: Kjersti Bosdotter, tidigare kulturombudsman vid IF Metall, sångboksredaktör och numera ordförande i Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Hennes och Rune Nordins ”Så stiger en sång – kamp- och frihetssånger under hundra år” har varit ett viktigt referensverk. Andra böcker som ligger till grund för avsnittet: ”Henrik Menander – arbetets son: skalden, korkskäraren, tidningsmannen, organisatören” av Jan Svärd, utgiven av Björklund & Tönnheim; och ”Arbetarkultur och kultiverade arbetare : en studie av arbetarrörelsens musik” av Stefan Bohman, Nordiska museets handlingar. Musiken är i huvudsak hämtad från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Den inledande rekonstruktionen är hämtad från skivan ”Folkrörelsernas musik”, utgiven av statliga ”Caprice Records” 1987. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I det här avsnittet presenteras terminens sista nummer av tidskriften Signum. Ett nummer som bland annat innehåller en ledare av Charlotta Levay om arbetets plats och värde. I en artikel inför det stundande presidentvalet i USA frågar sig Anders Piltz hur en tänkande människa kan ge sitt politiska stöd till en demagog som gjort ljugande till sin paradgren. Även artiklar om Vatikanens relation till Kina och de omdiskuterade demokratikriterierna för trossamfund presenteras. Och så tipsar vi om Signums och Newmaninstitutets spännande program i Almedalen.

Har vänstern tappat bort sin grundläggande samhällsanalys? LO-ekonomen Niklas Blomqvist gästar podden för att prata om sin nya essä ”Arbetets värde”. Han menar att den viktiga insikten att allt värde utgår från arbete har gått förlorad. Att återerövra berättelsen om hur vi skapar välstånd tillsammans är nyckeln till att arbetarrörelsen ska kunna kasta av sig den nyliberala tvångströjan och formulera en radikal politik för frihet och jämlikhet. Medverkande: Niklas Blomqvist, Enna Gerin, Max Jerneck & Daniel Suhonen.

Vad är hemligheten bakom Arbetets framgångar? Vi har pratat med chefredaktören. Och så får vi äntligen hela historien om Starlets uppgång och fall. Det går bra nu för Arbetet, inte minst efter att ha plockat hela tre priser på Tidskriftsgalan nyligen. I det 159:e avsnittet av Publicistpodden pratar programledare Jonas Nordling med tidningens chefredaktör Yonna Waltersson om recepten bakom framgångarna. Dessutom får vi hela historien kring Starlet. Kristina Öhman vid Göteborgs universitet försvarade nyligen sin avhandling om denna tidning. Vi har ringt upp henne för att få veta mer kring Starlets 40-åriga historia och varför den fortfarande är intressant för den medieintresserade. God lyssning! Om poddenPublicistpodden görs av Jonas Nordling på uppdrag av Sveriges Tidskrifter, ansvarig utgivare är Kerstin Neld. Frågor eller synpunkter? Kontakta Jonas på bojonasnordling@gmail.com.

Skurkföretag får statligt stöd genom Arbetsförmedlingen. LO-väljare är mer högerlutande än svenskarna i gemen. Och rekordfå arbetare i Sverige är med i fackförbund. En jobbig podd görs av Arbetets chefredaktör Yonna Waltersson och Arbetsvärldens dito Mikael Feldbaum.

På nationaldagsmorgon öppnar vi öronen för hur Sverige låter. Programledare Britta Svanholm Maniette lotsar från musiken på Gustav Vasas tid till utrotningshotade ljud. Norge har Edvard Grieg, Finland har Jean Sibelius och Danmark har Carl Nielsen – men varför har inte Sverige en nationaltonsättare? Vår ciceron, musikprofessor Mattias Lundberg, berättar om hur musiken har låtit i Sverige under 500 år och vi får ett smakprov från musiken på Gustav Vasas tid med Romeo & Juliakören på Gripsholms slott, en av Vasaborgarna.Med dialektforskaren Jenny Nilsson djupdyker vi i svenska språkets klanger.Jojken har funnits längre än Sverige har varit en stat och lever och utvecklas än. Artisten Elin Teilus berättar om att verka i en samisk tradition hundratals mil från Sápmi och jojkar Sverige.Hundratals ljud har skickats in till Arbetets museums utställning för att sparas till eftervärlden och arbetslivsintendent Helena Törnqvist ger oss smakprov ur samlingen.Programledare: Britta Svanholm ManietteProducent: Viveca Bladh

Mikael har gjort efterforskningar om första maj med anledning av moderaten Lars Beckmans twittrande, och han har hittat en intressant detalj om gycklare. I övrigt: Vad ska parterna göra om staten inte levererar? Hur är det möjligt att lönerna har hamnat under märket i nio regioner? Och hur kan politikerna glömt tusentals personer som jobbar på Samhall när man tog fram ”trygghetspensionen”? En jobbig podd görs av Arbetets chefredaktör Yonna Waltersson och Arbetsvärldens dito Mikael Feldbaum.

