Podcasts about svappavaara

”Vi var förtvivlande och tänkte: Vad kan vi göra för att göra det lite bättre och tillgängligare?”Ett avsnitt om att gå från att se ett problem till att göra något åt det, där man är, för de vi är till för. Samtal med Evelina Markström sjuksköterska på Norrskenets hälsocentral i Vittangi och Svappavaara som gått från gruvan till hälso- och sjukvården.

Dokumentär från 2014 av Anton Berg. Den största strejken i Sverige sen 1948 är ett faktum. Strejken kallas olaglig och vild eftersom den inte är utlyst av facket. Spelet bakom kulisserna blir intensivt då Sveriges export är hotad. "Om ni fortsätter strejka så kommer allting gå åt helvete. För alla." När 35 arbetare sätter sig ner på golvet i truckverkstaden i LKABs gruva i Svappavaara, den 9 december 1969, tänds en gnista av uppdämd strejkvilja. Och bara två dagar senare är LKABs gruvdrift i Kiruna, Svappavaara och Malmberget helt lamslagen. Strejken räknas än idag som en av de mest avgörande strider som skett mellan arbetsgivare och löntagare i Sverige.En dokumentär av: Anton Berg. Exekutiv producent: Amanda Rydman. Publicerad: 2014.

Detta är ett avsnitt om den första stora vilda strejken i Sverige sedan 1940-talet. I december 1969 börjar en spontan sittstrejk hos gruvarbetarna i Svappavaara. Den sprider sig snabbt till resten av LKAB:s gruvorter - och ryktet om det till den socialdemokratiska regeringen. En avtalsvidrig strejk hos ett statligt företag? Fara och färde. Det blir Sara Lidman, Olof Palma, Ture Rantatalo och mycket mer i veckans Historiepodden! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

På måndag är det 50 år sedan LKAB-konflikten bröt ut i byn Svappavaara i Norrbotten. Vad hände egentligen? Och vad kom strejken att få för betydelse? Totalt 4.800 arbetare vid LKAB:s gruvor gick ut i vild strejk 1969. Reino Niemi, en av de första 35 strejkande i Svappavaara, berättar om hur han upplevde händelseförloppet. Christer Thörnqvist, docent i arbetsvetenskap och strejkforskare, samt Inger Midmo, författare och förläggare som skrivit om livet i Svappavaara, medverkar också. Den aggressiva älgfamiljen i Lerum sköts i går kväll. Thomas och Louise har följt utvecklingen de senaste veckorna men lyckats illustrera älgen med fel läte. Vad är det för djur som har brölat i våra sändningar? Och hur låter egentligen en älg? Per-Arne Åhlén, viltbiolog, reder ut. Thomas uppmärksammar också kungaparets Indien-resa som han tycker är på tok för underbevakad. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Niklas Runsten

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken "Gruva". Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade. Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken "Gruva". Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade. Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken Gruva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade.Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom – själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

När Salomon var ung sattes han i fängelse dömd för renstöld. Men han var oskyldig och fick upprättelse när den verklige tjuven blev frälst och erkände. Om detta vittnar utförliga domstolsprotokoll. Vändpunkter Välkommen till en ny säsong av Släktband. Under tio veckor kommer vi att berätta om människor som levt i gångna tider och som på ett eller annat sätt ändrat riktning i livet. Vi kommer att få höra om den unga kvinnan som rymde från sitt dödsstraff, om emigranten som efter många år skulle få komma hem för att träffa sin barn men som föll död ner när han satte sin fot på svensk mark. En del berättelser är dramatiska och andra mer lågmälda som den om kvinnan vars liv i Sverige slogs i spillror men som räddades av en okonventionell präst. Alla har de varit med om stora vändpunkter i sina liv. Precis som Salomon Ståhlnacke, eller Monka som han kallades på sitt finska modersmål. Som 18-åring blev han oskyldigt dömd för att ha skjutit en ren och fick ett långt fängelsestraff. Men många år senare steg den verklige tjuven fram och Monka fick ett skadestånd som gjorde honom rikare än någon annan längs Kalixälven. Hans barnbarnsbarn Margareta Sarri har lagt fram dokument och bilder på vardagsrumsbordet i Säter och en av bilderna visar en bister och sammanbiten ung man. Salomons revansch Margareta Sarris mormors far, Salomon Ståhlnacke, var en man som det talades mycket om i Norrbotten, också långt efter det att han själv var borta. Monka husrivaren fick han heta, när han blivit rik och  utan prut forslade ner ett hus som var satt i pant för en innestående skuld. Men historien om Salomon börjar när han själv lever i yttersta fattigdom i Svappavaara. Båda hans föräldrar dör 1881, när Salomon är 18 år. Historien om hans mors död är gruvlig. - Det berättas att en järv var ute i trakten och dödade renar, och Salomons mor gav sig iväg på kälken i hopp om att finna några nyslagna renar, berättar Margareta Sarri. Men modern kom inte hem, en snöstorm bröt ut, och när man senare hittade henne var hon död. - I berättelserna säger man att hennes huvud var avbitet, men det kanske bara är en skröna, för jag har