Podcasts about parfymen

"Fight fight fight", Lars Hammers sista doft och en upplyftande svensk som får en att tro på godheten igen!

Snart är doften av cigg på våra svenska uteserveringar ett minne blott. David Nyman reflekterar över olika starka dofter som genom åren funnits så väl i det privata som i det offentliga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-20.Vid Munkbron i Stockholm låg för hundrafemtio år sedan en pråm full av skit. Till denna skithög, kallad Flugmötet, kördes innehållet i alla Gamla stans dasstunnor – där låg tusentals människors exkrementer, bara ett stenkast från slottet, och stank. När högen växt sig oregerlig kom någon fattig stackare och stakade ut pråmen i Saltsjön, varpå skiten stjälptes av och processen började om. Det var ett tungt arbete, men också en trygg anställning, eftersom skit är en av människans mest pålitliga följeslagare, och vår vilja att göra oss av med den evig.Var som helst i världen där människor flyttat tätt samman har odörer varit naturliga: maten vi ätit har luktat, dassen vi gått på, husen vi bott i och människorna vi älskat. Starka lukter har, fram till våra dagar, varit konstant närvarande i både det offentliga rummet och det privata. Innan elektricitet installerades i våra hus eldade vi med ved och koks. Före bilen använde vi djur som transportmedel. Industrierna spred nya stanker, som sulfat och sulfit, över städerna. Innan vi kunde förlita oss på desinficering, pastörisering och frysning hade odörerna en funktion. Luktade ett sår illa var det infekterat. Luktade maten ruttet var den inte ätbar. Vår näsa var, liksom den varit i tusentals år, ett vitalt instrument för att definiera fara – av den anledningen blev stanken en mänsklighetens bundsförvant. Ibland, som under industrialiseringen, har den till och med varit ett tecken på civilisation, på produktion, och i förlängningen framsteg och välfärd. Men luktens betydelse och inneboende värde har förändrats i takt med den moderna erans möjligheter att slippa den.I Sverige började vi att på allvar gömma vår samhälleliga stank först kring sekelskiftet 1900. Vattentillförseln hade byggts ner i marken några decennier tidigare. Det var en helt nödvändig del av lantbrukarnationens modernisering: det installerades gasljus i gathörnen, man byggde arbetarbostäder och började leda smuts och avfall genom rör och valv. Det handlade till stor del om att stävja sjukdomar. Koleran hade skördat många offer i olika epidemier, smittkopporna kom och gick i vågor. Men det fanns fler anledningar. Sverige befann sig, i skuggan av de europeiska krigen, under lång tid i en explosiv utvecklingsfas – vi blev rika och förseddes därmed med ett val. Att befatta sig med det kroppen och tillvaron ofrånkomligen producerade hade alltid varit en fråga om pengar, och i takt med att välfärden växte fick fler de ekonomiska medlen att välja bort lukt och smuts.I dag är odörerna nästan försvunna ur stadsrummet. Doftmiljön är homogeniserad och valbar, luktsinnets status på dekis. Vissa, som den franske arkeologen Paul Fauré, hävdar att våra luktsinnen i det moderna väst är så underutvecklade att vi, som han uttryckte det, inte kan uppskatta betydelsen av lukt mer än en blind kan beskriva en färgstark scen. I modern litteratur har luktsinnet ofta fått gestalta det djuriska och vilda i människan – i Süskinds roman ”Parfymen” sniffar mördaren exempelvis sitt byte – och det är ett styvmoderligt behandlat sinne inom många vetenskapliga fält.Långt före luktutrensningen, i