Podcasts about lagerl

Fredrik Sixtensson och Ola Wong talar om ”Odysséen”. Homeros diktverk om Odyssevs äventyr inledde tillsammans med ”Iliaden” den grekiska och västerländska litteraturen och har sedan fortsatt att inspirera. Men varför dras vi till en manisk lögnare? Fredrik läser högt på grekiska och vi jämför Lagerlöfs och Björkesons svenska översättningar med norrmannen Kjell Arild Pollestads nytolkning på prosa. Monty Python, mjukporr och manlighet nämns.

Einbruch in der Bankfiliale, Zugriffsbeschränkungen in der Krise, fehlende Diskretion gegenüber dem Staat – die Risiken herkömmlicher Lagerformen wie Tresor oder Schließfach werden massiv unterschätzt. In dieser Folge zeige ich dir, warum scheinbar vertraute Lagerlösungen oft eine Illusion von Sicherheit erzeugen. Wir analysieren die psychologischen Denkfehler hinter der Wahl des Aufbewahrungsorts, die realen Schwachstellen von Bankschließfächern und Heimtresoren – und warum Hochsicherheitslager für viele Vermögensbesitzer die robustere Lösung darstellen. Ich erkläre, worauf es bei der Auswahl eines Lagers wirklich ankommt und teile offen, wie ich selbst mein Edelmetall-Vermögen strukturiere – inklusive der Empfehlung, mit welchen Strategien du echte Kontrolle über dein physisches Gold behältst. Wenn du Edelmetalle besitzt – oder darüber nachdenkst –, ist diese Folge essenziell. ___ Hier findest du alle Tipps - Gold sicher lagern im Hochsicherheitslager: https://9ytk4f2lg57.typeform.com/to/SbJ1JkjZ ___ Schreib mir gern: post@ronnywagner.com Übrigens: Bei meinem Familien-Unternehmen, der Noble Metal Factory, kannst du Gold und Silber kaufen sowie langfristig per Sparplan in Edelmetalle anlegen. Schau gern vorbei und buch dir ein kostenfreies Beratungsgespräch mit uns: www.anlage-in-gold.de

Nåmen hvad sker der egentlig for, at teatrene ikke rigtig går op i den gode sang? At de gerne vil lave musicals, men ikke rigtig gider at hyre musicalperformere eller skuespillere, der rent faktisk har tilstrækkelig vokal kunnen til at kunne bære rollerne? Altså, der er jo en grund til, at vi uddanner folk til at kunne spille lige præcis den slags scenekunst? Det er Line Kirsten godt og grundigt træt af i det her afsnit!  Derudover har vi været vidt omkring. Vi har både været i Odense, Aarhus og på Nørrebro og se en dejlig masse teater. Og så har vi også lige et par juleønsker for de kommende år i dansk scenekunst :-*  I DETTE AFSNIT ANMELDER VI:  - Next to Normal (Odense Teater) - Hvorfor laver vi ikke et band (Nørrebro Teater)  - Ripe Body (Ruth Rebekka Hansen)  - Pinocchio (Det Kgl)  - Gen Z (Aarhus Teater) - Lagerlöff (Arhus Teater)  SHOWNOTES: 01:21 : Træt af pis - en snak om sang og ikke gode nok sangere på danske scener og i musicals  11:48: NEXT TO NORMAL (Odense Teater) 22:50: HVORFOR LAVER VI IKKE ET BAND (Nørrebro Teater) 34:00: RIPE BODY (Ruth Rebekka Hansen) 38:17: PINNOCHIO (Det Kgl)  42:27: Gen Z og Lagerlöf (Aarhus Teater) 55:06: Juleønsker 

Vad krävs för att sätta ett riktigt vasst presspel? Hur formerar man sitt lag med – och utan – boll? Hur ofta anpassar man sig efter vilka motståndare som står på den andra sidan?Hur inövat är egentligen ett anfallsspel, litar man på spelarnas individuella kvaliteter eller är det tydliga mönster?Och vad utgör en bra ledare för ett fotbollslag?Frågorna är många – och svaren kommer att vara olika.Varmt välkomna till Studio Allsvenskans nya poddserie "Tränarna" där Hugo Månsson möter tränare på olika nivåer för ett nördigt samtal om taktik och ledarskap.I det här avsnittet träffar Hugo Djurgårdens tränare Thomas Lagerlöf.Studio Allsvenskan finns även på Patreon, där du får ALLA våra avsnitt reklamfritt direkt efter inspelning. Dessutom får du tillgång till våra exklusiva poddserier där vi släpper avsnitt tisdag till fredag varje vecka. Bli medlem här!Följ Studio Allsvenskan på sociala medier: Twitter!Facebook!Instagram!Youtube!TikTok! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

In diesem Podcast widmen wir uns einem intensiven Vergleich zwischen Jungheinrich und Kion, zwei maßgeblichen Akteuren in der Intralogistikbranche. Die Analyse beleuchtet, wie sich diese beiden Unternehmen in ihrer Herangehensweise an Lagerlösungen und Flurförderzeuge unterscheiden und welches Unternehmen in diesem hart umkämpften Marktsegment die Führung hat. Die zentralen Themen, die wir in diesem Podcast behandeln, umfassen: - Unterschiedliche Geschäftsstrategien: Ein genauer Blick auf die individuellen Ansätze von Jungheinrich und Kion in Bezug auf Produktentwicklung, Marktexpansion und Kundenservice.- Langfristige Investitionsperspektiven: Einsichten in die langfristigen Chancen und Risiken beider Unternehmen aus Investorensicht.- Fundamentale Daten: Die finanzielle Sicht auf beide Konzerne und deren finanzieller Entwicklung.- Charttechnik: Technische Analyse beider Aktien und einem Blick auf die aktuelle Situation. // Inhaltsverzeichnis: //00:00 Intro01:29 Langfristige Charts: Jungheinrich vs. Kion 03:35 Jungheinrich & Kion vs. DAXsector Industrial vs. MDAX 04:05 Jungheinrich & Kion vs. Mitsubishi Logosnext vs. Toyota Industries vs. Terex vs. Cargotec vs. Hyster-Yale Materials Handling04:42 Marktführer im Überblick05:15 Intralogistik-Branche06:28 Jungheinrich: Geschäftsmodell08:34 Kion: Geschäftsmodell10:28 Inhaberschaft: Jungheinrich & Kion11:23 CEOs: Lars Brzoska & Rob Smith11:53 Umsatz & Margen Entwicklung 13:03 Umsatz nach Region & Segment 14:38 Gewinn, Cashflow & Dividenden-Entwicklung17:05 Bilanz Überblick 17:47 Aktienrückkäufe 18:36 Dividenden19:39 Kennzahlen-Überblick (KGV)20:09 Piotroski- & Levermann Score 21:38 Unternehmensbewertung: Jungheinrich22:33 Unternehmensbewertung: Kion23:03 Chartanalyse: Jungheinrich24:31 Chartanalyse: Kion25:21 Disclaimer27:03 Danke fürs Einschalten! // Zum kostenlosen Strategie-Gespräch anmelden: //

Schneestürme, Festschmäuse und wundersame Bräuche: In ihren Weihnachtsgeschichten führt uns die 1858 geborene schwedische Schriftstellerin Selma Lagerlöf tief hinein in verschneite nordische Winterlandschaften. Von dira_Connect.

Satir: Rektorn för Lagerlöfska skolan hinner inte vänta på politiska beslut. Hon behöver pengar. Nu. Ska elevernas algblommeförsäljning räcka för att förhindra personaluppsägningar? Eller ett lotteri? I en serie alternativa reportage skildras samtidsfenomen i Utkantssverige.Av och med Åsa Asptjärn och Gertrud LarssonProduktion: Magnus BergSveriges Radio Drama

Det tjugoförsta avsnittet av ”Har du inte läst den?” är en skammens stund. Hur kan man ha missat Selma Lagerlöf, frågar sig Hedvig och Lydia. Varför har vi inte blivit tvingade? I skolan till exempel? Hedvig funderar över Lagerlöfs status som vördad nationalklenod och vad som döljer sig bakom den sagotantsaura som hon fått dras med. Lydia känner sig drabbad av svenska språket och har läst en bok om översättning i fortbildningssyfte.  Litteratur: Gösta Berlings saga - Selma Lagerlöf Jag vill sätta världen i rörelse - Anna-Karin Palm Dolda gudar. Om allt som inte går förlorat i en översättning - Nils Håkanson Musik av Linus Lathi.

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn.Varför inte?Fux betecknar inte rasen utan färgen.Vilken färg?I alla fall inte svart.Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen.Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?JoSå kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: SlutetVet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1858-1940) wurde in der schwedischen Provinz Värmland geboren. Nach ihrem Studium in Stockholm trat sie ihre erste Stelle als Lehrerin in der Hafenstadt Landskrona im Süden des Landes an. Zu dieser Zeit verfasste sie ihren ersten Roman, »Gösta Berling«. Als 1895 die zweite Auflage des Buchs erschien, konnte sie die Lehrtätigkeit aufgeben und sich ganz dem Schreiben widmen. Dank eines Reisestipendiums des Königs und der Schwedischen Akademie lernte sie Europa kennen und reiste bis nach Ägypten und Israel. Wieder in Schweden erlangte sie weiteren literarischen Ruhm mit ihrem Auswandererepos »Jerusalem« (1902/1903) und dem von der Schulbehörde in Auftrag gegeben Lesebuch »Die wunderbare Reise des kleinen Nils Holgersson mit den Wildgänsen« (1906). Zu den wichtigsten Auszeichnungen ihres Lebens gehören die Aufnahme als erstes weibliches Mitglied in die Schwedische Akademie im Jahr 1914 und der Literatur-Nobelpreis, den sie 1909 als erste Frau erhielt. Das Preisgeld ermöglichte es Lagerlöf, den Gutshof Mårbacka zurückzukaufen – ihre Eltern hatten das Anwesen wegen hoher Verschuldung aufgeben müssen. Nach dem Umzug auf das Landgut widmete sie sich neben dem Schreiben vor allem der Landwirtschaft und ihrer kleinen Fabrik, in der sie Hafermehl produzierte.

Från kreatörskap & Markoolio-hits till entreprenörskap & musikrättigheter! Möt Johan Lagerlöf som har rollen Head of Investment på Pophouse och ansvarar för köp av rättigheter till kataloger med exempelvis Avicii och Swedish House Mafia. Vi snackar om allt från paketering av rättigheter för att bygga varumärken och upplevelser runt artisten och musiken, till att gå in på hur artister kan jobba med den emotionella kopplingen i en digital värld och pågående skifte från content till engagemang. Johan har lång bakgrund inom musik utöver att själv vara producent och låtskrivare i grunden, bland annat skapade han Sveriges första tjänst för ringsignaler av hits, medgrundade och var VD på X5 Music(köptes upp av Warner Music), blev tillfrågad av Daniel Ek att jobba med kataloger på Spotify och varit där tills att han fick höra mer om planerna för just Pophouse - efter en lunch med Per Sundin(VD & tidigare poddgäst). Ett spännande samtal med massor av inblick och lärdomar, lyssna nu! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från kreatörskap & Markoolio-hits till entreprenörskap & musikrättigheter! Möt Johan Lagerlöf som har rollen Head of Investment på Pophouse och ansvarar för köp av rättigheter till kataloger med exempelvis Avicii och Swedish House Mafia. Vi snackar om allt från paketering av rättigheter för att bygga varumärken och upplevelser runt artisten och musiken, till att gå in på hur artister kan jobba med den emotionella kopplingen i en digital värld och pågående skifte från content till engagemang. Johan har lång bakgrund inom musik utöver att själv vara producent och låtskrivare i grunden, bland annat skapade han Sveriges första tjänst för ringsignaler av hits, medgrundade och var VD på X5 Music(köptes upp av Warner Music), blev tillfrågad av Daniel Ek att jobba med kataloger på Spotify och varit där tills att han fick höra mer om planerna för just Pophouse - efter en lunch med Per Sundin(VD & tidigare poddgäst). Ett spännande samtal med massor av inblick och lärdomar, lyssna nu! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare.Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

Besuch im Adlerhorst | Visite du nid d'aigle | Visita al nido dell'aquilaOberhalb von Ulrichen, auf 2'113 Meter liegt die Galmihornhütte. Auch wenn wir den Lagerlärm dort nicht hören, ist das mova präsent.Au-dessus d'Ulrichen, à 2'113 mètres, se trouve la cabane du Galmihorn. Même si nous n'y entendons pas le bruit du camp, le mova y est présent.Sopra Ulrichen, a 2.113 metri, si trova il rifugio Galmihornhütte. Anche se non sentiamo il rumore del campo, la mova è presente. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-14.Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort.Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år:Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmålDet händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf.Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige.När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt.Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien.Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande.Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad.Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet.Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna.Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla.Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien.Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra.I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar.Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare.Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera detVi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning.Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga.I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller.Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetareLitteraturAnna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018.Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005.Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018.Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018.Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

Meet the first woman to win the Nobel Prize in Literature: Selma Lagerlöf! In addition to her groundbreaking literary accomplishments, Lagerlöf also inspired generations of students, restored her beautiful childhood home, traveled the world, received an honorary Doctorate, and fought against the Nazi regime... Safe to say, we should all try to live like Selma! 

I avsnitt åtta är vi mer hudlösa än vanligt, men också lika katiga som vanligt. Det blir Werner Heisenberg, det blir Selma Lagerlöf, det blir kärlek och frågan är: får delfinerna (som Victoria i förra avsnittet anklagade för att vara våldtäktsutövare) upprättelse? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bæredygtighed eller sustainability, som vi også ynder at kalde det, har for alvor slået sig fast i bevidstheden – ikke bare blandt almindelige borgere men også blandt virksomhedsledere i såvel den private som den offentlige sektor. FN har udviklet 17 bæredygtige verdensmål med henblik på at reducere ikke-bæredygtige løsninger og for at støtte en global bæredygtig udvikling. Bæredygtighed er også blevet et meget vigtigt emne i virksomheders processer med investeringer i nye automatiserede lagerstyringssystemer. Her er det vigtigt med et samspil mellem beslutningstagere og de operationelle medarbejdere, der skal arbejde med de nye systemer. Podcasten er sponseret af Langebæk. 