inte funnit något som bevisar att det skulle vara sant, funderar Margareta Sarri. Strax efter moderns död anklagades Salomon för att ha stulit en ren. Han bedyrade att han var oskyldig, men ett vittne intygade att det var Salomon som var tjuven, och han hamnade i stadsfängelset i Haparanda. - Han kallade fängelset för skolan, det kanske var för att han fick lära sig svenska där. Med mammans ruggiga död bakom sig, och det egna fängelsestraffet på ett och ett halvt år för den påstådda ren-stölden avklarat, kom så Salomon ut i friheten i oktober 1883. Han ville inte fara hem till Svappavaara igen utan flyttade hem till sin äldste bror Johan Ståhlnacke. Och det var där han träffade sin Johanna. Hon hade flyttat med när hennes mamma gifte sig med Salomons mycket äldre storebror Johan. Salomon och Johanna var nästan jämngamla och med tiden uppstod tycke. De ville göra allting ordentligt och sökte upp prästen för att få gifta sig, men stötte på hårt motstånd.  Det kunde ju vara så, resonerade prästen, att Salomons storebror i själva verket var far till Johanna. Och det kunde han inte leva med. Nej Salomon och Johanna får inte gifta sig: - I kyrkboken står det inte vem som är pappa till Johanna, och prästen som skulle vigt Salomon och Johanna sa att det inte var uteslutet att Salomons bror var Johannas far, och därför fick de leva i synd och alla deras barn står antecknade som oäkta. - Jag tror att det där var en enorm förödmjukelse, säger Margareta Sarri, och fortsätter: - Kyrkans makt var ju så enorm, den var väl större än statens, tänker jag. Salomon å sin sisa blev rosenrasande, på både kyrkan och på laestadianerna, som fick många anhängare vid den här tiden. - Han brukade sätta öknamn på en massa saker, och laestadianerna kallade han för långtarmssekten för att han tyckte att de åt folk ur huset. Tillvaron för Johanna och Salomon, eller Monka som han brukade kallas är tuff. De bor i en liten stuga i väglöst land, och med jämna mellanrum föder Johanna barn. Men prästen fortsätter hårdnackat att vägra viga paret.  Men det ska komma en vändning. Tjugo år efter det att Salomon suttit av straffet för den påstådda ren-stölden dyker plötsligt länsman upp på gården. Han berättar att man nu vet att Salomon blev oskyldigt dömd den där gången. Den verkligen tjuven har bekänt att det i själva verket var han som stal renen. - Han som stulit renen hade blivit frälst, han har fått dåligt samvete och gått till polisen och berättat hur det förhöll sig. Så Salomon blev rentvådd, och dessutom skulle han få skadestånd för sin tid i fängelset. Författaren Sara Ranta Rönnlund skrev ner minnen och berättelser från Lappland, och i en bok har hon återgett Salomons egen beskrivning av händelsen: En söndag, när jag som vanligt hade varit ute i skogen och kom hem för att som alla ödemarkens slavar vila mig, fick jag veta att dom var ute efter mig igen. Oskyldig var jag förra gången, och jag vet att jag inte heller nu har stulit ens en lus som tillhör någon annan. Sådana fanns det annars gott om på den tiden. Nå, jag sökte mig genast fram till mässingsknapparna och frågade dem vad de ville mig nu igen. En länsman från Vittangi tog fram ett papper, ett brev skrivet av fyra män i byn. I brevet hade de talat om hur det verkligen gick till förra gången, den gången jag dömdes till skolan i Härnösand. Med egen hand hade de skrivit under på att huvudvittnet, bondsonen som vittnade om att jag var den skyldige, i själva verket själv sköt den vita renoxen och bar falskt vittnesbörd mot mig. Vad jag sade i rättegången hade ingen brytt sig om. Så småningom blev det rättegång och jag kallades dit. Det som ingen tidigare hade lyssnat till eller trott på fick jag nu berätta. Menedaren, ren-mördaren och sedermera predikanten fick fyra år i samma skola där jag varit, och också han lärde sig Gudsordet där. Själv fick jag ersättning för det år jag suttit oskyldigt dömd. Det var järnpengar, sade folk. Margareta Sarri vet inte hur mycket pengar Salomon faktiskt fick, men det måste varit en ansenlig summa, för han byggde sig nu ett stort hus. - Det var den största kåken som fanns i hela Kalix älvdal, det var ett riktigt skrytbygge, berättar hon. Därtill byggde han en jättestor lada och ett härbre där han öppnade handelsbod, den enda som fanns i hela övre älvdalen. - Från att ha varit en människa som haft det genomjäkligt under hela sin uppväxt så blir han en människa med makt, och jag tror inte att det var så bra för honom, för han blev en riktig hårding säger Sarri. - Revansch, tror jag att han ville utkräva, av Gud och hela världen. Den tidigare så fattiga och kuvade Monka köpte nu fastigheter i Kiruna och gjorde goda affärer som handelsman. Men han blev också en översittare. Det går många berättelser om honom, och en handlar om den vinterväg som gick från Paittasluspa och in mot Kiruna. Vägen var väldigt smal, och när Monka kom där med sin häst och vagn och fick möte så lär han ha ropat Ur vägen fattiga! - Det blev inte bara till lycka för honom med alla de där pengarna, funderar Margareta Sarri. Vid ett tillfälle plockade han ner ett timmerhus, stock för stock, när ägaren inte kunde betala sina skulder i