Podcasts about runtomkring

Den svårfångade Jay Electronica rappar som om han vore besatt trots att han avskyr hiphopleken. I alla fall spelreglerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Han har länge betraktats som en av världens bästa. Men de regelrätta utgivningarna har varit få, och karriären har periodvis kantats av kontroverser.Jay Electronicas arv utgörs av ett par album, närmare hundra utspridda låtar, gästverser, och ett mysterium kring person och artisteri. Resan började när han som 10-åring såg LL Cool J på Run DMC's ”Raising hell”-turne. Runtomkring honom i New Orleans fanns den sprudlande hiphopbastarden bounce. Men Jay Electronica skämdes över att komma från södern. Rappribban hade satts i New York, och han ville bli som Rakim och Nas, snarare än lokala hjältarna Tim Smooth och Bust Down. Han ville bli förstådd på andra platser än i Louisiana, och formade ett eget mytomspunnet flyt.Ett avsnitt från september 2019.

Nu kommer ännu ett avsnitt ur vårt arkiv.Den här gången är det ett avsnitt om shopping! Som släpptes första gången i maj 2016.Det är black week, black Friday! och en julhandel som lossat sina förtöjningar. Shoppingtid är det hela året men det är ändå som om det tjockarpå framåt årets slut, som en damm som långsamt fyllts till sin bredd och nu kan släppas loss i full kraft.I avsnittet från 2016 kommer så klart näthandeln upp, som något som kommer att slå igenom mer – och kanske förändraallt.Och på sätt och vis har det väl gjort det. Det är lätt att se att antalet butiker minskar, till förmån för restauranger, caféer, gym och skönhetskliniker.Men kanske är det intressantaste som hänt ur ett stadsbyggnadsperspektiv, om vi ska lägga något till det vi pratadeom 2016, den nya infrastrukturen som idag omgärdar handeln. På åkrarna utanför Landskrona till exempel.Längs Örjaleden vid motorvägensavfart Landskrona S växer den nya staden. Om man följer Schenkerbilarna där deförsvinner ut mellan åkrarna bortanför Max-restaurangen och Stefan Pålssonslaxrökeri. Tre flaggstänger nedstuckna i leran markerar platsen för en gråbyggnad – lång som tre stadskvarter – där de vita lastbilarna taxar in mellan degula markeringarna. Det är en av logistikens lador som mjölkas på e-handelns varor. Runtomkring den ligger den bördiga lerjordenuppkastad i högar, på andra sidan leden går den nyanlagda cykelbanan bort moten nästan lika stor byggnad, också den i en diffus grå färg som smälter ihopmed den gråvita hösthimlen. På fasaderna kan man läsa de kryptiska företagsnamnen: Na-kd, Airshoppen, Hexis, Nagel-Group.Att åka motorvägen mellan Ängelholm och Malmö är att hamna bakom lastbilar med texter som Spedition Bode TransportLogistik, Krone-fleet.com, Dachser Intelligent Logistics, DSV, Nordic Chain. Det är som att rulla vindrutan över ett FM-band på en gammal transistorradio med europeiska städer och namn.E-handeln har gift sig med den gamla infrastrukturen som är motorvägen och hittat en perfekt väg som också kopplas mot Europa. Här på de livgivande åkrarna intill motorvägen byggs e-handelns stad. I avsnittet citerar vi VirginiaWoolfs utsaga om handelsstaden som något som finns för att försvinna, något som blossar, släcker begär, och sedan byter skepnad. Som alltid förändras. Nu söker stadskärnorna efter sitt ny aliv, efter pandemi, mitt i e-handeln och höjda hyror. Så länge, i black-Friday-flödet! Här ärStaden podcast – arkiv: Shopping! Från 2016. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Har du koll på vilka växter du passerar på promenaden? Kan du sätta namn på dem? Mycket tyder på att artkunskapen hos befolkningen dalar. Det var länge sedan skoleleverna pressade växter till skolans herbarium på sommarlovet. Och kurserna i artkunskap är inte längre obligatoriska om man läser till biolog. Åsa och Stina är oroade. I dag är många växtmiljöer och arter hotade. För att vi ska kunna stoppa utvecklingen krävs det att vi känner igen det som växter runt oss. Som gäst har de bjudit in en av Botaniskas pedagoger, Karen Otto. I maj anordnar Botaniska en bioblitz där alla som vill kan inventera arter i Slottskogen.

Unge Joseph Saddler vill skapa en symfoni av allt som får hans blod att rusa. Runtomkring honom i södra Bronx ser han ett vilt vidgande av stil. Ett vackert krig mellan graffitimålare och b-boys. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den rastlöse tonåringen med kritfärgade fingertoppar tar energin från fester och dansgolv i besittning. Han reser genom tid och rum med hjälp av ett par stålhjul, och uppfinner quickmixtekniken ur en otålig väntan på favoritpartiet – trumbreaket. Gör något som tidigare var förbjudet för en DJ. Trycker fingrarna mot vinylen, och förvandlar skivspelaren till ett instrument, viktigare än något annat enskilt instrument. Världen blir inte sig lik. Den första av två delar med Grandmaster Flash är sagan om hiphopens födelse. Medverkar gör också Kool Herc, Afrika Bambaataa, Grandwizzard Theodore, Melle Mel, Rahiem, Kidd Creole, Barry White, Bill Curtis i Fatback Band, Sugarhill Gang, U-Roy med flera.

Till organisationen Mind kan man vända sig om man mår dåligt i alla åldrar. Idag gästas Martina av Johanna Nordin från Minda som ger oss tips på hur man vågar närma sig en vän eller familj som mår dåligt.

