Podcasts about johannisson

Kan det vara så att vi i den upplysta samtiden när en längtan tillbaka till det förlåtande mörkret, halvskymningen, där inget går att göra? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-02-20.Vid midsommartid i Stockholm är solens vinkel som mest 54 grader över horisonten. Sedan sjunker den för att i slutet av december inte nå högre än 8 grader. Det är som att vinkeln, under det där halvåret, går från ett hyfsat hungrigt varggap till ett snålt smil från en påstridig försäljare.Från 54 grader till 8. Vi ser ljuset försvinna. Det här är en av de erfarenheter som gör städer långt i norr till det de är. Det är också en av de saker som binder dessa städer samman. Det finns ibland en idé om att Stockholm är en stad på linjen New York – Paris – London. Att de här städerna, dessa urbana metropoler hör samman – identitetsmässigt, ekonomiskt och kulturellt.Men alla som någon gång sett mot horisonten och sett ljuset försvinna vet att Stockholm egentligen sitter ihop med Helsingfors. Det är två städer målad i ett blått försvinnande ljus. Konstnären Eugène Jansson målade detta blå Stockholm. En plats där ljuset alltid är på väg bort.Som i hans målning ”Gryning över Riddarfjärden” från 1899: Här syns en stad vid ett stort svartblått vatten. Vitt skum river upp ett virvlande tillfälligt hål av ljus. Det går att se hur kallt det är. Vid horisonten ligger staden. Några kyrktorn skjuter upp. En svag strimma rött, annars ett stort stål-blått sjok med moln som lägger sig över staden och vattnet. Små prickar av gatlyktor lyser fåfängt. Rebecka Solnit har skrivit om denna blåa färg i sin bok ”Gå vilse”. Hon kallar den längtans färg, avståndets färg. En färg som när man sträcker sig efter något men inte når riktigt fram. Det liv som levs i städer i norr levs i detta melankoliska avstånd. I boken ”Ut ur mörkret” skriver etnologen Jan Garnert att att synen på denna nordiska skymning förändras när det elektriska ljuset kommer kring sekelskiftet 1900. När man börjar kunna tända elektriska ljus inomhus, och skingra mörkret, blir skymningen mer romantisk. Med det elektriska ljusets ankomst – inomhus och på gatorna –tycks den inte lika hotfull. Nu kunde man stanna upp och betrakta dess skönhet. Det var då Eugène Jansson och Anders Zorn och andra började måla det som kallats det nordiska ljuset. Innan de klev in i det varma elektriska ljuset på gatorna, i salongerna och i hemmen.Städer i norr formas, som vegetation vid blåsiga kuster, av ljuset. Den relativt låga bebyggelsen i en stad som Stockholm är den nordliga stadens sätt att sträcka sig efter ljuset, ingen – förutom kyrkorna – har historiskt tillåtits att ta himlen i anspråk. Det horisontella ljuset ska nå fasaderna, fönstren och människorna som skyndar förbi på gatorna. Nordiska byggnader söker efter ljus. Där hus i andra – ljusare och varmare – delar av världen gärna öppnar sig uppåt mot himlen och lägger en gård i skugga vill husen i norr samla in det låga ljuset med sina fönster. Minsta lilla torparstuga skulle ha ett fönster på husets sidor. I Jan Garnerts bok framträder en mänsklig besatthet av att utplåna mörkret. Oftast av rent praktiska skäl, för att kunna läsa, arbeta, umgås också efter mörkrets inbrott. Mörkrets inbrott.Just som om mörkret bröt sig in utan att acceptera väggar och dörrar och lade sig objudet över människorna i hemmen. Det upplysta hemmet blev en motståndshandling, ett inbrottsskydd, men också ett sätt att skapa ett hem, idén om en hemkänsla, ett socialt liv efter solnedgången. När Sverige var som fattigast i mitten av 1800-talet låg i stort sett ett helt land i mörker efter solnedgången. Det är på många sätt otänkbart att föreställa sig det mörker som städer och hem var