Livet & Döden

RESENÄREN Hur långt kan man resa från sina rötter? Man kan byta namn, göra karriär och flytta till storstan - men är det ändå inte så att man till slut ändå hamnar där allt började? Huvudperson är journalisten och författaren Anders Rydell.

Vid sidan av samtalet

Huvudpersoner är Magnus Florin och Jae O Yoo.

Kanske finns den där bilden i oss alla. Om hur vi egentligen vill att livet ska vara. Som en film. Spännande, dramatisk och händelserik. En utopisk föreställning av livet som vi många gånger inte vill se nyktert på - att verkligheten aldrig kommer se ut så. Huvudpersoner är filmregissören Ruben Östlund och journalisten Sonja Schwarzenberger.

2010-08-21 BASEN

August Strindberg var närmast sjukligt besatt av att kunna skapa guld och ägnade i slutet av 1800-talet flera år åt hemliga kemiexperiment i sitt mörka rum i Paris. Han var ett helt övertygad om att han lyckats. Han var alkemist. Det här är ett program om att följa sina drömmar. En berättelse om att vilja hitta vägen som ingen ännu funnit.

När språket inte räcker till för att beskriva tillvaron så måste vi uppfinna ett nytt språk. Det kan gälla när vi på riktigt går in i de existentiella villkoren utan att rygga tillbaks. Att våga möta döden - öga mot öga. Kanske är det endast poeterna som klarar att skildra dessa upplevelser? Huvudpersoner är Kg Hammar och Bo Gustavsson. Starttid: 2010-08-07 15:03

Vart drar man sin personliga gräns för vilka fundament man ska bygga sitt liv på? Är det det oförklarliga som ger oss större tillfredsställande än det vetenskapen säger sej förstå? Starttid: 2010-07-31 10:03

Tre generationer. Tre kvinnor delar samma öde. Dotter, mamma, mormor

När döden kommer oväntat och dramatiskt. Sångerskan Paola Bruna som fram till 30 mars 2008 levde tillsammans med Anders Göthberg, fd gitarrist i Broder Daniel, berättar sin personliga historia om när hon blev ensam kvar. Huvudperson: Paola Bruna

När flera människor upplever en händelse som de kan beskriva och gemensamt kan enas om - kallas det intersubjektivitet och anses vara det närmsta en objektiv verklighetsbeskrivning vi kan komma. Men om en nykter människa ser och hör något i ett rum som ingen annan i rummet upplever, vad betyder det? Att man är galen? Eller finns det händelser och en verklighet som endast visar sej för några få utvalda? Starttid: 2010-07-10 15:03

Med kärleken följer lycka. Och lidande. Och olycka. I Goethes "Den unge Werthers lidanden" förälskar sej Werther totalt och olyckligt i den sköna Lotte som är trolovad med en annan ung man. Men Werther förälskar sej också i sin egen olycka. Den dag som han upptäcker att Lotte vill ge sej åt honom så väljer han bort den "lyckliga" kärleken för den mer lockande "förlorarrollen". Huvudpersoner är Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria och Magnus Talib, journalist och bloggare.

Nära dödenupplevelser kan ha en stor inverkan på de som upplever dem och kan resultera i betydelsefulla förändringar i deras liv. Enligt amerikanen Kenneth Ring, professor emeritus i psykologi, handlar förändringarna oftast om att man upplever en ökande empati för andra människor, en högre känsla för att livet är meningsfullt, ett begär för att lära sej nya saker, större ansvarskänsla för ekologin och en upplevelse av högre andlighet. Även om själva näradödenupplevelserna inte bevisar att det finns ett liv efter livet så är fenomenet i sej ett bevis för att vi människor och våra kroppar, djupt inom oss bär på fler gåtor än vad vardagslivet låter oss tro. Starttid: 2010-06-26 15:03

Den antike filosofen Platon ansåg att den högsta formen av kärlek befinner sej på ett rent idémässigt plan och är själslig. I fulländad form utvecklas kärleken mellan individer till insikt och kunskap, enligt Platon. Men det finns ju väldigt många andra definitioner av kärlek och känslan och upplevelsen av det vi kallar kärlek varierar brett från person till person. Den finske författaren Märta Tikkanen har i flera böcker och dikter skildrat hur mångbottnad kärleken mellan individer är - stark, fängslande och brutal. Huvudperson är Märta Tikkanen

Det som främst skiljer människan från övriga djur kan vara språket. Ingen vet när eller hur det mänskliga språket kom till. Kanske fanns det innan vi ens kunde tala i bildandet av symboler och metaforiska tankar. En del säger, när jag talar engelska så tänker jag också på engelska. Hur beroende våra tankar är av språket finns det inget entydigt svar på. Aristoteles hävdade att skriften symboliserar talet medan talet symboliserar tankar, som i sin tur reflekterar tingen i omvärlden. Fastän förhållandet mellan språk, tanke och begrepp är oklart så tänker vi, kommunicerar och bygger upp hela vår civilisation med och kring språket. Programmets huvudpersoner är poeten Johannes Anyuru och religionshistorikern Ylva Vramming. Det som främst skiljer människan från övriga djur kan vara språket.  Ingen vet när eller hur det mänskliga språket kom till. Kanske fanns det innan vi ens kunde tala i bildandet av symboler och metaforiska tankar.    En del säger,  när jag talar engelska så tänker jag också på engelska.  Hur beroende våra tankar är av språket finns det inget entydigt svar på.  Aristoteles hävdade att skriften symboliserar talet medan talet symboliserar tankar, som i sin tur reflekterar tingen i omvärlden.  Fastän förhållandet mellan språk, tanke och begrepp är oklart så tänker vi, kommunicerar och bygger upp hela vår civilisation med och kring språket. Programmets huvudpersoner är poeten Johannes Anyuru och religionshistorikern Ylva Vramming.