Tänk att kunna kalla sig författare, wow! Det kan Lena Rhodin Larsson, Åse Larsson & Liv Lindman kalla sig numera. Den 17 maj släpptes deras bok Cirkusungen, en bok som handlar om Xavier, Lenas pappa samt Åse & Livs morfar, som var son till den kända cirkusdirektören Brazil Jack. Hur var det att vara cirkusunge på den tiden? En samling memoarer, minnen och gemensamma författarskills ger oss insyn i historiens vingslag.  "Tidigt en morgon smög sig Xavier ut genom dörren. Fast beslutsam om att aldrig mer återvända hem. Hans far, den kända cirkusdirektören Brazil Jack, hade då redan övergivit sin familj. Vad kunde vara värre än att stanna kvar i misären hos hans mor, tillsammans med sina yngre syskon? I stället sökte sig Xavier till den Norska Amerikalinjen, och som den yngsta någonsin mönstrade han på den stora atlantångaren Stavangerfjord. Cirkusungen är berättelsen om ett barns utsatthet i en cirkusfamilj i början av 1900-talet, men också en berättelse om ett barns längtan efter ömhet och kärlek. " Text från Boktugg https://www.boktugg.se/bok/9789189741317/cirkusungen Lena, Åse & Liv har bott i Vaxholm under många år. Runtomkring familjen har det alltid funnits många barn, aktiviteter och djur - lite likt en cirkus! Kärleken till skrivandet och fantasin i vardagen har också alltid funnits där så att det nu blivit en bok och kanske fler på gång förvånar oss inte. I avsnittet får ni höra hur boken skapades och de utmaningar som finns kring att ge ut en bok idag. Ni är grymma! Boken kan köpas via t ex Adlibris, Akademibokhandeln & Bokus. Ni kan också låna den på t ex Vaxholms Bibliotek. Trevlig lyssning!  

Unge Joseph Saddler vill skapa en symfoni av allt som får hans blod att rusa. Runtomkring honom i södra Bronx ser han ett vilt vidgande av stil. Ett vackert krig mellan graffitimålare och b-boys. Den rastlöse tonåringen med kritfärgade fingertoppar tar energin från fester och dansgolv i besittning. Han reser genom tid och rum med hjälp av ett par stålhjul, och uppfinner quickmixtekniken ur en otålig väntan på favoritpartiet trumbreaket. Gör något som tidigare var förbjudet för en DJ. Trycker fingrarna mot vinylen, och förvandlar skivspelaren till ett instrument, viktigare än något annat enskilt instrument. Världen blir inte sig lik. Den första av två delar med Grandmaster Flash är sagan om hiphopens födelse. Medverkar gör också Kool Herc, Afrika Bambaataa, Grandwizzard Theodore, Melle Mel, Rahiem, Kidd Creole, Barry White, Bill Curtis i Fatback Band, Sugarhill Gang, U-Roy med flera.

Ett litet samhälle i Småland blir under mer än decennium centrum för droghandel och häleri. Samhället Hermanstorp är inte större än en handfull hus. Runtomkring ligger ängar och bondgårdar. Men i mitten av 00-talet börjar byn genomgå en förvandling.”Det var en typisk småländsk idyll – som förändrades. Det är inte ofta vi har ställen där det händer så mycket som det gjorde där”, säger polisen Fredrik Eriksson.I en speciell fastighet bor en mystisk husägare. Han omger sig med narkomaner och yrkeskriminella. Det sägs att huset är centrum för droghandel och olika brott.”Allt jag gjorde var att stjäla. Då åkte man till Hermanstorp för att avyttra stöldgodset och för att skaffa narkotika. Han satt ju alltid där ute som en kung. Och han hade det man ville ha”, säger Patrik ”Putte” White, tidigare yrkestjuv och narkoman.Laglös landsbygd är en serie av Sigrid Edsenius.Producent: Martin JönssonSlutmix: Nima ShamsKalmar, januari 2021.

Unge Joseph Saddler vill skapa en symfoni av allt som får hans blod att rusa. Runtomkring honom i södra Bronx ser han ett vilt vidgande av stil. Ett vackert krig mellan graffitimålare och b-boys. Den rastlöse tonåringen med kritfärgade fingertoppar tar energin från fester och dansgolv i besittning. Han reser genom tid och rum med hjälp av ett par stålhjul, och uppfinner quickmixtekniken ur en otålig väntan på favoritpartiet trumbreaket. Gör något som tidigare var förbjudet för en DJ. Trycker fingrarna mot vinylen, och förvandlar skivspelaren till ett instrument, viktigare än något annat enskilt instrument. Världen blir inte sig lik. Den första av två delar med Grandmaster Flash är sagan om hiphopens födelse. Medverkar gör också Kool Herc, Afrika Bambaataa, Grandwizzard Theodore, Melle Mel, Rahiem, Kidd Creole, Barry White, Bill Curtis i Fatback Band, Sugarhill Gang, U-Roy med flera.

Ett litet samhälle i Småland blir under mer än decennium centrum för droghandel och häleri. I en fyrvägskorsning står polisen gömd och spanar mot en röd stuga med vita knutar. Samhället Hermanstorp är inte större än en handfull hus. Runtomkring ligger ängar och bondgårdar. Men i mitten av 00-talet börjar byn genomgå en förvandling. Det var en typisk småländsk idyll som förändrades. Det är inte ofta vi har ställen där det händer så mycket som det gjorde där, säger polisen Fredrik Eriksson. I en speciell fastighet bor en mystisk husägare. Han omger sig med narkomaner och yrkeskriminella. Det sägs att huset är centrum för droghandel och hälerier. Allt jag gjorde var att stjäla. Då åkte man till Hermanstorp för att avyttra stöldgodset och för att skaffa narkotika. Han satt ju alltid där ute som en kung. Och han hade det man ville ha, säger Patrik "Putte" White, tidigare yrkestjuv och narkoman. Laglös landsbygd är en serie av Sigrid Edsenius. Producent: Martin Jönsson Slutmix: Nima Shams Kalmar, januari 2021.