"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en uppmärksammad artikel i The Atlantic hävdade psykologiprofessorn Jean Twenge att ungas dåliga mående beror på de smarta telefonerna. Hon hävdar att de har förstört en generation.Reaktionerna på artikeln var förutsägbara. Vissa kunde glädjas över att få sin uppfattning om teknologin som roten till det onda bekräftad. Medan andra kunde avfärda artikeln som konservativ teknikfientlighet.Det sistnämnda lägret lär stå segrande även denna gång. Med sin evigt ljumma och suntförnuftsmässiga attityd kommer den allmänna positionen bli något i stil med, ja, som med allt annat är för mycket teknologi inte bra, det gäller att vara måttfull. Även om det låter klokt, och det är väl hela värdet i denna position, är det såklart felaktigt. För medierna och teknologin formar vår relation till världen, och är därför intimt förknippade med vårt mående."De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv" En anledning till detta samband försökte mediehistorikern Marshall McLuhan ge redan 1964 i boken Understanding media. Han argumenterade för att det är mediet som är budskapet, det vill säga att medierna och teknologin, såsom den smarta telefonen, är det betydelsebärande och inte vad vi tittar på i dem. På samma sätt som att det viktiga med vägen inte är vilka platser den knyter samman, utan att den gör det möjligt att lämna dem, är det revolutionerande med telefonen, bland annat, att den gör oss oberoende av alla platser. Det är därför psykologiprofessorn som skrivit artikeln om de smarta telefonerna kan säga att dagens unga är en ensam och icke-placerad generation.Jag tror dock inte att den smarta telefonen ska presenteras som den ensamme boven i dramat. I den mån det är ett drama började det långt tidigare. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv. Romantiken ställde krav på originalitet. Upplysningen uppmanade människor att ta sig ur ett tillstånd av omyndighet. För att uppfylla dessa krav, och de mer sentida stränga uppmaningarna om att vara fristående, krävs ett aktivt och självständigt jag som inte ovetande underordnar sig några traditioner, fördomar eller konventioner.Och det är alltså teknologiska innovationer som fört oss på denna resa, eller hjälpt oss att framgångsrikt företa den. McLuhan föreslog till och med att utvecklandet av skrivande och den visuella organisationen av livet gjorde upptäckten av individualism möjlig. Han menar att skrivande och läsande är ett utmärkt sätt att få syn på sig själv. Att de utvecklar en känsla av ett jag. Att umgås med sig själv genom att läsa en bok kan på så vis vara en chockartad upplevelse där din egen subjektivitet möter en annans, och där den andras tankar inte nödvändigtvis är det som skrämmer."Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet"Därför finns det, parallellt med detta segertåg, vittnesmål från förtvivlade röster. Selma Lagerlöf har gjort det bäst. I Gösta Berlings saga skriver hon om själviakttagelsens ande, ett slags monster inom en, som genom blicken på självet förgör oss: Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna, plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: Se, det är trasor, bara trasor.Gösta Berlings saga utspelar sig i början av 1800-talets Sverige. Selma Lagerlöf presenterar själviakttagelsen helt riktigt som en historisk nyhet. Introspektionen skilde generationerna åt, och gjorde de unga olyckliga. Därför är kärlekens främsta uppgift i Gösta Berlings saga att rädda oss från oss själva. En av Gösta Berlings många kvinnor uttrycker det som att när hon kysst Berling, då hade hon för första gången glömt sig själv. Det är just det som lockar henne åter till honom, evigt tacksam är hon för [att han] en enda gång hade lyckats befria henne från henne själv.Om man accepterar McLuhans definition av medier som förlängningar av oss själva kan andra medier än telefoner och böcker framhållas. Här kan man exempelvis tänka på hur den svenska arkitekturhistorien bidragit till det moderna jagets utveckling. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet. Om man vill säga något om hur smarta telefoner förstört en generation kan det därför te sig snävt och orättvist mot telefonerna. Det finns många medier, som vid en brottsutredning, skulle kunna visa sig vara medskyldiga.De varnande rösterna och förtvivlade vittnesmålen hörs högt även i dag. Hos förespråkare för mindfulness kan vi känna igen Lagerlöfs tankar. Idén är paradoxal eftersom den på ett plan går ut på att bevaka och få syn på sig själv, genom att identifiera rädslor eller att vara i nuet, men samtidigt handlar mindfulness om att rikta blicken för att sedan slå bort den och glömma. Trots att namnet talar om medvetenhet verkar flykten från självet tillskrivas en helande kraft inom denna tanketrend. Oavsett om man ska somna, bota ångest eller njuta ögonblicket är rådet att man ska tillbaka till kroppen: känna hur bröstet häver sig vid inandning, hur blodet cirkulerar genom dig, och, förhoppningsvis, nå lugnet med denna känsla av att vara en biologisk kropp bland andra. Det är som om den moderna relationen med jaget fortfarande är för intimt, och mindfulness vill tillfälligt lossa banden som knyter oss till oss själva.  Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan [...] förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva.Man bör alltså inte förstå medier som neutrala vänner i tillvaron, och därför bör man inte heller slentrianmässigt avfärda teknik- och mediekritiker. Tvärtom kan kritiken vara väldigt nyttig för att forma medierna, för att föra krig mot dem.Även Marshall McLuhan använde sig av krigsmetaforer för att beskriva människors relation till medier. Han var särskilt besviken över en enhet i detta imaginära krig: skolan. McLuhan menade att utbildningen endast förberedde människor för ett medium, den tryckta texten, och att skolan alltså borde och kan vara en plats för att lära sig att förstå medier i den vidare bemärkelsen.Betänk därför följande: mediekritik som bedrivs i dag är av den snäva sorten. Den handlar egentligen bara om källkritik. Dessutom framförs den av skolan, de traditionella massmedierna och biblioteken. Och det är samma institutioner som växte fram mot slutet av 1700-talet för att förvalta text, för att bestämma dess flöde i samhället. Till exempel har flera mediebolag gått samman för att faktagranska nyheter; biblioteken kraftsamlar för att bli en trygg informationsbärare; skolan föreslås få rollen att lära ut källkritik. Men dessa institutioner var en reaktion på rädslan för information, de är svaret på frågorna: vad ska vi göra med informationen? Hur ska den kunna finnas utan att göra skada, utan att underminera staten? Samma impulser styr dem än.Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan hade andra problem. De förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. De visade att medierna bestämmer hur vi mår, men de försökte också säga att vi kan bestämma över medierna.David Malm, doktorand i idéhistoria    LitteraturJean M. Twenge: Have Smartphones Destroyed a Generation? The Atlantic, (September, 2017).Marshall McLuhan: Understanding media - The Extensions of Man. McGraw-Hill, 1964Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga. Frithiof Hellbergs förlag, 1891.

Nytt plus-avsnitt! Per Bohman och Simon Bank gästas av Djurgårdens tränare Thomas Lagerlöf, och för första gången så finns avsnittet inte bara som TV utan även i poddformat. 60 (eller ja, 70) extremt nördiga minuter om Djurgården. Lyssna i Aftonbladets/Sportbladets app.

Om du vill lyssna på alla våra avsnitt direkt efter inspelning – dessutom reklamfritt – så kan ni teckna upp ett abonnemang på Patreon!Vi välkomnar Djurgårdens Thomas Lagerlöf tillbaka till Studio Allsvenskan!Det handlar om Milan på 80-talet, om att Victor Edvardsen är en bättre fotbollsspelare än folk tror och det handlar om hur man kränger sig ur en punktmarkering av Magnus Eriksson...Lagerlöf har under lång tid bevisat att han är en av fotbolls-Sveriges vassaste hjärnor. Tillsammans med Kim Bergstrand har han burit Sirius på axlarna genom seriesystemet och vunnit SM-guld med Djurgården.Vilka utmaningar ser han inför säsongen? Vem ska göra målen för Djurgården? Hur ska man göra dem? Det handlar också om vem som ska är förstemålvakt och hur Djurgården ska optimera sina möjligheter att gå långt i Europaspelet.Stort fokus också på helgens semifinal i Svenska Cupen där ju Djurgården ställs mot Malmö FF på Tele2.Givetvis hinner vi med lite Ulf Lundell och Joakim Thåström också. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi fick en sittning med Djurgårdens tränarpar Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf. Vi pratar om säsongen som varit, nyförvärven och deras egenskaper. Vi pratar om att det verkar finnas en bra harmoni i gruppen och även i Djurgår'n som organisation och förening.Vi pratar givetvis om 2022 och i vanlig ordning blir det en hel del mer. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1858-1940) wurde in der schwedischen Provinz Värmland geboren. Nach ihrem Studium in Stockholm trat sie ihre erste Stelle als Lehrerin in der Hafenstadt Landskrona im Süden des Landes an. Zu dieser Zeit verfasste sie ihren ersten Roman, »Gösta Berling«. Als 1895 die zweite Auflage des Buchs erschien, konnte sie die Lehrtätigkeit aufgeben und sich ganz dem Schreiben widmen. Dank eines Reisestipendiums des Königs und der Schwedischen Akademie lernte sie Europa kennen und reiste bis nach Ägypten und Israel. Wieder in Schweden erlangte sie weiteren literarischen Ruhm mit ihrem Auswandererepos »Jerusalem« (1902/1903) und dem von der Schulbehörde in Auftrag gegeben Lesebuch »Die wunderbare Reise des kleinen Nils Holgersson mit den Wildgänsen« (1906). Zu den wichtigsten Auszeichnungen ihres Lebens gehören die Aufnahme als erstes weibliches Mitglied in die Schwedische Akademie im Jahr 1914 und der Literatur-Nobelpreis, den sie 1909 als erste Frau erhielt. Das Preisgeld ermöglichte es Lagerlöf, den Gutshof Mårbacka zurückzukaufen – ihre Eltern hatten das Anwesen wegen hoher Verschuldung aufgeben müssen. Nach dem Umzug auf das Landgut widmete sie sich neben dem Schreiben vor allem der Landwirtschaft und ihrer kleinen Fabrik, in der sie Hafermehl produzierte.

Episode 6 of Season 2! Host, Gratton Conwill and special guest, Matt Fields discuss The Phantom Carriage (1921). Day 6 The Phantom Carriage 1hr 46m The Phantom Carriage was released on January first of 1921. It's a Swedish silent horror film directed and written by Victor Sjöström. In addition, Sjöström stars as the character David Holm in the film. The Phantom Carriage was based on a 1912 Swedish novel, Thy Soul Shall Bear Witness! by Selma Lagerlöf. An anecdote about the preproduction of this movie involves Sjöström visiting author Selma Lagerlöf at her home and reading the entire screenplay aloud while acting out each part. Upon finishing, Sjöström collapsed into her couch from exhaustion. In response, Lagerlöf offered him something to drink as her blessing of his adaptation. Noteworthy for its special effects, The Phantom Carriage had a lengthy post production of five months which was very unusual for the time. The double exposures used throughout the film were all achieved in camera, as optical printing technology would not be available until the 1930's. This means that each time they shot a scene, the camera had to be hand cranked at precisely the same speed during both of the separate exposures. This movie's legacy today is found in its influences on directors Ingmar Bergman and Stanley Kubrick. Bergman would even go as far as casting Victor Sjöström in his 1957 drama, Wild Strawberries. Another notable figure in film history who enjoyed this movie was Charlie Chaplin who once called this movie the best film ever made, although he was likely referring to the heavily edited version released in the U.S. in 1922. The Phantom Carriage has: 4.0 on Letterboxd 8.1/10 on IMDb 100% on rotten tomatoes 92% on google 8.83 average CTS score From the creators of Giant Monster BS: Gratton Conwill and Matt Fields bring you Only In Amityville season 2: Escape from Amityville! Escape from Amityville is a limited series podcast event happening exclusively during October of 2021! Starting October 1st, we will review one movie every other day. Each movie will be a lesser known or appreciated, but culturally significant, horror movie made within the past 100 years. None of these movies have anything to do with the original tale of America's most haunted house, but in the spirit of the Amityville story, we promise to review chilling and horrifying movies featuring demons, monsters, and various ghouls! 15 episodes in total! The series finale takes place on Halloween night with a special mystery review. Fans of Giant Monster BS and/or Horror films will be right at home with this podcast. Vulgar, brutally honest, scary as hell, oh yeah... it's Escape from Amityville time Baby! Only In Amityville is an ad-free, self funded podcast hosted by Gratton Conwill and Matthew Fields. If you would like to support the show, you can donate to us at: https://anchor.fm/giant-monster-bs or buy our merch at: https://www.teepublic.com/user/cheesemouse2/albums/39997-giant-monster-bs-merch Follow us on twitter at: https://twitter.com/GiantMonsterBS