den förmoderna västvärlden, värderades sinnena annorlunda. Man såg doft som den faktiska essensen – bärare av den inre sanningen om ett objekt. Det var med näsan man kom i kontakt med tingens interiörer, eftersom det utanpåliggande kunde ljuga. Kanske finns i så fall en förklaring till luktsinnets dalande position att söka där. Samtidens sensoriska modell är visuell, den lutar åt integritet, presentation och ytliga interaktioner. Vi kontrollerar och är medvetet kritiska till många av våra intryck: en störande syn går alltid att blunda sig igenom, smaker passerar nästan alltid händerna innan de når munnen. Men lukten registrerar vi omedvetet, ögonblickligen och nästan skyddslöst.Dofter kan dessutom exponera oss. En lukt vi inte har kontroll över riskerar att avslöja något som vi inte är beredda att delge. Den kan på ett ögonblick trigga en psykologisk reaktion: stanken från ett kadaver väcker flyktkänslor, lukten av nybakade bullar en instinktiv trygghet. Den smygande odören från plastmattan i ett omklädningsrum kan i detalj återskapa ångesten som ackumulerades under skoltidens gympalektioner.Vår ömhet, eller motvilja, inför specifika dofter påverkar till och med lagstiftningen. Det har bland annat resulterat i det historiker kallar en ”deodorisering” av det offentliga rummet – det vill säga en utrensning av allt som luktar illa. Den successivt ökande intoleransen för dålig lukt bland de breda massorna är ett välbelagt historiskt faktum, och började redan på 1700-talet. Men de senaste hundra åren har deodoriseringen nått nya nivåer.De första kvalitativa, antiperspiranta deodoranterna kom kring förra sekelskiftet, dass och exkrementhantering försvann med vattenklosetten några decennier senare, liksom arbetsdjuren gjorde med bilens inträde. Före millennieskiftet började rökning i dessa bilar att försvinna, och på krogen förbjöds cigaretter 2005. Numera skulle den som mot bättre vetande luktade svett bland folk eller rökte framför teven snart ha förbrukat sitt sociala kapital.2019 togs nästa steg i deodoriseringen, med ett rökförbud på många platser även utomhus. Det långsiktiga huvudsyftet med förändringen var att Sverige ska bli rökfritt senast 2025. Men är det verkligen folkhälsan som har styrt lagstiftningen?Cigarettrök i offentliga rum är en lukt utom vår kontroll. Plötsligt kan mannen på busshållplatsen plocka upp en cigarett, på uteserveringen trycks tändare igång som små försåtsminor. Vi har kanske ansträngt oss för att lukta gott, och förväntar oss att gå ut på gatan och inkorporeras i ett upplyst samhälle där väldoft är en stor dygd. I stället påminns vi om att människan bara är ett djur, oförmögen att skilja sig från de andra stinkande kreaturen.Enligt den franske historikern Alain Corbin var liklukt den första odören människan rensade ut ur det offentliga rummet. Det var egentligen inte stanken i sig folk hatade, det var snarare att den påminde om deras ändlighet. Man ville helt enkelt gömma, och i förlängningen förneka, det definitiva slutet. Vad ett rökförbud utomhus kommer att ha för effekt på folkhälsan går inte att säga än. Men kanske är det inte lungcancern i sig riksdagen vill åt, utan snarare att gatorna någon gång i framtiden ska lukta så gott att vi glömmer att sjukdomen ens existerar.David Nyman, Skribent och författareLitteratur: Alain Corbin - ”The Foul & The Fragrant”Constance Classen, David Howes, Anthony Synnott - ”Aroma - The cultural history of smell”Paul Fauré - ”Parfums et aromates de l'Antiquité”

