Podcasts about sammanlagt

Idag har kan podden stoltsera med att vara första nordiska media med att ha beskådat den nordiska paviljongen vid den stundande världsutställningen i Osaka.Vi har varit på Yumeshima - Drömmarnas ö - som ligger i Osakabukten ungefär en halvtimmes resa med tåg från centrala Osaka.Den här upplagan av Japanpodden finns i en särskild Youtubeversion där det finns bilder och videomaterial från världsutställningen. Kolla in Japanpoddens Youtubekanal nu!NYHETERI ett försök att komma till rätta med de skenande priserna på ris - Japans basföda - inleddes den här veckan en auktion på 150 000 ton ris från det beredskapslager på en miljon ton som staten har.Riset i butik kostar i nuläget dubbelt så mycket som för ett år sedan och många hushåll har därför dragit ned på användandet eller ersatt det med nudlar av olika slag.I ett första skede är det alltså 150 000 ton som läggs ut på auktion och ytterligare 60 000 ton kan tillkomma senare. De som lägger högst bud vinner och riset ska därefter ut i butikerna, med förhoppningen att priset för konsumenterna ska kunna hållas nere.Orsaken till prisrusningen uppges vara en dålig skörd 2023 i kombination med spekulativ handel från vissa handlare.—------------De kraftiga bränder som rasat i Iwate län i norra Japan är nu under kontroll efter nära tre veckors släckningsarbete. Alla evakueringsorders har hävts då brandmyndigheterna bedömer att det inte längre finns någon risk att elden ska börja sprida sig igen.I staden Ofunato som var hårt drabbat brann ett 70-tal hus ned och en person påträffades senare död, medan närmare 5 000 tvingades lämna sina hem.Total brann ett område på 2 900 hektar företrädelsevis skogsmark, men elden hotade också flera byar och mindre städer.Perioden februari till april är normalt den mest brandfarliga eftersom det är mycket torrt i skog och mark. I år har det dock ovanligt många bränder, något som vissa bedömare menar kan bero på klimatförändringarna med kortare och torrare vintrar.—------------Med anledning av årsdagen av den stora Tohokujordbävningen den 11 mars 2011 har de styrande i staden Minami-sanriku avtäckt en minnessten över de sammanlagt 37 kommunanställda som miste livet i katastrofen. De flesta av de omkomna drunknade när en jättelik flodvåg drog in över kustsamhällena längs norra Japans stillahavskust.Sammanlagt omkom mer än 18 000 personer i katastrofen och mer än 2 000 saknas fortfarande. Gällande situationen vid det havererade kärnkraftverket Fukushima Dai-Ichi pågår saneringsarbetet alltjämt och väntas ta åtminstone ytterligare 30 till 50 år. Det ansvariga kraftbolaget Tepco har lovat att hela området ska saneras. Ännu har man dock inte kunnat ta sig in i de havererade reaktorerna på grund av den extremt höga radioaktiviteten.—------------Nordkorea testsköt i måndags flera ballistiska robotar, oklart hur många, bara timmar efter det att landet i kraftfulla ordalag fördömt en gemensam amerikansk-sydkoreansk militärövning som inleddes samma dag.Övningen som går under namnet Freedom Shield ska pågå fram till den 20 mars.Samtidigt kom under måndagen nya uppgifter om en incident i förra veckan då två stridsplan från det sydkoreanska flygvapnet av misstag bombade en by nära gränsen mot Nordkorea. Närmare 30 personer boende i byn ska ha kommit till skada och chefen för det sydkoreanska flygvapnet Lee Young-suu framförde en offentlig ursäkt och lovade göra allt han kan för att förhindra liknande misstag begås i framtiden.—---------Kvinnokläder saknar ofta fickor. Detta gör att kvinnor löper större risk att råka ut för jobbiga situationer än män. Men nu är kanske en förändring på gång som ska råda bot på ojämlikheten.En kvinna som intervjuas i dagstidningen Japan Times har dragit igång en namninsamling för att förmå tillverkarna att se till att kvinnors kläder utrustas med fickor i större utsträckning än vad som nu är fallet.Kvinnan som själv irriterat sig på att hon inte har några fickor att förvara sina visitkort i när hon går på möten.Droppen var när hon läste om en flygolycka där männen ombord lyckades få med sig en del värdesaker när de flydde ur det brinnande planet medan de kvinnor som lyckades rädda sig var tvungna att lämna samtliga personliga ägodelar ombord på det brinnande planet.Företrädare för klädmärket Uniqlo säger i en kommentar att de omgående tänker se till att också deras kläder för kvinnor utrustas med fickor utom när det inte är möjligt av estetiska eller andra skäl.—------I den stundande turneringen i sumobrottning som inleds i Osaka nu på söndag är allas ögon riktade på hur den nye stormästaren - mongolen Hoshoryu ska klara sin debut som stormästare - yokozuna.Med sina 25 år är Hoshoryu relativt ung för att utses till sportens högsta rang och får han vara skadefri tros han ha framtiden för sig. Det ska dock understrykas att en stormästare är under stor press att leverera resultat, i varje turnering. Den dag han inte lever upp till förväntningarna är det kutym att han drar sig tillbaka och blir coach eller stallchef.En annan brottare som levererat goda resultat är japanen Onosato som i Osaka ställer upp som Ozeki - den nästa högsta rankingen.Onosatos framgångar har gjort att sumointresset i Japan formligen exploderat och turneringen i Osaka som pågår i 15 dagar är mer eller mindre redan utsåld. Sporten har under flera år dominerats av utländska brottare - de flesta från Mongoliet, vilket gjort att intresset bland japaner svalnat betänkligt. Men med Onosatos framgångar har sporten snabbt vunnit nya anhängare. Om Onosato gör ett bra resultat i Osaka, och då ska han helst vinna hela turneringen, är det ett första steg mot att även han utnämns till stormästare. This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit japanpodden.substack.com

Författaren Anders Rydell beskriver i en tredje bok om nazisternas brott mot judiska kulturpersoner under andra världskriget hur musikerna drabbades. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sammanlagt 70 000 judiska musiker blev bestulna på sina värdefulla instrument och samlingar - och många skickades även till koncentrationsläger och mördades där.En paradoxal effekt blev att flera av världens absolut bästa orkestrar fanns inuti lägren, där nazisterna använde dem som en sorts bisarr underhållning och även ett sätt att mana på arbetet.Reporter: Mattias BergProducent: Maria Götselius

Just när Japan och hela Ostasien undsluppit sig en kollektiv suck av besvikelse över att man blev utan pris i naturvetenskaperna kom det glädjande, och kanske lite överraskande, besked från både Stockholm och Oslo. Litteraturpriset till sydkoreanska författaren Han Gang och fredspriset till Nihon Hidankyo en organisation för överlevarna efter atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Japanpodden går på djupet och sätter prisen i perspektiv. Nihon Hidankyo är en organisation som inte sällan jobbat i motvind i Japan, och det var först 2016 som en amerikansk president tog sig för att besöka Hiroshima. NYHETERValförberedelserna inför valet till parlamentets underhus den 27 oktober är nu i full gång och allas ögon är på hur det Liberaldemokratiska Partiets nye ledare, tillika premiärministern Shigeru Ishiba, ska navigera genom en snårskog av skandaler och splittring inom det egna partiet. Ishiba inledde sin kampanj i staden Iwaki i Fukushima län, alltså det län som drabbades hårdast av kärnkatastrofen och jordbävningen i mars 2011. “Vi måste se till att bygga upp Fukushima efter katastroferna, sade Ishiba och tillade att en återuppbyggnad är helt avgörande för Japans framtid.Samtidigt som Ishiba inlett en intensiv kampanjresa runt om i Japan är det många bedömare som varnar för att hans popularitet dalar efter beslutet att utestänga flera ledande politiker i det egna partiet på grund av deras påstådda inblandning i en skandal kring politiska donationer. Det folkliga stödet för Ishiba och hans regering ligger enligt en opinionsundersökning gjord av nyhetsbyrån Kyodo på 42 procent, vilket är ett tapp på hela 8 procentenheter jämfört med för bara ett par veckor sedan. —--------------Om vi fortsätter på valtemat så är det den här gången rekordmånga kvinnor som ställer upp. Sammanlagt 314 kvinnor kan väljarna lägga sin röst på och det är en ökning sedan senaste valet men fortfarande så är det bara en knapp fjärdel, eller 23,4 % av kandidaterna som är kvinnor vilket ligger långt under målet på 35 % som skulle vara uppnåt till nästa enligt den handlingsplan som regeringen antagit. Flest kvinnliga kandidater ställer Kommunistpartiet upp med, nästa fyra av tio kandidater är kvinnor. Sämst med jämlikheten är det i regeringspartierna LDP och Komeito där bara var sjätte kandidat är kvinna.—------Ekonomi. Medan övriga industriländer nu är i färd med att sänka räntorna efter det att inflation fallit tillbaka så väljer Japan att göra tvärtom. Centralbanken,  Bank of Japan, väntas dock försiktigt fram för att inte äventyra den ekonomiska återhämtning som är på gång och därför väntas styrräntan ligga på 1 % i januari 2026, jämfört med 0,25 procent i dagsläget. Japans problem har länge varit deflation, alltså att priserna går ner, vilket anses hämma konsumtionen då folk avvaktar med att sina inköp i tron att priserna kommer att vara lägre längre fram. Men nu tycks trenden vara på väg att vända, med stigande inflation under de senaste fyra månaderna samtidigt som årets löneökningar ligger på i snitt 2,9 %. —-------------Tokyo Metro som driver nio av tunnelbanelinjerna i den japanska huvudstaden kommer att noteras på Tokyobörsen den 23 oktober efter det ägarna - den japanska staten och Tokyo stad - valt att sälja ut hälften av sina aktier. Intresset för att äga aktier Tokyo Metro uppges ha varit stort både bland allmänheten och större investerare, såväl i Japan som utomlands. 6,5 miljoner passagerare åker med någon av Tokyo Metros linjer varje dag vilket gör företaget till ett av de största lokaltrafikbolagen i världen. Förutom tunnelbanelinjerna så äger Tokyo Metro också fastigheter shoppingarkader. —--------En högt uppsatt medlem i gangstersyndikatet Kodokai i Gifu län har gripts av polis efter anklagelser om att han på falska grunder begärt ersättning för en avkapad fingerled. Enligt polisen ska mannen själv ha kapat yttersta leden på sitt ena lillfinger i en så kallad yubitsume-ritual som görs av gängmedlemmar som ett sätt att sona eventuella fel de begått. Yubitsume är relativt vanligt inom yakuzan - den organiserade brottsligheten, men den här gången valde den nu utpekade gängmedlemmen att uppsöka sjukhus för att få behandling för vad han beskrev som en olyckshändelse, när han i själva verket kapat fingret själv. Därmed undvek han vårdkostnader på motsvarande nära 3 000 kronor - det pris han egentligen skulle betalat då skadan var självförvållad. Enligt polisen är det första gången som en gängmedlem arresteras för den här typen av brott.    —---------   Det klagas titt som tätt på att turisterna börjar bli så många i Japan att de ställer till problem för boende i populära orter som exempelvis Kyoto. Men nu har de styrande i staden tillsammans med ett e-handelsföretag tagit fram en lösning där besökare som donerar en summa pengar kan få ett presentkort och tips på särskilt utvalda, och kanske okända, platser och etablissemang värda att besöka. Tanken är att det ska vara en win-win situation där Kyoto stad får in pengar som kan användas för att bevara och utveckla kulturellt värdefulla platser samtidigt som turisterna kanske känner att de gör en insats och samtidigt belönas för det. Donate & Go heter konceptet och slår det väl ut är tanken att det ska implementeras också på fler platser. Så håll utkik nästa gång du besöker Japan.       This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit japanpodden.substack.com

Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första Sveariket etablerades på 1100-talet före vår tidräkning med kungasäte i Håga utanför dagens Uppsala. Sveariket var ett utvecklat samhälle som byggde sin makt på den långväga handeln av metaller med kontinenten och brittiska öarna.När Sveariket var som störst på 800-talet fvt kontrollerade svearna Uppland, Västmanland, Södermanland och Vikbolandet. Och tributrelationer kunde sträcka sig ända till Finland, Estland, Kurland och Blekinge.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Jonathan Lindström, arkeolog och författare aktuell med boken Sveriges långa historia – Människor, makt och gudar under 14 000 år.Sveakungarna manifesterade sin makt genom att bygga ett 40 meter långt kulthus på Hågön. Tre kilometer från Hågön uppfördes dessutom den gigantiska borgen Predikstolen som var 200 gånger 270 meter stor. I slutet av det första Sveariket omkring år 1030 fvt uppfördes också en hög som var 50 meter i diameter och åtta meter hög.Svearnas kärnområde var dagens Uppland och Västmanland med tyngdpunkten i Håga. Även Södermanland, Mälarområdet och Vikbolandet ingick, medan Gotland hade mer jämlika relationer med Sveariket. Samtidigt fanns det tributländer i Norrland, Finland och Baltikum.Sveakungarnas maktställning byggde på att de kontrollerade den långväga handeln med kontinenten och brittiska öarna av koppar, tenn och ylletyg. Med Norrland, Finland och Baltikum inkluderas även handel med pälsar och slavar.Med dåtidens skeppsteknologi kunde sveakungarnas handels- och maktnät sträcka ut sig 20 till 30 mil från centrum – motsvarande en veckas paddlande enkel väg. För att upprätthålla relationer ännu längre bort krävdes kolonier.Lyssna också på Trälarnas liv och Tunnes träluppror och Gamla Uppsalas hemligheter avkodas.Musik: Fairytale Female Vocal av Psystein, Storyblock AudioBild: Stora Rickebyhällen ligger i Boglösa socken i Trögds härad i Fjädrundaland, Enköpings kommun, Uppsala län, Uppland, Sverige. Hällristningsområdet mäter 19×19 meter och fördelas på sex ristningsytor. Sammanlagt finns där 51 skepp, 115 fotsulor varav 58 parvis sammanhuggna, 18 ringar, 6 människor, 2 djur, 1 ”stol / mantel”, 6 obestämbara figurer, 15 fragment och 94 skålgropar. Wikipedia, Creative Commons. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stalingrad blev en av de stora vändpunkterna i kriget på östfronten. Få enskilda slag har i historien satt sådana djupa spår i vårt medvetande. Kampen om Stalingrad och den tyska 6.arméns kapitulation symboliserar det tyska misslyckandet på östfronten och den sovjetiska segern.Hitlers plan att erövra de viktiga ryska oljefälten vid Baku vid Kaspiska havet stoppades i Stalingrads ruiner. Striden fördes med stor brutalitet från hus till hus i en stad som jämnats med marken av det tyska bombflyget och i vilken det fortfarande fanns civila. Förlusterna var outhärdligt stora på båda sidor.I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mest dramatiska händelserna i andra världskrigets historia. Tyskarna försökte under sommarkampanjen 1942 att erövra de strategiskt viktiga oljefälten kring Baku och samtidigt eliminera de sovjetiska styrkorna i söder. Det tyska högkvarteret inledde planeringen i april 1942 och gav operationen namnet ”Operation Blå”.Operationen inleddes den 28 juni och ledde snabbt till stora tyska framgångar. Hitler gav order om att Kaukasus och Stalingrad skulle erövras samtidigt. Detta skulle komma att visa sig bli ödesdigert. De tyska styrkorna delades upp i två armégrupper vilket försvagade den tyska offensiven inte minst därför att det blev svårt att fullt ut klara underhållet i två riktningar. Båda armégrupperna misslyckades att uppnå sina anfallsmål.Staden Stalingrad, dagens Volgograd, bredde ut sig 50 kilometer på båda sidor om floden Volga. En erövring av staden skulle stänga av de sovjetiska förbindelserna med områdena i söder. Dessutom skulle staden i tyskarnas händer fungera som ett viktigt flankskydd. Anfallet mot staden var alltså inte bara en fåfänga propaganda fråga utan Stalingrad hade en verklig strategisk betydelse.Anfallen mot Stalingrad inleddes på allvar 21 augusti. Den 23 augusti lade det tyska flyget staden i ruiner. Civilbefolkningen led i ruinerna. I själva verket hade tyskarna skapat en ointaglig fästning. Stalingrads rykande ruiner skulle visa sig omöjliga att betvinga. De kommande månaderna fördes ett brutalt krig man mot man i staden. Förlusterna var fruktansvärda på båda sidor. Ryssarna höll till slut bara små brohuvuden på västra sidan floden. Men längre än så kom aldrig tyskarna. I november genomförde ryssarna en våldsam inringningsoperation som inneslöt 6.armén i Stalingrad – operation Uranus. I början av februari kapitulerade tyskarna och 91 000 soldater gick i fångenskap. Sammanlagt förlorade den tyska armén närmare 800 000 soldater i operationerna kring Stalingrad. Av dessa stupade nästan 300 000.Om Stalingrad har det skrivits många hyllmeter. Antony Beevors kanske bästa bok Stalingrad (2000) är grundläggande och ger på många sätt den enskilde soldatens perspektiv. Vägen till Stalingrad och även själva striden finns bland annat beskriven av John Erickson The Road to Stalingrad (2003). Bild: Sovjetiska trupper anfaller i Stalingrand i juli 1942. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Våren 1863 var kriget mellan Nordstaterna och Sydstaterna långt ifrån avgjort. Det gick ändå att se vissa tecken på att kriget börjat luta över till Nordstaternas fördel. Det som brukar utpekas som vändpunkten i kriget är slaget vid Gettysburg i juli 1863.Sammanlagt omkring 170 000 soldater drabbade samman i det som blivit inbördeskrigets mest berömda slag. Förlusterna i döda och skadade var förfärande. Mellan 45 000 och 51 000 under de dagar slaget pågick. Av dessa stupade åtminstone 8 000.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden resonerar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om amerikanska inbördeskriget från slaget vid Gettysburg i juli 1863 till Sydstaternas kapitulation i april 1865. Efter nederlaget vid Gettysburg blev situationen för Sydstaterna alltmera desperat. Nordstaternas mänskliga resurser och industriella kapacitet visade sig överlägsen. Handelsblockaden mot Södern ströp tillgången på vapen och andra viktiga produkter.Trots att Sydstaterna var på defensiven i slutet av 1863 var kriget inte avgjort. Nordstaterna inledde en omfattande strategisk räd genom Södern ledd av generalen Sherman för att dela Sydstaterna, slå ut viktiga ekonomiska områden och ringa in sydstatsarméerna under Robert E. Lee i norr. Samtidigt belägrades Richmond och Petersburg och slutligen tvingades Robert E. Lee att kapitulera mot övermakten i april 1865. Då hade mer än 600 000 amerikaner fått sätta livet till och oskattbara ekonomiska värden förstörts.Södern låg i spillror. Inbördeskriget har ännu idag aktualitet för många amerikaner. Minneskulturen har i vissa delar av Södern levt kvar och frodats. Den så kallade ”lost cause”-rörelsen har stundtals levt upp för att lyfta fram Söderns kamp för att försvara sin rättighet. Samtidigt kvarstår den svåra frågan om slaveriet. Många uppfattar ett försvar för Söderns kamp som ett direkt försvar för slaveriet vilket väckt diskussion och starka reaktioner ända in i vår egen tid.Bild: Döda nordstatare på slagfältet i Gettysburg, Pennsylvania, fotograferad 5 eller 6 juli 1863 av Timothy H. O'Sullivan. Den här bilden är tillgänglig från United States Library of Congress's Prints and Photographs-avdelning under det digitala ID:t ppmsc.00168. Public Domain.Lyssna också på Emigrationen till Amerika – när svenskarna blev anglosaxare.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Therese Alshammar är en svensk tävlingssimmare. Sammanlagt har hon tagit 72 internationella mästerskapsmedaljer bland annat tre OS-medaljer. Nu skriver hon också barnböcker. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019. ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos.Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa ”tröstlösa trakter”, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring.Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler änantalet stjärnor i rymden,fler än de torra små korn som ryms i virvlande sandsom det står i Ingvar Björkesons översättning.”Tar den då aldrig slut, din klagolåt?” undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt.I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning.I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla.För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det som man med ett grekiskt ord kallar paraklausithyron, ”att klaga bredvid en dörr”, när den utestängde älskaren, på latin exclusus amator, bankar på den nyckfulla flickvännens dörr, bönfaller och förnedrar sig men tvingas gå därifrån med oförrättat ärende.I Ovidius stora epos Metamorfoser har temat fått en mer allvarlig innebörd. Påfallande ofta ignoreras den som har något på hjärtat. Han eller hon når inte fram. När Apollo vill förklara sin kärlek till Daphne vägrar hon tala med honom och flyr, som för sitt liv. Nymfen Echo lyckas inte få uppmärksamhet av den vackre men självupptagne Narcissus. Hon är dömd av gudinnan Juno att inte kunna ta initiativ till ett samtal och kan bara upprepa vad som redan har sagts. Inte sällan straffas figurerna av maktfullkomliga och oberäkneliga gudar och mister sin ursprungliga skepnad. De förvandlas.Så är det också med den förvisade diktaren vid Svarta havets kust. Han har straffats av Jupiters blixt, den kejserliga gudamakten, och han har förvandlats. Non sum ego qui fueram – ”Jag är ej mer den jag var”. Men till skillnad från figurerna i Metamorfoser unnas han inte utvägen att uppgå i en annan existens, som ett djur eller en växt. Han avundas Niobe som han har skildrat, hon som såg sina fjorton barn skoningslöst dödas av gudar och sedan transformerades till ett stenblock. Den som har blivit till sten kan inte längre känna något. Han, däremot, tvingas att genomlida sina dagar i främmande land med, som han skriver, ”en bitterhet som bara tilltar”.I Konsten att älska är diktjagets säkraste tips för att fånga en flicka att vara ihärdig, att inte ge upp: om man får nej av tusen, så får man ja av en. Det gäller att tjata och vända sig inte bara till en, utan till många, vilket Ovidius gör i sina klagosånger från Svarta Havet. Det bevingade uttrycket Gutta cavat lapidem,”En sten holkas ut av droppar”, hittar vi i just Brev från Pontos. ”Med ett och samma rop tigger jag många om hjälp”, skriver han och sammanfattar sin exilpoesi. Och samtidigt tvingas han inse att metoden kan ge motsatt effekt: ”Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna”.Det finns en liknande kommentar i Konsten att älska som rör den hemlängtande krigaren Odysseus. Under sina åtta år på Kalypsos ö berättade hjälten ofta samma sak, fast på olika sätt, skriver Ovidius. Det framstår nästan som ett förebud till dikterna i Tristia och Brev från Pontos. I dem är Odysseus nämligen den mytologiska figur som diktjaget oftast identifierar sig med. Gång på gång jämför han sig med den homeriske hjälten och dennes otaliga mödor på havet. Men Odysseus hade det bättre, menar diktaren: han hade trots allt en gudinna på sin sida, han hade kamrater med sig på färden, han fick komma tillbaka till sitt älskade Ithaka som segrare och återförenas med sin familj.Den nåden förunnades inte Roms populäre poet. Ihärdigheten gav ingen utdelning. Kejsaren var hårdare än sten och bevekades inte av diktarens många böner.Så slutade Ovidius sina dagar i landsflykt, lik en Odysseus som aldrig kom hem, och slöt sin poetiska cirkel med det självuppfyllande temat: ständig klagan och bön – utan något svar.Martina Björk/latinist och skribentLitteraturPublius Ovidius Naso: Tristia och Brev från Pontos. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.

Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Måns Zelmerlöw har trots vinst i både Melodifestivalen och Eurovision en fortsatt dröm om att göra comeback och försöka vinna igen. Måns som också är aktuell med ny EP på svenska som kommer i maj och julen har han redan bokat upp med en föreställning tillsammans med komikern Per Andersson. Carolina Norén träffar Måns Zelmerlöw som är en av våra mest framgångsrika Svensktoppstjärnor med 15 låtar på listan och tre ettor på Svensktoppen. Måns Zelmerlöw: Om Loreen vinner får jag skjuta på min comeback i MelodifestivalenMåns Zelmerlöw hade planerat att göra comeback i Melodifestivalen, men nu när det ser ut som att Loreen kan vinna årets Eurovision har han skjutit upp planerna. Det avslöjar Måns när Carolina Norén haffar honom mellan två spelningar under hans pågående konserthusturné. Måns är dock aktuell under årets Eurovision Song Contest ändå,kommentator för Svt.Måns Zelmerlöw drömmer om att jobba med Jocke Berg: "Jag skulle bli startstruck och tacka ja direkt!"Måns Zelmerlöw har alltid haft ett högt arbetstempo och prövat på det mesta inom nöjesbranschen – alltifrån att vara programledare för Allsång på Skansen till att vinna Melodifestivalen och Eurovision. Men att vara folklig kan också ibland sticka i ögonen – vilka reaktioner får han av andra artister i musikbranschen – de mer finkulturella stjärnorna? Måns berättar att han aldrig kommer att kunna bli svår och pretentiös, han har det helt enkelt inte inom sig. En dröm vore dock om t ex Jocke Berg ringde och erbjöd en låt.– Jag skulle bli startstruck och tacka ja direkt!Musikmässigt är Måns just nu aktuell med nya singeln ”Andetag” som är ett första smakprov från en kommande EP som släpps i slutet av maj. Senare i höst är han också aktuell med julshowen ”Tomten och bocken - rider igen 2023” tillsammans med komikern Per Andersson, en föreställning som de hann spela sju gånger innan de tvingades avbryta den 2020 under pandemin.Måns Zelmerlöw och framgångarna på Svensktoppen:Måns Zelmerlöw är en av våra mest framgångsrika Svensktoppstjärnor Måns Zelmerlöw debuterade på Svensktoppen 2007 med Melodifestivaltrean ”Cara Mia” – den blev också han första Svensktoppsetta. Sammanlagt har Måns Zelmerlöw haft 15 låtar på listan och tre ettor på Svensktoppen. Heroes är den Melodifestivallåt som gått bäst för Måns Zelmerlöw och ”Should´ve Gone Home” är den låt som legat längst med 52 veckor. Carolina Norén - programledare och producent för Svensktoppen

Över tretusen tyska poliser har genomfört en jätterazzia runtom i Tyskland. Sammanlagt greps tjugofem personer, misstänkta för att ha planerat en statskupp för att störta den tyska regeringen. De gripna tros vara en del av den Reichsbürgerrörelsen, ett nätverk som svär trohet till det gamla Tyska riket och som vill återupprätta Tyskland som ett kejsardöme. Bland de gripna finns en tysk prins, före detta elitsoldater, poliser och en tidigare politiker från partiet Alternativ för Tyskland. Många av medlemmarna betraktas som högerextrema. Hur var statskuppen tänkt att gå till om den hade fullföljts? Vem är prinsen som nu är gripen? Hur illa hade det här kunnat gå om inte polisen slagit till såsom de gjorde? Varför riktas det misstankar om rysk inblandning i det hela? Gäst: Wolfgang Hansson, utrikespolitisk kommentator Aftonbladet Programledare: Vilma Ljunggren

Påskdagarna år 1918 utkämpades inne i Tammerfors det dittills största slaget i Norden mellan de vita regeringstrupperna och den röda upprorsarmén i det finska inbördeskriget. På den vita sidan deltog en svensk frivilligbrigad som kom att sättas in i slutanfallet på staden. Sammanlagt stupade 700 på den vita sidan och 2 000 på den röda sidan i slaget om Tammerfors.Finska inbördeskriget var brutalt och omfattade allt från våld mot civila, summariska avrättningar i samband med striderna och höga dödssiffror i de vitas fångläger.Bakgrunden till Slaget vid Tammerfors var den snabba händelseutvecklingen under mars månad. De vitas överbefälhavare ansåg att Tammerfors måste intas innan det var möjligt att anfalla längre sydöst och ringa in de röda som kontrollerade södra Finland.I den nymixade reprisen av avsnitt 25 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om slaget som avgjorde inbördeskriget i Finland 1918.Tammerfors var Finland näst största industristad och hade symboliskt betydelse för den röda sidan som ett starkt arbetarfäste. Dessutom var en tysk division på väg att landstiga i södra Finland för att stödja de vita. Mannerheim var mot denna tyska inblandning och ville så snabbt som möjligt avgöra inbördeskriget utan tysk hjälp. Därför sattes operationerna igång mot Tammerfors i all hast. Den 25 mars fick stadens försvarare uppmaningen att kapitulera.Slaget om Tammerfors blev blodigt. Stridernas fördes från hus till hus. Före anfallet besköts staden av artilleri som ödelade hela stadsdelar. I slutstriderna sattes den svenska frivilligbrigaden in. Tillsammans med nyrekryterade jägarregementen med finska rekryter från de norra delarna av Finland anföll brigaden den 28 mars på skärtorsdagen Tammerfors utkanter österifrån. Anfallet körde nästan omgående fast och förlusterna ökade. Efter återhämtning och ytterligare anfall med nya förluster kunde de vita slutligen ta emot de rödas kapitulation den 6 april. Efterräkningen blev hård. Summariska avrättningar och övergrepp följde i erövringens spår.Du som vill lära dig ännu mer efter att ha lyssnat på avsnittet kan läsa Heikki Ylikangas, Vägen till Tammerfors, Stockholm 1995 och Tobias Berglund & Niclas Sennerteg, Finska inbördeskriget, Stockholm 2017. Lyssna också på Historia Nus avsnitt med Niclas Sennerteg om Finska inbördeskriget.Bild: Avrättade och fallna röda soldater i östra änden av Näsilinna vid Tammerfors påsken 1918.Fotograf okänd, Vapriikki Museum Center fotoarkiv. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ryssland är en given fiende för president Zelenskyj, men nu misstänks det finnas fiender även på hemmaplan. Nyligen avsattes både Ukrainas säkerhetstjänstchef och riksåklagaren, anklagade för svagt ledarskap, samt ett sextiotal medarbetare som misstänks ha samarbetat med Ryssland i smyg. Sammanlagt har hela 651 utredningar gällande landsförräderi inletts. Vad är det som har hänt egentligen? Är det sant att Zelenkyjs egna anställda arbetar med Ryssland i hemlighet? Hur påverkar det här krigföringen? Hur mycket påverkar korruption landet? I dagens Aftonbladet Daily pratar vi om ett annat hot mot Ukraina än det från Ryssland. Gäst: Jakob Hedenskog, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier på Utrikespolitiska institutet Programledare: Vilma Ljunggren

Det är juni och redan har åtta kvinnor i Sverige dödats av en man som de haft en relation med. I ett av fallen dödades även en elvaårig pojke tillsammans med sin mamma. I ett annat, dödades även bebisen som kvinnan hade i sin mage. Aftonbladet har i flera år granskat fallen där kvinnor dödats av en man hon haft en relation med. Sammanlagt handlar det om hundratals liv. Varför görs det inte mer? Tas varningssignalerna, som ofta finns där innan kvinnan dödas, inte på allvar? Vart kan man vända sig om man befinner sig en våldsam relation? Vad får männen för domar? Gäst: Linda Hjertén och Johanna Rapp, reportrar Aftonbladet Programledare: Vilma Ljunggren Om du eller någon i din närhet utsätts för våld i nära relation, ring ​​Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50. Samtalet är gratis och syns inte på telefonräkningen. Vid akut fara, ring alltid 112!

Det första Sveariket etablerades på 1100-talet före vår tidräkning med kungasäte i Håga utanför dagens Uppsala. Sveariket var ett utvecklat samhälle som byggde sin makt på den långväga handeln av metaller med kontinenten och brittiska öarna.När Sveariket var som störst på 800-talet fvt kontrollerade svearna Uppland, Västmanland, Södermanland och Vikbolandet. Och tributrelationer kunde sträcka sig ända till Finland, Estland, Kurland och Blekinge.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Jonathan Lindström, arkeolog och författare aktuell med boken Sveriges långa historia – Människor, makt och gudar under 14 000 år.Sveakungarna manifesterade sin makt genom att bygga ett 40 meter långt kulthus på Hågön. Tre kilometer från Hågön uppfördes dessutom den gigantiska borgen Predikstolen som var 200 gånger 270 meter stor. I slutet av det första Sveariket omkring år 1030 fvt uppfördes också en hög som var 50 meter i diameter och åtta meter hög.Svearnas kärnområde var dagens Uppland och Västmanland med tyngdpunkten i Håga. Även Södermanland, Mälarområdet och Vikbolandet ingick, medan Gotland hade mer jämlika relationer med Sveariket. Samtidigt fanns det tributländer i Norrland, Finland och Baltikum.Sveakungarnas maktställning byggde på att de kontrollerade den långväga handeln med kontinenten och brittiska öarna av koppar, tenn och ylletyg. Med Norrland, Finland och Baltikum inkluderas även handel med pälsar och slavar.Med dåtidens skeppsteknologi kunde sveakungarnas handels- och maktnät sträcka ut sig 20 till 30 mil från centrum – motsvarande en veckas paddlande enkel väg. För att upprätthålla relationer ännu längre bort krävdes kolonier.Lyssna också på Trälarnas liv och Tunnes träluppror och Gamla Uppsalas hemligheter avkodas.Musik: Fairytale Female Vocal av Psystein, Storyblock AudioBild: Stora Rickebyhällen ligger i Boglösa socken i Trögds härad i Fjädrundaland, Enköpings kommun, Uppsala län, Uppland, Sverige. Hällristningsområdet mäter 19×19 meter och fördelas på sex ristningsytor. Sammanlagt finns där 51 skepp, 115 fotsulor varav 58 parvis sammanhuggna, 18 ringar, 6 människor, 2 djur, 1 ”stol / mantel”, 6 obestämbara figurer, 15 fragment och 94 skålgropar. Wikipedia, Creative Commons. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Det skulle bli Europas största landbaserade laxodling i Sotenäs. Men vad som verkar vara en lovande affär ser nu, två år senare, ut att spricka. Granskningen tar oss till Irland och en välgörenhetstrust som ska hjälpa fattiga irländare. I mars 2020 kallade Sotenäs kommun till presskonferens. Anledningen var den nya storsatsningen Europas största landbaserade laxodling värt mellan 17 och 20 miljarder kronor, som skulle sätta Sotenäs på kartan. Det multinationella företaget Lighthouse Finance, som står bakom satsningen, startar bolaget Quality Salmon för att kunna driva laxodlingen i Sverige.Quality Salmon jagas av kronofogdenKommunen köper upp mark för fem miljoner, men när Niclas Jonasson, lokalreporter på Bohusläningen, försöker nysta mer i kommunens avtal tar det stopp. - Stora delar av det här avtalet var maskat. () Vi kunde inte se var det skulle vara eller hur mycket pengar kommunen skulle få för arrendet. Då blir man ju genast ganska nyfiken, säger han.Det visar sig senare att en av styrelsemedlemmarna i Quality Salmon har haft en obetald skatteskuld på drygt 10 miljoner kronor och han lämnar styrelsen. Och snart kommer det fram att Quality Salmon också jagas av kronofogden. De har inte betalat sina räkningar till flera av de företag som utfört tjänster åt dem. Sammanlagt uppgår skulderna till drygt 3,2 miljoner kronor. Skulderna beror, enligt VD och styrelseordföranden Roy Høiås, på att projektet har försenats, bland annat på grund av pandemin.Roy Høiås döms för bokföringsbrottI mars 2022, någon vecka innan det här avsnittet sänds, döms Roy Høiås för oaktsamt bokföringsbrott för att han inte lämnat in årsredovisningen i tid. Han döms till villkorlig dom och böter. Dessutom får bolaget Quality Salmon en företagsbot på 30 000 kronor. Roy Høiås beklagar domen. Till Kaliber förklarar han: Bolaget har inte haft resurser, kapacitet och kunskap för att färdigställa den i tid.Granskningen leder oss också till Irland och en välgörenhetstrust, där avkastningen ska gå till fattiga irländare. Hur hänger det här ihop med laxodlingen i Sotenäs? Kalibers reportrar Trifa Abdulla och Ola Sandstig åker tillbaka till Sotenäs en sista gång för att fråga kommunen om de här nya uppgifterna, och vart affären är på väg.

Stalingrad blev en av de stora vändpunkterna i kriget på östfronten. Få enskilda slag har i historien satt sådana djupa spår i vårt medvetande. Kampen om Stalingrad och den tyska 6.arméns kapitulation symboliserar det tyska misslyckandet på östfronten och den sovjetiska segern.Hitlers plan att erövra de viktiga ryska oljefälten vid Baku vid Kaspiska havet stoppades i Stalingrads ruiner. Striden fördes med stor brutalitet från hus till hus i en stad som jämnats med marken av det tyska bombflyget och i vilken det fortfarande fanns civila. Förlusterna var outhärdligt stora på båda sidor.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mest dramatiska händelserna i andra världskrigets historia. Tyskarna försökte under sommarkampanjen 1942 att erövra de strategiskt viktiga oljefälten kring Baku och samtidigt eliminera de sovjetiska styrkorna i söder. Det tyska högkvarteret inledde planeringen i april 1942 och gav operationen namnet ”Operation Blå”.Operationen inleddes den 28 juni och ledde snabbt till stora tyska framgångar. Hitler gav order om att Kaukasus och Stalingrad skulle erövras samtidigt. Detta skulle komma att visa sig bli ödesdigert. De tyska styrkorna delades upp i två armégrupper vilket försvagade den tyska offensiven inte minst därför att det blev svårt att fullt ut klara underhållet i två riktningar. Båda armégrupperna misslyckades att uppnå sina anfallsmål.Staden Stalingrad, dagens Volgograd, bredde ut sig 50 kilometer på båda sidor om floden Volga. En erövring av staden skulle stänga av de sovjetiska förbindelserna med områdena i söder. Dessutom skulle staden i tyskarnas händer fungera som ett viktigt flankskydd. Anfallet mot staden var alltså inte bara en fåfänga propaganda fråga utan Stalingrad hade en verklig strategisk betydelse.Anfallen mot Stalingrad inleddes på allvar 21 augusti. Den 23 augusti lade det tyska flyget staden i ruiner. Civilbefolkningen led i ruinerna. I själva verket hade tyskarna skapat en ointaglig fästning. Stalingrads rykande ruiner skulle visa sig omöjliga att betvinga. De kommande månaderna fördes ett brutalt krig man mot man i staden. Förlusterna var fruktansvärda på båda sidor. Ryssarna höll till slut bara små brohuvuden på västra sidan floden. Men längre än så kom aldrig tyskarna. I november genomförde ryssarna en våldsam inringningsoperation som inneslöt 6.armén i Stalingrad – operation Uranus. I början av februari kapitulerade tyskarna och 91 000 soldater gick i fångenskap. Sammanlagt förlorade den tyska armén närmare 800 000 soldater i operationerna kring Stalingrad. Av dessa stupade nästan 300 000.Om Stalingrad har det skrivits många hyllmeter. Antony Beevors kanske bästa bok Stalingrad (2000) är grundläggande och ger på många sätt den enskilde soldatens perspektiv. Vägen till Stalingrad och även själva striden finns bland annat beskriven av John Erickson The Road to Stalingrad (2003). Bild: Sovjetiska trupper anfaller i Stalingrand i juli 1942. Wikipedia, Public Domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I augusti 2018 sköts 20-åriga Eric Torell med Downs syndrom ihjäl av polisen när han var ute med sitt leksaksvapen i centrala Stockholm. Sammanlagt lossade poliserna 25 skott. Drygt ett år senare friades poliserna från alla brottsmisstankar. I Ordfronten #106 … Continue reading →

Tjugoåriga Eric Torell med Downs syndrom blev ihjälskjuten av polisen när han en augustimorgon 2018 lekte med ett leksaksvapen ute på gården. Sammanlagt avlossade poliserna 25 skott och ett år senare friades poliserna från alla brottsmisstankar. Vilket ansvar har egentligen polisen? I detta avsnitt av Madestam och Lemne samtalar Jenny Madestam och Marja Lemne med Rune Engström, polis och medförfattare av boken ”25 skott - Dödskjutningen av Eric Torell och polisens ansvar”. Dessutom får vi denna vecka svar på om Magdalena Andersson blir vald till statsminister och i så fall när. I veckans ”Marjas Arga” riktar Marja Lemne stark kritik mot myndigheters dåliga skötsel av datasystembyten och vi uppdateras om det senaste inom samhällsforskningen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Dikt: ur Indianhår" Första rad: På knä i lust Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren Uppläsning: Anita Ekström (ur SR:s arkiv)  Redan som mycket ung hamnade Friederike Mayröcker i kretsen kring Wiener Gruppe, en författarsammanslutning med surrealistiska och expressionistiska förtecken, och 1946 debuterade hon som poet i avant-garde-tidskriften Die Plan. Hon var inte bara poet, utan också prosaist, librettist, dramatiker, tecknare och författare till ett stort antal hörspel och barnböcker. Sammanlagt publicerade hon över hundra gräns-och genreöverskridande verk under sin långa levnad.  Mayröcker är en särling också i den österrikiska litteraturen som hyst så många särlingar Thomas Bernhard, Peter Handke, Elfride Jelinek. Liksom dessa har hon inmutat ett fullkomligt egensinnigt litterärt universum. Att läsa henne kräver att man dyker ner, låter sig hänges, flyter med i floden av vildsinta associationer, tvära kast och besynnerliga interpunktioner. Vara ett med all världens skapelse, så löd Mayröckers stolta devis för sitt skapande. Inget mindre än så dög. Ett så grafomaniskt oregerligt och samtidigt intensivt medvetet författarskap kräver nästan det omöjliga av sin översättare. Ulla Ekblad-Forsgren har gjort ett makalöst arbete med att överföra Mayröckers verk och värld till en svenska med samma unika förtecken.                                                                                           Marie Lundquist DIKTSAMLING: "Indianhår" (Ellerströms, 2005) MUSIK Alexandre Tansman: Intermezzo nr 5 EXEKUTÖR Éliane Reyes