Var Selma Lagerlöf lesbisk? Eller vore en sådan etikett att tvinga på historien vår tids definitioner och begrepp? Anna Blennow reflekterar över kärlekens namn utifrån några gamla fotografier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Två kvinnor ser in i kameran. Den ena, mörka, sitter upprätt i en höghalsad svart klänning. Mot henne, tätt intill, lutar sig den andra, ljushåriga. Hon har en penna i sin uppsträckta hand, nästan som ett vapen. På ett annat fotografi ser vi dem igen. Nu sitter de sida vid sida i varsin stol, inte lika nära. Den mörka håller i en bok. Under de uppslagna pärmarna, nästan skymda, skymtar kvinnornas händer som närmar sig varandra, rör vid varandra. Den ljushåriga kvinnan är Selma Lagerlöf. Den mörka är Sophie Elkan, hon som kallats Lagerlöfs reskamrat och väninna. Men när deras brevväxling offentliggjordes 1990, 50 år efter Lagerlöfs död, visade det sig att deras relation gått betydligt djupare. Nu ser vi ytterligare ett fotografi. En halvnaken kvinna med en lilja i handen sitter på en hög tron i klassicerande stil. Eller är det en kvinna? Hennes nedböjda ansikte påminner om antika avbildningar av androgyna gudar som Dionysos och Apollon. Framför henne knäböjer en annan kvinna, endast iklädd ett par snörda sandaler i grekisk stil. Kvinnorna på bilden är den amerikanska författaren Natalie Barney och hennes älskarinna Eva Palmer. Såväl den explicita scenen som vårt källmaterial tydliggör att de var mer än bara väninnor. Natalie Barney levde öppet som lesbisk i Paris, där hon höll litterära salonger, och Palmer var en i raden av hennes många kärlekar. Fotografierna av de båda paren är tagna runt sekelskiftet 1900. De har många gemensamma beröringspunkter, samtidigt som deras uttryck är väsensskilda från varandra. Hur gestaltades relationer mellan kvinnor vid den här tiden, och varför? Att Selma Lagerlöf levde i flera nära förhållanden med kvinnor har varit välkänt. Genom sin yrkesutbildning till lärarinna mötte hon kvinnor som av olika skäl flytt förväntan om make och äktenskap. Under den tio år långa anställningen vid flickläroverket i Landskrona i slutet av 1800-talet svärmade Selma såväl för kolleger som för kvinnor i Köpenhamns kulturkretsar. Senare blev Sophie Elkan och därpå Valborg Olander hennes långvariga livskamrater. Men när hennes brevväxling med Elkan och Olander publicerades för några decennier sedan fick dess innehåll ett blandat mottagande. Fanns det verkligen tillräckligt med bevis i breven för att Lagerlöf var lesbisk? En recensent menade att man inte borde göra Lagerlöf till något slags pionjär för modernt enkönade förhållanden, utan istället fokusera på hennes verk. Och i sin biografi över Lagerlöf är Anna-Karin Palm genomgående tveksam till att definiera Lagerlöfs sexualitet. Ja, hur ska man benämna de kärleksrelationer mellan kvinnor som vi kan spåra historiskt, och vad får det för följder? Vad kallade kvinnorna själva sina relationer, i en tid då homosexualitet inte myntats som vedertagen term? Den sista frågan behandlas i antologin Den kvinnliga tvåsamhetens frirum, där litteraturvetare, historiker och genusvetare skildrar kvinnopar i det tidiga 1900-talet, bland annat just Lagerlöf och Elkan. Dokumenterade relationer mellan kvinnor vid den här tiden stod i nära samband med den framväxande kvinnorörelsen, och valet att leva tillsammans med en annan kvinna tolkas därför ibland i ljuset av politik och ideologi. Det framhävs också ofta att brevkulturen under perioden präglas av ett sensuellt språk, där smekningar och kyssar kunde sändas fram och åter mellan kvinnor utan att detta nödvändigtvis behöver tolkas som speglingar av en erotisk situation. Men detta, precis som tidens syn på kvinnlig sexualitet som obetydlig, passiv och ofarlig, kunde å andra sidan skapa frirum där begär mellan kvinnor kunde passera oförmärkt under radarn. Det poängteras av flera författare i antologin att en tid som ännu saknade fasta sexologiska etiketter kan ha möjliggjort en mera fri och flytande skala mellan vänskap och sexualitet. En bildad bakgrund var också något som var gemensamt för många av kvinnoparen, såväl Lagerlöf och Elkan som Eva Palmer och Natalie Barney. Palmer hade läst latin och grekiska vid Bryn Mawr, det första amerikanska högre lärosätet för kvinnor. Lagerlöf studerade vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, den första akademiska utbildningen för kvinnor i Sverige. Men medan Palmer och Barney arrangerade uppläsningar och föreställningar kring Sapfos dikter, raderades alla anspelningar på lesbisk kärlek i svenska tolkningar av Sapfo, och pronomen byttes till och med från feminint till maskulint i översättningar. Lagerlöfs tidiga litterära förebilder är svenska och manliga, som Bellman och Runeberg. Därför är det inte oväntat att de ord som kvinnor som Elkan och Lagerlöf använder för att beskriva sina relationer inte är hämtade från den antika världen. Istället talas det i hemlighetsfulla antydningar om magnetism, trollmakt och livsmakt. Vid samma tid skriver Eva Palmer i ett kärleksbrev hur hon föreställer sig Natalie Barney dansa naken med hennes egen kropp som dansgolv. Och Barneys diktsamlingar dominerades av kärlekslyrik uttalat riktad till kvinnor, med Sapfo som ständig ledstjärna. Det finns också ett högst reellt skäl till att vi finner en så stor skillnad i öppenhet kring hur kvinnornas kärlek gestaltas. I Frankrike, där Barney och Palmer levde, var homosexualitet inte olagligt enligt lagsamlingen Code Napoléon från 1804 (som också medgav religionsfrihet och allas likhet inför lagen). I Sverige var homosexuella handlingar förbjudna i lag ända till 1944, mellan såväl män som kvinnor. När Lagerlöf skriver till Elkan att de borde bränna sina brev  Det är farligt för oss, som det nu är var det troligen inte bara omgivningens reaktioner hon syftade på, utan också ett påtagligt hot om juridisk straffbarhet. Och öppenhet kan också vara en klassfråga. Natalie Barney kom från en förmögen familj och var ekonomiskt oberoende: hon behövde inte bry sig om eventuell skandalisering. Selma Lagerlöf var tvungen att försörja sig själv, först som lärarinna och sedan som författare, på grund av familjens sviktande finanser. En månskensnatt i Landskrona. Selma Lagerlöf vandrar längs Strandpromenaden med Anna Oom, en av hennes tidiga romantiska förbindelser. Senare skriver Anna till Selma och påminner om hur de stod där tillsammans på udden, och hur hon sedan sökt sig tillbaka dit ensam och plockat en stor bukett blommor. Vi kan aldrig säkert få veta hur mycket fysiskt begär som dolde sig i deras svärmeri. Men om vi inte tar möjligheten i beaktande, kommer vi inte heller att kunna reflektera över den brännande frågan: hur var det att vara lesbisk i Landskrona runt år 1900? Att det då ännu inte fanns någon konkret term för fysiska relationer mellan kvinnor betyder inte att något sådant begär inte existerade. Om vi fortsätter att beskriva sekelskifteskvinnornas kärleksförhållanden som vänskap med inslag av romantik riskerar vi att reprisera en förmodern föreställning om kvinnans svaga och outtalade sexualitet. Då förblir den, som Eva Borgström och Hanna Markusson Winquist skriver i antologin, kärleken som inte vågar säga sitt namn the love that dare not speak its name. Anna Blennow Litteratur: Eva Borgström & Hanna Markusson Winquist (red.), Den kvinnliga tvåsamhetens frirum. Kvinnopar i kvinnorörelsen 18901950, Appell förlag 2018. Ying Toijer-Nilsson, Du lär mig att bli fri. Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan, Bonniers 1992. Ying Toijer-Nilsson, En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander, Bonniers 2006. Anna-Karin Palm, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf, Bonniers 2019. Artemis Leontis, Eva Palmer Sikelianos. A Life in Ruins, Princeton University Press 2019. Ingrid Svensson, Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris, Ellerströms 2017. Sigrid Schottenius Cullhed, När Sapfo kom ut, Klassisk filologi i Sverige: reflexioner, riktningar, översättningar, öden, red. Eric Cullhed och Bo Lindberg, Kungl. Vitterhetsakademien 2015.

Satir: Hur ska man kunna vinna OECD:s PISA-tävling om det inte ens är tillåtet att felexkludera elever? Lagerlöfska skolan i Degfylle ligger i hårdträning, biträdande rektorn har ett hemligt vapen. I en serie alternativa reportage skildras samtidsfenomen i Utkantssverige. Av och med Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson Produktion och ljuddesign: Magnus Berg En produktion från Sveriges Radio Drama

Satir: Hur ska man kunna vinna OECD:s PISA-tävling om det inte ens är tillåtet att felexkludera elever? Lagerlöfska skolan i Degfylle ligger i hårdträning, biträdande rektorn har ett hemligt vapen. I en serie alternativa reportage skildras samtidsfenomen i Utkantssverige. Av och med Åsa Asptjärn och Gertrud Larsson Produktion och ljuddesign: Magnus Berg En produktion från Sveriges Radio Drama

Hur känns det att sitta och titta på obehaglig film hela dagarna? I seriens tredje avsnitt deltar Gunnel Arrbäck, som mellan åren 1981 och 2007 var direktör för Biografbyrån. Med Gunnel diskuterar vi vardagen för den som arbetar med filmcensur. En vardag där mediadrev, kontroverser och bombhot ingick på regelbunden basis. Kan man som statligt avlönad tjänsteman lära sig att bli objektiv i sina bedömningar? Vidare får vi veta hur det gick till när Selma Lagerlöf faktiskt fick Biografbyrån att ändra ståndpunkt, något Dr Lagerlöf alltså kunde men inte Martin Scorsese. Vi kommer även in på frågan om filmcensur under världskrigen, kan en spark på en vattenflaska äventyra förhållandet till främmande makt och hur var det, var Diktatorn någonsin förbjuden i Sverige?

Fem allsvenska omgångar är spelade, Per Bohman & Robert Laul är på plats i studion efter diverse bilfärder runtom i landet för att diskutera skattemoral hos domarkåren, Degerfors dunderknall och är det för höga krav på Malmö FF? Men också: * Fina hyllningen av Bebben. * Tre principiellt intressanta domslut. * Nya, balanserade Bajen. * Lagerlöfs bekväma analys. * Edvardsens självklara presskonferens. * MFF:s grundläggande problem – Johansson eller Ahmedhodzic? * Norling sänkte Grzelak. Och mycket, mycket mer.

Får monarkin sin legitimitet ur svenska hjärtans djup eller hålls den vid liv genom ironisk distans? Dan Jönsson reflekterar över en svensk paradox. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan skrev en gång att om en dåre som tror att han är kung är galen, så är en kung som tror att han är kung inte mindre galen. Alltså borde enda sättet för en kung som vill få oss att tro att han inte är galen vara att abdikera, kan man tycka men det var nog inte riktigt så Lacan menade. Det han ville var att sätta fingret på glappet mellan utanverket och identiteten, titeln och personen: hur bilden av den vi tror att vi är byggs upp av fiktioner som vi måste upprätthålla tron på, inför andra och inför oss själva. Uppstår det en rämna av tvivel i fiktionen kan det hända att den fullständigt spricker sönder. Frihet och galenskap är nära besläktade. Och en kung som förlorar sin kungavärdighet riskerar ju att bli galen på riktigt: i William Shakespeares pjäs Richard II till exempel tvingas kungen att abdikera, något som får honom att fullständigt förlora all självkänsla. Jag är ju ingenting, klagar han. Vad ska jag kalla mig? Den berömda scenen slutar med att han beställer fram en spegel för att se hur förlusten har förändrat honom, och när han inser att han fortfarande är densamme, slänger han spegeln i golvet så den krossas. Skört lyser äran över detta anlet, och anletet är lika skört som äran. Jag har sett kungen i verkligheten några gånger, senast när min hemkommun firade hundra år och han och drottningen, för första gången någonsin vad jag vet, gjorde visit i den lilla staden. Besöket varade väl några timmar men för de flesta kommuninnevånare blev det inte mer än en hastig skymt när kungaparet defilerade genom centrum i en kortege av raggarbilar på väg till en mottagning i medborgarhuset. En äldre dam bredvid mig snavade mot en stenmur och slog hål på knät; i en korsning stod en handfull republikanska demonstranter med sina plakat men inte ens de, och knappast någon annan heller verkade ifrågasätta att det verkligen var kungen som kom åkande. Om kungen själv tvivlade så märktes det inte. För honom var det förstås en dag på jobbet; dessa rutinartade kommunbesök är en del av den kungliga vardagen, men för kommunerna innebär de en stund i glans och ära som kanske aldrig kommer tillbaka och som därför måste förberedas minutiöst så att inget går fel, inga fiktioner spricker: för då hotar som sagt galenskapen. Etnologen Mattias Frihammar berättar i sin avhandling från 2010, Ur svenska hjärtans djup, om ett sådant här kommunbesök vars förberedelser han följer på nära håll: om den kommunala näringslivssekreteraren som efter ännu en dag av planering och nervösa repetitioner, och vid tanken om all annan verksamhet som skjuts åt sidan för denna offentliga teater, suckar att nu får han väl ta och anmäla sig till någon republikansk förening. Han är nära, men ändå inte riktigt där. Jag tror de flesta av oss har varit nära då och då. När Carl XVI Gustaf besteg tronen 1973 var det i ett samhällsklimat där ingen vettig människa trodde annat än att han snart skulle bli tvungen att stiga ner igen, eftersom han måste inse att hans jobb var meningslöst. Två år tidigare, i den så kallade Torekovskompromissen, hade kungen berövats de sista resterna av sin formella makt och statsminister Olof Palme fällde de bevingade orden om att det numera bara återstod en plym av monarkin. Vad varken Palme eller någon annan begrep var att det var just denna plym som var det väsentliga. Under det halvsekel som gått sedan dess har monarkin visat sig ha en envis förmåga att, som Frihammar kallar det, reproduceras. Genom tevesända bröllop och folkliga födelsedagsfiranden, offentliga graviditeter och hovskvaller, upprätthålls bilden av en extraordinär familj, liksom bortom alla krav på jämlikhet och modernitet. Visst har ytan krackelerat ibland, som i skandalen med de så kallade kaffeflickorna, men galenskapen har aldrig riktigt brutit fram. Vi har vänt blad, låtit plymen sitta kvar. Denna plym, som vidmakthåller monarkin som något som knappast existerar någon annanstans i ett modernt samhälle nämligen en institution utanför tiden, en evig konstant som oavsett den enskilda regentens person och eventuella kvaliteter förblir densamma, förblir den odödliga inkarnationen av nationens själ. Låter det förnuftigt? Inte direkt. Om ingen annan trodde på det skulle vi anse att dessa människor var galna. I Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien går backstugusittaren Jan i Skrolycka in i en förtvivlad, rojalistisk fantasi när dottern Klara Gulla lämnat föräldrahemmet och rest till Stockholm. För att hålla den grymma verkligheten ifrån sig diktar han sin egen saga; dottern är en mäktig kejsarinna i ett rike där det inte finns någon fattigdom och inga råa människor, ett land där det råder ständig frid och goda år. Med sin käpp till kejsarstav och med sin plymförsedda kaskett räknas han förstås som galen av byfolket, men hur galen är han egentligen? Kejsarn av Portugallien är förstås inte skriven som en satir över monarkin som institution verkligen inte: 1914 hade det nog klassats som majestätsbrott men det är samtidigt ett faktum att berättelsen om Jan i Skrolycka helt saknar ironisk distans. Selma Lagerlöfs lojalitet med sin dåraktige usurpator sviktar inte för ett ögonblick eller jo, kanske för ett ögonblick, när han ser ut att svepas med i sin inbillade ståndshögfärd men mot alla de bondförståndets röster som skrattar åt honom framstår han till slut ändå som den klokaste av alla. Och ett år senare, i novellen Monarkmötet, när kejsar Johannes, som Jan i Skrolycka kallar sig själv, får träffa självaste kung Oscar II på stationen i Kil, blir det ett möte som avlöper under ömsesidiga artighetsbetygelser för kungen, skriver Lagerlöf, var inte av det slaget, som inte kan tåla sin like. Sin like i vad, måste man fråga sig? I galenskap? Man kan, som Mattias Frihammar, fascineras och förundras av hur samtidens folkliga och ofta lite skämtsamma rojalism uttrycker sig: av sedvanan att pryda våra utedass med gamla kungaporträtt, av hur människor ömt vårdar en cigarett som de en gång blev bjudna på ur kungens hand, av hur en servett som kungen använt under en tevesänd galamiddag genom olika märkliga turer hamnar på livrustkammaren men man kan knappast kalla det för galenskap. Galna är de som spelar upp en föreställning som ingen tror på. Fetischismen som omger kungliga föremål är ju i grunden precis densamma som får folk att betala tusentals kronor för Thore Skogmans tandborste, eller en bok signerad Selma Lagerlöf men den är, om vi nu ett ögonblick ska prata allvar, en fetischism som fyller funktionen att upprätthålla en föreställning om evig, social överordning. Det är här plymen blir politisk: i ett samhälle som med läpparna ständigt bekänner sig till idén om allas lika värde accepterar och reproducerar vi en institution som med sin blotta existens vittnar om motsatsen. Hör ni hur det knakar och krackelerar? Det är möjligt att dagens mer distanserade rojalism är ett sätt att hantera den paradoxen; att den är ett uttryck för vad filosofen Peter Sloterdijk kallat det cyniska förnuftet, det vill säga en postmodern strategi som låter människor acceptera ojämlikhet genom att vara ironiska mot makten. Men cynism är i grunden inget annat än ett sätt att hålla samman en fasad som redan är på väg att rämna. Under ytan vidgas sprickan. Galenskapen, och befrielsen, är nära. Dan Jönsson, författare och essäist Litteratur Mattias Frihammar: Ur svenska hjärtans djup: reproduktion av samtida monarki. Carlssons, 2020 (originalutgåva 2010).