När Christian Jeppesen var tonåring började han gå på fotbollsmatcher och där fann han en gemenskap. Bland fotbollshuliganerna fanns nazister och så småningom blev Christian en av dom. Samtidigt drabbades hans mamma av skelettcancer och han blev allt mer destruktiv. I Soluret berättar Christian öppet och ärligt om sitt liv i det högerextrema och hur det är att leva med svår skam och skuld. Christian berättar bland annat om när han konfronterades med en av de människor som föll offer för hans våld. Personen blev så svårt skadad att han blev förlamad för livet. Idag föreläser och utbildar Christian i hur man kan motverka och förebygga fördomar, rasism, främlingsfientlighet och nynazism. Han är utbildad socialpedagog med inriktning på barn och ungdomar i utsatta miljöer. Christian utgår från sina egna erfarenheter, både vad gäller att leva med ADHD och ett liv i högerextrema miljöer. Webb: https://www.soluretpod.se Instagram: http://www.instagram.com/soluretpod Facebook: https://www.facebook.com/Soluret/

Den svårfångade Jay Electronica rappar som en besatt, trots att han avskyr hiphopleken. I alla fall spelreglerna. Han har länge betraktats som en av världens bästa. Men först nu anländer efterlängtade debutalbumet "A Written Testimony". Jay Electronicas arv utgörs av närmare hundra utspridda låtar, gästverser, och ett mysterium kring person och artisteri. Resan började när han som 10-åring såg LL Cool J på Run DMC's "Raising hell"-turné. Runtomkring honom i New Orleans fanns den sprudlande hiphopbastarden bounce. Men vid ett stadium skämdes Jay Electronica över att komma från södern. Rappribban hade satts i New York, och han ville bli som Rakim och Nas, snarare än lokala hjältarna Tim Smooth och Bust Down. Han ville bli förstådd på andra platser än i Louisiana, och formade ett eget mytomspunnet flyt.

Grönland är ett av de områden i världen där effekterna av klimatförändringarna är allra tydligast, men klimatförändringarna i sig drar också besökare till ön. Det är ett isberg som kalvar, förklarar guiden Lars Noahsen, vi kan inte se det, men ljudet när ismassorna faller av det stora flytande berget påminner om avlägsen åska. Det är luftbubblor som är fångade i isen vi hör. Vi är några kilometer utanför Ilulissat, Grönlands turistmetropol. Solen har kämpat sig igenom molntäcket och speglar sig mot isbergen som sakta flyter genom fjorden för att ta sig ut mot öppet hav. Isfjorden som är upptagen på Unescos-världsarvslista som lockar tusentals besökare hit varje år. Men de majestätiska isbergen har faktiskt blivit mindre berättar guiden Lars Noahsen De flesta gäster kommer från varmare länder och tycker att isbergen är väldigt stora, men vi som bor här märker att de krymper. Vi rör oss en bit österut till ett nytt utsiktsställe, och Lars Noahsen berättar att man ser fler tecken på klimatförändringar. Vädret bli mer och mer oförutsägbart, så hör års brukar snön ligga djup, men man ser fler och fler svarta områden där gräset sticker fram, berättar han, och pekar ut över fjället. Och det är många turister som vill prata om just klimatförändringar. De tycker det är synd att våra vackra isberg försvinner, säger Lars Noahsen. Och också den tyska turisten Dirk har märkt att det är många som pratar om klimatförändringarna Grönland är ett av de områden i världen där effekterna av klimatförändringarna är allra mest tydliga, och enligt en undersökning gjord av Köpenhamns universitet så har åtta av tio grönlänningar personligen märkt av det. Bland annat har förutsättningarna för den viktiga fiskeindustrin och traditionella jakten förändrats när havsisarna blivit tunnare. Uppvärmning här i Arktis är dubbelt så hög som världsgenomsnittet och i Sydgrönland har man de senaste sju åren haft en genomsnittlig temperaturstigning på tre grader. Även den enorma inlandsisen som upptar 80 procent av Grönlands yta smälter fortare, mellan 2002 och 2016 reducerades isens massa med 269 miljarder ton per år. Den smältande isen påverkar både havstemperaturer och nivåer. Klimatförändringarna påverka både djur och människor och även turistindustrin måste anpassa sig Slädhundarna samlas för att hälsa på Ane Sofie Lauritzen, när hon öppnar grinden till inhägnaden i utkanten av Ilulissat. Runtomkring hörs hundratals hundar skälla i skymningsljuset. Ane Sofie och hennes man Flemming driver tillsammans företaget Arctic Living Ilulissat, där de kör turister med hundspann, men numera inte bara med släde. Flemming Lauritzen tar fram den gula vagn med gummihjul man köpt för några månader sedan. Vi ska börja använda den i augusti nästa år när det blir lite kyligare så det inte blir för varmt för hundarna, berättar han. Dels har vi den för att träna hundarna men också för att förlänga säsongen som blivit allt kortare. Inne i den lilla stugan bredvid hundinhägnaden brinner en liten gaslampa, och Ane Sofie Lauritzen berättar att vintrarna och därmed deras säsong blivit allt kortare. Det ändrar sig mycket, somrarna kommer tidigare och då kan vi inte köra med hundarna längre. Och snön kommer senare, nu borde det vara snö och minus 20. Och det här är något som även gästerna gärna vill prata om De frågar alltid om vi märker förändringarna och jag säger att det skiljer sig mycket från när vi växte upp. Flemming kommer ursprungligen från Danmark men har bott i Grönland i 20 år och under den tiden har han märkt stora skillnader. Inlandsisen drar sig tillbaka och för några år sedan var jag med och namngav en ny ö som då blivit isfri här i fjorden. Den ön ligger nu fem sex kilometer ut i fjorden säger han. På många håll i världens ses klimatförändringarna enbart som ett hot, och det gör man även här i Grönland. Men samtidigt kan den globala uppvärmningen även skapa möjligheter för landet. I takt med att isen smälter undan blir mer land frilagt och då finns nya möjligheter till att utvinna naturresurser. Gruvindustrin spås till exempel bli en viktig inkomstkälla för landet som i dag är starkt ekonomiskt beroende av stöd från Danmark. Dessutom kan nya isfria fartygsleder underlätta handel och även göra det lättare för turister att ta sig till mer avlägsna samhällen I huvudstaden Nuuk, 56 mil söderut öppnar Julia Pars förrän till Visit Greenlands huvudkontor. Hon är vd för bolaget som arbetar för att locka fler turister till ön. I Grönland är fisket överlägset den största näringsgrenen, men man har också arbetat för att bli ett mer attraktivt turistmål. Ifjol hade ön som bara har 57 000 invånare 87 000 besökare, och de senaste åren har turismen ökat med cirka tio procent årligen. Det är främst äventyrsturister som kommer, berättar Julia Pars. Det är en snabbt växande grupp som är intresserade av natur och kultur, men även att utföra fysiska aktiviteter. På sin sajt har Visit Greenland ett långt segment med fakta om klimatförändringar på Grönland, för klimatförändringarna i sig är något som lockar besökarna till ön Våra undersökningar visar att det är något som våra besökare intresserar sig för och vi har många gäster som vill se förändringarna med egna ögon. Och då kan man se att inlandsisen dras sig tillbaka, säger Julia Pars. Men samtidigt är turismen i sig inte alltid så klimatvänlig. Man kan bara ta sig till eller inom Grönland med flyg, eller så kommer det besökare med stora kryssningsfartyg. Men och andra sidan är de turister som kommer oftast väldigt medvetna, säger Julia Pars. De hjälper till att samla upp avfall och skapar relationer med lokalbefolkningen. Men det är mycket vi kan göra för att bli ännu bättre på hållbarhet, säger Jula Pars. Vi är inte i mål ännu I Ilullissat är vandringsturen snart över. Guiden Lars Noahsen stannar vid en kulle med utsikt över fjorden. Ha sätter sig på knä och börjar rita i snön. I dag börjar glaciären 70 kilometer från Ilullissat, 1850 låg den bara 10 kilometer bort. Under hundra år drog den sig cirka 25-30 kilometer tillbaka, men bara sedan 2001 har den backat lika mycket. Ibland blir det kalla vintrar, med mycket snö. Men isen fortsätter ändå krympa, förklarar Lars Noahsen. David Rasmusson, Ilillissat david.rasmusson@sverigesradio.se