Dikt: Om att omfamna att ett aloe lagerträd i behandlingsrummet hos min fysioterapeut Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren Uppläsning: Josefin Iziamo  Redan som mycket ung hamnade Friederike Mayröcker i kretsen kring Wiener Gruppe, en författarsammanslutning med surrealistiska och expressionistiska förtecken, och 1946 debuterade hon som poet i avant-garde-tidskriften Die Plan. Hon var inte bara poet, utan också prosaist, librettist, dramatiker, tecknare och författare till ett stort antal hörspel och barnböcker. Sammanlagt publicerade hon över hundra gräns-och genreöverskridande verk under sin långa levnad.  Mayröcker är en särling också i den österrikiska litteraturen som hyst så många särlingar Thomas Bernhard, Peter Handke, Elfride Jelinek. Liksom dessa har hon inmutat ett fullkomligt egensinnigt litterärt universum. Att läsa henne kräver att man dyker ner, låter sig hänges, flyter med i floden av vildsinta associationer, tvära kast och besynnerliga interpunktioner. Vara ett med all världens skapelse, så löd Mayröckers stolta devis för sitt skapande. Inget mindre än så dög. Ett så grafomaniskt oregerligt och samtidigt intensivt medvetet författarskap kräver nästan det omöjliga av sin översättare. Ulla Ekblad-Forsgren har gjort ett makalöst arbete med att överföra Mayröckers verk och värld till en svenska med samma unika förtecken.                                                                                           Marie Lundquist Diktsamling: Om omfamningar (Ellerströms, 2013) MUSIK Antonín Dvoák: Sats 1 ur Bagateller. EXEKUTÖR David Moreau och Raphaelle Moreau, violin, Edgar Moreau, cello och Jérémie Moreau, piano

Dikt: ur "Omfamningar" Första rad: Den den den denna förtjusning Översättning: Ulla Ekblad- Forsgren Uppläsning: Marie Lundquist (från Diktare läser (andras) dikt, 2016)  Redan som mycket ung hamnade Friederike Mayröcker i kretsen kring Wiener Gruppe, en författarsammanslutning med surrealistiska och expressionistiska förtecken, och 1946 debuterade hon som poet i avant-garde-tidskriften Die Plan. Hon var inte bara poet, utan också prosaist, librettist, dramatiker, tecknare och författare till ett stort antal hörspel och barnböcker. Sammanlagt publicerade hon över hundra gräns-och genreöverskridande verk under sin långa levnad.  Mayröcker är en särling också i den österrikiska litteraturen som hyst så många särlingar Thomas Bernhard, Peter Handke, Elfride Jelinek. Liksom dessa har hon inmutat ett fullkomligt egensinnigt litterärt universum. Att läsa henne kräver att man dyker ner, låter sig hänges, flyter med i floden av vildsinta associationer, tvära kast och besynnerliga interpunktioner. Vara ett med all världens skapelse, så löd Mayröckers stolta devis för sitt skapande. Inget mindre än så dög. Ett så grafomaniskt oregerligt och samtidigt intensivt medvetet författarskap kräver nästan det omöjliga av sin översättare. Ulla Ekblad-Forsgren har gjort ett makalöst arbete med att överföra Mayröckers verk och värld till en svenska med samma unika förtecken.                                                          Marie Lundquist Diktsamling: Om omfamningar (Ellerströms, 2013) MUSIK Georg Philipp Telemann: Första satsen ur Flöjtkonsert G-dur TWV 51:G2 EXEKUTÖR Karl Kaiser, flöjt, La stagione, Michael Schneider, dirigent

Dikt: Om att kyssa tungan, som språk Översättning: Ulla Ekblad- Forsgren Uppläsning: Josefin Iziamo  Redan som mycket ung hamnade Friederike Mayröcker i kretsen kring Wiener Gruppe, en författarsammanslutning med surrealistiska och expressionistiska förtecken, och 1946 debuterade hon som poet i avant-garde-tidskriften Die Plan. Hon var inte bara poet, utan också prosaist, librettist, dramatiker, tecknare och författare till ett stort antal hörspel och barnböcker. Sammanlagt publicerade hon över hundra gräns-och genreöverskridande verk under sin långa levnad.  Mayröcker är en särling också i den österrikiska litteraturen som hyst så många särlingar Thomas Bernhard, Peter Handke, Elfride Jelinek. Liksom dessa har hon inmutat ett fullkomligt egensinnigt litterärt universum. Att läsa henne kräver att man dyker ner, låter sig hänges, flyter med i floden av vildsinta associationer, tvära kast och besynnerliga interpunktioner. Vara ett med all världens skapelse, så löd Mayröckers stolta devis för sitt skapande. Inget mindre än så dög. Ett så grafomaniskt oregerligt och samtidigt intensivt medvetet författarskap kräver nästan det omöjliga av sin översättare. Ulla Ekblad-Forsgren har gjort ett makalöst arbete med att överföra Mayröckers verk och värld till en svenska med samma unika förtecken.                                                          Marie Lundquist Diktsamling: Om omfamningar (Ellerströms, 2013) MUSIK Gordon Jacob: Tredje satsen ur Violakonsert nr 2 EXEKUTÖR Helen Callus, viola, BBC:s konsertorkester, Stephen Bell, dirigent

Dikt:"Bläckdikten, allra djupast" Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren Uppläsning: Anita Ekström (ur vårt arkiv)  Redan som mycket ung hamnade Friederike Mayröcker i kretsen kring Wiener Gruppe, en författarsammanslutning med surrealistiska och expressionistiska förtecken, och 1946 debuterade hon som poet i avant-garde-tidskriften Die Plan. Hon var inte bara poet, utan också prosaist, librettist, dramatiker, tecknare och författare till ett stort antal hörspel och barnböcker. Sammanlagt publicerade hon över hundra gräns-och genreöverskridande verk under sin långa levnad.  Mayröcker är en särling också i den österrikiska litteraturen som hyst så många särlingar Thomas Bernhard, Peter Handke, Elfride Jelinek. Liksom dessa har hon inmutat ett fullkomligt egensinnigt litterärt universum. Att läsa henne kräver att man dyker ner, låter sig hänges, flyter med i floden av vildsinta associationer, tvära kast och besynnerliga interpunktioner. Vara ett med all världens skapelse, så löd Mayröckers stolta devis för sitt skapande. Inget mindre än så dög. Ett så grafomaniskt oregerligt och samtidigt intensivt medvetet författarskap kräver nästan det omöjliga av sin översättare. Ulla Ekblad-Forsgren har gjort ett makalöst arbete med att överföra Mayröckers verk och värld till en svenska med samma unika förtecken.                                                                                                      Marie Lundquist Diktsamling: "Indianhår". Ellerströms, 2005 MUSIK Michail Glinka: Elegi EXEKUTÖR Stefan Schulz, bastrombon, Saori Tomidokoro, piano

67 • Marknadsför dig med video - Gäst David Stavegård, Excel-expert Att använda video för att bygga sitt varumärke, lansera sina produkter och nå ut i sociala medier är ju som du vet a perfect match.    Å det spelar ingen roll vilken nisch eller vilket område du eller ditt företag är verksamt inom.    David Stavegård är konsulten och Excel-experten som varje torsdag kommer ut med ett nytt torsdagstips på LinkedIn om Excel. Det har han gjort varje torsdag i över 3 år!    Sammanlagt har hans videotips setts över 2 miljoner gånger och hans LinkedInkonto har växt från 300 till 30 000 följare under den här tiden.    David håller inspirationsföreläsningar om Excel, har skrivit boken “Excel helt enkelt” Hur du jobbar smartare och snyggare i programmet.    I det här avsnittet av Pixelpodden - en podd om video berättar David Stavegård om sina erfarenheter av att lansera och bygga varumärke med video.    Han går igenom steg för steg hur han skapar sina populära torsdagstips på LinkedIn. LÄNKAR SOM NÄMNS I PROGRAMMET: Här hittar du mer David Stavegård   Hemsida: www.stavegard.se Instagram  LinkedIn  Youtube  Twitter  Facebook    Utrustningen David använder för att skapa sina torsdagstips hittar du här   ÖVRIGA LÄNKAR :  LinkedIn: @heleneaberg  Facebook: @Stockholm Pixelhouse Instagram: @Stockholm Pixelhouse  TikTok: @heleneaberg  Youtube: Helene Åberg - Stockholm Pixelhouse Hemsida: www.pixelhouse.se   PÅVERKA INNEHÅLLET I PIXELPODDEN Vill du vara med och påverka vad jag tar upp i podden och diskutera video i sociala medier så är du varmt välkommen att gå med i Facebookgruppen Pixelpodden - en podd om video. Här kan du också ställa frågor inför kommande avsnitt i podden där jag kommer svara på dina och andras frågor.    TYCK TILL & PRENUMERERA  Å ingen blir förstås gladare än jag om du vill skriva en recension om podden på iTunes. Ju fler stjärnor, desto gladare blir förstås jag :-) Å extra glad blir jag ju förstås om du vill prenumerera på Pixelpodden så att du inte missar något avsnitt!  /Helene

Hej, alla två- och fyrbenta! Glöm inte att prenumerera på podden i din app,  Den här podden är hundsveriges vardagsrum där jag, Gurgin, möter ledande hundpsykologer, hundinstruktörer, forskare och etologer med samtal som fokuserar på relationen för att sprida större kunskap om djuret som nästan en miljon svenskar idag delar hem med.  Hundpodden Vår Bästa Vän har funnits sedan 2014 år och är Nordens största ljudproduktion om hund. Sammanlagt finns uppemot 500 publicerade avsnitt. Den finns på alla poddplattformar och jag har även gjort 3 säsonger av podden för Sveriges Radio som även sändes i kanaler som P1, P3 och P4 runt om i landet. Vissa veckor har podden nått ut till hundratusentals människor. Hundpodden Vår Bästa Vän har även årligen sedan starten deltagit på scen på Stockholms Hundmässa. Utöver det har jag i egenskap av hundpoddare vid ett flertal intervjuats för Nyhetsmorgon, Morgonstudion, Expressen, Aftonbladet Morgon och ett flertal lokala tidningar. Stötta poddens överlevnad! Ditt bidrag beskattar jag, jag räknar inte ditt bidrag som en gåva eftersom mitt arbete för att sprida kunskap och information om hund är något jag betraktar som en motprestation. Alla bidrag – stora som små – tas tacksamt emot på Swish:

Påskdagarna år 1918 utkämpades inne i Tammerfors det dittills största slaget i Norden mellan de vita regeringstrupperna och den röda upprorsarmén i det finska inbördeskriget. På den vita sidan deltog en svensk frivilligbrigad som kom att sättas in i slutanfallet på staden. Sammanlagt stupade 700 på den vita sidan och 2 000 på den röda sidan i slaget om Tammerfors.Finska inbördeskriget var brutalt och omfattade allt från våld mot civila, summariska avrättningar i samband med striderna och höga dödssiffror i de vitas fångläger.Bakgrunden till Slaget vid Tammerfors var den snabba händelseutvecklingen under mars månad. De vitas överbefälhavare ansåg att Tammerfors måste intas innan det var möjligt att anfalla längre sydöst och ringa in de röda som kontrollerade södra Finland.I avsnitt 25 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om slaget som avgjorde inbördeskriget i Finland 1918.Tammerfors var Finland näst största industristad och hade symboliskt betydelse för den röda sidan som ett starkt arbetarfäste. Dessutom var en tysk division på väg att landstiga i södra Finland för att stödja de vita. Mannerheim var mot denna tyska inblandning och ville så snabbt som möjligt avgöra inbördeskriget utan tysk hjälp. Därför sattes operationerna igång mot Tammerfors i all hast. Den 25 mars fick stadens försvarare uppmaningen att kapitulera.Slaget om Tammerfors blev blodigt. Stridernas fördes från hus till hus. Före anfallet besköts staden av artilleri som ödelade hela stadsdelar. I slutstriderna sattes den svenska frivilligbrigaden in. Tillsammans med nyrekryterade jägarregementen med finska rekryter från de norra delarna av Finland anföll brigaden den 28 mars på skärtorsdagen Tammerfors utkanter österifrån. Anfallet körde nästan omgående fast och förlusterna ökade. Efter återhämtning och ytterligare anfall med nya förluster kunde de vita slutligen ta emot de rödas kapitulation den 6 april. Efterräkningen blev hård. Summariska avrättningar och övergrepp följde i erövringens spår.Du som vill lära dig ännu mer efter att ha lyssnat på avsnittet kan läsa Heikki Ylikangas, Vägen till Tammerfors, Stockholm 1995 och Tobias Berglund & Niclas Sennerteg, Finska inbördeskriget, Stockholm 2017. Lyssna också på Historia Nus avsnitt med Niclas Sennerteg om Finska inbördeskriget.Bild: Avrättade och fallna röda soldater i östra änden av Näsilinna vid Tammerfors påsken 1918.Fotograf okänd, Vapriikki Museum Center fotoarkiv. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

President Trumps tidigare nationella säkerhetsrådgivare John Bolton vägrade vittna under riksrättsprocessen. Sedan skrev han en bok fylld av angrepp på presidenten och Trumpadministrationen. Det är bara en av få böcker om Donald Trump. Sammanlagt finns det runt 3.500 böcker om USA:s president Donald Trump – och det är en extremt väldokumenterad presidenttid. I dagens avsnitt pratar vi med DN:s utvecklingschef Martin Jönsson som har läst många av böckerna om Trump, inklusive Boltons bok ”The room where it happened”. ”Det är uppenbart att John Bolton vill skada presidenten”, säger han. Programledare: Martin Jönsson. Producent: Sabina Marmullakaj. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Teknik: Oliver Bergman, Bauer Media.

2017 kallas polisen till en adress i centrala Manchester. De hittar en misshandlad kille medvetslös på golvet. De anar inte då att det här ska leda dem till det största fallet det någonsin stött på. Han har i flera år drogat och filmat när han våldtagit killar i sin lägenhet, killar som inte har en aning om vad de varit med om. Sammanlagt hittar polisen film på 195 killar. Dokumentären är gjord i februari 2020, av Caroline Kernen. Ljuden i dokumentären är hämtade från: BBC Manchester Evening News ITV Sky News

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken "Gruva". Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade. Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

Finns det inget ände på hans bitterhet? Latinisten Martina Björk reflekterar över den förvisade skalden Ovidius och hans ständiga längtan tillbaka till Rom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna. Det är en poet i landsflykt som med dessa ord sammanfattar sina sista två diktverk, Tristia och Brev från Pontos. Publius Ovidius Naso, skalden som blev stjärna i Rom med sina eleganta erotiska elegier, tvingades tillbringa sina sista år i Tomis vid Svarta havets västra kust, dessa tröstlösa trakter, som han själv kallar dem. Temat i hans exilpoesi är det lidande som han åsamkats genom kejsar Augustus beslut att utvisa honom från Rom. Orsaken till landsförvisningen är oklar, men om vi får tro Ovidius själv var det en dikt och ett misstag, carmen et error, som blev hans fall. Att dikten var den sedeslösa Ars Amatoria, Konsten att älska, får vi veta i ett långt brev i Tristia, adresserat till just kejsaren. Misstaget, skriver poeten, var att han råkade se något som inte var avsett för hans ögon. Vad kan vi bara spekulera kring. Det är inte bara Augustus som får livstecken från Pontos. Varje poem i de båda samlingarna är formulerade som brev och riktas till vänner och bekanta hemma i den eviga staden. För dit längtar diktaren ständigt. Om och om igen klagar han över sitt öde, om olyckan att behöva fortleva sitt liv vid världens ände, i en kall och ogästvänlig trakt bland obildade människor. Kvalen tycks honom oräkneliga; de är fler än antalet stjärnor i rymden, fler än de torra små korn som ryms i virvlande sand som det står i Ingvar Björkesons översättning. Tar den då aldrig slut, din klagolåt? undrar en vän. Inte bara författarens egen samtid fann hans exilpoesi tjatig och kverulantisk. Varför trötta ut läsaren med ständiga jeremiader? Författaren svarar att lidande är det enda som hans liv består av. Han måste skriva för att skriva av sig. Det är en terapi. Det är endast till detta som hans musa inspirerar honom, och om det påverkar kvaliteten till det sämre, må det vara hänt. I "Tristia" och "Brev från Pontos" möter vi en på samma gång självupptagen som självkritisk diktare som är medveten om att hans upprepade jämranden skämmer hans dikter. Eller kanske rättare sagt: att andra anser att de gör det. Frågan är hur allvarligt vi skall uppfatta Ovidius självkritik. Repetitivt klagande är nämligen inget nytt fenomen i hans diktning. I samlingen Heroides, som även den består av brevdikter, låter Ovidius avsändarna vara missnöjda mytologiska kvinnor som skriver till sina män. Den trogna och flitiga Penelope vädjar till maken Odysseus om att han skall ta sitt ansvar och komma hem. Drottning Dido förmanar sin älskare Aeneas att inte lämna henne och Karthago. Prinsessan Ariadne, som med sitt nystan räddat Theseus ur labyrinten mot löfte om att få gifta sig med honom, uttrycker sin förtvivlan när han dumpar henne på en öde ö. Sammanlagt möter läsaren femton kvinnor som alla beklagar sin olyckliga situation, på ett eller annat sätt orsakad av den älskades försummelse. Kvinnornas försök att påverka mottagarna är lönlösa. De får aldrig några svar. Femton tröttsamma klagosånger på samma tema, har man sagt. Oavsett om de återkommande lamentationerna gör dikterna dåliga eller ej är de ett medvetet val från författarens sida, ett stildrag som han har bestämt sig för att behålla. För det finns en röd tråd i Ovidius författarskap som handlar om att inte få gehör. I ungdomsverket Amores förekommer ett vanligt motiv för antik erotisk diktning, det som man med ett grekiskt ord kallar paraklausithyron, att klaga bredvid en dörr, när den utestängde älskaren, på latin exclusus amator, bankar på den nyckfulla flickvännens dörr, bönfaller och förnedrar sig men tvingas gå därifrån med oförrättat ärende. I Ovidius stora epos Metamorfoser har temat fått en mer allvarlig innebörd. Påfallande ofta ignoreras den som har något på hjärtat. Han eller hon når inte fram. När Apollo vill förklara sin kärlek till Daphne vägrar hon tala med honom och flyr, som för sitt liv. Nymfen Echo lyckas inte få uppmärksamhet av den vackre men självupptagne Narcissus. Hon är dömd av gudinnan Juno att inte kunna ta initiativ till ett samtal och kan bara upprepa vad som redan har sagts. Inte sällan straffas figurerna av maktfullkomliga och oberäkneliga gudar och mister sin ursprungliga skepnad. De förvandlas. Så är det också med den förvisade diktaren vid Svarta havets kust. Han har straffats av Jupiters blixt, den kejserliga gudamakten, och han har förvandlats. Non sum ego qui fueram Jag är ej mer den jag var. Men till skillnad från figurerna i Metamorfoser unnas han inte utvägen att uppgå i en annan existens, som ett djur eller en växt. Han avundas Niobe som han har skildrat, hon som såg sina fjorton barn skoningslöst dödas av gudar och sedan transformerades till ett stenblock. Den som har blivit till sten kan inte längre känna något. Han, däremot, tvingas att genomlida sina dagar i främmande land med, som han skriver, en bitterhet som bara tilltar. I Konsten att älska är diktjagets säkraste tips för att fånga en flicka att vara ihärdig, att inte ge upp: om man får nej av tusen, så får man ja av en. Det gäller att tjata och vända sig inte bara till en, utan till många, vilket Ovidius gör i sina klagosånger från Svarta Havet. Det bevingade uttrycket Gutta cavat lapidem,En sten holkas ut av droppar, hittar vi i just Brev från Pontos. Med ett och samma rop tigger jag många om hjälp, skriver han och sammanfattar sin exilpoesi. Och samtidigt tvingas han inse att metoden kan ge motsatt effekt: Jag skriver samma sak så ofta att ingen vill lyssna. Det finns en liknande kommentar i Konsten att älska som rör den hemlängtande krigaren Odysseus. Under sina åtta år på Kalypsos ö berättade hjälten ofta samma sak, fast på olika sätt, skriver Ovidius. Det framstår nästan som ett förebud till dikterna i Tristia och Brev från Pontos. I dem är Odysseus nämligen den mytologiska figur som diktjaget oftast identifierar sig med. Gång på gång jämför han sig med den homeriske hjälten och dennes otaliga mödor på havet. Men Odysseus hade det bättre, menar diktaren: han hade trots allt en gudinna på sin sida, han hade kamrater med sig på färden, han fick komma tillbaka till sitt älskade Ithaka som segrare och återförenas med sin familj. Den nåden förunnades inte Roms populäre poet. Ihärdigheten gav ingen utdelning. Kejsaren var hårdare än sten och bevekades inte av diktarens många böner. Så slutade Ovidius sina dagar i landsflykt, lik en Odysseus som aldrig kom hem, och slöt sin poetiska cirkel med det självuppfyllande temat: ständig klagan och bön utan något svar. Martina Björk/latinist och skribent Litteratur Publius Ovidius Naso: Tristia och Brev från Pontos. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2019.