Tone Škrjanec: Nekaj o nas kot živalih Tadej Golob: Virus Selma Lagerlöf: Cesar Portugalije Béla Hamvas: Krizologija Recenzije so napisali Miša Gams, Gaja Pöschl, Marko Golja in Marija Švajncer.

Ein Paradigmenwechsel für B2B-Lagerlösungen. Was ist damit gemeint und warum das eine coole, neue Idee ist erzählt Katharina Zipse, Co-Founderin von connected logistics.io. Das Interview ist Teil der Podcast-Serie "Zukunft Studium", in der sich die Professorin Dr. Annett Großmann unter anderem mit Studierenden, Absolventen und Kollegen über spannende Fragen rund um den Studiengang Technisches Logistikmanagement an der Hochschule Heilbronn und das Studium im Allgemeinen austauscht. Mehr Infos zum Studiengang Technisches Logistikmanagement (TLM) findest du hier: www.hs-heilbronn.de/tlm Link zur Playlist: https://www.youtube.com/playlist?list=PL70xqb90zLniKZjWhzRoG-V8Zj3jHB26k Link zu www.connected-logistics.io Anmerkungen gerne an studiengangleitung-tlm@hs-heilbronn.de

Selma Lagerlöf var första svenskan och första kvinnan som tilldelades nobelpriset i litteratur. Det här avsnittet är första delen i en serie där vi pratar om dessa pristagare. I avsnittet berättas om hur Lagerlöf togs emot av sin samtid och om hur hon kan läsas än i dag med samma behållning. De böcker vi vill lyfta fram är: Kejsarn av Portugallien för den ömsinta skildringen av faderskärlek, galenskap och storslagenhet. Jerusalem. Om en väckelserörelse som får en halv by att lämna Sverige för osäker och farlig tillvaro i det heliga landet. Gösta Berlings saga. Den mest älskade av alla Selma Lagerlöfs romaner. Innehåller allt! Magi, armod, kärlek och maktspel. Trilogin Löwensköldska ringen. Också här en dos magi och hisnande förvecklingar om en ring som bär olycka med sig. Båda poddmakarna konstaterar att Selma Lagerlöf följt oss genom livet och att vi får lust att läsa om flera av böckerna. Många av romanerna är också filmade.

Thomas Lagerlöf är en av två huvudtränare i Djurgården och vi fångade honom inne på gymmet på Kaknäs för ett snack om taktik, ledarskap och träningsmetoder.Det handlar om antalet timmar svenska lag tränar i förhållande till utländska lag, om hur man håller spelare nöjda trots att de inte spelar och senaste uttalandena kring Kevin Walker. För att höra hela avsnittet bli Patreon och lyssna här: https://www.patreon.com/posts/taktik-ledarskap-43821569 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Die schwedische Schriftstellerin Selma Lagerlöf (1858-1940) ist in Deutschland heute hauptsächlich als Autorin des Kinderbuchs "Nils Holgerssons wunderbare Reise mit den Wildgänsen" bekannt. Sie hatte aber noch deutlich mehr auf dem Kasten: Als erste Frau bekam sie 1909 den Literaturnobelpreis zugesprochen. In Schweden ist sie nach wie vor eine Ikone, zierte jahrzehntelang den 20-Kronen-Schein. Was allerdings erst 50 Jahre nach ihrem Tod bekannt wurde, war, dass sie neben der Schriftstellerei noch zwei andere große Lieben hatte: ihre Kollegin Sophie Elkan und die Studienrätin Valborg Olander - ihre "Sekretärin", wie es nach außen hieß. In dieser Folge erzähle ich euch die Geschichte dazu - und habe für euch ein paar Briefauszüge übersetzt. Hat dir die Folge gefallen? Unterstütze die Frauen von damals auf https://ko-fi.com/frauenvondamals! Verwendete Quellen und Literatur: Andersson, Eva: Valborg H C Olander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7676, Svenskt biografiskt lexikon (abg. 10/2020) Edström, Vivi: Selma Lagerlöf. Livets vågspel, Stockholm 2002. Frunck, Ingrid: "Minnesteckning över Valborg Olander", in: Falu folkskoleseminariums kamratförbunds årsskrift, Jg. 1956, S. 9-20. Königliche Bibliothek, Stockholm: Nachlass Selma Lagerlöf (KB1:L1) und Sophie Elkan (KB1:L84). Lagerlöf, Selma: Mårbacka. Kindheitserinnerungen, dt. v. Pauline Klaiber-Gottschau, München o. J. [orig.: 1922]. Lagerlöf, Selma: Aus meinen Kindertagen, dt. v. Pauline Klaiber-Gottschau, München 1931 [orig.: 1930]. Lagerlöf, Selma: Tagebuch der Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf, dt. v. Pauline Klaiber-Gottschau, München 1934 [orig: 1932]. Lagerlöf, Selma: Du lär mig att bli fri. Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan, hg. v. Ying Toijer-Nilsson, Stockholm 1992. Lagerlöf, Selma: En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander, hg. v. Ying Toijer-Nilsson, Stockholm 2006. Oterdahl, Jeanna: Sophie Elkan (f. Salomon), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16006, Svenskt biografiskt lexikon (abg. 10/2020) Toijer-Nilsson, Ying: "Den nya vännen", in: Karl-Erik Lagerlöf (Hg.): Selma Lagerlöf och kärleken, Södertälje 1997, S. 9-15. Ulvros, Eva Helen: Sophie Elkan. Hennes liv och vänskap med Selma Lagerlöf, Lund 2001. Wägner, Elin: Selma Lagerlöf I: Från Mårbacka till Jerusalem, Stockholm 1942. Wägner, Elin: Selma Lagerlöf II: Från Jerusalem till Mårbacka, Stockholm 1943. Walther, Bianca: Jedes ist ein Eigenes und auf seine Art Einziges. Weibliche Lebensgemeinschaften und Freundinnenkultur im Bürgertum, 1890-1940. Unveröffentlichte Masterarbeit, FernUni Hagen 2014. . #frauengeschichte #frauen #schweden #frauenbewegung #frauenwahlrecht #lgbtq #lesbengeschichte #neueregeschichte #homosexualität #literaturgeschichte

När serietecknaren Olivia Skoglund började fundera över sin egen könstillhörighet, märkte hon en lucka i det svenska kulturutbudet. Hon bestämde sig för att fylla den. Serieromanen "Nästan i mål! En komisk transition" utspelar sig på divanen hos en psykolog, där tecknarens alter ego reflekterar över vardagen som transkvinna. Möt Malmöbaserade Olivia Skoglund som berättar om varför hon ville skildra den utdragna process som en könstransition innebär - och hur serieritandet och den egna transitionen kom att gå hand i hand. HUR MÄRKS VÄRMLANDS LITTERATURTRADITION IDAG? Få landskap har så stolta litterära traditioner som Värmland. Lagerlöf, Ferlin och Fröding, Göran Tunström och Lars Andersson - för att inte tala om Geijer och Tegnér. Men hur står det till idag? Är stoltheten fortfarande intakt? Lars Hermansson tar med oss till Karlstad för att ställa den frågan till poeten Linus Gårdfeldt. NONSENSDIKT SOM GER LIVET MENING Som författare och översättare har Isabella Nilsson främst ägnat sig rent bokstavligt åt meningslösheter: rim, ramsor och tramsigt ordtrixande. Hennes nya bok är en berättelse om hur nonsens kan ge mening - och hur trams och rimmad vers kan rädda liv. Kulturredaktionens Eskil Krogh Larsson åkte till Skövde för att träffa Prinsessan av Nonsens. Programledare: Sofia Strandberg Producent: Karin Arbsjö

Det här är avsnitt 84 av Fotboll Sthlms podcast. Det är ett renodlat Djurgården-avsnitt där Mårthen Bergman och Oskar Månsson snackar senaste nytt om DIF. ÄMNEN - Var det här bästa DIF-matchen hittills? - Holmberg-överraskningen - Avsaknaden av en offensiv stjärna - Lagerlöfs bortförklaringar - Hur många poäng har de råd att tappa? Lyssna på podcasten i iTunes Podcast-tips: Ljugarbänken! Om allsvensk fotboll.

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort. Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år: Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder. Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf. Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige. När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt. Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien. Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet. Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad. Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet. Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna. Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla. Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien. Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra. I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar. Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare. Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning. Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga. I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller. Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare Litteratur Anna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018. Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005. Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018. Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018. Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

Selma Lagerlöfs liv och författarskap utspelade sig i korselden mellan tradition och revolution. I biografin Jag vill sätta världen i rörelse berättar Anna-Karin Palm hur Lagerlöf hittade sin författarröst, varför det finns fördelar med att bli kallad sagotant och varför piedestalen inte är den bästa platsen i litteraturhistorien. Till kaffet tar vi en titt på Åsa Hellbergs nya hotellsvit Välkommen till Flannagans. Programledare Lisa Tallroth. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Selma Lagerlöf (1848–1850) fikk Nobelprisen i litteratur i 1909 som den første kvinnen. Lagerlöf, som bodde i Sunne i Värmland store deler av livet, er aller mest kjent for Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som er oversatt til over 60 språk. Nesten like kjent er debutromanen fra 1891, Gösta Berlings saga som vi blir kjent med i denne utgaven av Én bok – én stemme.Handlingen i Gösta Berlings saga utspiller seg i Värmland på 1820-tallet, og handler om den avsatte presten som har gitt romanen dens tittel. Vi tror Lagerløfs fargesterke og livfulle skildringer vil komme til sin fulle rett i Lars Tore Bøes opplesing.Lars Tore Bøe (61) er forfatter, lærer og journalist. Han har fagene religionshistorie, litteraturvitenskap og filosofi fra universitetene i Bergen og Oslo og har undervist i litteraturhistorie, og studert teologi. De siste årene har han vært kulturarbeider med forskjellige oppdrag i kirkelig regi.Én bok – én stemme: Høytlesing fra verdenslitteraturen er en ny serie fra Litteraturhuset Fredrikstad hvor forfatter Lars Tore Bøe leser høyt fra klassikerne og gir oss en kort innføring i forfatteren. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kapitel 1: Inledningen Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där. Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt. Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig. Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar? Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas. Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter. Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det. Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn. Varför inte? Fux betecknar inte rasen utan färgen. Vilken färg? I alla fall inte svart. Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo. Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig. Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet. De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan. För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt. Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen. Eller vänta nu, står han inte i predikstolen? Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan. För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare? Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är. Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ... På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden. Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg? Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin:  Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent. Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen. Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar. Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida? Jo Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst. Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog. En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet. Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare. En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser. Ta tyglarna, säger ridläraren. Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun. Vänd rakt upp, säger nu ridläraren. Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig. Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt? Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar. Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper. Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer. Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig. Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager. Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen? Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet. Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen. Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren. Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd. På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt. Ut ur den mörka skogen. Kapitel 3: Slutet Vet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen. Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade. Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande. Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom. Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen. Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan. Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt. Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren. Men varför är slutet så viktigt? Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan. Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll. Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på. I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa). Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark. Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den. Fjärde kapitlet: Eftervärlden Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer.  Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden. Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel? Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren. Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem. Det har gjort honom till en jagad man. Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat? Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat. Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken). Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt. När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden. Men vad blir kvar och vad blir inte kvar? En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren. Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner. Det är inte lätt med eftermälet. I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död.  I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle. Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig. Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken. Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö. Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författare Musik The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic) Lästips Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