handelsboden, det var efter det han kallades Monka Husrivaren. - Och det berättas om hur han slängde ut en liten gumma från handelsboden för att han inte ville handla mer än lite russin. Russinkunder vill jag inte ha!, lär han ha skrikit. Det pratades mycket om Salomon i trakten, men inom familjen var det tyst. Möjligen var det så att de skämdes lite för honom. - Det kanske var så att det var jobbigt att vara släkt med honom, säger Margareta Sarri, och fortsätter. - Sen var det ju också tvivelaktigheten om vem som var far till Johanna. Det måste ha varit en skam utan like, för oavsett vad som var sanningen så hade ju folk fri tolkningsrätt. Johanna och Salomon må ha fått det bra ekonomiskt, men de fick ändå aldrig gifta sig. Lag för oskyldigt dömde Som vi hörde fick han nåt som folk kallade för järnpengar för den tid han suttit oskyldigt dömd. Exakt hur mycket han fick i ersättning vet inte hans ättlingar, men vi vet att lagen som gav honom rätt till skadeståndet inte fanns när Salomon satt i fängelse utan tillkom tre år efter att han frigivits. Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde, gifven Stockholms slott den 12 mars 1886 1§ Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas honom, eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der, på grund af hvad i rannsakningen förekommit, befinnes att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det föröfvats af annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget, samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet.  Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen och skall, för att komma under pröfning, infgifvas till Justitiedepartementet inom ett år. Trots att lagen är tydlig så har den inte lämnat många spår i arkiven. Det säger Claes Westling som är arkivarie på Landsarkivet i Vadstena och som har specialiserat sig på äldre domstolshandlingar. Vi bad honom söka efter exempel som liknade Salomons, men de var inte lätta att hitta. - Om man kollar runt i arkivent så är de svårt att hitta något liknande, säger Claes Westling som letat i handlingarna på Landsarkivet i Vadstena. - Materialet är kronologiskt och det finns inte ofta register. Om det skulle finnas register skulle det vara lättare att hitta och uttala sig om hur utvecklingen varit. Men som det är nu får man reta runt, gå igenom vad man själv hittat genom åren och fråga andra kollegor. - Det är rätt sällsynt med den här typen av ärenden tidigare, så det känns som den här lagen från 1880-talet är en nyhet, att man faktiskt kan få pengar för att man suttit frihetsberövad. Claes Westling har inte tidigare hört talas om "järnpengar" och har också tittat i Svenska akademins ordbok där ordet inte finns med. Claes Westling funderar om det förekommit regionalt eller lokalt. Och järnpengar kanske kommer från uttrycket att någon suttit i järnbojor.  Domstolshandlingar i arkiven - Långt fram i tiden var det Häradsrätter som var landsbygdens domstolar, och Rådhusrätter hette det i städerna. De fanns kvar ända till 1970 när Tingsrätterna kom. Och om ett ärende överklagades så gick det till Hovrätterna under lång tid, berättar Claes Westling. Hovrätterna kom till i början av 1600-talet och innan dess var det lite annan ordning. Men under den tid som de flesta av oss forskar är det Hovrätter. Nästa steg var Kungen, och där blir det så småningom Högsta Domstolen på 1780-talet. Men redan innan fanns det Nedre Justitierevisionen som var Högsta domstolens föregångare och som beredde ärendena åt Kungen. - Så Högsta domstolen fanns i praktiken redan tidigare. När det gäller Göta hovrätts arkiv som täcker hela Götaland så har det placerats här i Vadstena på Landsarkivet.  När det gäller Svea hovrätts arkiv så är det Riksarkivet i Stockholm som har de handlingarna. - Det är jättestora arkiv, Göta hovrätts arkiv är mellan fem och sex kilometer långt. - Det är inte så välkänt att alla domstolsprotokoll från hela området som hovrätterna täckte, skulle någon stackare sätta sig och skriva av när året var slut. Då gjordes en kopia och skickades in till Hovrätten för kontroll, vilket gör att det finns två exemplar av alla domstolsprotokoll. - De är inte exakt likadana därför att, för det mesta, har de komprimerat avskrifterna lite. Till exempel tar de inte med fall som inte lett till någon dom. Men hur man formulerar sig kan vara skillnad. -  Detaljer som kanske inte var så viktiga för dom som skrev det här, kan vara rätt avgörande för oss idag när vi letar efter ledtrådar i arkivmaterialet. Till exempel kan det vara att de skrev ut efternamnet i kopian, som inte hade gjorts i originalprotokollet. De visste exempelvis vilken Sven det gällde som var vittne, men för oss som lever flera hundra år senare är det avgörande information om de skrev ut att han hette Sven Andersson. Claes Westling har skrivit boken Domstolsforska i Sveriges Släktforskarförbunds handboksserie och föreläser också en hel de. Finns det då något som släktforskare missar eller som de inte tänker på? - Domböckerna och protokollen i sig är det finaste materialet vi har när man pratar om vardagsliv, därför att många av källorna vi använder som släkt- och hembygdsforskare är