Podcasts about bokens

Välkommen tillbaka till Idrott-och ledarskapspodden! Det är dags för säsongstart av säsong 18 och i det här avsnittet får du lära dig allt du behöver för att få 2025 till ditt bästa år någonsin. Genom podden kommer du nämligen steg för steg att få lära dig hur du bygger upp ett inre lugn och en mental styrka från grunden för att på så vis skapa det välmående och nå de mål som du önskar mest av allt. Det är mycket som händer i vår värld och även i vår närhet och den information vi matas med varje dag ökar också stadigt. Det här är utmanande och det kan skapa rädsla och oro inom oss. Jenny börjar det här avsnittet med att ge dig några råd för att hantera både oro för klimatet och annan stress och oro som kan uppstå. Det finns alltid hopp och goda saker som händer runt omkring oss och nu mer än någonsin är det viktigt att behålla fokus på det. "This too shall pass" och när du läser vår historia så vet du att mörka tider alltid följs av ljusa, att ljuset är starkare än mörkret och att vi människor är många (och blir fler och fler) som vill se och tror på en hoppfull, harmonisk och lugn värld. Så stå stark, tro på det goda och när du hittar det inre lugnet och bygger en mental styrka så kommer du att lära dig hantera allt runt omkring dig utan oro och rädsla. Att bygga upp ett inre lugn och en mental styrka är därför fokus under hela det här året i Idrott - och ledarskapspodden. Jenny går igenom ett kapitel i taget ur hennes nya bok "Whole in one - din resa till inre lugn, mental styrka och frihet" under hela året. Det finns 14 kapitel i boken och Jenny går igenom ett kapitel per månad. Till varje kapitel får du också möta en eller två gäster som delar med sig av sina kunskaper, sin inspiration och sina erfarenheter som berör samma ämne. Bokens kapitel ger dig steg för steg den kunskap och de övningar som forskningen sedan lång tid tillbaka visat ger dig inre och yttre framgång, välmående och prestation i balans, ett inre lugn och en mental styrka från grunden. Du kommer att få lära dig grunderna i den mentala träningen, Mindfulness och Medicinsk Yoga och Jenny delar med sig av både en meditation och en övning i varje avsnitt. I det här första avsnittet, som handlar om kapitel 1 i boken Whole in one, så får du veta bakgrunden till valet av de tre metoderna Mental träning, Mindfulness och Medicinsk Yoga, du får lära dig de 5 steg som gör att du kommer igång och håller i en ny vana och du får en repetition av Mirakelfrågan (finns med i avsnitt 147) och du får en uppgift som handlar om att du väljer ut 1- 5 önskade lägen (Whole in ones) för 2025! Det blir ett spännande avsnitt och vi ser fram emot en mycket inspirerande ny säsong och nytt år tillsammans med dig här i Idrott-och ledarskapspodden! Jenny rekommenderar dig såklart att köpa boken om du inte redan har den och boken innehåller även ljudfiler med mentala träningsprogram, meditationer mm. Du köper den hos Adlibris på följande länk, alternativt köper du den direkt av Jenny på info@jennyhagman.com Köp boken Whole in one här: https://www.adlibris.com/se/bok/whole-in-one-din-resa-till-inre-lugn-mental-styrka-och-frihet-9789198819120 Vi vill också tacka Daily Sports som är sponsor även till säsong 18. Daily Sports tillverkar högkvalitativa outdoor- och golfkläder för kvinnor och vill uppmuntra alla kvinnor till ett aktivt, hälsosamt liv. Du som lyssnar får 15 % rabatt när du går in på www.dailysports.se och då använder du rabattkoden: JENNY15 så får du din rabatt. Mer info om Jenny's verksamhet hittar du på www.jennyhagman.com och där kan du boka personlig coaching, en föreläsning för ditt företag, boka onlinekurser, retreats mm! Varmt välkommen vi önskar dig en fortsatt skön start på 2025! Ta hand om dig och varandra! Kram från Jenny och Team Train for Balance

1910 utkom boken "Helsingminnen" skriven av fanjunkare och sagesman Fredrik Winblad von Walter vars innehåll enligt författaren själv bygger på familjen Winblad von Walters släktarkiv. Bokens undertitel är berättelser och sägner, krigsbragder och äventyr, historiska skildringar och kulturbilder. I den närapå 500 sidor tjocka boken får läsaren möta allt från tappra karoliner och sägenomspunna krigarkungar till livsfarliga rövare och fagra jungfrur, varav alla historier har den gemensamma nämnaren landskapet Hälsingland. Bokens sanningshalt har genom åren ifrågasatts, idag anser de flesta att varje historia bjuder på mer spänning och äventyr än skall ses som rent dokumentärt material, även om en gnutta ren faktisk historia då och då dyker upp i berättelserna. Under 2023-26 kommer Historier från Hälsingland då och då släppa avsnitt med historier hämtade ur Hälsingminnen. Tanken är att vi jobbar oss igenom boken, från pärm till pärm, tills vi har tillgång till varje berättelse i ljudformat.  I den sjätte delen hör du historierna "Gulli den fagra" och "Rymningen". Tidigare avsnitt hittar du i din podcastapp, via Spotify m.fl.  Vill du, din förening eller företag anlita Historier från Hälsingland för en berättarkväll? Mejla oss på kontakta@historierfranhalsingland.se eller ring 0739937451  Har du en historia du vill ha med i podden eller tips på avsnittstema? Mejla oss på historierfranhalsingland@gmail.com  Vill du stödja vårt arbete med poddarna? SWISH 1235672431 eller bankgiro 5111-9261 

Johann Gutenbergs tryckpress i mitten av 1400-talet gjorde det möjligt för böcker att spridas snabbare, billigare och till en större publik än någonsin tidigare. Resultatet blev en kulturell revolution som bidrog till framväxten av den moderna världen. Boken blev inte bara ett verktyg för individuell kunskapsinhämtning utan också en kraft som formade samhällen, idéströmningar och maktstrukturer.Från reformationens intensiva produktion av pamfletter till 1800-talets sociala rörelser och industrialiseringens accelererade bokflöde fortsatte böcker att spela en central roll i samhällets förändring.Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om hur bokformat format våra samhällen. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan i Stockholm och aktuell med boken Bokens folk – En civilisationshistoria från papyrus till pixlar.Johann Gutenbergs tryckpress möjliggjorde snabb och standardiserad reproduktion av text. Genom att skapa rörliga bokstavstyper i metall kunde boksidor komponerade en gång användas om och om igen, vilket gjorde bokproduktionen både effektivare och billigare. Detta gjorde böcker mer tillgängliga och bidrog till spridningen av kunskap och idéer på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt​​.Boktryckarkonsten hade en omedelbar och djupgående effekt på samhället. Under reformationen använde Martin Luther och hans följare tryckpressen för att massproducera skrifter och pamfletter som spreds över hela Europa. Mellan 1518 och 1525 publicerades 1 465 tryckningar av Luthers skrifter – en produktion som var central för reformationens framgång​. Tryckpressen underminerade kyrkans kunskapsmonopol, och boken blev en symbol för individuell frihet och upplysning​.Under upplysningstiden blev böcker tillgängliga för allt fler samhällsgrupper. Läsningens cirklar vidgades från aristokratin och prästerskapet till borgerskapet, och senare till bönder och arbetare. Böcker blev verktyg för spridning av upplysningens ideal och en alltmer global dialog om mänskliga rättigheter och vetenskap​​.Under denna tid utgjorde boken en brygga mellan lokala kulturer och en framväxande nationell identitet. Böcker och pamfletter bidrog till att skapa en gemensam referensram och lade grunden för nya idéer om politiskt deltagande och demokrati​​.Bild: Detta träsnitt från 1568 visar den vänstra skrivaren som tar bort en sida från pressen medan den till höger färgar textblocken. En sådan duo skulle kunna nå 14 000 handrörelser per arbetsdag, trycka ca. 3 600 sidor på gång. Av Jost Amman - Träsnittsillustration i boken "Ständebuch" från 1568, återgiven i "Meggs, Philip B. A History of Graphic Design. John Wiley & Sons, Inc. 1998. (s. 64)". Wikipedia, Public DomainMusik: "Universi qui te expectant", sjungen på första söndagen i advent. Inspelad privat med medlemmar av Schola Antiqua. 2004-07-12. Mikebrubaker12 Wikipedia. Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Lyssna också på Martin Luthers idéer blev grundstenen till Sveriges välstånd.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Varje läsformat – från papyrus och kodex, till tryckta böcker och skärm – har påverkat både hur vi läser samt hur vi tänker. De tidiga kristna favoriserade kodexen – den första boken – framför de etablerade skriftrullarna. Kodexen, som var en uppskuren bokrulle mellan pärmar, var mer tillgänglig och enklare att hantera än de mera vördade skriftrullarna.Med kodexen kunde kristna texter distribueras snabbare och till fler människor. Detta teknologiska val bidrog inte bara till kristendomens expansion utan också till att etablera kodexen som standardformat för böcker i den västerländska kulturen.Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om hur bokformat format våra samhällen. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan i Stockholm och aktuell med boken Bokens folk – En civilisationshistoria från papyrus till pixlar.Under antiken var skriftrullar, ofta tillverkade av papyrus, standardformatet för text. Dessa rullar, som kunde vara flera meter långa, användes både för religiösa och administrativa ändamål. Det var i skriftrullar som de tidiga judiska och kristna texterna bevarades. Jesus själv, enligt evangelierna, läste från rullar i synagogan, och dessa rullar representerade både den heliga lagen och en konkret länk till det judiska folkets historia.Men skriftrullarna hade begränsningar. De var sköra, svåra att navigera och opraktiska för längre texter eller intensiva studier. Den första stora textteknologiska revolutionen inträffade när rullen ersattes av kodexen – ett format som bestod av lösa ark sammanbundna mellan två pärmar. Kodexen var enklare att bläddra i, mer hållbar och möjliggjorde bättre navigering i texten.Den tidiga kristendomen spelade en avgörande roll i spridningen av kodexen. Kyrkan, som var angelägen om att sprida sitt budskap så brett som möjligt, fann kodexen mer lämplig än rullen för sina behov.Efter Västroms fall på 400-talet föll stora delar av Europa in i en period av politisk och social oreda. Mycket av det intellektuella arvet från antiken riskerade att gå förlorat. Det var i detta sammanhang som klostren blev avgörande för att bevara och sprida kunskap. Munkar i klostren tog på sig uppgiften att kopiera antika texter, ofta för hand, på pergament eller papyrus. Klostren blev också centra för lärande och utbildning, där nya generationer kunde studera de texter som bevarats.Bild: Stockholm Codex Aureus, även känd som Codex Aureus of Canterbury och Codex Aureus Holmiensis är en evangeliebok skriven i mitten av 700-talet i Southumbria, troligen i Canterbury. På 1500- och 1600-talen låg den i Spanien, och 1690 köptes den till den svenska kungliga samlingen. Den förvaras numera på Nationalbiblioteket.Musik: "Universi qui te expectant", sjungen på första söndagen i advent. Inspelad privat med medlemmar av Schola Antiqua. 2004-07-12. Mikebrubaker12 Wikipedia. Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Lyssna också till Jesus – en obekväm apokalyptisk profet.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1910 utkom boken "Helsingminnen" skriven av fanjunkare och sagesman Fredrik Winblad von Walter vars innehåll enligt författaren själv bygger på familjen Winblad von Walters släktarkiv. Bokens undertitel är berättelser och sägner, krigsbragder och äventyr, historiska skildringar och kulturbilder. I den närapå 500 sidor tjocka boken får läsaren möta allt från tappra karoliner och sägenomspunna krigarkungar till livsfarliga rövare och fagra jungfrur, varav alla historier har den gemensamma nämnaren landskapet Hälsingland. Bokens sanningshalt har genom åren ifrågasatts, idag anser de flesta att varje historia bjuder på mer spänning och äventyr än skall ses som rent dokumentärt material, även om en gnutta ren faktisk historia då och då dyker upp i berättelserna. Under 2023-26 kommer Historier från Hälsingland då och då släppa avsnitt med historier hämtade ur Hälsingminnen. Tanken är att vi jobbar oss igenom boken, från pärm till pärm, tills vi har tillgång till varje berättelse i ljudformat.  I den sjätte delen hör du historierna "Den rådige Enångersklockaren", "Strödda anteckningar" och "Esterna i Forssa och trälarna". Kommande berättarkvällar:  4 nov kl. 18 ”Mäktiga stormän, listiga rövare, och hemsökta platser” – berättarkväll hos Funktionsrätt i Hudiksvall. Pris: 120 kr per person. 21 nov kl. 19 ”Avrättningsplatser, trollkunniga skogsfinnar, farliga väsen” – berättarkväll i Lien, Hammarstrand Jämtland. Pris: 120 kr per person.  Förköp gärna via SWISH 1235672431 Glöm ej förnamn på den/de som kommer + datum i meddelandet. Historier från Hälsingland deltar även i en workshop på Gästis i Torsåker den 28 nov kl. 17:30 Workshopen är gratis och vänder sig främst till dig som är aktiv företagare i Hofors kommun. Mer info via vår samt Entré Hofors fb-sida.  Vill du, din förening eller företag anlita Historier från Hälsingland för en berättarkväll? Mejla oss på kontakta@historierfranhalsingland.se eller ring 0739937451  Stöd gärna podden SWISH 1235672431 