nedsänkta i innan ljuset blev ett elektriskt allmängods. Garnert skriver om detta ”tussmörker”, höstskymningens halvmörker, den där tiden innan mörkret helt fallit och ljuset försvunnit. Halvdagrar, skumrask. Och nästan inget som kunde skingra det.Om man levde i en tid innan elektriskt ljus var det tiden när arbetet avstannade. Det finns ett engelsk ord av samma ursprung, för detta mellanljus, twilight. Oknytt, oro, mörkrädsla. Men också lugn. När Garnert citerar källor om vad det var för liv, som levdes i detta mörker kan man – i en tid där ljuset aldrig fattas en – drabbas av lite avund över vilan som finns inbäddad i det mörka livet. I det obönhörligt mörka, i det som inte går att betvinga och stoppa. Det finska ordet kaamos, är en benämning på midvintertiden utan sol, men enligt etnologen Hanna Snellmans barndomsminnen betyder det något mer än att vara utan ljus, "det betyder också att du får sova när som helst och det finns ingenting att göra". Konsumtionssamhället förstärker ljuskulten när det elektriska ljuset kommer från sekelskiftet och framåt. I sin bok Melankolins rum skriver Karin Johannisson om den senmoderna vita melankolin. Den melankoli som tidigare varit en mörk vildhet, något utanför ljuskäglan, något bortanför människan, i skogen efter tussemörkret, blir nu en besvikelse inuti. Johannisson skriver: ”Konsumtionssamhället kan leva högt på detta klassiska melankolitema: ändlös längtan att tillfredsställa och ändlös tomhet att fylla med substitut. En avskalad vitfärg läggs över verkligheten, ett blankt ljus utan skuggor”.Ett blankt ljus utan skuggor. Kvarteren runtomkring Brunkebergstorg i Stockholm ska byggas om. Det ska bli ett nytt handels-, kontors och hotellområde. Fastighetsägaren AMF Pension vill att husen, gatorna och torgen ska bli ”en frizon mitt i city där människor kan fokusera, prestera och leverera”. Jag föreställer mig detta som en plats som specialiserat sig på upplösningen av dag och natt, ljus och mörker. Tillsammans med upplösningen mellan arbete och fritid och offentligt och privat. En gränslös stad i ljus. Det är nästan så att man vill dra ur en kontakt, öppna dörren och låta kaamos rulla in med sina obevekliga avbrott. Släppa in det ogenomträngliga mörkret som aldrig når de disciplinerade – övervakade - människorna i den moderna staden. Initiativet att på 1600-talet lysa upp Paris med gatljus kom från polisen, det var Ludvig XIV polisgeneral Gabriel Nicholas de la Reine som om med förslaget att det skulle hänga lanternor var 20 meter över gatorna. Ljuset var en ordningsmaktens förlängda arm. Peter Englund konstaterar i sin essä ”Om mörker och ljus” i boken Förflutenhetens landskap att det starka ljuset länge har förknippats med övervakning. Det skarpa nya elektriska ljuset förbannades av de som var skeptiska att det ”bara skulle skina på mord och offentliga brott, eller i sinnessjukhusets korridorer”. Ljuset som ett panoptikon som skulle visa allt, där det inte skulle gå att gömma sig. Jag har svårt att släppa Hanna Snellmans barndomsminne, kaamos, mörkret betyder att du får sova när som helst och det finns ingenting att göra.Det förlåtande mörkret, mörkret som vila och som utkikspunkt.Vad händer i sysslolöshetens mörker? Vad får man syn på? En amatörastronom gav mig en gång koordinaterna till en mörk plats utanför Stockholm. Själva utfärden dit var fin. Väl där var stjärnhimlen svidande storslagen. Men kanske var hemfärden ännu mer fascinerande. Det där ljuset som kom rusande emot en, först några enstaka lyktstolpar, sedan en hel ljus värld. Den såg annorlunda ut nu när vi bar på minnet av mörkret.Dan Hallemar, kulturskribent LitteraturJan Garnert: Ut ur mörkret. Ljusets och belysningens kulturhistoria. Historiska media, 2016.

