Podcasts about johannisson

I veckans podd träffar Johan och Frida Marvin Johannisson som precis avslutat konsultprogrammet som färdigbakad Visma Business konsult. Marvin berättar mer om att gå programmet, att vara en del av Göteborgskontoret och DOTA 2.

Was will Dein Herz? Willst Du endlich mehr Freude und Leichtigkeit? Entdecke Dein Herz durch spirituelles Malen. Malen ist ein Ventil für die Seele um Blockaden und Sorgen zu bearbeiten. Freuen Sie sich auf diesen Podcast mit Sabine Johannisson und Andreas Kolos.

Det finns en föreställning den intelligenta skrivande kvinnan som ren tanke utan kropp. Maria Andersson Vogel vill se skrivandet som ett sätt att göra motstånd mot myterna och ätstörningsdemonerna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Strax innan jag fyller 40 gör jag det. Jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. Motståndet jag känner tar sig nästan fysisk form och i väntrummet får jag fokusera på min andning för att undvika en panikångestattack. I smyg ser jag ser mig omkring på de andra som väntar tillsammans med mig. Försöker räkna ut vilka som är där för egen del och vilka som är anhöriga. Konstaterar snabbt att männen i rummet alla är fäder till sjuka döttrar. Det kastar mig tillbaka till mina egna tonår, ett blixtminne av hur jag är på väg ut och kramar min pappa hejdå, hur tanken far genom huvudet på mig att såhär ser inte en dotter ut. Mammahöfter. Mammakropp. Bredhöftad och stabil. Rejäl. Präktig. Ingen av döttrarna i väntrummet på Stockholms Centrum för Ätstörningar ser ut så. Och jag är numera en mamma. Jag borde med andra ord känna mig hemma i mammakroppen, ha funnit mig tillrätta. Men det gör jag inte, det har jag inte. Jag ska snart fylla 40 och jag söker hjälp för något jag brottats med sedan jag var 15. I hela mitt vuxna liv har jag jagat en illusion, byggt en förhoppning om en persona, ett intellekt vars näring är något annan än mat, en själ som står ovan kroppsliga behov av föda. Tack vare behandlingen hålls ätstörningsdemonerna oftast i schack, men ibland vaknar de till liv. Som när jag läser en intervju med Linda Boström Knausgård i The Guardian och journalisten beskriver den svenska författaren som slender, pale and serious (späd, blek och allvarlig). Då märker jag hur de börjar röra sig i mig. På samma sätt reagerar de när jag läser en intervju med Joyce Carol Oates i Dagens Nyheter där hon återigen förklarar sin produktivitet med att hon arbetar varje morgon från sju till elva med ett glas vatten som bränsle. Den kvinnliga konstnären, det kvinnliga geniet, har ingen kropp. Hon har inga behov, hon är ren tanke. Så här skrev idéhistorikern Karin Johannisson om de skrivande, kreativa kvinnorna: Överkänslighet, kroppslig abstraktion, ätstörningar och ritualiserat ätbeteende har [alltså] påfallande ofta knutits till den kreativa. Just därför är det möjligt att tolka det kvinnliga författarjagets (medvetna eller omedvetna) val av den anorektiska kroppen som en väg att erövra manligt kodad status. En tunn kropp är en tankekropp. För mig, som sedan tidiga tonår drömt om konsten, litteraturen, intellektet har denna dröm varit intimt sammanlänkad med en ständig kamp med och mot kroppen. Och i synnerhet mot den kvinnokropp jag befinner mig som i världen. Utan att ha haft andra ord för detta än så här ser inte en dotter ut har jag stångats mot frågan om jag kan vara en kvinnokropp och ändå vara konstnärlig, intellektuell, klok och kulturell. Det är en kamp jag om och om igen har förlorat. Om och om igen har jag fallit till föga för dessa, i mina ögon högre värderade, definitioner av det kvinnliga konstnärskapet. Det som Joyce Carole Oates tycks personifiera. Hon är emellertid inte ensam, här finns fler. Karin Johannisson lägger också Virginia Woolf, Karen Blixen och Joan Didion till gruppen. Och hon beskriver hur dessa kvinnor