Avtalsrörelsen intensifieras. Yonna och Mikael resonerar kring vad som är en rimlig lön mot bakgrund av Arbetets granskning av förhandlareliten. Mikael tar dessutom med sig goda jobbnyheter som kontrasterar mot den härskande bilden av kris och katastrof. Detta och mer i dagens avsnitt av en riktigt jobbig podd.

Guests: Erik Bengtsson (Lund University), Pat Hudson (Cardiff University) and Keith Tribe (Tartu University) Host and Producer: Maria Bach (Centre Walras-Pareto, University of Lausanne) Erik Bengtsson, an economic historian of Sweden, refers to this cartoon which depicts the parliament in session when an invisible hand writes "General Strike" on the board published in a national newspaper, Söndags Nisse in 1906. Taken from Fredrik Ström's Arbetets söner: text och bilder ur den svenska arbetarrörelsens saga. Third Edition. Steinsviks bokförlag AB, 1959. As we heard in part one of our series on inequality, researchers looking at inequality urge people to look more on the micro level because the trends and causes are not universal across time and space. So in this second part, we look at why and how inequality goes up and down depending on where you look. All the examples you will hear, in some way, critique and build upon Thomas Piketty's comparative approach. We will hear from Erik Bengtsson, who studies the trends of inequality in Sweden. To check out Erik's work, click here. We will also hear from Keith Tribe and his co-editor Pat Hudson talk about their collected work called The Contradictions of Capital in the 21st century in which they build upon the renewed interest in the long run global development of wealth inequality stimulated by the publication of Piketty's book Capital in the 21st Century. To watch the TED talk video on inequality featured at the beginning, go here. Featured music (apart from the usual intro and outro music): Sounds by Dave JF, Atmosphere 12, and Jordan Powell, Erokia. Finally, thanks to David Philippy for helping with production.

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 23 augusti 2021.Del 1: Flörten i RomVi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig.Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken.Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat.År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online.Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag.Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem.Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad.Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls.Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen.Del 2: Arbetets skådespeleriUnder en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa.Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna.Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster.Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay.Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen.Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid.Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!.I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus.På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren.Del 3: Livet i 2,5 dimensionerAlla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt.På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner.Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre.På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren.I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag.På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i.2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli.Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionenDel 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarvAv en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn.Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet.Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna.År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag.Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart.Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår.Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar.Sonia Hedstrand

Vad kan bilder få dig att känna och göra? Kan man förändra världen med dem? I det här avsnittet gästar Carina Milde som är intendent på Arbetets museum i Norrköping. Där finns många fantastiska utställningar. Framför allt EWK-utställningen med hans kända, politiska karikatyrer som Carina har stora kunskaper om.  Carina och Katarina samtalar brett kring bilder, Carinas spännande arbete och aktuella projekt. Och så om EWK och tro förstås!

Idag är det Arbetets dag - eller är det Arbetarnas dag? Vi väljer att fokusera på ARBETE i dagens utgåva av Söndagsskolan: Vad är egentligen ett arbete? Vad är en arbetare - finns det några kvar? Är alla arbetare, eller är alla medelklass nuförtiden? Varför arbetar vi egentligen? Och måste man arbeta för att förverkliga sig själv? Karl Bertil Jonsson, Maslow, Ivar L Johansson, Olof Palme och Blondinbella serveras i en mustig stuvning. DESSUTOM: Vi listar vår värsta respektive bästa jobb, Ann avslöjar en fruktansvärd Facebookfadäs som eventuellt kan få politiska konsekvenser och Anna-Karin retar sig på folk som vägrar att erkänna att de haft fel. Producerat av Silverdrake Förlag Redaktör: Marcus Tigerdraake Klipp: Patrik Sundén marcus@silverdrakeforlag.se www.silverdrakeförlag.se

Daniel Swedin gästar podden för att prata om sitt jobb som politisk redaktör på Arbetet. Daniel och Elin pratar om fackföreningar, han tidigare jobb som talskrivare åt statsministern och som ledarskribent på Aftonbladet.

I sommar invigdes ett nytt privat konstmuseum i Paris. Initiativtagaren är affärsmannen och konstsamlaren Francois Pinault. Reportage om hur det privata bär en allt större del konstscenen. ANNE IMHOF DYSTOPISKT OCH MONUMENTALT  Den tyska konstnären Anne Imhof har låtit tala om sig de senaste åren 2017 var hon det stora samtalsämnet på Venedigbiennalen och hon är i dag en av de mest hyllade i sin generation. Just nu visas hennes utställning Natures mortes på Palais de Tokyo i Paris. P1 Kulturs kritiker Cecilia Blomberg beskriver den som både dystopiskt och monumentalt. CECILIA HANSSON TILLBAKA TILL SNÖ OCH POTATIS Möt författaren Cecilia Hansson, aktuell med sin andra roman, Snö och potatis där hon söker sig tillbaka till de trakter där hon själv har sina rötter: Luleå, Tornedalen och i Västerbotten. Reportage av Helene Alm. ESSÄ: ARBETETS SKÅDESPELERI  Den här veckan sänder vi en enda lång essä, i fyra delar. I långessän Livet i 2,5 dimensioner undersöker konstnären Sonia Hedstrand hur mänskliga relationer i dag genomgår ett större skifte. Det ömsesidiga, känslomässiga beroendet som tidigare utgjort grunden för våra relationer sker nu i form av en ekonomisk transaktion Men när känslor säljer och det autentiska och det föreställda går in i varandra vad händer då med konsten och konstnärens roll i samhället? I dag hör vi den andra delen i essän, med underrubriken Arbetets skådespeleri. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. Del 1: Flörten i Rom Vi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig. Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken. Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat. År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online. Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag. Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem. Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad. Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls. Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen. Del 2: Arbetets skådespeleri Under en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa. Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna. Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster. Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay. Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen. Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid. Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!. I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus. På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren. Del 3: Livet i 2,5 dimensioner Alla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt. På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner. Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre. På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren. I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag. På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i. 2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli. Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionen Del 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarv Av en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn. Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet. Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna. År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag. Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart. Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår. Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar. Sonia Hedstrand