De både gastronomerna Edward Blom och Mats Ryd knogar på under oxveckorna; under denna inspelning rör de sig hastigt från den finska burkölen till en flaska Crozes-Hermitage.Rhônevinet får dem att dra sig till minnes de legendariska vinutlåtandena i och utanför TV-rutan av Carl-Jan Granqvist – några av dem välspridda klassiker, och andra så snuskiga att Mats inte ens vågar citera dem.Trots den gröna vintern är det snart dags för sportlov, och det glada poddsamtalet om sportlovets kulturhistoria och praktik visar att sportlov kan handla om betydligt mycket mer än att blott åka skidor nerför backar. Man kan exempelvis som Edward läsa Kafkas ”Processen” när man står i liftkö och sitter i liftkorgen, och man kan ägna sig åt att vara kock till sina slalomåkande kamrater, som Edward också gjort. Eller man kan använda sportlovsveckan till att beta av fjorton museer eller åka till Tel Aviv!Från Kafka är steget inte långt till Shakespeare, Lagerlöf och världslitteraturens övriga klassiker, som Edward berättar om sitt förhållande till apropå en lyssnarfråga. Mats lovprisar Tove Janssons ”Sommarboken” och Edward berättar om hur hans syster och föräldrar läste högt för honom innan han tog steget över till att själv läsa – Hamlet.Sedan är det dags för ett långt, underhållande och eldfängt samtal om hur man som nybörjare bäst lägger upp toastmasterskapet på ett bröllop, också detta apropå en lyssnarfråga. Det visar sig att Mats och Edward – som både axlat rollen som ”skålmästare” på otaliga bröllop – är ense om mycket men långt ifrån allt, och i podden får ni ta del av deras syn på allt om hur man bäst fördelar de olika talen under en bröllopsmiddag, vilka som får tala långt och vilka som inte får tala alls och om vad som, åtminstone enligt Edward, är fullständigt förkastligt i bröllopsfesttalarsammanhang. Mats avslöjar sina bästa knep för att få till en bra stämning bland bröllopsgästerna, exempelvis att ställa till med fyrverkeri!Maila gärna poddredaktionen, adressen är podden@edwardblom.seSponsra gärna poddens kommande sändningar, läs mer här: www.patreon.com/join/edwardblom See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Därför blev Djurgården svenska mästare i fotboll! Markus Rosenbergs saknade stålmannenkäp! Varberg klart för Allsvenskan - konstgräsligan ett gräslag rikare. Flickornas succé i TV-pucken. Nu krävs ett nytt ungdomslandslag! I Olyckspåsen hittar vi Marion Jones och leendet som försvann.

Sista avsnittet innan sommaren. Lisen har läst långa böcker och Frida har läst många böcker! Böcker vi pratar ganska mycket om: Catton, Eleanor, Himlakroppar 2014 Tartt, Donna, Steglitsan 2013 Edvardsson, Mattias, En helt vanlig familj 2018 Pine, Emilie, Allt jag inte kan säga 2019 Lessing, Doris, Alfred och Emily 2008 Lessing, Doris, Det femte barnet 1988 Carlsson, Lena, Frihetslif! 2017 Lagerlöf, Selma, Selma, Anna och Elise. D. 1, 1886-1913 2009 Lagerlöf, Selma, Selma, Anna och Elise. D. 2, 1914-1937 2010 Yanagihara, Hanya, The People in the Trees 2014 Rooney, Sally, Normal people 2018 Wolitzer, Meg, En kvinnas övertygelse 2018 Krauss, Nicole, Dunkel skog 2019 Berg, Aase, Haggan 2019 Lidbeck, Agnes, Gå förlorad 2019 Lidbeck, Agnes, Finna sig 2017 Lidbeck, Agnes, Förlåten 2018 Heltne, Johan, Emil 2019 Waxman, Abbi, Sorgsna hjärtans trädgård 2017 Böcker vi nämner: Bremmer, Fatima, Ett jävla solsken 2017 (Om Ester Blenda Nordström) Lagerlöf, Selma, Gösta Berlings saga 1891 Lagerlöf, Selma, Kejsarn av Portugallien 1914 Highsmith, Patricia, Främlingar på ett tåg 2015 Nair, Anita, Kvinnor på ett tåg 2006 Bromander, Henrik, Riv alla tempel 2013 Bromander, Henrik, Vän av ordning 2016 Bromander, Henrik, Bara en kram 2017 Honeyman, Gail, Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt 2017 Annat: Babel 24 februari 2019 Lundströms bokradio 30 mars 2019 Louisiana Literature 22-25 augusti

Podden gästas idag av DIF-tränaren Thomas Lagerlöf. Vi pratar om allt du behöver veta om Djurgården säsong 2019, sista två matcherna av ligan, träningsbelastning och Danielsons roll i laget. Dessutom pratar vi om varför han tror de torskat alla fyra derbyn, Curtis Edwards, relationen med Bosse Andersson, lagets presspel och att han har drömmar om att träna ett lag ute i världen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Samtal om biografin om Lagerlöf, "Jag vill sätta världen i rörelse". P1 Kultur handlar också om Jan Kjaerstads roman "Berge", filmen "Could this be you?" och schweizaren Robert Walsers sista steg. Hon är något av ett monument, författaren och nobelpristagaren Selma Lagerlöf. Hon var både folkkär och världsberömd och hon försökte förändra världen. En av grundfrågorna för henne handlade om människans godhet. Hur får man syn på människan bakom monumentet? Och vem ser man då? Nu kommer en omfångsrik biografi över Selma Lagerlöf, skriven av Anna-Karin Palm. Jan Kjaerstads senaste roman "Berge" handlar om ett brutalt mord på fem personer i den norska vildmarken. Mattias Berg har läst och tycker att den är ett mästarprov. P1 Kultur gästas också av filmregissören Agnieszka Lukasiak som vill undersöka vilka handlingar som driver människor att begå extrema våldshandlingar i sin nya film "Could this be you?". Dagens OBS-essä handlar om den den tyskspråkiga schweiziska författaren Robert Walser, som föddes 1878 och dog 1956. Han tillbringade en stor del av sitt liv på mentalsjukhus och skrev mikroskopiska texter i blyerts som man först långt senare förstod var litterära verk. Niklas Qvarnström tecknar ett porträtt av Walser. Och: Anna Tullberg recenserar "Fröken Island" av Auður Ava Ólafsdóttir. Programledare: Roger Wilson Producent: Anna Tullberg

Den första och andra kvinnliga Nobelpristagaren i litteratur beskrevs på liknande sätt av sin samtid och av varandra. Anna Smedberg Bondesson reflekterar över Selma Lagerlöf och Grazia Deledda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hon var ful, stillsam, tystlåten, anspråkslös. Hon kammade sitt gråa hår ner över panna och kinder på mormödrars vis och såg lika gammal ut som jag, fastän hon bara var 55. Hon var liten med orimligt små, svaga händer, endast huvudet var stort. Rösten är Selma Lagerlöfs. Det är januari 1928 och Lagerlöf beskriver i ett brev till sin väninna Ida Bäckman mötet med Grazia Deledda på Nobelfesten en månad tidigare. Samma möte skildras av Deledda i en hyllningsartikel i samband med Lagerlöfs 70-årsdag i november senare samma år: Också hennes gestalt, liten, kraftig, med det stora huvudet omgivet av en krans av vitt hår, dragen nästan grova. Deledda avslutar med: Och våra händer möts med verkligt barnslig uppriktighet som två småflickors, som finner varandra i en rymd och en tid som inte har ålder. Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål Det händer, som bekant, att det inte delas ut ett Nobelpris i litteratur. Det hände även 1926. Nobelkommittén enades då om att inga av de nominerade svarade mot kriterierna i Nobels testamente. Grazia Deledda från Sardinien fick sedan det priset ett år försent, som den andra kvinnan någonsin. Den första, 1909, var just Selma Lagerlöf. Lagerlöf upprättar i brevet en distans till sin sardiska författarkollega: Deledda passade inte in, hon såg ut som våra mormödrar, hon påminde om något urtida. Intressant nog har de här dragen påfallande likheter med den bild av Lagerlöf själv, som en naturbegåvad berätterska, som både har präglats av och präglat litteraturkritiken och litteraturhistorien och som också fortsatte att forma föreställningen om henne, i både utlandet och Sverige. När Deledda levandegör mötet på Nobelfesten i tidningen Corriere della sera är hon naturligtvis mer positiv och kanske mindre ärlig än vad Lagerlöf är i ett privat brev. I vilket fall är det slående hur Deledda tar fasta på beröringspunkterna dem emellan och hon menar, precis som Lagerlöf om henne, att författarinnan i fråga själv är en god representant för de arbetsamma kvinnor hon skildrar. Något urtida och ursprungligt. Både den svenska och den italienska kritiken omfamnade Lagerlöfs och Deleddas berättelser så länge som de uppfattades just som någon form av autentiskt och folkloristiskt mer eller mindre omedvetet vittnesmål, eller som gestaltning av något sagomättat ursprungligt. Deleddas Sardinien kan här jämföras med Lagerlöfs Värmland, som en italiensk läsare upplever som lika exotiskt som en svensk läsare upplever Sardinien. Genomgående hos de manliga kritikerna finns en syn på de två författarinnorna som skrivande inifrån en egen erfarenhet. Om Selma Lagerlöf ansågs ge litterärt liv åt den orala berättartraditionens sagoskatter, återgav Deledda den egna traktens muntliga historier om verkliga skeenden. I båda fallen fanns en föreställning om att själva författandet var ett slags omedveten och närmast intuitiv process som gav hembygden röst. Den här synen möjliggör även en sorts omyndigförklarande. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet. Deledda hör till de Nobelprisval som har ifrågasatts. Och även i sitt eget hemland Italien har hon förnekats en hedersplats på parnassen. De politiska skälen är minst lika tunga som de estetiska, även om det inte talas lika högt om dem, på grund av Italiens starka förträngningsmekanismer när det gäller sin egen 1900-talshistoria. Att Mussolini gillade henne kan knappast ha gynnat hennes litterära fortlevnad. Men. Det ser nu ut som om författarskapet är på väg mot en renässans och då inte minst tack vare sin starka existentiella tematik. Och omvärderingen börjar med en uppgörelse med den patriarkalt nedlåtande kritik som klappade henne på huvudet. Giuseppe Antonio Borgese (han) som skrev ett raljerande porträtt av Selma Lagerlöfs författarskap när hon fick Nobelpriset 1909 (han) bär skulden också för förminskningen av Deledda. I en recension från 1911 av två romaner som kom det året, skriver han: Grazia Deledda är en renrasig berätterska, som en gammal bondkvinna. Påståendet är lika könskodat som när han i artikeln om Lagerlöf två år tidigare skrev: Sålunda gick hon det för skrivande kvinnor inte alls ovanliga ödet till mötes: hennes debutroman, Gösta Berling, är den bästa av dem alla. Den italienska Selma Lagerlöfkurvan, eller Lagerlöfs Italienkurva, börjar med Nobelpriset 1909 och har sin sista topp i samband med hundraårsminnet 1958. Den mest initierade artikeln från det märkesåret är nog Carlo Picchios essä i litteraturtidskriften La Fiera Letteraria. Om Jerusalem skriver han: Kanske skulle vi begå samma misstag i vår perspektivbedömning gentemot de beskrivna Dalabönderna i Jerusalem, om vi satte oss till doms över dem, som Lagerlöf gjorde när hon försökte gestalta folket på vårt Sicilien. Carlo Picchio upplever alltså att det skorrar falskt när han läser Lagerlöfs Sicilienskildring Antikrists mirakler från 1897, och den upplevelsen var lika vanlig i den nordiska som i den italienska kritiken. Den har naturligtvis först och främst att göra med att Lagerlöf inte är en sicilianare. Men den beror också på att hon som kvinna inte förväntas ha kunnat förvärva samma kunskap om ett annat land som en motsvarande man skulle kunnat göra. I Antikrists mirakler tecknas en bild av ett lantarbetande, fattigt och enkelt folk ur ett distanserat perspektiv. Männen på väg hem från fälten beskrivs med Lagerlöfs ord: en hel mörk mur af grofva, svarta mantlar och slokhattar. Och oavsett om man tycker sig se en schabloniserande tendens eller inte, kan det vara intressant att konstatera att en liknande tendens i så fall också återfinns hos Grazia Deledda, i hennes skildring av de hemvändande sardiska lantarbetarna i romanen LEdera (Murgrönan), i Ernst Lundquists översättning: Männen kommo tillbaka från åkrar och betesmarker, somliga till fots, andra ridande på små vita eller svarta hästar, och de tycktes komma långt ifrån, tysta och trötta som irrande riddare. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det Vi läser alltid genom ett förväntningsfilter. I Lagerlöfs fall innebär det att vi läser in en kulturell distans medan vi i Deleddas bara konstaterar en klassklyfta. Drömmen vore kanske en rymd och en tid utan vare sig ålder eller bakgrund, utan vare sig genusmässig eller geografisk begränsning. Samtidigt. Vi är ju inte bara begränsade av våra olika fördomar och förväntningar. Vi lever också i en högst politisk verklighet. Och här måste vi visserligen sträva mot att överskrida våra egna snäva perspektiv, men det är inte önskvärt att tänka bort den kontext som gör det alls möjligt att tolka och ytterligare nyansera. Här är kontexten tvärtom nödvändig för att kunna ta ställning. Och när ställningstagandet leder fel, är det lika angeläget att kunna korrigera det, åtminstone i historiens backspegel, som finns där just för att förtydliga. I essän Den eviga fascismen slår Umberto Eco fast att modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor. Eco pekade också på hur intolerans alltid beror på brist på förståelse och att enda botemedlet mot främlingsrädsla är kommunikation och komplikation. Glöm aldrig. Förenkla aldrig heller. Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare Litteratur Anna Nordlund och Bengt Wanselius Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna, Max Ström 2018. Anna Nordlund, Selma Lagerlöfs underbara resa genom litteraturhistorien 1891-1996, Symposion 2005. Cecilia Schwartz, "Nobelpristagaren som glömdes bort lite för fort", Svenska Dagbladet 6.12.2018. Anna Smedberg Bondesson, Gösta Berling på La Scala. Selma Lagerlöf och Italien, Makadam 2018. Umberto Eco, Fyra moraliska betraktelser, översättning av Anna Smedberg Bondesson, Brombergs 1999.

