Podcasts about poesin

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy's Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip, folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.Chapman var Shakespeares samtida och hans ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han varit ute på en mycket lång resa: Jag färdats kring i mången gyllne traktoch skådat månget praktfullt kungarikeoch öar västerut förutan likedär barder böjt sig för Apollos makt. Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig sonett på mindre än en kvart.Men vad är det för resor han talar om?Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman's Homer”, som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin förväntan till mötet med texten. Och mången skön berättelse jag hördeom mörkögde Homeros och hans länder,men fick först andas doften av hans strändernär Chapmans starka stämma dit mig förde. Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig, det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga bokstäver utan nya världar och en ny ocean: Det var som när en stjärnskådare fårsyn på en ny planet på himmelen,eller som Cortez när hans örnblick nårut över Stilla havet, och hans mäni vild förväntan runt kring honom ståri tystnad på ett berg i Darien. Strax efter att ha författat denna rymdodyssé på bara fjorton rader bestämmer sig Keats för att hoppa av sina läkarstudier, slänga bort fyra års utbildning och döma sig själv till ett liv i ekonomisk osäkerhet. Han förklarar beslutet med att han ”besitter Förmågor som är större än de flesta människors”.Det är ett nyktert konstaterande, inte det minsta skrytsamt. Keats hade en ovanligt klar syn på sig själv och visste hur dessa Förmågor bäst skulle sättas i arbete. Hans egen term för detta var ”negative capability”, negativ förmåga.Det vill säga att göra sig själv till ingen, tömma sig själv och uppgå i en annan varelse: ”Om en sparv visar sig utanför mitt fönster tar jag del i dess existens och börjar picka i gruset … på ytterst kort tid tillintetgörs mitt eget jag.”Hans orubbliga självförtroende som poet grundade sig i vetskapen om denna förmåga till självförglömmelse. ”Det slog mig genast”, förklarar han, ”vilken egenskap som krävs för att skapa en Framstående Människa & som Shakespeare besatt i så enormt hög grad – jag menar Negativ Förmåga, det vill säga när en människa har förmågan att vara kvar i osäkerhet, Gåtor, tvivel, utan att göra något irriterande försök att sträcka sig efter fakta & förnuft.”Sinnesintryck hellre än ideologi och tankar. Se hellre än veta. Se med andras ögon hellre än sina egna, eftersom de egna är inställda på det de redan känner till.”Låt oss öppna våra blad som blommor och bli passiva och mottagliga”, säger han. ”Jag lever i ögat, och min egen fantasi erkänner sig överträffad och får vila.”Keats säger det gång på gång: det viktiga är att inte ha någon personlighet, att inte ta plats själv. Man skriver inte, man blir skriven. Man läser inte, man blir läst. Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Han väljer de minsta och gråaste varelserna för att förklara skapandets processer, en sparv eller en spindel:”Det tycks mig att nästan varje Människa likt Spindeln utifrån sitt eget inre kan spinna sitt eget rymliga Citadell”, säger han. ”Jag tänker inte inbilla mig att en Människa kan vara jämlik med Jupiter, utan tänker att hon borde vara riktigt nöjd som ett slags köks-Merkurius, eller till och med som ett enkelt Bi.”Poeten är den mest opoetiska varelsen i hela skapelsen, eftersom poeten saknar egen Identitet och måste fyllas av någon annan Kropp. Solen, Månen, Havet är poetiska och äger egna oföränderliga attribut – poeten äger ingenting eget. Livet är ett högst tillfälligt lån, det vet han bättre än någon. Existensen är så overklig att tanken på dess overklighet gör honom full i skratt.I sitt allra sista brev sörjde han den sinnliga världen. Men det är en yrkesmans och hantverkares sorg över all omsorgsfullt förvärvad kunskap som nu går förlorad, kunskapen om ”kontrastverkan, ljus och skugga, all denna information som är nödvändig för en dikt.”Det Keats visste var att vägen till sinnevärlden faktiskt går genom orden, om man nu råkar vara försedd med en mänsklig hjärna. Vi vet för mycket. Att läsa och skriva är det sätt vi har att befrias från det vi vet och möta det vi inte vet.Bara ord kan kortsluta ord och öppna nya världar, nya gyllne trakter.Kristoffer Leandoerförfattare, kritiker och översättareLitteraturGunnar Harding: Där döda murar står – Lord Byron och hans samtida. Wahlström och Widstrand, 2002.

Ett oxymoron är ett uttryck bildat av motsatser, som talande tystnad, bitterljuv eller lysa med sin frånvaro. Morris Wikström ser hur ett kritiskt poetiskt grepp tagits över av totalitär politik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I Adam Curtis hypnotiserande dokumentär Traumazone finns en scen som stannat kvar i mitt minne. I en lägenhet i Moskva, i mitten av 90-talet, möter vi en kvinna som betalat 1000 dollar för att återställa sin karma. Det spelas lågmäld instrumentalmusik, samtidigt som ett brinnande ljus förs runt kvinnans huvud enligt ett bestämt mönster. Scenen är mycket stillsam, och blir så slående eftersom den står i stark kontrast till det som samtidigt pågår utanför lägenheten: en våldsam nedmontering av politiska monument, gälla röster i de tomma livsmedelsaffärerna och det dova ljudet av begynnande inbördeskrig i flera forna sovjetrepubliker.Traumazone består av arkivmaterial från åren 1985–1999 och behandlar Sovjetunionens sammanbrott och åren som följde. Det är ett material som är fyllt av motstridiga händelser och känslor. Men det som utmärker allt är en ständig rörelse. Det är en rörelse i tiden – framåt och bakåt. Framåt mot en kapitalistisk rovdriftsekonomi, bakåt mot ett våldsamt förflutet som genom tidigare censurerade romaner, memoarer och hemligstämplade arkivhandlingar nu ska beläggas och förstås. I det sammanhanget är den stillsamma scenen i lägenheten möjlig att förbise. Historien har skrivits utan att detta ögonblick införlivats i berättelsen. Men kanske går det att skriva historien om Sovjetunionens upplösning och den politiska utveckling som Ryssland därefter genomlevt just utifrån denna scen: just för att denna meditativa tystnad representerade ett svåråtkomligt tillstånd – ett tillstånd befriat från en framåt- eller bakåtrörelse. Ett löfte om en tillfällig respit, ett uppehåll i ett förlopp som galopperade, oberoende av om man hann med eller inte.Beskrivningarna av den ryska regim som Vladimir Putin grundlade vid millennieskiftet, och som på ett sätt kulminerade med den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022, utmärks av att de skiljer sig så mycket åt. Man frågar sig: är det Ryssland som växte fram under mer än 20 års tid ett slags fascism, en välbekant populism, en aldrig helt begravd totalitarism? Är det kanske en värdekonservativ ortodoxi, eller rentav en postmodern stat vars yta döljer ett ideologiskt vakuum – en konstruktion som riskerar att lösas upp vid minsta beröring? Beskrivningarna spretar. Men i alla de här disparata etiketterna finns en gemensam nämnare. Alla kan förstås utifrån en specifik stilfigur: oxymoron.Ett oxymoron är en märklig skapelse. I sin rena form är det orent. Det bygger på en förening av kvalitativa motsatser, till exempel i ordsammansättningar som den mörka dagen, den svarta mjölken, och den lysande skuggan. Poetiskt såklart, men oxymoronet är också otroligt potent: Det står i centrum för den outgrundliga religiösa tron och meditativa mantran, liksom för postmoderna insikter om diskursens makt – där varje system definierar sitt motstånd, och där varje motstånd definierar systemet. Den annulerade motsatsen som ligger till grund för ett oxymoron påminner också om ett viktigt drag i fascismen, som lyckas företräda en elit och samtidigt påstå sig tala i folkets namn.I den europeiska 1900-talshistorien har stilfiguren en särskild plats. Tidigare gick det att förstå den som ett finkalibrerat redskap för att skjuta ner totalitära ballonger på efterkrigstidens oroliga himmel. Detta förevigades i Paul Сelans ”Dödsfuga”, där ett poetiskt oxymoron tycktes fixera både det förflutna och framtiden i en och samma kristalliserade scen: att dricka svart gryningsmjölk – om natten, om dagen, om middagen, och om kvällen. Förintelseöverlevaren Celans oxymoron tycktes säga: inte ett steg längre, det är omöjligt att borsta askan från axlarna och vandra bort från den katastrof, den förintelse, som nyss ägt rum på jorden. Nu är vi för alltid fast i denna motsatsernas förening – där idén om framsteget måste offras på åminnelsens bål.Om det finns en sorg i 2000-talets politik så handlar den, tänker jag mig, om att den etiska hållning och den insikt om mänsklighetens kollektiva öde som återfinns i Celans rader har underminerats. I 2010-talets politiska landskap kom oxymoronet i stället att tjäna nya herrar, och bli till den stelnade maktens vardagliga vapen. Detta vapen har använts i många länder, både i Västeuropa och i USA. Men ingenstans har det varit så tydligt som i Ryssland under de år som ledde fram till den fullskaliga invasionen av Ukraina.I en essä från 2013 noterade den ryska journalisten Andrej Losjak de märkliga etiketter och paradoxer som hade blivit till en grundingrediens i Vladimir Putins politiska projekt. Putins användning av motsägelsefulla begrepp har skapat bevingade uttryck som ”suverän demokrati”, och ”konservativ modernisering”. Losjak skriver att detta kanske i själva verket var en medveten strategi: att genom oxymoronet dra undan mattan för verklig politisk kamp. Ersätta kampens blick mot horisonten med overklighetstillståndets yrsel. Oxymoronet och dess kusin paradoxen har, menar Losjak, framkallat en existentiell tyngdlöshet.Det är här man kan urskilja en röd tråd som förbinder den där scenen i Traumazone med Putins regim. Den återställning av ett slags evig kosmisk balans som några ryssar sökte efter på 90-talet har nu förverkligats genom det politiska oxymoronet. Ett tillstånd av stillhet förvisso, men också av en politisk viktlöshet. En befrielse utan utopi. På det viset är den retoriska figuren i sin sentida tappning en mycket klaustrofobisk konstruktion, och den har lyckats föda fram en resignation hos många i Ryssland. En uppgivenhet som tjänar varje politiskt projekt som slåss mot tidens tand.Ett politiskt oxymoron är också en skapelse som hyllar det totala. Dess viktigaste uppgift är att återföra och spika igen det som under en tid fragmenterades. Inte minst under 80- och 90-talen utövade skärvan, fragmentet och det ofullständiga en särskild dragningskraft på den europeiska kulturen. Det var i dessa skärvor och fragment som tidigare tystade röster tycktes tala och berätta om sina erfarenheter. De politiska projekt som nu ägnar sig åt att sammanföra motsatspar försöker återigen stänga inne dessa röster, spika igen nödutgångarna och limma lister över de brott som en gång låg i öppen dager. För oss som nu betraktar denna scenförändring är det avgörande att skärpa hörseln för att förstå detta: de burleska, komiska, tragiska, försagda och brutna rösterna som en gång hördes men som nu förstummats av enhetens betvingade logik har faktiskt inte slutat att vråla.Morris Wikströmslavist och kulturjournalist

Marcus Berggren, komiker och författare, berättar om sin passion för poesi och musik i sitt kreativa liv. Han reflekterar över hur skrivandet av poesi fungerar som terapi när han mår som sämst. Samtidigt delar han med sig av sina tankar kring pressen att leva upp till förväntningarna och balansen mellan arbete och vila. Efter en paus från scenen är han nu tillbaka. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vi tar sommarens poesidebatt som kretsat kring en grupp unga Stockholmspoeter under lupp. Vad handlar den egentligen om och vad säger debatten om vart svensk poesi är på väg? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. POESIDEBATTEN – VAD SÄGER DEN EGENTLIGEN?Under våren och sommaren har det rasat en poesidebatt på tidningarnas kultursidor om tillståndet i svensk poesi just nu. I centrum står en ny generation unga extroverta poeter som själva ser sig som förnyare som vill göra poesin levande och tillgänglig, andra tycks mena att det mest är tomma tunnor som skramlar. Vi ska försöka förstå vad det handlar om – och vad debatten säger om vart poesin är på väg? Samtal med litteraturkritiker Daniel Sjölin.MER POESI: KRITIKSAMTAL OM LENNART SJÖGRENS ”REGNBÅGEN” OCH LINNEA AXELSSONS ”SJÁUNJA”Lennart Sjögren debuterade 1958, och nominerades förra året till Sveriges Radios lyrikpris för ”Det röda äpplet” – skriven från ålderdomshemmet. Nu är han tillbaka med ”Regnbågen”. Linnea Axelsson slog igenom med ”Aednan”, som hon också tilldelades Augustpriset för, 2018. Hon återvänder nu med diktsamlingen ”Sjáunja”. Vår kritiker Daniel Sjölin har läst båda.SNART HAR ALLA LEVANDE INVÅNARE I KIRUNA FLYTTAT – MEN VAD HÄNDER MED DE 5 000 DÖDA?Sedan flera år håller man på att riva Kirunas gamla centrum, eftersom LKAB:s utökade gruvbrytning orsakar sprickor och ras. Nu står Kiruna också inför den största gravflytten någonsin i Sverige – unik i sitt slag och ett brott mot lagen om gravfrid – som kräver statens godkännande. Forskare studerar nu den här gravflytten och anhöriga ställs inför etiska dilemman om vart de ska flytta sina döda. P1 Kulturs Helene Alm begav sig till gravplatsen som snart inte finns kvar.HÖR TOMMY KÖRBERG OM JAZZENS BETYDELSE I HANS LIVI helgen återuppstår Jazz och blues-festivalen på Skeppsholmen i Stockholm, drygt 20 år efter att den lades ned. En av de återkommande gästerna under 1980-90-talen var en av Musiksveriges största: Tommy Körberg. I morgon står han återigen på den scenen. Vår reporter Tanja Ulriksson besökte artisten i hans hem för att prata om jazz.ESSÄ: TIDIGARE SLAVAR VISADE VÄGEN FÖR HENRY DAVID THOREAUKring mitten av 1800-talet begav sig Henry David Thoreau ut i vännen Ralph Waldo Emersons skog och byggde sig en stuga. Han sökte ett enklare liv, med självförsörjning och distans till det samhälle han försökte förstå. Hans bok ”Walden” publicerades 1854 och har förblivit en klassiker. Men före Thoreau beboddes skogen av tidigare slavar som levde under helt andra förutsättningar, men som inspirerade den amerikanske tänkaren i hans utforskning – skrivpedagogen Selma Yosif Mesbah lyfter fram deras historia i dagens OBS-essä. Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Felicia Frithiof

ÖVERSÄTTNING: Ida Andersen UPPLÄSNING: Amanda Ooms Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Bön till poesin” av Antonia PozziDIKTSAMLING: Tio okuvliga lågor (Italienska kulturinstitutet, 2021). Dikten skrevs 1934.MUSIK: Germaine Tailleferre: Valse lenteEXEKUTÖR: Lang Lang, piano

På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khashayar Naderehvandi berättar om ett försök att beskriva det obeskrivliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.”Vad är poesi bra för?” Det är en gammal fråga. Och förstås omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något med så få mottagare knappast kan fylla en funktion.Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de ska uttrycka.Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781 beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord. Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord. Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade sin så kallade last.Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga att människorna på skeppet betraktades som varor är att presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var 150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån?De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag, rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar – och ingenting om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till händelsen.M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom 2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes egna ord lyder: ”There is no telling this story; it must be told”. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av 1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet av dödsfall som skett naturligt – vad nu ”naturligt” betyder på ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de hinner dö av svält och sjukdom.Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning, vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150 människor. Eller så avskrivs ärendet – och en avskrivning utan några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller regelbrott har förekommit, att ingen har mördats.Måste man fly från lagtexterna för att kunna säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte.Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen, mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om hon skriver något som till formen är lika ”meningsfullt” som språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom, styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment, gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta henne.Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins möjlighet?Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser, utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp. Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort. Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en begravningsrit.Jag säger ”bok” men texten i "Zong!" fortsätter utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29 november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer. Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något. Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga.Khashayar Naderehvandi, författare

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Willy Granqvist. Inspelning från 1977 ur arkivet. ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: "Det allra närmaste, spretande" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: En ängel i vår tid (Wahlström & Widstrand, 1976)MUSIK: Vítězslava Kaprálová: Aprilpreludium nr 3EXEKUTÖR: Sarah Cahill, piano

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Pontus Plænge ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: Prolog ur "Natten" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: Natten (Författarförlaget, 1987). Hämtad ur Samlade skrifter del IV (Bokförlaget Lejd, 2009)MUSIK: Johann Sebastian Bach: Jesus meine zuversichtEXEKUTÖR: Angela Hewitt, piano

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Pontus Plænge ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: "Stoftets tystnad" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: Du är ett barn nu (Wahlström & Widstrand, 1977). Hämtad ur Samlade skrifter II (Bokförlaget Lejd, 2006)MUSIK: Benjamin Britten: Narcissus ur Metamorfoser efter OvidiusEXEKUTÖR: Allan Vogel, oboe