I veckans podd träffar Johan och Frida Marvin Johannisson som precis avslutat konsultprogrammet som färdigbakad Visma Business konsult. Marvin berättar mer om att gå programmet, att vara en del av Göteborgskontoret och DOTA 2.

Was will Dein Herz? Willst Du endlich mehr Freude und Leichtigkeit? Entdecke Dein Herz durch spirituelles Malen. Malen ist ein Ventil für die Seele um Blockaden und Sorgen zu bearbeiten. Freuen Sie sich auf diesen Podcast mit Sabine Johannisson und Andreas Kolos.

Det finns en föreställning den intelligenta skrivande kvinnan som ren tanke utan kropp. Maria Andersson Vogel vill se skrivandet som ett sätt att göra motstånd mot myterna och ätstörningsdemonerna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Strax innan jag fyller 40 gör jag det. Jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. Motståndet jag känner tar sig nästan fysisk form och i väntrummet får jag fokusera på min andning för att undvika en panikångestattack. I smyg ser jag ser mig omkring på de andra som väntar tillsammans med mig. Försöker räkna ut vilka som är där för egen del och vilka som är anhöriga. Konstaterar snabbt att männen i rummet alla är fäder till sjuka döttrar. Det kastar mig tillbaka till mina egna tonår, ett blixtminne av hur jag är på väg ut och kramar min pappa hejdå, hur tanken far genom huvudet på mig att såhär ser inte en dotter ut. Mammahöfter. Mammakropp. Bredhöftad och stabil. Rejäl. Präktig. Ingen av döttrarna i väntrummet på Stockholms Centrum för Ätstörningar ser ut så. Och jag är numera en mamma. Jag borde med andra ord känna mig hemma i mammakroppen, ha funnit mig tillrätta. Men det gör jag inte, det har jag inte. Jag ska snart fylla 40 och jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. I hela mitt vuxna liv har jag jagat en illusion, byggt en förhoppning om en persona, ett intellekt vars näring är något annan än mat, en själ som står ovan kroppsliga behov av föda. Tack vare behandlingen hålls ätstörningsdemonerna oftast i schack, men ibland vaknar de till liv. Som när jag läser en intervju med Linda Boström Knausgård i The Guardian och journalisten beskriver den svenska författaren som slender, pale and serious (späd, blek och allvarlig). Då märker jag hur de börjar röra sig i mig. På samma sätt reagerar de när jag läser en intervju med Joyce Carol Oates i Dagens Nyheter där hon återigen förklarar sin produktivitet med att hon arbetar varje morgon från sju till elva med ett glas vatten som bränsle. Den kvinnliga konstnären, det kvinnliga geniet, har ingen kropp. Hon har inga behov, hon är ren tanke. Så här skrev idéhistorikern Karin Johannisson om de skrivande, kreativa kvinnorna: Överkänslighet, kroppslig abstraktion, ätstörningar och ritualiserat ätbeteende har [alltså] påfallande ofta knutits till den kreativa. Just därför är det möjligt att tolka det kvinnliga författarjagets (medvetna eller omedvetna) val av den anorektiska kroppen som en väg att erövra manligt kodad status. En tunn kropp är en tankekropp. För mig, som sedan tidiga tonår drömt om konsten, litteraturen, intellektet har denna dröm varit intimt sammanlänkad med en ständig kamp med och mot kroppen. Och i synnerhet mot den kvinnokropp jag befinner mig som i världen. Utan att ha haft andra ord för detta än så här ser inte en dotter ut har jag stångats mot frågan om jag kan vara en kvinnokropp och ändå vara konstnärlig, intellektuell, klok och kulturell. Det är en kamp jag om och om igen har förlorat. Om och om igen har jag fallit till föga för dessa, i mina ögon högre värderade, definitioner av det kvinnliga konstnärskapet. Det som Joyce Carole Oates tycks personifiera. Hon är emellertid inte ensam, här finns fler. Karin Johannisson lägger också Virginia Woolf, Karen Blixen och Joan Didion till gruppen. Och hon beskriver hur dessa kvinnor iscensatte sig