Vi alle drømmer vel kanskje om et annet liv i perioder, men i denne episodens bøker er denne drømmen det som får hovedpersonene gjennom hverdagene. Begge to er "klassikere" fra to ulike litterære perioder og det er to ganske så ulike bøker, men felles er altså drømmen om et annet liv. Parfymen av Patrick Süskind Om mus og menn av John Steinbeck.

Arkham 1922, Tisdag 25 Juli - Onsdag 26 Juli Marci har med hjälp av magi blivit liten och har hittat sjömansmössan som hennes son Oskar brukade ha på sig. Finns pojken där i skogen nära henne? Erwin har minnesluckor och försöker finna ut vad Cricket och det okända barnet vill när det knackar på dörren. Parfymen som framställts av Corbitt är redo att lanseras ut i butikerna och Winston lyckas ta sig ner i Corbitt's märkliga källare. Peter Von Schilling tar reda på vad som hände med barnflickan miss Dunlap, som var närvarande vid fru Corbitt's förlossning. Spel: Call of Cthulhu 7th ed. SL: Rasmus R Streith SP: Marci Carr - Christofer Degrér, Erwin Stark - Niklas Lagström, Peter Von Schilling - Jonathan Fogelqvist, Winston Upright - Amund Öhrnell

Arkham, 1922, Måndag 17 Juli - Peter gör ett besök hemma hos änkan Miss Bradford, hon har en del att säga om grannskapet. Mary saknar fortfarande sin Bertie och söker hjälp hos Erwin. - Spel: Call of Cthulhu 7th ed.