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Pontus Plænge Första rad: En ängel ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: Ur "En ängel i vår tid" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: En ängel i vår tid (Wahlström & Widstrand, 1976). Hämtad ur Samlade skrifter I (Bokförlaget Lejd, 2005)MUSIK: Dave Maric: Tredje satsen ur Lucid intervalsEXEKUTÖR: Håkan Hardenberger, trumpet, Colin Currie, slagverk

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Pontus Plænge ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: "Tollundsmannen" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: Kropparna och rummen (Wahlström & Widstrand, 1974). Hämtad ur Samlade skrifter I (Bokförlaget Lejd, 2005)MUSIK: Anders Paulsson: LullabyEXEKUTÖR: Anders Paulsson, sopransaxofon

MÅNADENS DIKTARE (AUGUSTI) UPPLÄSNING: Pontus Plænge ”ett språk att / gripa med, hela / dagen ut”. Så inleds ”Besvärjelse”, den första dikten i Willy Granqvists debut från 1974, ”Kropparna och rummen”. Det språk han försöker besvärja fram här kan ses som en port in till hela det kommande författarskapet: ett sinnligt, sökande, sårbart, längtande, både glasklart och gåtfullt språk som griper tag i allt från vardagens bestyr, kroppens celler, museernas mosslik och stenarnas tidsdjup till kosmologiska och metafysiska perspektiv.Samma år som han debuterade som poet gjorde Granqvist hallåprov för Sveriges Radio och godkändes. De kommande åren skulle han vara verksam i många roller på radion och i en notis i diktsamlingen ”En ängel i vår tid” (1976) konstaterar han: ”För kanske första gången känner jag mig inlemmad i ett egentligt sammanhang, men ändå med friheten i behåll”. 1978 började han arbeta på kulturredaktionen, bland annat som producent för Dagens dikt. I antologin ”Dagens dikt” som han sammanställde 1981 skrev han i förordet: ”Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i”. Willy Granqvist gav ut sju diktsamlingar och två prosaböcker innan han 1985 själv avslutade sitt liv, endast 36 år gammal. Då fanns manuset till hans sista diktbok färdigt, den framforsande, både mörkt desperata och absurt humoristiska sömnlöshetsmonologen ”Natten”, som två år senare publicerades postumt. I förordet till en nyutgåva av ”Natten” (Nirstedt/litteratur, 2021) kallar Gabriel Itkes-Sznap boken ”en av de mest sällsamma i modern svenskspråkig poesi överhuvudtaget”. Willy Granqvists samlade skrifter utgavs i fyra volymer 2005-2010 på förlaget Lejd (redaktörer Magnus Ringgren och Krister Gustavsson).DIKT: "Besvärjelse" av Willy GranqvistDIKTSAMLING: Kropparna och rummen (Wahlström & Widstrand, 1974). Hämtad ur Samlade skrifter I (Bokförlaget Lejd, 2005)MUSIK: Frederico de Freitas: Serena ur Suite medievalEXEKUTÖR: Kungliga skotska nationalorkestern, Alvaro Cassuto, dirigent

I veckans radioessä tecknar psykologen och journalisten Annika Nordin ett porträtt av kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517 Primo Levi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012-04-05.Två drömmar var återkommande hos många fångar i koncentrationslägren.Den ena var om hungern. Om att föra mat till munnen men inte kunna bita tag. Den andra handlade om att berätta. Om att vara hemma och äntligen få berätta. Och så upptäcka att ingen lyssnar. Att de vänder sig om och går.Primo Levi, den italienske kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517, upplevde själva berättandet lika trängande som ett fysiskt behov. Han skriver, de måste få veta allt av oss, av mig, jag kände hur det tatuerade numret på min arm brände som ett sår. I lägret skrev han minneslappar som han omedelbart förstörde. Och under den nio månader långa vindlande tågresan från ryssarnas befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945 och fram till hemkomsten i Turin i oktober, berättade han högt för sig själv och för alla och envar. Berättade för att befria sig och för att kunna leva vidare. Men kampen för att överleva lägret sprang ur viljan att vittna.Hemkommen skriver han omedelbart dikter samt boken Är detta en människa? ” Klarsynt och sakligt som en labbrapport men med bibehållen mänsklighet skildrar den då 26- årige Primo Levi sitt år i Auschwitz. Boken inleds med en dikt. Här gestaltar Levi i bild mänsklig förintelse och kräver ansvar från alla oss i trygga ombonade hem med uppmaningen. Tänk efter om detta är en man/Som arbetar i leran/Som inte vet vad frid är/Som kämpar för ett halvt bröd/Som dör på grund av ett ja eller ett nej./Tänk efter om detta är en kvinna,/ Utan hår och utan namn/ Utan ork mer att minnas.Dikten avslutas med orden: Begrunda att detta har hänt/ Jag anbefaller er dessa ord.Primo Levis bok har kommit att betraktas som en av de främsta vittnesskildringarna av Förintelsen. Men fem förlag inklusive det kända Einaudi och dess lektör, författaren Natalia Ginzburg tackade först nej med att tiden inte var rätt. 1947 kom den i en upplaga om 2 500 ex. på ett litet förlag. Tusen såldes resten förstördes av en översvämning.Men tio år senare gav Einaudi ut boken och 1963 publicerades Levis andra bok, Fristen. Hans berättelse om den långa händelserika hemfärden genom det krigsdrabbade Ryssland och Europa. Primo Levis internationella erkännande kom med det sena 70-talets intresse för Holocaust.Livet ut bodde Levi i samma lägenhet i Turin. Skrivbordet stod på den plätt där han fötts. Han arbetade som kemist, parallellt med skrivandet. Och i självbiografin Det periodiska systemet, utgör grundämnena utgångspunkt för livsberättelsen. Hans texter genomsyras av nyfikenhet, en stark vilja att förstå, parad med värme och mild humor. Och undertill löper alltid frågor om mänsklighet och moral. Levi skrev noveller, romaner, dikter, science fiction, essäer och översatte Kafkas Processen samtidigt som han medverkade i dagstidningen La Stampa i aktuella politiska och kulturella frågor bl a kritiserade han 1982 Israel för massakern på palestinier i flyktinglägret Sabra och Shatila i det ockuperade Libanon.Nazisterna gjorde mig till jude, förklarade den icke-troende Primo Levi, född 1919 i en sekulariserad judisk familj. Hans religiösa ståndpunkt var Auschwitz finns, alltså kan inte Gud finnas. Hans livshållning var Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen.Trots raslagarnas införande 1938 lyckas Levi ta kemistexamen. I november 1943 ockuperar tyskarna Turin. Levi anslöt sig till en grupp partisaner. De förråddes i december och fördes till uppsamlingsläger. Här uppgav Levi att han var ”italiensk medborgare av judisk ras”. Både för att, som han skriver, som partisan undgå ”en säker död”. Men också för att visa att även judar kan kämpa och göra motstånd. I den delvis verklighetsbaserade romanen Om icke nu, så när?beskriver Levi en grupp judiska partisaners liv.Lägret evakueras i februari 1944. En transport om tolv vagnar, sexhundrafemtio personer. Målet är Auschwitz i södra Polen. 24 människor kommer att överleva. Levi skildrar sista kvällen. Hur var och en tar avsked av livet. Mödrarna tvättar barnen, packar omsorgsfullt mat och kläder. - Skulle inte ni göra likadant? frågar Primo Levi, Om man skulle döda er i morgon, tillsammans med ert barn, skulle ni då inte ge det mat idag?Ytterst betraktade Primo Levi sin överlevnad som en fråga om tur. Turen att nazisterna 1944 behövde arbetskraft till gummifabriken i Buna i Auschwitz. Där aldrig ett gram gummi kom att framställas. Turen att anlända i god hälsa, ha ett användbart yrke, en nära vän, att förstå lite tyska och kunna bemästra den kaotiska och traumatiserande ankomsten. Tur vid två selektioner, tur att i rätt ögonblick bli sjuk. Och så att mötet med Lorenzo, den civile italienske arbetaren som i ett halvår smugglade till honom av sin matranson. Lorenzos närvaro påminde, skriver Levi, om att det fanns en avlägsen möjlighet till det goda som det trots allt var värt att uppehålla livet för”… ”Tack vare Lorenzo glömde jag inte bort att jag själv var en människa.I dikten Buna, den allra första skriven efter lägret skildrar Levi avhumaniseringen. Han skriver Såriga fötter som trampar förbannad mark,/ långt ringlar ledet i den grå morgonen./Rök från Buna ur tusen skorstenar,/en dag som alla andra väntar.Dikten ingår i samlingen I oviss timme som nyss kommit på svenska. Poesin kom spontant, obegripligt för Levi själv ur ett okänt inre, ofta i nattens glipa. Dikterna väver samman natur, universum ner till kolatomens kretslopp med lägrets ständiga närvaro. Levi är 1900-talets omutliga vittne.1986, och året före sin död, publicerar Levi sitt sista stora credo om Förintelsen. Boken I sommersi e i salvati, de förlorade och de räddade. Här deklarerar han att de som överlevde Auschwitz inte är de verkliga, de yttersta vittnena. Det är de som förintades. Boken finns fortfarande inte utgiven på svenska.I boken skildrar Levi skarpsinnigt med känsla för detalj och struktur lägrets labyrintiska system av lagar och förbud, likgiltighet och meningslöst våld. Det värsta är, skriver han, att nazisterna implementerade skulden hos offren. Sonderkommando, som arbetade vid krematorieugnarna, bestod endast av judar. Nazisterna kunde på så sätt bekräfta sin bild av de motbjudande judarna och distansera sig själva från det vidrigaste.Levi frilägger det han kallar gråzonen, lägerhierarkin med sitt underliggande nät av relationer mellan offer och förtryckare. Gråzonen av samarbete och tjänster, som kunde göra det möjligt att skaffa sig en privilegierad position och därmed ett hopp om att överleva. Hierarkin av kapos, fixare, trixare, eller prominenta, de som i egenintresset tubbade på moralen. I egenskap av fackarbetare var Levi själv också privilegierad. Han arbetade inomhus sista vintern. De flesta överlevare tillhörde de privilegierade. Överlevarna var, skriver Levi, inte de bästa. Det var de som gick under. Och de verkliga vittnena, är de som saknade rätt kunskap, inte förmådde tolka och utnyttja systemet. De som förnedrades, fråntogs sin mänsklighet och tyst gick under utan att berätta.Överlevare har ofta skam och skuldkänslor. Varför överlevde just jag? Levi vrider på minnet om hur han delar en skvätt vatten med den bästa vännen. Men varför då inte också med den näst bäste? Och i dikten Den överlevande besvärjer han minnet av de som gått under och nu i drömmen återkommer. Han skriver:Försvinn. Jag tog inte någons plats,/jag stal inte någons bröd./…Tillbaka in i er dimma. Det är inte mitt fel/att jag lever och andas, äter och/dricker, sover och klär mig.Levis fall ner i trapphuset i sitt hem i Turin, den 11 april för 25 år sedan, skakade en hel värld.Elie Wiesel fällde sitt berömda yttrande ”Primo Levi dog i Auschwitz 40 år senare.” Självmord?! Det får inte, kan inte vara sant! Inte den lågmälde rationelle optimisten som nästintill skildrat Förintelsen så att det blev fattbart. Reaktionerna pendlade mellan förkastande av allt Levi skrivit som ej trovärdig till förklaringar om att han drabbats av tillfällig yrsel, medicineffekter och att trappräcket var för lågt. Diskussioner om skälen till hans död blossar ännu upp.Primo Levi led av återkommande depressioner, så också våren 1987. Han var sjuk, hade opererats och med åldrande följer livsinskränkningar. Han hade skrivsvårigheter och isolerade sig. Familjesituationen var tung med två vårdkrävande inneboende 90-åriga kvinnor, mamma och svärmor. 80-talet var också en tid med framväxande historierevisionism och ifrågasättande av Auschwitz. Överlevnad har alltid ett pris. Ett pris som vi underskattar. Men en dag kan det bli övermäktigt.Varför Primo Levi föll i trapphuset får vi aldrig veta. Det påverkar inte heller värdet av hans livsgärning. Två år före sin död skriver Primo Levi dikten Sång om dem som gick till spillo i ett tonfall av stilla raseri vänder han sig till världens ledare.Sitt ner och förhandla /bäst ni vill, gråsprängda rävar/…bara er förhandling omförhandlar/våra barns liv liksom era./Måtte all universums klokskap/ välsigna era huvuden till att/hitta rätt i labyrinten. I kylan utanför ska vi vänta,/ armén av dem som gick till spillo,/…Nåde er om ni slutar osams.Annika Nordin

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu Hua. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-03-14.Redan innan de lärt sig läsa lär sig kinesiska dagisbarn att recitera landets klassiska dikter. Det fortlöper kontinuerligt genom hela skolgången och barnen har den kinesiska poesihistorien inpräntad i ryggraden när de går ut i livet. Poesin är en levande del av det historiska minnet och den nationella självbilden, med en dokumenterad poesitradition som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden till Shijing, den äldsta kinesiska poesisamlingen. Poesikomponering var länge en del av det kejserliga examensväsendet. Till och med Mao själv, som med sin kulturrevolution på 60-talet inledde en kulturhistorisk utrensning av världshistoriska mått, var en flitig läsare av klassisk poesi, och själv en erkänd versmakare.Poesins upphöjda status i Kina är alltså långtifrån hotad. Men hur mår själva poesin? Å ena sidan befinner den sig i en guldålder – läst, skriven och delad av fler än någonsin på internet och sociala medier. Å andra sidan, säger vissa, befinner sig den kinesiska samtidspoesin i ett tillstånd av degenerering och förfall, underställd både en hårdnande statscensur och den estetiska utslätning och strömlinjeformning som nättillvaron fört med sig, där poesin i allt högre grad format sig efter idealet om klickbarhet, delbarhet och den lättsmälta underhållningen.1900-talets kinesiska poesi var till stor del formad av Kinas våldsamma historia, med många uppblommanden och avbrott. Växte man upp under den kommunistiska eran förknippar man kanske poesi framförallt med revolutionärt patos och teatraliska kampsånger, är man född senare inspirerades man kanske av de så kallade ”dunkla poeterna” – som Bei Dao, Mang Ke och Shu Ting – eller deltog i någon av de många hundratals poesiföreningar på universitetcampus som grundades runtom i landet under 80-talet, innan den nyväckta tilltron till kulturen och poesin nådde ett abrupt slut med massakern på Himmelska fridens torg 1989, som också markerade slutet på demokratirörelsen.Sedan dess har mycket hänt. Nya generationer poeter har dykt upp och internet har idag helt förändrat det sätt på vilket litteratur skrivs och distribueras. Kinas internetanvändare uppgår idag till 800 miljoner och nätet har blivit den utan tvivel främsta plattformen för skriven kinesisk poesi. Om detta skriver den brittiska litteraturvetaren Heather Inwood, som i boken ”Verse Going Viral” från 2014 beskriver den explosionsartade poetiska aktivitet som vuxit fram på nätet: i poesiforum, på webbsidor, bloggar, mikrobloggen Weibo – i form av subkulturer, communities, tidskriftskollektiv.Även om nätet ännu är det medium som är svårast för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera, och där poeter därmed också funnit störst frihet, så har oförutsägbara stötar av censur drabbat den digitala poesisfären de gångna åren. Inför 2008 då de Olympiska spelen hölls i Beijing, liksom i juni 2010 kring årsdagen för massakern 1989, då den kommersiella internetdistributören NetEase plötsligt stängde ner nästan tvåhundra poesiforum, något som ledde till en litterär massmigration till bloggar, Weibo och andra sociala medier.Trots det har nätet försett många med möjligheten att samlas kring sammanhang som tidigare inte funnits – alltifrån queera poesicommunities till ekonomiskt underställda grupper som fattig landsbygdsbefolkning och migrantarbetare. Migrantarbetarpoesi är en genre som fått stor uppmärksamhet efter den 24-åriga poeten och Foxconn-fabriksarbetaren Xu Lizhis självmord 2014, inte minst efter hans hemsökande vackra dikt om att arbeta ”Jag sväljer en måne gjord av järn”.En annan poet som blivit en viral sensation under de senaste åren är Yu Xiu Hua, som 2014 blev berömd över en natt med onlinedikten ”Att korsa halva Kina för att ligga med dig”, som beskriver ett kvinnligt diktjags erotiska längtan: ”Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig / Jag genomkorsar många jag och många jag springer samman till ett för att få ligga med dig.” Yu Xiu Hua är född 1976 i en bondefamilj på landsbygden, bosatt i provinsen Hubei och var innan 2014 i princip okänd. Kort efter att hennes dikt skapat sensation på nätet gav hon ut två diktsamlingar; den senare blev den mest bästsäljande i Kina på trettio år. Hon föddes med en cp-skada, har kallats för ”Kinas Emily Dickinson” och i hennes dikter löper skildringar av erotiskt begär, disabilitet, kärlek, eufori och dödslängtan sida vid sida. På ett såväl tvetydigt som kraftfullt bildspråk skriver hon om ämnen som ofta är relaterbara, med en expressiv nyenkelhet som förmodligen banat väg för deras popularitet. Som i dikten ”Källan”: ”Jag blev förälskad vid mitt omskakande möte med världen. / Jag blev förälskad i den tryckande, vulgära, återkommande våren. / Jag blev förälskad i min beslutsamhet att stå ut med allt tills det upplöstes i stoft.”År 2017 gavs Yu Xiu Hua också ut på svenska i förlaget ellerströms lilla poesiserie, i översättning av Birgitta Lindqvist. Att hennes mest kända dikt, ”Att korsa halva Kina för att ligga med dig” inte finns med i urvalet är något märkligt, men här återfinns å andra sidan samma ensamma och utpräglade lyriska diktjag, som ömsom stilla, ömsom affekterat låter diktraderna vandra över tillvarons smuts, sin egen kroppslighet, sitt begär och ensamhet, som sammansmälter med vardagsnära scener från landsbygden, som – som hon skriver - ”detta fallfärdiga hus där jag vårdar mina gamla föräldrar och min son som växer lika långsamt som gästernas steg närmar sig”.Mycket kan sägas om Yu Xiu Huas enormt populära och virala poesi: den är å ena sidan enkel, delbar, relaterbar och appellerar till många. Tyvärr kan den svenska översättningen inte helt göra hennes enkla och genomsläppligt tvetydiga bilder rättvisa, som så ofta är fallet med översatt poesi från kinesiska. Men mycket hån och kritik har också riktats mot internetpoesin: den har kallats för banal, rättande sig efter det minsta motståndets lag och inte bara i maskopi med underhållningen och popkulturen, utan också med företag och politiska institutioner, som ofta finansierar och använder sig av poeter och poesi idag, medvetna om den upphöjda status lyriken fortfarande har samt de politiska och ekonomiska vinsterna med att använda den. ”Hur kommer det sig att modern poesi och poeter fortfarande existerar?”, frågade sig Kinas mest populäre bloggare Han Han i en hånfull attack mot samtidspoesin i en essä med samma namn från 2006.Svaret är väl att bilden är mer mångtydig och paradoxal än så. Att poesin flyttat ut på internet gör den inte automatiskt mer strömlinjeformad, mycket tyder trots allt på det motsatta. Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett heterogent fält av uttryck, ett fält som hela tiden omformas och förändras. Mitt i en sådan förändring kan man ibland få höra en både tvetydig och klingande klar, rättfram röst som Yu Xiu Huas:”Tvärsöver Kina händer allt: vulkaner får utbrott, floder förtorkas, politiska fångar och tvångsförflyttade släpps fria, hjortar och rödkronade tranor skjuts ner / Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig”.Viola Bao, litteraturvetare och kritikerLitteraturXiu Hua Yu: Leva trots allt. Översättning: Birgitta Lindqvist. Ellerströms, 2017.Heather Inwood: Verse going viral – China's New Media Scenes, University of Washington Press, 2014.

