Podcasts about samtidens

Samtidens ”förfärliga ideologier” har tvättat bort nyfikenheten till den grad att man inte längre får fråga utländska personer från vilket land de kommer. Det säger författaren Lena Andersson till Kvartals Anna Axfors i ett samtal om kärlek, begär och vikten av att känna sig själv. – Vi har blivit stumma, mekaniska och programmerade, säger Lena Andersson. Inläsare: Staffan Dopping

Djurgårdens diverse fadäser! Fan händer med Häcken?! Man Uniteds historiska förluststreak! Oimponerande Liverpool! Samtidens mittback! Lyssna på två fullmatade avsnitt av Tutto Balutto, helt utan reklam, på Podme. Signa upp dig på podme.com – de första 14 dagarna är gratis. Ladda sedan ner Podme-appen i Appstore eller Google Play.

I detta avsnitt diskuterar vi orsakerna bakom den dramatiska ökningen av autismdiagnoser och kopplingarna till skärmtid, kost och moderna livsstilar. Vi granskar sociala medier som TikTok och deras beroendeframkallande effekter, med insikter från Australien och deras lagstiftning. Vi reflekterar över de naturliga hierarkiernas roll i ett välfungerande samhälle och hur sant ledarskap innebär ansvar. Avslutningsvis belyser vi fyra varningstecken i tiden: ungas ökande snusande, spelberoende, lustgasens dödliga konsekvenser och hur sminkintresset kryper ner i åldrarna. Ett avsnitt om identitet, meningslöshet och vägen till en starkare framtid.Ämneslista:Autismdiagnoser:Varför ökar de, och vad säger forskningen om kost, skärmtid och samhällsfaktorer?Sociala medier som beroende:TikTok jämfört med nikotin – hur digitala kickar skadar unga hjärnor.Australiens förbud mot sociala medier för barn som modell.Hierarki och ansvar:Martin Luthers perspektiv på ledarskap.Jämförelse med Ungerns lagar för att skydda barn.Det fria Sveriges syn på naturliga skillnader och sant ledarskap.Fyra tecken i tiden:Unga tjejers ökande snusande.Spelberoende bland unga killar.Lustgasens dödliga konsekvenser.Sminkintresset hos allt yngre barn och dess koppling till självkänsla och meningslöshet.Samtidens jakt på kickar:Hur digital och fysisk destruktivitet speglar varandra och vad det säger om vår tid.Become a supporter of this podcast: https://www.spreaker.com/podcast/dagens-svegot--4339034/support.

Vi vill mycket med vår tid på jorden men vill vi det som ger mest mening? Människan må sitta fast i många strukturer, men har också en frihet att ifrågasätta dem det är ett av kärnbudskapen i Nina Björks nya bok Medan vi lever. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Lisa Wall

Gustaf Hammarsten har spelat många karaktärer där den för snälla Göran i Tillsammans räknas in. Nu är han aktuell som den hårda polischefen i den nya säsongen av Morden i Sandhamn. Vi testar hans kunskap och tycke i nutidens trender. Rawdogging? Hawk tuah? Vet Gustaf Hammarsten vad dessa begrepp innebär? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: David Druid och Linnea Wikblad.

Maria Soxbo är modejournalisten som radikalt bytte spår. Nu ägnar hon sin tid åt att kommunicera, peppa och opinionsbilda kring den nödvändiga gröna omställningen. Detta sker bland annat genom böcker, poddar, föreläsningar och bloggar, men en av grundbultarna i arbetet är också Klimatklubben, som Maria grundade tillsammans med Emma Sundh och Johanna Leymann som Facebookgrupp och Instagramkonto 2018 (i dag är Klimatklubben en ideell förening som välkomnar medlemmar). I det här avsnittet pratar vi om klimatansvar, framtidsoptimism, politiska visioner och piska vs morot - samt balansen (och kopplingen) mellan gigantiska systemskiften och hushållens små vardagliga beslut. // Programledare: Christian von Essen // Inspelat i Kitchen Studio på Roslagsgatan i Stockholm. // Läs mer på hejaframtiden.se och prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev. // Avsnittet sponsras av co-workingkedjan United Spaces. // Och missa för all del inte Nordic Sustainability Expo 2023 på Stockholmsmässan 9-10 maj. Heja Framtiden är på plats!

Snart är doften av cigg på våra svenska uteserveringar ett minne blott. David Nyman reflekterar över olika starka dofter som genom åren funnits så väl i det privata som i det offentliga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-20.Vid Munkbron i Stockholm låg för hundrafemtio år sedan en pråm full av skit. Till denna skithög, kallad Flugmötet, kördes innehållet i alla Gamla stans dasstunnor – där låg tusentals människors exkrementer, bara ett stenkast från slottet, och stank. När högen växt sig oregerlig kom någon fattig stackare och stakade ut pråmen i Saltsjön, varpå skiten stjälptes av och processen började om. Det var ett tungt arbete, men också en trygg anställning, eftersom skit är en av människans mest pålitliga följeslagare, och vår vilja att göra oss av med den evig.Var som helst i världen där människor flyttat tätt samman har odörer varit naturliga: maten vi ätit har luktat, dassen vi gått på, husen vi bott i och människorna vi älskat. Starka lukter har, fram till våra dagar, varit konstant närvarande i både det offentliga rummet och det privata. Innan elektricitet installerades i våra hus eldade vi med ved och koks. Före bilen använde vi djur som transportmedel. Industrierna spred nya stanker, som sulfat och sulfit, över städerna. Innan vi kunde förlita oss på desinficering, pastörisering och frysning hade odörerna en funktion. Luktade ett sår illa var det infekterat. Luktade maten ruttet var den inte ätbar. Vår näsa var, liksom den varit i tusentals år, ett vitalt instrument för att definiera fara – av den anledningen blev stanken en mänsklighetens bundsförvant. Ibland, som under industrialiseringen, har den till och med varit ett tecken på civilisation, på produktion, och i förlängningen framsteg och välfärd. Men luktens betydelse och inneboende värde har förändrats i takt med den moderna erans möjligheter att slippa den.I Sverige började vi att på allvar gömma vår samhälleliga stank först kring sekelskiftet 1900. Vattentillförseln hade byggts ner i marken några decennier tidigare. Det var en helt nödvändig del av lantbrukarnationens modernisering: det installerades gasljus i gathörnen, man byggde arbetarbostäder och började leda smuts och avfall genom rör och valv. Det handlade till stor del om att stävja sjukdomar. Koleran hade skördat många offer i olika epidemier, smittkopporna kom och gick i vågor. Men det fanns fler anledningar. Sverige befann sig, i skuggan av de europeiska krigen, under lång tid i en explosiv utvecklingsfas – vi blev rika och förseddes därmed med ett val. Att befatta sig med det kroppen och tillvaron ofrånkomligen producerade hade alltid varit en fråga om pengar, och i takt med att välfärden växte fick fler de ekonomiska medlen att välja bort lukt och smuts.I dag är odörerna nästan försvunna ur stadsrummet. Doftmiljön är homogeniserad och valbar, luktsinnets status på dekis. Vissa, som den franske arkeologen Paul Fauré, hävdar att våra luktsinnen i det moderna väst är så underutvecklade att vi, som han uttryckte det, inte kan uppskatta betydelsen av lukt mer än en blind kan beskriva en färgstark scen. I modern litteratur har luktsinnet ofta fått gestalta det djuriska och vilda i människan – i Süskinds roman ”Parfymen” sniffar mördaren exempelvis sitt byte – och det är ett styvmoderligt behandlat sinne inom många vetenskapliga fält.Långt före luktutrensningen, i den förmoderna västvärlden, värderades sinnena annorlunda. Man såg doft som den faktiska essensen – bärare av den inre sanningen om ett objekt. Det var med näsan man kom i kontakt med tingens interiörer, eftersom det utanpåliggande kunde ljuga. Kanske finns i så fall en förklaring till luktsinnets dalande position att söka där. Samtidens sensoriska modell är visuell, den lutar åt integritet, presentation och ytliga interaktioner. Vi kontrollerar och är medvetet kritiska till många av våra intryck: en störande syn går alltid att blunda sig igenom, smaker passerar nästan alltid händerna innan de når munnen. Men lukten registrerar vi omedvetet, ögonblickligen och nästan skyddslöst.Dofter kan dessutom exponera oss. En lukt vi inte har kontroll över riskerar att avslöja något som vi inte är beredda att delge. Den kan på ett ögonblick trigga en psykologisk reaktion: stanken från ett kadaver väcker flyktkänslor, lukten av nybakade bullar en instinktiv trygghet. Den smygande odören från plastmattan i ett omklädningsrum kan i detalj återskapa ångesten som ackumulerades under skoltidens gympalektioner.Vår ömhet, eller motvilja, inför specifika dofter påverkar till och med lagstiftningen. Det har bland annat resulterat i det historiker kallar en ”deodorisering” av det offentliga rummet – det vill säga en utrensning av allt som luktar illa. Den successivt ökande intoleransen för dålig lukt bland de breda massorna är ett välbelagt historiskt faktum, och började redan på 1700-talet. Men de senaste hundra åren har deodoriseringen nått nya nivåer.De första kvalitativa, antiperspiranta deodoranterna kom kring förra sekelskiftet, dass och exkrementhantering försvann med vattenklosetten några decennier senare, liksom arbetsdjuren gjorde med bilens inträde. Före millennieskiftet började rökning i dessa bilar att försvinna, och på krogen förbjöds cigaretter 2005. Numera skulle den som mot bättre vetande luktade svett bland folk eller rökte framför teven snart ha förbrukat sitt sociala kapital.2019 togs nästa steg i deodoriseringen, med ett rökförbud på många platser även utomhus. Det långsiktiga huvudsyftet med förändringen var att Sverige ska bli rökfritt senast 2025. Men är det verkligen folkhälsan som har styrt lagstiftningen?Cigarettrök i offentliga rum är en lukt utom vår kontroll. Plötsligt kan mannen på busshållplatsen plocka upp en cigarett, på uteserveringen trycks tändare igång som små försåtsminor. Vi har kanske ansträngt oss för att lukta gott, och förväntar oss att gå ut på gatan och inkorporeras i ett upplyst samhälle där väldoft är en stor dygd. I stället påminns vi om att människan bara är ett djur, oförmögen att skilja sig från de andra stinkande kreaturen.Enligt den franske historikern Alain Corbin var liklukt den första odören människan rensade ut ur det offentliga rummet. Det var egentligen inte stanken i sig folk hatade, det var snarare att den påminde om deras ändlighet. Man ville helt enkelt gömma, och i förlängningen förneka, det definitiva slutet. Vad ett rökförbud utomhus kommer att ha för effekt på folkhälsan går inte att säga än. Men kanske är det inte lungcancern i sig riksdagen vill åt, utan snarare att gatorna någon gång i framtiden ska lukta så gott att vi glömmer att sjukdomen ens existerar.David Nyman, Skribent och författareLitteratur: Alain Corbin - ”The Foul & The Fragrant”Constance Classen, David Howes, Anthony Synnott - ”Aroma - The cultural history of smell”Paul Fauré - ”Parfums et aromates de l'Antiquité”

I den fjärde säsongens premiäravsnitt pratar vi om hur samtiden speglas i barnböcker. Med utgångspunkt i den populära barnboksserien "Kattspionerna på Rosengård" träffar vi författaren och journalisten Anja Gatu. Böckerna har jämförts serien om Pelle Svanslös - en annan barnboksserie som var känd för att skildra sin samtid. Men hur kan man spegla samhällets problem och utmaningar i en berättelse för 6-9-åringar? Varför är det viktigt att även få små barn att reflektera och hur gör man det på ett sätt som inte överskuggar det huvudsakliga: att skriva en spännande berättelse? I avsnittet pratar vi även med Sara Kärrholm, forskare i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Och så blir det en hel drös med boktips eftersom vi passat på att ha fri läsning i pausen sedan säsong 3.

I veckans avsnitt har vi med oss Nina Åkestam Wikner. Just nu aktuell med sin debutroman Tribunalen, men som tidigare skrivit (och varit vår idol sedan dess) bla. "Meningen med hela skiten" och "Feministfällan". Om detta, blir det snack i veckans avsnitt. Om samtiden som är satt lite ur spel? Om feminism, om vad som är det viktiga, egentligen. Om dom olika fällorna vi kvinnor så lätt hamnar i.