För ett liv i musikens tjänst. Som en poet eller alkemist omvandlar hon ljud till skulpturer. Som första kvinnliga tonsättare någonsin får Rebecca Saunders det som kallas Musikens Nobelpris, Ernst von Siemens Musikpreis på 250 000 Euros. Hon föddes i London men lever sedan många år i Berlin och får priset för ett liv i musikens tjänst. "Som en poet eller alkemist omvandlar hon ljud till skulpturer. Hennes intelligenta, intuitiva musik har stränghet, genialt berättande, listig humor och explosiv energi." Rebecca Saunders verklista innehåller drygt 70 verk: solostycken, duostycken, trios, kammarmusik, orkesterstycken. För henne är rummen, det arkitektoniska och spatiala, oerhört viktigt och musikerna är ofta utplacerade på olika platser när verken framförs. Hon känner instrumenten utan och innan och deras klangfärg och tonart/pitch betyder allt. Mekaniska misstag i t ex en oboe, då ljudet spricker upp i två toner, kallar Rebecca Saunders en dyad, ett ackord av två toner. Hon älskar sådana "biprodukter" och använder sig av dem i sina kompositioner. Hennes verk chroma, för upp till 16 musiker, finns i 20 olika versioner, uppförda i olika länder. Stycket spelas två gånger vid varje konserttillfälle och till instrumentationen hör upp till 270 speldosor. Rebecca Saunders senaste stora orkesterverk har titeln Yes, efter det sista ordet i Molly Blooms inre monolog i romanen Odysseus av irländske författaren James Joyce. I Yes använder Rebecca Saunders en fulltalig Ensemble Musikfabrik från Köln. Sammanlagt 19 solister samt sopran och dirigent, som spelar slagverk, reciterar och sjunger text. Instrumentet ackordion är ett måste för Rebecca Saunders. -Utan ackordion kan jag inte skriva musik! Det finns något  förunderligt med ackordion. Instrumentet är mångsidigt och känslomässigt: mycket subtilt och extremt kraftfullt. Ackordion kan uttrycka en djup melankoli men kan också vara både iskallt och distanserat. Saunders har varit professor i komposition vid Hannover University of Music, Theatre and Media och undervisar regelbundet vid Darmstadts sommarkurser och vid Impuls Academy i Graz i Österrike. Hon är medlem i Berlin Academy of Arts och Sachsen Academy of Arts i Dresden. Här är en helt färsk och gedigen verklista: https://www.editionpeters.com/resources/0001/writers/pdf/Saunders_worklist_17_Jan_2019.pdf Vi möter även tonsättaren Malin Bång och dirigenten Rei Munakata som med ensemblen Curious Champer Players har arbetat med Rebecca Saunders och hennes musik. Bland annat vid Stockholm New Music Festival på Musikaliska på Nybrokajen i Stockholm då Saunders chroma IV uppfördes. Malin Bång: Det som inspirerade mig från början var den här väldigt dynamiska kraften i Rebecca Saunders musik och de stora kontrasterna mellan det ganska ruffa och det väldigt sköra och svaga. Det blir en stor relief i musiken och hon var intresserad av det rumsliga redan då, fast det sker inne i instrumentationen på något vis. Rei Munakata: Det var mycket intressant att arbeta med Rebecca Saunders. Hon är fast beslutsam och vet exakt hur hon vill ha det i dessa komplicerade musikstycken. Det mest intressanta är att hon känner instrumenten mycket bra. Hon använder instrumentet på ett mycket färgstarkt sätt för att skapa olika nyanser. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan som mötte Rebecca Saunders inför prisutdelningen i hennes studio i Prenzlauer Berg i Berlin. Spellista: Stirrings Still Rebecca Saunders Ensemble Musikfabrik, Köln Skin Rebecca Saunders Juliet Fraser, sopran Ensemble Modern Vimbayi Kazibon, dirigent Live av BBC Skin Rebecca Saunders Juliet Fraser, sopran Ensemble Modern Vimbayi Kazibon, dirigent Live av BBC Blaauw for double-bell trumpet Rebecca Saunders Marco Blaauw, trumpet Miniata Rebecca Saunders Teodoro Anzellotti, ackordio Hans Zender, dirigent Southwest German Radio Symphony Orchestra Solitude Rebecca Saunders Severine Ballon, cello To And Fro Rebecca Saunders Hannah Weirich, violin Peter Veale, oboe chroma IX Rebecca Saunders Ensemble Contrechamp chroma IX Rebecca Saunders Ensemble Contrechamp Yes Rebecca Saunders Juliet Fraser, sopran Ensemble Musikfabrik, Köln Enno Poppe, dirigent

För ett liv i musikens tjänst. Som en poet eller alkemist omvandlar hon ljud till skulpturer. Som första kvinnliga tonsättare någonsin får Rebecca Saunders det som kallas Musikens Nobelpris, Ernst von Siemens Musikpreis på 250 000 Euros. Hon föddes i London men lever sedan många år i Berlin och får priset för ett liv i musikens tjänst. "Som en poet eller alkemist omvandlar hon ljud till skulpturer. Hennes intelligenta, intuitiva musik har stränghet, genialt berättande, listig humor och explosiv energi." Rebecca Saunders verklista innehåller drygt 70 verk: solostycken, duostycken, trios, kammarmusik, orkesterstycken. För henne är rummen, det arkitektoniska och spatiala, oerhört viktigt och musikerna är ofta utplacerade på olika platser när verken framförs. Hon känner instrumenten utan och innan och deras klangfärg och tonart/pitch betyder allt. Mekaniska misstag i t ex en oboe, då ljudet spricker upp i två toner, kallar Rebecca Saunders en dyad, ett ackord av två toner. Hon älskar sådana "biprodukter" och använder sig av dem i sina kompositioner. Hennes verk chroma, för upp till 16 musiker, finns i 20 olika versioner, uppförda i olika länder. Stycket spelas två gånger vid varje konserttillfälle och till instrumentationen hör upp till 270 speldosor. Rebecca Saunders senaste stora orkesterverk har titeln Yes, efter det sista ordet i Molly Blooms inre monolog i romanen Odysseus av irländske författaren James Joyce. I Yes använder Rebecca Saunders en fulltalig Ensemble Musikfabrik från Köln. Sammanlagt 19 solister samt sopran och dirigent, som spelar slagverk, reciterar och sjunger text. Instrumentet ackordion är ett måste för Rebecca Saunders. -Utan ackordion kan jag inte skriva musik! Det finns något  förunderligt med ackordion. Instrumentet är mångsidigt och känslomässigt: mycket subtilt och extremt kraftfullt. Ackordion kan uttrycka en djup melankoli men kan också vara både iskallt och distanserat. Saunders har varit professor i komposition vid Hannover University of Music, Theatre and Media och undervisar regelbundet vid Darmstadts sommarkurser och vid Impuls Academy i Graz i Österrike. Hon är medlem i Berlin Academy of Arts och Sachsen Academy of Arts i Dresden. Här är en helt färsk och gedigen verklista: https://www.editionpeters.com/resources/0001/writers/pdf/Saunders_worklist_17_Jan_2019.pdf Vi möter även tonsättaren Malin Bång och dirigenten Rei Munakata som med ensemblen Curious Champer Players har arbetat med Rebecca Saunders och hennes musik. Bland annat vid Stockholm New Music Festival på Musikaliska på Nybrokajen i Stockholm då Saudners chroma IV uppfördes. Malin Bång: Det som inspirerade mig från början var den här väldigt dynamiska kraften i Rebecca Saunders musik och de stora kontrasterna mellan det ganska ruffa och det väldigt sköra och svaga. Det blir en väldig relief i musiken och hon var intresserad av det rumsliga redan då, fast det sker inne i instrumentationen på något vis. Rei Munakata: Det var mycket intressant att arbeta med Rebecca Saunders. Hon är fast beslutsam och vet exakt hur hon vill ha det i dessa komplicerade musikstycken. Det mest intressanta är att hon känner instrumenten mycket bra. Hon använder instrumentet på ett mycket färgstarkt sätt för att skapa olika nyanser. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan som mötte Rebecca Saunders inför prisutdelningen i hennes studio i Prenzlauer Berg i Berlin.

Med avsnitt 22 avslutar vi 2018 med och vi samtalar med filmkompositören Adam Nordén. Adam Nordén är en av Sveriges mest anlitade filmkompositör och musiker som 2006 vann en Guldbagge för Bästa Prestation Ljud (för musiken till Zozo). 2006 vann också Adam pris för bästa musik på internationella TV-festivalen i Reims. Bland Adams över 70 film/TV-serie credits återfinns musiken till Wallander, Beck, Känn ingen Sorg, Zozo, The Hundred code,  Vår tid är nu. Sammanlagt har det blivit ett otal serier och ca 35 långfilmer. Bland Adams internationella titlar återfrinns holländska "The Accused" som var Hollands Oscars-bidrag 2014, finska dramakomedin "Forbidden Fruit", tyska filmerna "Die Lüge", "Bella Block" och "Unter Anderen Umständen". Som att det inte var nog har Adam Nordén också jobbat flera gånger med Dolph Lundgren. Programledare: Simon Kölle & Joel Forssell Lyssna på podcasten där poddar finns. iTUNES: https://itunes.apple.com/se/podcast/musik-i-film-podcast/id1316769624?l=en&mt=2 Hitta även alla poddar och information på www.simonkolle.com/wp/podcast För mer information om bransch och intresseorganisationen Musik i Film se www.musikifilm.se som också finns på Facebook och på flera andra sociala plattformar. Podcasten Musik i film är producerad av Simon Kölle – www.simonkolle.com och Joel Forssell. Vinjetten och de olika musiksnuttarna i podcasten är från Interludium I (även kallad Kattis Strof) som är skriven av Simon Kölle (orkestrerad av F. Högberg) och framförd live på Skansen av Sveriges Radios Symfoniorkester.  

Detta är del 2 av 2 i serien om Kina med Frédéric Cho. Del 1, Kinas historia, hittar du i listan. Vad händer i Kina just nu? Vad är Kinas relation till USA? Blir det handelskrig? Är det kommunismen som fortfarande råder? Hur ser kinesisk välfärd ut? Hur viktigt är ditt kinesiska stjärntecken när det ska göras affärer? I veckans avsnitt pratar vi med Kina-specialisten Frédéric Cho (Frédéric Cho Advisory AB), tidigare kinarådgivare på Handelsbanken Capital Markets. Frédéric lever med en fot i Sverige och en i Kina. Sammanlagt har han bott arton år i städer som Peking, Shanghai, Wuxi, Taipei och Hongkong. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Detta är del 2 av 2 i serien om Kina med Frédéric Cho. Del 1, Kinas historia, hittar du i listan. Vad händer i Kina just nu? Vad är Kinas relation till USA? Blir det handelskrig? Är det kommunismen som fortfarande råder? Hur ser kinesisk välfärd ut? I veckans avsnitt pratar vi med Kina-specialisten Frédéric Cho (Frédéric Cho Advisory AB), tidigare kinarådgivare på Handelsbanken Capital Markets. Frédéric lever med en fot i Sverige och en i Kina. Sammanlagt har han bott arton år i städer som Peking, Shanghai, Wuxi, Taipei och Hongkong. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kina är ett hett ämne, men vad behöver vi kunna och förstå om Kinas historia för att kunna hänga med i nyheterna samt kunna göra business med bolag eller investerare i Kina? I två delar (detta är del 1) pratar vi med Kina-specialisten Frédéric Cho (Frédéric Cho Advisory AB) även tidigare kinarådgivare på Handelsbanken Capital Markets. Frédéric lever med en fot i Sverige och en i Kina. Sammanlagt har han bott arton år i städer som Peking, Shanghai, Wuxi, Taipei och Hongkong. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kina är ett hett ämne, men vad behöver vi kunna och förstå om Kinas historia för att kunna hänga med i nyheterna samt kunna göra business med bolag eller investerare i Kina? I två delar (detta är del 1) pratar vi med Kina-specialisten Frédéric Cho (Frédéric Cho Advisory AB) även tidigare kinarådgivare på Handelsbanken Capital Markets. Frédéric lever med en fot i Sverige och en i Kina. Sammanlagt har han bott arton år i städer som Peking, Shanghai, Wuxi, Taipei och Hongkong. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Anders Peter Glader och hans familj var tidiga emigranter. De åkte 1853 från södra Småland till Amerika. Men den fasansfulla resan tog två av barnens liv och deras mor återhämtade sig aldrig. Från mitten av 1800-talet fram till tiden för första världskriget emigrerade mer än en miljon svenskar till Amerika. Ju längre fram i tiden vi kommer desto mer organiserade och välfungerande blev resorna, men för de tidiga emigranterna gjordes resorna över haven ofta under vidriga förhållanden i fraktfartyg som inte alls var avsedda för passagerare. Så var det för Anders Peter Glader och hans hustru Elin som reste från södra Småland till en liten plats i Minnesota som hette Ki-Chi-Saga. Och det var just den plats där författaren Wilhelm Moberg lät sina romanfigurer, utvandrarna Karl Oskar och Kristina, bosätta sig. Bodil Stefansson i Torekov hade precis som så många andra svenskar läst Vilhelm Mobergs böcker och därför blev hon extra intresserad när hennes man Ingvar Malmberg berättade att det i hans småländska släkt fanns en emigrant som hette Anders Peter Glader och som hade bosatt sig just i Ki-Chi-Saga. När han berättade det för Bodil blev hon eld och lågor, och ville genast fara till USA. - Vad spännande, tyckte jag, det här måste vi ju undersöka! Och så började vi, med att ta kontakt med Ingvars släktingar i USA. Till slut sa de "Det är lika bra ni kommer hit, så att ni kan få svar på alla era frågor." Så vi blev inbjudna till Chisago county som det numer heter, och såg alla platser som Anders Petter varit på. - Och när vi kom hem igen så satte jag igång att försöka ta reda på allt om varför de for sin väg, vilket liv hade de levt här hemma, hur var överfarten och hur blev deras liv i Amerika, säger Bodil Stefansson. Anders Peter Glader från Furuby socken i södra Småland föddes i december 1806 som sjätte barnet i en torparfamilj. Hans start i livet var inte enkel, hans mor dog när han var bara fem år gammal. Han tjänade några år som dräng och när han blev vuxen fick han en bra tjänst som rättare på en gård. - Jag tror det var en man som levde livet. Han hade nog en stark sexualdrift om man ser till hur många barn han fick senare, säger Bodil Stefansson, och fortsätter: - Jag tror också att han var en ledargestalt som hade lätt att ta människor. Han var glad och positiv, och berättade gärna historier, därtill var han stark en människa både fysiskt och psykiskt. Men Anders framgångar fick sig en knäck när det plötsligt visade sig att han väntade barn med två kvinnor på samma gång. I april 1835 födde Elin, hans trolovade, deras första barn, och en månad senare födde pigan Maria som tidigare hade arbetat på gården en son som också Anders var far till. - Hon föder ett barn och Glader blir stämd inför tinget. Barnet dör dock efter tio månader så han får chansen att åstadkomma en förlikning. Han får betala skadestånd och uppnår förlikning med kvinnan. Om inte barnet dött så hade sannolikt blivit dömd till dryga böter. Visserligen var Anders känd som en man som hade framgång hos kvinnor, men detta var ändå mer än hans arbetsgivare, godsägaren Aschan, kunde tåla, berättar Bodil. - Anders fick kicken. Bara en månad tidigare hade han fått en lönebonus av Aschan för att han hade uppfört sig så bra, men nu ser man plötsligt i gårdens räkenskaper att Anders krävs på en avgift på 90 riksdaler för "skämd potatis". - Jag har tolkat det som ett slags bötesstraff för hans skamlösa beteende. Man skulle ju kunna tänka sig att de pengarna hade gått till Maria, men det tror inte Bodil på. - Ånej, säger hon och skrattar, det gjorde de säkert inte. Strax efter fick dock Anders Peter erbjudande om arbete på en annan gård som Aschan nyligen köpt. Anders jobbade sig upp och kunde till slut köpa en egen gård och titulera sig hemmansägare. Men i takt med att Elin och han fick allt fler barn, så växte Anders Peters oro för framtiden. - Familjen klarade sig ju, men problemet var ju de sju barnen som nu fanns i familjen. Hemmanet var bara stort nog för att ett av dem skulle kunna ta över det. Anders hade inte råd att låta sönerna studera eller hemgift åt flickorna. - Anders Peter Glader ville nånting med livet, han ville framåt - och så fick han höra talas om Amerika. Det var ju de driftigaste som åkte först, menar Bodil Stefansson, de som hade ett visst kapital, som var framgångsrika och ambitiösa, de såg att det fanns en chans att få ett bra liv för sig och sina efterkommande i det nya landet. Anders och Elin kom iväg på våren 1853, men hade de haft en aning om hur resan skulle bli så hade de kanske ändå valt att stanna hemma. Nu blev första anhalten på resan Göteborg. Där fick de kontakt med en före detta murarmästare som hette Jonsson, och som hade börjat befrakta folk. Han gav dem ett jättebra erbjudande. De skulle åka med en snabbgående postbåt från Liverpool. Det irländska fartyget skulle bara behöva fyra-fem veckor för resan, och mat skulle ingå i priset. Ett hundratal svenskar åkte ångbåt till en sydlig hamn i England, varifrån de fick åka tåg till Liverpool. Där lämnade Jonsson dem, men innan han gjorde det hade han köpt det mesta av den mat som svenskarna hade med sig till resan, den skulle inte behövas, menade han. Tillvaron på båten blev en mardröm. Svenskarna kunde inte engelska och de kunde inte göra sig förstådda. Den irländska besättningen både stal från passagerarna och misshandlade dem. Och värst av allt; matransonerna var så ynkliga av svenskarna snart började svälta. - Efter sex veckor till sjöss så är nästan allihop sängliggande för att de är så svaga, berättar Bodil Stefansson. Det fanns andra nationaliteter på båten, men deras befraktare har gett dem extra mat för de visste hur dåligt det brukade vara. Ovanpå alla dessa påfrestningar så råkade båten ut för en tyfon på havet. - Det blev rigghaveri, seglen skörade och det värsta av allt - de flesta vattentunnorna slogs sönder. Svenskarna var nu så försvagade att de inte förmådde slå sig fram till positioner där de kunde få vatten. Ammande mödrar sinade, och man ser i fartygsdokumenten att tretton eller fjorton småbarn dör, och de är alla svenskar. Ett av dessa barn är Anders Peters och Elins yngsta dotter Petronella, som sänks i havet. Väl framme i USA dör ännu ett av deras barn på tåget till Chicago. Han hette ju Jonsson, den där murarmästaren som organiserade resan som Anders och Elin gjorde, och bara ett år senare skrev en annan svensk-amerikan en artikel i en svensk tidning för att varna för Jonssons illa skötta resor. Redan första aftonen blev de flesta av dem bestulna på allt av värde, såsom pengar och klockor. Besättningen på såna här skepp består vanligen av tjuvar och skälmar, eftersom ingen bättre sjöman vill segla på dessa fartyg, om han inte blir tvungen därtill i brist på annan hyra. Alla besättningsmän var irländare och hjälpte naturligtvis sina landsmän och eftersom svenskarna inte kunde klaga sin nöd för kaptenen, så kunde de inte på något sätt få upprättelse. Ja, oförskämdheten gick så långt att fastän irländarna helt fritt och öppet visade de stulna sakerna vågade ingen kräva dessa tillbaka. ()  Men detta var inte det värsta. Förutom att svenskarna dagligen tilldelades hugg och slag av de råa och enväldiga maktfullkomliga sjömännen, så var den så rundligt utlovade kosten så snålt tilltagen att jag inte kan förstå hur någon människa kunde överleva på denna under överfarten. Mat utdelades endast en gång i veckan. Sammanlagt var detta inte mer än man hade kunnat äta vid en enda måltid, och ändå måste detta fördelas över en hel vecka. Det finns inget mänskligt språk för att uttrycka allt det elände som blev följden. För varje dag blev situationen allt värre. Det var hjärtslitande att se på hur de små utsvultna barnen vid utdelningen begärligt grep efter de hårda brödkanter som spreds på däcket och då hjärtlöst slogs på fingrarna av de råa matroserna. () Hur man än ser på saken ligger skulden på herr Jonsson -  och stackars honom om han en gång kommer att få genomlida alla de förbannelser som uttalades över honom av hans mördade landsmän ända in i dödsstunden. Anders Peter Glader, Elin och deras barn hade rest i nästan ett halvår när de till sist kom fram till sitt mål, Ki-Chi-Saga. Två barn hade de mist på vägen och Elin var mycket försvagad. Väl framme fick de hjälp att bygga sig en första liten stuga, och inte så långt senare byggde svenskarna upp en kyrka i det nya landet. Och den blir en viktig centralpunkt för dem. Vid det första konstituerande mötet för kyrkan så var Glader och barnen med, men Elin saknades. - Hon var för svag för att kunna ta sig till kyrkan och 1855 dog hon, berättar Bodil Stefansson. - Det är en total katastrof för Anders Peter. Hans två äldsta söner får nu klara sig själva, och den äldsta flickan har just konfirmerats och får ge sig ut att tjäna som piga. Men vid den här tiden behövdes en kvinna för att göra se sysslor som kvinnor gjorde, och tre år senare hämtade Anders Peter en från sin hemsocken Furuby i Småland. - Hon var 25 år yngre än Anders Peter, och när hon kom var hon höggravid. De gifter sig och Anders tar barnet som sitt eget. Anders Peter Glader startar alltså om och skaffar en ny, stor familj. Han och hans nya fru får sju barn tillsammans, och Anders blir snart en aktad person i Ki-Chi-Saga. De lever ett hårt, men ganska bra liv. Och så, när Anders just ska bli far igen, så är det är dags att rida in en unghäst. Men det bär sig inte bättre än att han blir avkastad. - Livet leker och Anders ska bli far igen vid 69 års ålder - och så blir han avkastad och dör strax efteråt, säger Bodil. Anders begravdes intill Elin på den lilla kyrkogården i Ki-Chi-Saga, en kyrkogård som det sägs att Vilhelm Moberg besökte. Han lär ha utbrustit: "Här ska jag begrava Karl-Oskar". Långt senare, på 2000-talet har den amerikanska och den svenska släktgrenen återknutit kontakten med varandra. Bodil Stefanssons berättar hur hennes man Ingvar tog med sig små träbitar från torpet där Anders Peter Gladers fötts, för att ge som presenter till de amerikanske släktingarna. -Vi gav en av träbitarna till en av Ingvars släktingar. Hon är rik och har allt man kan önska sig, men när hon fick träbiten som kom från hennes släkting Anders Peter Gladers hus hemma i Småland, då rann tårarna på henne, och så sa hon: "This is a thing money cant buy" - detta kan inte köpas för pengar. Nya sökmöjligheter i svensk amerikanska kyrkböcker och tidningar De svenskar som kom till Nordamerika gick ofta med i svenska församlingar där man fortsatte att föra kyrkböcker precis som de gjort hemma i Sverige. Inte för att de måste utan mer för att de bar med sig den traditionen. De svensk-amerikanska kyrkböckerna har precis digitaliserats och finns nu tillgängliga för emigrantforskare. Det är något som Ted Rosvall, rutinerad släktforskare och författare, välkomnar. - Det här är något revolutionerande för oss som håller på med emigrantforskning. Och nu har de äntligen blivit digitaliserade och är dessutom indexerade, vilket betyder att det finns ett personregister som man kan söka i.  Ted Rosvall berättar att en svårighet i forskningen kan vara emigranternas namnbyten. Kvinnor kanske gifte sig och bytte efternamn och män kanske bytte till ett lite mer engelskklingande namn. - Ett exempel jag hittat är en båtsman från Blekinge som hette Åke Bengtsson som tog namnet John Brown. Precis som i svenska kyrkböcker hittar man hela familjegrupper. Där syns bland annat när de är födda, döpta, gifta och var de bodde. Men i USA var det frivilligt att gå med i församlingen. Det kostade pengar och inte alla hade råd eller lust att vara med. Då skrev man oftast in "dropped" eller "utesluten ur församlingen" i anmärkningskolumnen i kyrkboken.  Det kan också finnas små berättelser om kyrkans historia i kyrkboken och där kan man hitta fakta om de som grundade kyrkan eller om kyrkvärdarna till exempel.  - Men egentligen är det nog inte kyrkoböckerna som man hittar så mycket kött på benen om enskilda människor. De hittar man snarare i de digitaliserade tidningarna. Och det är också en revolution, berättar Ted Rosvall. De digitaliserade tidningarna finns på nätet och finns delvis gratis. En sådan söksida är Chronicling America där man gå in och söka på namn och ort och begränsa i tid. Tidningssidorna är OCR tolkade vilket betyder att varje ord blir sökbart. (Se sökbar länk längre ned på sidan.) - I tidningarna får man verkligen "kött på benen". Det kan handla om små enkla händelser, trafikolyckor, bråk och rykten och mycket annat. Tidningarna och kyrkböckerna kompletterar varandra.    Minnenesota Stats tidning onsdagen den 30 oktober 1901 Allmänna nyheter. Staden Rockford, IIIinois, har på den senare tiden gjort sig sorgligt ryktbar genom de många skilsmessomålen. Under endast 2 dagar beviljades helt nyligen icke mindre än sjutton ansökningar om äktenskapsskillnad, och ytterligare femtio mål af samma slag komma inom kort att företagas till behandling inför domstolen. Bland dem, hvilkas äktenskap nu upplösts, äro Emma och Olof Månsson samt Johanna och Rufus Anderson. Dödsfall Mary Olson, dotter till Nils Olson, afled den 21 dennes i sitt hem i en ålder af 28 år. Den hädangångna var en mycket begåfvad ung dam och hade aflagt afgångsexamen vid såväl Lichfields högskola som vid statsuniversitetet. Begrafningen hölls i torsdags, då likpredikal hölls i den svenska lutheranska kyrkan. Olof Wallins dotter Eina fick också sluta denna sorgedals vandring efter några månaders sjukdom. Hon var vid sin död 13 år. Herren tröste sörjande föräldrar och syskon. John Fredrik i La Crosse hade härom dagen den ovanliga lyckan att finna en äkta perla i en portion ostronsoppa, som han höll på att förtära på Merchants restaurant derstädes. Pärlan har ett värde af $200. De här korta notiserna kom alla från Minnesota Stats tidning en svensk tidning som gavs ut under sex år, 1877-1882. Ted Rosvall berättar hur han gjorde en sökning på sitt familjenamn Sandgren i Philadelphia där hans morfars far och hans bror Ture bodde under en tid. Sökningen gav genast resultat. - Min morfarsfar och hans storebror bodde på 1850-talet i Philadelphia. Jag visste inte så mycket mer än att de kom tillbaka kring 1860 och gifte sig så småningom och fick familjer och därifrån härstammar jag. - Men så upptäckte jag för länge sedan att det fanns en Mrs Ulrica Sandgren i Philadelphia. Och mig veterligt så var varken min morfarsfar eller hans bror gifta, det blev de först när de kom hem igen. Ulrica hade en dotter som hette Fransisca Sandgren. - Jag tyckte det var jättekonstigt och jag funderade om någon av bröderna varit gifta en gång tidigare och har barn och tidigare familj. Ted Rosvall hittade inga vigselbevis eller andra dokument och började därför fundera om det dottern kanske hade gift sig.  - Så jag gick in i tidningsarkiven och sökte på "Sandgren", "Philadelphia" och tidsperioden "1870-1880". - BANG! så kom det en träff. Helt oförmodat! Ett bröllop 1872 mellan Mayor Wells och Miss Fransisca Thurena Sandgren.  - Det var det beviset jag behövde för min morfars storebror hette Thure Sandgren. Och naturligtvis har hans illegitima dotter i Philadelphia fått namn efter pappa Thure. - Så tack vare en ynka tidningsnotis så fick jag det bevis jag behövde, avslutar Ted Rosvall.  Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Tommy Engman slaktband@sverigeradio.se