I veckans program handlar det om vårdikter. Varför är våren perfekt att dikta om? Vi fyller studion med lyssnarnas önskedikter och författarna Ida Linde och Daniel Sjölin har med sig egna favoriter. De senaste veckorna har lyssnarna skickat in sina favoritvårdikter. Några av dem läser vi i Lundströms Bokradio. Våren som tema återfinns på många olika håll i klassikerpoesin. Hur ser det ut hos nutida poeter? Ida Linde och Daniel Sjölin har botaniserat bland både gamla och nya vårdikter och samtalar om sin inställning till våren. – Plötsligt så kommer den här brutala kraften i naturen. Man kan få ångest för mindre om man inte ställer sig upp och går med, säger Daniel Sjölin. – När jag började läsa dessa vårdikter slog det mig att jag alltid trott att hösten är början. Men det är så klart på våren allt är nytt, säger Ida Linde. Vårdikter i programmet:Vårkväll, Sonja Åkesson.Snödroppar, Louise Glück.Blåsipporna, Tomas Tranströmer. Vor, vor! Steinn Steinarr.Spring Wedding, Richie Hofmann (Vårbröllop, övers Ida Linde).Ja visst gör det ont, Karin Boye.Efter en svår vinter, Gunnar Ekelöf.Promenad i naturen, Elmer Diktonius.Den första kärleken, Johann Wolfgang von Goethe.En liten elefant ..., ur Fång-lada, Madeleine Gustafsson.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Andreas Magnell (producent) och Fredrik Wadström

Är det omöjligt att kombinera dikt och politik? Med författarparet George och Mary Oppen som exempel reflekterar David Zimmerman över relationen mellan liv och konst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 11 juni 1950 passerar det amerikanska författarparet Mary och George Oppen gränsen mot Mexiko. De är oroliga. Sonoraöknen är så här års otroligt het, omkring 50 grader. Inte bara deras dobermann och papegoja ser vissna ut inne i bilen, mest ängslas de för sin tioåriga dotter Linda. De frågar varandra: vad ska ske med oss nu? Hur länge ska vi bo i Mexiko? Kommer FBI att lämna oss ifred?Väl i Mexiko blir Linda och Mary matförgiftade och familjen tvingas dela på sig. En vecka senare ses de igen i ett hotellrum i Mexico City. Alla somnar omedelbart, Mary och Linda i sängen, George i badkaret. De klarade sig, den här gången.George och Mary Oppen var beredda att offra ovanligt mycket för sina konstnärliga och politiska övertygelser. Denna typ av heroism har jag själv aldrig varit i närheten av, vilket nog gäller många av oss som grunnar på hur man egentligen bör leva ett liv med skapardrömmar. Av någon anledning hamnar nämligen idén om att ”leva gott eller rättfärdigt” ofta i konflikt med ”att skapa konst”. Så var det också för makarna Oppen, innan de mot slutet av sitt liv faktiskt verkade hitta en lösning. Kanske kan deras historia därför lära oss något om relationen mellan liv och konst. Under sin exil tänker nog varken George eller Mary Oppen på att skapa. De är 42 år, har övergett konsten för politiken och förklarats vara nationens fiender. Det har gått sexton år sedan George publicerade en kort diktsamling och det ska dröja innan han blir en storfavorit både hos avantgardepoeter och mer traditionella lyriker som Louise Glück. Det dröjer också innan Mary återupptar sitt måleri och skriver den rafflande självbiografin Meaning a Life, som kommer att göra berättelsen om parets liv till en amerikansk legend.Det är en berättelse som börjar romantiskt. De träffas på college och bestämmer sig som artonåringar för att bryta upp tillsammans. De liftar genom USA och gifter sig hux flux på vägen, för att slippa polisens misstänksamma frågor.I Michigan skaffar de sig en segelbåt och seglar mot Manhattan. Så fort de hoppat i land rusar de oanmälda in i en spirande litterär sammanslutning kring poeterna Charles Reznikoff och Louis Zukofsky. Gruppen kallar sig för ”objektivister” och upprättar stränga krav på poesins saklighet. De vill att dikten i någon mån ska vara sann mot poetens konkreta erfarenhet av världen. I en källare trycker de böcker, bland annat Georges debutbok Diskret serie. George Oppen förklarar sin strävan på följande sätt: ”Om ingen utmanade mig, skulle jag kalla poesin ett prov på sanning. Om någon ändå gjorde det, skulle jag säga: ett prov på uppriktighet”.Det är kanske denna empiriska poetik som tvingar makarna Oppen att omvärdera sina liv radikalt i början på 30-talet, när världen hastigt förändras och den konstnärsbubbla som de lever i spricker. Bestörta bevittnar de hur människor omkring dem plötsligt saknar bostad och arbete, och hur fascismen vinner mark. Att ställa konsten i politikens tjänst strider mot deras stränga estetiska krav. De förstår att de skulle behöva ta till retoriska knep och förenklingar för att bli hörda på ett politiskt möte. Är det möjligt att i detta skede i stället ägna sig åt en apolitisk konst? Nej. De lägger ned sina pennor och går med i kommunistpartiet. Nu inleds ett mångårigt socialt arbete, och när kriget kommer tar George värvning och reser till Frankrike. Som jude och kommunist ser han det som sin plikt att slåss mot fascisterna.Många av oss hade tänkt och gjort annorlunda. Är det verkligen omöjligt att kombinera poesi och politik? Nej, vill jag protestera. Inte minst med tanke på att den poesi George Oppen senare skrev i mångt och mycket kan kallas politisk. Parets drastiska beslut kastar ändå ljus över en fråga som jag i vanliga fall försöker förtränga – är inte konsten ibland blott en undanflykt?Kort före krigsslutet letar sig en tysk granat in i det rävgryt där George Oppen gömmer sig tillsammans med två kamrater. Han är den enda som klarar sig och återvänder hem, skadad och traumatiserad. Där har den så kallade McCarthy-eran börjat, vilket innebar att FBI vänder på varje sten i jakt på misstänkta kommunistsympatisörer. De knackar på hos makarna Oppen. Ställer frågor. Söker upp grannar och släktingar. Var familjen än går följer agenterna efter, alltmer påträngande, hotfulla. När kamrater fängslas ser familjen ingen annan utväg än att fly landet. De bor i Mexiko i åtta år, umgås med andra radikaler i exil och brödjobbar. George arbetar exempelvis med att bygga hus. Men snart börjar det krypa i dem, det är något som saknas. En psykiatriker får dem att inse: de behöver konsten! Nu genast. Raskt flyttar de till Brooklyn och George publicerar den ena diktsamlingen efter den andra. Mary målar och tar upp skrivandet. De håller fast vid sitt ideal att konsten ska vara grundad i egna erfarenheter. Och nu har de fått ett rikt register av upplevelser att ösa ur. George Oppens bok Of Being Numerous får Pulitzerpriset 1969. Denna exceptionellt märkliga och känsliga anti-krigsdikt inleds just med orden: Det finns saker som omger våra liv, och ”att se dem är att känna oss själva”. Förtrogenheten med det praktiska livet är en av styrkorna i såväl Georges poesi som Marys memoar. Sakerna och människorna omkring dem var avgörande byggstenar i konstverken. I en central passage skriver Mary Oppen att ”vi sökte efter en estetik enligt vilken vi kunde leva”. Att leva, oavsett om det är ett konstnärligt eller politiskt liv, är alltså en estetisk fråga.Kanske kommer sig min egen skuldkänsla av en fixering vid det färdiga konstverket. Jag tänker mig att en konstnär i första hand ska producera något. Men vad som framgår när jag läser makarna Oppens texter är att den konstnärliga slutprodukten aldrig varit deras huvudsakliga mål. Det är det livslånga skapandet av mening som är poängen med ett estetiskt liv. Dessutom har människan ”valt meningen / i att vara talrika”, som George skriver i Of Being Numerous. Det innebär att vi måste förhålla oss till det gemensammas bästa.Till sist tycks makarna Oppen landa i att liv, politik och konst inte är åtskilda, trots allt. Estetik handlade för dem inte bara om att iaktta världen noggrant, utan också om att våga dra slutsatser av vad de såg. Insikter som flera gånger krävde obekväma uppoffringar. På så vis blir estetiken en fråga som innefattar alla livets aspekter, inte bara dem som utspelar sig vid skrivbordet. Jag tvivlar på att de själva skulle rekommendera alla att leva på exakt samma sätt, men finner ändå något djupt uppfordrande i Oppens livsestetik. Lev genom konsten, inte för den. David Zimmerman, poet och redaktör för tidskriften Lyrikvännen

Det här är berättelsen om den svartklädda poeten med oborstat hår som drömde om att bli konstnär i New York och idag kallas för punkens mormor. Det är en måndag mitt i sommaren år 1967. Vid bussterminalen mot New York står en smal svarthårig ung tjej. Trots sommarvärmen är hon klädd i jeans, polo och en lång grå regnrock hon köpt på frälsningsarmén för just det här tillfälletPatti är 20 år gammal och den här stunden är stor. Hon ska lämna allt i New Jersey bakom sig och ge sig ut på nya äventyr i den mytomspunna storstan. Hon har ingen direkt plan och vet inte alls vad som kommer hända när hon anländer. Men hon vet vad hon lämnar bakom sig.Förra sommaren blev Patti gravid. Så snart magen började synas blev Patti utslängd från utbildningen på lärarhögskolan och utstött ur den religiösa gemenskapen hon vuxit upp i. Graviditeten var en olyckshändelse och bebisen adopterades bort direkt vid födseln. Det är med både sorg, lättnad och stark beslutsamhet hon nu ska börja sin resa mot att uppfylla konstnärsdrömmen i New York.Men när Patti kommer fram till biljettluckan inser hon att hon räknat fel. Biljetten är dyrare än sist och pengarna hon har i handen kommer inte att räcka. Patti blir orolig och går in i telefonkiosken vid busstationen, för att i lugn och ro tänka ut en plan. Att återvända hem till föräldrarna med svansen mellan benen är uteslutet. Men kanske var det ödet som gjorde att hon klev in i just den här telefonkiosken. För på hyllan framför henne ligger en vit läderplånbok. Patti plockar försiktigt upp den och upptäcker att innehållet skulle kunna försörja henne i en hel vecka. Patti tvekar, men sen tar hon pengarna och springer till bussen. Patti Smith kom till världen på en måndag. Idag är det också måndag och Patti känner hur hon nu föds på nytt. Hon kommer för alltid känna tacksamhet till den okända ägaren av den vita läderplånboken. Hade det inte varit för dem pengarna hade Patti kanske aldrig tagit sig till New York och hade det inte hänt hade hon kanske aldrig kommit att kallas drottningen av Rock n Roll.P3 Musikdokumentär om Patti Smith handlar om att bli artist på egna villkor och att sätta konsten framför allt.Medverkande: Susanne Ljung, Sibille Attar och Jonna Blode Hanno.Dokumentären är gjord av Hanna Frelin våren 2022.  Producent Joanna Korbutiak. Exekutiv Anna Johanessen. Tekniker Fredrik Nilsson. P3 Musikdokumentär produceras av Tredje Statsmakten Media.Ljudklipp i dokumentären kommer från intervjuer med SVT (1976), ABC News (2017), New York Times, SRF Arkiv, NME och Jimmy Fallon. Rock & Roll Hall of Fames youtubekonto (2007), Patti Smiths instagramkonto (2020) och en spelning i St Marks Church (1971)

Vi gästas av poeten Ramatoulie Gabbidon som berättar om sin sorgerfarenhet. Den 29 december 2019 förlorade Ramatoulie en nära anhörig som blev mördad till följd av gatuvåldet. Hon berättar om chocken att förlora någon som en dag finns där och nästa är borta. Hon berättar också om polisens bemötande i brottsutredningen som följde mordet, hur omgivningens stöd såg ut. Vi pratar om hur svårt det kan kännas att få vara i sin sorg när ens sorg också tvingas bli politisk, hur balanserar man att vilja göra något men samtidigt ta hand om sina egna privata känslor. Om trauma och känsla av otrygghet. Ramatoulie jobbar också i kampanjen kollektiv sorg och berättar om sitt engagemang där och vad som gör. Dessutom har hon också skrivit en diktsamling om sorg som vi pratar mer om.

Möt Iman Talabani.Hon är bland annat Poet, författare, skådespelare och föreläsare.Talabani skriver poesi och med sina dikter har hon vunnit Poetry Slam och kommit tvåa i Ortens bästa poet. Hon har även framfört sina dikter på Dramaten och Stadsteater.– Poesin har varit som terapi. Jag har blivit mycket lugnare, mer fri. Förut boxade jag i väggen när jag blev arg, men då fick jag bara ont i handen. Nu omvandlar jag ilskan till ord. När jag kommer igång känner jag bara "ey, det här är fett kul". Iman Talabani hatar att ta order. Så istället för att bara lyda har hon hela livet ifrågasatt, ställt sig utanför, gått sin egen väg. Det har inte alltid lett henne rätt. Idag är hon ett välkänt ansikte på sociala medier och är framgångsrik med sin youtube kanal där hon kompromisslöst ifrågasätter dagens samhälle och mänskliga beteenden.Samt Även där poddar finns @acastsweden @spotifysweden Gillar du det vi gör och vill stötta oss med en summa så swishar du på: 123 64 508 86Glöm inte att prenumerera och tipsa om vår kanal! Tack för att ni tittar,delar och diskuterar! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att uttrycka sina känslor på en scen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans DULVI pratar Ida, Pia och Nils-Joel om dikter och poesi. De gästas av Rönn Zakrisson Påve som håller på med esteradpoesi. Vad är det? Hur har Rönn lyckats göra poesi modernt? Det hör vi allt om i veckans avsnitt som är på svenska.

Att uttrycka sina känslor på en scen I veckans DULVI pratar Ida, Pia och Nils-Joel omdikter och poesi. De gästas av Rönn Zakrisson Påvesomhåller på med esteradpoesi.Vad är det? Hur har Rönn lyckats göra poesi modernt?  Det hör vialltom i veckans avsnitt som är på svenska.

Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2018. En skapande kvinna behöver inte bara ett eget rum. Hon behöver även möjligheten och friheten att lämna det rummet och komma tillbaka frivilligt och ostraffad. Annars är det inget rum, utan ett fängelse. I århundraden har iranska kvinnor hållits inomhus av en rad olika ursäkter som: själviska, kulturella och religiösa. Det är bara de senaste 160 åren som kvinnor börjat förhandla om gamla gränsdragningar både innanför och utanför hemmet. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma Farzaneh Milani, professor vid University of Virginia i Charlottesville, skriver i boken Words Not Swords Ord inte svärd om iranska kvinnliga författare och friheten i att röra sig. 1977, när Milani själv var student och ville skriva om poeten Forough Farrokhzad hittade hon bara skvaller om poetens skandalösa frigjordhet. De analyser och den kritik som hon var ute efter fanns inte. 40 år senare ser det annorlunda ut bland annat tack vare Milani själv som i sin bok tittar på hur iranska kvinnors skrivande påverkats av att under så lång tid ha förvisats till hemmets privata sfär. Milani skriver om klassiska persiska kärleksdramer och de knep manliga författare har använt för att skriva om kvinnliga protagonister. Hur träffas ens de älskande i en värld där kvinnans plats är i slutna rum och fri rörlighet en manlig angelägenhet? Ofta genom orden. De blir kära genom att få berättat för sig hur nån ser ut. Eller så får de en vision. Ser sin älskade först i en dröm, sen i verkligheten. Vinden blir en oslagbar budbärare. Den tar sig lätt förbi alla hinder och gränser ända in i de annars så förbjudna kvinnorummen. Och vad som än händer under berättelsens gång, oavsett om kvinnorna varit motsträviga eller aktivt sökt sin kärlek, till och med lett arméer för att nå honom, så är slutet alltid lika ortodoxt. Hon är fortfarande mirakulöst nog oskuld, han är överlycklig att hon är det, de gifter sig och alla återgår till sina roller bakom stängda dörrar. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Så ser det inte ut när Forough Farrokhzad skriver. Hennes första dikt Synden handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär som hon inte ber om ursäkt för. Jag har syndat, en synd full av lust, skriver hon 1954, 19 år gammal i ett land där man aldrig hört nåt liknande. Kärleksaffärer var inget nytt i den persiska lyriken. Men ett diktjag som är kvinna. En kvinna som varken är frustrerad eller ångerfull och som med ett enkelt rakt språk skriver om erotik och lust. Så öppet dessutom. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma. Farrokhzad objektifierar istället för att identifiera mannen. Älskaren. Han som dikten igenom förblir en fysisk varelse skapad för hennes begär. En älskarinna som pratar om synd men inte om botgörelse. Det var både nytt och, såklart, skandalöst. Hon bröt mot könsroller, sociala konventioner, den traditionella lyrikens språk, ramar och regler. Hon skrev historia och fördömdes. Det blev skilsmässa. Hon förlorade vårdnaden om sin treårige son i ett land där moderskap är ett privilegium, ingen rättighet. Djupt deprimerad lämnade hon Iran. Under drygt ett år reste hon i Italien och Tyskland. Den geografiska distansen och det andrum den innebar från kritiken breddade hennes tankevärld medan det hemma tisslades och tasslades om vilka hedonistiska eskapader en ensam kvinna på resande fot kunde tänkas syssla med. Ett år senare, 1956, publicerades Farrokhzads första diktsamling Fången. Hon var då 20 år gammal och rastlös. Dikterna, livet, kroppen måste hela tiden vara i rörelse. En stilla kropp är en död kropp. Att flyga med fåglarna och rusa mot solen, en nödvändighet. Det handlar om överlevnad. Hon skriver: Minns flykten/Fågeln är dödlig. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Hon reser mycket. Slutar aldrig skriva poesi, men börjar även översätta tysk litteratur. Hon gör en internationellt prisad dokumentärfilm Huset är svart om en spetälskekoloni och adopterar en son därifrån. Det är som om hon inte kan låta bli att bryta mot konventioner. Hon lär sig redigera. Skriver reseskildringar, nåt bara iranska män gjort före henne. Och hon går igenom depressioner och perioder av extas och livsbejakelse. Hon skriver om kärlek, lust och rörelse. Om att sakna sin biologiske son. Om öppna fönster, vägar och hav. Och om hastighet. Det rörliga är det centrala i många av dikterna. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Och det är mellan dessa tillstånd, mellan livsglädje och självmordstankar, vi ofta får syn på henne i dikterna. I extas, mani och flygning, och i sorg och fångenskap. Men de bipolära impulserna blir aldrig motpoler i dikterna. Istället drar hon in oss in en värld av både mörker och ljus men framför allt av överlappande skuggor. Flytande gränser. Rum utan väggar. Farrokhzad skrev under 1950- och 1960-talen. En tid då Iran gick igenom ett traumatiskt skifte med konflikter mellan det traditionella och det moderna. Mellan män och kvinnor och den kris i könsrollerna det innebar. Och så förskjutningen av gränsen mellan det privata och det offentliga. Normer och tabun ifrågasattes. De två mest populära romanerna, Den blinda Ugglan och Prinsen handlar båda om män i kris och kvinnor som inte var som kvinnor brukade vara: stilla i ett hem. Fromma. Tysta och förföriska. Det gick fort. Otåligt ville shahen modernisera landet. Iran skulle slitas loss från allt det österländska och formas om efter väst. In med flickorna i skolan. Ut med dem i arbetslivet sen. Bygg nattklubbar istället för moskéer. Av med slöjan, på med minikjolen. Fort, fort, fort. en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart. Milani beskriver hur landets slitningar speglas i Farrokhzads dikter. Av egen erfarenhet visste poeten hur lätt viljan till förnyelse kan väga mot gamla traditioner. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Om barnen i grannskapet som fyller sina ryggsäckar med små bomber. Detta, drygt 20 år innan revolutionen 1979, och kort innan sin egen död i en singelolycka där hon körde, som vanligt, alldeles för fort. Hon var då 32 år gammal och hade gett ut 4 diktsamlingar. De moderna samhällen som hon besökt utomlands och som var ett drömmål för shahen hemma i Iran var inget som Farrokhzad hade bråttom till. Det var inte där friheten låg. Där såg hon istället människor som vandrar från exil till exil. Enda tillflykten, den enda plats där hon kunde hoppas och drömma, var i poesin. Den gav henne skydd, men också hjärtesorg. Hon kallar poesin för en blodtörstig gudinna när hon saknar sin son som allra mest: Annat än två tårfyllda ögon/ Vad har du gett mig? frågar hon. Det kostar att vara en modern kvinna i ett konservativt land. Och för att vara den föregångare som Farrokhzad var, räcker det inte att ha talang. Då hade många fler kvinnor publicerats långt tidigare. Nej, det krävs en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart. Hennes symboliska död; i fart och på väg, och det faktum att hon inte hann mogna vare sig som kvinna eller poet, har cementerat bilden av Farrokhzad som den eviga rebellen. Den rastlösa poeten har lika paradoxalt som typiskt nog förvandlats till en ikon. Fångad i beundrares bild av henne. Själv hade hon mer elastiska och gränslösa drömmar om framtiden. Hon såg den persiska lyriken som en trädgård där hon planterade sina bläckfläckiga fingrar. Där poet, läsare och språk sträcker sig mot solen, inte trots, utan tack vare varandra. Nåt som hon själv aldrig fick uppleva. Hon vars namn betyder evigt ljus. Marjaneh Bakhtiari, författare Litteratur Farzaneh Milani: Words not swords Iranian women writers and the freedom of movement. Syracuse University Press, 2011. Forough Farrokhzad på svenska Mitt hjärta sörjer gården. Översättning: Nasser Namdar, Anja Malmberg, Lisa Fernold. Lindelöws, 1996.

Pandemi, poesi och parker kanske hör dessa tre de ihop? Författaren Ulf Peter Hallberg vandrar genom Tiergarten i Berlin, minns sina möten med Allen Ginsberg och känner hur livet måste förändras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här berättelsen utspelar sig under den så kallade coronakrisen år 2020, när du som lyssnar hör den så befinner du dig kanske i någon mutation av samma kris eller så har den avlösts av en helt ny. Kanske upplever du någon form av lättnad, en lite ljusare tid. Vår tillvaro är en pendel mellan dessa poler som inte kan existera utan varandra. En oväntad händelse utlöser en kris, hela planeten ligger i spasmer. Hur ska vi höra ihop, om allt är kaos? Vi drar i nödbromsen, resten beror på oss. Lärdomarna i denna berättelse är inte nya, de är alla erfarenheter som många gjorde detta år: Vi behöver våra minnen, vi behöver poesin och vi behöver träden. Men varje människa har sina egna hågkomster, dikter och parker. Detta är mina. När president Macron släckte ner Paris på kvällen torsdagen den 12 mars 2020 kände jag mig som den amerikanske poeten Allen Ginsberg. Denne var överallt när han levde, över hela jordklotet, och han tyckte om att undervisa. Och så älskade han livet. Jag identifierade mig med honom som lärare och författare. Därför var jag på Sorbonne, mot alla odds. Trots varningar från omvärlden hade jag tagit mig till Paris och mådde som alltid bättre än de flesta, den vita yang-pricken i den svarta yin-halvan, det är Pariseffekten. I Luxembourgträdgården, min viktigaste plats på jorden, höll jag och mina elever på med ett skrivprojekt som var en reaktion på situationen, smittan: hur man berättar en historia när allting är hotat, när allt står på spel, när man inte kan tro på nånting längre. Undantagstilltåndet! Plötsligt var grindarna till parken låsta. Alla kaféer och mötesplatser  ja, hela staden! nedstängd. Ett enda tal från Macron till franska nationen; alla hade förstått, det är sista chansen. Ginsberg hade sprungit omkring i Luxembourgträdgården 1957-58 när han bodde på The Beat Hotel. Sommaren 1980 besökte jag honom några dagar i Boulder, Colorado, där han undervisade om de engelska romantikerna för unga studenter som ville lära sig skriva. Han lärde mig något som han kallade negativ kapacitet. Hur man kommer vidare med det osäkra, mysteriet. I mars 2020, stod vi plötsligt inför ett osynligt virus, en kallhamrad egoist. Covid-19, partikeln utan spegelbild, en trojansk häst på bröstet till varje människa. Några dagar senare kom jag iväg från Paris med ett av de sista planen som lämnade staden just då, mot Berlin. Paris var stängt, Luxembourgträdgården stängd. Jag sökte mig till Berlins stora park, Tiergarten och började gå runt en timme före mörkrets inbrott. Nästa dag gjorde jag samma sak och nästa samma igen. Det skulle pågå hela året och fortsätta nästa. Tiergarten skapades som jaktmark 1527 och när jag går där så tänker jag på allt de här träden har sett sedan 1945. Äldre än så är de inte. Vid andra världskrigets slut fälldes nämligen nästan alla träd och förvandlades till ved; av 200 000 praktfulla träd på 210 hektar återstod 700 ensamma, brandskadade små dvärgträd lite här och där. Tanken på att träden i Tiergarten planterades och växte ur ruinstaden Berlin hjälper mig. Om jag inte går dit varje dag känner jag mig sjuk. Jag har upptäckt att jag inte är ensam. Bland de många träd som talar till mig finns också människor som lyssnar till samma budskap, bara en bit bort, vid nästa träd. Efter några veckors kringströvande urskiljer jag återkommande par och enstöringar som jag, på samma platser, unga människor som tränar, gör gymnastiska övningar, vid ett speciellt träd, varenda dag. Barn som följer sina föräldrar genom parken på väg hem. Alltid samma väg. När jag går på gångarna hör jag hela tiden fragment av samtal mellan vänner och kärlekspar, om ditt och datt. Dessa samtal återskapar betydelsen av vänskap, promenader, förtroende och förhoppningar. Det låga ljudet av två vänner som samtalar förtroligt om någon detalj i livet på en av parkens gångar talar samma språk som Allen Ginsbergs poesi. I Colorado 1980 deklamerade Ginsberg Shelleys Hymn to Intellectual Beauty för att lära oss att älska konsten och livet. Vi pratade om allt under sena eftermiddagar i hans trähus i Boulder. När han talade lät det som  dikten Sång i Howl och andra dikter, här i översättning av Per Planhammar: Världens tyngd             är kärlek. Under ensamhetens börda, under missnöjets börda                så är tyngden, tyngden vi bär               kärlek. Beatpoeten Allen Ginsbergs poesi var uppmärksamhet på livet, utvecklad ur inre osäkerhet, nederlagets vrål som William Carlos Williams skrev i förordet till Howl. I den mediokra aggressionens tid, när existensen har satts inom parentes och allt präglas av sönderfall, ensamhet och skyddsanordningar, då går jag bland de kraftfulla trädstammarna i Tiergarten och tänker på vad Allen Ginsberg sa på verandan till trähuset i Boulder 1980: Det som gör en till författare är förmågan till inlevelse i chocktillstånden. Som Virginia Wolf skrev: konsten är ett dolt mönster, vi är alla delar av ett konstverk. Hamlet och Beethovens stråkkvartetter är sanningar om det vi kallar världen. Det finns ingen Shakespeare, ingen Beethoven, och ingen Gud; vi är orden; vi är musiken; vi är tinget i sig. Sen satt vi tysta och rökte, och så sa Allen: Det bästa i oss uppstår ur vår sårbarhet. Ingen vila           utan kärlek Jag tänker i Tiergarten: Katastrofen är att historien förlorar sin mening om var och en bara arbetar på sin historia, söker kontakt utan förpliktelser Beatpoeterna ville se allt i den amerikanska natten, ingen människa var för liten Deras anslag var gemenskap, visioner, Baudelaires korrespondenser: Deras store fotograf och filmare Robert Frank sa att han kunde se Big Ben i London från Coney Island. När han var ung kunde han se timvisarna också. Ferlinghetti vill som poet rädda alla bortsprungna katter, han säger att poesin är det sista fyrtornet på ett stormigt hav. Krisen är uppfostraren, utvecklaren av det nya jaget. När Allen Ginsberg fick reda på att han hade kort tid kvar att leva ville han bygga en inspelningsstudio i sin lägenhet så att hans vänner Bob Dylan och Paul McCartney skulle ha professionell utrustning att spela på när de kom förbi. När min mamma fick en inoperabel hjärntumör så sa hon: I det mörkaste finns bättringen. Jag tar operationen.. Vad menade hon? Ginsberg visste. Han gjorde tai chi i sitt kök och tackade gud för att poeten Rimbaud blickade ner på honom från ovanför diskbänken. Min mamma levde elva år till efter operationen. När de sista solstrålarna får Victoria att lysa klart i guld över mig och alla andra som släntrar genom Tiergarten, deklamerar jag för träden och de förbipasserande en rad skriven av Lawrence Ferlinghetti till vännen Allen Ginsberg, och lovar mig själv att bli en bättre människa: Poesin är själens energi, om själen existerar. Då hör jag plötsligt någon säga: Du glömde oss. Så jag tillägger: Träden är livets energi, och ni existerar. Danke! säger träden Yin och Yang, med en och samma röst. Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