Det alkemiska arbetets redskap: Alkemi handlar om att lära sig se bortom ytan och att genomtränga det illusoriska skal av separation som det värdsliga ögat och sinnet tolkar som verklighet. Därigenom kan den underliggande essensen beskådas och förändringar eller transmutationer åstadkommas bland tillvarons olika nivåer. Alkemisten söker uppenbara och förstå människans och naturens hemligheter, hur dessa korresponderar med det gudomliga och hur alla ting består av krafter som samverkar och motverkar varandra på olika plan. Genom alkemiska processer separeras och frigörs sådana dolda krafter för att sedan kunna renas och genom transformation återföras till en högre grad av helhet och fulländning. Sacred Knowledge: sacredknowledge.se/ Alkemiska Akademin: alkemiskaakademin.se/

Om du tycker att ditt jobb är meningsfullt är du lyckligt lottad. Var tredje person gör nämligen inte det. Vi tar reda på varför. I en undersökning av Novus bland 2000 tillfrågade svarade så många som en tredjedel att jobbet inte förbättrade deras livskvalitet. Så borde det väl inte vara, tycker vi! I det här avsnittet bjöd vi in David Eklind-Kloo, författare både till den nämnda rapporten och till boken Arbetets mening - vad vi gör på jobbet och vad jobbet gör med oss, för att prata om varför meningsfullhet så ofta saknas, och hur vi kan skapa den. Hur arbetet bidrar till våra liv David har jobbat som vårdare för funktionshindrade och har en lång facklig bakgrund från Kommunal och Handelsanställdas förbund. De här rollerna har bidragit till hans intresse för frågorna om hur arbetslivet bidrar - och inte bidrar - till våra liv och till samhället. Mer missnöje i arbetaryrken Rapporten från Novus visar att det är fler i arbetaryrken och med kortare utbildningar som är missnöjda än i yrken med längre utbildning. Men nöjdheten beror också i hög grad av arbetsgivaren. Kortsiktighet och otrygghet I arbetsmiljöer där upplärningen är kort och personalomsättningen hög är det ofta större fokus på att pressa kostnader och då ökar risken för en bristande arbetsmiljö. Kvaliteten på arbetsmiljön kan också gå upp och ner med konjunkturen i många fall. Otrygga anställningar i gig-ekonomin kanske kan verka smart kortsiktigt men frågan är om det är så bra på lång sikt? Engagerade medarbetare förbättrar verksamheten För det som ökar medarbetarnas engagemang är också bra för verksamheten, menar David och det stämmer väl överens med forskningen. "På golvet" ser man annat än man ser från mötesrummet så varje verksamhet gynnas av medarbetare som är just engagerade i verksamheten och som vill bidra med kunskap och förbättringsförslag. Risker och möjligheter När så många upplever att de har meningslösa jobb - finns det hopp för en mer positiv utveckling? David ser både risker och möjligheter. Pandemin är en hälsokris men också en existensiell kris. Vi har konfronterats med frågor om hur vi lever våra liv, hur vi använder vår tid och våra resurser. David tycker att mottagandet av hans bok, som har varit positiv i alla politiska läger, är ett tecken på att de här frågorna är mer aktuella än någonsin i breda skaror. Samtidigt ser han en risk med att vi, när arbetslösheten ökar, börjar tycka att det där med att trivas på jobbet är en lyxfråga. Men det finns ingen motsättning mellan att motverka arbetslöshet och att skapa mening på jobbet. David menar att en positiv faktor i Sverige är att vi har relativt höga lägstalöner. Då har arbetsgivare inte råd att betala människor för att göra onödiga arbetsuppgifter. Det har tvingat arbetsgivare att vara effektiva i tillsättandet av roller och det innebär också att de som har jobb verkligen behövs! När blir jobbet meningslöst? Vanliga anledningar till att man inte ser sitt jobb som meningsfullt är när: jobbet aldrig är utmanande jobbet är repetitivt och nästan kan göras i sömnen jobbet inte ger möjlighet till gemenskap Onödiga arbetsuppgifter Nyttan med vissa arbetsuppgifter kan ifrågasättas. 12% av de tillfrågade i rapporten berättar att de gör arbetsuppgifter som de inte anser behövs men som de ändå blir tillsagda att göra så ofta som tre gånger i veckan. 