Unge Joseph Saddler vill skapa en symfoni av allt som får hans blod att rusa. Runtomkring honom i södra Bronx ser han ett vilt vidgande av stil. Ett vackert krig mellan graffitimålare och b-boys. Den rastlöse tonåringen med kritfärgade fingertoppar tar energin från fester och dansgolv i besittning. Han reser genom tid och rum med hjälp av ett par stålhjul, och uppfinner quickmixtekniken ur en otålig väntan på favoritpartiet trumbreaket. Gör något som tidigare var förbjudet för en DJ. Trycker fingrarna mot vinylen, och förvandlar skivspelaren till ett instrument, viktigare än något annat enskilt instrument. Världen blir inte sig lik. Den första av två delar med Grandmaster Flash är sagan om hiphopens födelse. Medverkar gör också Kool Herc, Afrika Bambaataa, Grandwizzard Theodore, Melle Mel, Rahiem, Kidd Creole, Barry White, Bill Curtis i Fatback Band, Sugarhill Gang, U-Roy med flera.

Den svårfångade Jay Electronica rappar som en besatt, trots att han avskyr hiphopleken. I all fall spelreglerna. Han är en av världens bästa som aldrig släppt ett album. Inte ens ett regelrätt mixtejp. Jay Electronicas arv utgörs av närmare hundra utspridda låtar, gästverser och ett mysterium kring person och artisteri. Resan började när han som 10-åring såg LL Cool J på Run DMC's "Raising Hell"-turné. Runtomkring honom i New Orleans fanns den sprudlande hiphopbastarden bounce. Men vid ett stadium skämdes Jay Electronica över att komma från södern. Rapribban hade satts i New York, och han ville bli som Rakim och Nas, snarare än lokala hjältarna Tim Smooth och Bust Down. Han ville bli förstådd på andra platser än i Louisiana, och formade ett eget mytomspunnet flyt.

När Internet of Things finns överallt. Att leva med IoT runtomkring oss. Magnus Unemyr har arbetat i IoTs historia; de senaste 25 åren med internationell teknisk marknadsföring - i programvaruindustrin, med mikroprocessorer och kiselchip. OM AVSNITTETMålgrupp: Konsult, projektledare, beslutfattare, data science, intresse för grunderna.Lär dig: Vad är IoT, varför ska jag använda IoT, framtiden för IoT, datainsamling LYSSNA via Spotify, Google Podcasts, Apple Podcasts Tidigare kallades det inbyggda system - embedded systems - elektronik som byggs in i andra system för att styra och övervaka dem. De finns runt omkring oss: ABS-bromsarna i bilen, badrumsvågen som fick en digital display. Sedan kom internet och vi började styra systemen via remote. Tända och släcka lampor via mobilen. Eller att produkterna skickade data till molnet och varandra. Vindkraftverk skickar idag driftsinformation som kan analyseras med AI och på så sätt upptäcka samma datamönster som ett tidigare vindkraftverk har visat en vecka innan det gick sönder. På så sätt kan kraftverket servas innan driftstopp med stora utgifter som följd. Delar av jordbrukssektorn ligger långt fram: man använder sensorer och olika AI-tillämpningar, självkörande traktorer och satellitkameror för att optimera avkastningen av varje kvadratmeter på åkern. Fastigheter och boende är ytterligare ett område där IoT gör nytta: SMHIs väderprognos kan styra elementen eller tvättmaskinen som beställer tvättmedel automatiskt. Magnus öser på med bra exempel och tips på hur man kommer igång! Magnus Unemyr Jonas Jaani (18:52) Magnus Unemyr på Linkedin Magnus hemsida: www.unemyr.com https://www.amazon.com/Internet-Things-Industrial-Revolution-predictive-ebook/dp/B077RLMGSW/ref=sr_1_2?qid=1564921840&refinements=p_27%3AMagnus+Unemyr&s=digital-text&sr=1-2&text=Magnus+Unemyr Magnus bok om Internet of Things går att köpa via Amazon. Länk ovan. Mer avsnitt om IoT från Effekten - digitaliseringens podcast Säker IoT, ljud och wow i framtiden (avsnitt 59) Machine Learning, IoT och säker säkerhet? (avsnitt 45)