Pandemi, poesi och parker kanske hör dessa tre de ihop? Författaren Ulf Peter Hallberg vandrar genom Tiergarten i Berlin, minns sina möten med Allen Ginsberg och känner hur livet måste förändras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här berättelsen utspelar sig under den så kallade coronakrisen år 2020, när du som lyssnar hör den så befinner du dig kanske i någon mutation av samma kris eller så har den avlösts av en helt ny. Kanske upplever du någon form av lättnad, en lite ljusare tid. Vår tillvaro är en pendel mellan dessa poler som inte kan existera utan varandra. En oväntad händelse utlöser en kris, hela planeten ligger i spasmer. Hur ska vi höra ihop, om allt är kaos? Vi drar i nödbromsen, resten beror på oss. Lärdomarna i denna berättelse är inte nya, de är alla erfarenheter som många gjorde detta år: Vi behöver våra minnen, vi behöver poesin och vi behöver träden. Men varje människa har sina egna hågkomster, dikter och parker. Detta är mina. När president Macron släckte ner Paris på kvällen torsdagen den 12 mars 2020 kände jag mig som den amerikanske poeten Allen Ginsberg. Denne var överallt när han levde, över hela jordklotet, och han tyckte om att undervisa. Och så älskade han livet. Jag identifierade mig med honom som lärare och författare. Därför var jag på Sorbonne, mot alla odds. Trots varningar från omvärlden hade jag tagit mig till Paris och mådde som alltid bättre än de flesta, den vita yang-pricken i den svarta yin-halvan, det är Pariseffekten. I Luxembourgträdgården, min viktigaste plats på jorden, höll jag och mina elever på med ett skrivprojekt som var en reaktion på situationen, smittan: hur man berättar en historia när allting är hotat, när allt står på spel, när man inte kan tro på nånting längre. Undantagstilltåndet! Plötsligt var grindarna till parken låsta. Alla kaféer och mötesplatser  ja, hela staden! nedstängd. Ett enda tal från Macron till franska nationen; alla hade förstått, det är sista chansen. Ginsberg hade sprungit omkring i Luxembourgträdgården 1957-58 när han bodde på The Beat Hotel. Sommaren 1980 besökte jag honom några dagar i Boulder, Colorado, där han undervisade om de engelska romantikerna för unga studenter som ville lära sig skriva. Han lärde mig något som han kallade negativ kapacitet. Hur man kommer vidare med det osäkra, mysteriet. I mars 2020, stod vi plötsligt inför ett osynligt virus, en kallhamrad egoist. Covid-19, partikeln utan spegelbild, en trojansk häst på bröstet till varje människa. Några dagar senare kom jag iväg från Paris med ett av de sista planen som lämnade staden just då, mot Berlin. Paris var stängt, Luxembourgträdgården stängd. Jag sökte mig till Berlins stora park, Tiergarten och började gå runt en timme före mörkrets inbrott. Nästa dag gjorde jag samma sak och nästa samma igen. Det skulle pågå hela året och fortsätta nästa. Tiergarten skapades som jaktmark 1527 och när jag går där så tänker jag på allt de här träden har sett sedan 1945. Äldre än så är de inte. Vid andra världskrigets slut fälldes nämligen nästan alla träd och förvandlades till ved; av 200 000 praktfulla träd på 210 hektar återstod 700 ensamma, brandskadade små dvärgträd lite här och där. Tanken på att träden i Tiergarten planterades och växte ur ruinstaden Berlin hjälper mig. Om jag inte går dit varje dag känner jag mig sjuk. Jag har upptäckt att jag inte är ensam. Bland de många träd som talar till mig finns också människor som lyssnar till samma budskap, bara en bit bort, vid nästa träd. Efter några veckors kringströvande urskiljer jag återkommande par och enstöringar som jag, på samma platser, unga människor som tränar, gör gymnastiska övningar, vid ett speciellt träd, varenda dag. Barn som följer sina föräldrar genom parken på väg hem. Alltid samma väg. När jag går på gångarna hör jag hela tiden fragment av samtal mellan vänner och kärlekspar, om ditt och datt. Dessa samtal återskapar betydelsen av vänskap, promenader, förtroende och förhoppningar. Det låga ljudet av två vänner som samtalar förtroligt om någon detalj i livet på en av parkens gångar talar samma språk som Allen Ginsbergs poesi. I Colorado 1980 deklamerade Ginsberg Shelleys Hymn to Intellectual Beauty för att lära oss att älska konsten och livet. Vi pratade om allt under sena eftermiddagar i hans trähus i Boulder. När han talade lät det som  dikten Sång i Howl och andra dikter, här i översättning av Per Planhammar: Världens tyngd             är kärlek. Under ensamhetens börda, under missnöjets börda                så är tyngden, tyngden vi bär               kärlek. Beatpoeten Allen Ginsbergs poesi var uppmärksamhet på livet, utvecklad ur inre osäkerhet, nederlagets vrål som William Carlos Williams skrev i förordet till Howl. I den mediokra aggressionens tid, när existensen har satts inom parentes och allt präglas av sönderfall, ensamhet och skyddsanordningar, då går jag bland de kraftfulla trädstammarna i Tiergarten och tänker på vad Allen Ginsberg sa på verandan till trähuset i Boulder 1980: Det som gör en till författare är förmågan till inlevelse i chocktillstånden. Som Virginia Wolf skrev: konsten är ett dolt mönster, vi är alla delar av ett konstverk. Hamlet och Beethovens stråkkvartetter är sanningar om det vi kallar världen. Det finns ingen Shakespeare, ingen Beethoven, och ingen Gud; vi är orden; vi är musiken; vi är tinget i sig. Sen satt vi tysta och rökte, och så sa Allen: Det bästa i oss uppstår ur vår sårbarhet. Ingen vila           utan kärlek Jag tänker i Tiergarten: Katastrofen är att historien förlorar sin mening om var och en bara arbetar på sin historia, söker kontakt utan förpliktelser Beatpoeterna ville se allt i den amerikanska natten, ingen människa var för liten Deras anslag var gemenskap, visioner, Baudelaires korrespondenser: Deras store fotograf och filmare Robert Frank sa att han kunde se Big Ben i London från Coney Island. När han var ung kunde han se timvisarna också. Ferlinghetti vill som poet rädda alla bortsprungna katter, han säger att poesin är det sista fyrtornet på ett stormigt hav. Krisen är uppfostraren, utvecklaren av det nya jaget. När Allen Ginsberg fick reda på att han hade kort tid kvar att leva ville han bygga en inspelningsstudio i sin lägenhet så att hans vänner Bob Dylan och Paul McCartney skulle ha professionell utrustning att spela på när de kom förbi. När min mamma fick en inoperabel hjärntumör så sa hon: I det mörkaste finns bättringen. Jag tar operationen.. Vad menade hon? Ginsberg visste. Han gjorde tai chi i sitt kök och tackade gud för att poeten Rimbaud blickade ner på honom från ovanför diskbänken. Min mamma levde elva år till efter operationen. När de sista solstrålarna får Victoria att lysa klart i guld över mig och alla andra som släntrar genom Tiergarten, deklamerar jag för träden och de förbipasserande en rad skriven av Lawrence Ferlinghetti till vännen Allen Ginsberg, och lovar mig själv att bli en bättre människa: Poesin är själens energi, om själen existerar. Då hör jag plötsligt någon säga: Du glömde oss. Så jag tillägger: Träden är livets energi, och ni existerar. Danke! säger träden Yin och Yang, med en och samma röst. Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khayashar Nedervandi berättar om ett försök att beskriva det obeskrivliga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Vad är poesi bra för? Det är en gammal fråga. Och förstås omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något med så få mottagare knappast kan fylla en funktion. Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de ska uttrycka. Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781 beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord. Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord. Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade sin så kallade last. Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga att människorna på skeppet betraktades som varor är att presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var 150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån? De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag, rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar och ingenting om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till händelsen. M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom 2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes egna ord lyder: There is no telling this story; it must be told. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av 1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet av dödsfall som skett naturligt vad nu naturligt betyder på ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de hinner dö av svält och sjukdom. Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning, vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150 människor. Eller så avskrivs ärendet och en avskrivning utan några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller regelbrott har förekommit, att ingen har mördats. Måste man fly från lagtexterna för att kunna säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte. Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen, mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om hon skriver något som till formen är lika meningsfullt som språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom, styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment, gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta henne. Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins möjlighet? Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser, utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp. Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort. Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en begravningsrit. Jag säger bok men texten i "Zong!" fortsätter utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29 november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer. Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något. Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga. Khashayar Naderehvandi, författare

Konsten att överleva en pandemi med psykisk hälsa i behåll. Vi är less på den långdragna situationen och pratar om vad vi gör istället för att umgås utanför hemmet. Elisabeth tipsar om tre P: Spanska Netflixserien Patria som utspelar under konflikten på 1970-talet om Baskiens frigörelse från Spanien. Ett välspelat och spännande drama om familjer som splittras av politisk övertygelse. Missa heller inte Peaky blinders – Jeanette är salig och uppmanar till uthållighet även om man inte fastnar direkt. Inte lika bra men sevärd är The Sinner, en välspelad kriminalserie. Poesin menar vi är den bästa självhjälpslitteraturen. Nu läser vi Louise Glück med stor förtjusning och hoppas få anledning att återkomma med diktanalyser. En poet som hängt med Elisabeth under åren är Birgitta Lillpers, en diktare som är lättsam och lyfter fram det positiva i livet. OBS- utan att vara det minsta ytligt! Pudlar är P nummer tre. Vi pratar om hur allt fler skaffar hund under pandemin och hoppas att det är övertänkta beslut för hundar är alltid värda det bästa livet. Jeanettes går in i det lilla livet och gläds åt sina ekollon som hon drivit upp med lyckat resultat. Det bakas också mycket i det Malmska hemmet – mest macroner som är illvilliga små rackare. Vi konstaterar att vi är mer närvarande i nuet och diskuterar om vi fallit i mindfulness-diket? Magda Szabos Dörren menar Jeanette är höstens största läsupplevelse. En bok att minnas och älska, med en unik huvudperson man sent ska glömma. Även Klas Östergrens Renegater gör poddmakarna glada! Vi lyssnar via Biblio på författarens egen inläsning – rekommenderas!

Litteraturkritikern Ann Lingebrandt återvänder till 1960- och 1970-talen och utforskar plakatpoesins era. Men hur ideologiskt rättrogna var egentligen poeterna? Och hur ser det ut idag? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 15/1 2019. Plakatpoesi har länge varit ett av de värsta skällsorden i lyrikkritikerns vokabulär. Ofta kombinerat med förolämpningen som på 70-talet. Mer än så behöver inte sägas för att avfärda ett verk. Till och med Göran Greider har sagt att han inte gillar plakatpoesi. Men vad är egentligen en plakatdikt? Är den per definition dålig? Begreppet kan spåras tillbaka till den sovjetiska propagandan och Vladimir Majakovskij, som när han hade svårt att få gehör för sin futuristiska estetik försörjde sig på att måla agitationsaffischer. Han skrev regeringstrogna nyttodikter och reklamverser på rim för statliga produkter som cigaretter och galoscher. Alltså rent bokstavlig plakatpoesi, dikt som klistrades upp på husväggar och nådde en stor publik, även om den inte riktigt rymde den språkliga förnyelse Majakovskij drömt om. Är det så illa med plakatlyrik? frågade sig kritikern och poeten Lars Bäckström i en polemisk artikel 1959. För honom är det ett ord med positiv laddning och han efterlyser svenska poeter som vill ägna sig åt annat än den privata poetiska företagsamheten. Varför inte författa slagord till valaffischer eller nykterhetskampanjer? Att kläcka nyskapande texter till reklamannonser nog kan det vara ett sätt för poeter att nå ut till folket? egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget Nu blev det ju inte riktigt så att poesin florerade på reklamaffischerna. Men det följande årtiondet, det som kallats det politiska uppvaknandets decennium, skulle allt fler poeter lämna sitt privata poetiska företag för att fånga upp tidens vänstervindar. Debattpoesi kallar Björn Håkanson sina dikter redan 1963. Två år senare publiceras den dikt som skulle göra större avtryck än någon annan: Göran Sonnevis Om kriget i Vietnam. Där svingas den plakatmässiga frasen USAs vidriga krig som en örfil i en annars lågmäld dikt, som utgår från tevenyheterna och poetens egen vardag i Lund. Dikten utlöste omedelbart en intensiv debatt: var det här rätta sättet att förhålla sig till omvärldens lidande? Poeten Ann Margret Dahlquist-Ljungberg utropade i Dagens Nyheter: Reagera! Ropa ut med ett språk som pressar, skriker, tvingar, målar, splittrar, stryper, värker, bränner, plågar, hetsar, provocerar protest mot alla vidriga krig. Men egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget. Det här är reportagets tid. Rapportens. Dokumentets. Ja, facklitteraturen får en allt mer dominerande roll på skönlitteraturens bekostnad. Särskilt illa var det för poesin. I slutet av 60-talet minskade utgivningen med trettio procent. Antalet lyrikdebutanter på de stora förlagen nådde en bottennivå. Samtidigt var poesin livligt omdiskuterad. Det ställdes krav på poesin. Den ansågs ha ett ansvar. Dikterna fylldes med Vietnam-krig, Palme och Nixon, kapitalister och tillväxtgangstrar, studentbarrikader, polisbatonger, stridsvagnar och strejkande gruvarbetare. I romanen Off från 1969 berättar Britt Arenander hur hon skickar en dikt om den grekiska frihetskampen till Aftonbladet och blir refuserad av Karl Vennberg. Inte för att dikten var dålig, utan för att han numera rös när han vädrade engagemangsdikter. Det fick inte gå inflation i engagemanget. Det är ett argument som gör henne upprörd: Det skrivs så mycket dålig engagemangspoesi, säjer man också. Dålig poesi som kommer till på världens lidandes bekostnad. Och vad då, då? Det skrivs mycket dålig poesi om allt möjligt, om kärlek, om tunnelbanor och tekoppar och kosmos och hela skiten. Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt På senare år har det kommit flera böcker som velat omvärdera och uppvärdera den förhånade 60- och 70-talslitteraturen. Johan Svedjedal skrev om tidens protestlitteratur i essäsamlingen Ner med allt? 2014 och samma år försvarade Ebba Witt-Brattström kvinnlig bekännelselitteratur i Stå i bredd. Också den finlandssvenska litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius vill nyansera bilden av en schablonmässigt vänstervriden poesi. I avhandlingen Dikt och ideologi, som utkom våren 2018, läser hon Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons dikter från tiden och hittar lekfull och mångtydig poesi som ruckar på invanda synsätt. Marxisten Gösta Ågren kan visserligen utropa: Känslan av vanmakt inför poesins tillstånd / är hybris. / Ta reda på FNL-insamlingens postgironummer! Men hans dikt är också, och blir med tiden alltmer, en plats för eftertanke, och paradoxer av slaget: Den, som har någonting att säga / undviker ofta ord. Lika tvivlande på vad poesin kan åstadkomma är Claes Andersson i en dikt från 1967: Poesi kan man inte äta / Den är inte för mänskor i nöd / utan för dem vars brist / är av annan art / Poesin är ingen lögndetektor / utan själva lögnen. Men om just de här poeterna inte var så enkelspårigt plakatpoetiska, då var de kanske heller inte särskilt typiska för sin tid? Frågan är vilken dikt som bäst representerar en epok: den där tidens ideal avtecknas så tydligt att de blir schabloner eller den som med hjälp av idealen lyckas göra konst av bestående värde? Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt: Bjud borgarna just vad de inte tål: Kultur / i klasskamp / och kallt stål. (Som Guri Holmsen uttryckte det 1970.) Men mycket är skrivet med humor, och faktiskt också distans. Åtskilliga dikter är ironiska och raljanta, ibland grällt satiriska, ibland lågmält underfundiga, och många ifrågasätter likt Claes Andersson diktens roll. Ju mer man läser, desto mer upplöses generaliseringarna. Det blir uppenbart hur poesin drivs framåt, eller bakåt, av debattens brytningar, att en trend föder en motsatt trend och att estetiska ideal inte tillåts stelna utan att få mothugg. Poesin befinner sig alltid i rörelse. Ett tecken på det är att den politiska dikten på senare tid kommit tillbaka med besked: det skrivs avhandlingar om den aktivistiska lyriken samtidigt som kritiker muttrar om 70-talets återkomst. Men kanske är det inte bara det politiska engagemanget som återfötts i ny skepnad, utan också den poetiska pluralismen. För 70-talsdikten gjordes det i själva verket upp med redan på 70-talet. Redan i början av decenniet fanns en uppfattning om att den politiska poesin var uttömd, att det var dags att kliva ned i människans undermedvetna och återinföra lyriken i lyriken. Poeten i slängkappa gjorde comeback, om än i svarta solglasögon. Upproret förkroppsligades av Bruno K Öijer, som med bildberusade besvärjelser ville bryta upp lyrikens handklovar. Själv tyckte han sig stå för en folkets poesi och inspirerades av Majakovskij om än inte plakat-Majakovskij. Hans antagonister såg däremot en poet som isolerade sig i sitt elfenbenstorn istället för att skriva raka dikter om förtrycket. Det bet knappast på plakatpoesihataren Öijer, som deklarerade att Kapitalet vill att man ska skriva reklamtexter, enkla, som tunnelbanespråket. Man skulle också kunna uttrycka det som Gösta Ågren gör i diktsamlingen Massmöte på jorden från 1972: Gärna skulle jag förenkla min dikt, / men det finns ingen genväg. Det är något som skulle vara värt att skriva på ett plakat. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker Litteratur Anna Möller-Sibelius: Dikt och ideologi Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 196070-talspoesi. Apell förlag, 2018.