Stina och Anneli är äntligen på riktigt bra platser i skrivlivet och projekten går framåt! Stina redigerar Död för mig, sista delen i Camilla Stensjö-serien som släpps våren 2025 och Anneli (åter)upptäcker guldet i kombinationen att vara glömsk och att skriva med synopsis. Och siktar på att vara klar någon gång det här decenniet ...   Det här är det första "vanliga" avsnittet med input från skrivvänner i Facebookgruppen på väldigt länge och det viker vi åt att prata boktitlar! Är den viktig, när kommer den till en, ändras den flera gånger ... och så vidare.   Podden görs av författarna Stina Flodén och Anneli Olsson. Stina har skrivit Nu dör vi och Släpp mig fri och jobbar med sista delen Död för mig i Camilla Stensjö-serien. www.stinafloden.com Anneli har gett ut Alva Bergman-serien (Fritt fall, Stormsteg och Solkurvor), romanen Tända stjärnor och skriver nu sin första fackbok om egenutgivning och femte romanmanuset. www.storysmedjan.rigel.nu och www.forfattaranneli.se

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Sura al-Ma'idah, Koranens femte kapittel, er et omfattende kapittel som tar for seg ulike aspekter ved islamsk lære og lovgivning. Kapitlet består av 120 vers og tar for seg en rekke emner, deriblant kostholdslover, sosial rettferdighet, juridiske spørsmål og etisk atferd. Et av de sentrale temaene i sura al-Ma'idah er viktigheten av å følge guddommelig veiledning og holde seg til prinsippene om rettferdighet og rettskaffenhet. Kapitlet legger vekt på begrepet ansvarlighet overfor Gud og understreker behovet for at de troende overholder sine forpliktelser og sitt ansvar. Sura al-Ma'idah inneholder også spesifikke retningslinjer for hva som er tillatt og ikke tillatt mat for muslimer. Her skisseres kostholdsrestriksjoner, som forbud mot inntak av svinekjøtt og blod, mens lovlige (halal) matvarer er tillatt. Kapitlet diskuterer betydningen av å oppfylle løfter og pakter, samt viktigheten av å opprettholde rettferdighet i alle forhold. Det oppmuntrer de troende til å stå opp for sannhet og rettferdighet, selv om det går på tvers av deres egne interesser. Sura al-Ma'idah tar også opp spørsmål knyttet til interreligiøse relasjoner og sameksistens. Den fremhever fellestrekkene mellom muslimer og Bokens folk (jøder og kristne) og oppfordrer til gjensidig respekt og forståelse. Sura al-Ma'idah fungerer som en veiledning for muslimer i hvordan de kan leve et rettskaffent liv i samsvar med islamske prinsipper. Den understreker viktigheten av tro, gode gjerninger, etisk oppførsel og overholdelse av guddommelige lover som essensielle komponenter i den troendes liv.

Sura Al-Ma'idah, det femte kapitlet i Koranen, är ett omfattande kapitel som täcker olika aspekter av islamiska läror och lagar. Kapitlet består av 120 verser och tar upp en rad olika ämnen, bland annat kostlagar, social rättvisa, juridiska frågor och etiskt uppförande. Ett av de centrala temana i Surah Al-Ma'idah är vikten av att följa gudomlig vägledning och att följa principerna om rättvisa och rättfärdighet. Kapitlet betonar begreppet ansvarighet inför Gud och understryker behovet av att de troende upprätthåller sina skyldigheter och sitt ansvar. Sura Al-Ma'idah innehåller också specifika riktlinjer om tillåtna och otillåtna livsmedel för muslimer. Här beskrivs kostrestriktioner, t.ex. förbud mot konsumtion av fläskkött och blod, samtidigt som konsumtion av lagliga livsmedel (halal) tillåts. I kapitlet diskuteras betydelsen av att uppfylla löften och förbund samt vikten av att upprätthålla rättvisa i alla sammanhang. Det uppmuntrar de troende att stå upp för sanning och rättvisa, även om det går emot deras egna intressen. Sura Al-Ma'idah tar också upp frågor som rör relationer och samexistens mellan olika religioner. Den lyfter fram de gemensamma nämnarna mellan muslimer och Bokens folk (judar och kristna) och uppmanar till ömsesidig respekt och förståelse. På det hela taget fungerar suran Al-Ma'idah som en vägledning för muslimer om hur man lever ett rättfärdigt liv i enlighet med islamiska principer. Den betonar vikten av tro, goda gärningar, etiskt uppförande och efterlevnad av gudomliga lagar som väsentliga komponenter i en troendes liv.

I detta avsnitt av Humpodd samtalar Anna-Karin Arvidsson och Tommy Gustafsson med Matilda Plöjel, universitetslektor i design, som också är bokformgivare och bokförläggare för förlaget Sailor Press. Det blir ett samtal om gränserna mellan konsten, konstnären och akademin och om facinationen för den fysiska boken. När övergår konst att vara konstnärlig forskning? Hur kan parktikbaserad, … Fortsätt läsa Grafisk design, bokens materialitet och problematiska bilder från Kongo

Lydia Sandgrens tjockroman Samlade verk är inte särskilt spännande, varken i handling eller språk – men längden skymmer bristerna såpass att den tilldelades Augustpriset. Anna Axfors tycker att förlagen behöver lära sig att sila ordbruset. Inläsare: Staffan Dopping

Har vi bygd et lavterskelsamfunn, der alt kommer alt for lett for oss? Når til og med dataspillene har blitt superenkle å lære seg – Hvor mye vanskeligere blir det da ikke å motivere et barn til å mestre fiolinen? Episodens gjest, Joel Halldorf – kirkehistoriker, forfatter, avisskribent (Expressen mfl.) og podkastvert (Läsarpodden) – er aktuell med Bokens folk - en sivilisasjonshistorie fra papyrus til piksler (Verbum). Hvordan vi leser former oss like mye – ja, kanskje mer – enn hva vi leser, hevder Joel Halldorf. Vi tenker på bøker som lagret informasjon, men de er også verktøy for refleksjon og fordypning. Øyeblikkene i dag er så intense at faren for å taper de store linjene av syne er overhengende. Men om vi forstår reisen hit forstår vi også nuet bedre. Til dette står boken i en særstilling. Programleder er Arne Christian Konradsen, forlagssjef i Verbum og Bibelselskapet. I studio sitter også Live Lundh, anmelder og journalist i Morgenbladet, Vinduet mfl. Abonner på Areopagos' nyhetsbrev: https://areopagos.no/bli-med/abonner-nyhetsbrev Musikk: Doydank og Doydank/Kjetil Jerve

1910 utkom boken "Helsingminnen" skriven av fanjunkare och sagesman Fredrik Winblad von Walter vars innehåll enligt författaren själv bygger på familjen Winblad von Walters släktarkiv. Bokens undertitel är berättelser och sägner, krigsbragder och äventyr, historiska skildringar och kulturbilder. I den närapå 500 sidor tjocka boken får läsaren möta allt från tappra karoliner och sägenomspunna krigarkungar till livsfarliga rövare och fagra jungfrur, varav alla historier har den gemensamma nämnaren landskapet Hälsingland. Under 2023-2024 kommer Historier från Hälsingland då och då att släppa avsnitt med historier hämtade ur Hälsingminnen. Tanken är att vi jobbar oss igenom boken, från pärm till pärm, tills vi har tillgång till varje berättelse i ljudformat.  I den femte delen hör du historierna "Ångersjö", "Vapensmidet", "Överstebostället i Mårdnäs", "Anders Hazelius", "När ryssen hälsade på - Söderhamns förstöring" och "I Hudiksvallstrakten".  Kommande berättarkvällar:  7 feb kl. 14 ”Livsfarliga mördare, trollkunniga skogsfinnar och skogens väsen” – berättarkväll Kupan hos Röda korset i Ytterhogdal. Pris: 110 kr per person. Fika finns till försäljning i pausen. 29 feb kl. 19 ”Livsfarliga mördare, trollkunniga skogsfinnar och skogens väsen” – berättarkväll Ovanmyra Boda kyrkby, Rättviks kommun i Dalarna. Pris: 120 kr per person. Förköp SWISH 1235672431 (glöm ej namn på den/de som kommer samt datum) Mer info www.historierfranhalsingland.se Varmt välkomna!  Vill du boka Historier från Hälsingland för en berättarkväll med ditt företag, din förening eller privat? RIng 0739937451 eller mejla på historierfranhalsingland@gmail.com  Följ oss gärna på Facebook, Instagram samt TikTok.  Köp boken Gåtfulla Hälsingland och få den levererad v. 5 (andra tryckningen) Mer info på vår hemsida samt i våra sociala medier. 

I Bokens folk: en civilisationshistoria från papyrus till pixlar berättar kyrkohistorikern Joel Halldorf om textens och läsningens historia, från de första lertavlorna till dagens digitala pixelmassor. Hur har vårt författande och läsande förändrats oss under tidens gång och är vi nu på väg att överge det skrivna ordet? Erik Jersenius samtalar med Joel Halldorf om hur vi blev bokens folk.