Unge Joseph Saddler vill skapa en symfoni av allt som får hans blod att rusa. Runtomkring honom i södra Bronx ser han ett vilt vidgande av stil. Ett vackert krig mellan graffitimålare och b-boys. Den rastlöse tonåringen med kritfärgade fingertoppar tar energin från fester och dansgolv i besittning. Han reser genom tid och rum med hjälp av ett par stålhjul, och uppfinner quickmixtekniken ur en otålig väntan på favoritpartiet trumbreaket. Gör något som tidigare var förbjudet för en DJ. Trycker fingrarna mot vinylen, och förvandlar skivspelaren till ett instrument, viktigare än något annat enskilt instrument. Världen blir inte sig lik. Den första av två delar med årets Polarpristagare Grandmaster Flash är sagan om hiphopens födelse. Medverkar gör också Kool Herc, Afrika Bambaataa, Grand Wizzard Theodore, Melle Mel, Rahiem, Kidd Creole, Barry White, Bill Curtis i Fatback Band, Sugarhill Gang, U-Roy med flera.

Familjer som splittras, barn som får arbeta och lämnas sjuka utan att någon bryr sig. Kaliber har granskat den växande industrin där barnhemsbarn har blivit en turistattraktion. Jag är på ett barnhem i staden Siem Reap i Kambodja. – Och nu sitter jag här helt själv med en väldig massa ungar som har samlats runt omkring mig och klänger på mig. Och sträcker sig efter mikrofonen som jag precis har tagit fram här. Barnhemmet ligger på en gata som leder bort till de stora turistattraktionerna i staden. Det står med i reseguider som Lonely Planet och Tripadvisor, och besöks regelbundet av turister på chartersemester. På en vägg sitter bilder på hundratals före detta volontärer. De kommer från England, Australien, Kanada, Italien, Holland, Irland, Luxemburg, Frankrike, Schweiz… ja, många länder. Och har jobbat alltifrån bara någon dag till flera månader. Att arbeta som volontär på barnhem  i fattiga länder har blivit en växande trend inom den globala turistnäringen. Det finns till och med resebyråer som är specialiserade på att sälja resor till människor som vill kombinera sin semester till spännande platser med att göra gott. Samtidigt har antalet barnhem i Kambodja ökat lavinartat. Många har sett möjligheten att använda barn för att tjäna pengar på turister och volontärer. På det här barnhemmet erbjuds besökare att – mot en avgift på 10 dollar om dagen – ta hand om barnen och undervisa dem i till exempel engelska. Vad är det för musik vi hör här, Markus? – Det är barnhemsbarn som håller på att öva inför ett framträdande. Jag sitter på en scen och framför mig finns rader med fastskruvade teaterstolar. Här ordnar barnhemmet dansföreställningar för turister varje kväll klockan halv sju. Och det är barnen som dansar. Det här är Kaliber i P1. Det här är andra delen i vår granskning av barnhemsturismen. Idag  om barnhem som splittrar familjer och tvingar barn att arbeta. Förra veckan hörde vi om hur jag kunde åka iväg med en av världens största volontärresebyråer, Projects Abroad, och börja jobba på ett barnhem här i Kambodja utan att företaget gjorde några som helst kontroller av min bakgrund innan de skickade iväg mig. Jag har rest hit under ett annat namn och struntat i att skicka in det utdrag från belastningsregistret som Projects Abroad säger att de alltid kräver av sina volontärer. Precis som många andra volontärer som reser ut i världen nu förtiden, har jag betalat för att få komma hit och jobba. Tolvtusen kronor kostar mina två veckor på barnhemmet. Och då är inte flygbiljetten inräknad. Jag har hand om barnen, leker med dem och undervisar i engelska. Hela tiden bär jag en dold mikrofon för att dokumentera det jag är med om. En dag får vi besök. Ett kinesiskt par i semesterkläder, med kameror dinglande från axlarna. De har kommit för att hälsa på barnen. Paret berättar att de kom till Kambodja igår. Barnhemmet har hittat på nätet. Som många andra barnhem, har mitt ställe en egen hemsida där det står att de ”alltid välkomnar besökare när som helst”. – I searched “orphanage in Cambodia”, this is the first one. In Chinese Google. Söker man på barnhem och Kambodja på kinesiska Google så kommer det här tydligen högst upp på listan. Så då bestämde de sig för att åka hit. De delar ut godis och pennor och kritor. De kinesiska turisterna går omkring på området, tar kort och leker med barnen. Efter tjugo minuter är de klara. Och de säger att de ska resa vidare och besöka fler barnhem under sin tid i Kambodja. På barnhemmet där jag jobbar bor tjugofyra barn, i åldrarna fyra till arton år. Trots att det kallas för ett hem för föräldralösa – ”orphanage” på engelska – visar det sig att många av barnen som bor här har föräldrar i livet. Föreståndaren för mitt barnhem  berättar att han har hittat barnen genom att åka runt till olika byar och prata med fattiga familjer och lokala ledare. Sen erbjuder han sig att hjälpa de som  har det svårt genom att ta barnen till barnhemmet. – Most of the kids, I go myself to find them at their home land. Jag får se en förteckning över de barn som föreståndaren uppger bor här på barnhemmet. Där står det listat vilka som är föräldralösa, och vilka som är här för att de kommer från fattiga familjer. Men när jag frågar närmare får jag reda på att några av barnen på listan i själva verket bor hos sina mor- eller farföräldrar på nätterna. Och jag ser också att föreståndarens egen dotter står listad som barnhemsbarn från en fattig familj, trots att både föreståndaren och hans fru bor i ett av rummen på barnhemmet. Vi är ute på den kambodjanska landsbygden. Runtomkring brer en jättelik skog ut sig. Sprikraka rader av gummiträd. Jag är här för att träffa en familj som har lämnat bort sina barn. Bredvid mig går Chan Hong, en man i sextiofemårsåldern, som större delen av sitt liv har försörjt sig och sin familj genom att arbeta på gummiplantagen i området. Vi har precis kommit fram till hans hem – ett traditionellt kambodjanskt hus, byggt på pålar. I huset finns ett enda stort rum. Här bor Chan Hong och hans fru tillsammans med sex barn och sex barnbarn. Chan Hong berättar att hans dröm hela tiden har varit att hans barn ska få det bättre. Att de ska få en ordentlig utbildning. Han fick höra om möjligheten att placera sina barn på barnhem. Barnhemmets föreståndare berättade att barnen skulle få bra utbildning och mat, säger Chan Hong. Och familjen beslutade att skicka iväg fyra av sina barn dit. Kosal var ett av barnen som flyttade till barnhemmet. Han var då femton år gammal. Först kändes bra att jag skulle få studera och hjälpa familjen, säger han. Men efter ett tag så insåg jag att barnhemmet inte skulle ge oss den hjälp som de lovat. Skolan låg så långt bort att vi inte kunde åka dit, berättar han. Det hände att personalen slog oss, och vi fick så lite mat att vi jämt gick hungriga. Ofta kom det volontärer till barnhemmet och lekte med oss, berättar Kosal. Då fick vi stränga förhållningsregler av personalen. Vi fick inte säga något dåligt om barnhemmet. Hong Sophea, som är mamma till tre av barnen som skickades iväg, berättar att hon först inte vill tro på vad barnen sade, när de hörde av sig per telefon. Hon trodde att de hade hemlängtan och sa åt dem att inte klaga. Barnhemmet hade ju lovat att allt skulle vara bra. Men efter tre år insåg familjen att situationen var ohållbar. Barnen var undernärda och ett av dem låg sjukt i denguefeber men fick ändå inte fick åka till sjukhus.Så de bestämnde sig för att hämta hem sina barn Barnhemmet hade ljugit totalt, säger Hong Sophea, och det värsta är att jag hade tipsat mina grannar om att skicka dit sina barn också. Och när de ville hämta tillbaka sina barn, så ville barnhemmet ha betalt. För att ha råd blev grannarna tvungna att sälja sitt hus. Chan Hong får dåligt samvete när han tänker på vad barnen fått gå igenom. Jag trodde att de skulle få en bra framtid, säger han. Men nu vet jag inte. Under vår tid i Kambodja jobbar jag på ett barnhem som volontär i två veckor. Men vi åker också runt till flera andra barnhem i både Phnom Penh och Siem Reap. Då gick jag fram till första bästa tuktuk-chaufför och frågade om han kunde ta mig till lite barnhem, och han sade att han kände till alla barnhem i hela stan. Och han skulle ta mig till två, tre stycken här nu för åtta US-dollar. I Seim Reap ligger många av dem längs turiststråken, på väg mot det världsberömda templet Angkor Wat. Trots att vi bara kommer in från gatan, välkomnas vi med öppna armar.  Alla besök följer samma mönster: vi  möts av gladatillrop, får träffa föreståndaren, sen en rundtur. Och vi får både fota barnen och leka med dem. Ofta får vi frågan om vi vill volontärjobba. Och inte sällan går det att köpa souvenirer som barnen gjort. Men på ett av stoppen är det inte bara dukar och korgar som barnen tillverkar. Här syr och fållar barnen tygvimplar med tryck på åt ett lokalt företag. Varje dag gör de över hundra stycken. De färdiga produkterna packas sedan i stora, en och en halv meter höga säckar. De får betalt för varje säck de fyller, får jag höra. Av de tolv barnhemmen vi besöker är det bara ett ställe där vi inte får komma in – eftersom besökstiden för turister är  över för dagen. Antalet föräldralösa barn i Kambodja har sjunkit stadigt sedan 90-talet, enligt officiell statistik. Ändå har antalet barnhem i landet ökat kraftigt. I vår jakt på en förklaring till det här, får vi tag på en person som vi kan kalla för Fong. – They are there to make money. To attract people to donate money. Han har tidigare arbetat på barnhem, men lämnade det i protest mot korruption och vanvård av barn. Och han säger att de allra flesta barnhemmen är där av en enda anledning – att tjäna pengar. – The main thing is that they expect that the volunteer will bring in, tell the people in the world that this orphanage need money, this orphanage have something that they need. Han berättar att barnhemmet som han jobbade på tjänade mycket pengar på att ta dit volontärer. De betalade för att vara där, och fortsatte sedan ofta att samla in pengar till barnhemmet efter att de åkt. Fong berättar att han sökte sig till barnhemmet eftersom han ville hjälpa föräldralösa, men att han snart märkte att saker inte stod rätt till. --  I found  that a lot of strange things happened in the