som sådana skrivande konstnärer vars själ och tanke krävde mer näring än kroppen. Den näring jag själv i många, många år sett som högre stående, finare, än den i naturen så tungt förankrade maten. Fascinationen för kvinnan som tar avstånd från naturen till förmån för intellektet vet inga gränser tycks det mig. Detta avståndstagande från kroppen innebär också, som Johannisson skriver, ett avståndstagande från sexualitet och reproduktivitet, från kvinnan som underställd naturlagarna. Det är destruktivt, men det behöver inte enbart handla om att förstöra utan kan också ses som ett försök att skapa. Nobelpristagaren Louise Glück beskriver uppkomsten av sin anorexia som att hon hade en stark vilja men inget själv. Genom att säga nej till mat kunde hon genom att motsätta sig andras vilja använda den för att skapa sin egen. Anorexians stora tragedi, skriver hon, är att dess avsikt inte är självdestruktiv, men dess konsekvenser blir det. Den amerikanska feministiska filosofen Susan Bordo menar i sin bok Unbearable Weight, att den kvinnliga anorektikerns förnekande av aptiten, av begäret, är att förstå som ett tecken på en dualistisk förståelse av världen i vilken hon har att välja på att antingen helt och hållet överskrida kroppen och därigenom bli vad Bordo kallar ren manlig vilja, eller så måste hon kapitulera inför kvinnokroppen, denna förnedrande situation med dess vämjeliga hunger. Det finns inga gyllene medelvägar här, det är det manliga intellektet eller den kvinnliga kroppen. Mannen som kultur och kvinnan som natur. Denna berättelse, så enkel för patriarkatet att utnyttja, har alltså gått ut på att för att vara en skapande kreativ kvinna behöver jag förneka min femininitet, jag behöver bli ren manlig vilja manifesterad i en tunn tankekropp. Vilket alltså är vad jag försökt med i 25 år utan att lyckas. Och det är därför jag till slut sitter i ett av öppenpsykiatrins väntrum och andas i fyrkant för att inte drabbas av panikångest. För att lära om och tänka om, för att försöka kapa denna koppling mellan konstnärlighet och späkelse, intellekt och maskulinitet. Men som Louise Glück påpekar så innehåller sjukdomen ytterligare en paradox. Sättet som strävan efter oberoende och ren tanke manifesterar sig är kroppslig, det är kroppen och förmågan att inte följa dess signaler som står för bekräftelsen. Anorexian visar alltså inte själens överlägsenhet, utan dess beroende av köttet. Och varför kan inte detta kött vara en kvinnokropp. Det är det jag övar mig att tänka, att man kan vara en kvinnokropp och intellektuell, konstnärlig och skapande, vad än de dominerande föreställningarna fortsätter påstå. Vad jag successivt har börjat lära mig är att min hjärna, och därmed min kreativitet och mitt intellekt, nu faktiskt är mer min egen än den var innan, eftersom den inte längre i lika hög grad är kidnappad av tvångstankar om svält och försakelse. Och ätstörningsdemonerna som åter börjar rumla om när jag läser hur kvinnliga författare fortsätter porträtteras lugnar sig när jag kan sätta mig ned och skriva denna text. Ett tänkande och ett skrivande som kräver att mitt intellekt fokuserar på texten och inte svälten. Skapandet genom skrivandet blir på så sätt inte bara tillgängligt även för denna kvinnokropp, det är också vad som gör det möjligt att fortsätta befinna sig i denna situation. Här finns således inte längre den gräns som till exempel Virginia Woolf och Joyce Carol Oates tycks ha kämpat för att upprätthålla. Tvärtom är denna kropp själva min förutsättning för mitt skapande. Och mitt skapande i sin tur ett sätt att befinna sig i denna kropp. Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete Litteratur Louise Glück: Proof & Theories. Essays on poetry. Ecco Press, 1995. Karin Johannisson: Får den kvinnliga kroppen närma sig makten? Artikel i Dagens Nyheter 27/9 2016.