Under Stalins år vid makten torterades och mördades människor inne i det anonyma trevåningshuset i Moskva. Nu ska en exklusiv parfymbutik slå upp portarna i lokalen. Pensionären Aleksej Nesterenko protesterar mot beslutet hans pappa mördades på platsen. Hör Sveriges Radios korrespondent Jesper Lindau. Nu ska vi få höra om en mycket märklig parfym, som luktar både krut, svett och jord. I Moskva mitt emellan Kreml och säkerhetstjänsten FSB står ett gammalt trevåningshus. Det är täckt med en presenning sedan länge, renovering ska pågå. Där inne sköts mer än 30 000 människor under den sovjetiska ledaren Stalins terrorår. En möjlig framtid för huset, som ligger på en extremt exklusiv adress i Moskva, verkar nu vara att det ska bli lyxparfymbutik därinne. Vår korrespondent Jesper Lindau träffade pensionären Aleksej Nesterenko utanför huset. Han är där varje onsdag och protesterar. Hans pappa sköts där inne. Här inne fick han sin dom. De sköt honom samma dag, säger Aleksej Nesterenko. De papper och små skyltar han brett ut på en bänk blöts ned i duggregnet. Ovanför oss på gågatan hänger en enorm julhandelsbelysning, som ett tak av lila, röda och silvriga små lampor som blinkar. Pappa togs hit, han blev torterad och erkände sig skyldig. Sedan sköts han i källaren vi står framför, säger Aleksej. Och det var tillsammans med hundratusentals andra, bara under 30-talets sista år. Den stora terrorn, kallas det. Det var en del av det massiva, systematiska mördandet som bedrevs i Sovjetunionen, speciellt under Stalins tid, som krävde många, många miljoner människors liv. Aleksej Nesterenko, som är över 80 år vill att huset ska bli ett museum, så att folk ska minnas och lära sig. Det har varit mycket känslor här utanför huset de senaste 10 åren, säger Aleksej som står här på gågatan varje onsdag. Jag kommer tillbaka hit för barnen och barnbarnens skull. Och även för alla andra, för hela landets skull, Ryssland måste lära sig av historien, tycker Aleksej. En man i 50-årsåldern avbryter och vill prata om tsaren Nikolaj den andre. Alla gör misstag säger mannen, och antyder att Stalin kanske ska förlåtas. En näve är alltid starkare än ett finger, säger han, vi var självständiga på den tiden, alla var rädda för oss och respekterade oss, det finns minus och det finns plus, även med Stalin. Aleksejs kompis Anna, som är med honom på gågatan, blir arg och påpekar att hennes farfar sköts, inte av Nikolaj den andre, utan av Stalin. Hon kommer inte att förlåta. Och så fortsätter grälet. Folk reagerar ofta aggressivt, de kan säga att det borde skjutits fler eller att de inte bryr sig om alla de som sköts här, säger Anna som sträcker fram en liten parfymflaska. Det här är parfymen som skapats, det är lukten av källare och krut från skotten, säger Anna och den luktar verkligen skarpt. Parfymen är en kampanj för att staden Moskva ska göra om huset till ett museum. Bakom finns bland annat den oberoende tidningen Novaja Gazeta och staden Moskvas Gulag-museum. När parfymören Aljona Tsisjevskaja gjorde parfymen, skapade hon som en karta av möjliga minnen från källaren. Associationerna jag fick var död, krut, skräck, den sista droppen svett på en människas rygg som förstår att han snart ska skjutas, lukten från sovjetiska militärstövlar och ljuden av skott. Utifrån minnena plockade Aljona fram sina ingredienser i laboratoriet och skapade doften som verkligen luktar som ett skott i en källare. När jag gjorde parfymen led jag fysiskt. Det är tunga dofter. Även om jag har försökt vädra och tvätta så luktar det fortfarande så här i mitt labb, säger Aljona. Vi hoppas göra mer än 30 000 exemplar, en för varje människa som sköts nere i källaren, säger Aljona. Som tror att dofter kan förändra. Stalins terror rörde alla i Sovjetunionen och precis som för andra ryssar är terrorn en del av historien om Aljonas familj.   Både min farfars far och min morfars far sköts 1937, säger Aljona. För mig som barn var det något jag växte upp med, säger Aljona, som är runt 30 år. Det här är också min historia, det var alltid nära, det här är historien om min familj. I stadens Moskvas Gulag-museum finns ett minnesrum att sitta i, där namn på offer läses upp i högtalarna. På museet vill dom att huset nere vid Kreml, blir ett museum, inte en parfymbutik. Det huset var en mekanism i den stora terrorn. Varje fall togs upp i 15-20 minuter, sedan sköts man, det berättar Konstantin Andrejev som jobbar på museet. Det finns liknande hus över hela Ryssland. De skulle alla behövas tycker Konstantin för att folk ska kunna minnas vad systemet i det här landet en gång förmådde. Inne på museet finns ett rum. Golvet är fyllt med patroner, på väggen fladdrar foton på de som sköts förbi. Den stora terrorn har ett rum, bredvid alla rum om Gulaglägren. Vårt museum förmår bara delvis berätta om den stora terrorn. Frågan är stor och skulle behöva ett eget museum, säger Konstantin Andrejev. Aleksej och Anna packar ihop. Men de kommer tillbaka nästa onsdag, så länge de kan stå upp. När någon  tillåter sig själv att tänka att hen är den enda som vet hur folk ska leva och tvingar andra att lyda en sådan tragedi kan återupprepas, säger Aleksej. Det är därför vi måste minnas. Aleksej får tårar i ögonen. Det förflutna sover bredvid oss och det kan vakna upp igen. Jesper Lindau, Moskva jesper.lindau@sverigesradio.se