I år är det hundra år sedan den finlandssvenska poeten Edith Södergran dog. Boken Flora Poetica tar fasta på växtligheten i Edith Södergrans poesi och blandar blomsterkonst med Södergrans texter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På midsommardagen den 24:e juni 1923 dog Edith Södergran i sviterna av tuberkulos. Då var hon 31 år gammal och hade publicerat fyra diktsamlingar. En femte kom postumt.Hundraårsminnet av hennes död har uppmärksammats på olika sätt. I våras kom en bildrik bok om Edith Södergran som amatörfotograf av formgivaren Nina Ulmaja och nu kommer en bok om Edith Södergran i växtriket. Bokens titel är FLORA POETICA. Edith Södergran i växtriket” och den är skapad av konstnären och formgivaren Martin Bergström tillsammans med Edith Södergran-experten Agneta Rahikainen. De har fokuserat på växtligheten i Södergrans poesi. Rosorna, hyacinterna och granarna.Nina Asarnoj har talat med litteraturvetaren Agneta Rahikainen och även besökt Martin Bergström i hans ateljé på Södermalm i Stockholm där de botaniska collagen i boken växt fram. Och materialet kommer från urgamla herbarier…Reporter: Nina AsarnojProducent: Anna Tullberg

1910 utkom boken "Helsingminnen" skriven av fanjunkare och sagesman Fredrik Winblad von Walter vars innehåll enligt författaren själv bygger på familjen Winblad von Walters släktarkiv. Bokens undertitel är berättelser och sägner, krigsbragder och äventyr, historiska skildringar och kulturbilder. I den närapå 500 sidor tjocka boken får läsaren möta allt från tappra karoliner och sägenomspunna krigarkungar till livsfarliga rövare och fagra jungfrur, varav alla historier har den gemensamma nämnaren landskapet Hälsingland. Under 2023-2024 kommer Historier från Hälsingland då och då att släppa avsnitt med historier hämtade ur Hälsingminnen. Tanken är att vi jobbar oss igenom boken, från pärm till pärm, tills vi har tillgång till varje berättelse i ljudformat.  I den fjärde delen hör du historierna "Stigman Hårga från Hanebo", "Kungaättlingar" och "Balskorna".  Kommande berättarkvällar:  8 nov kl. 19 Anundsgården i Iggesund FULLBOKAT  9 nov kl. 19 Anundsgården i Iggesund Platser finns kvar! Förköp via SWISH 1235672431 Pris: 120 kr per person. Skriv i meddelandet datum + namn på den/de som kommer. 11 nov kl. 14 Berättarstund Ländsmuseet i Dalarna, Falun  14 nov kl. 19 Sågtäktens bygdegårdsförening, Strömsbruk OBS! Ej förköp, biljetter inkl  fika köps direkt på plats.  Mer info www.historierfranhalsingland.se Varmt välkomna!  Vill du boka Historier från Hälsingland för en berättarkväll med ditt företag, din förening eller privat? RIng 0739937451 eller mejla på historierfranhalsingland@gmail.com  Följ oss gärna på Facebook, Instagram samt TikTok. 

De senaste åren har vi översköljts av larmrapporter om att vi läser både mindre och sämre. Särskilt ungas läsförmåga oroar. Det är dock en sanning med modifikation för de flesta av oss läser mer än våra förfäder. Läsningen har inte minskat, däremot har den förändrats. Vi läser i andra format: mindre i tryckta böcker och tidningar och mer på våra skärmar. Vi tar emot pushnotiser och sms i våra telefoner där vi också läser sociala medieinlägg, nyhetsartiklar och till och med böcker.Den här förändringen är ingen banal formsak. Den stöper om vår civilisation i grunden, något som bland annat Joel Haldorff påpekat. Han är professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm, medarbetare på Expressen Kultur och författare till “Bokens folk: en civilisationshistoria från papyrus till pixlar”, en bok som bäst beskrivs som som kulturhistorisk exposé om läsandets, skrivandets och böckernas betydelse. Den hjälper oss att förstå vilka vi är, och vad den digitala revolution som vi just nu genomlever egentligen betyder.Det blev ett samtal om den tryckta boken som teknologi, om att läsa fort och långsamt, om när läsningen tystnade på medeltiden och vårt förhållande till läsning i stort.Bokrekommendationer:BibelnMörkrets hjärta av Joseph Conrad Sagan om Ringen av J. R. R. Tolkien“Perspektiv” är en podd från Vad Vi Vet, tjänsten som snabbt gör dig mer allmänbildad i aktuella ämnen. Skaffa ett gratiskonto på vadvivet.seProgramledare: Per Grankvist @pergrankvist Redaktör: Sarah Berg. Klippning: Jens Back. Publicering: Sara Lundgren. Mixning: Stray Dog Studios. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I avsnittet får lyssnarna höra mera om Anna-Maja Henrikssons biografi "Makten och ärligheten". Bokens författare Annika Hällsten gästar även programmet och tillsammans med Anna-Maja blickar de tillbaka på skrivprocessen.

Kunde Jesus läsa? Hur kan vår andliga tradition utvecklas i skärmarnas och pixlarnas tid? Med Bokens folk tas läsare med på en resa i läsningens historia. Boken tar avstamp i den första revolutionen – hur de första kristna valde kodexen före rullen – och spänner över hela den bokliga europeiska kulturen. Från antik tid och medeltid till boktryck och digitalisering. Joel Halldorf i samtal med Jakob Wirén, docent i teologi och ärkebiskopens teologiske sekreterare. Medarrangör: Fri Tanke

Larmrapporter och debattartiklar om minskad läsning och sämre läsförståelse avlöser varandra. Leder skärmarna oss till läsningens död? Bör vi vara oroliga över smarta telefoner och beroendeframkallande appar, eller är det bara alarmism och teknikkonservatism? I sin bok ”Bokens folk” tar Joel Halldorf med oss på en resa genom läsningens historia, som spänner över hela den bokliga europeiska kulturen från antik tid, medeltid till boktryck och digitalisering. Medverkande: Joel Halldorf, Essy Klingberg, Elin Cullhed och Eric Schüldt Samtalet var en del av Bokmässan i BK 2023, en serie samtalskvällar under Bokmässan i Göteborg, läs mer på: https://betlehemskyrkan.se/blog/2023/06/07/bokmassan-i-bk-2023/ Detta är en klippt version av kvällen, hela evenemanget finns att se på https://www.youtube.com/@BetlehemskyrkanGoteborg Kvällen arrangerades tillsammans med Studieförbundet Bilda, Kultursamverkan Svenska Kyrkan och Föreningen Valv.

Ett av de varmaste samtalen på Kyrkokonferensen i Helsingborg om Bokens folk, Harry Potter, pixlar, högläsning och en signerad boks betydels.

Helsingminnen avsnitt 3. 1910 utkom boken "Helsingminnen" skriven av fanjunkare och sagesman Fredrik Winblad von Walter vars innehåll enligt författaren själv bygger på familjen Winblad von Walters släktarkiv. Bokens undertitel är berättelser och sägner, krigsbragder och äventyr, historiska skildringar och kulturbilder. I den närapå 500 sidor tjocka boken får läsaren möta allt från tappra karoliner och sägenomspunna krigarkungar till livsfarliga rövare och fagra jungfrur, varav alla historier har den gemensamma nämnaren landskapet Hälsingland. Under 2023-2024 kommer Historier från Hälsingland då och då att släppa avsnitt med historier hämtade ur Hälsingminnen. Tanken är att vi jobbar oss igenom boken, från pärm till pärm, tills vi har tillgång till varje berättelse i ljudformat.  I den tredje delen hör du historierna "Thorer Helsing", "Faxehus" och "Ryssbruden".  Kommande berättarkvällar  27 sep kl. 18 Mora kulturhus. Under kvällen utlovas historier från både Hälsingland och Dalarna. Två set på ca 45 min var med möjlighet att köpa fika i pausen. Pris: 80 kr för medlemmar i Siljansbygdens trädgårdförening. Övriga 120 kr. OBS! Betalas på plats. Mer info på facebook, instagram och historierfranhalsingland.se Varmt välkomna! 29 sep kl. 19 Rännö bygdegård strax utanför Matfors. Teman ”Trollkunniga skogsfinnar, brutala mördare och farliga väsen”. Under kvällen utlovas historier från både Hälsingland och Medelpad. Två set på cirka 45 min var. Pris: 110 kr per person (upp till 5 år gratis). Fika  finns att köpa före och i pausen. 4 okt kl. 18:30 ”Trollkunniga skogsfinnar, brutala mördare och farliga väsen” – Berättarkväll vid Sörängs Byagård, Bollnäs. Två set på cirka 45 min var. Pris: 110 kr per person (upp till 5 år gratis). Fika samt lättare förtäring finns att köpa före och i pausen. Vill du  boka Historier från Hälsingland för en berättarkväll eller ett event? Ring 0739937451 eller mejla historierfranhalsingland@gmail.com Mer info på www.historierfranhalsingland.se  Historier från Hälsingland produceras av Robert Fors och Fredrik Bäck.  Omslagsbild: Fredrik Winbland von Walter Fotograf okänd  Vill du stödja podden? SWISH 1235672431  

Gäst i veckans podd är Joel Halldorf, författare, kulturskribent och professor i kyrkohistoria. I sin nya bok Bokens folk ger han en kulturhistorisk exposé över läsandets, skrivandets och böckernas betydelse. Hur kan en blick på de litterära formatens historia hjälpa oss förstå vilka vi är, hur vi blivit dem vi blivit, och vad den digitala revolution som vi just nu genomlever egentligen betyder? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

2 maj. Frasen spreds över världen, som symbol för ukrainarnas motståndsvilja. Nu har den också fått namnge en bok, som handlar om just försvarsvilja och hur man bygger upp och vårdar sådan. Bokens redaktörer, Jenny Deschamps-Berger och Patrik Oksanen, båda verksamma vid Försvarshögskolan, intervjuas av Tove Lifvendahl.

This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit www.enrakhoger.seDet finns ingen ände på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött. Denna varning får man i Predikaren (12:12) som skrevs några hundra år före Kristus. Hur många kan ha känt sig träffade av den varningen, undrar man. Och hur samma vers hade låtit om den skrevs i dag, med …

Det pågår just nu en läsarrevolution där den tryckta boken allt mer ersätts av telefoner och skärmar. Vad betyder det för vår läsning av romaner och heliga texter? I det här avsnittet samtalar Läsarpodden för första gången om en bok som en i duon har skrivit.

Från bokreleasen för Joel Halldorfs bok "Bokens Folk" i Betlehemskyrkan. Ett samtal om bland annat andlig läsning och bokens roll i religion mellan Joel Halldorf och Johannes Anyuru.  Inspelat 27 april 2023 i Betlehemskyrkan.  (I samarbete med Föreningen Valv)  

Helsingminnen avsnitt 2. 1910 utkom boken "Helsingminnen" skriven av fanjunkare och sagesman Fredrik Winblad von Walter vars innehåll enligt författaren själv bygger på familjen Winblad von Walters släktarkiv. Bokens undertitel är berättelser och sägner, krigsbragder och äventyr, historiska skildringar och kulturbilder. I den närapå 500 sidor tjocka boken får läsaren möta allt från tappra karoliner och sägenomspunna krigarkungar till livsfarliga rövare och fagra jungfrur, varav alla historier har den gemensamma nämnaren landskapet Hälsingland. Under 2023-2024 kommer Historier från Hälsingland då och då att släppa avsnitt med historier hämtade ur Hälsingminnen. Tanken är att vi jobbar oss igenom boken, från pärm till pärm, tills vi har tillgång till varje berättelse i ljudformat.  I den andra delen hör du historierna "Stigman Sote", "Ett stamträd" och "Hörla Svanehvit".  29 april kl. 19 Trollkunniga skogsfinnar, farliga väsen och brutala mördare - berättarkväll i Kölsjölokalen strax väster om Hassela. Biljettpris 100 kr per person (upp till 5 år gratis). Förboka via SWISH 1235672431 Du kan också köpa biljett direkt på plats. Mer info på facebook, instagram och historierfranhalsingland.se Varmt välkomna!  Vill du  boka Historier från Hälsingland för en berättarkväll eller ett event? Ring 0739937451 eller mejla historierfranhalsingland@gmail.com Mer info på www.historierfranhalsingland.se  Historier från Hälsingland produceras av Robert Fors och Fredrik Bäck.  Omslagsbild: Fredrik Winbland von Walter Fotograf okänd  Vill du stödja podden? SWISH 1235672431  

Vad är det egentligen för särskilt med boken? Hoten mot boken tycks bli allt fler: ljudböcker, digitalisering, avtagande läslusta - listan kan göras lång och som ett tecken i en tid när stommen i vår kultur är hotad kommer nu två böcker om bokens historia. Frilansjournalisten Jenny Aschenbrenner har pratat med den spanska författaren och filologen Irene Vallejo som skrivit essäboken "Papyrus" som gjort ett segertåg över världen och religionshistorikern Joel Halldorf som i dagarna kommer ut med "Bokens folk".