29% gör det mer sällan. Men ändå! Det kan handla om insamling av data och dokumentation som inte gör någon nytta. En fråga om demokrati För David är det här i grund och botten en fråga om demokrati. Att få utrymme för autonomi och att känna sig lyssnad på är väsentligt för alla människor. Styrning och maktfrågor är dessutom avgörande för vilket samhälle vi skapar. På många arbetsplatser skulle fler behöva bli involverade och få påverka sin egen arbetsvardag. Att låta människor utföra långt enklare uppgifter än de har kapacitet för är ett slöseri med mänskliga resurser. Visst är det viktigt att alla har ett jobb och det är förstås prio ett. Men det betyder inte att vi kan lämna frågan om arbetets innehåll därhän. Lyssna mer Vill du lyssna på mer insikter om meningsfullhet och meningslöshet på jobbet rekommenderar vi vårt avsnitt 78: När det känns meningslöst på jobbet. Vår samarbetspartner Twitch Health hjälper sina kunders medarbetare att ta hand om hela hälsan.  Länsförsäkringar Sak Affärsområde Företag & Återförsäkring ville att medarbetarna skulle lära sig mer om ergonomin och få konkreta verktyg för att förbättra den i vardagen. Med hjälp av Twitch Health arrangerade de en digital workshop med både teori och praktiska övningar. Effekten blev att medarbetarna började hjälpas åt och påminna varandra om att röra på sig regelbundet under en arbetsdag. Läs mer om hur Länsförsäkringar Sak gjorde här. Vår samarbetspartner Motivation.se har många artiklar som handlar om att känna meningsfullhet på jobbet. Vi har valt ut en som handlar om att det finns meningsfullhet i produktiviteten - om vi fokuserar på rätt saker, vill säga.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Vad gör vi på jobbet och vad gör jobbet med oss? Frågan om löner och anställningsvillkor upptar idag en stor del av utrymmet i fackliga diskussioner och avtalsrörelser. Arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet och ensidigt bestämma över vad vi gör på jobbet ifrågasätts däremot sällan offentligt, och frågor om makt och inflytande har länge fått stå tillbaka. Så har det dock inte alltid varit: I den stora gruvarbetarstrejkens efterdyningar, som följdes av 1970-talets strejkvåg, uppstod en omfattande diskussion i fackföreningar om meningsfull och samhällsnyttig produktion. Kampen för ”det goda arbetet” blev en facklig stridsfråga, och fackligt självförtroende banade vägen för nya synsätt på arbetsplatsens utformning som uppvärderade kunskap, arbetsvariation och trivsel, och som även fick genomslag på många arbetsplatser.Sedan dess har samhällsutvecklingen sprungit vidare, och gamla plågor har kommit tillbaka: Löpande band-produktion är på modet i både industri och välfärd, och ett alltmer slimmat arbetsliv överhuvudtaget gör att väldigt många känner att deras arbete tappas på mening och samhällsvärde. David Eklind Kloo, med en gedigen facklig bakgrund som förtroendevald inom Kommunal och anställd i Handels, är författare till boken ”Arbetets mening – vad vi gör på jobbet och vad jobbet gör med oss”. I den intervjuas arbetare från olika arbetsplatser om hur man upplever sin arbetssituation. Utifrån olika horisonter - hemtjänst, industri, butiksförsäljning och start-ups inom produktutveckling - ger boken vittnesbörd åt vad som i själva verket är ett stort och växande samhällsproblem. Den leder också till frågor om kapitalets makt över våra arbetsplatser, och om behovet av att utmana denna.I det här avsnittet av Facksnack diskuterar David Eklind Kloo med Jan-Olov Carlsson – som i sitt fackliga engagemang inom bilindustrin varit med och implementerat ”Det goda arbetet” men också sett hur dessa strävanden rullats tillbaka när löpande bandet återkommit – och Ciczie Weidby, riksdagsledamot i arbetsmarknadsutskottet för Vänsterpartiet och tidigare mångårig ordförande för Handelsklubben på Ikea i Jönköping. Allt under ledning av vår programvärd, Samuel Carlshamre.

Kulturbarns-extra med Arbetets kulturredaktör apropå pennfäktningen mellan Klenell och Montelius.