Snart är doften av cigg på våra svenska uteserveringar ett minne blott. David Nyman reflekterar över olika starka dofter som genom åren funnits så väl i det privata som i det offentliga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Vid Munkbron i Stockholm låg för hundrafemtio år sedan en pråm full av skit. Till denna skithög, kallad Flugmötet, kördes innehållet i alla Gamla stans dasstunnor där låg tusentals människors exkrementer, bara ett stenkast från slottet, och stank. När högen växt sig oregerlig kom någon fattig stackare och stakade ut pråmen i Saltsjön, varpå skiten stjälptes av och processen började om. Det var ett tungt arbete, men också en trygg anställning, eftersom skit är en av människans mest pålitliga följeslagare, och vår vilja att göra oss av med den evig. Var som helst i världen där människor flyttat tätt samman har odörer varit naturliga: maten vi ätit har luktat, dassen vi gått på, husen vi bott i och människorna vi älskat. Starka lukter har, fram till våra dagar, varit konstant närvarande i både det offentliga rummet och det privata. Innan elektricitet installerades i våra hus eldade vi med ved och koks. Före bilen använde vi djur som transportmedel. Industrierna spred nya stanker, som sulfat och sulfit, över städerna. Innan vi kunde förlita oss på desinficering, pastörisering och frysning hade odörerna en funktion. Luktade ett sår illa var det infekterat. Luktade maten ruttet var den inte ätbar. Vår näsa var, liksom den varit i tusentals år, ett vitalt instrument för att definiera fara av den anledningen blev stanken en mänsklighetens bundsförvant. Ibland, som under industrialiseringen, har den till och med varit ett tecken på civilisation, på produktion, och i förlängningen framsteg och välfärd. Men luktens betydelse och inneboende värde har förändrats i takt med den moderna erans möjligheter att slippa den. I Sverige började vi att på allvar gömma vår samhälleliga stank först kring sekelskiftet 1900. Vattentillförseln hade byggts ner i marken några decennier tidigare. Det var en helt nödvändig del av lantbrukarnationens modernisering: det installerades gasljus i gathörnen, man byggde arbetarbostäder och började leda smuts och avfall genom rör och valv. Det handlade till stor del om att stävja sjukdomar. Koleran hade skördat många offer i olika epidemier, smittkopporna kom och gick i vågor. Men det fanns fler anledningar. Sverige befann sig, i skuggan av de europeiska krigen, under lång tid i en explosiv utvecklingsfas vi blev rika och förseddes därmed med ett val. Att befatta sig med det kroppen och tillvaron ofrånkomligen producerade hade alltid varit en fråga om pengar, och i takt med att välfärden växte fick fler de ekonomiska medlen att välja bort lukt och smuts. I dag är odörerna nästan försvunna ur stadsrummet. Doftmiljön är homogeniserad och valbar, luktsinnets status på dekis. Vissa, som den franske arkeologen Paul Fauré, hävdar att våra luktsinnen i det moderna väst är så underutvecklade att vi, som han uttryckte det, inte kan uppskatta betydelsen av lukt mer än en blind kan beskriva en färgstark scen. I modern litteratur har luktsinnet ofta fått gestalta det djuriska och vilda i människan i Süskinds roman Parfymen sniffar mördaren exempelvis sitt byte och det är ett styvmoderligt behandlat sinne inom många vetenskapliga fält. Långt före luktutrensningen, i den förmoderna västvärlden, värderades sinnena annorlunda. Man såg doft som den faktiska essensen bärare av den inre sanningen om ett objekt. Det var med näsan man kom i kontakt med tingens interiörer, eftersom det utanpåliggande kunde ljuga. Kanske finns i så fall en förklaring till luktsinnets dalande position att söka där. Samtidens sensoriska modell är visuell, den lutar åt integritet, presentation och ytliga interaktioner. Vi kontrollerar och är medvetet kritiska till många av våra intryck: en störande syn går alltid att blunda sig igenom, smaker passerar nästan alltid händerna innan de når munnen. Men lukten registrerar vi omedvetet, ögonblickligen och nästan skyddslöst. Dofter kan dessutom exponera oss. En lukt vi inte har kontroll över riskerar att avslöja något som vi inte är beredda att delge. Den kan på ett ögonblick trigga en psykologisk reaktion: stanken från ett kadaver väcker flyktkänslor, lukten av nybakade bullar en instinktiv trygghet. Den smygande odören från plastmattan i ett omklädningsrum kan i detalj återskapa ångesten som ackumulerades under skoltidens gympalektioner. Vår ömhet, eller motvilja, inför specifika dofter påverkar till och med lagstiftningen. Det har bland annat resulterat i det historiker kallar en deodorisering av det offentliga rummet det vill säga en utrensning av allt som luktar illa. Den successivt ökande intoleransen för dålig lukt bland de breda massorna är ett välbelagt historiskt faktum, och började redan på 1700-talet. Men de senaste hundra åren har deodoriseringen nått nya nivåer. De första kvalitativa, antiperspiranta deodoranterna kom kring förra sekelskiftet, dass och exkrementhantering försvann med vattenklosetten några decennier senare, liksom arbetsdjuren gjorde med bilens inträde. Före millennieskiftet började rökning i dessa bilar att försvinna, och på krogen förbjöds cigaretter 2005. Numera skulle den som mot bättre vetande luktade svett bland folk eller rökte framför teven snart ha förbrukat sitt sociala kapital. 2019 togs nästa steg i deodoriseringen, med ett rökförbud på många platser även utomhus. Det långsiktiga huvudsyftet med förändringen var att Sverige ska bli rökfritt senast 2025. Men är det verkligen folkhälsan som har styrt lagstiftningen? Cigarettrök i offentliga rum är en lukt utom vår kontroll. Plötsligt kan mannen på busshållplatsen plocka upp en cigarett, på uteserveringen trycks tändare igång som små försåtsminor. Vi har kanske ansträngt oss för att lukta gott, och förväntar oss att gå ut på gatan och inkorporeras i ett upplyst samhälle där väldoft är en stor dygd. I stället påminns vi om att människan bara är ett djur, oförmögen att skilja sig från de andra stinkande kreaturen. Enligt den franske historikern Alain Corbin var liklukt den första odören människan rensade ut ur det offentliga rummet. Det var egentligen inte stanken i sig folk hatade, det var snarare att den påminde om deras ändlighet. Man ville helt enkelt gömma, och i förlängningen förneka, det definitiva slutet. Vad ett rökförbud utomhus kommer att ha för effekt på folkhälsan går inte att säga än. Men kanske är det inte lungcancern i sig riksdagen vill åt, utan snarare att gatorna någon gång i framtiden ska lukta så gott att vi glömmer att sjukdomen ens existerar. David Nyman, Skribent och författare Litteratur:  Alain Corbin - The Foul & The Fragrant Constance Classen, David Howes, Anthony Synnott - Aroma - The cultural history of smell Paul Fauré - Parfums et aromates de l'Antiquité