I dag må man begære stort set alt. Undtagen manden med magt. Han er det mest perverse tema i samtidens scenekunst. Teaterscener med kannibalisme, forbudte begærsobjekter og voldsom maskulinitet vidner om en dramatik, der eksperimenterer med den moderne seksualmoral. Kunsten er ifølge skribent Linea Maja Ernst blevet ventil for det perverse. Især for tidens yndlingsperversion: »den magtfuldkomne mandemand«. Det perverse opstår i uforenelige sandheder, som kunsten kan vise os: Blandt andet i Kannibalen, en morbid kærlighedsfortælling om to mennesker, der drømmer om at blive ét kød, hvorfor den ene dræber og spiser den anden. »Vi forstår begæret efter et andet menneske. Men vi forstår ikke, at man er nødt til at skære nogens penis af og stege den for at komme dertil,« siger Linea Maja Ernst om forestillingen, der bygger på en kannibalsag fra virkeligheden. Kan man samtykke til at blive spist eller slået? Lider vi af et kollektivt daddy-kompleks? Og er der håb at hente i maskulinitetens vildbasse-energi? Det er spørgsmålene i ugens Avistid. Avistid er produceret og tilrettelagt af Marie Louise Vesthardt, Birgit Nissen Pedersen og Leah Skovby Burke.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Skandale! Samtidens konservative kritikere var ikke nådige mot Henrik Ibsens abnorme kvinneskikkelser. Marta Norheim har lest Eivind Tjønnelands bok om Ibsen og dekadensen. Hør episoden i appen NRK Radio

Seriositet var ett ledord för Susan Sontag. Hennes allvar hade behövt i dag när fler verkar intresserade av göra kulturprodukter av sina erfarenheter än av att kultivera sig, reflekterar Lyra Koli. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern krigshistoria. 1992, efter att Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt, skar de serbiska styrkorna av huvudstaden från omvärlden i nästan fyra år. Från en dag till en annan förbyttes det kosmopolitiska Sarajevo till en håla utan rinnande vatten och avlopp, där en brödbit blev till hårdvaluta. Under belägringen dödades i genomsnitt tio personer varje dag. Mitt i den blodiga krisen satte Susan Sontag upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot tillsammans med lokala skådespelare.Samtidens europeiska intelligentsia var i princip frånvarande från kriget. Så snart förhållandena försämrades reste de flesta journalister hem. Misstänksamheten mot tillresta var därför stor. Sontag var i sextioårsåldern och vid det laget en världskänd kulturpersonlighet. Vid sitt första besök intervjuades hon av en lokal journalist, som undrade hur hon kände inför att komma till Sarajevo på krigssafari. Sontag spände ögonen i tolken och sa: Vänligen översätt det här noga. Unge man, ställ inte dumma frågor till mig. Jag är en seriös person.Idag låter en sådan självframställning bisarr, på gränsen till patetisk. Till vilken hjälp är en författares seriositet i en humanitär kris? Sontag tog med sig mat, cigaretter och pengar, men ville göra mer. Tillsammans med Haris Paovi diskuterade hon möjligheterna för att sätta upp en föreställning. Efter att hon föreslagit en annan Becketts pjäser sa Paovi: Men Susan, här i Sarajevo väntar vi."I väntan på Godot" är ett absurt och tröstlöst drama som kretsar kring väntan på någon som heter Godot, som aldrig kommer. Originaluppsättningens scenografi bestod bara av ett tanigt träd och en soptunna. Bristen på allting i det belägrade Sarajevo gjorde Sontags uppsättning ännu mer avskalad. Pjäsen spelades i stearinljussken, inramad av FN:s plastskynken för sönderskjutna rutor. Uppsättningen drog enorm uppmärksamhet till krisen. Förstasidan av Washington Post löd: I väntan på intervention. Men den djupa innebörden för de som såg och spelade i pjäsen kan inte enbart förstås i praktiska termer.I Benjamin Mosers biografi Sontag från 2019 beskriver skådespelaren Izudin Bajrovi det såhär: Vi väntade verkligen på att någon skulle komma och befria oss från den här ondskan. Vi tänkte att det skulle vara ett humant handlande. Ett värdigt handlande. Att befria oss från det här lidandet. Men ingen kom för att hjälpa oss. Vi väntade förgäves. Vi väntade på att någon skulle säga: det här är helt sanslöst, att alla dessa oskyldiga människor blir dödade på det här viset. Vi väntade. Vi levde faktiskt I väntan på Godot.I Becketts absurditet fanns ett allvar som kändes avgörande. Sontag hade bjudits in för att hon representerade just en sådan seriositet. Under sin livstid blev hon alltmer varse hur hotat det allvaret höll på att bli. 1996, samma år som belägringen hävdes, skrev hon: Undermineringen av seriositetens standard har nästan fullbordats [i vår samtid] i och med uppseglingen av en kultur vars mest intelligenta och fängslande värden har hämtats från underhållningsindustrierna.Under upplysningen, menar Simone Weil, slutade de flesta att vända sig till präster för andlig vägledning. Istället tog författare och intellektuella deras plats. Men redan 1941 konstaterar Weil att också litteraturen börjat förlora sin auktoritet. Idag är det inte längre självklart att vi vänder oss någonstans för att fördjupa vår syn på livet. Själva uttryckssättet andlig vägledning har nästan blivit obegripligt. Svenska Akademins valspråk snille och smak har i mångas öron en löjlig klang. Ord som nobless låter väldigt underliga för oss idag, sa Sontag 1979, och minst sagt snobbiga. Men för henne hängde det samman med att ta livet på allvar. Att vara seriös, skrev hon i sina anteckningar, innebär att vara där. Att känna tyngden av saker. Av sina egna påståenden och handlingarSontag kallade beundrande E.M. Ciorans verk för en manual för andlig god smak som kan hjälpa en att hindra sitt liv från ett bli gjort till ett objekt, ett ting. Men just detta tycks vara mångas högsta mål idag: att stelna sitt liv till ett verk. Fler verkar intresserade av att göra sina erfarenheter till kulturprodukter än att kultivera sig. Förlagen kämpar för att nå ut med sina böcker, men dränks samtidigt av insända manus. Det folk älskar med litteraturen är sig själva som potentiella författare. Detta sätt att förstå självförverkligande att göra sig själv till ett verk ser människan som både material, producent och till och med konsumenten av sig själv, som i ett obestämt efteråt ska få avnjuta sitt förtingligade jag.Jag har inte för avsikt att raljera över andras författardrömmar. I ett genomreifierat samhälle letar vi desperat efter frihet och autenticitet, och konsten framstår för många som den ideala platsen för det. Det är hjärtskärande att år efter år läsa de nästan identiska debutantporträtten i Svensk Bokhandels katalog, där någon som drömt om litteraturen sedan barndomen tror sig ha uppnått sitt mål genom att få en bok publicerad. Som om längtan efter att vidga sitt liv med andras perspektiv ofrånkomligen måste snävas in till viljan att själv sälja sitt skrivande. Men inkomstkällorna de flesta sedan erbjuds uppenbarar snart huldrans ihåliga rygg: lektörsläsning och undervisning på skrivarskolor. Ett avlönat heltidsjobb med litteratur är oftast ett liv i tjänst för andras hopp om att bli författare.I en intervju från 1995 varnar Susan Sontag för att smakbegreppet har urholkats så mycket att det numera har blivit en motståndshandling att försvara idén om seriositet. Att vara seriös eller bry sig om saker på ett hängivet, intresselöst vis har blivit till något obegripligt för de flesta människor. Idag, ett kvartssekel senare, har det att vara seriös med sitt litteraturintresse blivit synonymt med att försöka försörja sig på det. Seriositet går knappt att förstå i andra termer än entreprenörskap.Benjamin Mosers biografi visar på ett gripande sätt hur hela Sontags liv och verk präglades av en ängslan över den här utvecklingen. Trots att hon blev en fetischerad ikon för sin samtid rymmer såväl hennes texter som hennes livshistoria olösliga spänningar. Hon hindrade djupet från att förväxlas med yta genom att ta ytan på största allvar ett allvar som inte uteslöt njutning, humor och koketterier. I sitt oroade intresse för hur den symboliska innebörden förvrider vad den representerar drevs hon till att avhandla så skilda saker som mediebevakningen av krig och homosexuell kitsch. Hennes begrepp om seriositet handlade lika mycket om att skaffa sig en gedigen bildning som att leva sig in i det förbiilande livet.Trots stora royalties och priser får man intrycket att hennes största utmärkelse var att ett litet torg framför teatern i Sarajevo idag bär hennes namn. Där förkroppsligade hon som mest sitt eget ideal. Hon ville aldrig bara bli författare, eller också handlade hennes dröm om litteraturen aldrig framförallt om henne själv. Som hon beskrev det: En författare är någon som är uppmärksam på världen. Eller som hennes vän Nadine Gordimer sa: Var än Susan var kändes det som om väggarna expanderade.Lyra Ekström Lindbäck (tidigare Koli), författare och doktorand i filosofiLitteraturBenajmin Moser: Sontag  her life and work. Ecco press, 2019.

I denne månedens Liv & Lederskap har Daniel gleden av å snakke med Lars Dahle. Han er til daglig førsteamanuensis i teologi, religion og filosofi ved NLA Gimlekollen, leder av Damaris Norge og en ledende skikkelse innenfor European Leadership Forum. I podkasten deler han om sin reise til tro og hans kall til kristen tjeneste innenfor mediaverden. Han forklarer hva apologetikk er for noe, og hvilken muligheter og utfordringer vi møter i en moderne / postmoderne verden. Samt deler han fra sitt møte med John Stott, og Lausannebevegelsens historie og arbeid. 

I dag deler vi et intervju der Lars Dahle er gjest i podkasten Liv & Lederkskap med Daniel Sæbjørnsen. Sjekk ut: https://livoglederskap.podbean.com/ ---- I denne månedens Liv & Lederskap har Daniel gleden av å snakke med Lars Dahle. Han er til daglig førsteamanuensis i teologi, religion og filosofi ved NLA Gimlekollen, leder av Damaris Norge og en ledende skikkelse innenfor European Leadership Forum. I podkasten deler han om sin reise til tro og hans kall til kristen tjeneste innenfor mediaverden. Han forklarer hva apologetikk er for noe, og hvilken muligheter og utfordringer vi møter i en moderne / postmoderne verden. Samt deler han fra sitt møte med John Stott, og Lausannebevegelsens historie og arbeid. 

Ole Martin Moen er filosof, professor ved OsloMet og en av Samtidens faste spaltister. I «Samtiden fra framtiden» betrakter han ting i samtiden (og som vi kanskje tar for gitt) med et utenfrablikk – fra framtiden. Hør ham i samtale med Samtidens redaktør, Christian Kjelstrup.

Bli kjent med Samtidens faste spaltister! Først ut: Louisa Olufsen Layne. Hun forsker på afroamerikansk, karibisk og svart britisk litteratur, og i spalten "Louisas verden" forsøker hun å betrakte norsk kulturdebatt utenfra. I Sampodden snakker hun med redaktør Christian Kjelstrup om hva hun skriver om, og hvorfor.

Samtiden har fått gjesteredaktør! Bjørn Hatterud heter han, og temaet for det nye Samtiden-nummeret er mangfold. Hatterud er funksjonshemmet, homofil og klassereisende, og nylig mottok han Fritt Ords Pris for sitt arbeid for å synliggjøre funksjonshemmedes situasjon i Norge, i tale og i skrift. Hva betyr mangfold for ham? Og hva vil han med nummeret? Hør gjesteredaktøren i samtale med Samtidens ansvarlige redaktør Christian Kjelstrup.

Samfunnet vårt blir mer mangfoldig, hvordan påvirker dette kjærligheten? Jakob Semb Aasmundsen har skrevet teksten «Gjør kjærlighet fargeblind?» i Samtiden. Med seg har han Daniel Abimael Skjerve Wensell, som kjenner utfordringene dette kan gi på kroppen. Programleder er Samtidens redaktør Christian Kjelstrup.

«Jeg synes ikke det er det minste merkelig at det skjer, men vi snakker om det som om det skulle være noe ekstremt merkelig», sier Sissel Gran om utroskap i denne episoden av Sampodden. På den ene siden dyrker vi tosomhet og romantisk kjærlighet. På den andre – spenning, selvrealisering og sex. Hvordan går dette i hop? Hør den erfarne forfatteren, psykologen, samlivseksperten og parterapeuten i samtale med Samtidens redaktør Christian Kjelstrup.

Åpenhet er vår tids melodi, også på kjærlighetsområdet. Prater vi om problemene våre, går det bra. Eller? Frode Helmich Pedersen, førsteamanuensis i nordisk litteraturvitenskap, ser annerledes på det. I Samtidens kjærlighetsnummer kritiserer han toneangivende samlivseksperter og parterapeuter. Han mener de legger for dagen et nymoralistisk kjærlighetssyn. Og han kaller dem «åpenhetspredikanter» med overdreven tro på utleveringens evangelium. Hør ham i samtale med Samtidens redaktør Christian Kjelstrup.

Samtiden er ute med en ny utgave, og denne gangen er temaet det største av alt - kjærligheten. Samtidens redaktør Christian Kjeldsrup fikk med seg samlivsterapeut Sissel Gran, litteraturviter Frode Helmich Pedersen, filosof Monica Roland, og skuespiller Ingrid Giæver på Månefisken i Oslo for å markere både ny utgave og kjærligheten. Du som er podcastlytter får være med gjennom denne bonusepisoden av Sampodden.

Hvis dagens økonomiske system er årsaken til klimaendringene, må vi ikke da endre systemet? Hva skal i så fall erstatte forbrukersamfunn og evig vekst? Hør Tone Smith, økologisk økonom som vil forandre både økonomifag og samfunn, i samtale med Samtidens redaktør Christian Kjelstrup.

"Alle" vil redde klimaet. Men hva er enhver av oss egentlig villig til å ofre i eget liv, for klimaets skyld? Sunneva Kilsti er fagansvarlig for rapporten Forbruker og bærekraft 2021, som ble lagt frem av analysebyrået Opinion tidligere i år. I rapporten har Kilsti & Co. kartlagt potensialet for klimavennlig atferdsendring i den norske befolkningen. Hør henne i samtale med Samtidens redaktør Christian Kjelstrup.

Gäster i veckans podd är Hans Bergström och Mats Svegfors, bland annat tidigare chefredaktörer på Svenska Dagbladet respektive Dagens Nyheter, som nyligen utkommit med boken På andra sidan. Boken är en brevkorrespondens under den säregna vintern 2020–2021, där Mats Svegfors skriver från ett gammalt brukssamhälle i Bergslagen och Hans Bergström från södra Florida på andra sidan Atlanten. Här avhandlas pandemivinterns historiska tilldragelser – Presidentvalet i USA, britternas slutgiltiga utträde ur EU och stormningen av Kapitolium – mitt i skeendet, och utgör bakgrunden till reflektioner över vår samtid, historia och framtid. Hur står det till med dagens medieklimat i vår allt mer politiserade tid? Börjar Fox News och CNN bli lika goda kålsupare vad gäller bristen på objektivitet och saklighet? Och hur mår den faktabaserade debatten på de svenska ledarsidorna?