"Här brusar strömmen förbi" är titeln på skådespelaren Stina Ekblads memoarer. Boken är en väv av minnen, betraktelser och poesi, texter som Stina Ekblad burit med sig genom livet. Programledare: Marie Lundström. Böcker som det talas om i programmet är bland annat "Alberte" av Cora Sandel och "Här brusar strömmen förbi" av Stina Ekblad. Och i Dan Anderssons "Svarta Ballader" återfinns dikten "En spelmans jordafärd". Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström. Övrig redaktion: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Ett samtal med den belarusiska poeten Valzhyna Mort i USA om poesi och politik. Dessutom läser Ida Börjel sina utkast till en kommande bok på svenska med Valzhyna Morts poesi. Fredrik Wadström kopplar upp sig mot Valzhyna Mort i Ithaca, New York. Hon flyttade redan för 15 år sedan från Minsk till den amerikanska östkusten och skriver dikter på både belarusiska och engelska. Nu har hon vänt på dygnet för att följa med i gatuprotesterna som sveper genom hennes hemland sedan ett par månader tillbaka. Hennes vänner och författarkollegor misshandlas och fängslas av kravallpolisen medan Valzhyna Mort skriver debattartiklar i internationella medier. Möt en poet som blivit litteraturens ambassadör för ett nytt och fritt Belarus och hör hennes svenska översättare, poeten Ida Börjel, dela med sig av sina utkast till en kommande utgivning av Valzhyna Morts nya diktsamling "Music for the Dead and Resurrected". Böcker som nämns i programmet: "Tårarnas fabrik" (2007) i översättning av Thomas Nydahl. "Music for the Dead and Resurrected" (2020) som i detta nu översätts av Ida Börjel. Redaktion: Marie Lundström, Anna-Karin Ivarsson och Fredrik Wadström. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se

Eddie pratar med författaren Jeremiah Björkman

"Här brusar strömmen förbi" är titeln på skådespelaren Stina Ekblads memoarer. Boken är en väv av minnen, betraktelser och poesi, texter som Stina Ekblad burit med sig genom livet. Programledare: Marie Lundström. Böcker som det talas om i programmet är bland annat "Alberte" av Cora Sandel och "Här brusar strömmen förbi" av Stina Ekblad. Och i Dan Anderssons "Svarta Ballader" återfinns dikten En spelmans jordafärd. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström. Övrig redaktion: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Möt vinnaren av Sveriges Radios Lyrikpris 2020 - poeten Johan Jönson. Johan Jönson är född 1966. Uppväxt utanför Sundsvall. Bor i Stockholm. Debuterade som författare 1992 och har gett ut nära tjugo titlar. I sin poesi arbetar han ofta i en montageteknik och är upptagen av ämnen som språk, klass, kamp, kropp och våld. Det är tvillingverket Marginalia/Xterminalia som fått pris. Så här formulerade juryn sig: "Ur en ohejdbar språkmaskin väller ett oemotståndligt flöde av självhat, existentiell panik och vantrivsel i kapitalismen. Det är envetet repetitivt och kroniskt oförutsägbart, med gläntor av naturlyrisk skönhet i den kompromisslösa svärtan." Dikterna passerar igenom mig, säger han, de uppstår inte i mig. Katarina Wikars hälsade på i arbetslokalen i Örnsberg i södra Stockholm bland bokhögar att drunkna i. Hur ska man ska läsa, frågade hon, Xterminalia är ju full av svarta rektanglar mellan orden? Vissa har tråkigt och skummar bara, tror Johan Jönson. Andra läser intensivare, några bara lite åt gången, läsaren får göra sitt eget montage. P1 Kultur

Möt två av vinnarna från Litteraturgalan i P1: poeten Johan Jönson och novellisten Khaled Alesmael. PORTRÄTT: JOHAN JÖNSON, 2020 ÅRS LYRIKPRISVINNARE I fredags på Litteraturgalan tilldelades poeten Johan Jönson Sveriges Radios Lyrikpris 2020 för sin diktsamling Marginalia/Exterminalia. Kulturredaktionens Katarina Wikars har träffat honom. MÖT KHALED ALESMAEL - VINNARE AV ÅRETS NOVELLPRIS Vinnaren av Sveriges Radios Novellpris 2020 blev den svensksyriske journalisten och författaren Khaled Alesmael som prisades för Radionovellen "En tygväska med damskustryck". Hör honom om inspiration, skrivande och helt nya radionoveller från Syrien. ESSÄ: AGAMBENS SJÄLVBIOGRAFI Av författaren och kulturjournalisten Lars Hermansson. Programledare: Sofia Strandberg Producent: Eskil Krogh Larsson

Möt vinnaren av Sveriges Radios Lyrikpris 2020 - poeten Johan Jönson. Johan Jönson är född 1966. Uppväxt utanför Sundsvall. Bor i Stockholm. Debuterade som författare 1992 och har gett ut nära tjugo titlar. I sin poesi arbetar han ofta i en montageteknik och är upptagen av ämnen som språk, klass, kamp, kropp och våld. Det är tvillingverket Marginalia/Xterminalia som fått pris. Så här formulerade juryn sig: "Ur en ohejdbar språkmaskin väller ett oemotståndligt flöde av självhat, existentiell panik och vantrivsel i kapitalismen. Det är envetet repetitivt och kroniskt oförutsägbart, med gläntor av naturlyrisk skönhet i den kompromisslösa svärtan." Dikterna passerar igenom mig, säger han, de uppstår inte i mig. Katarina Wikars hälsade på i arbetslokalen i Örnsberg i södra Stockholm bland bokhögar att drunkna i. Hur ska man ska läsa, frågade hon, Xterminalia är ju full av svarta rektanglar mellan orden? Vissa har tråkigt och skummar bara, tror Johan Jönson. Andra läser intensivare, några bara lite åt gången, läsaren får göra sitt eget montage. P1 Kultur

En radiobrevväxling om bussfärder, sociala medier och årets mest omtalade kommunala reklamfilm. Bakom pennor och tangentbord: Annika Lantz och författaren Linda Skugge.

Vad tjänar en poet egentligen? P1 kultur pratar stålar med två poeter och en förläggare. I höst ska hela 18 miljoner kronor tilldelas skönlitterära författare, när två nobelpris i litteratur delas ut samtidigt. Men så ser knappast vardagen ut för litteraturens daglönare. Hur mycket drar man in på en diktsamling? Det är en av de frågor som Katarina Wikars ställer i ett reportage om poesin och pengarna. Här möter vi bland annat författaren Aase Berg, som jämför stämningen när poeter träffas med att vara en djuphavsfisk på havets botten: det är alldeles mörkt och alla ligger och väntar på att det ska singla ner ett litet pris. I sitt diktverk "Marginalia" skriver Johan Jönson om pengar - ordet  förekommer minst 1000 gånger, jämte nybildningar som "bankkontosubjekt". Och den första bok som Gunnar Nirstedt ger ut på sitt nystartade förlag är Lina Rydén Reynols "Läs mina läppar" där produktionsvilllkoren redovisas på bokens baksida: förskott, royalties, försäljarnas inköpspris. Vi får också höra stycken ur Strindbergs tiggarbrev och Birger Sjöbergs aktiespekulationer, med mera. I veckans tredje OBS-essä om tågresande följer poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson med på den brittiska konstnären Sharon Kivlands semesterresor i Sigmund Freuds fotspår. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu Hua. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Redan innan de lärt sig läsa lär sig kinesiska dagisbarn att recitera landets klassiska dikter. Det fortlöper kontinuerligt genom hela skolgången och barnen har den kinesiska poesihistorien inpräntad i ryggraden när de går ut i livet. Poesin är en levande del av det historiska minnet och den nationella självbilden, med en dokumenterad poesitradition som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden till Shijing, den äldsta kinesiska poesisamlingen. Poesikomponering var länge en del av det kejserliga examensväsendet. Till och med Mao själv, som med sin kulturrevolution på 60-talet inledde en kulturhistorisk utrensning av världshistoriska mått, var en flitig läsare av klassisk poesi, och själv en erkänd versmakare. Poesins upphöjda status i Kina är alltså långtifrån hotad. Men hur mår själva poesin? Å ena sidan befinner den sig i en guldålder läst, skriven och delad av fler än någonsin på internet och sociala medier. Å andra sidan, säger vissa, befinner sig den kinesiska samtidspoesin i ett tillstånd av degenerering och förfall, underställd både en hårdnande statscensur och den estetiska utslätning och strömlinjeformning som nättillvaron fört med sig, där poesin i allt högre grad format sig efter idealet om klickbarhet, delbarhet och den lättsmälta underhållningen. Även om nätet ännu är det medium som är svårast för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera [...] så har oförutsägbara stötar av censur drabbat den digitala poesisfären 1900-talets kinesiska poesi var till stor del formad av Kinas våldsamma historia, med många uppblommanden och avbrott. Växte man upp under den kommunistiska eran förknippar man kanske poesi framförallt med revolutionärt patos och teatraliska kampsånger, är man född senare inspirerades man kanske av de så kallade dunkla poeterna som Bei Dao, Mang Ke och Shu Ting eller deltog i någon av de många hundratals poesiföreningar på universitetcampus som grundades runtom i landet under 80-talet, innan den nyväckta tilltron till kulturen och poesin nådde ett abrupt slut med massakern på Himmelska fridens torg 1989, som också markerade slutet på demokratirörelsen. Sedan dess har mycket hänt. Nya generationer poeter har dykt upp och internet har idag helt förändrat det sätt på vilket litteratur skrivs och distribueras. Kinas internetanvändare uppgår idag till 800 miljoner och nätet har blivit den utan tvivel främsta plattformen för skriven kinesisk poesi. Om detta skriver den brittiska litteraturvetaren Heather Inwood, som i boken Verse Going Viral från 2014 beskriver den explosionsartade poetiska aktivitet som vuxit fram på nätet: i poesiforum, på webbsidor, bloggar, mikrobloggen Weibo i form av subkulturer, communities, tidskriftskollektiv. Även om nätet ännu är det medium som är svårast för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera, och där poeter därmed också funnit störst frihet, så har oförutsägbara stötar av censur drabbat den digitala poesisfären de gångna åren. Inför 2008 då de Olympiska spelen hölls i Beijing, liksom i juni 2010 kring årsdagen för massakern 1989, då den kommersiella internetdistributören NetEase plötsligt stängde ner nästan tvåhundra poesiforum, något som ledde till en litterär massmigration till bloggar, Weibo och andra sociala medier. Trots det har nätet försett många med möjligheten att samlas kring sammanhang som tidigare inte funnits alltifrån queera poesicommunities till ekonomiskt underställda grupper som fattig landsbygdsbefolkning och migrantarbetare. Migrantarbetarpoesi är en genre som fått stor uppmärksamhet efter den 24-åriga poeten och Foxconn-fabriksarbetaren Xu Lizhis självmord 2014, inte minst efter hans hemsökande vackra dikt om att arbeta Jag sväljer en måne gjord av järn. Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig En annan poet som blivit en viral sensation under de senaste åren är Yu Xiu Hua, som 2014 blev berömd över en natt med onlinedikten Att korsa halva Kina för att ligga med dig, som beskriver ett kvinnligt diktjags erotiska längtan: Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig / Jag genomkorsar många jag och många jag springer samman till ett för att få ligga med dig.  Yu Xiu Hua är född 1976 i en bondefamilj på landsbygden, bosatt i provinsen Hubei och var innan 2014 i princip okänd. Kort efter att hennes dikt skapat sensation på nätet gav hon ut två diktsamlingar; den senare blev den mest bästsäljande i Kina på trettio år. Hon föddes med en cp-skada, har kallats för Kinas Emily Dickinson och i hennes dikter löper skildringar av erotiskt begär, disabilitet, kärlek, eufori och dödslängtan sida vid sida. På ett såväl tvetydigt som kraftfullt bildspråk skriver hon om ämnen som ofta är relaterbara, med en expressiv nyenkelhet som förmodligen banat väg för deras popularitet. Som i dikten Källan: Jag blev förälskad vid mitt omskakande möte med världen. / Jag blev förälskad i den tryckande, vulgära, återkommande våren. / Jag blev förälskad i min beslutsamhet att stå ut med allt tills det upplöstes i stoft. År 2017 gavs Yu Xiu Hua också ut på svenska i förlaget ellerströms lilla poesiserie, i översättning av Birgitta Lindqvist. Att hennes mest kända dikt, Att korsa halva Kina för att ligga med dig inte finns med i urvalet är något märkligt, men här återfinns å andra sidan samma ensamma och utpräglade lyriska diktjag, som ömsom stilla, ömsom affekterat låter diktraderna vandra över tillvarons smuts, sin egen kroppslighet, sitt begär och ensamhet, som sammansmälter med vardagsnära scener från landsbygden, som som hon skriver - detta fallfärdiga hus där jag vårdar mina gamla föräldrar och min son som växer lika långsamt som gästernas steg närmar sig. Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett heterogent fält av uttryck Mycket kan sägas om Yu Xiu Huas enormt populära och virala poesi: den är å ena sidan enkel, delbar, relaterbar och appellerar till många. Tyvärr kan den svenska översättningen inte helt göra hennes enkla och genomsläppligt tvetydiga bilder rättvisa, som så ofta är fallet med översatt poesi från kinesiska. Men mycket hån och kritik har också riktats mot internetpoesin: den har kallats för banal, rättande sig efter det minsta motståndets lag och inte bara i maskopi med underhållningen och popkulturen, utan också med företag och politiska institutioner, som ofta finansierar och använder sig av poeter och poesi idag, medvetna om den upphöjda status lyriken fortfarande har samt de politiska och ekonomiska vinsterna med att använda den. Hur kommer det sig att modern poesi och poeter fortfarande existerar?, frågade sig Kinas mest populäre bloggare Han Han i en hånfull attack mot samtidspoesin i en essä med samma namn från 2006. Svaret är väl att bilden är mer mångtydig och paradoxal än så. Att poesin flyttat ut på internet gör den inte automatiskt mer strömlinjeformad, mycket tyder trots allt på det motsatta. Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett heterogent fält av uttryck, ett fält som hela tiden omformas och förändras. Mitt i en sådan förändring kan man ibland få höra en både tvetydig och klingande klar, rättfram röst som Yu Xiu Huas: Tvärsöver Kina händer allt: vulkaner får utbrott, floder förtorkas, politiska fångar och tvångsförflyttade släpps fria, hjortar och rödkronade tranor skjuts ner / Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig. Viola Bao Litteratur Xiu Hua Yu: Leva trots allt. Översättning: Birgitta Lindqvist. Ellerströms, 2017. Heather Inwood: Verse going viral  Chinas New Media Scenes, University of Washington Press, 2014.

Har ekonomin tågat in i den poetiska texten och inte bara i debatten? Författarna Aase Berg, Johan Jönson och förläggaren Gunnar Nirstedt om poesins produktionsvillkor. I Johan Jönsons diktverk "Marginalia" förekommer ordet pengar minst 1000 gånger, ofta som ett bristtillstånd, bryter sönder dikten. "Nu har vi pengar så nu kan vi sova", vem har snott våra jävla skitpengar?" Han menar att han avtäcker en statisk dominant ideologi och introducerar bland mycket annat ordet "bankkontosubjekt". Det är som vara en djuphavsfisk på havets botten, det är alldeles mörkt och alla ligger och väntar på att det ska singla ner ett litet pris, säger Aase Berg om stämningen när många poeter träffas. Nu har hon gjort en avstickare från lyriken med prosaboken "Haggan", där huvudpersonen skriver en del om stora förskott och otippade mecenater i Bergslagen. Den första boken som kommer ut på Gunnar Nirstedts nystartade förlag är Lina Rydén Reynols  "Läs mina läppar" där produktionsvilllkoren redovisas på bokens baksida: förskott, royalties, försäljarnas inköpspris. I Katarina Wikars reportage förekommer också Strindbergs tiggarbrev, Birger Sjöbergs aktiespekulationer och återanvända frågor om författarekonomier. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Att en sångare också dirigerar är inte så vanligt, men idag operadebuterar Barbara Hannigan med "Rucklarens väg" i Göteborg. Möt henne för ett samtal om konstnärliga drivkrafter och om makt. Den kanadensiska sopran-dirigenten Barbara Hannigan har sjungit rollen som Anne Truelove i Igor Stravinskys opera "Rucklarens väg" många gånger, men nu är det sångaren själv som ska dirigera. I Göteborgs konserthus leder Hannigan Göteborgs Symfonikerna i tre uppföranden med start i dag. Det blir också startskottet i stor skala för hennes mentorsprogram Equilibrium, där hon arbetar med handplockade unga, talangfulla musiker från 39 olika länder. Föreställningens unga sångsolister togs ut vid internationella auditions i Stockholm, Zürich, Paris och London 2017. Nästa säsong tillträder Barbara Hannigan sin position som Göteborgssymfonikernas gästdirigent. Hur blev Barbara Hannigan av musikvärldens mäktigaste kvinnor? Hör intervjun i dagens P1 Kultur, där också P1 Kulturs reporter Hanna Jedvik träffar poeten Jonas Gren. Poeten och kulturjournalisten Jonas Gren är aktuell med den nya diktsamlingen "Dälden där de blommar". Han debuterade med diktsamlingen Lantmäteriet 2014 - och två år senare kom uppföljaren Antropocen. Poesin tar ofta avstamp i naturen och kallas ibland för Ekopoesi. Något som han själv inte riktigt vill kännas vid. Sitt starka miljöengagemang till trots.  Dessutom  kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén har varit på Bonniers konsthall för att se de nyöppnade utställningarna: Peter Liversidge Working Title II och Dora Garcias Jag talar alltid sanning, hör hans recension i P1 Kultur, där det också blir ett OBS, som ägnar sig åt veckans tema - Poesins metaforer. Det är Maria Küchen som reflekterar över fjäderfän i svensk lyrik och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius

I detta avsnitt av Tro & förnuft utgår Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund från två texter i den nyutkomna antologin Filosofiska metoder i praktiken för att via dessa diskutera två teman: det ena handlar om vilken roll känslor och poesi kan spela för filosofi och den andra tematiken behandlar den till viss del kontroversiella frågan om det är acceptabelt att ta ställning i normativa frågor som akademiker. Vilken roll kan skönlitteratur, poesi och känslor ha i filosofiskt arbete? Maria Essunger bearbetar i sin text ”Poetisk filosofi” i Filosofiska metoder i praktiken denna fråga: Essunger menar att poetisk filosofi har en särskild tilltro till läsaren/åhöraren – precis som poesin har det. Utan en lyhörd och delaktig åhörare kan poesin inte bli levande och något liknande gäller den poetiska filosofin: den litar på (och behöver) läsaren i högre grad än vad som är fallet inom strikt analytiskt argumenterande filosofi. Poesin har också en förmåga att skärpa vår uppmärksamhet genom att göra det vardagliga främmande. Kanske är det också en central del i all filosofi – att göra oss uppmärksamma på det vi tar för givet och därför inte reflekterar över. Mikhail Epstein argumenterar i sin text, som anknyter till Essungers tematik, ”Lyrical philosophy: or how to sing with the mind” för att det finns filosofiska känslor. Liksom filosofiska tankar, så har filosofiska känslor det generella, universella och fundamentala som sitt objekt. Att vara irriterad över grannen är ingen filosofisk känsla, men att känna en förtvivlan över mänskligheten är en filosofisk känsla. Filosofi är kärlek till vishet och måste alltså inbegripa känslor även om filosofi också alltid är reflekterande. Den som har en filosofisk sensibilitet är den som kan bli existentiellt drabbad av och emotionellt engagerad av de filosofiska frågorna. Den andra frågan (som vi diskuterar i första halvan av programmet) är: hur kan man tänka kring normativa anspråk på universitetet? Under vilka villkor kan det vara acceptabelt att argumentera för normativa ståndpunkter på livsåskådningsmässigt neutrala (icke-konfessionella) universitet? Mikael Stenmark argumenterar i sin text ”Att filosofiskt studera religioner och livsåskådningar” i Filosofiska metoder i praktiken för att religionsvetenskapens uppgifter är att försöka förstå, förklara och utvärdera religiösa och livsåskådningsmässiga företeelser och trosföreställningar. Det innebär att både kritiskt och konstruktivt analysera trosföreställningar och ibland föreslå lösningsförslag på problem för vissa religiösa föreställningar.   Karin Johannesson klargör i sin text ”Konfessionell religionsvetenskap” under vilka villkor som man enligt henne kan bedriva konstruktiv teologi eller konfessionell religionsvetenskap på statliga (konfessionellt neutrala) universitet. Normativ konfessionalitet – då man förespråkar en viss hållning – finns i två varianter. Den ena kallar Johannesson för ”om-så” konfessionalitet och den innebär att man klargör sina antaganden, visar medvetenhet om att dessa inte är självklara utan kan problematiseras och att ens slutsatser är beroende av dessa antaganden. Man diskuterar andra antaganden och inser att ens egna inte är de enda möjliga vid universitetet. Den icke-så konfessionella hållningen, däremot, kännetecknas av att ens antaganden ges en absolut karaktär och man avvisar implicit eller explicit möjligheten av andra utgångspunkter. Denna är inte acceptabel medan den förra är det, menar Johannesson. Hålltider för avsnittet: 0:00– 2:30 Presentation av första tematiken: kan man vara religionsfilosofiskt normativ på universitetet? 2:30 Karin Johannessons och Mikael Stenmarks texter 3:15 normativitet och konfessionalitet 4:00 Vad betyder konfessionell? 4:35: Stenmarks artikel och de tre uppgifterna för religionsvetenskapen: förstå, förklara och utvärdera religion och religiösa föreställningar. 6:25 Inom all filosofi görs normativa anspråk 7:20: Varför skulle det kunna vara ett problem att vara normativ? 8:20 Hedenius och Hägerströms inflytande över teologin respektive filosofi 12:50 Teologiska fakultetens övergång från att tala om uppenbarelse till att enbart vara deskriptiv. 13:35: Karin Johannessons text: ”Konfessionell religionsvetenskap: vad är det?” fyra typer av konfessionalitet: - ekonomisk konfessionalitet (forskning finansierad av en representant för en livsåskådningstradition) - utövande konfessionalitet (ber i undervisningssituationer) - innehållslig konfessionalitet: forskaren är intresserad av en viss konfession, eller forskningen är innehållsligt relevant för en konfession. - normativ konfessionalitet: a) om-så konfessionalitet (argumenterar utifrån antaganden, som görs explicita och som man artikulerar att de inte är de enda möjliga och är i dialog med andra möjliga antaganden) b) inte-så konfessionalitet (argumenterar utifrån antaganden som är principiellt privilegierade, det vill säga de kan inte problematiseras eller överges) 16:45: Karin Johannessons definition av om-så respektive inte-så-konfessionalitet 21:20 Johannessons distinktion mellan ontologisk och metodologisk expansion 23:30: Eriks kritiska synpunkter: en historisk ingång 26.20: Christoffers respons på Eriks kritik 28.30 Erik responderar 29.00: Deltagande som förutsättning för förståelse?   Del två 30:00 Poetisk filosofi/Filosofisk poesi 32:55 Essungers text 33:10 Ryska formalisternas begrepp ”främmandegöring” som central för den poetiska språkfunktionen. 34:10 Essungers analysexempel ”filosofisk poesi” snarare än ”poetisk filosofi”? 35:10: Finns det en parallell mellan filosofins relation till poesin i Essungers text och Quines syn på relationen mellan filosofi och naturvetenskap? 37:50 Essungers definition av poetisk filosofi: filosofi som bedrivs i en tänkt dialog med en självständig och sensibel mottagare. 38:50: Essunger/filosofen som sensibel mottagare av poesin. 39:40 Vad är relationen mellan den filosofi som poesin uttrycker och den filosofi som poesin stimulerar hos den filosof som läser poeten? 40:40 Quines syn på relationen mellan filosofi och naturvetenskap som analogi till relationen mellan filosofin och litteraturen enligt Essunger. 43:30 vikten av att integrera olika sätt att bedriva filosofi. 44:00 Styrkan med den typen av filosofi som Essunger skriver fram 47: Epstein: filosofin handlar om att fördjupa ens existentiella relation till tillvaron 48:45 Filosofiska känslor: orienterade mot tillvarons grundläggande, fundamentala karaktär. 49:50: Filosofi är kärlek till vishet och inbegriper alltså känslor och inte bara tankar. 50:25: Eriks kritiska synpunkter: För bred förståelse av filosofi 53:50 Christoffers respons på Eriks kritiska synpunkter 54:45 Skillnaden mellan filosofi och poesi: sårbarheten för fakta 56:45: Likheten mellan religion och filosofi: relationen till verklighetens yttersta natur Länkar: Boken i nedladdningsbart format: Filosofiska metoder i praktiken. Artikeln "Lyrical philosophy or how to sing with the mind"

I dag startar en serie inslag med nyskriven poesi under rubriken Sverige 2040. Poesin är skriven av riksdagspartiernas kulturpolitiska talespersoner som vi träffar på Sveriges Radios scen i Almedalen. Dagens programledare Louise Epstein förklarar att dikterna har både djup och precision så det finns mycket att prata om! Mycket av den politiska diskussionen handlar ju om problem i nuet och om hur Sverige ska regeras, men vi har valt att blicka framåt. Vilket sorts samhälle strävar partierna efter i ett längre perspektiv? I dagens program är det Olof Lavesson från Moderaterna och Vasiliki Tsouplaki Vänsterpartiet som läser sina dikter och pratar om framtiden! Och så får vi besök av statsvetaren Sören Holmberg som kommer att berätta hur det går i valet. Han har haft fel förr - men är ändå säker! Och Louise undrar om det är bra eller dåligt för demokratin att överhuvudtaget förutsäga hur det kommer att gå i valet? Vallokalsundersökningar och preliminära resultat pekar på att vänsterkandidaten Andrés Manuel Lopéz Obrador blir Mexikos näste president. Är det tecken på en ny global vänstervåg? Och hur hänger olika länders politiska trender ihop. Det ska vi prata om med María-Elsa Salvo från kommunikationsbyrån Dagens Arena. Råkar du vara i Visby så är du välkommen till oss på Sveriges Radios scen i Almedalen till och med torsdag. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Jon Jordås

Är det ens försvarbart att stirra dikten i naveln när världen brinner där utanför? Litteraturkritikern Annina Rabe dyker ner i några samlingar där poesin handlar om poesin. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det här med att cykla har ni tänkt på hur omöjligt det borde vara? Hur kan man sitta på en konstruktion bestående av två jättesmala hjul, som håller balansen enbart på grund av våra små och nästintill omedvetna rörelser? Börjar man tänka för mycket på det orimliga i själva cyklandet finns risken att man förlorar hela den avancerade balansakten och åker i backen. Vissa saker måste helt enkelt utföras i ett delvis omedvetet tillstånd, med en märklig övertro på vår egen förmåga. För gjorde vi inte så, vore dessa saker inte möjliga. En sådan omöjlighet är poesin. I högre grad än prosan, tror jag att den blir till i stunder av bortvändhet, avstängdhet. Annars skulle dikten inte kunna leva med sig själv och sina anspråk. Jag har tänkt en hel del på cyklingen, på de där omöjliga balansakterna i livet, när jag har läst tre av den senaste tidens mest egensinniga och intressanta svenska diktsamlingar. Det är Gunnar D Hanssons Tapeshavet, Marie Lundquists Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det och Malte Perssons Till dikten. De har alla en sak gemensamt: de förhåller sig till dikten som ett subjekt i sin egen rätt. Vi pratar alltså om en dikt som diskuterar dikten, det som inom litteraturvetenskapen kallas för metapoesi. Den handlar om hur dikten blir till, vad den är och gör, och sist men kanske inte minst: vad den har för förhållande till sin upphovsperson. För poesin, i alla fall i de här tre diktsamlingarna, framstår inte alls som om den nödvändigtvis är avhängig av den som har skrivit den. Gunnar D Hansson skriver: Den dubbla rösten, den första och den andra rösten. Kanske är detta lyrikens ursituation. Lyriken uppkommer ur en speciell dualism, det kluvna jaget mellan den dödliga poeten och den autonoma texten. Malte Persson visar vad dikten är. Marie Lundquist vad den gör, och Gunnar D Hansson hur den blir Metapoesi är en benämning som dykt upp under de senaste hundra åren, men tilltaget att dikta om dikten är betydligt äldre. Antikforskaren och poeten Jesper Svenbro, en av dem som både i egna dikter och i essäistik ägnat sig mest åt denna litteraturform, har forskat fram metapoetiska inslag redan hos ett antal antika författare som Sapfo, Pindaros, Vergilius och Platon. Hans essäsamling Fjärilslära från 2002 är ett vällustigt och lekfullt detektivarbete genom litteraturhistorien, där vi får veta hur det finns samband mellan makrillen och Homeros, och där ett av Sapfos mest berömda diktfragment, Gudars like, i stället för en förtvivlad kärleksdikt blir en allegori över skriftens kraftfulla verkningar. En annan storhetstid för metapoesin var den nyenkla poesiepoken under 1960-talets början. Och nu alltså igen; i nya diktsamlingar av tre tongivande poeter i olika generationer. Man skulle kunna säga att deras respektive metapoetiska ingångar är ungefär så här: Malte Persson visar vad dikten är. Marie Lundquist vad den gör, och Gunnar D Hansson hur den blir. Hos Malte Persson möter vi först dikten i en inramning som kan läsas både som en erinran om en skapelseberättelse och som ett postapokalyptiskt tillstånd. Den första dikten i samlingen, Fanns poesin är vemodig, men antyder också något om poesins kraft och överlevnadsförmåga: En gång fanns poesin och den finns kvar i skrevor här och där. Som regnvatten i kaffekoppar glömda på verandan. Den dyker upp ibland när vindar röjs och åkrar plöjs och får förklaras av experter. Den anrikas i näringskedjan och gör folk och havsörnar anemiska och drömska utan att de anar varför. Poesin hos Malte Persson är en hel massa saker. Den är lekfull, gäckande och egensinnig, den är överallt, den låter sig inte stoppas. Den tar alla tänkbara skepnader. Den är ett intyg, ett plyschdjur, ett anagram, en liten trasa och ett dåligt raggningsförsök. Men oavsett vad har den alltid huvudrollen. Poeten, i den mån han ens nämns, är en perifer figur, inte ens alltid vän med poesin eller bra för den. Malte Persson skriver: Finns det en fiende? Ja, jag är fienden ett monster, till hälften text, till hälften människa. I Marie Lundquists till formen sparsmakade men till innehållet explosiva samling Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det är texten inte längre hälften människa den har tagit över helt. Lundquists dikt är sinnlig och kroppslig, mörk till naturen och inte alltid snäll. Men framför allt är den inte i behov av några poeter. Snarare bör dikten bevaras från poeternas påträngande omsorger, säger till exempel raderna Dikten lägger sitt svarta flor över orden/för att skydda dem från poeterna. Dikten stiger upp ur sin egen avbildning, utropar den triumfatoriskt vid ett annat tillfälle, men uppgiften den har är inte lätt: Dikten bär tillbaka gråten/till den plats där den uppstod. Balansakten mellan dikt och diktare påminner inte så lite om cyklingen jag pratade om för en stund sen. För hur är det ens möjligt att skapa dikt, att omfatta dikt utan att poeten lyfts bort från dikten? Om något är gemensamt för alla tre diktsamlingarna förutom den stillsamma humorn - så är det tron på dikten som något utomvärldsligt. Vi behöver påminnas om att det går att vingla fram på cykeln bara man inte tänker på det man gör. Är det denna tro som driver dessa författare att skriva metapoesi i en tid när så mycket övrig poesi är realistiskt förankrad, när litteraturen är mer politisk än på länge? Finns någon mening med metapoesi? Är det ens försvarbart sitta och stirra dikten i naveln när världen brinner utanför? Det är lätt att tro att metadikten är en angelägenhet för litteraturvetare som kan sitta och skrocka förtjust åt varenda litterär referens, varenda ömsint språklig avvikelse. Men samtiden och samhället saknas inte hos någon av de tre författarna. Själv är jag av uppfattningen att metapoesin behövs extra mycket idag. Att vi behöver påminnas om litteraturens storhet i sin egen rätt. Vi behöver påminnas om att det går att vingla fram på cykeln bara man inte tänker på det man gör. Metapoesin omnämns gärna som introvert och beskylls ibland för att fly undan allvaret. Då har man, tänker jag, en förenklad syn på vad allvar är. Metadiktens uppgift är att ta oss fram till det som egentligen för stort för att greppa. De tre samlingarna kan var och en på sitt sätt läsas som ett försvarstal för dikt vars främsta syfte är att få oss att se saker vi inte annars skulle sett. Gunnar D Hansson skriver i några av Tapeshavets vackraste och mest avväpnande rader: Poesi uppstår, har det klokt sagts av en klok, genom att den skrivs eller genom att man gör sig sådan att poesi uppkommer, ett tillstånd som ofta går på djupet men inte nödvändigtvis. Annina Rabe, litteraturkritiker   Litteratur Marie Lundquist: Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. Albert Bonniers förlag, 2017. Gunnar D Hansson: Tapeshavet. Albert Bonniers förlag, 2017. Malte Persson: Till dikten. Albert Bonniers förlag, 2018.

Nu fyller Nationalteaterns klassiska album Barn av vår tid 40 år. Proggikonen, låtskrivaren och sångaren Ulf Dageby berättar om musiken, förlusten av sin pappa och om dagen då Nationalteatern dog. Kontakt Mail: sondagsintervjun@sverigesradio.se Facebook: Söndagsintervjun i P1 Twitter: @sondagsintervju Instagram: @sondagsintervjun_p1