Den tyske forfatteren Daniel Kehlmann fikk for alvor et internasjonalt navn med romanen Oppmålingen av verden, som kom i 2005. Den er oversatt til 46 språk og har totalt solgt i tre millioner eksemplarer verden over. Det er visstnok den største suksessen for en tysk roman siden Patrick Süskinds Parfymen kom på 80-tallet. Nå er Kehlmann aktuell med en historisk roman, om en historisk person, fra en historisk krig. Anmelder Knut Hoem anmelder boka i Åpen bok med programleder Cille Biermann.

I det plaskblöta avsnitt 127 tar vi oss ut på djupt vatten. En av oss hatar att bada i hav och anledningen är hajar. I THE MEG slipper en gigantisk haj ut ur Marianergraven och vill käka upp allt som rör sig. Fast med en barntillåten åldersgräns på filmen börjar man ana oråd. Har åldersättarna på biofilm fått fnatt eller är detta en tandlös tramsfilm som inte alls har något bett? Ni får vår tolkning på hur Hollywood gjorde en monsterkompromiss på denna. Det blir ännu mera monster av ett annat slag. Emily Blunt med familj har bosatt sig ute i skogen. Hon och familjen tvingas gå runt barfota och komunicera med teckenspråk för att inte läskiga monster med superhörsel skall komma och äta upp dem. Allt händer i en av årets mest omtalade skräckfilmer: A QUIET PLACE.Sedan var det ju det här med PARFYMEN. Tomas tvingade mig, Thomas, att glo på Parfym. Det lät ju jättetråkigt men när jag förstod att det handlade om en seriemördare i 1800-talets Frankrie så ändrade jag inställning. 2 timmar och 27 minuter parfym. Är det mer än vad man klarar av? Vi hittar ju i och för sig både Dustin Hoffman och Alan Rickman på rollistan samt att John Hurt är berättarrösten i filmen. Skeptisen fanns där från början och domen lät sig inte vänta.  Dessutom så firar vi med att våra svenska favoritfilm, Tjuvjägaren, av Johan Fågelström har släppts på VOD, och DVD.Det gör vi med att tävla ut 2 exemplar av filmen på en svinlyxig utgåva som är proppad med extramaterial. Lyssna på podcasten för hur du görför att vinna denna dyrgip.Ni alla skall vara jättevälkomna till ännu ett fullproppat avsnitt av det bästa här i världen...

Vi närskådar Omen-trilogins beståndsdelar och bortser medvetet från franchisens mindre lyckade sidospår. Tomas myser åt high concept-vibben i Omen III och Lars bjuder på upprepade hårdrocksreferenser. Vi pratar också om: The Omen, Damien: Omen II, Omen III The Final Conflict, Omen IV: The Awakening, Harvey Bernhard, David Seltzer, Bob Munger, Richard Donner, Rosemary’s Baby, Jerry Goldsmith, Gregory Peck, Exorcisten, Patrick Troughton, Star Wars, Darth Vader, Sagan om Ringen, The Hobbit, David Warner, Don Taylor, William Holden, Lee Grant, Jonahan Scott-Taylor, Lance Henriksen, Iron Maiden, The Number of the Beast, Children of the Damned, Mörk Gryning, Vampire, Immortal, Marduk, Impiety, Arkhon Infaustus, Running Wild, Fantômas, Andrew Birkin, Rosens namn, Parfymen, Sam Neill, Clive Barker och Hellraiser. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys i en salig röra.