orphanage Det visade sig att många av barnen hade familjer trots att föreståndaren sagt både till honom och utländska besökare  att barnen  var föräldralösa. – Like they say it's an orphanage, but it's not exactly hundred percent orphan children in the orphanage. Och det hände att det kom föräldrar till barnhemmet för att hämta tillbaka sina barn, men de blev bryskt avvisade, med hänvisning till att de skrivit på ett kontrakt. För att få in mer pengar så ordnade ägaren också dansföreställningar där barnen uppträdde för turister. – They dance in the orphanage, they perform for tourist people. Allt det här, säger han, innebar att barnen fick arbeta hårt. – Too much work for kids. Förutom att de gick i skolan på förmiddagarna, och blev undervisade av volontärer på eftermiddagarna, så skulle de både träna och framföra traditionell dans. Och på kvällarna fick de dela ut flygblad till turister, med reklam för dansföreställningarna. – At night they come to give leaflets to other people. Det blev arbetspass som sträckte sig till sent på kvällen. – It seem like they bought the time. For example the kid is sleeping, and when they came, they have to perform to them and some of manager wake up the kid for perform to them. Och om det kom in turister när barnen låg och sov, så väcktes de av barnhemspersonalen för att dansa. – It means they buy child labour. Besökarna köpte barnens tid, säger Fong. Alltså köpte de barnarbete. Och han säger att han är orolig över att antalet barnhem som är där för att tjäna pengar på volontärer och turister bara växer och växer. How do you feel when you think about this? – Crazy…I feel crazy. Och det här är inte enda gången vi får höra om barnhem som vill använda barnen för att få in pengar. Nej, också på mitt barnhem finns uttalade mål om det. Det upptäckte jag när jag gick in på föreståndarens kontor. – På väggen finns stora plakat, fem stycken, som är handskrivna där det står lite om barnhemmets vision, uppdrag, huvudsakliga aktiviteter. Och så står det att barnen, förutom att plugga ska tränas i att skulptera och karva i trä och sten för att kunna sälja skulpturer för att få in pengar till barnhemmet. Och de ska också läras i traditionella khmer-danser för att visa upp för turister och då kunna få in donationer till barnhemmet. När jag  pratar med föreståndaren om det här, fortfarande som volontär med dold mikrofon, säger han att skulpturer som barnen gör är ett bra sätt att få in pengar. Dels kan de låta sälja de på marknaderna i stan, dels kan de ha de på barnhemmet så turister som kommer på besök kan köpa. – Because when tourist come in orphanage or we can send to the market. De inte gör så mycket dansuppvisningar som han skulle vilja. Men han säger att han funderar på att bygga en scen på barnhemmet så turisterna kan komma och kolla. You can have a stage at the orphanage? – Yes, we can do. Två av killarna som bor på barnhemmet kommer inåkandes på en moped med kärra efter. Där ligger fyra 25-kilos säckar med fiskmat. De är till ägarens privata fiskfarm där han odlar fisk som han ska sälja när de vuxit till sig. Maten har två av killarna som bor på barnhemmet varit och handlat på marknaden. Jag hjälper till att lasta av tre av säckarna. Den sista flyttar vi över till mopedsadeln. Så sätter sig den ena killen bakom styret. Den andra hoppar upp ovanpå säcken. Fiskarna ska matas varje dag. Och föreståndaren berättar att han är där själv två gånger i veckan, resten av veckans dagar är det barnen som åker ut och matar hans fiskar. – The more you promote orphanage tourism, the more you make an industry out of orphans. And the fact that we have a growing number of orphanages when the need is reducing, tells you the equation is wrong. Det här är Rana Flowers. Hon  är landchef för FN:s barnorganisation UNICEF i Kambodja. Antalet barnhem i Kambodja blir fler och fler trots att antalet föräldralösa barn har minskat. Och det här är ett tydligt tecken på att någonting är fel, säger hon. Barnhemmen har blivit en industri som exploaterar barn. – We have an exploitation going on that we need to adress. För några år sedan gjorde FN:s barnorganisation UNICEF en undersökning som visar att de allra flesta av barnen som bor på barnhem i Kambodja, omkring 75 procent, inte är föräldralösa. Och Rana Flowers är oroad över att barnhemsbarn rekryteras från fattiga familjer til barnhem som har till syfte att tjäna pengar på utländska besökare. – Tourist organizations, agents who are promoting, and who are contributing the orphanage tourism, as we now call it, should be challenged. And need to understand that they are contributing to the abuse and exploitation of children. De företag som sysslar med barnhemsturism, som vi numera kallar det, måste inse att de bidrar till övergrepp och exploatering av barn säger hon. Barn är inte djur på ett zoo. – And I think that the clear message would be that children are not animals in a zoo Vi har sett barn som dansar, tillverkar souvenirer, syr och poserar med turister på bild. Jag frågar henne om det här kan betraktas som barnarbete. – It is absolutely child labour in some instances. Det är det definitivt barnarbete i vissa fall, säger hon. Barnhemsvolontärer bidrar inte bara till att stödja barnhem oseriösa barnhem ekonomiskt, menar Rana Flowers.  Deras närvaro gör också att barnhemmen framstår som mer legitima. Hon tycker inte att volontärföretag borde skicka volontärer till barnhem överhuvudtaget – In our view they should not. För att ta reda på mer om hur ekonomin fungerar på mitt barnhem  så säger jag till föreståndaren att jag funderar på att donera pengar, men att jag vill vara säker på att saker fungerar som de ska. När man registrerar ett barnhem i Kambodja måste man ha en styrelse, en revisor och en bokföring. Ja, men det visar sig att mitt barnhem bara består av en person – föreståndaren själv. – Oh, no it's just me. Just you are the NGO? – Yes. Och någon bokföring över ekonomin finns inte heller. – We never do the book. You never do the book? – Yeah. So there's no book of transactions? – Yeah, yeah, no book. We did before but we never had any people who wanted it, so we never do. So now, we have, but not enough information. Vi brukade ha en bokföring, säger föreståndaren, men vi slutade, eftersom det ändå aldrig var någon som kollade i den. Jag bestämmer mig för att prata med den lokala personalen på volontärresebyrån jag åkt hit med. Fortfarande i rollen som volontär. Jag sätter mig med Projects Abroads ansvarige på plats i Siem Reap för att fråga hur han tycker att barnhemmet jag jobbar på fungerar.  Av de tolvtusen kronor jag har betalt för att få volontärjobba i två veckor, berättar han, går knappt sjuhundra till barnhemmet. Men Projects Abroad köper också ris ibland och bistår med andra saker som kan behövas. – If we give them all, they use this money in not good way. Ah, they do? – Yes What happens if you would give them more money? – Sometimes they spend useless, sometimes they spend wrong direction. Om vi skulle ge mer i pengar så skulle barnhemmet använda dem på ett dåligt sätt, säger Projects Abroads ansvarige på plats. Det händer att pengarna används till fel saker, att de går till föreståndaren själv eller till den egna familjen  istället för till barnhemmet. – Still bad. Still bad  system. One person control one system is not good. So other people they don't know De har ett dåligt system – att en person kontrollerar allt är inte bra för då kan andra inte veta hur ekonomin sköts. Vi hört om hur barn rekryteras från fattiga familjer med falska löften om att de ska få det bättre, till barnhem som är där för att tjäna pengar på turister och volontärer. Och vi har själva sett barnhem som låter barnen sy åt företag, tillverka souvenirer och uppträda för turister. FN:s barnorganisation talar om barnarbete. På mitt barnhem hjälper barnen till att sköta om föreståndarens privata fiskfarm, och han har som uttalad ambition att barnen ska tillverka hantverk och uppträda för turister för att få in pengar.  Eftersom det varken finns någon revisor, eller någon bokföring, är det svårt att se hur mycket pengar som kommer in och vart de går. Projects Abroads lokala personal säger själva att verksamheten inte fungerar som den ska. Volontärresebyrån Projects Abroad som jag rest iväg med har är en av världens största. Huvudkontoret ligger i Storbritannien, och där sitter också företagets grundare och ägare Peter Slowe. Peter Slowe avfärdar helt och hållet UNICEF:s kritik om att företag inte borde skicka volontärer till barnhem. Våra volontärer gör stor nytta och vi kommer fortsätta skicka iväg dem, säger han. Om UNICEF tycker att vi inte ska göra det, så håller jag absolut inte med dem. – We'll continue to do that because it's good. And if UNICEF is specific that we shouldn't send volunteers anywhere, then I certainly disagree with them. Peter Slowe håller heller inte med om att deras verksamhet bidar till att det öppnar upp barnhem som vill tjäna pengar på utländska besökare. Barnen bor redan på barnhem, säger han, och vi försöker göra så mycket vi kan för dem  genom att skicka volontärer och bistå med saker barnen behöver. Men vi äger inte barnhemmen och det är inte vi som styr dem. – We don't own or control the orphanages. The kids are organized into orphanages, we don't own or control them. I ett socialt och ekonomiskt utsatt land som Kambodja så kommer barn alltid att överges av sina föräldrar. Det är ingenting som Projects Abroad kan lösa, fortsätter han. Det måste UNICEF och andra som säger sig kunna de här frågorna förstå. – UNICEF who claims to have great knowledge of these things, they have to deal with this issue. Now, the economic situation in Cambodia is not something which Projects Abroad can solve. Vi kan bara göra vårt bästa för barnen. – We can only deal, as best we can, with the kids. Vi är tillbaka vid Chan Hongs hus vid gummiplantaget. Han säger att han är lycklig nu när han har sina barn hos sig. Även om de är fattiga, så ska det nog gå bra. Hans son Kosal säger att han är glad nu – inte rädd, som på barnhemmet. Reportrar: Markus Alfredsson och Mikael Sjödell Researcher: Eskil Larsson Producent: Sabina Schatzl