Artisten och författaren Ulf Lundell tycks efter mer än fyra decennier i rampljuset uppleva en ny höjd i både popularitet och anseende på kultursidorna. Varför nu? Och vad är vårt behov av Ulf Lundell? Samtal med Kulturredaktionens kritiker Mikael Timm och Lisa Bergström tillsammans med Arbetets kulturchef, Johannes Klenell, som också genomlevt podd-projektet "Lundellbunkern". SÅ MINNS VI MONA MALM Idag kom beskedet att skådespelaren Mona Malm gått bort, 85 år gammal. Hur kommer vi minnas henne? Samtal med dramaturg Sven-Hugo Persson och kritiker Maria Edström. ESSÄ: MORALISKT ANSVAR NÄR OMSTÄNDIGHETERNA STYR Hur vi kan hållas moraliskt och juridiskt ansvariga när vi i så hög grad är offer för genetiska och sociala faktorer som påverkar och styr hur vi handlar och beter oss? Kanske kan vi närma oss det här med personligt ansvar genom att införa en psykologisk värnplikt? Det är författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén som funderar: Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Reformistpodden avslutar 2020 med att prata om arbetslivets villkor, arbetets innehåll och vad det gör med oss att ha det dåligt på jobbet med författaren till den nya boken "Arbetets mening", David Eklind Kloo. Medverkar förutom David gör som vanligt Linn Svansbo och Sara Karlsson.

Inom hemtjänsten finns en underjordisk armé av medelålders kvinnor som tagit saken i egna händer och gör det som måste göras, inte det som mäts. Det menar författaren till en ny bok om arbetets mening, David Eklind Kloo. Boken vill svara på frågan vad jobbet gör med oss som människor. David Eklind Kloo har intervjuat människor om vad de gör på sina arbeten. Många har meningsfulla arbeten. Samtidigt har utrymmet att fatta egna beslut och ha social kontakt i många arbeten minskat med automatisering. Många i välfärden upplever att New public management med sina rapporteringssystem gör att man känner sig meningslös och maktlös. Medverkar gör Samuel Engblom, TCO, Britta Lejon, ST och Mikael Feldbaum, Arbetsvärlden.

Vad vi gör i våra liv avgörs till stor del av vad vi gör på jobbet. Men om arbetet inte är utvecklande, vad gör det då med oss? David Eklind Kloos kommande bok handlar om detta, och han läser här ett kapitel ur den.

GigWatch-medlemmarna Lovina, Sebastian och Anna diskuterar utifrån Appjobs rapport Future of Work vad som faktiskt definierar gigarbete och åt vilket håll utvecklingen går. Är servicesektorn på väg att bli de nya fabrikerna till arbetets form? Hur gör ny teknik oss arbetare mer utbytbara? Varför investeras så mycket pengar i miljardförlustaffären Uber?

Sågverkens historia är kantad av konflikter. I en serie på 3 avsnitt utforskar vi arbetarrörelsens bitvis dramatiska kamp för bättre villkor. I det första avsnittet berättar vi om hur vi har rört oss från bondesamhällets sätt att hantera anställning och tillhörighet, till nya former som bättre skulle möta den nya verkligheten vid verk och industri. Hur såg arbetarens rättigheter ut innan facken formades? Hur såg man på dem som ville gå samman kollektivt?   Medverkande: Azmara Nigusse och Emelie Höglund från Hallwylska museet, samt Bo Persson från Stockholms Universitet

Arbetslivet förändras, vi jobbar längre och alltmer digitalt. Marinette Fogde, forskningschef från Arbetets museum och Eva Öquist, högskoledirektör vid Stockholms konstnärliga högskola gästar och pratar om hur vi med stöd av museipedagogiken i utställningen "Ursäkta röran: omställning pågår" kan få hjälp att reflektera om framtidens arbetsliv och hur förändring påverkar arbetslivet. Samtalsledare är Robert Cloarec.

Har det demokratiska samtalet ballat ur? Är det idag den som skriker högst som får bestämma? Och hur påverkar tekniken innehållet i våra samtal? Om det och mycket annat samtalar Bi Puranen (forskare vid Institutet för Framtidsstudier) och Carl Heath (regeringens särskilda utredare av det demokratiska samtalet). Men först tar Arbetets Museum i Norrköping oss tillbaka i historien till telefonkioskernas tid.  Avsnitt sju: Vad händer med det demokratiska samtalet – ett samtal om samtal mellan Bi Puranen, docent i ekonomisk historia, forskare vid Institutet för Framtidsstudier och generalsekreterare vid World Values Survey och Carl Heath som av regeringen är utsedd särskild utredare för att värna det demokratiska samtalet vid sidan av uppdraget som utbildningsdirektör på forskningsinstitutet RISE.  