iscensatte sig som sådana skrivande konstnärer vars själ och tanke krävde mer näring än kroppen. Den näring jag själv i många, många år sett som högre stående, finare, än den i naturen så tungt förankrade maten. Fascinationen för kvinnan som tar avstånd från naturen till förmån för intellektet vet inga gränser tycks det mig. Detta avståndstagande från kroppen innebär också, som Johannisson skriver, ett avståndstagande från sexualitet och reproduktivitet, från kvinnan som underställd naturlagarna. Det är destruktivt, men det behöver inte enbart handla om att förstöra utan kan också ses som ett försök att skapa. Nobelpristagaren Louise Glück beskriver uppkomsten av sin anorexia som att hon hade en stark vilja men inget själv. Genom att säga nej till mat kunde hon genom att motsätta sig andras vilja använda den för att skapa sin egen. Anorexians stora tragedi, skriver hon, är att dess avsikt inte är självdestruktiv, men dess konsekvenser blir det. Den amerikanska feministiska filosofen Susan Bordo menar i sin bok Unbearable Weight, att den kvinnliga anorektikerns förnekande av aptiten, av begäret, är att förstå som ett tecken på en dualistisk förståelse av världen i vilken hon har att välja på att antingen helt och hållet överskrida kroppen och därigenom bli vad Bordo kallar ren manlig vilja, eller så måste hon kapitulera inför kvinnokroppen, denna förnedrande situation med dess vämjeliga hunger. Det finns inga gyllene medelvägar här, det är det manliga intellektet eller den kvinnliga kroppen. Mannen som kultur och kvinnan som natur. Denna berättelse, så enkel för patriarkatet att utnyttja, har alltså gått ut på att för att vara en skapande kreativ kvinna behöver jag förneka min femininitet, jag behöver bli ren manlig vilja manifesterad i en tunn tankekropp. Vilket alltså är vad jag försökt med i 25 år utan att lyckas. Och det är därför jag till slut sitter i ett av öppenpsykiatrins väntrum och andas i fyrkant för att inte drabbas av panikångest. För att lära om och tänka om, för att försöka kapa denna koppling mellan konstnärlighet och späkelse, intellekt och maskulinitet. Men som Louise Glück påpekar så innehåller sjukdomen ytterligare en paradox. Sättet som strävan efter oberoende och ren tanke manifesterar sig är kroppslig, det är kroppen och förmågan att inte följa dess signaler som står för bekräftelsen. Anorexian visar alltså inte själens överlägsenhet, utan dess beroende av köttet. Och varför kan inte detta kött vara en kvinnokropp. Det är det jag övar mig att tänka, att man kan vara en kvinnokropp och intellektuell, konstnärlig och skapande, vad än de dominerande föreställningarna fortsätter påstå. Vad jag successivt har börjat lära mig är att min hjärna, och därmed min kreativitet och mitt intellekt, nu faktiskt är mer min egen än den var innan, eftersom den inte längre i lika hög grad är kidnappad av tvångstankar om svält och försakelse. Och ätstörningsdemonerna som åter börjar rumla om när jag läser hur kvinnliga författare fortsätter porträtteras lugnar sig när jag kan sätta mig ned och skriva denna text. Ett tänkande och ett skrivande som kräver att mitt intellekt fokuserar på texten och inte svälten. Skapandet genom skrivandet blir på så sätt inte bara tillgängligt även för denna kvinnokropp, det är också vad som gör det möjligt att fortsätta befinna sig i denna situation. Här finns således inte längre den gräns som till exempel Virginia Woolf och Joyce Carol Oates tycks ha kämpat för att upprätthålla. Tvärtom är denna kropp själva min förutsättning för mitt skapande. Och mitt skapande i sin tur ett sätt att befinna sig i denna kropp. Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete Litteratur Louise Glück: Proof & Theories. Essays on poetry. Ecco Press, 1995. Karin Johannisson: Får den kvinnliga kroppen närma sig makten? Artikel i Dagens Nyheter 27/9 2016.