Tjejerna avslöjar sina ABSOLUT BÄSTA TIPS för att klättra och bli befordrad på jobbet! Sammanlagt blir det 13 tips som avlöper varandra ett efter ett. Sanja blir förbannad när anställa lägger fel tid på fel saker (och ger tips på hur man jobbar effektivt så att chefen ser!) och Ellinor uppmuntrar tjejer till att sluta linda in saker när dem ska skryta om sig själva. "Skryt på!".Som anställd och chef pratar Sanja och Ellinor ifrån två olika perspektiv och tjejerna själva tycker att det är säsongens hittills bästa avsnitt.Har ni en fråga ni vill att tjejerna diskuterar i podden? Skriv den i DM till @EmbraceHerPodd på Instagram See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken Gruva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade.Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom – själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken "Gruva". Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade. Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

Proffsorkestern Kvinnornas Filharmoni grundades i San Francisco 1981 och existerade till 2004. Kvinnliga musiker och dirigenter spelade huvudsakligen kvinnliga tonsättares verk. The Women's Phiharmonic hette från början The Bay Area Women's Philharmonic då den grundades i San Francicso. En fulltalig orkester med 65 musiker. En liknande symfoniorkester hade aldrig funnits tidigare. Jag besökte orkestern och intervjuade första flöjtisten Carol Adee i San Francisco 1994, under orkesterns fjortonde säsong. Signifikativt för orkestern är intelligenta framföranden av verk som tidigare negligerats. Orkestern hade, när den här intervjun gjordes, presenterat verk av 120 kvinnliga kompositörer, av dessa har 105 varit premiärer och 32 verk var beställda av orkestern. Ofta har orkestern ett standardverk på sin repertoar. Dels för att sätta in verken i en tidsdräkt men också för att göra det aningen lättare för musikerna som annars ständigt får arbeta med helt okända verk. Women's Philharmonic hade ett starkt genomslag i det amerikanska etablissemanget och kallades "en virtuos orkester med en rå kraft som drar undan alla stereotypa bilder av kvinnliga musiker och kompositörer." 1993 vann Women's Philharmonic två prestigefyllda priser: The American Symphony Orchestra League gav dem ett pris som den orkester som har stått för det starkaste engagemanget i ny amerikansk musik. Dessutom vann orkesterns CD The Women's Philharmonic: Mendelssohn, Schuman, utgiven av KOCH International Classic, The Indie Award för årets bästa klassiska inspelning. Sammanlagt gav orkestern ut fem CD-skivor, den sista med musik av tonsättaren Florence Price, den första afroamerikanska kvinna som skrev en symfoni. The Music of Florence Price 2001, Koch International Classics 7518, blev återutgiven 2008. Orkesterns verksamhet stöttades av statliga, lokala och privata fonder. -Visst älskar jag att spela Beethovens symfonier, säger flöjtisten Carol Adee. Men i Women's Philharmonic känns det som om jag tar del i historien. Att jag spelar här har en större mening. Jag gör det inte enbart för mitt eget nöje eller för publikens skull. Den här orkestern ger något som ingen någonsin har gett tidigare. Jag känner historiens vingslag.     LÅTLISTA: CONCERTINO FOR HARP AND ORCHESTRA, Allegretto Germaine Tailleferre Women´s Philharmonic, Gillian Benet, harpa. Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1   OUVERTURE Fanny Mendelssohn Women´s Philharmonic Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1   PIANO CONCERTO, Allegro maestoso Clara Schumann Women´s Philharmonic, Angela Cheng, piano Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1   D´ UN MATIN DE PRINTEMPS Lili Boulanger Women´s Philharmonic  Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1

Han är född i Katrineholm. Uppväxt i Huddinge. Han har vunnit SM-guld både som spelare och tränare. Tre Schweiziska guld med HC Lugano. Sammanlagt har det blivit 43 år inom ishockeyn som spelare och tränare. I Holmgren Möter avsnitt 157 Kent "Lill-Kenta" Johansson. God lyssning! Mvh Niklas Holmgren! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

60 personer döda i orkanen Harvey, 1200 döda i sydasiatiska monsunen. Människoliv värderas olika i nyhetsfabrikens logik. Turkiet fortsätter jaga journalister. Ekots skandaltweet om Ulf Kristersson. Monsunen i Sydasien dränkt av Harvey-rapportering (från minut 1) Sammanlagt har mer än 40 miljoner människor drabbats av monsunen i Sydasien. En monsun som skapat de värsta översvämningarna på tio år i Bangladesh, Indien och Nepal. Megastäderna Bombay och Karachi har lamslagits, hem har raserats, byar har dränkts. Omkring 1200 människor har fått sätta livet till. Men i nyheterna, där har det som du nog märkt, varit fokus på ett helt annat håll. För när stormen Harvey och översvämningen som drabbat USA fått uppslag efter uppslag i tidningarna har den alltså än värre katastrofen i Sydasien bara resulterat enstaka artiklar och små notiser. En nyhetsvärdering som knappast är överraskande, som går långt tillbaka i tiden och som för många i branschen ses som helt självklar. Det är bara så det är. Men varför är det så det är? Vad ligger bakom att den översvämning som dödat drygt 60 får hela fem gånger så mycket utrymme i stora svenska medier som den översvämning som dödat 1200? Reporter: Therese Rosenvinge. Turkiet fortsätter ställa journalister inför rätta (från minut 15) Tillståndet för yttrandefriheten i Turkiet är fortsatt mycket kritiskt. På måndag återupptas den uppmärksammade rättegången mot sjutton medarbetare på tidningen Cumhuriyet. Frilansjournalisten Tomas Thorén har träffat journalister i Istanbul som kämpar för sina kollegors frigivning, men också besökt en Erdoganvänlig tidning som välkomnar åtalet. Ekot pudlar efter skandaltweet om Kristersson (från minut 29) Förra veckan kunde vi berätta om den storm av kritik som på fredagseftermiddagen mötte Ekots publicering om moderatpolitikern Ulf Kristerssons politiska bakgrund. En publicering med en webbartikel och en tweet som listade nästan uteslutande skandaler och negativa omdömen och beskrevs som Ulf Kristerssons politiska karriär i stolpform. Trots att Ekot pudlade och avpublicerade har kritiken fortsatt. Det obalanserade urvalet har fått många tunga debattörer att ifrågasätta Ekots opartiskhet. Vi stämde träff med Ekots ansvariga utgivare Olle Zachrisson. Reporter: Erik Petersson.

1990 slog David Lynch och Mark Frost tv-världen med häpnad med serien "Twin Peaks" mystisk, estetisk, obegriplig. Nu har de återvänt till den lilla staden och dess egenartade invånare. Sammanlagt blir det 18 nya avsnitt av "Twin Peaks" och de fyra första kan man redan se på HBO Nordic. Det har journalisten Sonja Schwartzenberger och kulturredaktionens kritiker Jenny Teleman gjort. I P1 Kultur diskuterar de seriens betydelse över åren, karaktärer då och nu och väljer varsin favoritscen. Programledare är Måns Hirschfeldt. Kulturredaktionen

Sammanlagt har de seglat ett par varv runt jorden med sina barn och är bland Sveriges mest erfarna långseglare. I På Kryss-podden nummer 6 delar Linda och Ludvig Hammarberg och Eric Boye och Birgitta Boye Freudenthal med sig av erfarenheterna från långsegling som barnfamilj. Varför ger sig en barnfamilj iväg på långfärd i flera år? När är det som härligast och finns det tillfällen när man ångrar sig? Hur har resan påverkat familjerna, barnen och paren? Och vad säger de rutinerade långseglarna till en barnfamilj som i dag lockas av livet till havs? Det är några frågor som besvaras i den sjätte På Kryss-podden som spelades in ombord på Linda och Ludvigs 40-fots ketch Mary af Rövarhamn på Marstrand. På Kryss chefredaktör Johan Boström intervjuade.

På streamingtjänsten HBO Nordic visas nu den stjärntäta miniserien Big little lies med Nicole Kidman, Reese Witherspoon och Alexander Skarsgård. Big Little lies är en ny miniserie som hade premiär på HBO Nordic i veckan. Sammanlagt finns det sju avsnitt av serien som bygger på en roman med samma namn. Och det här är en stjärnspäckad tillställning med skådespelare som Nicole Kidman, Reese Witherspoon, Alexander Skarsgård, Shailene Woodley och Laura Dern. Seriens skapare är David E Kelley, för alltid förknippad med Ally McBeal, och den är regisserad av Jean Marc Valée som bland annat gjort "Dallas Buyers Club" och "Wild". Intrigen i serien rullar igång på allvar när den nyinflyttade ensamstående mamman Jane lämnar sitt barn Ziggy på den första skoldagen i ett välbärgat område. Hon blir vän med Kidmans och Witherspoons rollfigurer. Men när hon ska hämta Ziggy uppstår en konflikt. En flicka som går i samma klass hävdar att Ziggy har försökt strypa henne och en konflikt uppstår om vilket av barnen som ljuger. Jane och Ziggy är nu indragna i en maktkamp mellan powermammor. Och här finns också lite bonusfamiljedrama, en namninsamling för att stoppa en kontroversiell teaterföreställning och ett mord - exakt vem som mördats vet man inte i seriens början. Lyssna på kritiksamtalet med Roger Wilson, Linus Fremin och Nina Asarnoj

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. P3 vägrade sända Specialisterna avsnitt fyra, säsong två "för att det aktuella programmet innehåller skildringar som inte överensstämmer med Sveriges Radios uppdrag och etiska regler." Det var det "grova sexuella språket i kombination med sändningstiden" som inte godkändes. Men här på Specialisternas podcast-kanal får ni ta del av hela avsnittet. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

På några minuter förvandlas fredagskvällen i Paris till ett rent helvete. Över hundra människor mördas och ännu fler skadas i de värsta terrorattackerna som drabbat Frankrike sedan andra världskriget. Det är ett år sedan Parisattentaten. På arenan Stade de France möter Frankrikes herrlandslag det tyska herrlandslaget i en vänskapsmatch. På hedersläktaren sitter Frankrikes president François Hollande. En bit in i första halvlek hörs en explosion. Den följs av två explosioner till. Varken spelarna eller publiken på läktarna förstår vad det är som händer. Samtidigt börjar gärningsmän skjuta ihjäl människor i restaurangkvarter i stadsdelarna tionde och elfte arrondissement. Människor försöker fly för sina liv eller gömma sig inne i restaurangerna. Sammanlagt dödas över hundra människor och flera hundra skadas i terrorattackerna som sker på sex olika platser i Paris, däribland på konserthuset Le Bataclan, där 1000 personer var på rockkonsert. Hela världen är i chock och försöker förstå. Producent: Martina Pierrou Exekutiv producent: Robert Barkman

På några minuter förvandlas fredagskvällen i Paris till ett rent helvete. Över hundra människor mördas och ännu fler skadas i de värsta terrorattackerna som drabbat Frankrike sedan andra världskriget. Det är ett år sedan Parisattentaten. På arenan Stade de France möter Frankrikes herrlandslag det tyska herrlandslaget i en vänskapsmatch. På hedersläktaren sitter Frankrikes president François Hollande. En bit in i första halvlek hörs en explosion. Den följs av två explosioner till. Varken spelarna eller publiken på läktarna förstår vad det är som händer.Samtidigt börjar gärningsmän skjuta ihjäl människor i restaurangkvarter i stadsdelarna tionde och elfte arrondissement. Människor försöker fly för sina liv eller gömma sig inne i restaurangerna.Sammanlagt dödas över hundra människor och flera hundra skadas i terrorattackerna som sker på sex olika platser i Paris, däribland på konserthuset Le Bataclan, där 1000 personer var på rockkonsert. Hela världen är i chock och försöker förstå.Producent: Martina Pierrou Exekutiv producent: Robert Barkman