På fredag inleds för första gången Europeisk festival i Stockholm - temat i år är den ukrainska kulturen och det är musik, teater och litteratur, film och konst från landet som nu slåss mot den ryska invasionen. P1 Kultur gästas idag av initiativtagaren och konsertpianisten Natalyia Pasichnyk. SILENT ZONE – MÖRKT OPERADRAMA OM INCEST En familj lever sitt liv i ett hus utan väggar på scenen, publiken rör sig fritt utanför. I den nyskrivna operan Silent zone blir åskådarna vittnen till de sexuella övergrepp som sker inom familjen. I Louise Alenius opera Silent zone är inte bara temat ovanligt för en operascen, hela scenografin bryter upp den traditionella tittskåpsscenen och involverar publiken på ett nytt sätt. P1 Kulturs kritiker Kristina Lindquist var på premiären.REPORTAGE: VILKEN ROLL HAR BOKEN SPELAT FÖR VÅR CIVILISATION?I en tid när den fysiska bokens existens allt mer hotas – av digitalisering, ljudböcker, sviktande läslust – undrar vi: vad ska vi med boken till? P1 Kultur har träffat två författare som båda två undersökt bokens roll för vår kultur och civilisation: den spanska författaren och filologen Irene Vallejo som skrivit essäboken "Papyrus" som gjort ett segertåg över världen och religionshistorikern Joel Halldorf som i dagarna kommer ut med "Bokens folk".ESSÄ: DE FRAMGÅNGSRIKA FÖRSÖKER STJÄLA MISSLYCKANDET IFRÅN OSSVarför har det blivit så populärt bland så kallat lyckade människor att berätta om sina misslyckanden? Och går det att se sina fiaskon som något annat än en lärorik process på vägen mot framgången? Litteraturvetaren och skribenten Maja Andreasson vänder sig till litteraturen på jakt efter de genuina motgångarna.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Var finns "hem" och varför är det så svårt att hitta dit? Hemkomsten är central i vår kulturhistoria, men kanske letar vi på fel platser. Anna Blennow pekar på en väg till våra förlorade världar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-10-22.Jag står på grusgången utanför det som en gång var min farmors hus. Under en idegran ligger en tegelsten kvar. Min syster och jag lekte att idegranen var vårt hus och tegelstenen vår spis. Min farmor finns inte kvar. Barnen som lekte under idegranen finns inte kvar. Det finns inte längre någon anledning att återvända hit, säger jag till mig själv.Att komma hem. Vad är det egentligen? Vi längtar hem. Hemma längtar vi bort. Hemmet romantiseras och förkväver, idealiseras och förkastas. Litteraturhistorien är full av berättelser om hemkomst. Och det första exemplet i den västerländska litteraturen är fortfarande ett av de mest fängslande: Odysseus irrfärder på den långa vägen från det trojanska kriget hem till Ithaka, där hustrun Penélope väntar. Någon har sagt att en litterär klassiker är en bok som ständigt går att återvända till, eftersom den förändras varje gång man läser den. Bokens berättelse vävs om på nytt, figursydd efter våra egna livstrådar, och läsningen blir en återkomst till bokens välkända men ändå föränderliga hem.Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och som är som viFrån Odysséen och framåt förkroppsligas den manliga hemkomsten ofta i en kvinna. Hon som hela tiden varit hemma, och varit hemmet, medan mannen irrat inte bara på kartan utan också på samvetets spelplan. Såväl Peer Gynt som Bibelns förlorade son blir homeriskt heroiska när de som hemvändare lovar bot och bättring. Kanske är det därför det råder brist på hemvändande kvinnor i litteraturen. För den vars traditionella plats funnits i hemmet är det istället resan ut som är av vikt. Och där tjänstgör Virginia Woolf ofta som flygvärdinna. I hennes novell ”Street Haunting – A London Adventure” (”Att strosa omkring på gatorna. Ett londonäventyr”) iscensätts flykten från hemmet genom en banal inköpsrunda, som blir till en brusande odyssé genom London. Vardagliga händelser förvandlas till omvälvande äventyr, och hela världen strömmar genom textens vågor. Men vid hemkomsten är sagan slut och identiteten utsuddad: ”Men när vi närmar oss vår egen tröskel är det ändå betryggande att känna hur de gamla ägodelarna, de gamla fördomarna omsluter oss och hur jaget, som har förgrenat sig i så många gathörn, som har fladdrat som en nattfjäril mot ljuslågan i så många oåtkomliga gatlyktor, nu är skyddat och omgärdat.”Hemmets trygga vrå både beskyddar och bemästrar, lockar och skrämmer. Varje människa bär på en längtan till ett förlorat barndomsparadis, menar John Sjögren i boken ”Återställelsens glädje. En essä om att komma hem” från 2018. Men med denna längtan följer också insikten om att den måste förbli ouppfylld. ”Allt det ljuva, allt det hemlighetsfulla mystiska som livet när vi var barn bar ett löfte om, visade sig endast peka mot och mynna ut i dödens totala tomhet”, skriver han. I Sjögrens idealiserade minne av barndomens hem kan vi sorglöst släppa våra vuxna bekymmer medan någon annan tar hand om disken och befriar oss från vår smärtsamma särart. Men alla barndomar är inte paradis. Alla hem är inte hem. Längtan hem kan vara längtan bort, till den plats där det måste finnas någon som kan förstå oss, och som är som vi: under den fula ankungens skräppeblad eller hos kaninen Pricken som är apart i en helvit kaninfamilj, tills det visar sig att en hel hög prickiga kaniner väntar bara några kullar bort. En roman där hemmets och längtans koordinater ständigt kastas om är Evelyn Waughs ”Brideshead Revisited” (”En förlorad värld” på svenska), kultklassiker för ständigt nya generationer. Författaren själv definierade dess ärende som ”den gudomliga nådens verkningar på en grupp sinsemellan olika men nära förbundna människor”. John Sjögren spinner vidare på den tråden i sin essä, och den karta han ritar över vägen hem till det förlorade paradiset är religionens och återfödelsens. Men den jordiska kärleken är ett lika starkt tema i boken, där huvudpersonerna är på flykt från sig själva och finner tillfälliga hem hos varandra. ”Det är all visdoms begynnelse att känna och älska en annan människa”, konstaterar Charles Ryder, bokens berättarröst. Hans hjärta driver honom på jakt efter ”den där låga porten i muren, som jag visste att andra funnit före mig och som ledde till en omhägnad och förtrollad trädgård”. Porten leder inte bakåt till minnena eller inåt till skyddande undanskymdhet, utan framåt, utåt. Det är dörren till synlighet och tillblivelse. Att komma hem är att komma ut. Att vara sig själv är att komma hem.Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess verklighetsbakgrund. Den allt överskuggande längtan efter att få vara den man är behandlas mästerligt, återigen av Virginia Woolf, i romanen ”Orlando”, skriven om och till vännen och älskarinnan Vita Sackville-West. Orlando börjar sin livsbana som ung adelsman i 1500-talets England och slutar som pärlbehängd medelålders slottsfru i samtidens 1920-tal. Romanen skapar en regnbågsfärgad kuliss av erfarenheter i tid och rum som en nyckel till Orlandos komplexa natur. Och när hon till sist återvänder till sitt barndomshem, vars arvsrätt hon förlorat på grund av sitt kön, blir hon äntligen hel: ”Hela hon mörknade och samlades, som när man ritar en bakgrund som ger ytan rondör och stadga och gör det grunda djupt och får det som ligger nära att synas långt bort; och allt samlas ihop, som vattnet samlas innanför brunnens stenar. På samma sätt var hon nu mörk och stilla, och [hade] blivit vad som med rätt eller orätt kallas ett enda jag.”Orlandos livscirkel sluts, och boken som hon skrivit på i trehundra år, ”Ode till en ek”, blir publicerad efter århundraden av refuseringar. Boken utgör själva hemkomsten, både i romanens fiktion och i dess verklighetsbakgrund.Var ligger hem? Och varför är det så svårt att hitta dit? Vi söker efter vårt hem på platser det redan flytt ifrån. Den låga porten som leder hem finns varken under en ek i England eller på Ithakas stränder. Den grekiske filosofen Aristoteles skrev i sitt verk ”Om diktkonsten” att grunden för all konst är efterbildning, mímesis. Vi människor älskar att efterbilda och härma vår omgivning, och att känna igen och identifiera det vi ser. Igenkänningen, anagnórisis, är nära besläktad med insikten, och den punkt i ett drama då sammanhang avslöjas, linjerna sammanstrålar och vändpunkten sker. Och på samma sätt blir berättelsen om hemkomsten också till själva hemkomsten, där efterbildning och igenkänning bygger upp det förlorade på nytt. Vi kommer hem när vi känner igen oss.Kanske är det just återkomsterna som skapar hemkomsten, inte tvärtom, skriver Kerstin Ekman i ”Gubbas Hage”, boken som är ett långt ode till människans hemmahörande i den vilda naturen. Den årligt återkommande igenkänningen av återvändande blåsippor och rödhakar skapar hemkänsla djupt i själva den jord där ”förnyelse och upprepning vilar som löften”. Blommorna kommer att överleva civilisationen, skriver Kerstin Ekman förtröstansfullt, blommorna och böckerna och berättelserna. Utanför min farmors hus står idegranen kvar. Och berättelsen om den är det hem som förblir när också den en gång är borta.Anna Blennow, latinforskare och skribent LitteraturVirginia Woolf, ”London”. Översättning Gun R. Bengtsson. Ellerströms 2009.John Sjögren, ”Återställelsens glädje. En essä om att komma hem”. Artos 2018.Evelyn Waugh, ”En förlorad värld”. Översättning Margaretha Odelberg. Bokförlaget Alba 1982.Virginia Woolf, ”Orlando”. Översättning och efterskrift Margareta Ekström. Norstedts 1982.Kerstin Ekman, Gubbas Hage. Albert Bonniers förlag 2018.Kerstin Ekman, Anmälan av Nordens Flora, Dagens Nyheter 1/9 2018.

1910 utkom boken "Helsingminnen" skriven av fanjunkare och sagesman Fredrik Winblad von Walter vars innehåll enligt författaren själv bygger på familjen Winblad von Walters släktarkiv. Bokens undertitel är berättelser och sägner, krigsbragder och äventyr, historiska skildringar och kulturbilder. I den närapå 500 sidor tjocka boken får läsaren möta allt från tappra karoliner och sägenomspunna krigarkungar till livsfarliga rövare och fagra jungfrur, varav alla historier har den gemensamma nämnaren landskapet Hälsingland. Under 2023-2024 kommer Historier från Hälsingland då och då att släppa avsnitt med historier hämtade ur Hälsingminnen. Tanken är att vi jobbar oss igenom boken, från pärm till pärm, tills vi har tillgång till varje berättelse i ljudformat.  I första delen hör du historierna "Helsingbocken", "Karl XII:s Brandklippare" och "En skidfärd".  Vill du  boka Historier från Hälsingland för en berättarkväll eller ett event? Kontaktuppgifter hittar du på www.historierfranhalsingland.se  Historier från Hälsingland produceras av Robert Fors och Fredrik Bäck.  Omslagsbild: Fredrik Winbland von Walter Fotograf okänd  Vill du stödja podden? SWISH 1235672431  