EVIGHETEN

Vi lever alla ett parallellt liv med vårt fysiska jag - i drömmen. Det är ett mystiskt liv, kanske mer gåtfullt än det vi upplever i vårt vakna jag. I människans tidigaste skrifter, 5000 år tillbaks skrivs det fascinerat om drömmar, man har tolkat drömmar som en högre form av kommunikation, bärare av gudomliga budskap, profetior, eller psykologiska gåtor för medvetandet att knäcka. Ingen har det fullständiga svaret på varför vi drömmer. Drömmen är och verkar förbli ett magiskt, vardagligt mysterium. Programmets huvudpersoner är Robin Montelius och Stina Hammar. Starttid: 2010-05-15 15:00

Filosofen John Locke liknade människans själ vid en slät vaxtavla, som vid födelsen är helt tom på intryck. Under livets gång ristar erfarenheten in sina tecken på denna tavla. Ett sätt att inhämta erfarenhet är genom synen - bilden. Det vi människor kallar syn är egentligen elektromagnetisk strålning som registreras via ögat i hjärnan och olika djur har olika synsystem. Ett objekt uppfattas alltså på väldigt många olika sätt beroende på vilket djur/individ som tittar på det. Det är en klassisk filosofisk fråga - hur sann är bilden i hjärnan till objektet i verkligheten? Hur sann är vår erfarenhet? Konstkritikern, jazzmusikern och författaren Ulf Linde och konstnären Ann Edholm är huvudpersoner i det här programmet.

Livet och Döden P1 2010-04-24

De är unga, trendmedvetna och kompromisslösa. De tycker om att stå på soffor och dansa och dricka champagne direkt ur flaskan. De skrattar och vill njuta av livet och tycker att ytligheten är härlig och har svårt att förstå ängsligheten som finns hos andra människor. Modebloggarna Michaela Forni och Signe Siemsen från Stockholm är huvudpersoner i det här programmet. De är en slags moderna, kvinnliga dandys och berättar om vägen till det ytliga livet och varför det är så viktigt att nästan alltid känna att det är roligt.

Livet och döden "Naturen" Att gå tillbaka till naturen skulle lösa oss från de problem som civilisationen hade skapat och vi skulle också, därigenom bli lyckligare och komma närmare Gud och lyda Hans vilja. Så löd 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseaus vision. En blåsig höst tre sekler efter Rousseaus tankar, klättrar författaren Vendela Fredricson högt upp i ett träd. Hon är väldigt bra på trädklättring. När Vendela var sju år kunde hon osedvanligt snabbt klättra allra högst upp i tallarna. Skogen och naturen var då hennes närmsta vän. I januari 2009 får Gösta Olofsson svåra magsmärtor. Han får besked av läkaren att han har ett år kvar av sitt liv. Cancern är obotlig. Utan ork att ta sej utomhus drömmer Gösta sej ut i naturen. Han gör fjällvandringar, stannar och fikar, drömmer om att träffa sin bortgångna fru under skogsvandringarna. Vendela och Gösta är huvudpersoner i dagens program med rubriken "Naturen".

Vi vill bli förförda. De vill förföra oss. Årets premiärprogram av Livet & Döden handlar om extasen. Operan är av vissa ansedd som den mest sexuella konstformen - en del besökare utövar till och med under pågående föreställning oralsex till sina favoritarior i logerna. Men det är inte bara i operahusen som extasen är allmänt accepterad. Under en större rockkonsert genererar tusentals människor olika känslor som glädje-kärlek-hat-aggression och som sångare/ledare inför den uppeldade massan behöver man ett artistnamn. Joey Tempest tänker sig tillbaka till tidigt 1980-tal då han satt i gymnasieskolans bibliotek och visualiserade hur han och hans band skulle erövra världen. Han berättar om den remarkabla förvandlingen från privatpersonen Joakim Larsson till en av världens största rocksångare på 1980-talet. Teatervetaren och genusvetaren Tiina Rosenberg berättar varför sex till opera är det extatiskt optimala och varför den sexuella förförelsen alltid är farlig. Musiken i programmet 2010-04-03 Ouvertyr - Lohengrin Richard Wagner Herbert von Karajan EMI Classics The Final Countdown Europe The Final Countdown Sony At The Grave Of Richard Wagner Franz Liszt - Kronos Quartet Five Pieces For String Quartet Nonesuch Ouvertyr - Parsifal Richard Wagner Herbert von Karajan DG Cello Concerto Edward Elgar - Jacqueline du Pré Daniel Barenboim Sony Cherokee Europe The Final Countdown Sony The Other Vassilis Tsabropoulos The Promise ECM Carrie Europe The Final Countdown Sony

I ett halvår, i tjugosex delar, har nu Livet & Döden sänts. Vi är nu framme vid det sista programmet. Under den här tiden har vi intervjuat mer än femtio personer kring ämnet som godhet, sorg, förluster, magi, tid och saknad. Det har ofta varit långa samtal som borrat djupt i själva grundfrågan. Många gånger har bara en bråkdel av de samtalen kommit med i själva programmet. I det här sista Livet & Döden går vi tillbaka till de intervjuerna, de tankar som hamnade lite vid sidan av. Medverkar i programmet gör Carl-Michael Edenborg och Aase Berg intervjuade av mig Eric Schüldt samt Christoffer O'Regan och Freddie Wadling intervjuade av Danjel Nam. Livet & Döden är tillbaka våren 2010 med nya program.