Der deutsche eBay-Marktplatz ist letztes Jahr 20 Jahre alt geworden und wohl eine der ältesten E-Commerce-Plattformen in Deutschland. Heiko Johannisson ist Head of Sports bei eBay und er erklärt im neuen SAZsport-Podcast, wie sich die Plattform vom Flohmarkt hin zu einem wie er sagt „validen Marktplatz“ gewandelt hat. Fast alle Player sind dort vertreten. Der ehemalige eBay-Chef, Dr. Stephan Zoll sitzt nun an der Spitze der E-Commerce-Plattform Signa Sports United mit seinen Töchtern Tennis-Point, Fahrrad.de oder Outfitter, die seit längerem bei eBay handeln. Seit Sommer ist auch die jüngst übernommene Signa-Tochter SportScheck bei eBay, wo Outfitter bereits als Urgestein gilt. Das Zauberwort heißt "Managed Marketplace". eBay will mit drei großen Servicesäulen Händlern helfen, ein bestmöglichstes Ökosystem aufzubauen, um den Kunden da zu erreichen, wo er sich gerade befindet. Die Reichweite von eBay ist gigantisch, derzeit gibt es 18 Mio. aktive Käufer in Deutschland, weltweit sind es 183 Mio. Käufer. Heiko Johannisson erklärt, was eBay von Amazon unterscheidet und welche entscheidende Rolle der Händler dabei spielt. Johannisson geht auch auf den typischen eBay-Kunden ein, der so gar nicht klassisch geclustert wird, wie wir es kennen. Wer als Händler wissen will, was eBay ihm zu bieten hat, nicht nur online sondern vor allem auch für stationäre Händler, sollte sich den neuesten Podcast von SAZsport anhören.

Har du missat den här Söndagsintervjun från 2016? Karin Johannisson gick bort i november 2016. Söndagsintervjun har säsongsuppehåll men det finns massor av tidigare intervjuer att lyssna på i väntan på vårsäsongen. Vi är tillbaka igen 19 januari!

SCENKONSTBIENNALEN 2019: SCENKONSTEN OCH KLIMATET: KLIMATFRÅGAN UR ETT KONSTNÄRLIGT OCH PUBLIKT PERSPEKTIV Arrangeras av: Institutionen för scenkonst på StDH/ Stockholms konstnärliga högskola och Riksteatern Vi står mitt uppe i stora förändringar och framtiden är oviss. Osäkerheten ökar och temperaturen stiger. Vad gör scenkonsten när världen håller på att gå under? Seminariet samlar scenkonstnärer och klimatforskare i ett samtal med varandra och med publiken om nya former av samarbeten och berättelser. Kan dialogen mellan konst och vetenskap generera nya dramaturgiska strukturer och former för gestaltning? Hur kan dialogen utökas till att även omfatta publiken och det omgivande samhället? Hur skapar vi hållbarhet i våra produktioner? Seminariet syftar till att skapa dialog kring klimatfrågan ur ett konstnärligt och publikt perspektiv samt att bygga nätverk och broar mellan konst och vetenskap. Medverkande: Måns Lagerlöf, kanslichef, Naturskyddsföreningen Lisa Fernström, regissör Anna Kaijser, forskningssekreterare på miljöavdelningen, med särskilt fokus på klimat, Formas Åsa Johannisson, regissör Moderator: Birgitta Englin, Senior rådgivare Global Utmaning INSPELAT FÖR K-PLAY AV KULTURAKADEMIN I SAMARBETE MED INSTITUTIONEN FÖR SCENKONST PÅ STDH/ STOCKHOLMS KONSTNÄRLIGA HÖGSKOLA OCH RIKSTEATERN UNDER SCENKONSTBIENNALEN 2019

Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation. I tre podavsnitt samtalar Marika Haeggman från Albaeco och jag, Martin Hedberg, kring pjäsen och några av de vetenskapliga frågorna som ligger till grund för att pjäsen sattes upp. Detta avsnitt handlar om konsten som uttryck för vetenskap. De två kommande podavsnitten handlar om plaster respektive klimat. Medverkande i detta podavsnitt: Åsa Johannisson, regissör, Måns Lagerlöf, (tidigare) teaterchef och Anna Lundberg verksamhetsutvecklare. Myra Neander och Anita Nyman, skådespelare. Musik: Magnus Larsson. Vi börjar med ett samtal kring