Passionens gränslöshet öppnar för en nedstigning i djupet. Ulla Gudmundson har läst Annie Ernaux roman "Sinnenas tid" samt hennes dagbok och dragits in i en häxkittel av ångest och extas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Passé simple är en fransk verbform utan motsvarighet i svenskan. Den betecknar, utan stöd i hjälpverb, en handling som har en bestämd början och ett bestämt slut. Den har, på några bokstäver när, gett titeln åt en bok, Passion simple, av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux. Bokens svenska titel är, något platt, Sinnenas tid. Den engelska är Simple passion. I det senare fallet går språkvitsen förlorad, men i gengäld uttrycks, liksom på franska, exakt vad boken handlar om: livet koncentrerat i en enda, allt förbrännande passion.Originaltiteln förmedlar också något mer. Den uttrycker det som går som en röd tråd genom Ernauxs  hela författarskap: medvetenheten om tiden, om tidens flykt, om att vi har förmågan att mentalt förflytta oss fram och tillbaka mellan olika epoker i vårt liv som mellan rummen i ett hus. Ernaux återvänder gång på gång till sitt förflutna: gräver ut minnena, frilägger dolda skikt, återupplivar närvaron i texter som rör sig i kraftfältet mellan självbiografi, socialhistoria och essäistik.De verk som framför allt jämnat vägen för Ernaux till Nobelpriset är Min far och Kvinnan, porträtten av föräldrarna och av uppväxten i en halvt proletär, halvt småborgerlig bymiljö i Normandie. Och kanske ännu mer Åren, den brett anlagda, kalejdoskopiska fresken över det franska samhället från 1940, året då Ernaux föddes, och framåt.Fokus i Sinnenas tid är en annan. Här går texten som en laserstråle in i det allra mest privata: förhållandet mellan sexualiteten, döden och det egna skrivandet. Verklighetsbakgrunden är en fjorton månader lång erotisk relation mellan den då fyrtioåttaåriga Ernaux och en yngre man, en sovjetisk diplomat posterad i Paris. Gift naturligtvis.  Förhållandet inleds på en resa, en hotellnatt i Leningrad. Det slutar när älskaren lämnar Paris och återvänder till Moskva.Ernauxs stil beskrivs ofta som, medvetet, torr, knapp och platt. Själv jämför hon sina ord med stenar och knivar. I Sinnenas tid mejslar hon på sjuttiofem sidor fram bilden av erotisk besatthet. Hon vågar inte slå på hårtorken av rädsla att missa ett telefonsamtal. Livet består av mötena med mannen. Allt annat är tomrum och iscensättning: inköp av stringtrosor, whisky, cigarretter. Jag har mätt tiden på ett annat sätt, med hela min kropp, skriver Ernaux.Bokens franska titel förmedlar inte bara passion. Den andas också sorg, över något oåterkalleligt förlorat. För det verbformen passé simple förmedlar är ett utsnitt ur tidens ström, ett skeende som obönhörligen tillhör det förflutna. Den beskriver, koncist och elegant, tidens flykt. I modern franska används formen så gott som bara i skrift, mest i formella eller höglitterära texter. På svenska översätts den oftast med imperfekt, eller preteritum som det nu kallas. Men av ett svenskt imperfekt framgår inte om ett skeende är avslutat eller fortfarande pågår. Franskan är tydlig: där markerar imperfekt alltid något oavslutat.Så varför skrev Ernaux inte sin bok i passé simple? För hon valde på ett tidigt stadium bort den formen, det framgår av hennes arbetsanteckningar. Det handlar enligt henne inte om stilnivå. Passé simple är fortfarande en fullt tillgänglig språklig form för en normal läsare. Sinnenas tid är skriven i imperfekt, inramat av två korta avsnitt i passé composé, på svenska perfekt, den vardagliga formen att uttrycka förfluten tid. För Ernaux markerar den formen ett förflutet som ligger nära det närvarande: en ovilja att ge upp, en vägran att släppa taget.Sinnenas tid publicerades 1992. Annie Ernaux var då väl etablerad på den franska litterära scenen. Barndomsskildringen Min far hade 1987 fått det prestigefyllda Renaudotpriset. Men den här gången blev kritikernas reaktion en axelryckning. Boken avfärdades som en bagatell. Kanske bidrog det till att Ernaux tio år senare, år 2001, beslöt sig för att publicera dagboken hon fört under relationen med den ryske diplomaten. Titeln är Se perdre, att förlora sig själv (boken har inte översatts till svenska).Ernaux har sagt att hon kände ett inre tvång att skildra en annan sanning, råare, mörkare, än den avklarnade i Sinnenas tid. Hon ville borra djupare i treenigheten sexualitet/död/skrivande. Den levda passionen är en annan än den skrivna, säger hon i Latelier noir, den publicerade versionen av arbetsanteckningar som hon fört av och till i fyrtio år. Dagbokens 350 sidor är alltså inte ett råmaterial, som kokats ner till sjuttiofem i skrivprocessen. Ernaux skriver längs flera parallella spår. Den intima dagbok hon fört sedan tonåren, och där hon hämtat texterna som blev Se perdre, den skriver hon för sig själv. Skrivprojekten är vända mot världen, de växer fram på lösa lappar, huller om buller, för att kanske någon gång bli en bok, eller grena ut sig i flera.Författaren Susan Sontag har sagt: att älska är att bli hudlös, och ta risken att den du älskar promenerar iväg ekiperad i din hud som i en snygg kostym. Det är den känslan som infinner sig vid läsningen av Se perdre. Dagboken är skriven i presens. Ofta saknas verben, som det blir i snabba anteckningar. Vi sugs in i en häxkittel av ångest och extas, drömmar, tolkningar och fantasier. Demonerna dansar fritt i en relation utanför alla sammanhang. Kärlek blir, med Ernauxs ord, att känna formen av en mans höfter. Det hindrar henne inte att notera älskarens gigolodrag. Han häller i sig litervis av hennes whisky. Han tar som en självklarhet med sig den öppnade Marlborolimpan hem till frun. Diorkostymen, som han visar upp med en uppkomlings förtjusning, döljer ett par fula sovjetiska kalsonger - likadana som min far hade, skriver Ernaux, med en aning förakt. Komiskt blir det när hon i upphetsningen tappar sin kontaktlins och hittar den på älskarens penis. Det är detaljer som förankrar passionen i verkligheten. Kontrasten gör att den snarast känns starkare.Är det kärlek som Ernaux skildrar i Sinnenas tid och i Se perdre? Den ryske älskaren förblir en skugga. Ernaux kallar honom en princip, en princip som står för det lockande och skrämmande kraftfältet åtrå/död/skrivande. På sista sidan i Le perdre säger hon att hon känt ett behov av att skriva något som är farligt för mig, som en port som öppnar sig till en grotta där jag måste träda in, kosta vad det kosta vill. Gång på gång under berättelsen tycker hon sig konfrontera en namnlös skräck - spädbarnets ursprungliga, paniska känsla av övergivenhet. Passionens gränslöshet öppnar för denna nedstigning i djupet. Skrivandet öppnar för en uppstigning igen. Älskaren blir en ledsagare, som en gång Vergilius för Dante. Det är en kärlek utan ömsesidighet. Men kanske den passionerade kärlekens uppgift inte är gemenskap, utan just att öppna portar till vårt eget inre. Att förlora sitt liv kan vara att vinna det.Ulla Gudmundson, skribent och diplomat 

Mikael Nilsson är historiker och docent i historia sedan 2017. Han forskade under många år om bland annat svenskt militärtekniskt samarbete med USA, samt amerikansk propagandaverksamhet i Sverige under kalla kriget. Sedan 2015 har Mikael kommit att specialisera sig på Hitler och nazismen. Han har forskat och undervisat på bl.a. KTH och Försvarshögskolan, skrivit flertalet böcker och gjort en dokumentär om CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige. Mikael är aktuell med boken Historiemissbrukarna som syftar till att göra upp med felaktigheter inom populärvetenskapliga litteraturen om Sveriges roll, skuld och politik under andra världskriget. Bokens idé kom efter ett Twitterbråk med Aron Flam, författare av Det Här Är en Svensk Tiger. Var Sverige neutralt? Tog Sverige emot stulet guld? Vad säger andra historiker? Och varför är det så viktigt att bemöta, enligt Mikael? Han besvarar alla frågor men stannar inte där. Mikael ger även mig en (inte så liten) känga. P3 Dokumentär: CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige Tingstendebatten i Studio Ett http://tingstendebatten.se/ Aron Flams besök i LoungePodden 2020   Gillar du LoungePodden? Stötta gärna på Patreon: https://www.patreon.com/taimaz Swish: 0761 401 401 ❤️ Tack för ditt stöd! ❤️ Mer info på https://www.loungepodden.se Följ Taimaz på Instagram Twitter Linkedin Youtube

Ungdomsromanen "Yani" handlar om tre killkompisar som går i nian i Alby utanför Stockholm. Den är skriven av den 25-åriga Nora Khalil, född och uppvuxen i Alby. P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj tog tunnelbanan dit för att besöka Grindtorpsskolan, fritidsgården och fotbollsplanen - platser som inspirerat till den Augustprisnominerade boken. Boken "Yani" är nominerad i klassen "Årets svenska barn- och ungdomsbok 2022" och motiveringen står det: "Med poetisk pregnans och förlösande vass humor navigerar författaren skickligt mellan glädje och hudlös sorg".Bokens titel "Yani" är ett uttryck som kommer från arabiskan och betyder "typ" eller "asså".Det här är en bok som kommer att placera förorten Alby på den litterära kartan för gott, spår vår reporter Nina Asarnoj.Producent: Mattias Berg

Jag pratar om en fantastisk bok! Den handlar om Genghis Khan. 10/10.   'Lätt' är en enklare variant av samma avsnitt. 'Easy' is an easier version of the same episode.   Sample of the transcript at the bottom! ⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀ Om du vill få alla transkript till de tidigare och till alla framtida avsnitt, och om du vill hjälpa mig och podden så kan du bli patreon