Programmet uppdateras inte längre. Ett livsfilosofiskt kulturprogram med Eric Schüldt För en tid sedan fick jag låna ett hus som låg högt uppe på en klippa vid havet. I huset bodde även en hund och hunden blev mitt enda sällskap under den här helgen. Jag gjorde upp eld i tv-rummet och lagade middag till mig själv, en vattnig pasta. Jag hade befunnit mig i huset i några timmar. Bäddat sängen på övervåningen, tänt den gamla fotogenlampan i köksfönstret och utfört min huvudsaklig uppgift – matningen av hunden. Nu väntade natten. Natten var min utmaning och orsak till hela utflykten. Och så satt jag där där i skymningen med en hund vars jakt efter sprättande gnistor från brasan var min enda underhållning. Långt innan jag märker något har hunden ställt sig upp. Han är stel som en käpp med de långa öronen vridna bakåt och han morrar tyst.  Hans blick är riktad mot trappan upp mot övervåningen. Där uppe finns min bäddade säng och min telefon. Efter en stund hör jag att telefonen ringer. Det är efter midnatt, men egentligen är det inget konstigt att någon vill mig något sent en fredagsnatt. Men någon däruppe svarar. Det är i alla fall så jag uppfattar det.  Ringsignalen upphör, hunden tar ett steg närmare trappan. Något rör sig på ovanvåningen. Och jag tycker mig höra ett svagt mummel, som att höra en granne samtala med någon i lägenheten bredvid. Men jag uppfattar inga ord och efter några sekunder är allt över. Hunden fortsätter sin bevakning av trappan och jag vågar inte resa mig upp förrän han öron återigen slokar och eldstadens gnistor blir mer spännande än att lyssna efter ljud som bara han kan höra. När gryningen äntligen kommer somnar jag i fåtöljen med den tunga hunden i knät. Jag försöker gömma mig bakom honom. Tänker att hans tunga andetag och långsamma snarkningar ska skydda mig på något sätt. När jag vaknar är det som om ingenting har hänt och jag går snabbt upp på övervåningen. Där ligger min mobil med ett missat samtal. Den ligger exakt där jag la den. Natten i huset var en prövning. Jag åkte dit för att möta den del av mig som jag aldrig förlikas med. Jag ville möta min rädsla. Se mig själv i ljuset av det som skrämmer mig allra mest  Som om upplevelsen av mörkret och ensamheten skulle rena mig. Göra mig fri. Jag tog ett litet steg. Men ännu har jag långt kvar. Medverkar i det här programmet gör Marja-Leena Sillanpää intervjuad av Robert Barkman, Rainer Carls intervjuad av Danjel Nam och Tomas Alfredson intervjuad av mig Eric Schüldt.

I början av nittiotalet köpte min pappa en videokamera. Tanken var att vi nu skulle kunna föreviga varje familjehögtid på ett helt revolutionerande sätt. Inga suddiga fotografier från julafton längre. Inga fler bristfälliga dokumentationer. Med videokamerans hjälp skulle vi för första gången kunna färdas tillbaka i tiden framför tv:n. Vid midsommar skulle vi kunna vara framför julgranen. Långa vinterkvällar skulle kunna fyllas med ljusa sommarminnen i från videokassettens exakta bilder. Jag fick uppdraget att filma den första julen. Jag filmade när granen välte, jag filmade fläskkorvarna som stod och puttrade i grytan och jag länge filmade hur brasan brann slut och falnade. Några år senare hade videokameran förpassats till källaren. Och julafton dokumenterades åter igen med bilder som sättes in i ett album. Det var något med videokamerans exakthet som vi aldrig kunde acceptera. Våra ljusa minnen förstördes av att information vi fick del av. Maten såg aldrig lika god ut, stämningen runt brasan var aldrig lika mysig som på de gamla fotografierna. När exaktheten trädde in bleknade våra egna upplevelser. Där fantasin tidigare fyllt i fanns inte längre något utrymme för egna tankar. Videokameran använde vi aldrig mer. Medverkar i programmet gör Kerstin Norborg och Jonas Gardell intervjuade av Eric Schüldt samt Anders Björck intervjuad av Danjel Nam.