Inspelat på årets mörkaste dag 2017. Gäst i programmet är Emelie som var med i avsnitt 10. Vi pratar om att människan kan vänja sig vid allt. Året som vi hakar upp oss på är 1784. Gustav III är till en början huvudfigur och vi får veta att han var mer än en teaterkung. Vidare via hygien, Outlander, Parfymen, Alive till 72 timmar utan el och vatten och katastroffilmer. Kort sagt, vi snöar in på filmer. Vi klagar på örebrotrafiken också.

I detta avsnittet: Linus uppkörning, Carros relation till Malmö, Linus relation till Stockholm, Lorentz parfym och andra märkliga artist-merchandise. Och så givetvis lite festivalsnack på det. DET! Och mycket mer! Festivalpodden är en del av Sveriges bästa musiksajt Hymn. Det innebär att ni numera även kan lyssna på avsnittet via deras hemsida. Det gör ni HÄR Ni […] The post Festivalpodden: Episod 185 – Parfymen appeared first on Festivalpodden.

Veckans Kino handlar om att hitta utmaningarna i mitt i livetkrisen, om att frossa i nostalgi kring fablernas värld, och försöka förstå om ståupparen som blivit borgmästare i reykjavik fortfarande tror att han befinner sig på en komediklubb. Kom nu'rå! - Barnprogrammen vi minns, eller helst vill glömma är namnet på en ny bok av journalisten Göran Everdahl. Det är en nostalgisk tillbakablick på 60- och 70-talets barn-tv: Fablernas Värld, Anita och Televinken och Den vista stenen. Kinos Nina Asarnoj träffade Göran Everdahl för att prata om minnen, barndom och tv-trauman. Den tyske regissören Tom Tykwer fick sitt genombrott med Spring Lola 1998. Sedan dess har filmerna och budgetarna blivit allt större. Som i filmatiseringen av romanen Parfymen och actionfilmen The International. I sin nya film 3 har han återvänt till Tyskland och skildrar ett bisexuellt triangeldrama i medelålderskrisens skugga. Roger Wilson har träffat Tom Tykwer för att prata om mitt i livet-krisens för- och nackdelar. I veckans klassiker gör Lars Lönroth ett porträtt av Woody Strode, en av de skådespelare som fick kämpa sig fram i ett Hollywood fyllt av rasism och fördomar. Ja, fördomarna fanns förstås även på andra håll. I det svenska pressmaterialet till filmen Kapten Buffalo från 1960 presenteras han som "negerskådespelaren" Woody Strode. Bland Strodes mest legendariska filmer finns Spartacus, Mannen som sköt Liberty Valance och Once Upon a Time in the West. Gnarr är en ny isländsk dokumentär om komikern Jon Gnarr som för knappt ett år sedan blev vald till borgmästare i Reykjavik. Han är frontfigur för det som kallas för det bästa partiet, och som bedrev en stor del av sin valkampanj på YouTube. Men är valet av Gnarr som borgmästare en anarkistisk protest, ett roligt skämt eller bara riktigt bra idé. Sofia Thermaenius har sett filmen Gnarr och träffat borgmästaren med samma namn på hans kontor i Reykjaviks Rådhus för att ta reda på sanningen bakom skämten. Programledare: Roger Wilson Producent: Lisa Bergström

Kulturmagasinet Skumma setter fokus på utstillinger i Bergen! Science-fiction, KNOT og tekstilutstilling med Inga Blix står på programmet i denne sendingen. Det er også premiere på vår nye spalte "Skumma leser", der yndlingsbøkene våre skal presenteres, og denne gangen er det "Parfymen" som omtales. Tilslutt gir vi deg kulturanbefalingene du trenger for å finne frem i jungelen av arrangementer. Et av tipsene vi gir deg, er å dra på FETTs slippfest, og i den anledning prater vi med sjefsredaktør Charlotte Braathen om kvinnedagsbegivenheten. I studio: Ingrid Margrethe Thorvaldsen og Magnus Romslo Lindvik. Medvirkende: Kristina Wensaas, Anne Myklatun, Sunniva Nicole Rebbestad og Johanne Oleah Hovland.