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

2012 startade Anton Magnusson och Simon Gärdenfors humorgruppen Specialisterna. Allting började med radioprogram som sändes i P3. Sammanlagt blev det 11 program med sketcher, busringningar och radio-sitcom mellan 2012 och 2014. Nu publicerar vi dessa program en gång i veckan som bonusmaterial till Specialisterna podcast. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Flydde från Europa: Saxofonisten Gabor Bolla flydde från Ungern, organisten Eva Maria Jensen flydde från Polen och tonsättaren Edina Hadziselimovic flydde från Bosnien. Femte programmet av fem. I Birgitta Tollans serie Flyktens musik möter vi idag tre musiker som flytt från centraleuropa. Alla hamnade i Köpenhamn. Organisten, teologen och författaren Eva Maria Jensen blev utslängd ur Kraków i Polen efter en intensiv antisemitisk kampanj 1968-69.Sammanlagt 20 000, av Polens då 25 000, judar lämnade Polen efter det att polska kommunistpartiet, under ledning av Wladyslaw Gomulka initierade kampanjen mot de som kallades femtekolonnare, sionister och kosmopoliter. Tusentals människor med judiskt påbrå avskedades från sina arbeten, fråntogs studieplatser och somliga åtalades för uppdiktade brott. Regeringen förkunnade att de kunde lämna landet och flytta till Israel på villkoret att de avsade sig sitt polska medborgarskap.Eva Maria Jensen och hennes make ville inte till Israel utan anlände, efter en komplicerad flyktingväg i Europa, med falska papper och hemliga möten, illegalt till Danmark. De placerades i ett flyktingläger på skeppet Skt. Lawrence i Köpenhamns hamn.Mellan 1965 och 1969 studerade Eva Maria Jensen piano och musikteori vid Musikakademin i Kraków och teologi vid Jagellonska Universitetet. Hon var dock tvungen att avbryta sina studier när hon flydde. Mellan 1970 och 1975 tog hon en doktorsgrad i teologi och en kandidatexamen i musik och filosofi vid universitetet i Köpenhamn.I Polen var det omöjligt för en kvinna att spela orgel. Det var ett mansgöra. I Danmark, däremot, spelade många kvinnor orgel så Eva Maria Jensen, som närde en dröm att spela orgel, studerade orgelspel under sju år. Hon tog examen i orgel vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i staden. Som organist har hon gett konserter i Danmark, Sverige, Polen, Tyskland och Frankrike.Eva Maria Jensen har skrivit böckerna Død og evighed i musikken 1890-1920 och Drømmelandet - en bok om Chopin. Tonsättaren och medicinstuderande Edina Hadiselimovic flydde 1992 från kriget i Bosnien som startade när den kommunistiska diktaturen i Titos Jugoslavien upplöstes och de etniska rensningarna inleddes. Serber, kroater och muslimer ville skapa etniskt enhetliga områden och fördrev de främmande folken. I grymheterna ingick mord och kollektiva våldtäkter mot kvinnorna. Kyrkor, moskéer och bibliotek utplånades.Edina Hadiselimovic lämnade huvudstaden Sarajevo tillsammans med sin mor. Hon orkar inte berätta om vad som hände innan flykten.- Vi fick lämna allt bakom oss. Det enda jag hade med mig var min talang - att jag kan spela musik, berättar hon. Från 30 oktober 1992 till 3 maj 1993 vistades hon och modern i flyktinglägret Sandholmslejret norr om Köpenhamn. I det s k kvinnorummet delade de rum med upp till sju kvinnor och barn samtidigt. Kvinnor och barn från 19 olika nationaliteter flyttade ut och in ur rummet under det dryga halvår Edina Hadiselimovic och modern bodde där. De fick vänta i sex år på permanent uppehållstillstånd! Under dessa sex år studerade Edina Hadiselimovic och tog examen vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn, inte som asylsökande, för det var förbjudet, utan som utländsk student. 10 % av de studerande kvoterades in om de var från ett annat landMusikstudierna i Köpenhamn var befriande efter den strikta och strama kompositionsutbildningen i Sarajevo. Här fick hon utveckla sina egna musikaliska idéer.- Jag hade fantastiska lärare, som Mogens Ellegaard, Ib Nørholm och Amelia Malling. De gav mig inte enbart verktygen till att komponera egen musik, utan räddade mig också mänskligt. Mänsklig kontakt var livsavgörande för mig under denna period. Det var en fantastisk tid, säger Edina Hadiselimovic.Edina Hadiselimovic komponerade senare kammaroperan Waiting in Nowhere för Det Kongelige Opera. Operan utspelas på  Sandholmslejret. Hon komponerade även minioperan När jag blir uppäten av myror som är en Romeo och Juliaberättelse komponerad ur Julias synvinkel. Hennes stycke Ectopicus delar titel med utomkvedshavandeskap och det är ett verk som berör Edina Hadiselimovic' intresse för medicin. Nu kompletterar hon tonsättarkarriären med en utbildning i medicin. Hon vill bli hjärtläkare. Både musik och medicin kräver en extrem disciplin  och specialisering. Det passar mig, säger Edina Hadiselimovic. Och i musiken behövs ett stort hjärta! Gabor Bolla, romsk saxofonist och kompositör, föddes i Budapest men bor nu i Köpenhamn. Han är 28 år och var underbarn på klarinett innan han valde saxofonerna. Hans fru och familj bor kvar i hemlandet, men han har flytt p g a svårigheterna för honom att verka som musiker där. Han lämnade Ungern på grund av landets intensiva antiziganism och dess nedmontering av kulturlivet, inte minst jazzmiljön. -Mångfald skrämmer ungrarna. Romer, invandrare, flyktingar, homosexuella och andra minoriteter förföljs och diskrimineras i Ungern, som inte är en demokrati utan en diktatur, anser Gabor Bolla.FN kritiserar det sätt som Ungerns regering under regeringschefen Viktor Orbán handskas med makten. En tidigare välfungerande demokrati har på bara fem år förändrats till ett mycket centralstyrt samhälle med stark statlig kontroll över rättssystem, medier och religiösa samfund. Organisationer som försvarar bland annat minoriteters rättigheter utsätts för påtryckningar och smutskastning. Ungerns lärare protesterar mot det nya utbildningssystemet som gjort skolan centralstyrd och lärarna mer ofria. Kritikerna säger att kulturpolitiken i Ungern nu styrs av ett fåtal regeringsvänliga personer och att det bara är "lojala konstnärer" som får pengar från staten.Efter kommunismens fall 1989 blev det svårare och svårare för romer i Ungern. Tidigare hade t ex varje restaurant ett s k zigenarkapell, men de flesta har försvunnit nu och idag finns endast ett par sådana orkestrar kvar.- Myndigheterna i Ungern har tagit död på denna traditionella romska konstform, anser Gabor Bolla. Ungersk romsk musik har starka band till jazzmusik. Inte enbart improvisationerna, utan även de melodiska strukturerna och ackorden, gör den romska musiken från mitt hemland besläktad med jazz, säger Gabor Bolla. I Budapest finns inga möjligheter för mig att försörja mig och min familj och skapa en dräglig tillvaro. Jag vill bygga en bas i Europa där jag kan utöva min musik. Köpenhamns jazzmiljö ger mig en helt annan konstnärlig och mänsklig frihet, säger Gabor Bolla.Musiklista:Nahawand Bashar SharifaMizerna cichaTradEva Maria JensenPro-Records2006, CD-013SOMMERFUGLENEdina Hadziselimovic,Inge PedersenMarianne Lund/ MariaBoelskov SorensenDANACORD009084, DACOCD 684DJANGOGabor BollaRobert LakatosFind Your WayACT COMPANY17669, ACT 9529-2SCHERZO FOR PIANO NR 1 H-MOLLOP 20Frederic Chopin,Lang LangSONY CLASSICAL015676, 88875117582Lulajze JezuniuTrad.Eva Maria JensenJulehilsner fra PolenPro-Records2006, PRO-CD-013Lulajze JezuniuTrad.TriplumJulehilsner fra PolenPro-Records2006, PRO-CD-013Lulajze JezuniuTradTriplumJulehilsner fra PolenPro-Records2006, PRO-CD-013Mizerna cichaTrad.Eva Maria JensenJulehilsner fra PolenPro-Records2006, CD-013QUANT EN MOY - AMOUR ETBIAUTE PARFAITE - AMARA VALDEGuillaume De MachautGuillaume DeMachautMusica Nova (Lyon)AEON25841, AECD 1108CoquetusEdina HadziselimovicEnsemble 2000LiveWaiting In NowhereEdina HadziselimovicRubén Palma, librettoSten Byriel, Elisabeth Halling, Michael Kristensen, Anna Rydberg, Jens Bruno HansenLiveEctopicusEdina HadziselimovicEsbjerg EnsembleLiveDJANGOGabor Bolla Robert Lakatos Find Your WayACT COMPANY17669, ACT 9529-2The Rat and the ParrotDaniel FranckGabor Bolla RobertLakatos m FlSTUNTRECORDS, STUCD15102 LALI'S LAMENTGabor Bolla Robert Lakatos Find Your WayACT COMPANY17669, ACT 9529-2RUMANSK FOLKDANS NR 4Gabor Bolla Robert Lakatos Find Your WayACT COMPANY17669, ACT 9529-2