Så lenge klimakampen har vært ført, har vekstbegrepet vært under kritikk. Samtidig har den økonomiske veksten økt og økt. Hvorfor kommer vi ikke forbi vekstparadigmet? Er hensynet til vekst og miljøvern forenelig eller ikke? Møt satirikerne og de selverklærte vekstøkonomene Markus Gaupås Johansen og Sturle Vik Pedersen i en litt overraskende samtale med Samtidens redaktør Christian Kjelstrup.

For noen uker siden la FNs klimapanel frem sin sjette klimarapport. En av medforfatterne av rapporten er den norske klimaforskeren Bjørn Samset. Hør ham i samtale med Samtidens redaktør Christian Kjelstrup om alt fra nerdete ting som hvordan klimaforskere måler forandringer i atmosfæren til hva som er forskerens aller viktigste anbefalinger til politikerne akkurat nå.

Erik är föremål för tung kritik från en mycket speciell Samtidigt-lyssnare och tvingas stå till svars för detta i sändning. Varför är sveriges journalistkår så tydligt vänstervriden? Hur farligt är det för demokratin? Vad kan vi som är demokrater, och därför inte tycker att detta är bra, göra åt det? Hur kommer det att se ut i framtiden, kommer journalistkåren vända kappan efter vinden och överge vänsterpropagandistisk journalistik till förmån för objektivitet eller till och med konservatism? Hur kan det komma sig att det råder brist på arbetskraft inom vissa yrken, av icke-akademisk karaktär, samtidigt som Sverige har en rekordhög arbetslöshet? Samtidigt podcast är en fristående ljudpod och en webcast av och med Dick Erixon, Linus Bylund och Erik Dahlin. Ansvarig utgivare är Dick Erixon, tidskriften Samtiden. Avsnitten finns i ljudformat "där poddar finns" och publiceras även som webcast på Samtidens, och från och till även på Sverigedemokraternas, youtubekanal.

Dick har haft en yllekavaj i TV, Linus undrar varför fixeringen vid skillnader mellan män och kvinnor är så påtaglig överallt, utom där det är relevant. Och Erik då?, jo han har framgångsrikt lagt ett pussel(!). Flera tunga centerpartister lämnar partiet, det är ju bra, men vad beror det på? Har Socialdemokraterna verkligen tagit fajten mot kommunismen, som Löfven påstår? Åkesson går om statsministern i förtroende hos svenska folket! Allt färre ser sig som socialister och liberaler, hur kommer det att påverka framtiden? Sist men inte minst, exakt hur korkat och orimligt är det att prioritera bort svaga svenskar för att ge bort sveriges vaccindoser till utvecklingsländer? Samtidigt podcast är en fristående ljudpod och en webcast av och med Dick Erixon, Linus Bylund och Erik Dahlin. Ansvarig utgivare är Dick Erixon, tidskriften Samtiden. Avsnitten finns i ljudformat "där poddar finns" och publiceras även som webcast på Samtidens, och från och till även på Sverigedemokraternas, youtubekanal.

Dick har haft ont i ryggslutet, Linus har varit i Motala och Erik har varit med på Youtube(!!!). Är reaktionen på Richard Jomshofs tal om islam som en "avskyvärd ideologi och religion" verkligen rimlig? Hur står det till på tidningen Bulletin egentligen? Borde gruppvåldtäktsmän sitta i fängelse åtminstone tio år, trots att de begick brottet som femtonåringar? (Ja) Varför har Annika Strandhäll och andra Socialdemokrater så svårt för att ha en anständig ton och diskutera sakpolitik? Och hur ska man egentligen tolka den senaste tidens utspel från M och KD när det gäller samarbete med SD? Samtidigt podcast är en fristående ljudpod och en webcast av och med Dick Erixon, Linus Bylund och Erik Dahlin. Ansvarig utgivare är Dick Erixon, tidskriften Samtiden. Avsnitten finns i ljudformat "där poddar finns" och publiceras även som webcast på Samtidens, och från och till även på Sverigedemokraternas, youtubekanal.

Fra at være udskældt som tyvagtigt misbrug af andres genistreger har samplingen langsomt vundet terræn som en kunstform i sig selv. I sine bedste stunder skaber samplingen nye narrativer mellem gammelt og nyt, avancerede collageværker der gradbøjer tiden. Samtidens kunst opstår af fortidens potteskår. Men hvordan forstår vi den kompositoriske praksis, der måske bedre end nogen anden indkapsler vores egen samtid? Denne podcast undersøger, hvad der sker, når ældre musikalsk materiale dukker op i nye klæder i moderne kompositioner, ikke mindst med udgangspunkt i Kanye West og Kendrick Lamar. Sangene fra podcasten kan høres i deres fulde længde på denne Spotify-playliste: https://open.spotify.com/playlist/6nvX1mvLtaruWvWdUVte1e Denne podcast er produceret af Michael Møller i forbindelse med KANALEN: johanborups.dk/kanalen

FREDAG! Dagens två ämnen är Coronapandemin i allmänhet och TV4:s Marcus Oscarsson i synnerhet. Har Sveriges regering hanterat pandemin (S)ämst? Hur ska vaccineringen hinnas med? Varför ska man ens vaccinera människor? Hur kommer det sig att Löfven verkar vara nöjd med läget? Marcus Oscarsson på TV4, är han en saklig och objektiv analytiker eller är han en lömsk, partisk tramspelle som maskerar politisk propaganda i analys- och fakta-förpackning? Åsikterna om detta går isär något, vilket ger en intressant diskussion. Samtidigt podcast är en fristående ljudpod och en webcast av och med Dick Erixon, Linus Bylund och Erik Dahlin. Ansvarig utgivare är Dick Erixon, tidskriften Samtiden. Avsnitten finns i ljudformat "där poddar finns" och publiceras även som webcast på Samtidens, och från och till även på Sverigedemokraternas, youtubekanal.

Dick har varit med i TV4-panel och pratat om “after she” vad det nu kan vara. Linus har tapetserat - och hatar det. Erik har köpt en bil och kommit i slang med bilförsäljaren som visade sig vara Trumpsupporter. Är det verkligen så att skolor i utanförskapsområden har för lite resurser, trots att man satsar oerhört mycket mer på dessa skolor? Hur uttrycker sig människor på faceboock och andra forum? Egen majoritet för det blågula blocket, enligt Sifo, hur kul? Ska IS-terrorister verkligen till Sverige, och är det i så fall “hem”? Försvatsminister Peter Hultqvist stod och ljög om Sverigedemokraterna i TV, var är rättelserna, fördömandena och avståndstagandet? Samtidigt podcast är en fristående ljudpod och en webcast av och med Dick Erixon, Linus Bylund och Erik Dahlin. Ansvarig utgivare är Dick Erixon, tidskriften Samtiden. Avsnitten finns i ljudformat "där poddar finns" och publiceras även som webcast på Samtidens, och från och till även på Sverigedemokraternas, youtubekanal.

F r e d a g ! Erik är född i vodkabältet, Linus är inte döpt och Dick verkar undra vad de två förstnämnda babblar om. Ämnet för dagen är politisk godhetsjournalistik i allmänhet och tidningen "Mitt i"s tveksamma projekt med hashtaggen EttSthlm. Är det verkligen enskilda exempel som ska vara grunden för politiken, bör man inte luta sig mot vetenskap och statistiska fakta? Är det verkligen Sveriges barn som ska ta smällen för de senaste decenniernas oansvariga och totalt misslyckade migrationspolitik? Detta och mycket mer tycks till om i detta härligt småröriga fredagsavsnitt. Samtidigt podcast är en fristående ljudpod och en webcast av och med Dick Erixon, Linus Bylund och Erik Dahlin. Ansvarig utgivare är Dick Erixon, tidskriften Samtiden. Avsnitten finns i ljudformat "där poddar finns" och publiceras även som webcast på Samtidens och Sverigedemokraternas youtubekanaler.

Dick har köpt en mycket intressant bok med olika tips för gott ledarskap, baserad på Abraham Lincoln. Linus har börjat sitt vikariat som Jimmie Åkessons stabschef och drabbats av klassisk messmörsbaserad hjärna. Erik gläds storligen åt att Linus är tillbaka så att någon kan säga ifrån när han tappar bort sig i sina utläggningar. Statsmedia går ut med glättiga tips om att man inte ska dammsuga pga elbrist, luktar det inte lite Nordkorea? Vad är Löfvens plan när han hotar med extra val, har han ens någon plan? IS-terrorister har inte i Sverige att göra, oavsett medborgarskap. Vänsterpartist i Malmö önskar betala för att Sverigedemokrat ska åka “tillbaka till Iran”, så får man väl inte säga? Könsstympningen av unga flickor förskräcker många, till och med Aftonbladet har vaknat. Samtidigt podcast är en fristående ljudpod och en webcast av och med Dick Erixon, Linus Bylund och Erik Dahlin. Ansvarig utgivare är Dick Erixon, tidskriften Samtiden. Avsnitten finns i ljudformat "där poddar finns" och publiceras även som webcast på Samtidens och Sverigedemokraternas youtubekanaler.

Efterlängtad gästspecial med Alexander Bard. I Eriks frånvaro sköter Linus programledarskapet och kommer till insikt om hur svårt det är att tänka, prata och samtidigt programleda. Med en gäst som Alexander är det emellertid inte nödvändigtvis dåligt att Linus pratar mindre, snarare tvärtom. Dick har läst en intressant bok och undrar om universiteten har spelat ut sin roll. Erik vill veta vad som ligger bakom många nigerianers påtagliga framgångar i USA. Linus vill prata om knark och fula ord. Dessa ämnen, och många fler, diskuteras och analyseras i denna gästspecial. Samtidigt podcast är en fristående ljudpod och en webcast av och med Dick Erixon, Linus Bylund och Erik Dahlin. Ansvarig utgivare är Dick Erixon, tidskriften Samtiden. Avsnitten finns i ljudformat "där poddar finns" och publiceras även som webcast på Samtidens och Sverigedemokraternas youtubekanaler.

Dick har dykt ner i Samtidigts mail-inkorg och konstaterar att polariseringen i samhället engagerar. Linus reflekterar över de många nya lyssnarna och tittarna. Erik, å sin sida, är tillfälligt frånvarande denna vecka och därtill mycket saknad. Minns ni ordningsvakten som påstods ha trakasserat en svart gravid kvinna på tunnelbanan och utsattes för ett mediedrev? Den historien var i huvudsak baserad på falska uppgifter och fantasier från början till slut. Danmarks socialdemokrater vill ha noll asylinvandring, hur ska svenska socialdemokrater hantera detta? Drygt 19 år har förflutit sedan mordet på Fadime Sahindal, hur kommer det sig att regeringen fortfarande inte tar tag i det så kallade hedersförtrycket? Vad kan man göra på kommunal nivå för att underlätta återvandring? En ny utredning föreslår mer katederundervisning i skolan, trots det förhärskande hatet mot allt vad auktoriteter heter, och det är väl bra? Samtidigt podcast är en fristående ljudpod och en webcast av och med Dick Erixon, Linus Bylund och Erik Dahlin. Ansvarig utgivare är Dick Erixon, tidskriften Samtiden. Avsnitten finns i ljudformat "där poddar finns" och publiceras även som webcast på Samtidens och Sverigedemokraternas youtubekanaler.