vetenskap, konst och pjäsen. Vår temporära studio, i vad som under samtalet framkommer är ett "skitfult rum", på Riksteatern. Martin Hedberg, Åsa Johannisson, Måns Lagerlöf, Anna Lundberg och Marika Haeggman. Senare i avsnittet så går vi ner till repetitionslokalen och samtalar med två av skådespelarna, Anita och Myra. Regissör Åsa Johannisson samtalar med skådespelarna Anita Nyman och Myra Neander kring scenografimodellen. Pjäsen Polarfararna handlar om tre forskare som är ute på isen i Arktis för att ta prover av snö och is. De är metodiska och repetitiva i sina rörelser. De är ute på ett viktigt uppdrag. Expeditionen kostar resurser att genomföra och de upplever alla att de gör något stort och väsentligt för mänskligheten. Men de tar inga onödiga risker och de resonerar om hur Andrée-expeditionen misslyckades redan vid starten med sin luftballong när de skulle nå Nordpolen. Men strävan efter att få ännu lite mer data och minska risken för kontaminerade prover gör att de flyttar sig längre och längre ut från den trygga plats de startade vid. Det finns saker som tyder på att de kanske inte borde göra så, men man kan ju inte veta säkert. Och de har de mest avancerade tekniska hjälpmedlen som finns att få tag på för att navigera rätt. Andrées brevduvor känns avlägsna. Men snart ska det visa sig att människan är sårbar och ensam även i goretex-kläder och med satelliter i rymden. Eller kanske till och med ännu mer sårbar, vi faller från en högre höjd. Tillit till auktoriteter, naturvetenskapens landvinningar, personliga tillkortakommanden, ansvar, skuld, personligt risktagande, smutsiga pengar, rädsla, befrielse och insikter. Pjäsen berör många relationer, egenskaper och känslor. Ett genomgående tema är hur vi hanterar och fattar beslut under osäkerhet, när vi inte har tillräckligt med information, eller när den informationen vi har inte passar det rådande paradigmet eller vår uppfattning om hur världen ser ut och fungerar. I föreställningen påminner de tre skådespelarna, expeditionsledaren Anita Nyman, hennes kuvade medarbetare Malin Alm, och den spontana och lite oerfarna doktoranden Myra Neander, oss flera gånger om att pjäsen bara är på låtsas. Som för att lugna oss så att det inte är en dokumentär vi ser. Jag tänker att föreställningen är en berättelse med många bottnar, liknelser och metaforer som referenser till kultur och saker som faktiskt har hänt vid expeditioner i den bistra, vackra och oförlåtande miljön i Arktis. /Martin

Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation. I tre podavsnitt samtalar Marika Haeggman från Albaeco och jag, Martin Hedberg, kring pjäsen och några av de vetenskapliga frågorna som ligger till grund för att pjäsen sattes upp. Detta avsnitt handlar om konsten som uttryck för vetenskap. De två kommande podavsnitten handlar om plaster respektive klimat. Medverkande i detta podavsnitt: Åsa Johannisson, regissör, Måns Lagerlöf, (tidigare) teaterchef och Anna Lundberg verksamhetsutvecklare. Myra Neander och Anita Nyman, skådespelare. Musik: Magnus Larsson. Vi börjar med ett samtal kring vetenskap, konst och pjäsen. Vår temporära studio, i vad som under samtalet framkommer är ett "skitfult rum", på Riksteatern. Martin Hedberg, Åsa Johannisson, Måns Lagerlöf, Anna Lundberg och Marika Haeggman. Senare i avsnittet så går vi ner till repetitionslokalen och samtalar med två av skådespelarna, Anita och Myra. Regissör Åsa Johannisson samtalar med skådespelarna Anita Nyman och Myra Neander kring scenografimodellen. Pjäsen Polarfararna handlar om tre forskare som är ute på isen i Arktis för att ta prover av snö och is. De är metodiska