Det är något speciellt med morgnar. Att vakna i gryningen precis innan solen har börjat värma upp gatornas asfalt. Det här är den bästa tiden för en lång promenad. Jag vandrar ensam in i ett närliggande naturreservat. Här finns vilda djur, men jag har inte de mjuka håriga nakna hoberfötter som krävs för att ta sig fram ljudlöst. Jag ser aldrig något liv i de här skogarna. Varje morgon har jag samma mål. Den här vandringen går mot den igenväxta tjärn som är så svår att hitta. Den liknar en glänta som bara kan upptäckas av den som gått vilse. Väl framme där sätter jag mig på strandkanten och låter tankarna vandra. Livet är enkelt här vid den svarta gölens vattens. Jag skulle kunna stanna här länge. Det är varmt i höstsolen och alldeles stilla. Hade jag några bekymmer så tar jag aldrig med dem hit. Min alldeles egna lilla strand har bara en funktion. Det är en fristad. Men jag kan inte bli kvar här. Mitt liv blir oförståeligt här. I det sorglösa tillståndet finns inga nyanser. På en annan lugn plats, i en annan tid, kanske till och med i en annan typ av verklighet, växte en gång ett träd. Trädet bar på vackra frukter. Människorna åt av trädet och allting förändrades. Sorglösheten fick ett abrupt slut. Människorna lämnade Edens lustgård och deras liv blev fulla av nyanser. Gott utkristalliserade sig vid sidan av ont. Plågor och lidanden drabbade dem. Men människorna hade blivit människor. Sedan dess lever minnet av det förlorade kvar. Kanske bara som en legend, kanske bara som en liten sprittande känsla av att vilja förflytta sig, att inte bli stillastående. Att en gång hitta vägen tillbaka. Eller så är det så enkelt att vi egentligen aldrig har lämnat lustgården. Bara förlorat blicken som avslöjar att vi redan befinner oss där. Medverkar i det här programmet gör Lennart Claesson intervjuad av Danjel Nam, Per Svensson intervjuad av Eric Schüldt samt David Thurfjell intervjuad av Roger Dackegård.

"Det kallas för Voynich-manuskriptet. Ett 234 sidor långt handskrivet dokument som idag förvaras på ett amerikanskt universitet. Vissa säger att det härstammar från 1400-talet, andra säger att det är omöjligt att datera. Den smått skrivna texten snirklar sig fram över sidorna, och den kompletteras av vackra illustrationer. På många sätt är det ett konstverk. Det är bara det att ingen någonsin har lyckats tyda texten, och bilderna visar växter som ingen någonsin har sett. Voynich-maniskriptet är skrivet på ett språk som ingen kan läsa. Det här har gett texten status som en av de få stora mysterierna som finns kvar i världen och sedan manuskriptet åter blev känt för allmänheten, år 1912, har många av världens skickligaste kodknäckare försökt uttyda vad som egentligen står där. Ingen har hittills lyckats läsa en enda rad. Ju svårare den lilla handskrivna texten verkat vara att uttyda, desto fler har argumenterat för att hela Voynich-manuskiptet är en bluff har presenterats. Antingen är det en förfalskning i modern tid, eller resultatet av en medeltida galning eller kvacksalvares fantasier. Det okända har avfärdats som nonsens. 1799 hittades en annan text av Napoleons arméer utanför Alexandria i Egypten. Det var en stor svart stenplatta, 750 kilo tung. Den fick senare namnet Rosetta-stenen. I flera hundra år hade man vid den här tiden försökt utläsa de egyptiska hieroglyferna. Varje tempel och gravplats var fyllda av dem, men dåtidens forskare stod handfallna. Det var ett språk som verkade omöjligt att tyda. Många sa då att hieroglyferna egentligen inte betydde något, att de bara var bilder, små konstverk, utan någon äkta språklig innebörd. Rosetta-stenen förändrade allt. Här fanns nämligen en text som var skriven både med hieroglyfer och på grekiska. Gåtan med det fornegyptiska språket kunde lösas och plötsligt, för första gången för den moderna människan, öppnades en helt ny värld. Den gamla egyptiska kulturen blev levande och verklig och tusenåriga avstånd mellan människor löstes upp." Medverkar i det här programmet gör Erik från Mjölby och Viveca Motsieloa intervjuad av Danjel Nam samt Carl-Michael Edenborg intervjuad av Eric Schüldt.

"Det här är ett minne jag delar med många. Det är vinter. Jag leker i en park. Jag är här med min dagmamma och några andra barn. Mörkret är kompakt, marken är täckt av snömodd. Det är vinter och det har varit vinter så länge jag kan minnas. Det är som om inga andra årstider ens existerat. Dagarna är som veckor. Jag kommer hem klockan fem på eftermiddagen. Klockan halv sex börjar barnprogrammen på tv. Halvtimmen dit är en mansålder. Sen dess har har tiden börjat gå snabbare. En vinter slutade plötsligt att vara ett år lång. Allt började gå snabbare ju äldre jag blev. Framför allt - själv tiden förändrades. Kanske är det inte något märkligt. En gång fick jag upplevelsen av tid förklarad för mig. Det var en professor i filosofi som ville vara pedagogisk. "Du förstår" sa hon. "När du är två år är ett år femtio procent av ditt liv. Ett år är halva ditt liv. Det här påverkar din tidsuppfattning. Du mäter omedvetet tiden utifrån din egen ålder. " Jag är trettio år nu. Ett år är bara en trettiondel av mitt liv och för varje dag som går blir dagar och år mindre och mindre delar av mitt liv. Det är därför jag tycker det känns som om vintrarna har blivit kortare och att den där kvarten att vänta på bussen inte längre tar lika lång tid. I allt det här finns acceleration. Och den kan jag inte stoppa." Medverkar i programmet gör Lili Persson intervjuad av Roger Dackegård, Dick Harrison intervjuad av Eric Schüldt samt Ray Kurtzweil intervjuad av Danjel Nam.