Många är de som har gjort utläggningar om Jorge Luis Borges författarskap. När en stor del av hans verk nu samlas på svenska har Niklas Qvarnström beslutat sig för att absolut inte bli en av dem. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 7 mars 2018. Berättaren är noga med att tassa ut på tå ur sjukrummet. Angelägen om att göra så få rörelser som möjligt för att inte ytterligare belasta medvetandet hos mannen som ligger i bädden. Mannen som inte kan glömma. Vars minne är ett ofyllbart tråg, i vilken allt han hör och ser, allt han upplever och någonsin har upplevt; allt han tänkt och sagt och känt doften eller stanken av, men också allt han försökt glömma och redan tidigare lagt på minnet, får plats. Tar plats. Ett expanderande tråg, med egenskaper som fysikens krökta rum. Jag skulle kunna nämna att han inte rörde spriten, men tyckte mycket om varm choklad Berättaren skulle helst göra sig osynlig. Omemorerbar. Smärtsamt medveten om att mannen i bädden är en fånge i sitt eget minnespalats, där han irrar omkring som ett spöke i serveringsgångar till och från kök och matsalar och bibliotek. I korridorer av minnen av minnen av minnen. Varenda måltid han någonsin ätit, varenda stavelse han läst. Minnen som reproducerar sig i det oändliga som mellan motställda speglar, med tunneleffekter som, allteftersom hur speglarna vinklas, får gångarna att kränga hit och dit. Återigen: som krökta rum. Jag återger slutscenen av berättelsen ur minnet. Lyckligtvis är det ofullständigt, och min återgivning utan tvivel full av felaktigheter. I en annan historia av samme författare hälsas glömskans välsignelse när dess berättare som, det nämns i förbigående, heter Borges till sin lättnad kan konstatera att han inte längre känner igen alla ansikten han ser på gatan. Jag borde inte prata om den berättelsen. Den står inte att läsa i den volym som legat på mitt skrivbord i månader. Svart som kabastenen i Mecca. Författaren återvänder gärna till kabastenen i Mecca. Han återvänder gärna till olika oändlighetsprinciper. Till krängande serveringsgångar mellan kök och matsalar och bibliotek, där hans läsare och forskare och uttydare irrar omkring som spöken mellan motställda speglar. Yra i huvudet. Ett expanderande hotell, av allt att döma, ungefär som minnet hos mannen i sjukbädden som ingenting kan glömma. Speglar, står det inom parantes sagt på ett annat ställe, citerat ur en encyklopedi i ett uppslag om en värld där endast det någon tänker kan äga rum; speglar har den förfärliga egenskapen gemensamt med samlag att de ökar människornas antal. Korridorerna blir längre och längre som i alla den teoretiska fysikens och högre matematikens lustiga hus. Ett sådant lustigt hus kallas Hilberts Hotell, efter den tyske matematikern David Hilbert. På hans hotell finns det alltid plats, trots att det är fullbelagt. I den mest berömda versionen av exemplet vill en prinsessa boka in sig för natten. Receptionisten löser det genom att låta gästen i rum 1 flytta till rum 2, gästen i rum 2 till rum 3 och så vidare i all oändlighet. Ett expanderande hotell, av allt att döma, ungefär som minnet hos mannen i sjukbädden som ingenting kan glömma. Funes heter han. Funes med det goda minnet. Berättelsen om honom börjar på sidan 419 i den svarta volymen på mitt skrivbord. Den luktar fukt, eftersom den nyligen legat på nattygsbordet i ett underkylt rum på ett hotell, där det alltid verkade finnas plats för en gäst till. Det låg i en sydeuropeisk stad, men när jag vaknade på nätterna kunde jag ha svurit på att jag var i Buenos Aires. Ute i korridoren hörde jag en berusad osynlig granne varva obegripliga otidigheter med korta stycken ur olika milongas eller snarare korta stycken ur samma milonga. I gryningen låg mannen död i korridoren. Nej, det gjorde han inte. Det var bara som jag drömde, efter att ha läst exakt den meningen kvällen före på sidan 356 i den svarta volymen på nattygsbordet. 1923-1944 står det på omslaget. De första tjugoett åren i författarens bana. En till synes rät linje, längs vilken så många filosofer gått vilse att en enkel läsare mycket väl kan tappa bort sig där. I Döden och kompassen, på sidan 454 i den svarta volymen, är den räta linjen en labyrint och läsaren en detektiv. Men jag vill inte prata om det. Jag vill inte ytterligare belasta det allmänna medvetandet med ännu en katalog av uppräknade motiv och teman, av nygamla perspektiv på ett och samma svindlade författarskap. Kataloger av litterär memorabilia, som kommer i ständigt nya och utökade upplagor. Jag vill gå varsamt fram, smärtsamt medveten om att vi alla är fångar i de runda ruinerna efter ett minnespalats, och skulle kunna ägna oss åt arkeologiska utgrävningar bland resterna tills vi får kroniskt ryggskott. Angelägen om att inte mer än nödvändigt fresta på det kollektiva minnet, som med Funes i hans sjukbädd. Hur fullt det än är finns det alltid plats för mer. Jag vill överhuvudtaget inte prata om Jorge Luis Borges. Inte om att han dog den fjortonde juni 1986 i Genève, blind men klarsynt enligt uppgift, efter att ha fötts den tjugofjärde augusti 1899 i Buenos Aires: den stad han mutat in och befolkat med tankespöken som fortfarande leker tafatt på Recoleta-kyrkogården, i irrande sökan efter en gravsten som verkar saknas där. Jag tänker inte citera att han var nöjd över att ha fötts på 1800-talet, som han var mycket förtjust i: även om han kunde säga till dess nackdel att det ledde till 1900-talet. Jag vägrar. Jag tänker inte säga ett ord om hans ojämförliga verk som det å andra sidan är beklämmande lätt att jämföra hans efterföljare med, till deras ständiga nackdel. Den som numera skriver labyrint eller dröm i drömmen eller till och med spegel och korridor, är dömd till upprepning som i en drömskt labyrintisk korridor behängd med speglar. Dömd att bli förföljd av efterhängsna citattecken, som klistrar sig fast vid glosorna som våta höstlöv. Som om han var först i världshistorien med motiv som är mycket äldre än gatan. Gamla som stranden under asfalten, och lika följsamt formbara. Jag skulle kunna göra en oproportionerligt stor sak av att Malmö förekommer i inte mindre än två av hans noveller Till och med äldre litteratur kan ha något Borges-aktigt över sig som Hypnerotomachia Polophili, kanske skriven av Fransesco Colonna och tryckt 1499 i Venedig, eller de anonyma Rosencreutzar-manifesten från början av 1600-talet; den spanske Barockdiktaren Calderons drama Livet en dröm från 1635 eller Alice i Spegellandet av Lewis Carroll. Samtidens, och i förlängningen framtidens, påverkan på det förflutna var ett favoritämne för författaren till den fiktiva bokrecensionen med titeln Pierre Menard, författare till Don Quijote, från 1939. Men det tänker jag inte yttra ett ord om. Jag skulle kunna nämna att han inte rörde spriten, men tyckte mycket om varm choklad som Lasse Söderberg, en av Borges svenska översättare, kan intyga. Jag skulle kunna göra en oproportionerligt stor sak av att Malmö förekommer i inte mindre än två av hans noveller: Emma Zunz och Tre versioner av Judas, och hur det fördunklat gatubilden i närheten av Fersens bro. Det vore åtminstone rätt så obruten mark att dröja vid hans lika skira som robusta ungdomspoesi från tjugotalet, som inleder den svarta fuktstinna volymen på mitt skrivbord. Men jag väljer att avstå från det också. Det skulle bara bli fel. Däremot skulle jag gärna dela med mig av något som hände på en bar i Lissabon för tio eller tolv år sedan. Jag träffade en gammal argentinsk sjöman. Jag ska berätta en hemlighet om Borges, viskade han. Och han höll vad han lovat. Är det sant?, frågade jag. Han lade upp sin ena hand på bardisken och sa: Avgör själv! Ingen rysning jag förr eller senare upplevt kan mäta sig med den jag kände då. Den dröjer fortfarande kvar i ryggslutet på mig, och framkallar bilden av en orm som lyckats svälja ner sig själv hel och hållen. Det skulle jag mer än gärna prata om. Niklas Qvarnström, författare och kritiker Litteratur Jorge Luis Borges: Borges 1  19231944. Redaktörer: Lasse Söderberg och Oscar Hemer. Översättare: Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Johan Laserna, Ingegerd Wiking, Sun Axelsson/Marina Torres. Bokförlaget Tranan, 2017. Sedan essän sändes första gången har ytterligare två volymer med Borges utvalda skrifter utkommit.

Segra eller dö! Samtidigt firar 100 avsnitt! Vad kan då passa bättre än en liten pratstund om kulturkriget? Det kommer handla om strid, stora kanoner, kommandohöjder och annat vapenskrammel. För första gången i poddens historia kommer avsnittet både som video och pod. Länkar och information om videopodden hittar du på facebooksidan Studio SD - Samtidigt, samt på nättidskriften Samtidens hemsida.

Velkommen til Den forbudte skole! Dagens afsnit er en monolog, hvor Alexander tager et kig på psykospirituellekriser. De kriser vi oplever når vores virkelighed bryder sammen, som følge af verdenens kaos eller eksempelvis en spirituel oplevelse, som vi ikke får integreret. Der tages udgangspunkt i Stan - og Christina Grof's begreb "Spiritual emergencies", et begreb der forsøger at forstå nogle psykiske problemstillinger, som ikke-integrerede dele af vores møde med en større virkelighed. Sådanne møder kan vi få i en religiøs forstand, ved brug af psykedelika og længere meditations retreats. Samtidens kriser kan også virke på denne måde, de kan smadre vores behagelige trykke verdensbillede, og efterlade os i psykologisk, emotionelt og spirituel vildrede. Første del af monologen handler om, hvordan vi kan bruge "Spiritual emergencies" til at skabe mening af den slags personlige kriser. Andet afsnit går jeg i dybden med integration, med udgangspunkt i litteratur og min egen erfaring med en sådan krise. I det følgende er der litteratur, bl.a. artikler, bøger mv., som vi mener er godt materiale, når det kommer til emnet. Kan du lide det du hører på Den forbudte skole, så del endelig med dine venner, like vores instagram og smid en 5-stjerne rating på iTunes, tak! Instagram : https://www.instagram.com/denforbudteskole/ Youtube : https://www.youtube.com/channel/UCz7Im4kc4HIDRMErEXd-BJA?view_as=subscriber DISCLAIMER - VI ANBEFALER IKKE AT TAGE PSYKEDELISKE STOFFER. VI ØNSER AT DELE VIDEN og ERFARINGER MED HENBLIK PÅ RISIKOMINIMERING, FOR DEM DER ER BESLUTTEDE OM AT EKSPERIMENTERE MED PSYKEDELIKA. Litteratur Den religiøse oplevelse William James. (2009) The Varieties of Religious Experience. Adelaide: The University of Adelaide Library, 2009. Ivtzan, I., Chan, C.P.L., Gardner, H.E. et al. (2011) Linking Religion and Spirituality with Psychological Well-being: Examining Self-actualisation, Meaning in Life, and Personal Growth Initiative. Journal of Religon and Health (Spiritualitet og psykologisk velvære) Psykospirituelle kriser Gabor Maté. (2008). In the realm of hungry ghosts - close encounters with addiction. Toronto: Knopf Canada. (AFHÆNGIGHED/MISBRUG) Stan - & Christina Groff (1989). Spiritual Emergency - When Personal Transformation Becomes a Crisis. Tarcher/Putnam Jules Evans hjemmeside - Philosophyforlife.org - massere artikler. Zach Walsh & Michelle S. Thiessen (2018): Psychedelics and the new behaviourism: considering the integration of third-wave behaviour therapies with psychedelic-assisted therapy. International Review of Psychiatry (Mindfulness som integrativ praksis) For mig hjælper det at lytte og læse til materiale fra wisdomstraditioner ; Ram Dass, Eckhart Tolle, Jack Kornfield, Pema Chodron, David Steindl-Rast m.fl. Både som forberedelse og som integration Derudover er et indblik i transpersonlig psykologi noget der kan hjælpe - C.G. Jung - Modern man in search of a soul. Stan Groff - Healing our deepest wounds (akademisk af karakter, men utrolig værdifuld) Psykedelisk Forskning Griffiths, R.R., Johnson, M.W., Carducci, M. A., Umbricht, A., Richards, W.A., Richards, B.D., Cosimano, M.P., Klinedinst, M.A. (2016) Psilocybin produces substantial and sustained decreases in depression and anxiety in patients with life-threatening cancer: A randomized double-blind trial. Journal of Psychopharmacology --- Send in a voice message: https://anchor.fm/denforbudteskole/message