John Williams stora genombrott kom långt efter att hans död. Men då blev det desto större. Mikael Timm reflekterar över storheten i hans romankonst i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Författaren John Williams skrev bara fyra romaner men åtminstone en av dem har kallats för den perfekta romanen. Den heter Stoner och utkom 1965. Titeln är namnet på romanens huvudperson, en anspråkslös lärare i litteratur vid ett obetydligt universitet någonstans mellan den lärda östkusten och den vilda västkusten. Som nog alla läsare gissat finns det stora beröringsytor mellan huvudperson och författare med ett par viktiga undantag: John Williams var inte anspråkslös, varken i klädsel eller debatter och heller inte utan framgång. Med tiden blev han något av en stjärna på Denvers universitet. Han var poet, tidskriftsredaktör och essäist och flitig i alla yrkesroller på vad som kallades Västerns Harvard. Och så var han då romanförfattare. Stoner vann respekt bland kolleger men nådde inte många läsare. Augustus, 1972, belönades med ett ansett pris, National Book Award, men blev ändå bortglömd eftersom priset för första och enda gången delades mellan två böcker det året. Och när John Williams avled 1994 var han en fotnot i det förflutna för att ett par decennier senare var tokhyllad bästsäljare. En modern klassiker i nivå med Hemingway och Faulkner.Williams och Stoner hade bägge lite otur i livet. I likhet med sin huvudperson levde Williams ett lugnt liv vid ett fridfullt universitet. Eller? Nja, det var lugnt till det yttre. Williams hade visserligen samma arbete i många år och reste föga och liknar i det sin huvudperson. Men Williams liv var fyllt av konflikter med kolleger, agenter, förlag, fruar och barn. Allt utspelat till ackompagnemang av klirret i cocktailglasen.Charles J Shields biografi Mannen som skrev den perfekta romanen arbetar sig igenom Williams liv med pedantisk nit och en stil som är lika konventionell som Williams är originell. Början av biografin är faktiskt rätt svår att tugga sig igenom, men även om Shields är en förskräckligt tråkig är hans huvudperson fascinerande: full at motsägelser, skaparkraft och destruktivitet.Williams lever i marginalen av USA:s kulturella scen och kanske är den placeringen både en förbannelse och en välsignelse. Hade han utvecklat sin egendomligt genomskinliga prosastil i New York där litteraturdebatten var en annan?Det är svårt att sätta fingret på det originella i Williams prosa denna svårighet gäller alla romaner. Han har inget återkommande berättargrepp som panoreringar över ett rum eller användande av inre monolog. Han berättar det mesta i löpande text den är neutral, också hans dialog är nedslipad.Så, vad är det som gör honom så märklig? Kanske att hans berättar-jag på något subtilt sätt befinner sig på samma nivå som läsaren.Shields djupläser inte Williams texter utan håller sig till det yttre hans arbete på universitetet, vilka han umgicks med, familjerelationer. Och det är nog bra, risken för övertolkningar av verk är påtaglig.Men ändå. Medan John Williams poesi förefaller tidstypisk akademisk är hans prosa motvalls, påtagligt egensinnig. Mest fascinerande är hans andra roman, Butchers Crossing som kom 1960. Titeln är namnet på en liten by i Västern på 1870-talet. Bokens huvudperson Andrews kommer från Boston och drivs till Vilda Västern av en vag med pockande längtan. Han vill något annat. Men vad?Det borde vara lätt att svara på  Butchers Crossing är tydlig på gränsen till övertydlig, öppen på gränsen till vidöppen. Williams verkar utgå från klichéer från västernfilmer. Här finns den kapitalistiske företagaren, den prostituerade kvinnan, den tuffe vildmarskännaren, den råe slaktaren, den försiktige nybyggaren. Ändå ter sig var och en av dem annorlunda än figurer jag mött i andra berättelser. Varje detalj i västernhålan, varje människa huvudpersonen träffar gestaltas - inte beskrivs. Allt är igenkännbart och gör samtidigt motstånd. Man sitter som under en Hitchcockfilm och undrar när det hemska ska hända.Den saknar praktiskt taget handling och skildrar fyra män som ger sig ut på buffeljakt, hittar dem, slaktar dem och överraskas av sträng kyla[berättelsen] rör sig framåt som om en snigel släpade den genom en damm av sirap. Man kan lägga ifrån sig den när som helst, det kommer många att göra.Så sammanfattade New York Times kritiker Butchers Crossing i en förödande recension. Läst idag är det tydligt att Butchers Crossing mer handlar om något som inte finns än något som finns. Det som saknas är berättarens avsikt. Nästan alla historiska romaner förmedlar känslan av att berättaren vet vad som ska hända. Läsaren är i trygga händer, vad texten än säger. Men Williams roman Butcher's Crossing förmedlar känslan av att allt händer i samma ögonblick jag läser texten. Allt är fritt. Och därmed svårt att tolka. Dess ytlighet är dess djup. Butchers Crossing sluter sig om sig själv.Detsamma kan sägas om personen Stoner som älskar att undervisa i litteratur, som är omutlig och därför går under. Litteraturen är hans religion. Men vad vill författaren säga?"Hoppet om framtiden gör oss otacksamma för de välgärningar vi fått mottaga", säger romaren Silanus i Maeterlincks pjäs om Maria Magdalena.Men tacksamhet var inte Williams bästa gren om man får tro vittnesmål från närstående och studenter. Och framtiden slutade han hoppas på. Inte ens framgången för Augustus 1972, en fullständigt lysande roman som hade lättare att nå en bredare publik genom sin klara struktur, beredde honom någon större glädje.Williams tycks ha blivit alltmer excentrisk med åren och framgångarna. Han slarvade med lektionerna, uppträdde berusad och förefaller nästan medvetet ha spelat ut sin lynnighet. Hans insatser som lärare i kreativt skrivande blev stilbildande vid amerikanska universitet men hans egen forskning var mest ansatser och han lyckades aldrig fullfölja sin sista roman som han arbetade med i åratal och ibland läste högt ur.Många har uppfattat Williams som en olycklig kollega till Stoner. Men budskapet i Stoner kan sägas vara: släpp fram livet. Augustus skulle säga: acceptera det. Men det verkar inte Williams ha gjort. Ändå undrar jag om det inte i hans loser-roll fanns ett inslag av revansch: Williams kunde till skillnad från sin romanhjälte Stoner ta klivet in i det excentriska. Han krävde uppmärksamhet och han fick det. Han var inte lycklig men han var sedd.1800-talsförfattaren Chateaubriand kallade sina memoarer Minnen från andra sidan graven eftersom han var övertygad om att bli förstådd först av eftervärlden. Att bli kallad Mannen som skrev den perfekta romanen borde ju framkalla sarkastiska kommentarer av litteraturälskare, för vem kan säga vad en perfekt roman är? Ändå framstår Williams tre romaner som närmast perfekta, var och en i sin genre.Därmed också sagt att de knappast kan vara förebilder. Williams insåg att tiderna förändrats men kunde inte ansluta sig till beatnikgenerationen, Hemingways hårdkokthet, Faulkners expressionism eller något annat litterärt mode. Han var klassicist, nästan mot sin vilja.Vår egen tid kan svårligen skildras med denna stilkonst men nog var Williams i nivå med Flaubert, en annan snarstucken, petnoga och hårt arbetande författare.Inte illa för en deppig lärare i Denver.Mikael Timm LitteraturCharles J Shields: John Williams  mannen som skrev den perfekta romanen. Översättning: Ragnar Strömberg. Natur & kultur, 2018.

Konger, slaver, munker og bokhandlere. Alle er medvirkende til bokens historie. Den er fortalt av den spanske forfatteren Irene Vallejo i boken "Evigheten i et siv". Marta Norheim har lest. Hør episoden i appen NRK Radio

Vårt samhälle är byggt på ett demokratiskt fundament. Men hur stabilt är egentligen det demokratiska bygget? Hur fungerar ett folkstyre och vad styr medborgarna över? I sin högaktuella bok resonerar Sofia Näsström kring begreppet demokrati. Bokens frågeställningar är brännande aktuella, inte minst när författaren berör tendenser som påverkar demokratin idag: Är populism demokratiskt? Och, har demokratin en framtid? Sofia Näsström är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet i samtal med ärkebiskop Antje Jackelén. Medarrangör Historiska Media 

Ester och Leon Rytz var bara barn när de tvingades till några av de mest ökända koncentrationslägren under 2:a världskriget. De miste allt: sina familjer, sitt land, sin ungdom. Mot alla odds lyckades de överleva slavarbete, sjukdomar, svår svält och till och med dödsmarschen. De kom så småningom till Sverige, och hamnade i Borås. Båda började arbeta i den framväxande textilindustrin, där de träffades och blev blixtförälskade. Bokens författare Snezana Bozinovska i ett samtal med Maria Bergius, domkyrkokomminister i domkyrkan Göteborg. Medarrangör Norstedts

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland den ortodoxa kristendomens beskyddare att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder Medborgaren. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Socialisterna vill se världen bada i blodBakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka.Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

I det femtiofemte avsnittet av Tolkienpodden ger vi oss i kast med boken Unfinished Tales (på svenska Sagor från Midgård), den samling oavslutade texter av J.R.R. Tolkien som gavs ut av hans son Christopher 1980. Bokens innehåll är spretigt och sträcker sig från Midgårds första till tredje ålder, allt från de oavslutade berättelserna om Túrin Turambar och Tuor, via en beskrivning av ön Númenor, till en redogörelse för de svarta ryttarnas jakt på ringen – med tre kapitel om folkslaget drúedain, de fem trollkarlarna samt palantírerna som avslutning. Vi går översiktligt igenom boken från pärm till pärm och diskuterar våra intryck av de olika delarna. Vi som pratar är som vanligt Adam Westlund, Elisabet Bergander och Daniel Möller (som även står för musik och klippning).

”Övervakningskapitalismen: vid maktens nya frontlinjer” av den amerikanska filosofen Shoshana Zuboff, som nu utkommer på svenska, har beskrivits som den viktigaste boken i vår tid. I tre fördjupande poddar från Aftonbladets kultur går vi igenom bokens innehåll och betydelse. I första avsnittet diskuterar Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson, författaren och teknikjournalisten Mattias Beijmo och kulturjournalisten Cecilia Djurberg bokens viktigaste begrepp och argument. Bokens författare, Harvardprofessorn Shoshana Zuboff, presenteras.

Avsnitt 119: En härdad förläggare kan inte låta bli att bli irriterad, vad han än säger, när han läser en BTJ-recension.   Nej vi kan inte ge ett klart eller kort och enkelt svar, så vi vandrar från argument till argument. Som så ofta. Till alla författares förtvivlan.   En stor grupp författare och översättare … Continue reading Vi balanserar på slak lina när vi pratar recensioner, funderar på vilken roll en ljudboksinläsare spelar, diskuterar översättarens plats i bokens ekosystem och pratar polsk ljudboksmarknad. →