"Det fanns dagar då jag varje kväll skrev ditt namn i en bok. Det var för att se hur bokstäverna glödande flätades samman när jag tänkte på dig. När vi var ifrån varandra skrev vi långa brev. De var fyllda av löften med ord som 'för evigt' och 'för alltid'. Avståndet gjorde att vår längtan växte för varje kilometer. Jag skrev, och du skrev att: 'Även om du glömmer bort mig, kommer jag aldrig att överge dig. Jag kommer att gå vid din sida även om du skulle bestämma dig för att aldrig mer så åt mitt håll.' Det var med världreligionernas samlade allvar som vi bytte löften med varandra. Jag trodde det handlade om trollformellika överenskommelser som var förseglade med magisk kraft. Och länge fanns det verkligen ett sätt för dig att skrattandes sortera ut gråheten ur våra liv. Men en dag bytte fantasi och realitet plats och vi hade aldrig varit särskilt bra på det där med verklighet. Det enda jag har kvar idag är en liten lapp jag en gång skrev och satte upp på ett hemligt ställe som bara du visste om. Där stod att: 'Jag kan göra dig i immun mot alla sjukdomar. Jag kommer aldrig ta mina skyddande händer bort ifrån dig.' Långt senare visade det sig att ingenting av det där var sant. Jag lyckades aldrig hålla mitt löfte.' Medverkar i programmet gör Yoav Bartal intervjuad av Robert Barkman, Derek Humphry intervjuad av Danjel Nam och Daniel Matz intervjuad av Katarina Laurmaa.

"En gång stannade jag framför en stor myrstack. För bara några dagar sedan hade solen kunnat leta sig fram mellan granarnas grenar och lyst upp den lilla gläntan som myrorna valt till sin boplats. Nu hade en sensommarstorm ändrat förutsättningarna. Träd hade fallit på ett för myrsamhället onaturligt sätt och stacken låg nu i konstant skugga. Längs mina fötter ringlade sig myrorna. De var på väg att bort. Hela myrstacken var på väg mot solen, bort från skuggan. Jag stod där ett bra tag och tittade på det avancerade logistiska projektet som utspelades vid mina fötter. Ett helt samhälle skulle flyttas och varje liten myra verkade veta exakt vad den skulle göra. Någon vecka senare återvände jag till gläntan. Myrstacken var tom. Flytten var avklarad. Länge trodde forskarna att myrstackens beslut fattades av någon myrdrottning med extra avancerad planeringsförmågan. Tesen visade sig vara falsk. Idag vet vi att ingen myra har har större fattningsförmåga än någon annan. Ändå kan myrstacken som kollektiv fatta beslut. Och sen genomföra dem med en noggrannhet som får vår egen flytt av Kiruna långt uppe i norr att likna ett hafsverk. Varje myra är en del i något större. Något som är oöverblickbart för den enskilda myran. Nu för tiden stannar jag alltid upp vid den övergivna stacken och skänker myrsamhället en tanke. Kanske är även jag en myra. Att mina steg styrs av ett sammanhang som är dolt för mig. Kanske är allt enbart en fråga om perspektiv." Medverkar i programmet gör Liam Norberg, intervjuad av Danjel Nam.

"Jag var i mitten av en sjumilaskog. Längre in i vildmarken än så här gick det inte att komma. Här fanns inga vägar, ingen civilisation. Det här var en skog att gå vilse i utan att någonsin hitta hem igen. Det var höst och skymning. Jag var på en ensamvandring. Och ensam kom jag fram till mitt mål. Jag hade hittat den enkilt belägna stugan i en annons. När jag nu var framme insåg jag att annonstexten hade stämt precis. Skogssjön låg blank bara några meter från huset. Längre bort kunde man skymta fjäll och alldeles vid stugans dörr fanns en liten veranda med två slitna korgstolar. Jag hade bestämt mig för att stanna i huset i en vecka. Det här skulle bli min prövning. Hur mycket ensamhet klarade jag egentligen av? Det blev natt och jag somnade in medan glöden i eldstaden falnade. I det här huset fanns ingen elektricitet. Jag drömde så underligt den natten. Jag drömde att jag inte kunde prata, att jag hade förlorat talförmågan. Runtomkring mig pågick en fest, jag gick fram till varje person och gestikulerade, försökte peka på halsen och munnen och ruska på huvudet samtidigt. Men ingen förstod vad som var fel med mig. Till slut var det som om de inte såg mig. Festen glömde bort mig. Och jag så vaknade jag. Det gick en dag, jag satt i ensam i en av de två korgstolarna. Det här var allt jag hade drömt om. Det var höst, men det gick fortfarande att sitta utomhus utan jacka. Ändå stannade jag bara i tre dagar. Varje natt drömde jag att jag hade förlorat något. Och efter ett tag blev jag rädd att det verkligen var sant." Medverkar i det här programmet gör Jan Olsson, Emelie Cajsdotter samt Fia-Stina Sandlund.