Att läsa samma text med några decenniers mellanrum kan ge två väldigt olika upplevelser. Det erfar författaren och översättaren Erik Andersson som återvänt till en essäistisk reseberättelse från 1893. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag 1990 skulle bli redaktionssekreterare på Ord och Bild ansågs det lämpligt att jag bekantade mig litet med tidskriftens historia. Den tillträdande redaktören Johan Öberg kom med en plastpåse som innehöll några spridda nummer. Jag visste allt om science fiction-fanzines; jag hade koll på de viktigare kultursidorna; jag läste en del tidskrifter som Fenix och Embryo men Ord och Bild visste jag inte så mycket om, trots att jag hade medverkat en gång med en dialog om mat. Jag öppnade juninumret från 1893. Det första uppslaget bestod av två bilder: en Viktor Rydberg-byst och en sfinxmålning. Både sfinxen och Rydberg blickade mot mig och förbi mig. Sedan kom det ett reseminne från Rothenburg ob der Tauber. Jaha! tänkte jag. Nu skall vi se hur det är med Rothenburg. Jag satte mig ner och började läsa. Det var väldigt intressant. Man fick veta ungefär var staden låg, hur den såg ut och hur dess historia hade gestaltat sig. Här finnes ock staffage för alla möjliga historiska fantasibilder, och Ni kan lätt glömma, att Ni verkligen lefver i slutet av nittonde århundradet, skrev essäförfattaren entusiastiskt. Det jag tänkte mest på var hur essän var skriven. Det fanns hos författaren en lugn förtröstan på att läsekretsen satt och väntade på hennes intryck från Rothenburg. Hon hade åkt dit för att se hur det var med Rothenburg, och nu berättade hon det.        Men borde hon inte ha haft en frågeställning? Jag hade några terminers studier vid Göteborgs universitet bakom mig, och en sak som hade inpräntats i mig var vikten av att ha en frågeställning. Det var inget som kom naturligt för mig. Den som hade skrivit om Rothenburg var Ellen Fries. Hon var en framstående feminist och den första kvinna i Sverige som blev filosofie doktor. Hon måste ha vetat allt om frågeställningar. Den här gången utgick hon från sina kunskaper om historien men skrev något annat än en akademisk text. Vem läste då essän? Ja, om man får tro en blyertsanteckning på (första) tidskriftens omslag så hade mitt exemplar tillhört kontraktsprosten Johan Wahlfisk. Han var en närking med vida intressen: han skrev om Örebro stads historia och hemslöjden i Örebro län. Han blev nog glad när det kom en initierad essä om Rothenburg. Vad fanns det för andra möjligheter för Ellen Fries? Hon hade kunnat skriva en reseguide: Rothenburg, Bajerns pärla. Hon nämner faktiskt vilket hotell hon bodde på. Eller en reseskildring: Rosorna i ringmurens rund. Om det nu finns rosor i Rothenburg; jag kanske tänker på Visby. En avhandling: Judarnas rättsliga ställning i det medeltida Rothenburg, för att låna en titel från universitetet i Würzburg 1976. En populärvetenskaplig artikel: Svenskarna som satte skräck i Rothenburg. En del uppgifter om svenskarnas bravader under stormaktstiden letar sig in i Fries essä, till exempel att de stjälpte i sig 336 åmar vin, 204 512 pund bröd och 1 500 malter havre. Hon kunde också ha skrivit en kulturartikel: Varför talar alla om Rothenburg i dag? Det finns ett starkt reaktivt drag hos dagstidningarna. Tack och lov blev det essän som Ellen Fries valde. Jag ville också skriva en essä, kände jag. Tyvärr fanns det inga pengar till att skicka mig på en veckas vistelse i Rothenburg. Istället hamnade jag på socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby. Jag försökte rapportera därifrån på bästa kulturkonservativa sekelskiftesvis och gjorde inget för att mildra den skriande entusiasm över världsläget som ekonomerna uttryckte. Varken de eller jag anade att vi befann oss ungefär en månad ifrån 1990-talets finanskris.        Ingvar Carlsson, Allan Larsson och Erik Åsbrink fortsatte sin verksamhet trots motgångarna, men för mig blev det här den enda insatsen som ekonomijournalist. När jag nu läser Ellen Fries essä om Rothenburg på nytt så ser jag vissa saker som jag inte såg 1990. Hon börjar med att gå runt i stadens omgivningar och hon njuter av det mångskiftande landskapet: Vinstockar och vinbärsbuskar, omgärdade ängar och åkerlappar, tallplanteringar och humleodlingar, skogsdungar och stora sandgropar, ingenting saknas i denna profkarta af mänsklig kultur. Jordbrukets organisering är av mycket större intresse för mig nu än när jag var en ung göteborgare. När hon går upp mot ringmuren möter hon bönderna som skall hem efter marknaden: De flesta af gossarne voro blonda och blåögda med oregelbundna drag, blott en eller annan sydländsk typ, men: Kvinnorna voro lifligare och deras typ mera sydtysk. Det här log jag nog bara åt 1990. Det är anmärkningsvärt att männen skulle tillhöra en typ och kvinnorna en annan blandades de aldrig? , men min inställning var att man fick hoppa över stycken om ras och folklynne om man alls skulle läsa texter från slutet av 1800-talet. Det var liksom ett passerat stadium, ungefär som alkemi, skallmätning och planeter i cirkelrunda banor. Det är inte lika lätt att hoppa över sådant längre. Nu är politiken på nytt fylld av bondfångare och guldmakare. I Nordisk Familjebok står det att Ellen Fries personlighet kännetecknades av anspråkslöshet, ideell lifssyn, humor och utpräglad svenskhet. Alla varningsklockor ringer vid ordet svenskhet. Jag läser Rothenburgessän igen. Varför nämns det inget om pogromerna i de historiska tillbakablickarna och varför syns inga judar i stadsbilden? I Rothenburg slipper man storstädernas avskum, skriver hon, och det är inte tal om någon nöd i en stad med så rika gamla fattigkassor. Hon nämner också att staden är ett protestantiskt fäste i det katolska Sydtyskland. 1990 såg jag det som en slump att Fries hade hamnat just i Rothenburg. Nu inser jag att det inte är sant. Hon åkte till Rothenburg för att det var en idealstad. Den var homogen, ursprunglig och medeltida. På 1930-talet anordnades bussresor dit för att det uppväxande släktet skulle få se hur en riktig tysk stad såg ut. Nu kan förstås inte Ellen Fries lastas för att nazisterna älskade Rothenburg. Hon avled 1900, bara fyrtiofyra år gammal. Hennes sista essä i Ord och Bild trycktes postumt och hette Holländskt folklynne och holländsk konst. Den är skriven litet på samma sätt som Rothenburgessän. Medan den tyska folksjälen växte fram ur den medeltida arkitekturen så kan man iaktta det äkta holländska i såväl den levande stadsbilden som i 1600-talsmåleriet. Holländaren är inte bara konservativ till sin läggning, utan i stort sett oföränderlig till sin natur. Mot slutet citerar Fries en rysk författare som sagt att utanför nationaliteten finnes hvarken konst, sanning eller lif. Ellen Fries vurmade för medeltiden och för folksjälen på ett sätt som inte direkt sprider någon värme nuförtiden. Illa är det också att hon visar sig vara ett så dåligt exempel på det förutsättningslösa skrivande som jag hade tänkt utropa till essäns främsta egenskap. Det enda jag kan glädja mig åt är att min egen essä, så här i de sista skälvande sekunderna, i sitt nederlag hävdar sitt oberoende. Erik Andersson, författare och översättare

Det er nok de færreste der vil påstå andet end at Kendrick Lamar var 2010’ernes absolut vigtigste rapper. 'Indbegrebet af' dykker nærmere ned i fænomenet Kendrick Lamar.

Beskrivning: VLT:s stora avslöjande. Kroatiens passionerade böghat. Emilie Roslund från Singelrådet och Thomas Krangnes utgår dagens relationspanel och ger lyssnare råd. Alfred ringer in och undrar: Ska man bromsa sig själv när man är riktigt nykär? Dejtingkonsulten från Svt-programmet Första dejten delar med sig av sina bästa raggninstips. PO och Bobbe från podden Recensörerna recenserar Nynäshamns-polisens insats för att hitta Jon Olssons lattjolajban-bil. Patron-exklusivt: Jespers lista över historiens sexigaste maktspel. Samtidens besatthet av att fördöma allt som är dåligt. Analys av Martin Aagårds krönika om Twitter som totalitär stat. Samtal #2 till relationspanelen: Ella är orolig för att hon dejtar en kille som ser ut exakt som sitt ex. Bobbe Nordfeldts recension av dåtidens framtidsvisioner. Medverkande: Fredrik Söderholm @genietsoderholm Jesper Ekstedt @jesperekstedt Beata Nelsson @imagasts Emilie Roslund @ebbiskatt Thomas Krangnes @thomaskrangnes Mohammad Arvan @dejtingkonsult Bobbe Nordfeldt @bobbenordfeldt PO Strömberg @postromberg See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Seriositet var ett ledord för Susan Sontag. Hennes allvar hade behövt i dag när fler verkar intresserade av göra kulturprodukter av sina erfarenheter än av att kultivera sig, reflekterar Lyra Koli. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Belägringen av Sarajevo är den längsta i modern krigshistoria. 1992, efter att Bosnien och Hercegovina förklarade sig självständigt, skar de serbiska styrkorna av huvudstaden från omvärlden i nästan fyra år. Från en dag till en annan förbyttes det kosmopolitiska Sarajevo till en håla utan rinnande vatten och avlopp, där en brödbit blev till hårdvaluta. Under belägringen dödades i genomsnitt tio personer varje dag. Mitt i den blodiga krisen satte Susan Sontag upp Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot tillsammans med lokala skådespelare. Samtidens europeiska intelligentsia var i princip frånvarande från kriget. Så snart förhållandena försämrades reste de flesta journalister hem. Misstänksamheten mot tillresta var därför stor. Sontag var i sextioårsåldern och vid det laget en världskänd kulturpersonlighet. Vid sitt första besök intervjuades hon av en lokal journalist, som undrade hur hon kände inför att komma till Sarajevo på krigssafari. Sontag spände ögonen i tolken och sa: Vänligen översätt det här noga. Unge man, ställ inte dumma frågor till mig. Jag är en seriös person. Idag låter en sådan självframställning bisarr, på gränsen till patetisk. Till vilken hjälp är en författares seriositet i en humanitär kris? Sontag tog med sig mat, cigaretter och pengar, men ville göra mer. Tillsammans med Haris Paovi diskuterade hon möjligheterna för att sätta upp en föreställning. Efter att hon föreslagit en annan Becketts pjäser sa Paovi: Men Susan, här i Sarajevo väntar vi. "I väntan på Godot" är ett absurt och tröstlöst drama som kretsar kring väntan på någon som heter Godot, som aldrig kommer. Originaluppsättningens scenografi bestod bara av ett tanigt träd och en soptunna. Bristen på allting i det belägrade Sarajevo gjorde Sontags uppsättning ännu mer avskalad. Pjäsen spelades i stearinljussken, inramad av FN:s plastskynken för sönderskjutna rutor. Uppsättningen drog enorm uppmärksamhet till krisen. Förstasidan av Washington Post löd: I väntan på intervention. Men den djupa innebörden för de som såg och spelade i pjäsen kan inte enbart förstås i praktiska termer. I Benjamin Mosers biografi Sontag från 2019 beskriver skådespelaren Izudin Bajrovi det såhär: Vi väntade verkligen på att någon skulle komma och befria oss från den här ondskan. Vi tänkte att det skulle vara ett humant handlande. Ett värdigt handlande. Att befria oss från det här lidandet. Men ingen kom för att hjälpa oss. Vi väntade förgäves. Vi väntade på att någon skulle säga: det här är helt sanslöst, att alla dessa oskyldiga människor blir dödade på det här viset. Vi väntade. Vi levde faktiskt I väntan på Godot. I Becketts absurditet fanns ett allvar som kändes avgörande. Sontag hade bjudits in för att hon representerade just en sådan seriositet. Under sin livstid blev hon alltmer varse hur hotat det allvaret höll på att bli. 1996, samma år som belägringen hävdes, skrev hon: Undermineringen av seriositetens standard har nästan fullbordats [i vår samtid] i och med uppseglingen av en kultur vars mest intelligenta och fängslande värden har hämtats från underhållningsindustrierna. Under upplysningen, menar Simone Weil, slutade de flesta att vända sig till präster för andlig vägledning. Istället tog författare och intellektuella deras plats. Men redan 1941 konstaterar Weil att också litteraturen börjat förlora sin auktoritet. Idag är det inte längre självklart att vi vänder oss någonstans för att fördjupa vår syn på livet. Själva uttryckssättet andlig vägledning har nästan blivit obegripligt. Svenska Akademins valspråk snille och smak har i mångas öron en löjlig klang. Ord som nobless låter väldigt underliga för oss idag, sa Sontag 1979, och minst sagt snobbiga. Men för henne hängde det samman med att ta livet på allvar. Att vara seriös, skrev hon i sina anteckningar, innebär att vara där. Att känna tyngden av saker. Av sina egna påståenden och handlingar Sontag kallade beundrande E.M. Ciorans verk för en manual för andlig god smak som kan hjälpa en att hindra sitt liv från ett bli gjort till ett objekt, ett ting. Men just detta tycks vara mångas högsta mål idag: att stelna sitt liv till ett verk. Fler verkar intresserade av att göra sina erfarenheter till kulturprodukter än att kultivera sig. Förlagen kämpar för att nå ut med sina böcker, men dränks samtidigt av insända manus. Det folk älskar med litteraturen är sig själva som potentiella författare. Detta sätt att förstå självförverkligande att göra sig själv till ett verk ser människan som både material, producent och till och med konsumenten av sig själv, som i ett obestämt efteråt ska få avnjuta sitt förtingligade jag. Jag har inte för avsikt att raljera över andras författardrömmar. I ett genomreifierat samhälle letar vi desperat efter frihet och autenticitet, och konsten framstår för många som den ideala platsen för det. Det är hjärtskärande att år efter år läsa de nästan identiska debutantporträtten i Svensk Bokhandels katalog, där någon som drömt om litteraturen sedan barndomen tror sig ha uppnått sitt mål genom att få en bok publicerad. Som om längtan efter att vidga sitt liv med andras perspektiv ofrånkomligen måste snävas in till viljan att själv sälja sitt skrivande. Men inkomstkällorna de flesta sedan erbjuds uppenbarar snart huldrans ihåliga rygg: lektörsläsning och undervisning på skrivarskolor. Ett avlönat heltidsjobb med litteratur är oftast ett liv i tjänst för andras hopp om att bli författare. I en intervju från 1995 varnar Susan Sontag för att smakbegreppet har urholkats så mycket att det numera har blivit en motståndshandling att försvara idén om seriositet. Att vara seriös eller bry sig om saker på ett hängivet, intresselöst vis har blivit till något obegripligt för de flesta människor. Idag, ett kvartssekel senare, har det att vara seriös med sitt litteraturintresse blivit synonymt med att försöka försörja sig på det. Seriositet går knappt att förstå i andra termer än entreprenörskap. Benjamin Mosers biografi visar på ett gripande sätt hur hela Sontags liv och verk präglades av en ängslan över den här utvecklingen. Trots att hon blev en fetischerad ikon för sin samtid rymmer såväl hennes texter som hennes livshistoria olösliga spänningar. Hon hindrade djupet från att förväxlas med yta genom att ta ytan på största allvar ett allvar som inte uteslöt njutning, humor och koketterier. I sitt oroade intresse för hur den symboliska innebörden förvrider vad den representerar drevs hon till att avhandla så skilda saker som mediebevakningen av krig och homosexuell kitsch. Hennes begrepp om seriositet handlade lika mycket om att skaffa sig en gedigen bildning som att leva sig in i det förbiilande livet. Trots stora royalties och priser får man intrycket att hennes största utmärkelse var att ett litet torg framför teatern i Sarajevo idag bär hennes namn. Där förkroppsligade hon som mest sitt eget ideal. Hon ville aldrig bara bli författare, eller också handlade hennes dröm om litteraturen aldrig framförallt om henne själv. Som hon beskrev det: En författare är någon som är uppmärksam på världen. Eller som hennes vän Nadine Gordimer sa: Var än Susan var kändes det som om väggarna expanderade. Lyra Koli, författare och doktorand i filosofi Litteratur Benajmin Moser: Sontag  her life and work. Ecco press, 2019.