Historieskrivaren Tacitus var en av den romerska kejsartidens största kritiker av diktatur och kulturimperialism. Vi inleder höstens med hans nyöversatta debutverk "Agricola" om erövringen av Britannien och de skotska hjältarna kaledonierna. Bokens stora skurk heter Domitianus och är kejsare.Stöd oss på Patreon på www.patreon.com/allatiderspodcast.Köp gärna "Agricola" översatt av Sebastian Bernhard och utgiven av Delfyne förlag. Besök gärna också vår hemsida www.delfyne.se, samt följ Delfyne förlag och Alla tiders podcast i sociala medier.Bild: Staty av Tacitus i Wien i Österrike / Wikimedia CommonsMusik: "Mars: The Bringer of War" ur "The Planets" av Gustav Holst med USAF Heritage of America Band. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det, sägs det. Men historien och kulturarvet kan användas till mycket och allt är inte gott. Författaren Willy Kyrklund fick den klassiska bildningen med modersmjölken, men hans inställning till den förändrades av kriget. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om du har läst Odyssén minns du antagligen inte Elpënor, en av det arkaiska hjälteeposets många mindre heroiska bifigurer som glimtar fram några gånger under den långa irrfärden över havet från Troja i Mindre Asien till Ithaka vid Hellas västra kust. Elpënor är en av Odysseus meniga män, och dyker upp första gången i åttonde sången när han bakfull och yrvaken ramlar ner från ett tak och bryter nacken, sedan i den elfte när den mångförslagne Odysseus träffar på honom i dödsriket, dit hjälten har nedstigit i sällskap med den blinde siaren Teiresias. Enligt Homeros ska Elpënor vid det tillfället ha "pladdrat mycket" och bett Odysseus om att få en hederlig begravning. Det får han, och med det är han ute ur historien. Den arme Elpënor får aldrig återse sitt Ithaka, och just som en av de skugglika och bortglömda gestalterna i eposets marginaler är det han lyfts fram i Willy Kyrklunds roman från 1986. Eller vad man nu ska kalla den; Elpënor är en av Kyrklunds vackraste och märkligaste böcker, därtill den kanske mest politiska ja, om man nu alls kan tala om politik i detta författarskap, som så i grunden motsatte sig alla ideologiska program. Kyrklunds Elpënor är allt "Odyssén" inte är, antiheroisk, sorgsen och skeptisk. En motodyssé kort sagt Elpënor har dragits med i det trojanska kriget i ungdomligt oförstånd och nu vill han bara hem, för att äntligen få börja leva sitt verkliga liv, sitt fredsliv. Den storskrävlande hjältens episka överdrifter ger han inte mycket för. Bokens antiheroism syns också i formen Kyrklund undviker den homeriska hexametern och skriver sin berättelse dels på prosa, dels på elegiskt distikon, ett versmått som under antiken bara användes för gravskrifter och sorgekväden. Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte Det finns en konkret historisk bakgrund till detta ställningstagande. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd citerar i sin bok om "Willy Kyrklund och det grekiska", En himmel av sten, ett föredrag som Kyrklund höll 1987, kallat Tal till grekvänner, där han berättade om sitt förhållande till den klassiska grekiska kulturen och det grekiska språket. Kyrklund föddes 1921 och växte upp i en svensktalande familj i Finland, i ett land där såren efter inbördeskriget fortfarande låg öppna och i en borgerlig miljö där de klassiska språken och kulturerna var en självklar del av utbildningen. När andra världskriget bröt ut var han knappt tjugo år gammal och fick uppleva hur det klassiska antika arvet engagerades i den ideologiska kampen. "Åter stod striden vid Thermopyle", skriver han: "Finlands folk hand i hand med storebror Tyskland skulle försvara den västerländska civilisationen mot anstormande ryska horder.// Under den store ledaren Adolf Hitler skulle civilisationen segra och barbarerna tvingas på knä." Därmed visade detta antika arv, som Kyrklund såg det, sitt rätta ansikte, och hans författarskap formades enligt Sjösvärd mycket som en kamp för att göra upp med och återerövra det. Mot myternas idealism odlade han konsekvent en antimytisk realism, men också ett intresse för östliga språk och kulturer som han såg som ett led i samma arbete. Kyrklund studerade ryska och kinesiska, arabiska, persiska och sanskrit och gestaltade sina intryck i originella skapelser som boken om den kinesiske vishetsläraren Mästaren Ma, den iranska reseskildringen Till Tabbas, eller collageromanen Polyfem förvandlad, där grekisk och vedisk mytologi får korsbefrukta varandra. Frågan hur det grekiska påverkade Willy Kyrklund kan alltså inte besvaras utan följdfrågan, hur Willy Kyrklund påverkade det grekiska. Just denna ömsesidiga påverkan, denna evigt dubbla rörelse är förstås det som driver litteraturhistorien framåt. I Sverige har den klassiska grekiska kulturen varit en helt avgörande motor i den utvecklingen, från Georg Stiernhielms prunkande hexameter i Hercules, över Viktor Rydberg och Vilhelm Ekelund till modernistiska poeter som Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf, fram till nutida författare som Lotta Lotass, Jesper Svenbro och Theodor Kallifatides. I Slaget om Troja låter Kallifatides hedersvåldet i Iliaden utspela sig mot fonden av en tyskockuperad grekisk by i andra världskrigets slutskede, där berättaren drabbas av sin första förälskelse medan hans lärarinna återberättar handlingen i Homeros epos "den starkaste antikrigsdikt som har skrivits", hävdar Kallifatides i sitt efterord. Det beror förstås på hur man läser den. Och vem. Den moderna litteraturen har använt sig av den klassiska som något att ta spjärn mot i ett mer allmänt antiheroiskt och realistiskt estetiskt projekt. För svensk del står förstås Eyvind Johnsons stora roman Strändernas svall från 1946 som en milstolpe här en sorts antiodyssé den också, där den irrande, slitne Odysseus motsträvigt drivs mot hemkomstens slutgiltiga uppgörelse. Mindre känd, men väl så intressant i det här sammanhanget, är Johnsons roman Molnen över Metapontion från 1957. Här blir världskrigets förbrytelser istället klangbotten för den tröstlösa berättelsen i Xenofons Anabasis, historien om den grekiska armé av legoknektar som i slutet av 400-talet slog följe med den persiske usurpatorn Kyros på hans misslyckade fälttåg genom Mindre Asien. Härens hopplösa marsch och nesliga återtåg skildras växelvis av en fängslad judisk arkeologiprofessor i ett av tyskarnas koncentrationsläger och i en serie historiska fantasier där en av expeditionens överlevare ser tillbaka på sitt liv från exilen i en grekisk koloni i Syditalien. Hit kommer också, i romanens 1950-tal, en svensk diplomat som fått sitt liv söndertrasat av krigets härjningar, på en resa som väcker liv inte bara i hans egna krigsminnen utan även i professorns berättelser om Kyrosexpeditionens umbäranden och övergrepp. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk Professorn, skriver Johnson, kunde i koncentrationslägerbarackens halvmörker lyfta huvudet "som om han gjorde en stor upptäckt just nu, just då" "Och har ni tänkt på" sade han "att de med levde?" Vad Johnson vill suggerera fram är denna känsla av samtidighet med det förflutna "just nu, just då" insikten att människornas villkor förblir i stort desamma genom årtusendena och att enda skälet att befatta sig med det så kallade kulturarvet är att vi ska förstå det. Den enda möjliga slutsatsen av historien är pacifistisk. Om Iliaden författades som en "antikrigsdikt" eller ej spelar alltså mindre roll den måste bli det. Som också Willy Kyrklund såg: ett kulturarv som mister kontakten med de mänskliga grundvillkoren, som isolerar sig bland ideal och hjältedåd och vägrar lyssna till de besegrades berättelser, kan till slut bli bränsle för vilka destruktiva katastrofer som helst. Ett sådant arv måste skingras, för att kunna samlas hop på nytt. Både Kyrklund och Eyvind Johnson formulerade sin antiheroism i skenet av andra världskriget, och från det kriget skiljer oss numera snart en människoålder. Av dem som minns det finns snart inte många kvar, och arvet från det klassiska Grekland måste i framtiden tolkas i ljuset av andra konflikter, andra krig för att hålla heroismen och militarismen på armlängds avstånd. I en värld som återigen tycks ha allt svårare att stå emot de primitiva reflexerna att dra upp gränser mellan "civilisation" och "barbari" är det kanske det bästa vi kan göra, att läsa Iliaden och Anabasis på nytt. Försöka lyssna till Elpënors röst i Odyssén. Dan Jönsson Litteratur i urval: Elpënor av Willy Kyrklund (Alba, 1986) En himmel av sten: Willy Kyrklund och det grekiska av Thomas Sjösvärd (Ellerströms, 2020) Tal till grekvänner ingår i Willy Kyrklund: Berättelser, dramatik, anföranden, artiklar (Alba, 1996) Molnen över Metapontion : en roman. Av Eyvind Johnson (Bonnier 1957 och Themis 2008)

"Människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet" så lyder Kants klassiska definition av Upplysningen. Men hur träder man ut ur sin omyndighet? Torbjörn Elensky finner en metod i upplysningsmannen Diderots delvis frustrerande romaner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För några år sedan hade jag förmånen att få besöka det bevarade 1700-talsbiblioteket på Adelsnäs slott i Östergötland. En vacker och fascinerande samling, där inte minst de många franskspråkiga utgåvorna av seklets engelska bestsellerromaner är en roande påminnelse om att engelska inte alltid varit ett världsspråk. Men mest fascinerande fann jag ett antal årgångar av den franska tidningen Le moniteur universel, som grundades revolutionsåret 1789, stadigt inbundna i läderband. Här satt alltså en baron på Östgötaslätten och fick hem tidningen från Paris med allt det senaste, revolutionära bulletiner, politiska tal och världsnyheter. Men det som fascinerade mig mest var de sista spalterna på sista sidan, från terrorns år. Exempelvis i numret från 19 mars 1794: först en lista över dagens domar, inte så få dödsdomar, följd av listan över dagens spektakel, opera, teater, cirkus och annan underhållning. Den krocken i spalterna gav mig en blixtlik insikt i livet under terrorn: för de flesta var livet som vanligt och avrättningarna bara ett spänningsmoment bland andra. Jag påminns om den där närheten i spalterna mellan avrättningar och underhållning när jag läser Denis Diderots roman "Jakob fatalisten och hans husbonde", som han arbetade med mellan 1765 och 1780. Den namnlöse husbonden säger där till sin betjänt Jakob att folket inte dras till avrättningar för att de är grymma. Tvärtom skulle de rädda den olycklige fången om de bara kunde. Det de söker är något att berätta när de kommer hem, och egentligen gör det detsamma vad det råkar vara. Men en avrättning är naturligtvis något spektakulärt och den som kan berätta om en sådan blir centrum för grannarnas intresse. Hela romanen om Jakob och hans husbonde, som rider och rider, tar in på värdshus och råkar ut för olika mer eller mindre vardagliga äventyr är framställd i form av samtal och berättelser. Den röda tråden är Jakobs historia om sin stora kärlek, en långdragen berättelse med många turer, som gång på gång avbryts och som han faktiskt aldrig avslutar i romanen. Men det är inte det viktiga, det viktiga är att här skrivs en värld fram där alla hela tiden samtalar, där personligheterna utvecklas i möten, och berättelser gömmer sig i berättelser som ryska gummor. Det är helt följdriktigt att de båda huvudpersonerna, en sorts upplysningstidens don Quijote och Sancho Panza, aldrig blir färdiga med sina historier och att själva romanen mynnar ut i en allmän oklarhet om vad som egentligen hände sedan, vart de var på väg, hur historierna slutade eller om det faktiskt är en berättelse om verkliga personer eller bara en litterär lek i Diderots samtide författarkollega Laurence Sternes anda. Vart är de på väg? Jakob utbrister: Ja, det är verkligen sorgligt att aldrig veta, varthän man beger sig. När jag tänker på det är husbonden och hans Jakob inte så mycket en senare variant av riddaren av den sorgliga skepnaden och hans väpnare, utan snarare är de Godot: på väg, ständigt på väg, mot några som evigt väntar förgäves. Men, som det sägs i en annan av Diderots böcker, "D'Alemberts dröm", som även den är uppbyggd helt av samtal och berättelser: Vad spelar det för roll, vi författar inte, vi bara samtalar. För en läsare som kräver handling, vill veta hur det går och varför det ena eller det andra sker kan denna typ av litteratur vara frustrerande. Men för den som vill att böcker ska spegla livet är det egentligen höjden av realism: det finns ingen riktning, det finns inget facit, alla är på väg och samtalen är den väv som förenar oss. Samtal mellan människor, men också med böcker, mellan böcker, med författare som både är levande och döda och tro mig, Diderot tillhör sannerligen de mest levande av alla de författare som bidrog till Upplysningen. Han var drivande bakom det stora projektet Encyklopedin, som skulle samla all världens kunskap och göra den tillgänglig för alla människor. Ett med nödvändighet dialogiskt projekt, med flera olika författare, livlig korrespondens och en på något sätt hela tiden tillfällig natur: för varje gång ny kunskap tillkommer måste de gamla artiklarna skrivas om, kanske kasseras helt och hållet, och de som redan köpt sig verket en gång skulle behöva komplettera med nya band hela tiden. Diderots universum är ett samtalande universum, ett där allt hela tiden befinner sig i rörelse. Den mest frustrerande av hans böcker, för den som vill ha raka enkla svar, är "Rameaus brorson". Bokens jag, som väl får antas vara Diderot själv, möter den store tonsättaren Rameaus brorson, som visar sig vara en märklig figur, en slusk och parasit, en sorts äventyrare av det slag som kan finnas i storstäder som Paris, som ena natten sover på gatan och nästa är bjuden på supé i något palats. Hans blandning av cynismer, dumheter, klokskap och vassa iakttagelser inger den som kallas jag förtvivlan, men han verkar ändå inte kunna slita sig. Mitt i flödet är det för många träffande iakttagelser, som är värda att uthärda allt det andra för. Den kalejdoskopiska, ständigt växlande, ständigt samtalande livskänslan som genomsyrar hela Diderots verk koncentreras i dialogen med Rameaus brorson. Bortom alla de enskilda replikerna skriver han fram en vision av allts villkorlighet, av motsatsernas samtidiga sanning, av oupplösliga paradoxer som vi är tvungna att leva med och hantera, och inför vilka vårt enda val är om vi ska förtvivla över dem eller skratta åt dem. Brorsonen säger vid ett tillfälle, i en replik som ger en aning om de spänningar som skulle leda vidare till revolutionen att: I naturen förtär alla arter varandra; i samhället förtär alla grupper varandra. Diderot dog visserligen redan 1784, fem år före revolutionen, men han är en av de som anses ha inspirerat den, i sin egenskap av upplysningsfilosof och omstörtande författare. Han tillhör dem som revolutionens motståndare hatade allra mest, inte minst för det honom tillskrivna yttrandet att mänskligheten skulle bli lycklig först då den siste kungen hängts i den siste prästens tarmar. Något han aldrig sagt, även om det låter som en replik som kunnat ligga bra i munnen på Rameaus brorson. Samtidigt tillhörde Diderot dem som även revolutionärerna tog avstånd ifrån, för att han uppfattades som ateist, och att vara ateist ansåg dessa samhällsomstörtare tydde på dålig moral. Om Diderot själv hade fått uppleva revolutionsårens väg från folkligt uppror över giljotinens terror till Napoleons diktatur föreställer jag mig att han betraktat den som han betraktade sin samtid: som en väv av samtal, fulla av olösliga motsättningar, och berättelser som vi människor aldrig kommer till slutet på, liksom Jakob aldrig tillåts avsluta historien om sin kärlek. Hela denna livskänsla sammanfattas i läkaren Bordeus replik ur D'Alemberts dröm: Nästan alla samtal är som lathundar (Var har jag gjort av käppen nu då), man har ingen klar föreställning för ögonen (Och hatten!), och av den enkla anledningen att den ena människan inte är den andra fullständigt lik förstår vi aldrig helt, blir vi aldrig helt förstådda... Och ändå, trots det, tror jag inte att Diderot var någon pessimist, utan att han insåg att vi måste vi fortsätta att samtala med varandra, för något annat alternativ gives icke. Torbjörn Elensky