Djurgårdens tränare Thomas Lagerlöf gästar podden för att bland annat prata om succén i Blåränderna, VAR, hårda träningar och varför konstgräs är bra.

Varje dag strömmade breven in. Mer än till någon annan författare i Sverige. De flesta av dem var vädjande och beskrev alla tänkbara sorters problem – ekonomiska knipor, moraliska dilemman, existentiella bryderier. Hur kommer det sig att vanliga människor vågade skriva till Selma Lagerlöf om sina mest privata bekymmer? Varifrån kommer den närhet de uppenbarligen kände till en så berömd författare? Jenny Bergenmar låter brevfloden teckna ett porträtt av författaren Lagerlöf – och av det tidiga 1900-talets Sverige. JENNY BERGENMAR är docent och lektor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon disputerade 2003 på en avhandling om Selma Lagerlöfs roman Gösta Berlings saga och arbetar för närvarande på både en bok och en digital utställning om allmänhetens brev till Lagerlöf. Bergenmar ingår också i projektet Kvinnliga svenska författare på export under 1800-talet som publiceras i bokform till hösten. ANEKDOT ESSÄ är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler essäer, filmer och alla avsnitt av Bildningspodden hittar du på anekdot.se Regissör: Lars In de Betou Inläsare: Magdalena In de Betou Musik: Oskar Schönning Producent: Magnus Bremmer Bildningsmagasinet Anekdot är en satsning från Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungl. Vitterhetsakademien med syftet att sprida humanistisk, akademisk kunskap till en bred allmänhet.

SCENKONSTBIENNALEN 2019: SCENKONSTEN OCH KLIMATET: KLIMATFRÅGAN UR ETT KONSTNÄRLIGT OCH PUBLIKT PERSPEKTIV Arrangeras av: Institutionen för scenkonst på StDH/ Stockholms konstnärliga högskola och Riksteatern Vi står mitt uppe i stora förändringar och framtiden är oviss. Osäkerheten ökar och temperaturen stiger. Vad gör scenkonsten när världen håller på att gå under? Seminariet samlar scenkonstnärer och klimatforskare i ett samtal med varandra och med publiken om nya former av samarbeten och berättelser. Kan dialogen mellan konst och vetenskap generera nya dramaturgiska strukturer och former för gestaltning? Hur kan dialogen utökas till att även omfatta publiken och det omgivande samhället? Hur skapar vi hållbarhet i våra produktioner? Seminariet syftar till att skapa dialog kring klimatfrågan ur ett konstnärligt och publikt perspektiv samt att bygga nätverk och broar mellan konst och vetenskap. Medverkande: Måns Lagerlöf, kanslichef, Naturskyddsföreningen Lisa Fernström, regissör Anna Kaijser, forskningssekreterare på miljöavdelningen, med särskilt fokus på klimat, Formas Åsa Johannisson, regissör Moderator: Birgitta Englin, Senior rådgivare Global Utmaning INSPELAT FÖR K-PLAY AV KULTURAKADEMIN I SAMARBETE MED INSTITUTIONEN FÖR SCENKONST PÅ STDH/ STOCKHOLMS KONSTNÄRLIGA HÖGSKOLA OCH RIKSTEATERN UNDER SCENKONSTBIENNALEN 2019

Barn och unga som är placerade på HVB löper större risk för att bli utsatta och utsätta andra barn för mobbning. I veckans avsnitt av Socialtjänstpodden berättar forskaren Hélène Lagerlöf om sin studie om placerade barns tankar kring mobbning. En grogrund för mobbning är när barngrupper ofta förändras. Eftersom placerade barn ofta omplaceras riskerar de att också få byta skola vilket är en riskfaktor. En annan riskfaktor är att barn på HVB känner sig annorlunda eftersom de inte kan bo hemma med sina föräldrar. Kunskapen bland både lärare och klasskamrater om vad ett HVB är för något och varför barn och unga kan bli placerade där är oftast låg. Möjligheten att ta med kompisar hem när man bor på institution varierar. Många gånger vill de unga inte ta med sig kompisar till institutionen och i vissa fall får de inte ta med kompisar. Hélène säger att de barn hon intervjuat ger en ganska skrämmande bild. De berättar att de kränkningar de utsätts för av andra barn ofta handlar om att de är just placerade. ”Vet de att jag är placerad får jag direkt höra: din mamma är en hora och din pappa säljer knark” eller ”folk tror att jag är psykiskt sjuk eller kriminell”. Det blir ytterligare en dimension att bli mobbad för. Hélène har stor förståelse för att skolan inte pekar ut att barnet är placerat men det leder också till att alla frågor som barn har om varför det placerade barnet börjat i klassen får hanteras av barnet själv. Det är en oerhört skör balansgång från skolans sida att ta upp de här frågorna i klassrummet på ett sätt som blir bra för det placerade barnet. Vilka förbättringar skulle de placerade barnen vilja se när det gäller skolan? De som Hélène pratat med vill att lärare ska veta mer - och även andra barn - om vad det innebär att vara placerad generellt. Däremot vill de inte att klasskompisar ska få veta att de bor på institution eller att HVB-personal ska komma till skolan. Hélène uppmanar socialsekreterare att försöka undvika att placerade barn byter skola vid omplaceringar med tanke på att förändringar i grupper ökar risken för mobbning. Hon anser också att socialsekreterare behöver prata mer med placerade barn om hur den sociala biten i skolan fungerar och vara medvetna om deras dubbla utsatthet. Det är även viktigt att personalen på HVB har tid och förutsättningar att ge individuellt stöd till barnen och kan arbeta med värdegrund i hela gruppen. Programledare: Josefine Johansson. Producent: Sanna Rundqvist.

Mårthen Bergman, Mattias Lindström och Lasse Nilsson är tillbaka med ett nytt avsnitt av NordicBets podcast Ljugarbänken.Lasses nya tatuering!Lindström-effekten!Lagerlöfs sågning!"Farnerud är tillräckligt bra för att dominera Allsvenskan"!Speltips med Leo!Varför är Malmö FF som FC Barcelona?Legendariska utskällningar!Sören Cratz!Påskhelgens stora kryssfest!Podden klipps av Martin Gustafsson.Följ oss på Facebook, Instagram och Twitter! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

A discussion about the novels nominated for the Hugo Awards. We also compare the nominations of the Hugo and the Nebula Awards. How has the nominations changed over the last years. Participants: Jukka Särkijärvi, Tommy Persson, Carolina Gómez Lagerlöf (moderator) The music is from Sands Of Time (Psychadelik Pedestrian) / CC BY-NC 3.0

Studio Allsvenskan gästas idag av den ena i Djurgårdens nya tränarduo, Thomas Lagerlöf. Det snackas så klart en hel del om hans 17 år i AIK, åren i Norge, nya tränaruppdraget i Djurgården och tiden i Sirius. Dessutom får vi höra hur det är att springa in i Patrick Vieira, varför han vill ha många vänsterfötter i laget, när han slog ut en vägg i omklädningsrummet i Uppsala och så förklaras begreppet "mitt i skjorta". Som om det inte vore nog blir det prat om Djurgårdens kommande säsong. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hur hade Selma brandskattat Visby?Andrés och Oskar gör en något trevande analys av Carl Gustav Hellqvists målning "Valdemar Atterdag brandskattar Visby", och läser Lagerlöfs novell om densamma.

"Då kände jag: nu ser vi till att reda ut det här, sen byter jag inte ens jobb utan jag slutar bara". #197 gästas av Sirius avgående tränare Thomas Lagerlöf och pratar ingående och länge om säsongen som varit och hans tränargärning i stort i Blåsvart. Dessutom: tyngden av helhetsansvaret, situationen med Benny Lekström, att vända på en säsong fylld av motgångar, resan från Norrettan och spelarna som varit med på den, framtidstron på Mirza, svaret på Bayon-gåtan, den ständigt starka spelargruppen, att spela efter förutsättningarna och hur ser han på en framtid utan att få träna Kalle Larson? Medverkande: Oskar Bernövall, Johann Bernövall, Thomas Lagerlöf. patreon.com/bsbaksmallan

Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation. I tre podavsnitt samtalar Marika Haeggman från Albaeco och jag, Martin Hedberg, kring pjäsen och några av de vetenskapliga frågorna som ligger till grund för att pjäsen sattes upp. Detta avsnitt handlar om konsten som uttryck för vetenskap. De två kommande podavsnitten handlar om plaster respektive klimat. Medverkande i detta podavsnitt: Åsa Johannisson, regissör, Måns Lagerlöf, (tidigare) teaterchef och Anna Lundberg verksamhetsutvecklare. Myra Neander och Anita Nyman, skådespelare. Musik: Magnus Larsson. Vi börjar med ett samtal kring vetenskap, konst och pjäsen. Vår temporära studio, i vad som under samtalet framkommer är ett "skitfult rum", på Riksteatern. Martin Hedberg, Åsa Johannisson, Måns Lagerlöf, Anna Lundberg och Marika Haeggman. Senare i avsnittet så går vi ner till repetitionslokalen och samtalar med två av skådespelarna, Anita och Myra. Regissör Åsa Johannisson samtalar med skådespelarna Anita Nyman och Myra Neander kring scenografimodellen. Pjäsen Polarfararna handlar om tre forskare som är ute på isen i Arktis för att ta prover av snö och is. De är metodiska och repetitiva i sina rörelser. De är ute på ett viktigt uppdrag. Expeditionen kostar resurser att genomföra och de upplever alla att de gör något stort och väsentligt för mänskligheten. Men de tar inga onödiga risker och de resonerar om hur Andrée-expeditionen misslyckades redan vid starten med sin luftballong när de skulle nå Nordpolen. Men strävan efter att få ännu lite mer data och minska risken för kontaminerade prover gör att de flyttar sig längre och längre ut från den trygga plats de startade vid. Det finns saker som tyder på att de kanske inte borde göra så, men man kan ju inte veta säkert. Och de har de mest avancerade tekniska hjälpmedlen som finns att få tag på för att navigera rätt. Andrées brevduvor känns avlägsna. Men snart ska det visa sig att människan är sårbar och ensam även i goretex-kläder och med satelliter i rymden. Eller kanske till och med ännu mer sårbar, vi faller från en högre höjd. Tillit till auktoriteter, naturvetenskapens landvinningar, personliga tillkortakommanden, ansvar, skuld, personligt risktagande, smutsiga pengar, rädsla, befrielse och insikter. Pjäsen berör många relationer, egenskaper och känslor. Ett genomgående tema är hur vi hanterar och fattar beslut under osäkerhet, när vi inte har tillräckligt med information, eller när den informationen vi har inte passar det rådande paradigmet eller vår uppfattning om hur världen ser ut och fungerar. I föreställningen påminner de tre skådespelarna, expeditionsledaren Anita Nyman, hennes kuvade medarbetare Malin Alm, och den spontana och lite oerfarna doktoranden Myra Neander, oss flera gånger om att pjäsen bara är på låtsas. Som för att lugna oss så att det inte är en dokumentär vi ser. Jag tänker att föreställningen är en berättelse med många bottnar, liknelser och metaforer som referenser till kultur och saker som faktiskt har hänt vid expeditioner i den bistra, vackra och oförlåtande miljön i Arktis. /Martin