Jag stod på min mormor och morfars balkong tillsammans med min lillebror. Vi stod där och tittade efter flygplan tillsammans med mormor. Långt uppe i den klarblå himmelen flög små små vita farkoster fram. Men jag kunde aldrig se dem. Jag såg bara ett enda stort blått. Det var så mina föräldrar upptäckte det. Att jag var närsynt. Vi gick till en optiker och jag fick ett par glasögon. De var stora och täckte halva mitt ansikte. Jag blev förändrad. Jag blev "han med glasögonen". Jag blev den försiktige, jag kunde inte springa på samma sätt, glasögonen hoppade och ännu värre, de kunde gå sönder ifall jag tappade dem. Jag förvandlades. Jag blev till en bild av den försiktige. Den bilden satte sig fast, hos mig och hos andra. Jag slutade springa. Jag blev långsam och försvann i böckernas värld. När jag var arton år skaffade jag linser, jag behövde inte bära glasögon längre. Jag ville återerövra den person som fanns någonstans inom mig. Men det var svårt. Det var som om glasögonen fanns kvar. Jag försökte bryta mina mönster, mitt sätt att vara, bli en annan, ta mig ur min egen schablon. Den satt fastnaglad i mig, min egen bild av mig själv som fyra fem år gammal famlar mig fram i livet på jakt efter mina för tillfället borttappade glasögon. Jag försökte göra mig fri från den bilden. Jag ville ändra själva definitionen av vem jag var. Men den makten hade jag inte. Medverkar i det här programmet gör Nathalia Edenmont samt Devrim Mavi intervjuade av Danjel Nam.

Den vetenskapliga revolutionen tog spjärn mot skrock, vidskepelse och vanföreställningar. Världen gjordes mätbar. Det nya samhället som växte fram var det rationella. Tro byttes ut mot kunskap och den här kunskapen beskrevs med något som uppfattades som ett exakt språk. Men någonstans på vägen började det vetenskapliga bygget att kräva mer. Vilka ord använder man för att beskriva något som ligger bortom den mänskliga fattningsförmågan? Till vår hjälp fick vi liknelser, närmast poetiska beskrivningar av verkligheten. Svarta hål, mångdimensionella universum, strängteorier, singulariteter och mörk materia. Närmre än så kommer inte det vetenskapliga språket. Det är vårt mänskliga sätt att se på världen och vetenskapen bortom människan vet vi väldigt lite om. Och i en sådan värld kanske ett annat verktyg kan komma till användning - fantasin. Kanske gömmer sig sanningar på de mest oväntade ställen och det enda vi måste göra är att rikta vår blick mot ett annat håll. Kanske kommer vi då acceptera att det alltid kommer finnas en verklighet, en högst konkret och reell verklighet, som är bortom språket. I alla tider har människor ställt sig under stjärnhimlen och låtit blicken försvinna långt ut i rymden. Till en början var himlen inget annat än ett täcke uppspänt över världen. Idag vet vi mer. Men de slutgiltiga svaren är lika långt borta som alltid. Medverkar i det här programmet gör Nils Bergvall och Helena Granström intervjuade av Eric Schüldt samt Shahid Saleem intervjuad av Robert Barkman.

"Fåglarna seglade lågt över sädesfälten när du berättade om varför du alltid föll i skugga tredje söndagen efter midsommar. Varför du inte kunde annat än att lugnt och metodiskt fåra ditt ansikte med ännu fler minnesluckor. Jag fick aldrig andas när jag låg bredvid dig för min andedräkt var tillräckligt för att din hud skulle svullna upp och din kropp skulle minnas alla falska löften den fått om att bli evigt botad. Ibland dök det upp röda fläckar. Fläckarna såg ut som en allvarlig sjukdom. Något otäckt och farligt. Vi trodde alltid att det skulle gå över med tiden. Men läkarna gav dig uttslitna recept. Det du behövde var inlåst på andra ställen. Din pappa hade stängt in allt du behövde mellan sina revben Han hade tvinnat dem så fint och noggrant att det skulle behövas en större bilolycka för att hans bröstkorg skulle kunna öppnas. En dåligt sandad vinterkurva för att han skulle kunna lägga händerna på dina kinder. Och våga se dig falla. Rakt ner i sina väntande varma kupade händer." Medverkar i det här programmet gör Sofia Rapp Johansson samt Jonas Inde.

"Min klass var uppdelad i två. På rasterna gick den ena halvan till Tegnérlunden för att tjuvröka. Vi i den andra halvan sprang allt vi kunde genom korridorerna till skolbiblioteket. Den som kom först fick spela schack med bibliotekarien. Resten läste Kamratposten eller lärde sig vad vitklöver hette på latin. Jag minns det fortfarande - Trifolium Repens. Vi var många som innerst inne ville följa med till Tegnérlunden. Inte för att vi var sugna på att röka. Det som lockade var att ingå i en normalitet. För även den som mot all förmodan vann ett schackparti mot bibliotekarien kände att den där vinsten inte spelade någon egentlig roll utanför bibliotekets väggar. Att tjuvröka stod högre i kurs, det var alla överens om. Länge trodde jag att skulle bli kvar i biblioteket för evigt. Det fanns en värld utanför men den var inte min. Den var omöjlig för mig att erövra. Vi hade aldrig direkt tråkigt. Vi hade många böcker att läsa och schack var ett spel som det kunde ta ett liv att bemästra. Egentligen hade jag kunnat stannat där, hur länge som helst. En dag var jag ändå plötsligt och obönhörligt på väg därifrån. Det började väldigt stillsamt. Jag sprang som vanligt genom korridoren för att hinna först till bibliotikarien och hans schackspel. Men den här dagen var inte som andra dagar. Jag hade bestämt mig. Och jag ändrade min klädstil, köpte nya skivor och slutade läsa Kamratposten med samma iver. Jag var på väg bort från biblioteket. Men till Tegnérlunden kom jag aldrig." Medverkar i det här programmet gör Ann Jäderlund, Christine Falkenland samt Svante Weyler.