I säsongens sista Kaliber följer redaktionen upp några av de senaste årens granskningar och tar reda på vad som hänt. Den här säsongen har vi bland annat granskat Jägarförbundets dubbla stolar, kollat på Gotlands nya försvar och gjort nyhetsdokumentärer om mordet på Lisa Holm och om när Sverige stängde gränsen för flyktingar.Vi har också gjort serien Mirakelmetoden i fyra delar om en kontroversiell metod för att hjälpa personer med till exempel utvecklingsstörningar som inte kan prata att kommunicera via datorn. Men idag ska vi följa upp några andra granskningar.Förundersökning om tvångsinjektioner återupptasFörst återvänder vi till en prisbelönt granskning vi sände hösten 2014 om att det förekom tvångsinjektioner av lugnande medel på människor när de skulle utvisas ur Sverige med flyg.Händelserna polisanmäldes och utreddes, men åklagare lade ner förundersökningen för att brott inte kunde styrkas.Men Kaliber tog reda på vad polis och åklagare egentligen hade gjort. Och vi kunde visa att de utsatta aldrig förhördes eftersom de, enligt åklagaren, inte var kvar i Sverige. Och Kaliber kunde i mars i år avslöja att en av dem faktiskt fanns i Sverige under hela förundersökningen.Och nu har åklagare Lotta Karlsson återupptagit förundersökningen.  Det är en miss från vår sida att vi inte upptäckt att den här målsägande fanns i Sverige och då får vi försöka rätta till det nu, säger åklagare Lotta Karlsson.I programmet "Tvångsinjektionerna - offren som ingen sökte" den 21 mars i år letade alltså Kaliber upp en av de som fått en injektion lugnande på flyget när han skulle utvisas. Så här lät det då:"Vi vet att mannen är i Sverige, men inte var han finns. Så vi skickar ett brev till Migrationsverket, som de vidarebefordrar till honom. Efter någon vecka får vi ett sms. Han vill träffas. Och det är så vi hamnar på hotellet med de gamla heltäckningsmattorna som vi hörde om i början på programmet. Ett av Migrationsverkets boenden.Det är här han är, mannen som skulle utvisas, men som aldrig blev insläppt i Libyen. Under hela förundersökningen var han registrerad hos Migrationsverket och han har haft regelbunden kontakt med gränspolisen. Ändå har ingen hört hans berättelse. Han vill inte att vi använder hans riktiga namn, utan ber om att få bli kallad för Nasir.Vi har inte berättat för Nasir exakt varför vi vill träffa honom, eftersom vi inte vill riskera att påverka hans berättelse. Det enda vi har sagt är att vi vill prata med honom om hans utvisning från Sverige. Det här är min berättelse om när jag skulle utvisas till Libyen 2012. De hämtade mig och jag sa okej, jag ska åka.Det var på morgonen de skulle åka och på flygplatsen så fanns det flera andra libyer. Men medan de gick ombord på planet så dröjde sig Nasir kvar, berättar han, och sa att han inte ville åka. Sätt mig tillbaka i häktet istället, berättar Nasir att han sa då.Enligt kriminalvården så betedde sig Nasir aggressivt, hotfullt och spottade. Han belades med fängsel och ikläddes en så kallad spotthuva.Nasir berättar att de befann sig inomhus när det hände. Han satt på ett bord, när han blev omringad av nio eller tio personer. Han ställer sig upp och visar hur de vred om armarna, tog ett grepp över nacken och i hans ena armhåla. Han visar på mig hur någon greppade tag om hans smalben bakifrån och drog omkull honom på golvet. Jag fick injektioner, berättar han, två stycken. Han visar på sin högra och vänstra skinka.Han visar hur han satt fingrarna i halsen för att kräkas. Det var så starka injektioner.Sen visar han hur de satte på honom handfängsel och fotfängsel. Någon la ett ben över hans nacke och någon satte på honom en huva. Han drar ner sin mössa över ansiktet för att visa. Det kändes som om jag inte hade någon kraft, jag var kraftlös.Nasir berättar hur injektionen fick honom att förlora all kraft. När han fördes ombord på flygplanet, han hade svårt och gå, säger han.Enligt rapporter från resan hade han mycket riktigt fängsel på händer och fötter, och någon hade dragit en så kallad spotthuva över hans huvud.10:05 "Börjar bli lite lugnare. Andas lite lugnare. Puls 86!"Vi läser i en rapport från sjuksköterskan, som var med på resan."Dock säger han sig vara illamående och göra tappra försök att kräkas utan resultat!"Under själva flygresan, beskriver Nasir, så var han vaken, men ändå inte, som ett djur som sover med öppna ögon. Han säger att hade svårt att röra sitt vänstra ben när han klev av planet.Det här är Nasirs berättelse. Flera detaljer stämmer med det vi kan läsa i rapporter från resan.Men det finns alltså också en annan version av hur det gick till när Nasir fick lugnande medicin - läkarens. Det har hållits ett polisförhör med honom om resan till Libyen, och då sa han något som inte står i hans rapport från resan: att Nasir tagit emot sprutan frivilligt. Det sa han också när vi ringde upp honom hösten 2014."Förundersökningen om de misstänkta tvångsinjektionerna lades alltså ned i slutet på förra året. Men nu efter Kaliber program har alltså Lotta Karlsson bestämt sig för att återuppta förundersökningen om misshandel. I och med att vi fick reda på att det fanns en målsägande i Sverige så finns det andra förutsättningar att utreda brott.Vad är det ni ska undersöka? Vi ska ju framförallt höra den här målsäganden och se vad han har att säga.Hur viktig kan just hans upplevelse vara? Den kan ju vara väldigt viktig för det här och för att han kan ge en bild av vad han anser ha hänt.Vem eller vilka är misstänka här? Det vill jag inte gå in på nu. Vi har återupptagit förundersökningen, huruvida det är misstankar gentemot utpekade personer just nu det vill jag inte svara på, på grund av förundersökningssekretessen.Vad tänker du om att det blev så här? Det är en miss från vår sida att vi inte upptäckt att det här målsägande fanns i Sverige och då får vi försöka rätta till det nu, avslutar åklagare Lotta Karlsson.Tvångsinjektionerna offren som inge sökte: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/695135?programid=1316Tvångsinjektioner av lugnande på utvisningsresor bryter mot svensk lag: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/448980?programid=1316Förvaltaren får snart sin domKommer ni ihåg Karolina Ahlström? Hon var med i en granskning om gode män och förvaltare som Kaliber gjorde för drygt två år sen.På senare tid har det varit mycket uppmärksamhet kring gode män och förvaltare. En undersökning som SVT gjorde nyligen visade att även i de fall där kommunen misstänker fiffel görs det sällan någon polisanmälan. Istället är det ofta en anhörig som slår larm. Precis som Karolina Ahlström gjorde.Hennes pappa bor på ett gruppboende för psykiskt funktionshindrade i Boden. Men en dag berättade personalen att pappa Stefan aldrig hade pengar, inte ens till det allra nödvändigaste, som vinterkläder.Och i förra veckan avslutades rättegången med den gode mannen som hade hand om pappans pengar."Huvudförhandlingen fortsätter i sal 2. Även Karolina Ahlström kallas till salen." Det var nervöst för jag var förväntansfull. Jag har väntat på det här i två och ett halvt år nu., på den här dagen. Sen när jag kom in i salen och såg förvaltaren och pappa sitta där i salen så fick jag ny kraft, ny energi och kände att nu ska jag göra det här för pappas skull, säger Karolina Ahlström när Kalibers reporter träffar henne i Luleå tingsrätt. Man kan väl säga om man vill vara lite skojig att det är ditt fel att vi sitter här idag. Eller i alla fall är det din förtjänst om man vill säga så, säger åklagare Mikael Holmquist i rättssalen.Kanske hade den här rättegången inte blivit av om det inte hade varit för Karolina Ahlström - men nu är den 17 maj och idag börjar rättegången mot hennes pappas före detta förvaltare. I åhörarsalen i Luleå tingsrätt slår sig ett 15-tal personer ner och stämningen är spänd. Förvaltaren som är i 50-årsåldern är åtalad för grov förskingring alternativt grov trolöshet mot huvudman i sammanlagt 11 fall. Men precis som åklagare Mikael Lundquist inledde med att säga så började allt med Karolina Ahlström: Ja, det här handlar ju om att den här dottern till en av de som har drabbats börjar ana oråd och grävde helt enkelt fram material på egen hand som visade att det såg jättekonstigt ut.Direkt efter att personalen hade berättat för Karolina att något inte stod rätt till med hennes pappas ekonomi kontaktade hon överförmyndarnämnden i Boden - det är den som har ansvar för att kontrollera att förvaltaren sköter sig. Men därifrån tyckte hon inte att hon fick något gehör. Jag kände att jag inte fick någon stöttning i det jag sa, utan det var mest: den här förvaltaren, han har ju så många uppdrag och det här är ju en väldigt pålitlig människa, sa Karolina då, som istället började gräva på egen hand. Eftersom förvaltaren hade slängt en hel del papper begärde hon ut årsredovisningar och fakturor från kommunen och så gick hon igenom mängder av kvitton från pappans konto på Coop. Och det är de kvittona som åklagaren nu har framför sig i en pärm i rätten när Karolina ska vittna:Åklagaren: Vi ska inte gräva ner oss i det här men det är ju väldigt många punkter som du tycker inte passar in på din pappa. Hur pass övertygad känner du dig om att det här kan han inte ha fått?Karolina: Väldigt övertygad.Åklagaren: Är det något särskilt som gör att du tycker att det känns orimligt att han skulle ha fått del av det här. Några särskilda poster?Karolina: Ja, det var väl utemöbler, det var hemmabiosystem, dvd-skivor, ljudböcker, tamponger, diverse skotertidningar, damtidningar, gummisnoddar till håret, ja.En stor del av inköpen handlar också om mat - men Karolinas pappa har en skada på matstrupen och har sondmatning - det är livsfarligt för honom att äta så han får bara väldigt små smakportioner. Det har funnits två kort kopplade till pappans konto på Coop - ett som personalen på boendet har kunnat använda och ett som förvaltaren har haft för att kunna handla till hennes pappa med - och det är inköp med det kortet som Karolina har reagerat på: Det är ju tacomiddagar, det är renstekar, det är ju oxfilé, det är ju laxfilé. Det är enorma mängder mat och jag tror inte att min pappa sitter hemma på fredagskvällen och har taco-mys eller käkar renstek. Och det är ingenting som jag tror att boendet skulle tillåta att han får i smakportioner heller, säger Karolina.Boden kommun anser inte att de har brustit i kontrollen, men det var först efter att Karolina hade polisanmält förvaltaren på egen hand och gått ut och berättat om det i tidningen som Boden kommun till slut också polisanmälde förvaltaren, då också för hans andra uppdrag. Sammanlagt handlade det om 14 stycken och elva av dem har gått till åtal. Man har ju viss möjlighet att agera och reagera och här har det ju pågått, jag har bara gått tio år tillbaka i tiden för skadeståndets del men det kan ha förekommit tidigare, säger advokat Rune Bäcklund företräder Karolinas pappa och de andra målsägarna. Det är uppenbart saker, ganska dyra saker som man borde lätt med ett telefonsamtal med personal eller anhöriga, eller den som sägs ha fått det kunnat fråga: har de fått det? Är det någon som använder telefon eller dator? Då hade det här blivit uppdagat och då skulle vi inte ha varit här, i alla fall inte i så många år.Hur skulle du säga att förvaltaren har skött sitt uppdrag? Väldigt dåligt. För han har ju orsakat huvudmännen kravavgifter, dröjsmålsräntor, man har tidvis inte haft pengar till det nödvändigaste. Man har inte fått kläder, man har inte fått tillräckligt med mat och så vidare, säger Rune Bäcklund.Förvaltaren nekar till alla anklagelser och hans advokat vill inte svara på några frågor. Han säger att han tycker att hans klient är dömd på förhand. Men inför rätten säger förvaltaren klart och tydligt att han tycker att han har gjort ett bra jobb - att han möjligen kan ha blandat ihop kontokorten någon gång eftersom han har haft flera huvudmän - men han har absolut inte begått något brott.Bland åhörarna här är det fler som, precis som Karolina, är anhöriga till personer som har haft förvaltaren. Och under den första pausen går en man fram till den åtalade och skäller ut honom och säger att han ska erkänna vad han har gjort. När rättegången börjar igen får han en tillsägelse av domaren, men stämningen piskas upp ytterligare när den åtalade svarar med att le och i smyg för rätten - ge fingret åt oss i åhörarsalen.Sammanlagt handlar det om 800 000 kronor som Rune Bäcklund nu kräver i skadestånd av förvaltaren för sina klienter och ungefär 180 000 av dem gäller Karolinas pappa.När Karolina har vittnat klart kommer hon också och sätter sig i åhörarsalen. Hon ser samlad ut, men när det är dags för personalen på hennes pappas boende att vittna, börjar tårarna rinna:Rune Bäcklund: Du talade om kläder, hur har han haft det med skor och sådant?Personal: Ja, det har varit dåligt, det har det. Stefan går ju oftast i gympaskor. Han har fått gympaskor av mig, jag har tagit dit gympaskor åt Stefan och annan personal och sen från Ria. Om Stefan har fått utav sin förvaltare, det kan jag inte heller svara på för det vet jag inte.Rune Bäcklund: Men du och Ria har gett?Personal: Ja.Rune Bäcklund: Varför köpte han inte själv?Personal: För att han inte hade pengar. Det fanns inga pengar så då tog vi hemifrån, min son hade ändå vuxit ur dem.Karolina Ahlström efter rättegången: Ja, jag har ju varit ganska iskall hela dan idag, jag ska vara stark, men sen på slutet så sista vittnesmålet så bröt jag ihop. När man fick höra vilken fruktansvärd misär han har levt i under de här åren och att jag inte har vetat om det. Fått gå till Ria Oasen, ett ställe där man kan få gå och hämta ut gratis kläder om man inte har så god ekonomi. Att han har fått springa där och hämta ut vinterkläder och skor. Att han inte ens har kunnat få köpa det för egna pengar. Fast det har funnits pengar, bara det att de har hamnat hos en annan familj.Mycket av det som åklagaren använder är faktiskt saker som du har tagit fram. Vad tänker du om det? Då känns det verkligen som att allt slit var värt det. Det var värt sena nätter, sena kvällar, alla telefonsamtal och telefonköer jag fick sitta i och ringa runt till företagen och böna och be om hjälp. Det var, många känner pappa sen tidigare sen när han var frisk och har umgåtts med honom så det var inga problem. Alla var väldigt hjälpsamma.Nu har ju din pappa fått en ny förvaltare. Hur funkar det nu? Det funkar jättebra nu, han har stenkoll på allt och jag märker ju vilken skillnad det är nu. Han har betalat av pappas skulder som den gamla förvaltaren har dragit på honom, allting är borta hos Kronofogden och han har upprättat ett sparkonto åt honom där han har en bra buffert nu. Pappa är mycket gladare nu när han vet att hans ekonomi inte är i fara längre, berättar Karolina Ahlström.Den första rättegångsdagen är över - två och ett halvt år efter att Karolina polisanmälde förvaltaren är den del av åtalet som rör Karolinas pappa avklarad. Det är med lätta steg jag går ut härifrån nu, det är det. Det känns jättebra att det är avklarat, att pappas del är avklarad. Jag hade velat vara med på alla förhandlingar. Men det går inte, jag måste ju hem, avslutar Karolina.Hela rättegången avslutades den 9 juni och domen kommer den 4 juli. Åklagaren yrkade på två års fängelse. Förvaltaren nekar till brott.Karolinas pappa blev av med flera hundra tusen - utan att någon reagerade:http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/336445?programid=1316Flera personer utreds av åklagareNu om en uppmärksammad julmiddag som ledde till en mututredning.Hösten 2014 sände vi granskningen "Stimpirater och funny money", då vi undersökte vart musikens upphovsrättspengar tar vägen.Vi visade då bland annat att en julmiddag där Föreningen Svenska Tonsättare, FST, bjöd in landets kulturmakthavare, kunde uppfattas som en muta.Uppgifterna ledde till att åklagare på Riksenheten mot korruption startade en förundersökning, där nu flera personer utreds för misstanke om brott.Så här lät det i SVT:s Kulturnyheterna den 1 juni i år."Chefen för statliga konstnärsnämnden utreds för mutbrott. Den misstänkta mutan gäller Föreningen Svenska Tonsättares julmiddagar, där syftet kan ha varit att påverka makthavare inom musiklivet. Det var åtminstone så det lät när ordföranden intervjuades i radioprogrammet Kaliber. Julmiddagen är ett sätt att påverka politiker och tjänstemän att förstå vikten av samtida konstmusik. Och i sammanhanget tycker jag det är ganska billigt. Vi får ju mycket berättelser 'jag träffade den här konstnärlige ledaren och sen gav han mig en beställning' eller 'vi började spela mycket mer av den här tonsättaren tack vare de kontakter som togs på den här middagen' "Martin Q Larsson har senare backat från sitt uttalande i Kaliber. Men nu utreds ett 20-tal myndighetspersoner för misstanke om mutbrott. Chefsåklagare Alf Johansson vid Riksenheten mot korruption sa så här i SVT:s Kulturnyheterna i början av juni:"Vad är då skillnaden då på representation och det som kan uppfattas som en muta? Jag bryr mig inte om vad man kallar saker och ting, utan det vi tittar på, det är om det är en förmån i lagens mening och med det menas att det finns en påverkansrisk, säger Alf Johansson.Vilka förmåner konkret skulle man kunna tro att svenska tonsättare skulle ha fått genom de här bjudmiddagarna? Man behöver inte få några förmåner utan det kan räcka med att det finns en påverkansrisk, Man ska vara mycket restriktiv som myndighetsperson, säger Alf Johansson.Julmiddagarna har anordnats av Föreningen Svenska Tonsättare ska enligt åklagaren ha kostat mellan 1200 och 2000 kronor per person och bjudning. En av dem som utreds för misstanke om mutbrott är Ann Larsson, direktör för den statliga myndigheten konstnärsnämnden. Hon säger så här i ett mejl till Kulturnyheterna.'Den kostnad som föreningen meddelade utåt var 250 kronor per person 2013.'Ann Larsson säger också att hon välkomnar att den här typen av representation prövas."Stimpirater och funny money:http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/456551?programid=1316Inväntar andra försök med fixeringEn Kalibergranskning, som ledde till en omfattande debatt efter att det sändes i februari förra året, handlade om ett kontroversiellt och storskaligt försök som den svenska grisnäringen drev. Där testade de bland annat att fixera suggor bakom så kallade skyddsgrindar vid grisfödsel, så att de bara kunde stå och ligga, men inte vända sig om.Försöket, som kallades djuromsorgsprogrammet eller kontrollprogram gris, pågick under ett år på tolv anonyma svenska gårdar och omfattade 4 400 suggor. Med försöket ville grisnäringen förändra de svenska djurskyddslagarna och reglerna eller få undantag från dem.Efter att programmet sändes kom resultaten av försöket och också en rapport från Jordbruksverkets experter.Kaliber besökte Kvarnlyckans Gård ett stenkast från Skånes sydspets. Det är en modern anläggning där slaktgrisar föds upp. Gården drivs av Mattias Espert, som också är vice ordförande i Sveriges Grisföretagare.Han berättar om syftet med djurförsöken. I grunden kan man säga att vi går tillbaka till djurskyddet. Vi vill uppnå hälsosammare och friskare grisar och framförallt få ner vår väldigt höga spädgrisdödligheten. Och de bitarna, även att suggan när hon lämnar den lilla grisen att hon ska vara i god kondition för att påbörja en ny kull, säger Mattias Espert.Grisnäringen ville alltså undersöka om färre smågrisar dör vid grisfödsel om suggorna rutinmässigt fixeras bakom skyddsgrindar. Och även testa om suggan är i bättre kondition för att få en ny kull om kultingarna diar kortare tid. Är det där en skyddsgrind? Det är en skyddsgrind, svar ja.På Mattias Esperts gård finns redan skyddsgrindar som idag bara får användas i undantagsfall i några få dagar. Skyddsgrinden ser ut som en lång liggande gaffel och kan fällas ut på sidan av boxen och suggan stängs då in och kan ligga och stå, men inte vända sig.Hoppas du få använda den i större utsträckning? Vi får se hur, i och med att vi inte har någon beprövad, eller vi har ingen forskning och utveckling vad det gäller skyddsgrind i Sverige, med svenska förhållanden, med svenska djur så vet jag inte det. Men är det så att vi inte kan se någon förändring på suggan under den korta tiden vi pratar om, vid grisningen, och vi sparar grisarnas liv på det så absolut kan jag tänka mig det, säger Mattias Espert.Nästan två månader efter att Kaliber sändes, i slutet av mars förra året, kom resultaten av grisnäringens försök.Dagens Eko 30 mars 2015:"Det sker en mycket, mycket liten minskning av spädgrisdödligheten om suggorna inte kan vända sig när de föder. Det visar de tester som gjorts. Gunnar Johansson var försökets veterinär: Nej, det är verkligen inte en stor skillnad. Och jag skulle säga att det inte är någon skillnad om man ska uttrycka sig försiktigt.Resultaten visade alltså att det var marginellt färre spädgrisar som dog vid grisfödsel.Försöket med att kultingar diade upp till en vecka kortare tid för att suggorna ska klara av att föda fler kultingar, visade på en något ökad produktion. Men det visade inte att det blev bättre för suggorna. Däremot minskade antibiotikabehandlingarna för diarré hos kultingarna.Med resultaten ansökte branschorganisationen Sveriges Grisföretagare om ett så kallat kontrollprogram till Jordbruksverket. Med ett kontrollprogram kan alla lantbrukare som blir godkända få göra undantag från gällande djurskyddsregler. Och i november förra året kom Jordbruksverkets experter med sin bedömning av grisnäringens försök.Gotlandsnytt 17 november 2015:"Ja, det bör fortsätta vara förbjudet för grisbönder att regelmässigt fixera suggor bakom skyddsgrindar i Sverige. Det finns inga belägg för att skyddsgrindar skulle rädda fler smågrisar från att klämmas ihjäl vid födseln. Det anser experten Per Wallgren, som är både statsveterinär och professor i djurhälsa: Det var faktiskt ingen skillnad om man har suggan fixerad eller inte. Och därför är vår rekommendation då att man inte ska göra det. Suggan är ju rimligtvis mer komfortabel om hon inte är fixerad, vilket hon ju är i stora delar av Europa. Så vi är lite unika på det här i Sverige och det är vi rätt stolta över.När det gäller en kortare ditid gjorde experterna bedömningen att det kan accepteras.Men efter experternas rapport har ansökan från Sveriges grisföretagare legat på is på Jordbruksverket.Grisföretagarna ska komma in med kompletteringar innan Jordbruksverket fattar något beslut. Och ordföranden Ingemar Olsson säger nu till Kaliber att de inväntar vad andra undersökningar kommer fram till. Vi ska se litegrand vad som kommer in. Det pågår ju lite studier runt om. Dels i Sverige, men även utomlands där man tittar på de här bitarna. Det är väl alltid intressant att se vad man kommer fram till i de undersökningarna, säger Ingemar Olsson.En undersökning som Sveriges Grisföretagare väntar in är den som Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, håller på med just nu. Det är ett djurförsök där 100 suggor fixeras vid grisfödsel och jämförs med 100 suggor som inte fixeras.Ingemar Olsson säger att de inte släppt tanken på att få använda skyddsgrindar för att fixera suggan mer än vad som är tillåtet idag. Det kan finnas kvar i deras ansökan, trots experternas slutsatser. Jag vill inte säga varken bu eller bä förrän man ser mer resultat utav det. Och framför allt vad man kommer till på andra ställen. Visar det sig att det här fel väg, fel arbetssätt att jobba, att det finns bättre sätt, då är det givetvis det vi ska titta på. Men vi vill inte omkullkasta om det finns en eventuell möjlighet att gå vidare i detta spår, avslutar Ingemar Olsson.Minskat djurskydd för ökad lönsamhet:http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/495082?programid=1316Nu tar Kaliber sommarlov och är tillbaka den 5 september med nya granskningar.På vår hemsida och i appen sverigesradio play kan du lyssna på alla våra tidigare granskningar. Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Andreas Lindahl, Daniel Värjö, Anna Jutehammar, Annika H ErikssonProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se         

Från Europa: Saxofonisten Gabor Bolla flydde från Ungern, organisten Eva Jensen flydde från Polen och tonsättaren Edina Hadziselimovic flydde från Bosnien. Femte programmet av fem av Birgitta Tollan. I Birgitta Tollans serie Flyktens musik möter vi idag tre musiker som flytt från centraleuropa. Alla hamnade i Köpenhamn. Organisten, teologen och författaren Eva Maria Jensen blev utslängd ur Kraków i Polen efter en intensiv antisemitisk kampanj 1968-69.Sammanlagt 20 000, av Polens då 25 000, judar lämnade Polen efter det att polska kommunistpartiet, under ledning av Wladyslaw Gomulka initierade kampanjen mot de som kallades femtekolonnare, sionister och kosmopoliter. Tusentals människor med judiskt påbrå avskedades från sina arbeten, fråntogs studieplatser och somliga åtalades för uppdiktade brott. Regeringen förkunnade att de kunde lämna landet och flytta till Israel på villkoret att de avsade sig sitt polska medborgarskap.Eva Maria Jensen och hennes make ville inte till Israel utan anlände, efter en komplicerad flyktingväg i Europa, med falska papper och hemliga möten, illegalt till Danmark. De placerades i ett flyktingläger på skeppet Skt. Lawrence i Köpenhamns hamn.Mellan 1965 och 1969 studerade Eva Maria Jensen piano och musikteori vid Musikakademin i Kraków och teologi vid Jagellonska Universitetet. Hon var dock tvungen att avbryta sina studier när hon flydde. Mellan 1970 och 1975 tog hon en doktorsgrad i teologi och en kandidatexamen i musik och filosofi vid universitetet i Köpenhamn.I Polen var det omöjligt för en kvinna att spela orgel. Det var ett mansgöra. I Danmark, däremot, spelade många kvinnor orgel så Eva Maria Jensen, som närde en dröm att spela orgel, studerade orgelspel under sju år. Hon tog examen i orgel vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i staden. Som organist har hon gett konserter i Danmark, Sverige, Polen, Tyskland och Frankrike.Eva Maria Jensen har skrivit böckerna Død og evighed i musikken 1890-1920 och Drømmelandet - en bok om Chopin.Tonsättaren och medicinstuderande Edina Hadiselimovic flydde 1992 från kriget i Bosnien som startade när den kommunistiska diktaturen i Titos Jugoslavien upplöstes och de etniska rensningarna inleddes. Serber, kroater och muslimer ville skapa etniskt enhetliga områden och fördrev de främmande folken. I grymheterna ingick mord och kollektiva våldtäkter mot kvinnorna. Kyrkor, moskéer och bibliotek utplånades.Edina Hadiselimovic lämnade huvudstaden Sarajevo tillsammans med sin mor. Hon orkar inte berätta om vad som hände innan flykten.- Vi fick lämna allt bakom oss. Det enda jag hade med mig var min talang - att jag kan spela musik, berättar hon. Från 30 oktober 1992 till 3 maj 1993 vistades hon och modern i flyktinglägret Sandholmslejret norr om Köpenhamn. I det s k kvinnorummet delade de rum med upp till sju kvinnor och barn samtidigt. Kvinnor och barn från 19 olika nationaliteter flyttade ut och in ur rummet under det dryga halvår Edina Hadiselimovic och modern bodde där. De fick vänta i sex år på permanent uppehållstillstånd! Under dessa sex år studerade Edina Hadiselimovic och tog examen vid Musikkonservatoriet i Köpenhamn, inte som asylsökande, för det var förbjudet, utan som utländsk student. 10 % av de studerande kvoterades in om de var från ett annat landMusikstudierna i Köpenhamn var befriande efter den strikta och strama kompositionsutbildningen i Sarajevo. Här fick hon utveckla sina egna musikaliska idéer.- Jag hade fantastiska lärare, som Mogens Ellegaard, Ib Nørholm och Amelia Malling. De gav mig inte enbart verktygen till att komponera egen musik, utan räddade mig också mänskligt. Mänsklig kontakt var livsavgörande för mig under denna period. Det var en fantastisk tid, säger Edina Hadiselimovic.Edina Hadiselimovic komponerade senare kammaroperan Waiting in Nowhere för Det Kongelige Opera. Operan utspelas på  Sandholmslejret. Hon komponerade även minioperan När jag blir uppäten av myror som är en Romeo och Juliaberättelse komponerad ur Julias synvinkel. Hennes stycke Ectopicus delar titel med utomkvedshavandeskap och det är ett verk som berör Edina Hadiselimovic' intresse för medicin. Nu kompletterar hon tonsättarkarriären med en utbildning i medicin. Hon vill bli hjärtläkare. Både musik och medicin kräver en extrem disciplin  och specialisering. Det passar mig, säger Edina Hadiselimovic. Och i musiken behövs ett stort hjärta! Gabor Bolla, romsk saxofonist och kompositör, föddes i Budapest men bor nu i Köpenhamn. Han är 28 år och var underbarn på klarinett innan han valde saxofonerna. Hans fru och familj bor kvar i hemlandet, men han har flytt p g a svårigheterna för honom att verka som musiker där. Han lämnade Ungern på grund av landets intensiva antiziganism och dess nedmontering av kulturlivet, inte minst jazzmiljön. -Mångfald skrämmer ungrarna. Romer, invandrare, flyktingar, homosexuella och andra minoriteter förföljs och diskrimineras i Ungern, som inte är en demokrati utan en diktatur, anser Gabor Bolla. FN kritiserar det sätt som Ungerns regering under regeringschefen Viktor Orbán handskas med makten. En tidigare välfungerande demokrati har på bara fem år förändrats till ett mycket centralstyrt samhälle med stark statlig kontroll över rättssystem, medier och religiösa samfund. Organisationer som försvarar bland annat minoriteters rättigheter utsätts för påtryckningar och smutskastning. Ungerns lärare protesterar mot det nya utbildningssystemet som gjort skolan centralstyrd och lärarna mer ofria. Kritikerna säger att kulturpolitiken i Ungern nu styrs av ett fåtal regeringsvänliga personer och att det bara är "lojala konstnärer" som får pengar från staten.Efter kommunismens fall 1989 blev det svårare och svårare för romer i Ungern. Tidigare hade t ex varje restaurant ett s k zigenarkapell, men de flesta har försvunnit nu och idag finns endast ett par sådana orkestrar kvar.- Myndigheterna i Ungern har tagit död på denna traditionella romska konstform, anser Gabor Bolla. Ungersk romsk musik har starka band till jazzmusik. Inte enbart improvisationerna, utan även de melodiska strukturerna och ackorden, gör den romska musiken från mitt hemland besläktad med jazz, säger Gabor Bolla. I Budapest finns inga möjligheter för mig att försörja mig och min familj och skapa en dräglig tillvaro. Jag vill bygga en bas i Europa där jag kan utöva min musik. Köpenhamns jazzmiljö ger mig en helt annan konstnärlig och mänsklig frihet, säger Gabor Bolla. 