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu Hua. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Redan innan de lärt sig läsa lär sig kinesiska dagisbarn att recitera landets klassiska dikter. Det fortlöper kontinuerligt genom hela skolgången och barnen har den kinesiska poesihistorien inpräntad i ryggraden när de går ut i livet. Poesin är en levande del av det historiska minnet och den nationella självbilden, med en dokumenterad poesitradition som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden till Shijing, den äldsta kinesiska poesisamlingen. Poesikomponering var länge en del av det kejserliga examensväsendet. Till och med Mao själv, som med sin kulturrevolution på 60-talet inledde en kulturhistorisk utrensning av världshistoriska mått, var en flitig läsare av klassisk poesi, och själv en erkänd versmakare. Poesins upphöjda status i Kina är alltså långtifrån hotad. Men hur mår själva poesin? Å ena sidan befinner den sig i en guldålder läst, skriven och delad av fler än någonsin på internet och sociala medier. Å andra sidan, säger vissa, befinner sig den kinesiska samtidspoesin i ett tillstånd av degenerering och förfall, underställd både en hårdnande statscensur och den estetiska utslätning och strömlinjeformning som nättillvaron fört med sig, där poesin i allt högre grad format sig efter idealet om klickbarhet, delbarhet och den lättsmälta underhållningen. Även om nätet ännu är det medium som är svårast för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera [...] så har oförutsägbara stötar av censur drabbat den digitala poesisfären 1900-talets kinesiska poesi var till stor del formad av Kinas våldsamma historia, med många uppblommanden och avbrott. Växte man upp under den kommunistiska eran förknippar man kanske poesi framförallt med revolutionärt patos och teatraliska kampsånger, är man född senare inspirerades man kanske av de så kallade dunkla poeterna som Bei Dao, Mang Ke och Shu Ting eller deltog i någon av de många hundratals poesiföreningar på universitetcampus som grundades runtom i landet under 80-talet, innan den nyväckta tilltron till kulturen och poesin nådde ett abrupt slut med massakern på Himmelska fridens torg 1989, som också markerade slutet på demokratirörelsen. Sedan dess har mycket hänt. Nya generationer poeter har dykt upp och internet har idag helt förändrat det sätt på vilket litteratur skrivs och distribueras. Kinas internetanvändare uppgår idag till 800 miljoner och nätet har blivit den utan tvivel främsta plattformen för skriven kinesisk poesi. Om detta skriver den brittiska litteraturvetaren Heather Inwood, som i boken Verse Going Viral från 2014 beskriver den explosionsartade poetiska aktivitet som vuxit fram på nätet: i poesiforum, på webbsidor, bloggar, mikrobloggen Weibo i form av subkulturer, communities, tidskriftskollektiv. Även om nätet ännu är det medium som är svårast för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera, och där poeter därmed också funnit störst frihet, så har oförutsägbara stötar av censur drabbat den digitala poesisfären de gångna åren. Inför 2008 då de Olympiska spelen hölls i Beijing, liksom i juni 2010 kring årsdagen för massakern 1989, då den kommersiella internetdistributören NetEase plötsligt stängde ner nästan tvåhundra poesiforum, något som ledde till en litterär massmigration till bloggar, Weibo och andra sociala medier. Trots det har nätet försett många med möjligheten att samlas kring sammanhang som tidigare inte funnits alltifrån queera poesicommunities till ekonomiskt underställda grupper som fattig landsbygdsbefolkning och migrantarbetare. Migrantarbetarpoesi är en genre som fått stor uppmärksamhet efter den 24-åriga poeten och Foxconn-fabriksarbetaren Xu Lizhis självmord 2014, inte minst efter hans hemsökande vackra dikt om att arbeta Jag sväljer en måne gjord av järn. Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig En annan poet som blivit en viral sensation under de senaste åren är Yu Xiu Hua, som 2014 blev berömd över en natt med onlinedikten Att korsa halva Kina för att ligga med dig, som beskriver ett kvinnligt diktjags erotiska längtan: Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig / Jag genomkorsar många jag och många jag springer samman till ett för att få ligga med dig.  Yu Xiu Hua är född 1976 i en bondefamilj på landsbygden, bosatt i provinsen Hubei och var innan 2014 i princip okänd. Kort efter att hennes dikt skapat sensation på nätet gav hon ut två diktsamlingar; den senare blev den mest bästsäljande i Kina på trettio år. Hon föddes med en cp-skada, har kallats för Kinas Emily Dickinson och i hennes dikter löper skildringar av erotiskt begär, disabilitet, kärlek, eufori och dödslängtan sida vid sida. På ett såväl tvetydigt som kraftfullt bildspråk skriver hon om ämnen som ofta är relaterbara, med en expressiv nyenkelhet som förmodligen banat väg för deras popularitet. Som i dikten Källan: Jag blev förälskad vid mitt omskakande möte med världen. / Jag blev förälskad i den tryckande, vulgära, återkommande våren. / Jag blev förälskad i min beslutsamhet att stå ut med allt tills det upplöstes i stoft. År 2017 gavs Yu Xiu Hua också ut på svenska i förlaget ellerströms lilla poesiserie, i översättning av Birgitta Lindqvist. Att hennes mest kända dikt, Att korsa halva Kina för att ligga med dig inte finns med i urvalet är något märkligt, men här återfinns å andra sidan samma ensamma och utpräglade lyriska diktjag, som ömsom stilla, ömsom affekterat låter diktraderna vandra över tillvarons smuts, sin egen kroppslighet, sitt begär och ensamhet, som sammansmälter med vardagsnära scener från landsbygden, som som hon skriver - detta fallfärdiga hus där jag vårdar mina gamla föräldrar och min son som växer lika långsamt som gästernas steg närmar sig. Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett heterogent fält av uttryck Mycket kan sägas om Yu Xiu Huas enormt populära och virala poesi: den är å ena sidan enkel, delbar, relaterbar och appellerar till många. Tyvärr kan den svenska översättningen inte helt göra hennes enkla och genomsläppligt tvetydiga bilder rättvisa, som så ofta är fallet med översatt poesi från kinesiska. Men mycket hån och kritik har också riktats mot internetpoesin: den har kallats för banal, rättande sig efter det minsta motståndets lag och inte bara i maskopi med underhållningen och popkulturen, utan också med företag och politiska institutioner, som ofta finansierar och använder sig av poeter och poesi idag, medvetna om den upphöjda status lyriken fortfarande har samt de politiska och ekonomiska vinsterna med att använda den. Hur kommer det sig att modern poesi och poeter fortfarande existerar?, frågade sig Kinas mest populäre bloggare Han Han i en hånfull attack mot samtidspoesin i en essä med samma namn från 2006. Svaret är väl att bilden är mer mångtydig och paradoxal än så. Att poesin flyttat ut på internet gör den inte automatiskt mer strömlinjeformad, mycket tyder trots allt på det motsatta. Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett heterogent fält av uttryck, ett fält som hela tiden omformas och förändras. Mitt i en sådan förändring kan man ibland få höra en både tvetydig och klingande klar, rättfram röst som Yu Xiu Huas: Tvärsöver Kina händer allt: vulkaner får utbrott, floder förtorkas, politiska fångar och tvångsförflyttade släpps fria, hjortar och rödkronade tranor skjuts ner / Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig. Viola Bao Litteratur Xiu Hua Yu: Leva trots allt. Översättning: Birgitta Lindqvist. Ellerströms, 2017. Heather Inwood: Verse going viral  Chinas New Media Scenes, University of Washington Press, 2014.

Poesin fångar stora diskussioner, svåra ämnen. Poesin uttrycker oro, hopp, den erbjuder rådplägning och ställer frågor. I veckans podd pratar Susanna Alakoski med Jeny Rengman om hur det sociala arbetet riskerar att kvävas av rigida system. Jeny Rengman är socionom, poet och har skrivit bland annat diktsamlingen Huset. Jeny har arbetat på behandlingshem, med socialt fältarbete, inom kvinnojoursrörelsen och är nu verksam inom bup. Hör Jeny läsa några av dikterna i Huset. Programledare: Susanna Alakoski. Producent: Ylva Mossing.

Läsambassadör Anne-Marie Körling samtalar med poeten och brandmannen Daniel Boyacioglu om dikter och poesi. -Poesin är friare än prosan, lättare att identifiera som konst, anser Daniel.

Jenny Wrangborg är en av våra mest lästa poeter. I det här avsnittet medverkar hon i ett samtal om poesin som politiskt redskap. Vi pratar också om muntlig poesi och så undrar jag när hon upptäckte klassamhället. Jenny Wrangborg debuterade 2010 med diktsamlingen Kallskänken som handlar om hennes arbete som kallskänka. Därefter har hon gett ut diktsamlingen Vad ska vi göra med varandra. Jenny reser ofta runt i landet för att läsa sin poesi högt, bland annat på fackföreningsmöten. Hon har tilldelats ett flertal priser, bland annat Stig Sjödinpriset, LO:s stora kulturpris och Gustaf Frödings stipendium. Jenny Wrangborg är född och uppvuxen i Kristianstad men bor numera i Stockholm. Jenny är också ordförande i föreningen Arbetarskrivare. En förening som bland annat ger ut tidningen Klass.

Jenny Wrangborg är en av våra mest lästa poeter. I det här avsnittet medverkar hon i ett samtal om poesin som politiskt redskap. Vi pratar också om muntlig poesi och så undrar jag när hon upptäckte klassamhället. Jenny Wrangborg debuterade 2010 med diktsamlingen Kallskänken som handlar om hennes arbete som kallskänka. Därefter har hon gett ut diktsamlingen Vad ska vi göra med varandra. Jenny reser ofta runt i landet för att läsa sin poesi högt, bland annat på fackföreningsmöten. Hon har tilldelats ett flertal priser, bland annat Stig Sjödinpriset, LO:s stora kulturpris och Gustaf Frödings stipendium. Jenny Wrangborg är född och uppvuxen i Kristianstad men bor numera i Stockholm. Jenny är också ordförande i föreningen Arbetarskrivare. En förening som bland annat ger ut tidningen Klass.

Om den hyllade, men skygga danska poeten, Inger Christensen. Efter lång tids uppvaktning fick Birgitta Tollan en intervju. Endast ett par månader innan Inger Christensen avled den 2 januari 2009. I många år har Inger Christensen framhållits som en av de starkaste kandidaterna till Nobelpriset i litteratur, men hon hann aldrig föräras priset.Inger Christensen föddes 1935 och har också skrivit romaner, pjäser och essäer. Sedan 1978 var hon ledamot i den Danska Akademien. De stiger upp, planetens fjärilar i Brajcnodalens middagsheta luft.Ja, många av oss kan recitera de första stroferna ur danska poeten Inger Christensens mästerverk, sonettkransen Fjärilsdalen från 1991.Under ett års tid möts Inger Christensen och jag tillfälligt i kvarteret där vi båda bor. Så, efter flera avböjanden per brev och telefon, lyckas det. Den skygga, ständigt Nobelprisaktuella poeten, Inger Christensen ställer upp på en intervju.-Poesin är en underavdelning till musiken, säger Inger Christensen där vi sitter och smuttar på iskallt vitt vin i hennes nya våning i Frederiksberg, Köpenhamns Paris.-En del av orsaken till att man över huvud taget blir diktare är kanske den särskilda ljudkänsla man har för ordens klang i förhållande till meningens uppbyggnad  - huruvida den är mörk i vokalerna eller om det skall komma in något ljus. Men det är inget man tänker på.I essäboken Hemlighetstillståndet skriver Inger Christensen att orden har klang, rytm, välljud, hastighet och färg. Och det är först vid att lyssna till orden, till deras rytm och klangfärg, hela deras musik, som betydelsen av orden sätts fri.Inger Christensen får inspiration av att lyssna på  musik av Beethoven och Franz Schubert. Även nutida konstmusik, som permutationer, upprepningar eller variationer, av tonsättare som Olivier Messiaen, har varit viktiga för henne.I programmet medverkar även violinisten Cecilia Gelland från Duo Gelland och tonsättaren Anders Hultqvist, som komponerat sex sycken utifrån Inger Christensens diktsvit Alfabet, där Fibonaccis talserie har en central betydelse.Efter debutsamlingen Ljus kom på 60-talet även samlingen Gräs och den storslagna diktsviten det, som komponerades över talsystem och lingvistiska begrepp. Därefter samlingen Brev i april och två formexperimenterande romaner: Evighetsmaskinen och Azorno. Systemsviten Alfabet kom 1981 och mästerverket, sonettkransen Fjärilsdalen 1991. Inger Christensen har även skrivit dramatik, barnböcker och de två essäsamlingarna Del av labyrinten och Hemlighetstillståndet. Endast en liten del av hennes verklista finns översatt till svenska. Låtlista:Wintergarden Maja S.K. Ratkje Spår 3 Maja S.K. Ratkje River Mouth Echoes TZADIK Composition nr 1 alphabet ANDERS HULTQVIST (C)  JONNY AXELSSON, slagverk Percussione con forza    Phono Suecia PSCD 126Le Merle Noir/'KOLTRASTEN', FÖR FLÖJT & PIANO, 1951/ MESSIAEN, OLIVIER Spår 2 BERNOLD, PHILIPPE (FL) THARAUD, ALEXANDRE (PI) Bernold Tharaud Harmonia Mundi Fr.STRÅKKVARTETT NR 14 CISS-MOLL OP 131  /1826/ Presto Sats 5 Beethoven Spår 9 Alban Berg Quartet Beethoven: Complete String Quartets / Alban Berg Quartett         Sommerfugledalen: Et Requiem (1998/2004), XV: = 76 Svend Nielsen (1937-) Spår 15 Ars Nova Copenhagen + Tamás Vetö (Cond.) Nielsen: Sommerfugledalen (Butterfly Valley)       DACAPO 8.224706ur Sommerfugledalen: De stiger upp planetens fjärilar. Inger Christensen Spår 16 Nielsen: Sommerfugledalen (Butterfly Valley) Inger Christensen läser själv starten av dikten Dacapo 8.224706 ur Sommerfugledalen: Inger Christensen läser mästarsonetten Inger Christensen Spår 16 Nielsen: Sommerfugledalen (Butterfly Valley) Inger Christensen läser själv Dacapo 8.224706 Wintergarden Maja S.K. Ratkje Spår 3 Maja S.K. Ratkje River Mouth Echoes TZADIKComposition nr 1 alphabet ANDERS HULTQVIST (C)  JONNY AXELSSON, slagverk Percussione con forza    Phono Suecia PSCD 126Composition No 5 Stone after stone        ANDERS HULTQVIST (C) Göteborgs Symfoniker (ork) - Penderecki, Krzysztof (dir) SR-inspelning Live Göteborgs konserthus 2002-09-20    Abricottrees Exist Anders Hultqvist Spår 2 Duo Gelland Duo Gelland Violin duos vol. 1 nosagcd 152    Composition Nr 6 Rain And After ANDERS HULTQVIST (C) Trio con Forza /HOT THREE: HELANDER, TORBJÖRN (VLA) THIWÅNG, TERJE (FL)  ÖSTERSJÖ, STEFAN (GIT)/ (IENS) Trio con Forza HOT 3    Phono Suecia PSCD 148SATS 2, ALLEGRO MA NON TROPPO, KVINTETT FÖR 2 VIOLINER, VIOLA & 2 VIOLONCELLER D 956 C-DUR  /OP POSTH 163, 1828 ?/ Franz Schubert Spår 3 Artemis Quartet Natalia Prischepenko, Gregor Sigl violins Friedemann Weigle viola - Eckart Runge cello Truls Mørk cello Schubert           STRÅKKVARTETT NR 13 B-DUR OP 130  Cavatina. ADAGIO MOLTO ESPRESSIVO ATTACCABeethoven Spår 5 Amadeuskvartetten Beethoven: The String Quartets DG

Poesin fanns långt före skrivkonsten. Lyriken framfördes muntligt, ofta som sång, och man till och med dansade till den. Ton och ord samverkar; psalmer, vagg- och andra visor, schlager, protestsånger, allsång, rock och rap, sången har alltid varit ett sätt att nå människans själ. Vad är det i det här som når oss så starkt? Pia Abrahamsson diskuterar med visartisten Henrik Hulden och kantorn och sångaren Anna Brummer. I programmet hörs också Johan Lindroos, Stefan Härus och Monika Pensar. Programmet sändes den 20 september 2015.

När jag vaknar på natten är det som en ficka i tiden. Poesin som finns där är redan klar, berättar Lena Willemark. ”Jag märkte att dikterna handlar om vattnet. Om det okända havet inom oss som vi inte kan styra över. Det är den resan som börjar nu: Den blå färden”. I den här dokumentären av Esmeralda Moberg berättar Lena Willemark personligt och sårbart om ett kompositionsarbete där inga skiljelinjer finns mellan människans och musikens väsen. Det var några rader i författaren Siri Hustvedts bok Den skakande kvinnan som väckte tankar hos Lena Willemark och blev startpunkten för en inre resa. Resultatet blev musikstycket Den Blå Färden som är ett beställningsverk för Sveriges Radio. Lena Willemark är en centralgestalt inom folkmusiken i Norden. Hon är sångerska, kompositör och riksspelman, uppvuxen i Älvdalen och djupt förankrad i traditionen. Hennes poesi och sång klingar ofta på det säregna älvdalsmålet, vars språkliga musik för tankarna till magin i vikingatida epos. Samtidigt som Lena Willemark är traditionsbärare har hon också varit en nyskapande pionjär genom sina samarbeten med musiker, kompositörer och arrangörer inom jazzen och den nutida konstmusiken. Några av de hon arbetat med är Karin Rhenqvist, Sofia Karlsson, Hans Ek, Jonas Knutsson och Ale Möller. Alla berättar de om sin relation till Lena i Esmeralda Mobergs nya, första P2 dokumentär. (Repris från aug-14) En P2 Dokumentär av Esmeralda Moberg. Lena Willemarks beställningsverk "Den blå färden" var Sveriges Radios bidrag i EURORADIO Folk Festival 2014 i Rättvik

När språket inte räcker till för att beskriva tillvaron så måste vi uppfinna ett nytt språk. Det kan gälla när vi på riktigt går in i de existentiella villkoren utan att rygga tillbaks. Att våga möta döden - öga mot öga. Kanske är det endast poeterna som klarar att skildra dessa upplevelser? Huvudpersoner är Kg Hammar och Bo Gustavsson. Starttid: 2010-08-07 15:03

Så länge människan haft förmånen att ha lite tid över har hon stirrat upp på stjärnhimlen och ställt sig frågan vad allt egentligen handlar om. Långt innan den teoretiska fysikens födelse föreställde man sig till exempel att Universum var en upp- och nedvänd ko. Man låg väl där och tittade upp på stjärnorna och månen och kom på en fin liknelse. Det var en poetisk bild och vem skulle vilja motsäga den vackra kraften i den? Jakten på skönheten och det oväntat enkla har alltid varit en drivkraft inom naturvetenskapen. Och jakten på bilderna och metaforerna. Men att poesin idag, på många sätt, lämnat plats åt fysik och matematik innebär inte nödvändigtvis att forskningen om vårt och allt annats ursprung har blivit gråare. Idag har även de flesta nobelpristagare egna bilder universum i huvudet när de räknar på sina ekvationer. Poesin har kommit att få en ny renässans. Kanske är universum (förutom energi och massa) med alla sina svarta hål i själva verket - en capuccino? Det andra programmet i serien Lyssnarens guide till galaxen är en idéhistorisk resa om kampen att göra det enorma begripligt, sökandet efter det vackra och en vetenskapshistorisk utflykt till Pythagoras, Kepler och Einstein. Vem hade kunnat tro att musiken spelat en så stor roll i vår förståelse för det ofattabara? Tove Leffler och Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, rör sig genom galaxen, men den här gången över en mer överblickbar historisk tid. Vi stiftar även bekantskap med mindre lyckade upptäckter och förklarar varför universum är som en blåbärsmuffin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.