Riksteatern har satt upp pjäsen Polarfararna av Camilla Blomqvist. Tre forskare befinner sig på den öde arktiska isen för att göra vetenskapliga mätningar kopplade till plast och klimat. Sakta går det upp för dem att det som från början var vardag med små problem växer till en mycket speciell situation. I tre podavsnitt samtalar Marika Haeggman från Albaeco och jag, Martin Hedberg, kring pjäsen och några av de vetenskapliga frågorna som ligger till grund för att pjäsen sattes upp. Detta avsnitt handlar om konsten som uttryck för vetenskap. De två kommande podavsnitten handlar om plaster respektive klimat. Medverkande i detta podavsnitt: Åsa Johannisson, regissör, Måns Lagerlöf, (tidigare) teaterchef och Anna Lundberg verksamhetsutvecklare. Myra Neander och Anita Nyman, skådespelare. Musik: Magnus Larsson. Vi börjar med ett samtal kring vetenskap, konst och pjäsen. Vår temporära studio, i vad som under samtalet framkommer är ett "skitfult rum", på Riksteatern. Martin Hedberg, Åsa Johannisson, Måns Lagerlöf, Anna Lundberg och Marika Haeggman. Senare i avsnittet så går vi ner till repetitionslokalen och samtalar med två av skådespelarna, Anita och Myra. Regissör Åsa Johannisson samtalar med skådespelarna Anita Nyman och Myra Neander kring scenografimodellen. Pjäsen Polarfararna handlar om tre forskare som är ute på isen i Arktis för att ta prover av snö och is. De är metodiska och repetitiva i sina rörelser. De är ute på ett viktigt uppdrag. Expeditionen kostar resurser att genomföra och de upplever alla att de gör något stort och väsentligt för mänskligheten. Men de tar inga onödiga risker och de resonerar om hur Andrée-expeditionen misslyckades redan vid starten med sin luftballong när de skulle nå Nordpolen. Men strävan efter att få ännu lite mer data och minska risken för kontaminerade prover gör att de flyttar sig längre och längre ut från den trygga plats de startade vid. Det finns saker som tyder på att de kanske inte borde göra så, men man kan ju inte veta säkert. Och de har de mest avancerade tekniska hjälpmedlen som finns att få tag på för att navigera rätt. Andrées brevduvor känns avlägsna. Men snart ska det visa sig att människan är sårbar och ensam även i goretex-kläder och med satelliter i rymden. Eller kanske till och med ännu mer sårbar, vi faller från en högre höjd. Tillit till auktoriteter, naturvetenskapens landvinningar, personliga tillkortakommanden, ansvar, skuld, personligt risktagande, smutsiga pengar, rädsla, befrielse och insikter. Pjäsen berör många relationer, egenskaper och känslor. Ett genomgående tema är hur vi hanterar och fattar beslut under osäkerhet, när vi inte har tillräckligt med information, eller när den informationen vi har inte passar det rådande paradigmet eller vår uppfattning om hur världen ser ut och fungerar. I föreställningen påminner de tre skådespelarna, expeditionsledaren Anita Nyman, hennes kuvade medarbetare Malin Alm, och den spontana och lite oerfarna doktoranden Myra Neander, oss flera gånger om att pjäsen bara är på låtsas. Som för att lugna oss så att det inte är en dokumentär vi ser. Jag tänker att föreställningen är en berättelse med många bottnar, liknelser och metaforer som referenser till kultur och saker som faktiskt har hänt vid expeditioner i den bistra, vackra och oförlåtande miljön i Arktis. /Martin

För länge sedan var skådespelarutbildningarna i Sverige tätt knutna till en teater, en så kallad elevskola. Storheter som Greta Garbo, Jarl Kulle och Lena Nyman gick alla på Dramatens elevskola. Sedan dess har mycket hänt. Scenskolor har blivit högskolor och universitet, men utbildningarnas ambition är desamma – att ge studenterna de bästa verktygen att bli skådespelare. På tre av landets skådespelarutbildningar utgör praktikterminen en viktig kurs – här får studenterna gedigen erfarenhet av att ingå i en ensemble på en professionell scen. Men hur ser dessa praktikplatser ut? Vilka slags roller får de? Hur tänker teaterchefer och regissörer när de rollsätter praktikanter? Och kan praktikterminerna riskera att ta arbetstillfällen för frilansande skådespelare? Denna kväll fokuserar vi på teater med en panel bestående av företrädare för utbildning och bransch. Medverkande: Lars Melin konstnärlig ledare Regionteater Väst, Karin de Frumerie skådespelare utbildad vid Högskolan för scen och musik, Måns Lagerlöf konstnärlig ledare Riksteatern. Moderator: Peter Melin (Högskolan för scen och musik) Ljudtekniker: Thomas Magnusson (Högskolan för scen och musik) Producerat av Kulturakademin i samarbete med Högskolan för scen och musik

För länge sedan var skådespelarutbildningarna i Sverige tätt knutna till en teater, en så kallad elevskola. Storheter som Greta Garbo, Jarl Kulle och Lena Nyman gick alla på Dramatens elevskola. Sedan dess har mycket hänt. Scenskolor har blivit högskolor och universitet, men utbildningarnas ambition är desamma – att ge studenterna de bästa verktygen att bli skådespelare. På tre av landets skådespelarutbildningar utgör praktikterminen en viktig kurs – här får studenterna gedigen erfarenhet av att ingå i en ensemble på en professionell scen. Men hur ser dessa praktikplatser ut? Vilka slags roller får de? Hur tänker teaterchefer och regissörer när de rollsätter praktikanter? Och kan praktikterminerna riskera att ta arbetstillfällen för frilansande skådespelare? Denna kväll fokuserar vi på teater med en panel bestående av företrädare för utbildning och bransch. Medverkande: Lars Melin konstnärlig ledare Regionteater Väst, Karin de Frumerie skådespelare utbildad vid Högskolan för scen och musik, Måns Lagerlöf konstnärlig ledare Riksteatern. Moderator: Peter Melin (Högskolan för scen och musik) Ljudtekniker: Thomas Magnusson (Högskolan för scen och musik) Producerat av Kulturakademin i samarbete med Högskolan för scen och musik

För länge sedan var skådespelarutbildningarna i Sverige tätt knutna till en teater, en så kallad elevskola. Storheter som Greta Garbo, Jarl Kulle och Lena Nyman gick alla på Dramatens elevskola. Sedan dess har mycket hänt. Scenskolor har blivit högskolor och universitet, men utbildningarnas ambition är desamma – att ge studenterna de bästa verktygen att bli skådespelare. På tre av landets skådespelarutbildningar utgör praktikterminen en viktig kurs – här får studenterna gedigen erfarenhet av att ingå i en ensemble på en professionell scen. Men hur ser dessa praktikplatser ut? Vilka slags roller får de? Hur tänker teaterchefer och regissörer när de rollsätter praktikanter? Och kan praktikterminerna riskera att ta arbetstillfällen för frilansande skådespelare? Denna kväll fokuserar vi på teater med en panel bestående av företrädare för utbildning och bransch. Medverkande: Lars Melin konstnärlig ledare Regionteater Väst, Karin de Frumerie skådespelare utbildad vid Högskolan för scen och musik, Måns Lagerlöf konstnärlig ledare Riksteatern. Moderator: Peter Melin (Högskolan för scen och musik) Ljudtekniker: Thomas Magnusson (Högskolan för scen och musik) Producerat av Kulturakademin i samarbete med Högskolan för scen och musik

För länge sedan var skådespelarutbildningarna i Sverige tätt knutna till en teater, en så kallad elevskola. Storheter som Greta Garbo, Jarl Kulle och Lena Nyman gick alla på Dramatens elevskola. Sedan dess har mycket hänt. Scenskolor har blivit högskolor och universitet, men utbildningarnas ambition är desamma – att ge studenterna de bästa verktygen att bli skådespelare. På tre av landets skådespelarutbildningar utgör praktikterminen en viktig kurs – här får studenterna gedigen erfarenhet av att ingå i en ensemble på en professionell scen. Men hur ser dessa praktikplatser ut? Vilka slags roller får de? Hur tänker teaterchefer och regissörer när de rollsätter praktikanter? Och kan praktikterminerna riskera att ta arbetstillfällen för frilansande skådespelare? Denna kväll fokuserar vi på teater med en panel bestående av företrädare för utbildning och bransch. Medverkande: Lars Melin konstnärlig ledare Regionteater Väst, Karin de Frumerie skådespelare utbildad vid Högskolan för scen och musik, Måns Lagerlöf konstnärlig ledare Riksteatern. Moderator: Peter Melin (Högskolan för scen och musik) Ljudtekniker: Thomas Magnusson (Högskolan för scen och musik) Producerat av Kulturakademin i samarbete med Högskolan för scen och musik

"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I en uppmärksammad artikel i The Atlantic hävdade psykologiprofessorn Jean Twenge att ungas dåliga mående beror på de smarta telefonerna. Hon hävdar att de har förstört en generation. Reaktionerna på artikeln var förutsägbara. Vissa kunde glädjas över att få sin uppfattning om teknologin som roten till det onda bekräftad. Medan andra kunde avfärda artikeln som konservativ teknikfientlighet. Det sistnämnda lägret lär stå segrande även denna gång. Med sin evigt ljumma och suntförnuftsmässiga attityd kommer den allmänna positionen bli något i stil med, ja, som med allt annat är för mycket teknologi inte bra, det gäller att vara måttfull. Även om det låter klokt, och det är väl hela värdet i denna position, är det såklart felaktigt. För medierna och teknologin formar vår relation till världen, och är därför intimt förknippade med vårt mående. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv.  En anledning till detta samband försökte mediehistorikern Marshall McLuhan ge redan 1964 i boken Understanding media. Han argumenterade för att det är mediet som är budskapet, det vill säga att medierna och teknologin, såsom den smarta telefonen, är det betydelsebärande och inte vad vi tittar på i dem. På samma sätt som att det viktiga med vägen inte är vilka platser den knyter samman, utan att den gör det möjligt att lämna dem, är det revolutionerande med telefonen, bland annat, att den gör oss oberoende av alla platser. Det är därför psykologiprofessorn som skrivit artikeln om de smarta telefonerna kan säga att dagens unga är en ensam och icke-placerad  generation. Jag tror dock inte att den smarta telefonen ska presenteras som den ensamme boven i dramat. I den mån det är ett drama började det långt tidigare. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv. Romantiken ställde krav på originalitet. Upplysningen uppmanade människor att ta sig ur ett tillstånd av omyndighet. För att uppfylla dessa krav, och de mer sentida stränga uppmaningarna om att vara fristående, krävs ett aktivt och självständigt jag som inte ovetande underordnar sig några traditioner, fördomar eller konventioner. Och det är alltså teknologiska innovationer som fört oss på denna resa, eller hjälpt oss att framgångsrikt företa den. McLuhan föreslog till och med att utvecklandet av skrivande och den visuella organisationen av livet gjorde upptäckten av individualism möjlig. Han menar att skrivande och läsande är ett utmärkt sätt att få syn på sig själv. Att de utvecklar en känsla av ett jag. Att umgås med sig själv genom att läsa en bok kan på så vis vara en chockartad upplevelse där din egen subjektivitet möter en annans, och där den andras tankar inte nödvändigtvis är det som skrämmer. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet.  Därför finns det, parallellt med detta segertåg, vittnesmål från förtvivlade röster. Selma Lagerlöf har gjort det bäst. I Gösta Berlings saga skriver hon om själviakttagelsens ande, ett slags monster inom en, som genom blicken på självet förgör oss: Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna, plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: Se, det är trasor, bara trasor. Gösta Berlings saga utspelar sig i början av 1800-talets Sverige. Selma Lagerlöf presenterar själviakttagelsen helt riktigt som en historisk nyhet. Introspektionen skilde generationerna åt, och gjorde de unga olyckliga. Därför är kärlekens främsta uppgift i Gösta Berlings saga att rädda oss från oss själva. En av Gösta Berlings många kvinnor uttrycker det som att när hon kysst Berling, då hade hon för första gången glömt sig själv. Det är just det som lockar henne åter till honom, evigt tacksam är hon för [att han] en enda gång hade lyckats befria henne från henne själv. Om man accepterar McLuhans definition av medier som förlängningar av oss själva kan andra medier än telefoner och böcker framhållas. Här kan man exempelvis tänka på hur den svenska arkitekturhistorien bidragit till det moderna jagets utveckling. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet. Om man vill säga något om hur smarta telefoner förstört en generation kan det därför te sig snävt och orättvist mot telefonerna. Det finns många medier, som vid en brottsutredning, skulle kunna visa sig vara medskyldiga. De varnande rösterna och förtvivlade vittnesmålen hörs högt även i dag. Hos förespråkare för mindfulness kan vi känna igen Lagerlöfs tankar. Idén är paradoxal eftersom den på ett plan går ut på att bevaka och få syn på sig själv, genom att identifiera rädslor eller att vara i nuet, men samtidigt handlar mindfulness om att rikta blicken för att sedan slå bort den och glömma. Trots att namnet talar om medvetenhet verkar flykten från självet tillskrivas en helande kraft inom denna tanketrend. Oavsett om man ska somna, bota ångest eller njuta ögonblicket är rådet att man ska tillbaka till kroppen: känna hur bröstet häver sig vid inandning, hur blodet cirkulerar genom dig, och, förhoppningsvis, nå lugnet med denna känsla av att vara en biologisk kropp bland andra. Det är som om den moderna relationen med jaget fortfarande är för intimt, och mindfulness vill tillfälligt lossa banden som knyter oss till oss själva.   Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan [...] förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. Man bör alltså inte förstå medier som neutrala vänner i tillvaron, och därför bör man inte heller slentrianmässigt avfärda teknik- och mediekritiker. Tvärtom kan kritiken vara väldigt nyttig för att forma medierna, för att föra krig mot dem. Även Marshall McLuhan använde sig av krigsmetaforer för att beskriva människors relation till medier. Han var särskilt besviken över en enhet i detta imaginära krig: skolan. McLuhan menade att utbildningen endast förberedde människor för ett medium, den tryckta texten, och att skolan alltså borde och kan vara en plats för att lära sig att förstå medier i den vidare bemärkelsen. Betänk därför följande: mediekritik som bedrivs i dag är av den snäva sorten. Den handlar egentligen bara om källkritik. Dessutom framförs den av skolan, de traditionella massmedierna och biblioteken. Och det är samma institutioner som växte fram mot slutet av 1700-talet för att förvalta text, för att bestämma dess flöde i samhället. Till exempel har flera mediebolag gått samman för att faktagranska nyheter; biblioteken kraftsamlar för att bli en trygg informationsbärare; skolan föreslås få rollen att lära ut källkritik. Men dessa institutioner var en reaktion på rädslan för information, de är svaret på frågorna: vad ska vi göra med informationen? Hur ska den kunna finnas utan att göra skada, utan att underminera staten? Samma impulser styr dem än. Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan hade andra problem. De förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. De visade att medierna bestämmer hur vi mår, men de försökte också säga att vi kan bestämma över medierna. David Malm, doktorand i idéhistoria      Litteratur Jean M. Twenge: Have Smartphones Destroyed a Generation? The Atlantic, (September, 2017). Marshall McLuhan: Understanding media - The Extensions of Man. McGraw-Hill, 1964 Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga. Frithiof Hellbergs förlag, 1891.