Det är nu 100 år sedan Sverige, som sista land i Norden, fick kvinnlig rösträtt. Vilka var rösträttskvinnorna? Sista delen i reportageserien "Eld och glömska åt dessa rader". Dessutom: Utrotningshotade ljud berättar. Varför blev Sverige sist i Norden med kvinnlig rösträtt och ett av de allra sista länderna i norra Europa? Och vilken roll spelade männen för kvinnornas kamp? Hör den sista delen i Anna Tullberg och Mattias Bergs reportageserie Eld och glömska åt dessa rader om hur det gick till när kvinnlig rösträtt drevs igenom för 100 år sedan. Hur lät världen förr? Utställningen Sound of changes på Arbetets museum i Norrköping ger en viss bild. Tillsammans med fem andra europeiska museer har de dokumenterat 1231 hotade eller utrotade ljud. Samtal med Marinette Fogde, chef på avdelningen för forskning och dokumentation på Arbetets museum. Marcel Duchamp var en av 1900-talets verkliga portalfigurer inom konsten. En stor del av hans bidrag handlar om förflytta fokus från förnimmelser till idéer, från ögat till tanken. Och många har engagerat försökt att tyda de tecken han placerade på de mest oväntade ställen. Kanske var rent av hans död ett sista konstverk som fortfarande återstår att dechiffrera? Om det resonerar konstkritiker Mårten Arndtzén i dagens essä "Duchamps död och den fyrdimensionella geometrin" från OBS. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Samspelet mellan journalistiken och sociala medier är en ständigt återkommande diskussion, som har fått ny fart efter att Sveriges television visade dokumentären Älska mig för den jag är – om den bortgångna artisten Josefin Nilsson. Dramaten befinner sig i kris och ett brinnande engagemang avspelar sig i sociala medier. Klarar journalistiken att hålla huvudet kallt? Detta diskuterar programledaren Cecilia Djurberg med Aftonbladets Amie Bramme Sey och tidningen Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell. Vi pratar också om Expressens publicering av en Facebookstatus där kulturarbetaren Lawen Mohtadi riktar hård kritik mot en kollega, som till skillnad från i ursprungsinlägget också namnges av Expressen. Programledare & producent: Cecilia DjurbergMusik: Jens Peterson Berger See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Podcast med Arbetets chefredaktör Yonna Waltersson och Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum. Skyddsombuden fick 2016 ett nytt vapen i form av föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö. Det börjar att få effekt. Vi resonerar om varför vissa tankesmedjorna får större genomslag än andra. Arbetsförmedlingen i Australien har lyfts fram som föredöme men verkligheten är inte fullt lika munter. Och därför ska du förbereda dig för vabruari som inför en zombieapokalyps.

Arbetets chefredaktör Yonna Waltersson och Arbetsvärldens chefredaktör Mikael Feldbaum pratar om fackens mediestjärnor, skollottning och Arbetsförmedlingens framtid.

Onsdag igen! Idag bjuds det på en summering utav året som gått. Tjejerna diskuterar lärdomar, saker de ångrat och rädslor de överkommit. Ellinor inleder samtalet hårt med att fråga Sanja om hennes ekonomiska mål och sparande. Tjejerna hurrar för Arbetets År och pratar om ifall det var värt det...Följ på Instagram @EmbraceHer See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Niklas Cserhalmi, direktör vid Arbetets museum, och Anneli Hagberg, enhetschef och strateg på Vision, intervjuas av Åsa Bjerkesjö, OFR, om digitaliseringen av vårt arbetsliv och vilka utmaningar och möjligheter vi står inför.

Vad för utvecklingen av robotar och AI med sig? Försvinner jobben eller kommer det kanske nya arbetsuppgifter? Hur kommer vårt framtida yrkesliv se ut? I veckans avsnitt av En smart framtid pratar vi Digitalisering. Gäster: Lars Wärngård, Senior rådgivare på Forte och ansvarig för Templatformen hållbart arbetsliv och Niklas Cserhalmi, museidirektör på Arbetets museum i Norrköping. Programledare: Anna Olin Kardell

Arbetets avtalspodd Lönekampen summerar vad som hände i avtalsrörelsen och diskuterar bland annat hur det blev med låglönesatsningen. Medverkar gör Linda Flood, Jenny Berggren och Mårten Nilsson.

Varför är Almega inblandade i så många strejkvarsel i årets avtalsrörelse och varför är tonen plötsligt så god i byggbranschen? Dags för avsnitt nio av Arbetets avtalspodd Lönekampen med Mårten Nilsson, Jenny Berggren och Kim Nilsson (som denna vecka ersätter Linda Flood).

Dags för avsnitt 8 av Arbetets avtalspodd Lönekampen som denna gång tar upp HRF-strejken som uteblev, hur låglönesatsningen faktiskt slår och att tjänstemannafacken går ifrån märket. Medverkar gör Linda Flood, Jenny Berggren och Mårten Nilsson.

HRF:s strejkvarsel, låglönesatsningen i avtalsrörelsen och återhämtning för avtalsreportrar. Dags för sjunde avsnittet av Arbetets avtalspodd Lönekampen. Medverkar gör Jenny Berggren och Linda Flood, samt gästen Anna Hjorth, chefredaktör för Hotellrevyn.

Hör konstkonsulenten på Borlänge Modern berätta om verksamheten med Arbetets kulturredaktör Charlotta Kåks Röshammar.

Arbetstid, industriavtalet och jämställda avtalskrav. Dags för femte avsnittet av Arbetets avtalspodd Lönekampen med Linda Flood, Jenny Berggren och gästen Marie Edholm, reporter på Dagens Arbete.

Lex laval, flexpension och märkets framtid diskuteras i det fjärde avsnittet av Arbetets avtalspodd Lönekampen med Linda Flood, Jenny Berggren och Mårten Nilsson.

Arbetet Globals reportrar Erik Larsson och Linda Flood samtalar med Kim Nilsson om regeringens Iranresa, robotlagstiftning och vem vi vill bjuda på en semla.