digitaliserade och ganska blodfattiga. Det är mycket längder över födda barn, vigda par, skattskyldiga, utskrivna soldater och så vidare. - I domstolsprotokollen så är det den typen av ärenden som man måste lägga ut texten lite grand för att det är relevant. Om det skett ett brott så måste man berätta hur det gått till, man måste kanske beskriva miljöer, hur folk var klädda, signalement, hur det uttryckte sig, hur man såg på varandra, kärleksrelationer och vad de ätit osv. Och det är information som inte syns i längderna. Vi kommer nära människorna i domstolsprotokollen För att komma åt de här protokollen behöver man besöka arkiven, de är sällan digitaliserade. Men det finns några filmade protokoll. Och i de fallen brukar Claes Westling lyfta fram de bilagor som finns till protokollen eftersom de är lätta att missa. Där kan till exempel arga brev, fullmakter och vittnesmål ligga. Men underlagen är inte filmade. Jag har erfarit att de handlingarna är ganska okända överhuvudtaget, eftersom de ligger separat. - Det är precis samma med kyrkoarkivens bilagor, dvs underlagen, till folkbokföringshandlingar. De är inte heller så mycket använda av forskare, och heller inte filmade. Och de kommer man bara åt på arkiven. Claes Westling tar fram ett exempel och berättar om drängen Tjäder på 1860-talet som kommer inflyttande till en gård i Östergötland. Han jobbar bara ett halvår och i husförhörslängden följer man drängen och ser att han jobbar sex månader och flyttar sen vidare. - Men i bilagorna till husförhörslängden finns ett intyg att Tjäder blivit sparkad från sin tjänst för att han var så omöjlig. Husbonden har skrivit en attest att han fått ta hjälp av länsman för att vräka Tjäder ur tjänsten. Och det har prästen inte alls brytt sig om att föra in i husförhörslängden. - Och även om man inte är intresserad av Tjäder som person så får man veta något om arbetsförhållanden för jordbruksarbetare under 1860-talet, avslutar arkivarie Claes Westling.   Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Hasse Stenudd och Tommy Engman slaktband@sverigeradio.se

När 35 arbetare sätter sig ner på golvet i truckverkstaden i LKABs gruva i Svappavaara, den 9 december 1969 tänds en gnista av uppdämd strejkvilja. Och bara två dagar senare är LKABs gruvdrift i Kiruna, Svappavaara och Malmberget helt lamslagen. 4800 arbetare går samman och den största strejken i Sverige sen 1948 är ett faktum. Under 57 dramatiska dagar pågår strejken och stormöten avlöser varandra där arbetarnas enighet prövas hårt. Man strejkar för en ökad lön, en bättre arbetsmiljö och framför allt - ett större människovärde. Strejken kallas olaglig och vild eftersom den inte är utlyst av facket. Den blir ett uppvaknande för både arbetsgivaren LKAB, men också för Svenska Gruvindustriarbetareförbundet, LO och för den svenska regeringen. Slutet blev bittert för många arbetare, men på sikt vann man viktiga segrar och strejken räknas än idag som en av de mest avgörande strider som skett mellan arbetsgivare och löntagare i Sverige. Producent: Anton Berg 

Lagstiftningen har hjälpt till att göra Sverige till ett Klondike för utländska företag i jakt på malm. Och Kaliber kan visa att en stor del av sökandet efter metaller pågår i vår mest värdefulla natur. ”It´s your chance to do business. – It´s about raising capital for the mining industry and about getting deals done. And we find that the PDAC is a wonderful platform in which we can do that. “ Här på den stora prospekteringsmässan i Toronto i mars släpptes nyheten: Sverige är världens bästa land för den som vill satsa pengar på gruvor. Det är 690 gruv- och prospekteringsföretag världen över som fått sätta betyg i undersökningen som sammanställs av den kanadensiska forskningsorganisationen Fraser-institutet. För att hamna i topp ska landet ha gruv-vänlig politik, miljöregler som inte avskräcker från att investera, lågt skattetryck, och bra infrastruktur. Och Sverige rankas alltså sammantaget som det bästa landet i världen för malmletare och gruvbolag. Såhär säger en vice vd på ett prospekteringsbolag om Sverige i undersökningen: En "exemplarisk politik", ”Snabbt beviljande av prospektering.” Hemma i Sverige presenterade näringsminister Annie Lööf förra året regeringens mineralstrategi.   – När man tittar på de prognoserna som industrin själva tar fram så är expansionen väldigt tydlig. Vi kommer under kommande decennier se fler gruvor och på fler ställen runt om i landet. Och det har lett oss till att vi idag presenterar en strategi som bygger på orden dialog, hållbarhet, konkurrenskraft och tillväxt i hela landet. Prognosen i strategin visar att det om sex år kan finnas 30 metallgruvor i Sverige, nästan en fördubbling jämfört med idag. Och 2030 kan uppemot 50 gruvor vara igång. Men innan man startar en gruva måste man leta efter malmen, det kallas prospektering. Medan du och jag ofta inte får tälta eller plocka en blomma i ett naturreservat kan företag i jakt på malm få borra i vår mest värdefulla natur. I Kaliber idag om gruvboomen som satt snurr på de stora borrmaskinerna som åker in i skyddad natur och tuggar sig djupt ner i berget i jakten på metaller.  