Det sextonde avsnittet spelas in på scen på Stockholms trädgårdsmässa. Trädgårdsmästaren och pelargonexperten Mats Asplund svarar på lyssnares och mässbesökares frågor. Om när det är bäst att klippa ner, hur en får sin Dr Westerlund att blomma och tips för sticklingar. Men vi inleder med lite historia – om ursprung och hybrider och hur det var med pelargonerna på Lagerlöfs Mårbacka. 

På tidigare kongresser har det hållits paneler om svensk fandom under olika decennier. Nu är vi inne på vårt århundrade. Några fans som var med berättar vad som hände under den här perioden. Medverkande: Carolina Gómez Lagerlöf, Johan Anglemark, Karl-Johan Norén, Mårten Svantesson, Britt-Louise Viklund (M). Musiken är från Sands Of Time (Psychadelik Pedestrian) / CC BY-NC … Fortsätt läsa Sweconpoddar 50 – Svensk fandom 2000-2010 →

En ny art som hotar den biologiska mångfalden kallas invasiv. En sådan är mårdhunden som vi möter i programmet. Vi berättar också om Riksteaterns natursatsning. Programledare Jenny Berntson Djurvall. På lördag möter vi en av dem som vi kallar främmande och invasiv. En fluffig, mjuk och brunögd mårdhund. Detta nattaktiva hunddjur hör egentligen hemma i Sydostasien men människan har tagit den till Europa. Eftersom det finns risk att den går hårt åt både fåglar och groddjur pågår ett projekt för att bekämpa mårdhunden i Sverige. Vår fältreporter Maria Viklands finns på plats utanför Robertsfors tillsammans med projektledaren P-A Åhlén och en av de viktigaste medarbetarna - en mårdhund som har som uppgift att hitta andra mårdhundar. I programmet medverkar också Anna Håkansson, jurist på Naturvårdsverket och Nils Carlsson på Länsstyrelsen i Skåne. Båda arbetar med invasiva arter, såsom lupiner, spanska skogssniglar, jättebalsamin och blå björkstekel. De är införda av människan, de sprider sig snabbt och riskerar att utarma den biologiska mångfalden. Men vilka arter räknas egentligen som främmande och invasiva? Vilket tidsperspektiv ska vi ha? Och kan det vara så att en art som japanskt jätteostron inte bara är ett hot? De frågorna försöker vi svara på i lördagens Naturmorgon. Och så träffar vi Riksteaterns chef Måns Lagerlöf. De kommande tre åren kommer Riksteatern nämligen att undersöka människans relation till resten av naturen. Den första föreställningen har premiär i helgen och heter Vi som bor här. I veckans kråkvinkel av författaren Mikael Niemi möter vi ensamma älgar som har sex en gång om året om de har tur. Programledare är Jenny Berntson Djurvall.

Emil Hannu och Linnea Sternefält från Malmöfandom pratar bland annat om sina intryck från Worldcon.  Håkan intervjuar även Carolina Goméz Lagerlöf på Woldcon i Helsingfors om Big Heart Award och hur hon upplevt årets världskongress. 

Avsnitt 152 av Sveriges mest nyfikna fotbollspodd gästas av Kim Bergstrand. Sirius-tränaren förklarar framgången för den allsvenska nykomlingen, om att han räknar med att Kingsley Sarfo lämnar både klubben och allsvenskan i sommar, om betydelsen av att miljardären Bengt Ågerups pengar försvunnit, om hur han och kollega Thomas Lagerlöf fyndar spelare, om kraven för att förlänga kontraktet med Uppsala-klubben, om anbuden genom åren och om den lockande utmaningen att träna en storklubb. Bergstrand talar även om tiden i BP, om när han fick sparken några dagar efter att ha blivit erbjuden nytt kontrakt, om tränarna som inspirerar honom, om hur man använder teknik som tränare, om hur han och Lagerlöf kan stå för en annan fotboll än den de själva spelade, om synen på Lars Lagerbäcks fotboll om avsaknaden av debatt i svensk fotboll och att kolossen fotbollsförbundet och domarna inte bjuder inte till dialog. Dessutom berättar Bergstrand om spelarkarriären, om varför han tackade nej till U21-landslaget för att festa... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ronny Svensson möter författaren Malin Lagerlöf.Ursäkta de små störningarna från ena mikrofonen under detta avsnitt.Copyright/fotograf: Ulrica Zwenger See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Måns Lagerlöf, Riksteaterchefen la ner föreställningen Främling Bert Karlsson från dansbandskung till asylkung dagen före premiären och efter pressvisningen. Cecilia Strömberg frågar varför.

Sagoberätterska. Samhällsskildrare. Nobelpristagare. Politiker. Herrgårdsägare. Spiritist. Fredsivrare. Nationalklenod. Selma Lagerlöf (1858-1940) har många ansikten. Utan tvekan är hon en av den svenska litteraturens viktigaste och mest folkkära författare. Veckans avsnitt tar ett samlat grepp om denna litterära gigant. Vad handlar Lagerlöfs viktigaste böcker om? Vilka är hennes återkommande teman och berättartekniska grepp? Vad vet vi om hennes uppväxt? Hur politisk var Lagerlöf som författare? Och vad står egentligen i de 40 000 bevarade läsarbreven till författaren? Gäster i studion är Maria Karlsson, lektor och forskare i litteraturvetenskap, och Anna Nordlund, litteraturhistoriker och universitetslektor i pedagogik. Båda är specialiserade på Selma Lagerlöfs författarskap och verksamma vid Uppsala universitet. Bildningspodden - en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Inspelningstekniker är Henrik Nordgren, Språkstudion.

Trollen har kommit tillbaka eller har de alltid varit populära? Vilken betydelse har troll i svensk fantasy? Hur skiljer sig trollen i fantasy från trollen i svensk folktro? Medverkande: Kristina Hård, Oskar Källner,  Anna Vintersvärd, Rasmus Kaj, Carolina Gómez Lagerlöf (mod) Panel på Swecon 2015 – Confuse i Linköping. Musiken är en nedklippt version av Sands Of … Fortsätt läsa Sweconpoddar 12 – Troll i svensk fantasy →

Toby och Elma pratar om  Bårdy och Selma när en av svensk litteraturs genuint klassiska skräckberättelser – Löwensköldska ringen – avhandlas i Bokpalt nummer 37. Vem i den dynamiska duon  är övertygad om att spöken existerar? Vem har sett ett troll på gårdsplanen? Och vem tror att popgruppen Hanson heter The Hanssons? Svar på det … Fortsätt läsa Bokpalt 037: Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf →

Første gang vi hører engelske ord i norske poptekster, er i sangen om lettmatrosen Ola fra Sandefjord. I 1965 kunne han si både "Sweetheart" og "I love you". Bruken av engelsk i norske poptekster hadde en annen funksjon på 60-tallet enn den har i dag, forteller språkforsker Annjo Greenall ved NTNU. Grankvist, Lindblom, Lagerløf, - svenskene har mange etternavn hentet fra planteriket. Språkforsker Inge Særheim ved Universitetet i Stavanger forteller hvorfor. Hva er forskjellen på "neste" og "førstkommende"? Sylfest Lomheim svarer på dette og andre lytterspørsmål. Programleder er Ann Jones.

Under sommaren kommer Meny att sändas från Kalmar med Annica Triberg som programledare. Varje program kommer att ha ett skönt sommartema, det första är Stugan. Och vad kan då passa bättre än att ha Magnus Engstrand från restaurang Gröna Stugan i Kalmar som gästkock? Magnus bjuder på en lättsam och god meny med kryddig melonsalsa med räkor till förrätt, lamm med potatistortilla som varmrätt och till dessert går det hett till - Magnus flamberar jordgubbar. Senast programmet sändes härifrån Kalmar var 2011. Då var Annica bisittare till Sven Ekberg, som ledde över 900 Meny-program från Kalmar, det första redan 1993. En välbekant stämma som hördes i många år tillhörde Karin Fransson. Även i sommar kommer du att få möta henne i varje program, nu med hennes egen örtskola, med mycket inspiration och doft så det känns ända genom din radio. I det första avsnittet pratar Karin om sin absoluta favorit: dill. Plus att hon vandrar med Annica genom sin fina örtagård och berättar om en massa andra fina favoriter. Dessutom får vi äntligen reda på hur det kom sig att Karin, med rötter i södra Tyskland, hamnade på Öland. Svaret är: Kärleken. Han stod på trappan till Hotel Borgholm den där kvällen när Karin tillsammans med en väninna kom till Borgholm på semester och vilsna frågade en trevlig man om vägen. Så kan det gå! ”henne ska jag gifta mig med”, tänkte Owe Fransson, Karin var bara omedveten om det! Vilken tur för alla oss som älskar hennes underbara recept och sköna tips om hur man kan förgylla sin måltid. Öländska bönor I programmet tar även Menys reporter Helena Strömblad oss med på en tur genom de öländska bönfälten. Snudd på varenda svensk böna kommer från Öland och Thomas Isaksson, vd för Ölands trädgårdsprodukter, förklarar hur viktigt det är att förädla våra råvaror. Så, när efterfrågan av husmanskostens klassiker, de sötsyrliga bruna bönorna, minskade funderade han i nya banor. Så nu finns det salladsbönor på burk från Öland att köpa. Bra inte minst för alla som gärna handlar svenskt i stället för importerat. Än så länge säljs bönorna i huvudsak i södra Sverige, men snart hoppas man på större spridning. Den bästa stugmaten får vår reporter Peter Bressler tips om när han ger sig i väg till ett av Kalmars kolonistugeområden. Bland rara stugor och prunkande rabatter bjuds han på många fina förslag, inte minst tipset att göra en god pytt i panna av resterna från gårdagens grillafton. Firarhörnan i Meny Letar du efter goda anledningar att ställa till med fest? Menys egen lilla firarhörna bubblar över av roliga förslag. Eller vad sägs om följande: Den 27 juni har Fingal namnsdag. Detta keltiska namn betyder ”ljus eller vit främling”. Namnet syftar på de blonda nordborna. Mest känd är Martin Ljungs ”Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?” Eller hylla dagens andra namnsdagsbarn Selma, varav madam Lagerlöf är den mest kända. Kika på närmaste tjugolapp om du inte har koll på tanten. Köp sedan en glass för sedeln.   Den 28 juni år 1838 kröns Victoria till drottning i Storbritannien. Denna superdonna regerade i rekordlånga 63 år och sju månader.  Fira i rojalistisk anda eller spela Sex Pistol’s ”God save the Queen”…   Den 29 juni 1956 gifter sig Marilyn Monroe med författaren Arthur Miller. Om det regnar, fira med att titta på hennes film ”I hetaste laget”, där hon spelar mot Tony Curtis och Jack Lemmon. Den filmen vann hon välförtjänst en Golden Globe för.   Den 30 juni år 1953 rullar en första Chevrolet Corvette av bandet i fabriken i amerikanska Flint i Michigan. Hamburgare till lunch, kanske? Lite mer historiskt: år 1894 invigs Tower brigde i London. Fira med klassisk fish&chips. Den 1 juli. Mycket att fira i dag: År 1908 börjar SOS gälla som internationell nödsignal. 1948 blir det tillåtet för en polis att föra samtal med medborgarna; tidigare har dessa endast fått svara på tilltal. Mellanölet avskaffas 1977. Sverige lämnar 1991 in ansökan om medlemskap i EU. Bjud på ursvensk krogklassiker: SOS, det vill säga Smör, Ost och Sill.   Den 2 juli är det Rosens dag. Fira med en stor, stor bukett. Koka sedan ljuvlig rosenmarmelad på bladen.   Den 3 juli år 1976 vinner Björn Borg Wimbledon för första gången. Motståndare är rumänen Ilie Nastase. Fira med ett par game mot garageporten. Och bjud sedan på brittisk after noon tea med nybakade scones och rosenmarmeladen från i går. Nytt tema Nästa vecka har Meny temat Grillen. Men vem har sagt att bara män kan grilla? Som gästkock har Annica Triberg besök i sitt kök av Emmy Torsund, som bland annat ska grilla tapas. Dessutom får du följa med Helena Strömblad ut på grissafari! Karin Fransson kommer tillbaka med sin örtskola och du får fler roliga firartips.

Vad tänker regissörer på när de regisserar? Hur kommunicerar de egentligen med skådespelarna under repetitionerna? Och hur ser de på sitt arbete? Anna Pettersson, själv skådespelerska och regissör driver ett forskningsprojekt i Stockholms Dramatiska högskolas regi, där hon tillsammans med skådespelare undersökt hur kommunikationen mellan pedagoger, regissörer och skådespelare fungerar. Nu har hon för Kulturradion samlat tre regissörer i studion: Kajsa Giertz, Måns Lagerlöf, och Ole Anders Tandberg för ett samtal om deras arbetssätt och hur de ser på gestaltningsögonblicket. Det har resulterat i två program som sänds i K1 med start den 9 maj, och med del två den 16 maj. .

Vad tänker regissörer på när de regisserar? Hur kommunicerar de egentligen med skådespelarna under repetitionerna? Och hur ser de på sitt arbete? Anna Pettersson, själv skådespelare och regissör, driver ett forskningsprojekt i Stockholms Teaterhögskolas regi, där hon tillsammans med skådespelare undersökt hur kommunikationen mellan pedagoger, regissörer och skådespelare fungerar. Nu har hon för Kulturradion samlat tre regissörer i studion: Kajsa Giertz, Måns Lagerlöf, och Ole Anders Tandberg för ett samtal om deras arbetssätt och hur de ser på gestaltningsögonblicket. Det har resulterat i två program som sänds i K1 med start den 9 maj, och med del två den 16 maj