Tillsammans med Carina pratar vi om politiskt korrekthet, luthersatir som blev en visuell revolution för 500 år sedan och vad det innebär att bli viral. Vi ger oss sedan in i slöjdebatten, och funderar över frivilliga och påtvingade klädkoder i olika kulturer. Följ podden där kyrkoherde Thomas Wärfman och adjunkt Katarina Wändahl diskuterar och filosoferar kring dagsaktuella ämnen ur kyrkans perspektiv. Klicka, lyssna och glöm inte att höra av dig till oss med dina egna tankar, antingen på vår Facebooksida facebook.com/svenskakyrkannorrkoping eller till vadtyckerkyrkanda@svenskakyrkan.se #vadtyckerkyrkandå

Makten över arbetstid och lönesättning är två stora frågor när LO-förbunden Byggnads och Handels växlat avtalskrav med sina motparter. Om detta pratas det om i avsnitt tre av Arbetets avtalspodd Lönekampen med Linda Flood, Jenny Berggren och gästen Staffan Julius från Handelsnytt.

Hyvling, enkla jobb och Almegas alla konflikter. Det är några av de ämnen som tas upp i avsnitt två av Arbetets avtalspodd Lönekampen med Linda Flood, Jenny Berggren och Mårten Nilsson.

I den femte Globalpodden pratar Erik Larsson och Kim Nilsson tillsammans med Martina Frisk om klimatet, Trump och ett isberg som ser ut som en dinosaurie.

Erik Larsson och Kim Nilsson pratar om vad som komma skall 2017, om prognoser och om läget på världens arbetsmarknad.

Lyssnartips: Arbetets kulturpodd från 2016 års Bokmässa. Redaktör Victor Estby och poeten Jenny Wrangborg i ett samtal med Arbetets kulturredaktör Charlotta Kåks Röshammar.

Sjumilaskogen har fått två nya invånare, och Kanin rasar mot nykomlingarna. Är hans vrede ett uttryck av svartsjuka, eller ren främlingsfientlighet? Hör Lars Gustafsson och Frida Nilsson i bokcirkeln om Nalle Puh. Arbetets idé och mening undersöks i Elise Karlssons nya kritikerhyllade roman Linjen. Vår reporter Jenny Teleman har träffat författaren för ett samtal om kontor,  tårtor, konferenser och kufar. Och så frossar vi i bokkyssar, på jakt efter litteraturens bästa skildringar av härligheter och hemskheter kring läpparnas möte. Med hjälp av lyssnaren Mona Franzén och litteraturvetaren Birgitta Holm tittar vi närmare på tungonas virvlande dans hos Knausgård, Gullberg, Hjalmar Söderberg och Victoria Benedictsson. Stort tack alla lyssnare för era fantastiska bidrag!

Dags för säsongens sista Kritiken, där programledarna Anneli Dufva och Gunnar Bolin samtalar med gäster om podden Serial och om musikalåret. Varför engagerar ett tonårsmord i Baltimore miljoner lyssnare världen över? Podd-succén Serial, som handlar om en tonårskille som dömts till livstid för mordet på sin före detta flickvän, har väckt intensiva diskussioner om dokumentärgenren och journalistik. Är det briljant eller är det oetiskt att att blanda verklighet och fiktion på det sätt skaparna gjort? Inför det sista avsnittet diskuterar Kritiken vidare med kulturredaktionens Mattias Berg.  Lyssnat på musikaler, det har kritikerna David Richter och Per Feltzin gjort, både i London - musikalernas Mecka - och på svenska uppsättningar. Vad är bäst och vilka trender är de starkaste på musikalscenerna? Dessutom, litteraturåret går mot sitt slut och i flera av årets romaner fokuserar på arbete, status och klass. Hör Jenny Aschenbrenners reportage om Jack Hildéns Vi, vi vaktmästare, Therese Bohmans Den andra kvinnan, Marie Hermanssons Skymningslandet och Stefan Lindbergs Du vet väl om att du är värdefull - romaner som alla utspelar sig i prekariatets tidevarv, där otrygghet, arbetes värde och meningslöshet skärskådas. Programledare Gunnar Bolin och Anneli Dufva Producent Maria Götselius Kritiken tipsar: Att falla av Michel Laub Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grenvall Denna dagen ett liv biografi om Astrid Lindgren av Jens Andersen Lilla smycket av Patrick Modiano Timme Noll av Lotta Lundberg Plundrarna av Anders Rydell Samlade dikter av Werner Aspenström Filmen Boyhood av Richard Linklater Stora Pilsnerboxen, utgiven av Thor Modéen-sällskapet Vera Nilsson, konstutställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm Musikal på DVD West side story Podcast Staden med Dan Hallemar och Håkan Forsell

Det var i Paris som Karl Marx på 1840-talet påbörjade det arbete som skulle sysselsätta honom under resten av livet - "Den ekonomiska skiten" som han kallade det i brev till Friedrich Engels. Ett gigantiskt försök att förstå varför samhället ser ut som det gör och hur det utvecklats och förändrats historiskt, politiskt, socialt och ekonomiskt. Marx teorier dödförklarades 1989 när planekonomierna som skapats i hans namn kollapsade, men när kapitalismen gick in i en allvarlig kris två decennier senare dök han upp igen. Och det är inte så konstigt, i ett globalt perspektiv har arbetarklassen aldrig varit så stor som nu. Tomas Johansson, metallare på Volvo, tycker att mycket av Marx tänkande står sig än idag. Men på de nationalekonomiska institutionerna står inte marxismen högt i kurs, vilket vänsterpartisten Johan Lönnroth fått erfara.