I dagens avsnitt bland annat: Statligt riskkapital till mjölmaskfarm i Orsa, Facebook censurerar namn på visselblåsare med koppling till riksrätten mot Trump och Samtidens dokumentär om Socialdemokraternas förflutna samt Evo Morales avgår som Bolivias president https://radio.bubb.la/mandag-11-november-2019/

Den tionde upplagan av GIBCA - Göteborgs internationella konstbiennal - har dragit igång och intentionen är att reflektera över vår samtid med konst som blickar framåt, men också bakåt. Curator för "Part of the Labyrinth" , som biennalen heter, är Lisa Rosendahl och det är 35 konstnärer - både utländska och svenska - som deltar. Verken ska skildra både ett nu och då, där just staden Göteborg och Västra Götaland är utgångspunkten. Lisa Rosendahl har även fått uppdraget att curera biennalen som äger rum 2021 då Göteborg firar 400-årsjubileum, något som hon menar fick henne att se sambanden mellan vår samtid och 1610-talet. Hur väl har biennalen lyckats? P1 Kulturs konstkritiker Cecilia Blomberg har varit med under invigningshelgen. Bertolt Brechts "Tolvskillingsoperan" ska återigen gå upp på en scen i Sverige, den här gången på Folkoperan i Stockholm. Gunnar Bolin har träffat regissören Mellika Melouani Melani för att få veta varför hon valt att sätta upp detta gång på gång spelade verk och vad Brecht har för betydelse för henne. Och så blir den recension av kulturredaktionens litteraturkritiker Katarina Wikars som har läst två nyligen utgivna romaner, Thom Lundbergs "Föreställningar" och Daniel Gustafssons "Odenplan" - två skildringar av nyskilda män som håller på att tappa fotfästet. Hur hanterar de båda författarna historien om fallet? Dessutom gästas P1 Kultur av författaren Sara Bergmark Elfgren och illustratören Emil Maxén som är aktuella med barnboken "Knäckarbanketten", en riktigt spännande och läskig - men också humoristisk saga där 1600-talsmonster, avundsjuka och mod är några av huvudingredienserna. Dagens OBS-essä är signerad Malena Forsare som undrar om det finns det något sätt för människan att minnas sitt tidigare liv som en varelse i vatten? En reflektion över simning och minne, över djupet som drar i oss och vattnet som bär oss. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Snart är doften av cigg på våra svenska uteserveringar ett minne blott. David Nyman reflekterar över olika starka dofter som genom åren funnits så väl i det privata som i det offentliga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Vid Munkbron i Stockholm låg för hundrafemtio år sedan en pråm full av skit. Till denna skithög, kallad Flugmötet, kördes innehållet i alla Gamla stans dasstunnor där låg tusentals människors exkrementer, bara ett stenkast från slottet, och stank. När högen växt sig oregerlig kom någon fattig stackare och stakade ut pråmen i Saltsjön, varpå skiten stjälptes av och processen började om. Det var ett tungt arbete, men också en trygg anställning, eftersom skit är en av människans mest pålitliga följeslagare, och vår vilja att göra oss av med den evig. Var som helst i världen där människor flyttat tätt samman har odörer varit naturliga: maten vi ätit har luktat, dassen vi gått på, husen vi bott i och människorna vi älskat. Starka lukter har, fram till våra dagar, varit konstant närvarande i både det offentliga rummet och det privata. Innan elektricitet installerades i våra hus eldade vi med ved och koks. Före bilen använde vi djur som transportmedel. Industrierna spred nya stanker, som sulfat och sulfit, över städerna. Innan vi kunde förlita oss på desinficering, pastörisering och frysning hade odörerna en funktion. Luktade ett sår illa var det infekterat. Luktade maten ruttet var den inte ätbar. Vår näsa var, liksom den varit i tusentals år, ett vitalt instrument för att definiera fara av den anledningen blev stanken en mänsklighetens bundsförvant. Ibland, som under industrialiseringen, har den till och med varit ett tecken på civilisation, på produktion, och i förlängningen framsteg och välfärd. Men luktens betydelse och inneboende värde har förändrats i takt med den moderna erans möjligheter att slippa den. I Sverige började vi att på allvar gömma vår samhälleliga stank först kring sekelskiftet 1900. Vattentillförseln hade byggts ner i marken några decennier tidigare. Det var en helt nödvändig del av lantbrukarnationens modernisering: det installerades gasljus i gathörnen, man byggde arbetarbostäder och började leda smuts och avfall genom rör och valv. Det handlade till stor del om att stävja sjukdomar. Koleran hade skördat många offer i olika epidemier, smittkopporna kom och gick i vågor. Men det fanns fler anledningar. Sverige befann sig, i skuggan av de europeiska krigen, under lång tid i en explosiv utvecklingsfas vi blev rika och förseddes därmed med ett val. Att befatta sig med det kroppen och tillvaron ofrånkomligen producerade hade alltid varit en fråga om pengar, och i takt med att välfärden växte fick fler de ekonomiska medlen att välja bort lukt och smuts. I dag är odörerna nästan försvunna ur stadsrummet. Doftmiljön är homogeniserad och valbar, luktsinnets status på dekis. Vissa, som den franske arkeologen Paul Fauré, hävdar att våra luktsinnen i det moderna väst är så underutvecklade att vi, som han uttryckte det, inte kan uppskatta betydelsen av lukt mer än en blind kan beskriva en färgstark scen. I modern litteratur har luktsinnet ofta fått gestalta det djuriska och vilda i människan i Süskinds roman Parfymen sniffar mördaren exempelvis sitt byte och det är ett styvmoderligt behandlat sinne inom många vetenskapliga fält. Långt före luktutrensningen, i den förmoderna västvärlden, värderades sinnena annorlunda. Man såg doft som den faktiska essensen bärare av den inre sanningen om ett objekt. Det var med näsan man kom i kontakt med tingens interiörer, eftersom det utanpåliggande kunde ljuga. Kanske finns i så fall en förklaring till luktsinnets dalande position att söka där. Samtidens sensoriska modell är visuell, den lutar åt integritet, presentation och ytliga interaktioner. Vi kontrollerar och är medvetet kritiska till många av våra intryck: en störande syn går alltid att blunda sig igenom, smaker passerar nästan alltid händerna innan de når munnen. Men lukten registrerar vi omedvetet, ögonblickligen och nästan skyddslöst. Dofter kan dessutom exponera oss. En lukt vi inte har kontroll över riskerar att avslöja något som vi inte är beredda att delge. Den kan på ett ögonblick trigga en psykologisk reaktion: stanken från ett kadaver väcker flyktkänslor, lukten av nybakade bullar en instinktiv trygghet. Den smygande odören från plastmattan i ett omklädningsrum kan i detalj återskapa ångesten som ackumulerades under skoltidens gympalektioner. Vår ömhet, eller motvilja, inför specifika dofter påverkar till och med lagstiftningen. Det har bland annat resulterat i det historiker kallar en deodorisering av det offentliga rummet det vill säga en utrensning av allt som luktar illa. Den successivt ökande intoleransen för dålig lukt bland de breda massorna är ett välbelagt historiskt faktum, och började redan på 1700-talet. Men de senaste hundra åren har deodoriseringen nått nya nivåer. De första kvalitativa, antiperspiranta deodoranterna kom kring förra sekelskiftet, dass och exkrementhantering försvann med vattenklosetten några decennier senare, liksom arbetsdjuren gjorde med bilens inträde. Före millennieskiftet började rökning i dessa bilar att försvinna, och på krogen förbjöds cigaretter 2005. Numera skulle den som mot bättre vetande luktade svett bland folk eller rökte framför teven snart ha förbrukat sitt sociala kapital. 2019 togs nästa steg i deodoriseringen, med ett rökförbud på många platser även utomhus. Det långsiktiga huvudsyftet med förändringen var att Sverige ska bli rökfritt senast 2025. Men är det verkligen folkhälsan som har styrt lagstiftningen? Cigarettrök i offentliga rum är en lukt utom vår kontroll. Plötsligt kan mannen på busshållplatsen plocka upp en cigarett, på uteserveringen trycks tändare igång som små försåtsminor. Vi har kanske ansträngt oss för att lukta gott, och förväntar oss att gå ut på gatan och inkorporeras i ett upplyst samhälle där väldoft är en stor dygd. I stället påminns vi om att människan bara är ett djur, oförmögen att skilja sig från de andra stinkande kreaturen. Enligt den franske historikern Alain Corbin var liklukt den första odören människan rensade ut ur det offentliga rummet. Det var egentligen inte stanken i sig folk hatade, det var snarare att den påminde om deras ändlighet. Man ville helt enkelt gömma, och i förlängningen förneka, det definitiva slutet. Vad ett rökförbud utomhus kommer att ha för effekt på folkhälsan går inte att säga än. Men kanske är det inte lungcancern i sig riksdagen vill åt, utan snarare att gatorna någon gång i framtiden ska lukta så gott att vi glömmer att sjukdomen ens existerar. David Nyman, Skribent och författare Litteratur:  Alain Corbin - The Foul & The Fragrant Constance Classen, David Howes, Anthony Synnott - Aroma - The cultural history of smell Paul Fauré - Parfums et aromates de l'Antiquité

2018s sista avsnitt är extra matigt! Samtidens ängsliga behov av att vara rätt och god vänder nu spår Filip och Fredrik, nihilismen blir 2019s ledord. Ses på andra sidan!

I slutet av 1500-talet lades grunderna till opera som konstform. Vi beger oss till tiden för operans begynnelse, får inblick i dess tonspråk och lär känna några av dem som förde utvecklingen framåt. Sedan debuten som operasångerska för närmare trettio år sedan, har Susanne Rydén varit en ambassadör för främst renässansens och barockens musik på konserthus och operascener världen över. För sina framstående konstnärliga insatser har hon bland annat emottagit utmärkelsen Litteris et Artibus. Susanne Rydén är en av landets främsta auktoriteter inom tidig musik och idag är hon dessutom preses i Kungliga Musikaliska Akademien, samt nytillträdd VD för Musik i Syd. I veckans avsnitt fokuserar vi på tidig opera och belyser några av de personer som haft central betydelse för operakonstens skapande.

Hvem vi er handler i stor grad om de fortellingene vi velger å fortelle om oss selv. Samtidens gjeldende normer påvirker hva som blir sett på som annerledes. Heldigvis går verden framover og noen baner vei for at andre skal føle seg mindre alene.

Idag går det inte så bra för våra gäster, Kenneth och Thomas. Tre minuter in i avsnittet går dom helt enkelt upp i rök av ren och skär indignation, med ett klasskamps-patos som raketbränsle. Fast på ett väldigt underhållande vis.Men poddpingvinerna tar det med ro. Dom leker lojt med begrepp som frihetens pris och frihetens begränsningar, begränsningarnas frigörande effekt, frihet från förtryck och prylar, frihet från ställt emot frihet att, inre frihet och yttre frihet, valfrihetens avigsidor, och en färgglad palett av minst ett dussin nyanser till av frihet. Dom skärskådar behovstrappan, självförverkligande, själslig onani och egots extas. Navid hyllar Hans Roslings sista bok, och berättar om sin komplicerade relation till utrymme. Han har en insikt kring vikten av att ställa hinkarna ifrån sig när han står under sitt inre vattenfall. Björn får feeling och jazzar kring sin syn på tillvarons största gåva. Samtidens nackdelar dryftas, mikropausen hyllas, och poddpingvinerna är rörande överens om att det borde finnas fler studsmattor i klassrummet. Som så många pingviner, drömmer Björn om att flyga. Navid berättar om vad som gör honom ofri idag, och båda ger den fria viljan en mild känga. Avsnittet avslutas i medglädje med HBTQ-rörelsen, och en småsvängig swishjingel.Som vanligt gör denna intro-texten avsnittet ingen som helst rättvisa. Som vanligt kommer du känna igen dig 80% av tiden, och undra vad i hela friden pingvinerna pratar om 20% av tiden. Som vanligt kommer du vilja bryta in och bidra med dina tankar och perspektiv kring mycket av samtalet. Som vanligt säger Björn liksom alldeles för ofta, och nu tycks han dessutom ha börjat smitta Navid. Men pingviner jobbar så. Dom står sida vid sida, oavsett vädret. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Nu handlar det om Samtiden. I sista delen av vår valspecial snackar vi med chefredaktören och utgivaren Dick Erixon om journalistik på socialkonservativ grund. Ett avsnitt som inte vet vad du är eller om du blir vad du var. Vad nu det betyder. Lyssna, helt enkelt. Medverkande: Dick Erixon och Jonas Nordling. Vinjett: Hergé/M. Ashraf. I slutet av podden spelas utdrag från Folkspillran inklusive "Du gamla du fria" med Svea Hund Ensemble.