"Jag var i mitten av en sjumilaskog. Längre in i vildmarken än så här gick det inte att komma. Här fanns inga vägar, ingen civilisation. Det här var en skog att gå vilse i utan att någonsin hitta hem igen. Det var höst och skymning. Jag var på en ensamvandring. Och ensam kom jag fram till mitt mål. Jag hade hittat den enkilt belägna stugan i en annons. När jag nu var framme insåg jag att annonstexten hade stämt precis. Skogssjön låg blank bara några meter från huset. Längre bort kunde man skymta fjäll och alldeles vid stugans dörr fanns en liten veranda med två slitna korgstolar. Jag hade bestämt mig för att stanna i huset i en vecka. Det här skulle bli min prövning. Hur mycket ensamhet klarade jag egentligen av? Det blev natt och jag somnade in medan glöden i eldstaden falnade. I det här huset fanns ingen elektricitet. Jag drömde så underligt den natten. Jag drömde att jag inte kunde prata, att jag hade förlorat talförmågan. Runtomkring mig pågick en fest, jag gick fram till varje person och gestikulerade, försökte peka på halsen och munnen och ruska på huvudet samtidigt. Men ingen förstod vad som var fel med mig. Till slut var det som om de inte såg mig. Festen glömde bort mig. Och jag så vaknade jag. Det gick en dag, jag satt i ensam i en av de två korgstolarna. Det här var allt jag hade drömt om. Det var höst, men det gick fortfarande att sitta utomhus utan jacka. Ändå stannade jag bara i tre dagar. Varje natt drömde jag att jag hade förlorat något. Och efter ett tag blev jag rädd att det verkligen var sant." Medverkar i det här programmet gör Jan Olsson, Emelie Cajsdotter samt Fia-Stina Sandlund.