Kosmo tittar närmare på byråkraten. Brasilien räknas som ett av världens mest byråkratiska länder. I flera ranking-listor som banker och finansinstitut publicerar hamnar landet på en bottenplacering – byråkratin är överväldigande för både företag och privatpersoner, precis som i många länder i Latinamerika. O jeitinho brasileiro  betyder ungefär ”det brasilanska sättet”. Begreppet har under många år debatterats i Brasilien – det har skrivits böcker, avhandlingar, gjorts filmer, TV-serier och låttexter om det brasilianska sättet att hoppa över omöjliga hinder, att ta sig fram till varje pris. Men vad har det för konsekvenser för människors vardag? Förändrar byråkratin sättet som latinamerikaner förhåller sig till världen, hur de förhåller sig till varandra? Lotten Collin har sökt svar bland köande, teaterfolk och akademiker. Att titta närmare på ett lands byråkrati säger en hel del om det landet. Det kan handla om hur väl utvecklad demokratin är - eller inte är - och om hur välmående ett land är rent ekonomiskt. Någon som systematiskt har intresserat sig för olika länders byråkrati och är fotografen Jan Banning. Han är född 1954 i Holland, har sina rötter i Indonesien och har studerat ekonomisk och social historia, något som verkar ha betydelse för de fotografiska projekt han ger sig in i. Nu är han aktuell med utställningen Byråkrater som visas på Arbetets museum i Norrköping. Här visas ett 50-tal porträtt på byråkrater i åtta olika länder världen över och fram växer både likheter och avgrundsdjupa skillnader. Cecilia Blomberg har varit i Norrköping och umgåtts med de avporträtterade Byråkraterna. Och så möter vi författaren Åsa Moberg som nu är aktuell med boken Kärleken i Julia Anderssons liv, som hon skrev redan i början av 70-talet, men som aldrig publicerats. Bland hennes mer omtalade böcker finns Simone och jag - en mycket personlig betraktelse över Simone de Beauvoir och hon har även översatt Det andra könet. Åsa Moberg var aktiv inom vänstern under 60- och 70-talet, men har senare kommit att omvärdera sin politiska hållning. Anneli Dufva har träffat henne för att prata om Olof Palme, om tidsanda, byråkrater och ideal. Maria Edström har läst om PC Jersilds Grisjakten -  en dystopisk bok om hur en byråkrat får till uppgift att utrota alla grisar i Sverige. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

När du är 20 finns inga jobb att få, vid 30-40 förväntas du arbeta 150 procent och samtidigt ha barn och familj, vid 65 har du både tid och lust att arbeta men måste stiga åt sidan för yngre förmågor. Dagens program diskuterar hur vi fördelar arbetet över en livstid, och vilken roll arbetet spelar för hälsan. Ny forskning visar att många äldre i arbetslivet lider av trötthet och psykisk ohälsa. Annan forskning visar samtidigt att arbetet spelar viktig roll för relationer och identitet. Gäster i programmet är Hugo Westerlund docent vid Stressforskningsinstitutet i Stockholm, Kerstin Isaksson, professor i psykologi vid Mälardalens högskola, Roland Paulsen, forskare på sociologiska institutionen vid Uppsala universitet och Björn Asplund, klubbhuschef på Fountain House, som hjälper personer med psykisk ohälsa att komma ut i arbetslivet. Dessutom gör vi ett besök på en ideell arbetsplats, där annars hårt arbetande, högt betalda personer i Sverige gör samma arbete gratis, på sin fritid - för att de tycker att det är deras plikt att hjälpa behövande. Organisationen Läkare i Världen driver en klinik för papperslösa i Stockholm, alltså människor som vistats i Sverige utan tillstånd.

P1 14/10 kl 17.03, repris 19/10 kl 21.03 Bonde- och industrisamhällenas tvingande syn på arbete är seglivad. Men har den någon relevans i dag och i framtiden när allt färre kan producera allt mer? Bob Hansson, poet och romandebutant med romanen Gunnar, tycker att vi fokuserar för mycket på löneslaveriet. Han hävdar att detta med att göra rätt för sig handlar om annat än att betala skatt: Det rymmer en etisk dimension som vi tenderar att glömma bort. Hör honom diskutera arbetets värde tillsammans med socialpsykolog Lasse Dencik, filosof Victoria Höög och programledare Lars Mogensen. Producent: Thomas Lunderquist. Veckans citat Arbete är de drickande klassernas förbannelse. Oscar Wilde Jag älskar arbete. Jag kan sitta och betrakta det i timmar. Anonym Boktips Bob Hansson: Gunnar (roman)