och repetitiva i sina rörelser. De är ute på ett viktigt uppdrag. Expeditionen kostar resurser att genomföra och de upplever alla att de gör något stort och väsentligt för mänskligheten. Men de tar inga onödiga risker och de resonerar om hur Andrée-expeditionen misslyckades redan vid starten med sin luftballong när de skulle nå Nordpolen. Men strävan efter att få ännu lite mer data och minska risken för kontaminerade prover gör att de flyttar sig längre och längre ut från den trygga plats de startade vid. Det finns saker som tyder på att de kanske inte borde göra så, men man kan ju inte veta säkert. Och de har de mest avancerade tekniska hjälpmedlen som finns att få tag på för att navigera rätt. Andrées brevduvor känns avlägsna. Men snart ska det visa sig att människan är sårbar och ensam även i goretex-kläder och med satelliter i rymden. Eller kanske till och med ännu mer sårbar, vi faller från en högre höjd. Tillit till auktoriteter, naturvetenskapens landvinningar, personliga tillkortakommanden, ansvar, skuld, personligt risktagande, smutsiga pengar, rädsla, befrielse och insikter. Pjäsen berör många relationer, egenskaper och känslor. Ett genomgående tema är hur vi hanterar och fattar beslut under osäkerhet, när vi inte har tillräckligt med information, eller när den informationen vi har inte passar det rådande paradigmet eller vår uppfattning om hur världen ser ut och fungerar. I föreställningen påminner de tre skådespelarna, expeditionsledaren Anita Nyman, hennes kuvade medarbetare Malin Alm, och den spontana och lite oerfarna doktoranden Myra Neander, oss flera gånger om att pjäsen bara är på låtsas. Som för att lugna oss så att det inte är en dokumentär vi ser. Jag tänker att föreställningen är en berättelse med många bottnar, liknelser och metaforer som referenser till kultur och saker som faktiskt har hänt vid expeditioner i den bistra, vackra och oförlåtande miljön i Arktis. /Martin

Filosofiska rummet minns idéhistorikern Karin Johannisson som gick bort i slutet av november 2016. Karin Johannissons forskning och skrivande kretsade kring medicinens historia, ofta med kvinnor i huvudrollen. Hon hade en stor läsekrets och inspirerade många även utanför akademin. I veckans program handlar det om Karina Johannisson, om hur hon har inspirerat och om några av hennes böcker.Medverkande är Fredrik Svenaeus, filosof, Maria Björk, idéhistoriker och Rolf Ahlzén, läkare.Programledare och producent Peter Sandberg.Böckerna vi pratar om i programmet:Den mörka kontinenten (1994)Kroppens tunna skal (1997)Tecknen (2004)Melankoliska rum (2009)

Hon är prisad för sina böcker som djupdyker i människans känsloliv och upplevelser av kroppen, men professorn i idé- och lärdomshistoria har låtit berättelsen om sig själv stanna vid ytan. Tills nu. Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet, är specialiserad på medicinhistoria och har sedan 70-talet ägnat sig åt historien om vad det är att vara människa. Hon är flerfaldigt prisad för sitt skrivande om känslor som nostalgi och melankoli, och om kroppen och sjukdomar särskilt fokuserat på kvinnliga erfarenheter. I sin senaste bok Den sårade divan undersöker hon föreställningen om kvinnlig galenskap utifrån tre kända kvinnor under början av 1900-talet. Men i Söndagsintervjun i P1 med Martin Wicklin öppnar Karin Johannisson för första gången upp ordentligt om sitt eget känsloliv. Om en patriarkal pappa, flykten in i fantasin och att odla sina inre rum. Från första mensen till sista boken. KontaktMail: sondagsintervjun@sverigesradio.se Facebook: Söndagsintervjun i P1 Twitter: @sondagsintervju Instagram: @sondagsintervjun_p1