"Jag har en vän som är upptäcktsresande. En gång begav hon sig till det lilla centralamerikanska landet Belize. En guide ledde henne rakt ut i den täta djungeln. Efter några timmars vandring minskade den snåriga vegitationen och framför dem gapade plötsligt ett svart hål. För många år sedan, långt innan europeerna kommit med sina skepp över havet, var det här en plats för fruktan och dyrkan. Vissa sa att det var här, genom grottans svarta gap, som vägen ned till underjorden gick. Min vän beger sig in i mörkret. På vissa ställen behöver hon och hennes guide simma genom vatten, på andra ställen tassar de fram barfota för att inte förstöra något arkeologiskt fynd i den nästan orörda grottan. De känner bergets tyngd och når längre in i det svarta. Djupt inne i berget släcker de sina pannlampor för att försjunka in i tystnaden. Någonting händer inne i grottan. Enligt dom gamla mayamyterna var det här en plats för heliga riter och bland gångarna och salarna har man hittat benrester som vittnar om människoroffer. Vad som verkligen hände här inne, djupt inne i berget, är det bara de tysta stenväggarna som minns, men någonting händer med alla dem som beger sig in i grottan. Andningen förändras, rösten förändras och tankarna tar nya banor. Det behöver inte handla om något märkligare än att resan in i grottgångarna för med sig en viss stämning. Men någonting händer verkligen där inne." Medverkar i det här programmet gör Adrianna och Axel som utforskar storstadens bortglömda rum samt Magnus Bärtås och Fredrik Ekman.

"Jag läser en bok om första världskriget. Författaren vandrar över det gamla slagfältet vid Verdun i nordöstra Frankrike. Över en halv miljon människor miste livet här i början av 1900-talet. När striderna rasade som värst, när det tyska om franska artilleriet spred sin förödande eld över motståndarens skyttegravar, liknade någon trakten vid "ett lik med torterade anletsdrag". Överallt var jorden förvandlad till sönderskjuten gyttja. Och när nya skyttegravar skulle anläggas grävde soldaterna sig rent bokstavligen genom ett landskap av ruttnande lik. Att begrava någon på slagfältet var att riskera livet. Författaren står nu vid det gamla slagfältet. Många år har gått. Det växer gran och tall över området. Det är vackert. Men något olycksbådande vilar över trakten. Aldrig har människan varit så brutalt effektiv som när det kommit till krig, död och tortyr. Konsten att plåga har sedan urminnes tider varit högt utvecklad. En mänsklig specialitet. Ibland känner jag av det själv. Som om undergången vandrade vid min sida. Stilla lockar den mig att överge allt jag tror på. Det kan vara under ett urartat gräl. En dräpande tanke formuleras inom mig. Jag vet exakt vad jag ska säga för att orsaka maximal smärta. Som en medeltida bödel med tortyrredskap nästan skrattretande fantasifulla i all sin ohygglighet. Jag går sällan så långt. Men någonstans inom mig finns den där förmågan. Jag gissar att jag delar den med de flesta människor. Jag gissar att det var den förmågan som fick Verduns vackra böljande landskap att förvandlas till en kyrkogård." Medverkar i det här programmet gör Elena Namli samt Madji.

Veckans program har rubriken "Tidsresenärer". Medverkar gör David McDermott och Karin Lundmark. "Det var mitt sommaren. Bussen hade åkt någon mil på ensliga landsvägar och när vi kom fram till min hållplats var jag den ende som gick av. Jag stod vid en stor allé som sträckte sig genom ett åkerlandskap.  Träden som kantade allén var uråldriga. Jag var på väg till en gammal plats. Vid en havsvik i Sörmland ligger Tullgarns slott. Ett kungligt slott med anor från 1500-talet. Så här på sommaren besöktes det av många  turister och jag var på väg dit för att hälsa på en vän som jobbade som guide. Några timmar senare hade jag lagt in min packning i kavaljersflygeln där jag skulle bo som gäst. Jag och Hans, min guidevän, hade gått ned till vattnet för att bada. Bakom oss skymtade slottet, några turister gick längst med strandlinjen, några andra åt lunch på gräsmattorna i den engelska parken. Det blev kväll och parken och slottet tömdes på folk. Hans berättade att det nere vid bryggan fanns en gammal träeka som vi kunde låna. Vi vandrade fram genom mörkret och upptäckte först framme vid vattnet att det var fullmåne den här kvällen. Så satte vi oss i den lilla båten och rodde ut i viken. Vi rodde rakt in i en målning av Caspar David Friedrich. Hans tände sin pipa och så satt vi där, likt i en tavla som fötts i fantasin hos en 1800-talsmålare som ännu inte övergett romantiken. Runtomkring oss fanns inget ljus förutom månsken och jag har efteråt försökt berätta om det här tillfället. Men det finns ingen som har förstått. Det finns ingen som har förstått varför jag aldrig varit lyckligare än då." Medverkar i det här programmet gör David McDermott och Karin Lundmark.