Der deutsche eBay-Marktplatz ist letztes Jahr 20 Jahre alt geworden und wohl eine der ältesten E-Commerce-Plattformen in Deutschland. Heiko Johannisson ist Head of Sports bei eBay und er erklärt im neuen SAZsport-Podcast, wie sich die Plattform vom Flohmarkt hin zu einem wie er sagt „validen Marktplatz“ gewandelt hat. Fast alle Player sind dort vertreten. Der ehemalige eBay-Chef, Dr. Stephan Zoll sitzt nun an der Spitze der E-Commerce-Plattform Signa Sports United mit seinen Töchtern Tennis-Point, Fahrrad.de oder Outfitter, die seit längerem bei eBay handeln. Seit Sommer ist auch die jüngst übernommene Signa-Tochter SportScheck bei eBay, wo Outfitter bereits als Urgestein gilt. Das Zauberwort heißt "Managed Marketplace". eBay will mit drei großen Servicesäulen Händlern helfen, ein bestmöglichstes Ökosystem aufzubauen, um den Kunden da zu erreichen, wo er sich gerade befindet. Die Reichweite von eBay ist gigantisch, derzeit gibt es 18 Mio. aktive Käufer in Deutschland, weltweit sind es 183 Mio. Käufer. Heiko Johannisson erklärt, was eBay von Amazon unterscheidet und welche entscheidende Rolle der Händler dabei spielt. Johannisson geht auch auf den typischen eBay-Kunden ein, der so gar nicht klassisch geclustert wird, wie wir es kennen. Wer als Händler wissen will, was eBay ihm zu bieten hat, nicht nur online sondern vor allem auch für stationäre Händler, sollte sich den neuesten Podcast von SAZsport anhören.

Har du missat den här Söndagsintervjun från 2016? Karin Johannisson gick bort i november 2016. Söndagsintervjun har säsongsuppehåll men det finns massor av tidigare intervjuer att lyssna på i väntan på vårsäsongen. Vi är tillbaka igen 19 januari!

SCENKONSTBIENNALEN 2019: SCENKONSTEN OCH KLIMATET: KLIMATFRÅGAN UR ETT KONSTNÄRLIGT OCH PUBLIKT PERSPEKTIV Arrangeras av: Institutionen för scenkonst på StDH/ Stockholms konstnärliga högskola och Riksteatern Vi står mitt uppe i stora förändringar och framtiden är oviss. Osäkerheten ökar och temperaturen stiger. Vad gör scenkonsten när världen håller på att gå under? Seminariet samlar scenkonstnärer och klimatforskare i ett samtal med varandra och med publiken om nya former av samarbeten och berättelser. Kan dialogen mellan konst och vetenskap generera nya dramaturgiska strukturer och former för gestaltning? Hur kan dialogen utökas till att även omfatta publiken och det omgivande samhället? Hur skapar vi hållbarhet i våra produktioner? Seminariet syftar till att skapa dialog kring klimatfrågan ur ett konstnärligt och publikt perspektiv samt att bygga nätverk och broar mellan konst och vetenskap. Medverkande: Måns Lagerlöf, kanslichef, Naturskyddsföreningen Lisa Fernström, regissör Anna Kaijser, forskningssekreterare på miljöavdelningen, med särskilt fokus på klimat, Formas Åsa Johannisson, regissör Moderator: Birgitta Englin, Senior rådgivare Global Utmaning INSPELAT FÖR K-PLAY AV KULTURAKADEMIN I SAMARBETE MED INSTITUTIONEN FÖR SCENKONST PÅ STDH/ STOCKHOLMS KONSTNÄRLIGA HÖGSKOLA OCH RIKSTEATERN UNDER SCENKONSTBIENNALEN 2019

Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation. I tre podavsnitt samtalar Marika Haeggman från Albaeco och jag, Martin Hedberg, kring pjäsen och några av de vetenskapliga frågorna som ligger till grund för att pjäsen sattes upp. Detta avsnitt handlar om konsten som uttryck för vetenskap. De två kommande podavsnitten handlar om plaster respektive klimat. Medverkande i detta podavsnitt: Åsa Johannisson, regissör, Måns Lagerlöf, (tidigare) teaterchef och Anna Lundberg verksamhetsutvecklare. Myra Neander och Anita Nyman, skådespelare. Musik: Magnus Larsson. Vi börjar med ett samtal kring vetenskap, konst och pjäsen. Vår temporära studio, i vad som under samtalet framkommer är ett "skitfult rum", på Riksteatern. Martin Hedberg, Åsa Johannisson, Måns Lagerlöf, Anna Lundberg och Marika Haeggman. Senare i avsnittet så går vi ner till repetitionslokalen och samtalar med två av skådespelarna, Anita och Myra. Regissör Åsa Johannisson samtalar med skådespelarna Anita Nyman och Myra Neander kring scenografimodellen. Pjäsen Polarfararna handlar om tre forskare som är ute på isen i Arktis för att ta prover av snö och is. De är metodiska och repetitiva i sina rörelser. De är ute på ett viktigt uppdrag. Expeditionen kostar resurser att genomföra och de upplever alla att de gör något stort och väsentligt för mänskligheten. Men de tar inga onödiga risker och de resonerar om hur Andrée-expeditionen misslyckades redan vid starten med sin luftballong när de skulle nå Nordpolen. Men strävan efter att få ännu lite mer data och minska risken för kontaminerade prover gör att de flyttar sig längre och längre ut från den trygga plats de startade vid. Det finns saker som tyder på att de kanske inte borde göra så, men man kan ju inte veta säkert. Och de har de mest avancerade tekniska hjälpmedlen som finns att få tag på för att navigera rätt. Andrées brevduvor känns avlägsna. Men snart ska det visa sig att människan är sårbar och ensam även i goretex-kläder och med satelliter i rymden. Eller kanske till och med ännu mer sårbar, vi faller från en högre höjd. Tillit till auktoriteter, naturvetenskapens landvinningar, personliga tillkortakommanden, ansvar, skuld, personligt risktagande, smutsiga pengar, rädsla, befrielse och insikter. Pjäsen berör många relationer, egenskaper och känslor. Ett genomgående tema är hur vi hanterar och fattar beslut under osäkerhet, när vi inte har tillräckligt med information, eller när den informationen vi har inte passar det rådande paradigmet eller vår uppfattning om hur världen ser ut och fungerar. I föreställningen påminner de tre skådespelarna, expeditionsledaren Anita Nyman, hennes kuvade medarbetare Malin Alm, och den spontana och lite oerfarna doktoranden Myra Neander, oss flera gånger om att pjäsen bara är på låtsas. Som för att lugna oss så att det inte är en dokumentär vi ser. Jag tänker att föreställningen är en berättelse med många bottnar, liknelser och metaforer som referenser till kultur och saker som faktiskt har hänt vid expeditioner i den bistra, vackra och oförlåtande miljön i Arktis. /Martin

Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation. I tre podavsnitt samtalar Marika Haeggman från Albaeco och jag, Martin Hedberg, kring pjäsen och några av de vetenskapliga frågorna som ligger till grund för att pjäsen sattes upp. Detta avsnitt handlar om konsten som uttryck för vetenskap. De två kommande podavsnitten handlar om plaster respektive klimat. Medverkande i detta podavsnitt: Åsa Johannisson, regissör, Måns Lagerlöf, (tidigare) teaterchef och Anna Lundberg verksamhetsutvecklare. Myra Neander och Anita Nyman, skådespelare. Musik: Magnus Larsson. Vi börjar med ett samtal kring vetenskap, konst och pjäsen. Vår temporära studio, i vad som under samtalet framkommer är ett "skitfult rum", på Riksteatern. Martin Hedberg, Åsa Johannisson, Måns Lagerlöf, Anna Lundberg och Marika Haeggman. Senare i avsnittet så går vi ner till repetitionslokalen och samtalar med två av skådespelarna, Anita och Myra. Regissör Åsa Johannisson samtalar med skådespelarna Anita Nyman och Myra Neander kring scenografimodellen. Pjäsen Polarfararna handlar om tre forskare som är ute på isen i Arktis för att ta prover av snö och is. De är metodiska och repetitiva i sina rörelser. De är ute på ett viktigt uppdrag. Expeditionen kostar resurser att genomföra och de upplever alla att de gör något stort och väsentligt för mänskligheten. Men de tar inga onödiga risker och de resonerar om hur Andrée-expeditionen misslyckades redan vid starten med sin luftballong när de skulle nå Nordpolen. Men strävan efter att få ännu lite mer data och minska risken för kontaminerade prover gör att de flyttar sig längre och längre ut från den trygga plats de startade vid. Det finns saker som tyder på att de kanske inte borde göra så, men man kan ju inte veta säkert. Och de har de mest avancerade tekniska hjälpmedlen som finns att få tag på för att navigera rätt. Andrées brevduvor känns avlägsna. Men snart ska det visa sig att människan är sårbar och ensam även i goretex-kläder och med satelliter i rymden. Eller kanske till och med ännu mer sårbar, vi faller från en högre höjd. Tillit till auktoriteter, naturvetenskapens landvinningar, personliga tillkortakommanden, ansvar, skuld, personligt risktagande, smutsiga pengar, rädsla, befrielse och insikter. Pjäsen berör många relationer, egenskaper och känslor. Ett genomgående tema är hur vi hanterar och fattar beslut under osäkerhet, när vi inte har tillräckligt med information, eller när den informationen vi har inte passar det rådande paradigmet eller vår uppfattning om hur världen ser ut och fungerar. I föreställningen påminner de tre skådespelarna, expeditionsledaren Anita Nyman, hennes kuvade medarbetare Malin Alm, och den spontana och lite oerfarna doktoranden Myra Neander, oss flera gånger om att pjäsen bara är på låtsas. Som för att lugna oss så att det inte är en dokumentär vi ser. Jag tänker att föreställningen är en berättelse med många bottnar, liknelser och metaforer som referenser till kultur och saker som faktiskt har hänt vid expeditioner i den bistra, vackra och oförlåtande miljön i Arktis. /Martin

Filosofiska rummet minns idéhistorikern Karin Johannisson som gick bort i slutet av november 2016. Karin Johannissons forskning och skrivande kretsade kring medicinens historia, ofta med kvinnor i huvudrollen. Hon hade en stor läsekrets och inspirerade många även utanför akademin. I veckans program handlar det om Karina Johannisson, om hur hon har inspirerat och om några av hennes böcker.Medverkande är Fredrik Svenaeus, filosof, Maria Björk, idéhistoriker och Rolf Ahlzén, läkare.Programledare och producent Peter Sandberg.Böckerna vi pratar om i programmet:Den mörka kontinenten (1994)Kroppens tunna skal (1997)Tecknen (2004)Melankoliska rum (2009)

Hon är prisad för sina böcker som djupdyker i människans känsloliv och upplevelser av kroppen, men professorn i idé- och lärdomshistoria har låtit berättelsen om sig själv stanna vid ytan. Tills nu. Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet, är specialiserad på medicinhistoria och har sedan 70-talet ägnat sig åt historien om vad det är att vara människa. Hon är flerfaldigt prisad för sitt skrivande om känslor som nostalgi och melankoli, och om kroppen och sjukdomar särskilt fokuserat på kvinnliga erfarenheter. I sin senaste bok Den sårade divan undersöker hon föreställningen om kvinnlig galenskap utifrån tre kända kvinnor under början av 1900-talet. Men i Söndagsintervjun i P1 med Martin Wicklin öppnar Karin Johannisson för första gången upp ordentligt om sitt eget känsloliv. Om en patriarkal pappa, flykten in i fantasin och att odla sina inre rum. Från första mensen till sista boken. KontaktMail: sondagsintervjun@sverigesradio.se Facebook: Söndagsintervjun i P1 Twitter: @sondagsintervju Instagram: @sondagsintervjun_p1