Vilka budskap skulle partiernas valaffischer ha om man utgick från deras strategidokument och hur har sommarens bränder påverkat politiken? Med en månad kvar till valet återsamlas podden "Det politiska spelet" för att summera sommarens inrikespolitiska händelser och blicka framåt mot valdagen. Ekots inrikespolitiska kommentatorer Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg diskuterar klimatets återkomst i valrörelsen efter sommarens torka och håller en folkbildningsinsats efter Samtidens film om Socialdemokraternas historia. Dessutom lanserar Ramberg en ny potentiell statsministerkandidat i form av Centerpartiets Annie Lööf och Furtenbach har gjort nya och brutalt ärliga valaffischer för alla riksdagspartier.  Programledare: Henrik Torehammar Producent: Björn Barr

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris om 6630 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken, vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete, bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv under ungefär lika lång tid som den tog att producera. Detta bara som en varudeklaration. När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är han nöjd. Själv blev jag alltså essäist det är inte riktigt samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök; en essäist är alltså en som försöker något. En försökare men också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket. hela den litterära essägenren uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig; varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt försök. Som Samuel Beckett skrev: Try again. Fail again. Fail better. Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning inte bara för att den alltså knappt utgör mer än en krusning på bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande moralisk legitimitet att visa upp. Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp ett originellt citat av Cora Sandel: att slå dank med virtuositet. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som han kallade sina Försök. Sina Essais. I oavkortad utgåva fyller Montaignes essäer tre tjocka volymer, och i en av de första skriver han Om sysslolöshet: hur han från början haft avsikten att låta den vara sitt eget ändamål tanken med att dra sig tillbaka var att låta själen stanna upp och vila i sig själv men hur han efter en tid märker hur den börjar plågas av rastlöshet: att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och//framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem. Montaignes idé var alltså inte att dra sig tillbaka för att skriva. Tvärtom, hans skrivande och med det, kan man säga, hela den litterära essägenren uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten, och som skrivandet försöker besvärja och bringa under kontroll. Den engelska essäisten Jenny Diski plockar upp tankegången i sin bok Den motvilliga resenären, som i original just har den mycket montaigneska titeln On Trying to Keep Still, Om att försöka hålla sig i stillhet. Jenny Diski beskriver ett försök att dra sig tillbaka till en enslig stuga i norra England, där lugnet snart rubbas av olika neurotiska tvångsföreställningar: varför har hon tagit sig ut i naturen om hon ändå bara ska sitta inomhus och uggla? Borde hon inte åtminstone ta en promenad ibland? Det hela utmynnar i en essäbok, som bland annat skildrar en resa till Nya Zeeland. Ännu ett misslyckande, alltså. Och förstås: samtidigt inte. För både Montaigne och Diski är essän någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad kontroll. Den kraft som då visar sig är en subversiv kraft. Den amerikanske litteraturhistorikern John Snyder har talat om essäns ursprungsgest som en akt av frigörelse. Att dra sig tillbaka från det sociala livet är inte bara en rörelse bort från världen det är också ett sätt att skapa distans till makten, en passiv motståndshandling som essän blir det logiska uttrycket för, med sin frihet från genrekonventioner och nyttoförpliktelser. Essän som livshållning ställer sig på ett demonstrativt sätt i motsättning till det rådande ekonomiska systemet med dess påbud om lönearbete, konsumtion och ekonomisk tillväxt.  Kanske är den det närmaste man idag kan komma det ideal som Karl Marx beskrev när han försökte föreställa sig livet i det framtida kommunistiska samhället, där människan skulle kunna jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och skriva kritik efter kvällsmaten. för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. En utopi, javisst. Historiskt får man konstatera att essäistiken har varit de förmögnas tidsfördriv. Många av de författare som ingår i dess kanon som Cicero, Montaigne och Virginia Woolf har varit ekonomiskt oberoende. Andra har fått ägna sig åt essäistiken på lediga stunder; engelsmannen Charles Lamb, exempelvis, försörjde sig hela sitt liv som bokhållare. Controller, skulle det väl heta idag. Om det på dagens marknad för essäprodukter finns något utrymme för fackliga frågor är väl tveksamt, men för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. Som Paul Lafargue skrev i Rätten till lättja måste den arbetande människans frigörelse ytterst vara en fråga om att få rätt till den subversivt produktiva overksamhet som är konstens och de ädla dygdernas moder. Essäister i alla länder: försök! Dan Jönsson, essäist   Litteratur Emma Eldelin: Att slå dank med virtuositet  reträtten, sysslolösheten och essän. Ellerströms, 2018.

Tillfälliga hus utan grund som skal utanpå kroppen. Skjul som skyler en stund innan de faller samman. Av samtidens skräp sätts kojan samman, konstaterar Katarina Wikars. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tänk om det fanns en tidskrift likt Gods och gårdar att bläddra i som hette Skjul och kojor. Som inte var så inriktad på möblering och renovering och marknadsvärden utan mer ett montage utan sprintar och spikar, nitar och noter. Där bräderna stack ut lite här och där och man inte visste om hela bygget var på väg upp och ner. Som någon bara hade passerat förbi i hastigheten och lämnat över till nästa att ta vid. En sten framför dörren istället för en nyckel i låset. Stig in och förvandlas. Först bringa lite reda i det ofärdiga: Kojan har ingen grund och ingen tröskel, ingen vind och ingen källare, den är ett glest provisorium som också gör naturen synlig. Ekorrar på taket, mullvadar under golvet håller oss vakna, barndomens i träd, de ensliga och hemliga, de konstiga och konstnärliga och de byggda av böcker. Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker heter så hopsamlade essäer av den franske filosofen Gilles A. Tiberghien. Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig Hans metod är sökandet och plockandet, här och där, nu och då, under åratal. Textens instabilitet synkar med själva kojan, bräcklig, provisorisk, en språkkoja som både skyddar och exponerar. Så är det tänkt. Att kretsa kring temat genom upprepade språng är det enda sättet att tänka som är naturligt för mig, skrev Wittgenstein. Och Slå följe med mig genom detta instabila bibliotek, som det står i kojboken. "Utöka det med dina egna drömmeriers böcker och kommentarer. Använd det som finns till hands." Gamle Thoreau ställde ut möblera i naturen när han städade. De välbekanta tingen ser betydligt intressantare ut utomhus än inomhus. När vinden blåser genom dem. Själva Urkojan är ju Thoreaus vid Walden. Hela den amerikanska mytologin från pionjärtiden om rörelse och hus som är förbättrade kojor. Lätta att sälja. Lätta att bygga och lätta att överge. Kojan är djupt rotad i den amerikanska kulturen, kan man lära i Kojboken. Vi kommer snart att flytta vidare. Kanske det inte finns ett bra ord på svenska för det här provisoriska huset. Eller också så får vi utöka kojans konnotationer till den byggda boxen utan grund. Det är då jag kommer att tänka på ordet skjul. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul" Man hör på ordet att det lutar skevt. Rum i undantagstillstånd, skriver konstnären och arkitekten Patrik Qvist i sin bok om Skjul, rum som ingen gör anspråk på. Det var det han ville undersöka i sin inventering av befintliga skjul som han ägnade en sex-sju år åt, byggde egna, målade och fotograferade och bjöd in andra att fylla dem med människor och ord. "Inuti i sitt huvud bär människan ett skjul", skrev författaren Jonas Brun i boken. Hjärnan och skjulet är lika genomsläppliga. Jag är uppfödda på sagan om Vargen och de Tre små grisarna. En liten lat gris bygger ett hus av halm, en annan liten lat ett hus av vass men Bror Duktig bygger sitt av tegelstenar. Vargen blåser ner de första två små grisarnas kojor i en enda utandning och äter sen upp dem men Bror Duktigs stenhus rår han inte på. Vad är sensmoralen i den sagan? En ordningsam och flitig gris lever längre än en som plockar ihop ett hus av vad den hittar. Där finns trygghet innanför solida väggar säger sagan men livet lär att förr eller senare rasar allt. Kommer krisen. Inflationen. Döden. Vinden. Det permanenta visar sig vara ett provisorium. Minns Kurosawas film Dodes Ka-den om människor som bor i skjul invid rälsen i Tokyo. Den gamle mannen säger till pojken: Det är bara västerlänningar som bygger hus av sten, japaner vet att det kommer jordbävningar. Om ens boning är av sten är inte orden då också tunga och orörliga, tankarna fasta i formen? Och om huset är av glas ska du inte kasta sten säger ordspråket för då kraschar du fasaden, ramen och blir sittande i ett regn av skärvor. Kojan däremot skiljer knappt på ute och inne. En gammal väninna berättade om ett litet hus på ett tak som hon hyrt på en grekisk ö, med en hasp istället för en nyckel i dörren. Där var jag lycklig, sa hon. Arkitekturens ursprung var att fläta ett hus. Kojan ett skal, en kropp som hårdnat. På konstmuseet Hamburger Bahnhof i Berlin såg jag en gång ett litet vitt boxhus. Den israeliske konstnären Absalon ville bygga urbana kojor likt ett skal utanpå kroppen. Sex stycken i olika metropoler runt om i världen skulle det bli. Han hade byggt sitt första lilla träskjul i öknen efter att ha deserterat från israeliska armen vid tjugo, sen pluggade han på konstskola i Paris, dog före trettio. Så boxhusen blev bara klara i tankarna. De var vita för att inte distrahera ögat, uppbyggda efter basbehoven äta, sova, duscha. De skulle vara hans utspridda boplatser, och hans hemland skulle vara emellan dem. Kanske påminde de om arkitekten Le Corbusier som hela livet planerat bostadsmaskiner och som slutade i Le Cabanon, den lilla hyddan, på franska Rivieran, i ett rum på 3,66 x 3,66 meter, baserat på måtten hos en 183 cm lång människogestalt utifrån vardagliga aktiviteter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad" Samtidens skräp sätts samman på nytt. Ett evigt återbruk, att bygga koja med hjälp av bräder från en annan koja. Det är vanskligt att romantisera kojan för många är de som ofrivilligt bor i kojor i stans parker och utkanter. "Att vara utan fast bostad är inte detsamma som att vara urban global nomad", lyder analysen av uteliggarnas kojor i kojboken. Skjulen utan tillstånd, de lösa strukturerna som inte var avsedda att bli kvar har stelnat. "Sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem. Kojan och skjulet måste ständigt omprövas på nytt, platsen i gränslandet mellan det avslutade och ännu inte påbörjade, som skyler en stund. Den japanske poeten Kamo no Chomei skrev Anteckningar om min eremitkoja på 1200-talet. Om människornas bostäder och deras invånare som tävlar i obeständighet: Jag samlar ihop trä som kan återanvändas, och gör bruk av det för att skapa någonting i ett visst ögonblick, sedan tar jag isär allt, och återför bitarna till de platser där jag hittade dem.  Katarina Wikars "Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker" av Gilles A Tiberghien ; OEI editör 2018, översättning Jonas (J) Magnusson "Skjul" av Patrik Qvist, Ptroleum 2011  

Hur ser världen ut imorgon? Nästa vecka? Om ett år? Att förutspå framtiden är en svår konst. Men det finns några som lyckas bättre än andra: Superprognostiker. Hur gör de egentligen? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ska det regna i morgon? Leder den här utbildningen till jobb? Vem vinner nästa val? Vem vinner allsvenskan? Ska jag ta en livförsäkring eller inte? Våra liv och våra beslut grundar sig i stor utsträckning på förutsägelser om framtiden. Vi räknar på den, räknar med den, hoppas på och oroar oss för den. Det finns experter som vill hjälpa oss med våra prognoser, meteorologer, börsanalytiker, statistiker, seismologer, framtidsspanande kolumnister. Många av våra förutsägelser tar vi helt enkelt för givna, att det blir en dag också i morgon, att affärerna är öppna som vanligt, att telefoner, tåg, apparater åtminstone för det mesta fungerar. Men ju längre framåt vi blickar desto svårare blir det. Aktiekursen de närmsta tre månaderna går förmodligen att säga något om men det är betydligt svårare att säga något om världsekonomin år 2050. Hur vädret ser ut i morgon går att ta reda på, men hur det ser ut om en månad är i princip omöjligt att sia om, och då får de som spår i kaffesump säga vad de vill. Det visade sig att en liten del av dessa frivilliga amatörer kunde förutsäga framtiden med förbluffande stor säkerhet Psykologen och statsvetaren Philip E Tetlock gjorde sig ett namn redan för trettio år sedan med sitt forskningsprojekt Expert Political Judgement: How good is it? How can we know? där han visade att politiska experter inte kunde förutspå framtiden bättre än en pilkastande schimpans. Men sedan dess har han arbetat vidare. I det omfattande The Good Judgement Project som han och medförfattaren Dan Gardner beskriver i boken Konsten att förutsäga framtiden har han arrangerat ett slags prognostävlingar där 2800 frivilliga får svara på frågor om världshändelser, ofta med politisk anknytning. Det visade sig att en liten del av dessa frivilliga amatörer kunde förutsäga framtiden med förbluffande stor säkerhet, 30% bättre än den genomsnittlige amerikanske underrättelseanalytikern, som ändå har tillgång till mer och ibland hemligstämplad information. Tetlock kallar dessa personer för superprognostiker och försökte ta reda på vilka de var och hur de tänkte. Superprognostikerna är allmänbildade, kunskapstörstande och intelligenta Tetlocks analys kommer att göra alla med förhoppningar om synskhet och siarförmågor besvikna för när han analyserar superprognostikerns egenskaper visar det sig att det är hårt arbete, insamlande av information, nyfikenhet och omdöme som fäller utslaget. Superprognostikerna kan för övrigt inte heller förutsäga framtiden, det kan nämligen ingen, men kommer fram till prognoser som är något bättre än alla andras. Och det avgör saken, det vet varenda hygglig pokerspelare. Superprognostikerna är allmänbildade, kunskapstörstande och intelligenta, men å andra sidan finns det många med dessa egenskaper som inte alls kan förutspå framtiden speciellt bra. Mer specifikt är då att superprognostiker aldrig är låsta vid en uppfattning utan beredda att erkänna sina fel. De är försiktiga, ödmjuka och tror inte på ödet. De betraktar sina åsikter som hypoteser som kan prövas och inte klenoder att slå vakt om. De gillar matematik och kan räkna ut saker. De är pragmatiska. De utvärderar sitt arbete och mäter sina resultat. De är beredvilliga att ompröva sina utgångspunkter. Men läsupplevelsen står också i skarp kontrast till vad som tycks vara den allmänna synen på framtiden som allt dystrare. Inalles blir slutsatsen en befriande avförtrollning av siarförmågan och så långt från kristallkulor, tarotort och handflatans livslinje man kan komma. Å andra sidan kan det tyckas som en fullständig självklarhet (och ha ganska lite med framtidsförutsägelser att göra) att kvalificerade gissningar förutsätter kunskap. Allt fler människor hoppas allt mindre på framtiden. Det finns ett slags positiv positivism i boken, en känsla av att saker går att göra någonting åt, bara man arbetar hårt, systematiskt och tar reda på fakta. Har man den minsta pragmatiska naturvetenskapliga ådra är det svårt att inte dras med i entusiasmen. Men läsupplevelsen står också i skarp kontrast till vad som tycks vara den allmänna synen på framtiden som allt dystrare. Mätningar, också i Sverige de senaste åren, exempelvis från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, visar att allt fler människor hoppas allt mindre på framtiden. Detta trots, menar Tetlock, att det finns mycket som talar för att världsläget inte alls ser så illa ut och anför exempelvis att livslängden ökat med 23 år på fem decennier, och att såväl barnadödlighet, väpnade konflikter som dödsoffer i krig minskat. Dissonansen mellan upplevelsen och sakfrågan förklaras för att vara en kognitiv illusion, som bland annat sociala medier bidrar till, med en för ensidig informationsinhämtning och ett meningsutbyte med endast sina likar. Det som ibland brukar benämnas filterbubblor. Samtidens misströstan inför framtiden kan också tillskrivas det faktum att den tycks oviss, snarare än dyster. Han hänvisar också till psykologisk forskning i så kallad "skalokänslighet" och beskriver en studie där en grupp informerades om att två tusen oljeindränkta flyttfåglar drunknar varje år. Nästa grupp fick veta att tjugotusen flyttfåglar drunknade. Och ytterligare nästa att tvåhundratusen drunknade. När de sedan fick frågan om hur mycket de kunde tänka sig att betala för att förhindra fågeldöden blev genomsnittet för alla grupper exakt lika mycket, 80 dollar. Alla såg samma syn framför sina ögon, bilden av en döende fågel och själva skalan, proportionerna, försvann i bakgrunden. Till sist får vi heller inte glömma att det bakom prognoser ofta lurar ideologi och egenintresse. Samtidens misströstan inför framtiden kan också tillskrivas det faktum att den tycks oviss, snarare än dyster. Människan har en stark motvilja till osäkerhet; det visar exempelvis den så kallade Ellsbergs paradox som går ut på följande: En försöksperson får välja mellan två urnor med vita och svarta kulor. Får man en svart kula vinner man. Inuti den ena urnan finns femtio vita och femtio svarta kulor; i den andra urnan finns det en okänd mängd svarta respektive vita kulor. Trots att chansen till vinst är exakt densamma i båda krukorna, 50/50, väljer överlägset flest människor den första urnan, eftersom man då åtminstone vet förutsättningarna. Vår motvilja mot osäkerhet kan rentav leda till att vi föredrar att något dåligt med säkerhet inträffar framför att något dåligt kanske inträffar. Till sist får vi heller inte glömma att det bakom prognoser ofta lurar ideologi och egenintresse. Svaret på exempelvis frågan om "det går bra för Sverige" färgas ofrånkomligen av om den som räknar på siffrorna befinner sig i regeringsställning eller opposition. Framtiden är osäker. Men om den nu känns mörkare och mer oviss än någonsin kanske vi kan finna ett slags tröst i att människor genom historien synnerligen ofta betraktat framtiden som mörkare och mer oviss än någonsin.   Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker Detta är en redigerad återutsändning av OBS från november 2016.   Litteratur "Expert Political Judgement: How good is it? How can we know?" Philip E Tetlock, Princeton University Press (2005) "Konsten att förutsäga framtiden: en bok om superprognostik"- Philip E. Tetlock, Dan Gardner, Bokförlaget Daidalos (2016)