Veckans program har rubriken "Tidsresenärer". Medverkar gör David McDermott och Karin Lundmark. "Det var mitt sommaren. Bussen hade åkt någon mil på ensliga landsvägar och när vi kom fram till min hållplats var jag den ende som gick av. Jag stod vid en stor allé som sträckte sig genom ett åkerlandskap.  Träden som kantade allén var uråldriga. Jag var på väg till en gammal plats. Vid en havsvik i Sörmland ligger Tullgarns slott. Ett kungligt slott med anor från 1500-talet. Så här på sommaren besöktes det av många  turister och jag var på väg dit för att hälsa på en vän som jobbade som guide. Några timmar senare hade jag lagt in min packning i kavaljersflygeln där jag skulle bo som gäst. Jag och Hans, min guidevän, hade gått ned till vattnet för att bada. Bakom oss skymtade slottet, några turister gick längst med strandlinjen, några andra åt lunch på gräsmattorna i den engelska parken. Det blev kväll och parken och slottet tömdes på folk. Hans berättade att det nere vid bryggan fanns en gammal träeka som vi kunde låna. Vi vandrade fram genom mörkret och upptäckte först framme vid vattnet att det var fullmåne den här kvällen. Så satte vi oss i den lilla båten och rodde ut i viken. Vi rodde rakt in i en målning av Caspar David Friedrich. Hans tände sin pipa och så satt vi där, likt i en tavla som fötts i fantasin hos en 1800-talsmålare som ännu inte övergett romantiken. Runtomkring oss fanns inget ljus förutom månsken och jag har efteråt försökt berätta om det här tillfället. Men det finns ingen som har förstått. Det finns ingen som har förstått varför jag aldrig varit lyckligare än då." Medverkar i det här programmet gör David McDermott och Karin Lundmark.