"Det är den 14 augusti år 2003. Det är eftermiddag, solen lyser över semesterfirarna som ligger och vilar på Central Parks vidsträckta gräsmattor. Det är runt trettio grader varmt, en riktig högsommardag. Men någonting står inte rätt till i New York. I stad efter stad längs den amerikanska östkusten försvinner elektriciteten. Ett enormt elavbrott sprider sig. Det kommer utvecklas till ett av de största någonsin. 55 miljoner människor kommer drabbas. 265 kraftverk slås ut, utav dem är 22 stycken kärnkraftverk. Telefoner och radiosändningar fungerar tack vare nödgeneratorer men i New Yorks höga skyskrapor stannar hissarna, trafikljus slocknar, tunnelbanorna slutar att gå och i varje hem finns det en frys som börjar läcka smältvatten. Allting stannar. Det är som en svag vind har kommit och sköljt bort en av civilisationens grundförutsättningar i ett enda andetag. Långt senare kommer en utredning visa att det massiva strömavbrottet berodde på en överbelastning vid ett litet kraftverk i Eastlake i Ohio. Det felet spred sig sen okontrollerbart ut i det enorma kraftnät som försörjer åtta amerikanska stater med elektricitet. I det stekheta solskenet i New York märks än så länge ingen större skillnad. Men en av världens största städer kommer under ett dygn framåt att förvandlas till en totalt annorlunda plats." Medverkar i det här programmet gör Marcus Lindeen, Niklas Sjösten, Mikael Hermansson och Maria Hermansson Öster.

Varje god författare vet att förlusten är det tillstånd ur vilka de största berättelserna föds. Det som är borta, försvunnet och fördolt, kommer alltid vara mer intressant än det som är helt närvarande och belyst. Det här är deckargåtans logik, lockelsen i kartans vita fläckar, ja hela historieämnets stora drivkraft. Samtidigt är det konspirationsteoriernas grund och vidskepelsens näring. Den förlorade kunskapen ger en tydlig signal till fantasin - bortom det som är borta finns alltid möjligheten att det förlorade verkligen var något extraordinärt. Och så växer mystikens skimmer fram. För en tid sedan såg jag ett tv-program om en av historiens stora gåtor. Det handlade om den tid då de stora pyramiderna byggdes i Egypten. Bara hundra år senare drabbades området av torka med inbördeskrig som följd. Ritningarna till hur de enorma gravmonumenten byggdes gick förlorade. Och mängder är de människor som försökt låsa gåtorna kring bygget. Mysterierna har gett deras liv mening. Att de oftast visat sig vara olösliga har bara lockat dem ännu mer. Jag fungerar på samma sätt. Jag drömde i fem nätter att jag var jagad. Jag vaknade och kvar i huvudet fanns bilden av att jag var i en stor skog. En raggig björn med tovig, nästan svart, päls var ute efter mig. Jag fastnar i drömmens gåta och köper en bok om björnar. Där läser jag att ordet björn är ett noaord, ett ord den gamla bondebefolkningen hittade på för att inte uttala björnens ursprungliga namn. Det fanns nämligen då en risk att man skulle dra björnens vrede över sig. Idag är björnens riktiga namn borta. Det är för evigt försvunnet in i folktrons stora labyrint av myter och sanningar. Medverkar i det här programmet gör Henrik Bogdan, Lisa Holmqvist och John Lawrence Reynolds

"Längst med en dammig väg vid en liten stad i Namibia går Jesper Kurlandsky. Han har precis slutat gymnasiet och är ute på en resa för att få bitar i sitt liv att falla på plats. Han går ensam på vägen. Och ensam kommer han vara under de kommande timmarna. Han går i ljuset, han kommer möta mörkret. Jenny Lexhed hade knappt ägna sin graviditet en tanke. Hon var mitt uppe i livet. Karriären började ta fart. Allting gick på högvarv. När hennes son föddes ville hon bli världens bästa mamma. Men även när kärleken inte känner någon gräns finns det en punkt då vardagen kan bytas ut mot något hotfullt."

"Jag minns att vi låg där i sängen. Vi var 18 år. Tre månader kvar till studenten. Du hade ett eget litet hus på din mammas villatomt. Där hade vi flyttat in. Det var lika bra. Vi var ju oskiljaktiga. För evigt skulle vi vara tillsammans. Det var ett stökigt hus. Inte mycket större än en lekstuga. På golvet låg högar av kläder, på en stol hade vi travat alla våra skolböcker. Huset var för litet för oss. Men det brydde vi oss inte om. Vi låg där i vårsolen som lyste in genom gardinerna och funderade på om det skulle komma en tid, långt långt borta, då vi inte längre kände varandra längre. Vi kom snabbt fram till att det var omöjligt. Det har gått över tio år nu. Vi ses ungefär en gång per år, och då alltid hastigt, kanske över en lunch på sin höjd. När vi ändå pratar med varandra är det som om ingen tid har passerat. Vi tänker på samma sätt om samma saker. Tycker olika på samma sätt, och tycker lika på samma sätt. Men vi är helt andra människor. Vi har förlorat allt vi hade den där vårmorgonen med tre månader kvar till studenten. Jag tänker att det är nyttigt. Att jag kommer att fortsätta att förlora och mista. Att det kommer bli mitt livs genomgående tema. Och att det är precis som det ska vara."