Matti Berg leder in och matar sina islandshästar som brukar ta med turister på ridturer i Kebnekaisefjällen. I den skyddade naturen här omkring letar företag från flera olika länder efter metaller.  – Jag tycker att det är för jävligt rent ut sagt. Sen tycker jag att det är mycket märkligt att vi har en massa skyddsbestämmelser för miljön, sen när det kommer till kritan är de inte värd någonting. Alltså när minerallagen träder in upphör all annan lagstiftning att gälla verkar det som. Du urholkar ju hela naturreservatet, du urholkar miljöskyddet. Vilka signaler skickar det till allmänheten och till vanligt folk? Man får inte göra det ena och det andra men du får gå in med en stor bandvagn och borriggar och borra därinne. I miljöbalken står inskrivet att fjällområdet Kebnekaise-Sjaunja ska skyddas mot exploatering som skadar naturvärdet. Men i marken här finns järn, och ett utländskt prospekteringsföretag har meddelat myndigheterna att de planerar att sätta borrmaskinen i berget på åtta platser i området nu under våren. – Det är ju väster om här. Det är ju uppe på kalfjället. Det är ju Kebnekaisefjällen, det är ju riktig fjällvärld. Man kan ju fråga sig hur länge kan jag visa upp det här för folk från hela världen? Nu hotas allt det där på grund av kortsiktigt ekonomiskt vinsttänk, det är ju bara det som styr. Det känns jävligt surt tycker jag. Jag blir förbannad. De senaste årens starka efterfrågan på metaller och stigande priser har gjort det hett att leta malm i några av Sveriges mest skyddsvärda naturområden. Även om både metallpriserna och malmjakten minskade under förra året så är det fortfarande höga nivåer jämfört med för tio år sen. För att få leta efter malm krävs ett undersökningstillstånd från statliga Bergsstaten. Och det får man i naturreservat. Minerallagen är skriven så att när ett företag vill söka malm ska Bergsstaten inte ta hänsyn till om det finns höga naturvärden i området. Det är bara i nationalparker som Bergsstaten inte ger undersökningstillstånd. Ingen myndighet vet hur mycket malmletande som pågår i naturreservat. Så vi räknar själva antalet undersökningstillstånd. Vi ställer Bergsstatens karta bredvid Naturvårdsverkets karta över skyddad natur. Vi kollar på Norr- och Västerbotten där nära hälften av landets 900 undersökningstillstånd finns. Och det visar sig att 22 procent, alltså mer än var femte undersökningstillstånd ligger helt och hållet, eller delvis, inom naturreservat. Siffran blir högre om man också räknar med annan skyddad natur, som EU:s Natura 2000 – som ska skyddas för att bromsa utrotningen av djur och växter. I till exempel gruvkommunen Kiruna är det regel och inte undantag att undersökningstillstånden sträcker sig in i skyddad natur.  – Okej, vi har malm för ungefär tio års ytterligare drift. Och för alla som behöver järn och stål är det en otroligt bra nyhet det här.   Också statens företag LKAB borrar efter malm i naturreservat. Det är den 12 mars och teknik- och affärsutvecklingsdirektören Per-Erik Lindvall har kallat till presskonferens om att de hittat mer malm kring gruvberget i Svappavaara. – Vi ser ju att malmen fortsätter men vi vet inte hur djupt den går så vi fortsätter ju prospekteringsborrningarna här i området. Just det här är inte skyddat naturområde men nu planerar företaget att gå vidare med borrmaskinen, in i fjällurskogsreservaten här omkring.    – Vår prospekteringsbudget ligger strax under 100 miljoner kronor per år nu. Varför vill ni borra i naturreservat när det redan finns tre stora kända malmer här? – Är det så att vi ser att vi har en potentiell fyndighet så vill vi skapa kunskap om den, oaktat var så att säga. Det är ju inte förbjudet, kom ihåg det, utan man får faktiskt tillstånd att göra det här, så att jag tycker liksom att vi ska inte dra det där strecket för långt liksom att vi håller på med någonting som inte skulle vara tillåtet utan det är absolut tillåtet. Finns det då en fyndighet av tillräcklig storlek, ja då kommer vi så småningom att söka tillstånd för att bedriva den. Vi kommer att vilja utveckla vår verksamhet så långt det är möjligt för att stärka företaget och det tror vi är till nytta både för oss som företag och för samhället i stort.   Varje naturreservat har sina egna regler och det kan krävas dispens från Länsstyrelsen för att få borra efter malm där. Men det är först när det gått så långt som till en provbrytning som det behövs en miljökonsekvensbeskrivning och miljötillstånd. – This one here is a challenge for me to do because it is a 60 degree angle. 2011 och 2012 borrade Asera Mining, med indiska finansiärer, i och under den Natura-2000-klassade sjön Vättern, till priset av runt 20 miljoner kronor. I julas satte företaget borren i nästa tänkbara gruvprojekt, vid Tabergs naturreservat, söder om Jönköping, där det bor sällsynta fladdermöss.Järnfyndigheten ligger i naturreservatet, men för att slippa söka dispens har företaget borrat det här första hålet precis utanför reservatsgränsen. Tabergsbon Lennart Johansson blev ledsen när han upptäckte hur det såg ut när borrningarna var klara, precis intill en liten bäck sticker ett metallrör upp, det är själva borrhålet. Runt omkring ligger en blågrönsvart sörja i större och mindre högar – sådant som kommit upp ur berget när de borrat. I den lilla bäcken finns också det blåsvarta. – Det var inte vackert. Men sen bävar man ju lite för att de ska ge sig in det här berget och ta jordartsmetaller. För det går ju faktiskt bäckar härifrån ju. Och det här är ju betesvallar och det är lätt att korna kommer ner till vattnet. Det kanske redan gör ont i magen på korna. Ove Göting som är delägare i företaget Asera Mining säger att de ska städa upp vid Taberg.   – Vi ska dit. Vi ska också lägga grus på vägar där vi kört som var väldigt våta då.   Är det risk att det innehåller några farliga ämnen det här materialet som är uppborrat från berget? – Nja, det vet man ju inte förrän man har analyserat det. Men om man tittar på de gamla analyserna av malmen där så är det ju inget som är farligt på något vis. Varför är det värt att undersöka järn som finns inne i ett naturreservat? – Ja, ett naturreservat är ingenting som måste bestå i tid och evighet. Samhället behöver ju också industrier, arbetstillfällen och inkomster. Du har borrat i Vättern och nu vid Tabergs naturreservat, vad kommer det bli härnäst? – Förhoppningsvis mer på samma ställen tills det ger något resultat på riktigt. Det är givetvis det som är målet - att få öppna en gruva som kan bryta malm. Kalibers sammanställning visar att mer än var femte undersökningstillstånd i norra Sverige finns i naturreservat. Bara en liten del av allt sökande blir verkligen en gruva. I de fallen är det en total förvandling av landskapet. Men även att undersöka kan innebära risker för naturen. Ett exempel är Australiensiska Avalon Minerals borrningar förra året i Påkketanjaure Naturreservat längst upp i norra Sverige. Avalon hade fått klartecken att fälla 35 träd i naturreservatet för att den stora borrmaskinen skulle komma fram och borra efter koppar och järn. Men när Länsstyrelsen kommer på kontroll i maj 2013 möts de av dieselstank. Ur ett av borrhålen rinner det ut något som liknar olja. Material som har borrats upp från bergets djup ligger utspritt som en gyttja, och det här slammet från borrningarna ligger så att det kan rinna iväg och förorena vattendrag. Marken är sönderkörd på flera ställen och levande träd är överkörda. Länsstyrelsen polisanmälde företaget för dumpning och spridning av miljöfarligt avfall och nedskräpning. Och åklagare har inlett en förundersökning med misstanke om otillåten miljöverksamhet. Vi ringer Avalons Affärschef, Ian Wallace i Australien. – Because we did the drilling during the winter months there was some drilling material that couldn´t be identified at the time because it disappeared into the snow. Han säger att de borrade under vintern och då tappade de en del material som försvann i snön. Och det hade smält fram när Länsstyrelsen kom. Han säger att företaget nu har städat upp efter sig, och det kommer Länsstyrelsen att följa upp nu till sommaren. Han säger att förutom de träd företaget fått tillstånd att kapa så skadades ytterligare två träd under borrningens gång. Hur det kommer sig att marken enligt Länsstyrelsen är sönderkörd på flera ställen kan han inte svara på eftersom han inte sett rapporten.     – Tre, två, ett, noll! Det var glada miner för 1,5 år sedan när en ny gruva sprängdes gång - en järnmalmsgruva utanför Pajala. Granne med Muonioälven som är skyddad som en del av Europas mest värdefulla natur - Natura 2000. – Såhär ser bottnen ut väldigt nära utloppet. Det är brunt slam, typ järn. Urban Kumpula bor bara några meter från Muonioälven och hans stora intresse är att fiska lax. I höstas var han och fotade röret där vatten från gruvan släpps ut och som bland annat innehåller rester av sprängmedel.    – Det har varit rena stenar. Men nu är ju hela den här delen, den är beväxt med alger och det är ju ett stort tecken på att det är övergödning. Och det är bara efter ett års brytning, så har det förändrats totalt. Det här ju absolut sådant vi inte vill ska hända. Det är en av Sveriges största laxälvar. För att få starta en gruva krävs ett miljötillstånd. I tillståndet för den här gruvan finns inget gränsvärde för hur mycket vatten från gruvprocessen som får släppas ut i älven. Fram till i höstas hade en miljon kubikmeter vatten från gruvan släppts ut. Men enligt David Berggård som är gruvexpert på Länsstyrelsen i Norrbotten hade inga sådana stora mängder vatten behövt släppas ut om företaget hade byggt magasinet för gruvvatten så stort som det var planerat – flera gånger större än det blev. Och för att undvika översvämning måste gruvvatten ibland pumpas rakt ut i den skyddade Muonioälven.  Urban Kumpula är orolig för att ämnen som släpps ut från gruvan ska göra att laxen försvinner från älven.     – Det är inte värt att offra en älv för flera 100 år framåt, om man ställer det mot en gruva, med den blomstrande ekonomi som kommunen har, som är verksam i 30 år. Nej, jag offrar inte älvens väl och ve, inte ens för en gruva. Vi har kollat på företagets siffror från mätningar av utsläpp i älven. Och de visar på något högre halter av kväve och fosfor nedanför utsläppspunkten jämfört med längre uppströms. Willy Sundling är miljödirektör på det Luxemburg-registrerade Northland Resources som driver gruvan och han säger att det viktiga är att myndigheterna fortfarande klassar älven som att den har god ekologisk status. – Det viktiga är att vi inte avbördar vatten till Muonioälven som förändrar älvens status i någon riktning och det är ju det som är den huvudsakliga inriktningen från vårt håll. Men han lämnar samtidigt inga garantier till Urban Kumpula och andra som är oroliga för livet i älven. – Jag tror att det är ganska komplicerad materia att diskutera den här påverkan där utgångspunkten är att vattnet från gruvverksamheten skulle övergöda älven. Det är en ganska komplicerad bevisbörda att säga att det inte blir så eller att det blir så. Han hänvisar också till en debattartikel i höstas där forskare från Luleå Tekniska universitet skrev att de miljöeffekter som kan uppstå vid gruvdrift ofta är lokala och att det inte finns några belägg för att gruvindustrin skulle kunna orsaka övergödning i Östersjön, där älv-vattnet till slut rinner ut. – Deras bedömning var att risken var obefintlig att det skulle kunna inträffa, det använder jag som rättesnöre i sammanhanget. Att det blev ett mindre vattenmagasin än planerat var för att hålla nere kostnaderna i samband med gruvstarten säger han, men företaget kommer att bygga ett större magasin när produktionen ökar.  Under förra året fick statliga LKAB miljötillstånd att starta en ny gruva några mil söder om Kiruna, intill Aptasvare fjällurskog som ingår i EU:s mest värdefulla natur, Natura 2000. Naturvårdsverket befarar att gruvan kan förstöra det skyddade myrlandskapet. Nu har gruvdriften tillfälligt stoppats. Berget, som ligger utanför reservatsgränsen, är redan urgröpt vid toppen efter provbrytningen. – De fick börja avverkningarna för gruvan i somras. Det var skyddsvärd skog, nu är det ett kalhygge. För tio år sen var Per-Erik Mukka här och inventerade skyddsvärd skog på uppdrag av Länsstyrelsen. – Det är ju ett reservatsförslag. Kryllar av rödlistade arter som är beroende av gamla och döda träd. Orkidéer. Det är ju bara att tänka – urskogar i Sverige – hur mycket har vi kvar? Det finns ju knappt kvar någonting. Nu jobbar han med att förbereda de nattliga sprängningarna i LKAB:s Kirunagruva. Och är ordförande för Naturskyddsföreningen i Kiruna.  – Vi tycker att skyddad natur ska vara skyddad. Då borde det vara onödigt med prospektering också där. Eftersom vi tycker att man inte ska bryta det så borde man inte prospektera heller. Vi har ju skyddat det av en orsak - att det ska få vara kvar till framtiden. Det handlar ju om hur mycket vi ska utrota av arter, vad ska vi ha kvar? Nu under våren ska mark- och miljööverdomstolen avgöra om den här gruvan skadar den skyddade naturen intill. Gruvföretaget LKAB har gjort en undersökning och kommit fram till att gruvan inte kommer att förstöra myrlandskapet.  Svenska staten hjälper med skattepengar till att marknadsföra även naturreservat för företag som letar malm. Under förra året flög en helikopter och ett flygplan lågt över naturreservat norr om Kiruna med mätinstrument som läser av berggrunden. Projektet att kartlägga berggrunden i norra Sverige kostade staten totalt 20 miljoner förra året. Mätresultaten läggs ut på nätet. Syftet är främst att det ska hjälpa företag med malmletandet så att de vet var de ska sätta ner borren.  Det här ingår i regeringens mineralstrategi. Inför sommaren är planen att staten ska gå ut och kartlägga berghällar i Muddus nationalpark. – Skogen har ju en enorm betydelse, det har ju ni alla förstått nu. Samtidigt ska mer natur skyddas. Det berättade miljöminister Lena Ek på en presskonferens i mars. – Utöver de hektar som vi redan har bestämt oss för att skydda i Sverige så lägger vi på här 150 000 hektar. Men trots att Länsstyrelsen i Västerbotten i tio år jobbat för att göra naturreservat av Rönnbäcksnäset vid Tärnaby så har regeringen nu gett ett företag tillstånd för en nickelgruva på det planerade naturreservatet. Nu återstår bara ett miljötillstånd. Per Nihlén jobbar med naturreservat på Länsstyrelsen i Västerbotten. – De prospekt man har sett på gruvplanerna så innebär det naturligtvis en total ödeläggelse av naturvärdena. Gammal orörd skog med en massa rödlistade, hotade arter. Om man sågar ner alla träd och bryter upp marken och använder det som upplag då är ju naturen förödd så att säga. Vi är på juridiska institutionen på Uppsala universitet där vi ska träffa Jan Darpö som är professor i miljörätt. Han säger att just malm och gruvor väger tungt och har flera speciella förmåner i lagtexterna, på bekostnad av miljöskyddet. – Minerallagstiftningen är i grund och botten en exploateringslagstiftning. Det är ett helt paket av åtgärder som har vuxit fram under många år och som ju egentligen har syftat till att få fram gruvor och arbetstillfällen. Det är ju val man gjort genom åren från lagstiftarens sida. Jan Darpö tycker att alla beslut kring gruvor och malmjakt borde gå att överklaga till miljödomstolarna.   – Problemet är att man har en särskild myndighet, man har en särskild myndighetskultur vars beslut är svåra att överklaga och ofta överklagas till regeringen med en relativt exploateringsinriktad rättstillämpning. Det ger, tror jag, regelmässigt ett svagare miljöskydd. Man kan peka på regler som också är väldigt förmånliga för mineralutvinningen - till exempel i tredje kapitlet miljöbalken så har ju mineralutvinning ett företräde som riksintresse. Här vid Kungsträdgården i Stockholm har gruvornas branschorganisation SveMin sitt kontor. Anders Lundkvist jobbar med miljö- och energifrågor. Hur ser ni från branschorganisationen på prospektering i skyddad natur? – Vi tycker ju att det är nödvändigt att man har möjlighet att komma in och göra undersökningar i sådana här områden. Det kan ju vara så att det finns väldigt stora tillgångar under områden som har ett visst naturskydd idag, men som i en process längre fram då kan bli aktuellt för en gruva. Vad är det som ni ser att man kan gå miste om ifall man inte prospekterar i skyddad natur? – Det kan ju vara avsevärda tillgångar i mineraler och framtida metallförsörjning för Sverige och för EU. Hur ser ni på att det kan hända sådana här saker, att det spills olja i samband med prospektering vid naturreservat? – Det vi kan göra som branschförening det är ju att se till våra medlemmar har bra anvisningar så man kan jobba gemensamt. Vi förlorar ju alla på om enskilda bolag inte beter sig rätt i sådana här miljöer. För då, naturligtvis, kan ju tillåtligheten att gå in i sådana här områden ifrågasättas och det är ju inte vi betjänta av alls. Går det att åka in med borraggregat och borra utan att man spiller olja eller att det blir avfall ifrån själva borrningen där? – Det är klart att det går att undvika att det blir spill. Eller det går att se till att det inte blir det. Och om händer så ska man naturligtvis ha ett systematiskt sätt att ta rätt på det. Chans till arbetstillfällen står mot naturvärden. Kaliber har räknat ut att en mer än en femtedel av alla undersökningstillstånd efter mineraler i norra Sverige gäller i naturreservat. Samtidigt som regeringen vill skydda mer natur. Vi ville prata med gruvminister Annie Lööf eftersom det är minerallagen som styr och den ingår i hennes ansvarsområde. Men trots att vi under tre veckors tid bett om en intervju får vi gång på gång nej från hennes pressekreterare. Till slut får vi intervjua hennes politiskt sakkunniga, Marie Wickberg som också är Centerpartist. – Vi ser ett väldigt stort värde i just den här kartläggningen alltså att vi vet vad som finns under mark. Därför har vi gjort den avdömningen att vi tycker att det är okej att man letar även i de skyddade områdena och om det inte bryter mot föreskrifter eller reservatets syfte skulle det teoretiskt sett också kunna vara möjligt att ha en industriell verksamhet även i ett naturreservat. Men hur ser ni på risken att prospektering faktiskt kan orsaka skador, som till exempel oljespill eller nedkörda träd? – Det är naturligtvis oacceptabelt att det blir skador på det viset oavsett om man är i skyddad natur eller någon annanstans. Men tyvärr finns det en sådan risk och det går ju inte att garantera till 100 procent att det aldrig kommer hända. Vad är det som gör att det ändå är värt att tillåta prospektering i skyddad natur? – Att vi har en jättebra koll på vad vi har för mineraltillgångar i Sverige. Det betyder tillväxt och arbetstillfällen. Varför är regeringen med och betalar miljonbelopp av skattepengar för att hjälpa företag som letar malm med var de kan hitta malm i naturreservat? – Världen lider jättestor brist på olika metaller och mineraler och vi ser en möjlighet att kunna utvinna en del av dem i Sverige på ett kanske mer miljövänligt sätt än man kan göra på andra ställen i världen och därför tycker vi att det är viktigt att vi vet vad som finns. Hur kan regeringen säga att ni vill skydda mer skog samtidigt som regeringen har gett tillstånd till en nickelgruva i ett område som Länsstyrelsen i Västerbotten försökt göra till naturreservat? – Vi har skyddat väldigt mycket skog i norra Sverige och det är också i norra Sverige vi har huvuddelen av all gruvdrift. Det vi behöver göra nu är att titta mycket på södra Sverige och de nyckelbiotoper som finns där. Vad säger hon om professor Jan Darpös kritik om att gruvdrift har speciella förmåner i lagstiftningen på bekostnad av miljöskyddet? – Vi vill ju vara ett attraktivt gruvland. Vi vill att fler människor ska komma hit och titta på vad vi har för mineralfyndigheter. Sen säger vi det också tillsammans med att vi har en av världens strängaste miljölagstiftningar. I stallet vid Kebnekaisefjällen har Matti Berg matat färdigt sina islandshästar. – Om vi då offrar stora naturvärden – de är ju borta för alltid. Och vi offrar det för kanske tio års utvinning av järnmalm. Vad gör vi sedan då? Då har vi kvar såren i marken. En mineral är en ändlig resurs. Och någonstans måste vi ta ett beslut – vad är priset vi är beredda att betala?     Reporter Magdalena Martinsson magdalena.martinsson@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Reporter Taberg Alexandra Svedberg alexandra.svedberg@sverigesradio.se

Bygg järnväg mellan Kaunisvaara och Svappavaara, säger vänsterpartiet. Northland söker investerare i Finland. Charlotte Kalla i toppform