Det är en så gammal uppfinning att man kan tro att den är ett med människans historia, och på sätt och vis är den förstås det. Men boken har en egen historia, vi följer den från dess föregångare och fram till den tryckta versionen och berör dess digitala efterföljare. Vi pratar arrangemang i bokhyllor och utlåning, och vad har den gamle Frans G Bengtsson att säga om dylikt? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sapfo var en av antikens allra mest lysande stjärnor men av hennes lyrik återstår bara spillror. Anna Blennow ser poesin frodas i ofullständigheten när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 19/4 2017. Sapfo. Fragment 47 Eros skakade mitt hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget Fragment. Frånvaro. Förgängligheten hos det som varit helt. Spegelskärvan som inte längre reflekterar verkligheten. Och för den som sysslar med antikens litteratur är fragmenten den enda realiteten, den ofullständiga bas som vår kunskap balanserar på. Författare okänd. Texter förlorade. Det är som ett mantra, som upprepas för varje läsning: vi vet så lite. När vi läser antikens poesi har vi redan förlorat greppet om den, den faller ur våra händer, och vi samlar spillror och fotspår. Den grekiska poeten Sapfo, som levde på ön Lesbos sex århundraden före vår tideräkning, är kanske den författare som främst kommit att förknippas med fragment. Som en av den antika lyrikens absoluta förgrundsfigurer kallades hon den tionde musan och den kvinnliga Homeros. Hennes samlade verk omfattade kanske hela tiotusen versrader, men av dem återstår nu bara några enstaka kompletta dikter. Resten är fragment, ibland bara någon rad eller ett par ord långa. Fragment 48 Du kom, som jag längtade! och kylde av mitt hjärta som brann av begär Sapfos dikter ekar av begär till kvinnor, vilket genom historien satt ständigt fokus på hennes sexualitet. Men vem var hon? Hur var hon? Poeten Alkaios, Sapfos samtida, också han från Lesbos, beskriver hennes hår som mörkt violfärgat och hennes leende som honungslikt, och det är allt vi vet. Bilden av Sapfo är lika skör som den tvåtusen år gamla egyptiska krukskärva på vilken ett av hennes diktfragment återfunnits, där Sapfo åkallar Afrodite i en skuggig lund av rosor och äppelträd, med altare som ryker av rökelse. Fragment 177 genomskinlig dräkt Varje bok om och varje tolkning av Sapfo understryker dikternas fragmentariska tillstånd, trots att detta är långt ifrån unikt för just hennes poesi. Samtidigt har eftervärlden varit besatt av att försöka rekonstruera Sapfos biografi ur hennes dikter och ur långt senare textkällor. Det är som om det kroppsliga i hennes poesi kärlekens alla plågsamma symptom från yrsel till svettningar skapat ett behov av att mana fram den fysiska Sapfo. Hon förkroppsligas i sina dikter, och när textstyckena blir en metafor för hennes person görs Sapfo till en kropp i ruiner. Dikterna blir till en corpus i dubbel bemärkelse Sapfos samlade verk, men också en anatomisk katalog som skymtar i fragmenten: kropp, känslor, klädesplagg. Och utgivare och översättare längtar efter att få fylla konturerna av Sapfo med färg, så att hon kan träda fram och personifiera den starka känsla av liv som dikterna förmedlar. Rekonstruktionen av dikten blir en konstruktion av Sapfo som person: delvis mytbaserade biografiska byggen som ofta uppkommit som försök till äreräddning, där den ansiktslösa, gudomligt undanglidande poeten porträtterats som heteronormativt förankrad, gift flickskolefröken. Fragment 46 På en mjuk kudde låter jag min kropp falla Den utgåva och översättning av dikterna som gjorts av den kanadensiska poeten och Sapfoforskaren Anne Carson ser istället fragmenten som helheten. Bokens titel, If not, winter, (Om inte, vinter) är ett citat ur fragment 22, och står som symbol för Carsons förhållningssätt till sitt material. En rad ryckt ur sitt sammanhang kan plötsligt bli till en ny dikt, en dikt i sig, när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. Carson betonar fragmenten genom att tydligt markera varje lucka i texten, och undviker att rekonstruera ett enda ord i dem. Hon beskriver i intervjuer hur hon själv dragits som magnetiserad just till frånvaron och fragmenten. Att presentera texten i sitt faktiska tillstånd istället för att, som vid mera traditionell textutgivning, försöka återskapa en trolig text, blir för Carson en poetisk akt i sig. Det ställer krav på läsarens elasticitet och aktivitet, men är kanske det enda sättet att som översättare försöka nå fram till ekot av Sapfo, som Carson kallar det, genom tolkningarna som liksom tidslager lagt sig tätt över dikten. Den tomma platsen för Sapfos förlorade ord blir i Carsons händer till ett anti-poem som lyser starkare än både tomrum och myt. Fragment 176 lyra lyra lyra Carsons utgåva synliggör hur lite vi vet, såväl om Sapfo som om hennes verk. Men en av de få biografiska uppgifter vi faktiskt har är att Sapfo vid en viss tidpunkt tvingats i exil från Lesbos till Sicilien. Vi vet inte varför, bara att denna notis huggits in i marmor på ön Paros i en kalender över viktiga händelser från Athens mytiske kung Kekrops och framåt. Monumentet återfanns på 1600-talet och nådde så småningom Ashmolean Museums samlingar i Oxford. Noggranna avteckningar gjordes tidigt av den grekiska texten. Men den som besöker museet idag kommer att upptäcka att texten på stenens nedslitna yta är nästan helt oläslig. Väder och vind har slipat ner marmorn till ett glittrande hav, som svept fram över bokstäverna skrivna i den sicilianska sanden. Men det finns ett textspår till om Sapfo på Sicilien. Gaius Verres, girig romersk guvernör på Sicilien under första århundradet före vår tideräkning, stal med sig ett stort antal konstverk från ön, bland dem en bronsstaty av Sapfo som stått i rådhuset i Syrakusa. Vid återkomsten till Rom väntade rättegång. Den då unge och lovande advokaten Cicero kallade just denna staty till tyst vittne i sina tal mot Verres. Hur djupt den stulna Sapfostatyn saknats kan knappt beskrivas. Nu finns bara inskriften på den tomma statybasen kvar, som berättar om vad som funnits där, men samtidigt visar att det är försvunnet, dundrade Cicero. Verres hade senare försökt dölja sitt brott genom att avlägsna även statybasen, som stod kvar som vittne till stölden, men överbevisades och dömdes. Vi vet att statyn var ett hellenistiskt arbete, men inte hur den såg ut. Hur såg Sapfo ut? Sokrates kallar henne skön, Ovidius kallar henne ful. Vad visste de? Och vad vet vi? Vår kunskap om Sapfo liknar den tomma statybasen på Sicilien: vi vet att hon funnits, men att hon är förlorad. Fragment 168 B Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam. Den fragmentariska kroppen och den fragmentariska texten. Konstnären Anselm Kiefers verk Sapfo visar en tom, böljande klänning som bär upp en hög hopslagna böcker av bly. Kroppens frånvaro, textens närvaro. Textens otillgänglighet speglad i den fysiska frånvaron. Är det inte detta som är poesins kärna? Dikten hjälper oss att hantera längtan och skräck, glömska och frånvaro, och den förlust som är inbyggd i våra egna kroppar. Kanske är det därför Sapfos poesi talar så starkt till oss: inte trots sin ofullständighet, utan på grund av den. Den längtan som drev fram dikten blir än mer betonad genom bokstävernas balansgång på randen till utradering. Dagens åtrå, morgondagens minne. Men dikterna andas på nytt varje gång en läsare sammanfogar dess kroppsdelar. Fragment 147 Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden Anna Blennow, latinforskare Essän sändes första gången i april 2017. Litteratur De svenska översättningarna av Sapfos diktfragment är hämtade ur Sapfo  dikter och fragment av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson (FIB:s Lyrikklubb 1999), utom fragment 175, 176 och 177 som inte finns i denna utgåva, men som finns översatta till engelska i Anne Carsons utgåva If not, winter. Fragments of Sappho (2002). Ett urval av Sapfos dikter har också översatts till svenska av Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson i Eros skakar mig Sapfo och Alkaios (Ellerströms 2013).

Ronie Berggren berättar om hur man förbeställer hans uppkommande bok "Donald Trump - en synnerligen amerikansk president", som släpps i oktober. ------- GÖR SÅ HÄR FÖR ATT BESTÄLLA: Min uppkommande bok om Donald Trump går nu att förbeställa. Bokens syfte är att på ett underhållande men samtidigt korrekt sätt göra Donald Trump begriplig för svenska nyhetskonsumenter. Ett helt kapitel handlar om Trump och medierna. Där går jag bland annat igenom hur de stora svenska public service-medierna Sveriges Radio, SVT inte bara konsekvent driver en anti-Trump-agenda utan också har pinsamt dåliga kunskaper om amerikansk politik. Boken förklarar också Trumps roll i det pågående kulturkriget och ger en kort historisk bakgrund i den amerikanska politiken, något som är helt avgörande för att Trump kunde bli vald. Ingen svensk tidning eller nyhetsredaktion har under hela Donald Trumps presidenttid lyckats ge ett bra svar på varför han blev vald till president. Varför amerikanerna valde en affärsman med en egen tv-show till president. I stället har man ägnat sig åt teorier om Ryssland, om valfusk och i att spekulera om Trump är galen. Min bok ger ett begripligt svar på den frågan. Nu går boken, som släpps i oktober, att förbeställa. Välj mellan tre paket: BOKPAKET 1: Ett signerat exemplar av Donald Trump-boken. 300 kronor. Dedikering ingår, maximalt 100 tecken totalt. BOKPAKET 2: Ett signerat exemplar av Donald Trump-boken + ett exemplar av min bok från 2017, ”George W. Bush och det amerikanska presidentvalet år 2000”, en bok som också är en lärobok över hur amerikanska presidentval fungerar. Ordinarie pris 250 kronor. Båda böckerna: 400 kronor. BOKPAKET 3, JULSPECIAL!: Den perfekta julklappen till släkt och vänner. 3 signerade exemplar av Donald Trump-boken. Dedikering ingår till varje bok, maximalt 100 tecken totalt. 800 kronor. GÖR SÅ HÄR: Skicka mig ett PM på Facebook Messenger eller ett SMS till: 0703028950. Skriv vilket Paket ni vill beställa, ”Beställning bokpaket 1” eller ”Beställning bokpaket 2” / ”Beställning bokpaket 3”, och den adress dit bokpaketet ska skickas. Jag svarar och bekräftar att beställningen är mottagen och därefter swishar ni betalningen. Vill ni betala på annat sätt, meddela isåfall det. Genom att beställa boken får ni redskapen för att bemöta och plocka isär de vanligaste känsloargumenten mot Donald Trump. Ni gör också en god gärning, ni bidrar ekonomiskt till en mer balanserad bevakning av amerikansk politik.