I veckans Stil ska vi vända blicken mot en man som med ljusa färger medvetet valde att skildra skönhet, glädje och samtidens mode den franske konstnären Pierre-Auguste Renoir. I likhet med många andra av de så kallade impressionisterna som bland annat Monet, Manet och Degas har Renoir aldrig gått ur tiden. Just nu har han fått lite extra uppmärksamhet. Inte minst genom att den amerikanske presidenten Donald Trump har sagt sig äga en äkta tavla av Renoir, även om originalet hänger någon helt annanstans. Alldeles nyligen gavs även en ny, och omfattande, biografi om Renoir ut Renoir, an intimate biography, skriven av Barbara Ehrlich White. Det är en av världens främsta kännare av konstnären. I boken har hon inte bara samlat sextio års research om honom och hans verk, hon har också tröskat igenom mer än 3 000 brev som han skrivit och fått. Och i boken träder en snäll, men lite lätt nojig man fram. Renoir var tunn och senig med spretigt skägg och raspig röst, och hade för vana att vanka av och an och nervöst gnugga pekfingret under näsan medan han tänkte. Han kedjerökte livet igenom. Men han var också extremt produktiv, ända tills dagen han dog svårt sjuk av ledgångsreumatism 77 år gammal, 1919. Då hade han målat mer än 4000 tavlor, plus flera hundra teckningar. I veckans program tittar vi närmare på fallet med Donald Trumps Renoirmålning. Är den äkta eller inte? Det är en fråga som diskuterats flitigt den senaste tiden. Vi undersöker också om konstmuseer är en bra plats för att flirta och ragga. Och så träffar vi den amerikanska floristen Lewis Miller som har uppmärksammats för sina blomsterarrangemang som i hemlighet placeras ut i New Yorks papperskorgar. Veckans gäst är Veronica Hejdelind, konsthistoriker.

På tv härjar "Vikings", turister vallfärdar till Vikingaliv i Stockholm och den brittiske författaren Neil Gaiman har gjort succé med sin bok om de nordiska gudasagorna. Varför lockar det fornnordiska? Tidigare i våras utkom den populäre brittiske författaren Neil Gaiman med en bok där han återberättar nordiska myter och gudasagor. Kulturredaktionens Roger Wilson har träffat honom. Boken i fråga heter "Nordiska myter från Yggdrasil till Ragnarök" och utkommer i september på svenska i översättning av poeten och författaren Kristoffer Leandoer som gästar studion för att prata om Gaiman och fantastisk litteratur. Det gör också Sara Bergmark Elfgren, själv aktuell med serieboken "Vei" tillsammans med Karl Johnson, där den nordiska mytologin framträder på ett lite annorlunda vis. Samtidigt fortsätter vikingarnas segertåg genom populärkulturen, både på tv i serien "Vikings" och i Sverige och Stockholm som helt nyligen fick en ny attraktion i form av utställningen Vikingaliv. Vi får besök av Maja Hagerman, författare till flera böcker om Sveriges tidiga historia, som reder ut hur vikingen idag passar in i vår tidsanda. Varför detta vikingasug? Programledare är Måns Hirschfeldt.

Det är alltid någon som ligger i täten. Artister som förnyar populärmusiken, inte i marginalen, utan mitt i den breda mittfåran. Artister som definierar sin tid. På sextiotalet var det Beatles. På sjuttiotalet Bowie. På åttiotalet Prince. Vem har den rollen just nu? En av artisterna i tätklungan är Drake. New York Times har skrivit att Drake skapat en egen musikalisk genre. I programmet intervjuas fem personer som analyserar fenomenet Drake: Eric Gadd, Michelle Kadir, Leslie Tay, Babak Azarmi och Ametist Azordegan.

På YouTube kan du lära dig att lägga en eyeliner, sticka en tröja eller styla en hijab. I veckans Stil träffar vi fem olika aktörer som har gjort YouTube till sin kreativa plattform. Det var 2005 som denna webbplats öppnade under parollen Broadcast yourself. Idag har YouTube blivit en plats där man kan lära sig allt om det mesta. Där finns allt från kanaler för människor med små specialintressen till stora reklamplatser för några av världens största artister.Framgång på YouTube kan innebära ett rejält klirr i kassan. Att tjäna pengar på att vara en så kallad YouTuber har idag blivit ett nytt drömyrke för många, på samma sätt som många har haft drömmar om att bli artister eller fotbollsproffs.I veckans reportagebaserade program träffar vi fem personer som på olika sätt har nått framgång genom YouTube:Musikern Martin Molin blev världsberömd över en natt genom att spela på sin egenhändigt konstruerade Marble Machine. Maya Nielsen och Julia Dangs modekanal har på tre år vuxit sig så starkt att multinationella företag vill synas och nämnas i deras videor. Nu står de inför möjligheten att avbryta sina studier och satsa på att vara YouTubers på heltid. Thomas Sekelius är 18 år och spelar in sina videos, där han varvar sminktips med personliga berättelser, i föräldrahemmet i Växjö, men drömmer om att flytta till Stockholm eftersom det kommer bli lättare att arbeta som YouTuber där. Bland unga muslimska modeintresserade kvinnor har så kallade hijab tutorials blivit populära videor som visar hur hijabs kan bäras på oändligt många olika sätt. En av de största profilerna inom hijabmode är Dina Tokio från England. Hon har blivit känd som videobloggare över hela världen, från Kanada till Dubai. Vi pratar också med Edit Brunner från medieföretaget Splay, som har knutit till sig flera av Sveriges största YouTube-profiler och fungerar som en slags manager för dessa nya stjärnor.

Samtidsslurken är tillbaka för att sätta ord på saker som beskriver vår samtid! I dag bland annat om ensamhet i den digitala världen, generationsgränser och slukhålen som fortsätter sprida skräck!

Vi slurkar samtiden ordentligt i dagens program. Bland annat om när det blir generationsfel på nätet. Dagens tidsmått. Hur vi ser på stress. Och "big driver, small driver"

IRM-podcast tar sig an en händelserik vecka i SD-bubblan. Kristina ''Räkneexempel'' Winberg har skaffat sig en ny catchphrase samtidigt som hon har hunnit motsätta sig ett starkare rättsskydd för bortrövade barn. Avskedandet av Samtidens chefredaktör aktualiserar det totala godtycket kring Sverigedemokraternas så kallade nolltolerans. Martin Kinnunen utreds för skattebrott och det verkar inte bättre än att vi måste rösta på Sverigedemokraterna för att kunna behålla våra hundar. Vi vet knappt vart vi ska börja. Bäst vi sätter igång!

Vad har brittiska sportbilar, den tyske poeten Goethe, kaktusar och Krav-märkning gemensamt? Färgen grönt, förstås. I veckans STIL tittar vi närmare på en färg som kommit att representera så mycket gott och nyttigt att den skulle kunna vara olidligt präktig och duktig som en tallrik stuvad grönkål - om den inte också vore så att den även illustrerar mindre fördelaktiga saker, som avundsjuka, illamående och brist på erfarenhet. Och mögel, förstås. Här i Sverige myntades uttrycket ”den gröna vågen” 1971, och det av den då alldeles nystartade i tidningen Land. Den hade noterat att allt fler valde att flytta ut på landet – från städerna – som en protest mot miljöförstöring. En alternativrörelse där hållbarhet och närodlat stod i fokus. Många hoppades att miljömedvetandet skulle slå rot och leda till kraftig tillväxt av det gröna tänkandet, bland både företag och konsumenter, men det gick trögt. Någon som kan vittna om det är Johanna Hofring som för tio år sedan, 2004, skapade vad hon trodde skulle bli en hit i tiden – Ekovaruhuset i Stockholm. Henne har vi träffat. Vi har också mött människor som älskar grönt av en helt annan anledning, sportbilsentusiaster som har ett varmt förhållande till BRG, det vill säga British Racing Green. Poeten Johann Wolfgang von Goethe publicerade 1810 en 1 400 sidor tjock och enormt inflytelserik bok med titeln: zur Farbenlehre, om färglära. Det är den som ligger till grund för dagens psykologiserande kring färger, som att grönt är rogivande till exempel. Skaffa krukväxter, uppmanas vi därför ofta till för att göra våra hem lite mildare och mysigare. Men hur kommer det sig att kaktusen blivit så trendig? Det har vi kollat upp. Veckans gäst är Louise Klarsten, VD för Colourhouse i Göteborg.

  "Samtidens största vapen mot alla utsatta" Det första avsnittet av totalt sju delar i podcastserien "Nionde Kretsen" om dödssynderna behandlar lättja, som brukar förklaras som lathet, likgiltighet eller passivitet.  Rebecka Hedström och Tone Schunnesson har valt ut Jakob Broström, twittrare och dj, som avsnittets gäst. Är Twitter en lat väg till framgång? Är drickyoghurt ett slacker-attribut? Funkar illusionen att försöka bli sin egen lyckas smed? Vad gör Arbetslinjen med prestige i att jobba mycket och gäller det även för vårdbiträden och liknande?  Och vem skickas till helvetet för lättja i detta avsnitt? 

Samtidens hunger efter verklighetsbaserad kultur har också gett dokumentärfilmen ett uppsving. I Köpenhamn pågår dokumentärfestivalen CPH DOX och i Malmö startar i helgen dokumentärdagarna MDOX. Nya Vågens reporter Ann Jornéus har sett en dokumentär som spränger genregränserna, The Act of Killing och talat med regissören Joshua Oppenheimer. Hur kan samtidsdramatiken motverka rasism? Under den senaste tiden har ett flertal teatergrupper i södra Sverige och Köpenhamn satt högerpopulistiska organisationer och personer under lupp. Teaterrepubliken med sin pjäs om Jimmie Åkesson och inte minst, danska CafeTeatret med sin monolog om Anders Behring Breivik är några av exemplen. Uppenbarligen finns en vilja bland många teatergrupper att ta itu med frågan om främlingsfientlighet - men är att uppmärksamma högerpopulister det bästa sättet att göra det på? Eller finns det andra mer effektiva sätt som teatern kan motverka rasism på? Teaterkritikerna Malena Forsare och Björn Gunnarsson diskuterar med regissören Farnaz Arbabi. Madonna, Bob Dylan, Mick Jagger, Bruce Springsteen - utbudet av rockbiografier är stort i höst. I Nya Vågens kritikersamtal diskuterar Isabelle Ståhl och Torbjörn Hallgren den nya boken Fredsförklaring. skriven av en av rockens superstjärnor - Neil Young. Programledare: Lena Birgersdotter.