Den framgångsrike tränaren får lämna klubb efter klubb efter olämpliga relationer med unga idrottstjejer han tränat. Kaliber granskar vad Gymnastikförbundet gör för att skydda barn och unga. --Jag kom trea i fristående. Det var ganska kul att tävla grenfinal. Jag sitter bredvid tränaren och favoriten. Allt det där smekandet har börjat igen. Det är äckligt.(illustrationer från nyhetssändningar) "Åklagaren har valt att inleda en förundersökning mot en framgångsrik gymnastiktränare bakom polisanmälan står gymnastikförbundet. Uppgifter från en psykoterapeut med flera gymnaster som patienter ligger bakom förbundet att besluta göra en polisanmälan. Men det är oklart vad det konkret handlar om för misstankar." "Förundersökningen mot den gymnastiktränare som polisanmälts av svenska gymnastikförbundet läggs ner. Om eventuella brottsoffer väljer att träda fram kan dock ärendet återupptas det skriver åklagaren i sitt beslut"I höstas polisanmäldes en tränare. Det var inte första gången den Tränaren och Gymnastikförbundet varit i blåsväder. Kritiken har främst rört alltför hård träning av unga. Men i bakgrunden även det tabubelagda ämnet närmanden och sexuella relationer mellan tränare och unga gymnaster. Kaliber bestämmer sig för att granska gymnastikförbundets agerande. Om brott inte kunnat styrkas, vad sätter gymnastikförbundet själv för gränser kring relationer mellan tränare och unga gymnaster så att de inte kan utnyttjas i jakten på framgång?Det var för fyra år sen kvinnlig elitgymnastik hamnade på sportsidorna med kritiska artiklar i Dagens nyheter och även reportage här i Sveriges Radio kaliber."Dagens eko kvart i fem. Blivande elitgymnaster pressas för hårt visar en undersökning. förbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark.--Det är en smärtsam läsning men den är tillräckligt beskriven så att vi måste ta den på allvar."Efter kritiken genomför Gymnastikförbundet åtgärder för att förändra kulturen med hårda träningsmetoder och vikthets. Men tjejerna som slog larm trodde att debatten också skulle handla om något annat. Närmanden och dom nära relationerna mellan Tränaren och de unga gymnasterna. De är förvånade när de sitter i ett seminarium om problemen 2012.--Sen berättade något annat i artikel som ingen tagit i. Den fysiska närheten. För den fanns där. Han gick och höll små fjortonåriga tjejer i handen.Gymnastikförbundet håller förbundsmöte 2016. Den avgående ordföranden Malin Eggertz Forsmark berättar att sedan kritiken uppmärksammats har de öppet jobbat med att förändra ledarkulturen.--Vi har fortsatt att arbeta på den utslagna vägen för att utveckla vår ledarkultur.Gymnastikförbundet har nu infört uppförandekod, gymnastikombudsman och en juridisk nämnd. Men hittills har inga bestraffningar utdömts. Och om det inte rör uppenbara lagbrott sköts utredningar internt utan insyn.--Vi har också tagit fram verktyg för att stötta föreningar och ledare. Vi har varit oerhört transparanta hela vägen.Men i princip sköter ni allt internt om det uppdagas att en tränare har problem med för nära relationer med gymnaster?--Ja det är internt utifrån de är dom som är delaktiga i händelsen. Vi har en styrelse som måste ta ansvar från föreningen. Och du har förbund. Men nej det är inte offentliggjort.Vi ska återvända till Malin Eggertz Forsmark och hur de utrett problemtränare som rapporteras ha relationer med sina unga gymnaster. Vi kommer i detta reportage granska turer kring en tränare som haft en maktposition i gymnastiksverige på hög nivå. Vi har valt att inte publicera hans namn därför kommer vi i det här reportaget kalla honom tränaren. Tränaren har varit aktiv i över tjugo år. Under åren är det flera som reagerat på Tränaren beteende."Nu ska vi prata gymnastik här i sportextra. Årets SM i artistisk gymnastik avgjordes i år i baltiska hallen i Malmö. Segrare blev blott 15-årige Jenny Lööw. Juniormästarinna och nu seniormästarinna. Ett stort grattis Jenny.--Tack så mycket.--Vad händer härnäst för din del?--Ungdoms-OS i Spanien. Sen får vi se om det blir VM, OS"Vid segerintervjun vet inte Jenny att hon snart ska få se en helt annan sida av sin tränare.--Jag låg i soffan och min mamma låg i andra soffan. Och vi tittade på TV. Och det var en varm sommarkväll. Och då såg jag att jag fått SMS från tränaren och då tänkte jag att va har jag fått sms från tränaren. Det var konstigt för vi brukade inte sms:a så. Att han tyckte jag var väldigt söt och att han såg fram emot att fortsätta träna mig framåt, säger Jenny Lööw--Man kan känna lite skam i mig för någonstans blir man väldigt glad över dom orden. Det var väldigt fint skrivet. Samtidigt som det börjar det snurra. Vad betyder det här? Den här relationen har inte vi. Såhär brukar inte vi prata till varandra. Vad menar han? SåHur gammal var du då?--FemtonTränaren fortsätter SMS:a. Men Jenny Lööw väljer att inte svara på SMS:en från den tjugo år äldre tränaren.--Det här var inte sådana SMS som jag vill ha av en tränare. Så jag visade dom här SMS:en för mamma. Och vi kom överens om att jag inte skulle svara på de här SMS:en.När hon inte svarar svalnar snabbt tränarens entusiasm för att träna henne. Andra favoriter får desto mer hjälp säger hon.--Men jag svalde nog det hela. Men jag visste inte vilka konsekvenser det skulle bli framåt."Britney Spears Im a slave for you. Nu star jag här med Sveriges bästa kvinnliga gymnast Karolina Bohman. Hej!--Hur är läget?--Det är bra fast jag har ont i ryggen. Men annars är det bra. --Hur bra tänker du bli?--Det är svårt att säga hur bra jag tänker bli. Jag satsar ju på OS 2004."Karolina Bohman medverkar i P3 Ketchup. Hon förde dagbok. Ett halvår efter Jenny Lööw inte svarat på tränarens SMS-inviter är Karolina och tränaren på tävlingsresa.--Den här resan har varit rolig ända till igår natt. Igår kväll var det bankett och efter det var det disko.--Jag dansar precis som alla andra. Jag kan inte rå för att en massa killar ville dansa med mig. Och många gånger föste jag bort dom. Men sen ska även tränaren dansa så där nära med mig.Tränaren säger till Karolina att han avslutar kvällen. Men Karolina vill dansa mer.--Bara så du vet så går jag hem nu.--Ok jag går med dom svenska landslagskillarna hem då.--Ja, Och sen vill jag bara att du ska veta att jag tycker du beter dig billigt. Ja du beter dig billigt--Han gick. Jag blev jätteledsen och ringde hem till mamma mitt i natten och grät--Jag är så arg att jag nästan inte kan skriva om det. Ingen har någonsin sårat mig så. Det här är nog slutet på min gympakarriär i alla fall med honom. Hoppas någon annan vill träna mig.--Nu i efterhand när jag läser om det och tänker tillbaks då tycker jag det ser ut som ett svartsjukedrama.Hur gammal är tränaren då? --35 jag var 16.Karolina håller avstånd från tränaren efter hans kränkande ord. Så här skriver hon två år senare.--Efter det har vi varit sura på varandra. Han tyckte vi hade tappat kontakten och att jag inte tycker om våran tränare då. Det är två år sen. Men trots att Karolina är djupt sårad stannar hon kvar. För hon är beroende av honom för att nå sin OS-dröm.--Det sluta med att jag fick be om ursäkt. Nästa sida har jag skrivit. Nu är vi vänner. Vi har dragit ett streck över det här. Jag vill fortfarande träna med den här tränaren. Han är den bästa i landet.Tränaren kommer istället en annan gymnast mycket nära. Jenny Lööw som vi hörde ignorera SMS-inviter fick se nya SMS.--En av de största favoriterna hon visade mig ett sms vid ett tillfälle som han skrivit till henne. Där han hade skrivit. Jag önskar att det var du som låg här i sängen med mig. Jag är ju helt paff när jag ser det här sms:et och tänker. Då har han gått på nästa då.--Vi kunde bara sitta och prata och hon kunde sitta i hans knä. Det var det även när vi flög då. Mycket pilla i nacken och smeka på händerna.Och hur gamla är favoriten och tränaren då?--16 och 36.Karolina Bohman läser ur dagboken:--Han kan inte ha en normal relation till sina gymnaster. Som med favoriten till exempel. Ibland beter dom sig som ett gift par. Och innan det var det ju en annan gymnast.--I mina dagböcker skriver jag att jag vill lägga det åt sidan. Jag vill inte tänka på vad dom håller på med för jag vill göra en bra tävling. Eller jag vill träna bra. Och jag tycker det är sjukt att ingen ingrep.Vi ska möta ytterligare en gymnast. Hon som slog larm först."--Hej och välkomna till Lilla Sportspegeln. Snart blir det gymnastik.--Hopp är knepigt. Jag springer inte så bra så när jag inte har fart brukar det inte bli så bra hopp."Marisa da Silva är 11 år och med i Lilla Sportspegeln. Hon var elitgymnast på 90-talet. Hon gick ut för fyra år sen och berättade att tränaren även tidigare hade unga gymnaster i knät på träningsresor.--I den där bussen så sitter tränaren bredvid och så sitter vi tjejer i hans knä turas om att sitta i hans knä. Jag var väl 11 och dom som var äldre var väl 13-14. Han smekte min hand och jag tyckte det var mysigt.--Och så tänker jag på mina killkompisar. Om de skulle träna ett par 13-14 åriga tjejer i fotboll. Och om någon av dom skulle sitta och vara gosig med dom. Och då skulle jag direkt fråga vad fan håller du på med.Hon reagerar på att tränaren kommer allt närmre sina gymnaster och går över gränsen. Hon berättar att gymnastikflickorna fick vara halvnakna inför hela träningshallen.--Då får dom ta av sig sina dräkter så sätter han på den här pulsmätaren under deras halvutvecklade bröst. Och så står dom där. Jo men det finns inget sexuellt i det här. Det här är ju inom sporten. Vi gör det här för att mäta hjärtfrekvens.Varför gör de inte det där avskilt i ett omklädningsrum eller så?--Ingen aning. Det är ett ordentligt övertramp mot de här tjejerna.Enligt flera källor umgicks Tränaren med gymnasters familjer och hade ofta unga gymnaster som sov hos honom.--Och sen så kollade vi på film tillsammans satt i hans soffa. Favoriten sov väldigt ofta hos honom i veckorna också då vi hade morgonträningar. Anledningen var att hon bodde långt bort och han bodde nära hallen. Jag bodde också långt bort. Jag sov aldrig där.Visste andra tränare om det?--Ja. Det var inget som smusslades med.Visste föräldrar om det?--Ja--Det är bara en riktig obehagskänsla inför hur han utnyttjade sin position och oss. Att han fick så fritt utrymme i den världen. Han liksom testade gränser. Och märkte väl att, nämen det bara är fritt fram här. Det är ingen som säger någonting, säger Marisa da Silva.Kaliber ringer runt till ett 20-tal ledare inom gymnastiken som sett tränaren arbeta. Flera känner tidigt till Tränarens beteende, men har inte vågat berätta om det offentligt eftersom de är rädda för konsekvenserna. Med det finns också de som varnade.--Att man omfamnar och kelar med småflickor kändes helt absurt, säger Lennart Engelbrektsson.Lennart Engelbrektsson ledde en gymnastikklubb som idrottsförälder. Hans söner har varit på landslagsnivå. Han är numera svärfar till Karolina Bohman. Men vid millennieskiftet innan dom kände varandra reagerade han.--Jag och min fru reagerade oerhört starkt på det där. Jag framför senare den här kritiken till den dåvarande sportchefen i Gymnastikförbundet.Vad hände när du tog upp det med sportchefen?--Vad hon gjorde kan jag inte svara på. Men jag fick ingen återkoppling och jag kan inte se att någonting hände.Dåvarande sportchefen på Gymnastikförbundet kan inte minnas något sådant samtal när Kaliber frågar. Lennart Engelbrektsson hamnar så småningom i en infekterad konflikt med Gymnastikförbundet där han menar att dom inte skyddar barnen.--Jag har alltid relaterad det till vad hade hänt om det var i skolan. Det är det jag har haft som rättesnöre alltså när jag reagerat. Så jag har alltid gjort det ganska eftertänksamt vid varje tillfälle.Lennart Engelbrektsson reagerade på Tränaren, men också på en annan makthavare inom gymnastiken. Vi kallar honom Ledaren. Lennart följer med sin son på tävling. På plats vittnar en ung kvinnlig landslagsgymnast om att ledaren berusad säger till henne att hon ska utföra oralsex på andra gymnaster. Lennart varnar Gymnastikförbundet även för det här. Han tror dom ska reagera men inget händer så han tar upp det med vid ett telefonmöte som hölls för sju år sen. Kaliber har fått tag på en inspelning. Så här säger ordförande Malin Eggertz Forsmark.--Den uppfattar jag att det finns en ordentlig genomgång. Och att det fanns en avstängningsdiskussion. Men jag ska följa upp det. Du säger att det hände ingenting. Den måste jag följa upp.Lennart tycker att man skyddar ledare oavsett vad som hänt. Vi träffar Malin Eggertz Forsmark igen som just lämnat sin ordförandepost men sitter kvar som vice ordförande i Europeiska gymnastikförbundet.Många som engagerar sig i Gymnastiken är föräldrar till gymnastiserande barn. Flera av dom vi pratat med har reagerat på olämpligt beteende, men få vill prata om det dom sett. Våra källor säger att personer på Gymnastikförbundet uppmanat dom att inte berätta för det kan innebära problem för de egna barnens idrottskarriärer om det kommer ut. Vi frågar Malin Eggertz Forsmark hur hon ser på det.--Det är munkavle eller hur? För det var det. För jag uppfattar att det är några som säger att inte prata om det.Och att konsekvensen är att det kan innebära problem hos gymnastiserandet hos deras barn.--Jag håller fast vid det. Det låter förskräckligt. Och låter oacceptabelt.Men när Lennart Engelbrektsson berättar vid telefonkonferensen med Gymnastikförbundet att han bland annat tänker ta upp sexuella trakasserier genom åren på en presskonferens hör vi något motsägelsefullt från Gymnastikförbundets ordförande. Hon tar själv upp att om han går ut med uppgifterna kan det få konsekvenser för hans sons karriär.(bandinspelning från telefonkonferensen) --Jag förstår det du säger att du är så trött att ingen litar på mig. Att nu gör jag det utåt, agerar utåt istället för inåt i rörelsen. Så tänker jag då både på verksamheten ni har och på din son som ska iväg på VM. Hur tänker du vinsten i det då? Med en offentlig presskonferens, säger Malin Eggertz Forsmark. --Jag ser att en moralisk seger är större än en VM-medalj, säger Lennart Engelbrektsson.Lennart Engelbrektsson tolkar idag Malin Eggertz Forsmarks uttalande om sonen i samtalet som ett förtäckt hot.--Jag blev helt förbluffad att man inte tar i sakfrågan utan än en gång vill man skydda.--Det hon säger är låt bli det här annars kan det bli problem för din son. Det var ju ett förtäckt hot upplevde jag det som.Malin Eggertz Forsmark lyssnar på inspelningen från telefonkonferensen--Att ta frågan vid det här tillfället innan du ska iväg och tävla hade kanske varit en tajmingfråga.Så det har inget att göra med image-problematik för Gymnastikförbundet?--NejDå tycker jag vi lyssnar på en annan bit.--Får jag säga en sak. Imageproblematik. Vi har hela tiden varit transparanta.(bandinspelning från telefonkonferensen) --Eftersom du har en av dina framgångsrika gossar som fortfarande tävlar, vill du skapa en negativ uppmärksamhet i sporten utifrån ett massmedialt perspektiv som förmodligen kommer att grisa i det. Nu använder jag det uttrycket. Som kommer att hitta olika vinklar. Och så undrar jag om vi är betjänta av det? säger Eggertz Forsmark--Jag ser det här Malin. Vi kommer att hjälpa svensk idrott. Alltså någon gång. Man måste höja sig över den här rädslan sin lilla värld och min lilla gosse. Någon jävla gång måste någon ställa sig över det här, svarar EngelbrektssonDu sa att det var oacceptabelt att man tar upp barnen som tränar när man pratar om problem hos en tränare. Vad gör du här?--Nej det låter ju som jag gör det. Och jag står fast att jag tycker det är oacceptabelt. Det här är sju-åtta år sen.Han tolkar det som ett förtäckt hot som ska få honom att backa mot att ta upp kritik bland annat sexuella trakasserier bland annat hos ledare.--Jag förstår det. Jag tycker aldrig att man ska ta fram barnen och de aktiva i de här diskussionerna vilket jag ju gör där. Det enda jag säger är att det varit en stor problematik kring föreningen och personen Engelbrektsson i sig. Det har varit väldigt många turer i föreningen. Och jag kan inte riktigt förklara varför jag säger som jag gör där.Det blev aldrig någon presskonferens som tog upp närmanden och sexuella trakasserier som Lennart ville. Tre år senare går Marisa da Silva ut i media och varnar för bland annat Tränarens närgångenhet.Till slut görs en extern utredning som ger skarp kritik kring ledarkulturen. Och här ser vi något överraskande i vår granskning. Gymnastikförbundet ger uppdraget att föreslå vad som ska göras åt den skarpt kritiken till Ledaren, alltså Ledaren som Lennart rapporterat för sexuella trakasserier. Malin Eggertz Forsmark.--I backspegeln och när du säger kanske det inte var så lämpligt. Han innehade den rollen under ett halvår och sen förflyttades han från det uppdragetVarför då?--Därför att det blev ju precis som du beskriver inte särskilt bra eftersom han hade en historik som gjorde att det inte blev trovärdigt.Ledaren vill inte låta sig intervjuas av Kaliber. Men skriver i mejl att han är ångerfull över uttalanden och ageranden men att han aldrig har underlåtit sig agera på missförhållanden av sexuell karaktär som han fått reda på.Vi återvänder till Tränaren. Strax efter medieuppmärksamheten 2013 inleder den medelålders tränaren en relation med en av sina unga tidigare gymnaster som nu är myndig. Det här visar interna dokument från tränarens klubb Kaliber får ta del av. Klubben upptäcker detta och han lovar avsluta relationen. Men när det uppdagas att han ändå återtagit förhållandet får han lämna klubben.Elizabeth Ekman är legitimerad psykoterapeut och handledare för Idrottspsykologer med KBT inriktning. Hon behandlar tre gymnaster som haft tränaren.--Dom har ett trauma bakom sig som är kopplat till den här tränaren. Som har resulterat i mycket allvarliga problem. Bland annat i Posttraumatiska stressyndrom.Gymnasterna berättar i behandlingen om extrem bestraffning, mobbing, närgångenhet, sexuella ofredanden, och kallar det själva för övergrepp.Hur kan du vara säker på att det är sant det tjejerna berättar?--Det är väl min professionella sak att bedöma vad som är sant. Det är vårt jobb att göra en sån bedömning, annars skulle vi inte kunna behandla någon.Genom sitt uppdrag ser hon att tränaren har relation efter relation med unga gymnaster som hon tycker är oacceptabelt.--Det är som en lärare ständigt skulle ha relationer med sina elever. Det finns ingen skola som skulle acceptera det.Hur många gymnaster har han haft sexuella relationer med som du har fått uppgift om?--Som jag vet. En två tre fyra. Det är nog fem.Elizabeth Ekman skriver en anmälan till Gymnastikförbundet och varnar för att Tränaren systematiskt utnyttjar gymnasternas beroendeställning. Det enda som kan sätta stopp för hans beteende är avstängning. Avsikten är inte att polisanmäla tränaren för gymnasterna vittnat om händelser som ligger för långt tillbaka i tiden.--Jag fick klara besked ifrån advokat och hovrättsdomare och de sa det kommer bara hamna i papperskorgen. För det går inte att bevisa. Det blir deras ord mot hans. Och att sätta de här tjejerna i den situationen det vill man inte. Dom kommer bara att uppleva och fara illa igen.Gymnastikförbundet polisanmäler ändå. Men utan vittnen läggs förundersökningen ner.Dagarna efter förundersökningen lagts ner gör Gymnastikförbundet ändå interna intervjuer med gymnaster. Sammanlagt har 15 gymnaster, föräldrar och tränare intervjuas och lämnar uppgifter. Men informationen stannar internt och finns inte i någon offentliggjord utredning berättar den nytillträdde generalsekreteraren Johan Fyrberg.--Det är viktig att värna föreningars och enskildas integritet i de här frågorna.Kaliber har tagit del av några av Gymnastikförbundets interna intervjuer. Gymnaster vittnar hur den medelålders tränaren skickar sms på lediga dagar.Önskar du var härJag tänker på dig när jag somnarHon är då 14 år gammal. I början svarade hon artigt men efter ett tag så började hon svara på samma sätt som tränaren. I vittnesmålet beskrivs att tränaren visade argt beteende om hon inte svarade. Gymnasterna berättar att gymnastiken betyder allt för dem. Och han var den framgångsrike tränaren som var vägen till framgång. Tränaren hotade med att inte vilja fortsätta vara hennes tränare om hon inte gav respons. Hon blev fast i relationen.Han utnyttjar sin position. Tjejer i den åldern ska inte behöva uppleva detta.Då och där är det normalt. Men nu mår man dåligt.Hur mycket krävs det? Måste han bli dömd för detta ska få ett slut?I våra telefonsamtal framhåller många att tränaren gett goda sportsliga resultat. Och när förundersökningen läggs ner får den framgångsrike Tränaren fortsätta sitt arbete i en ny klubb han gått till tidigare. Andra föreningar som känner till tränarens historia uppvaktar Gymnastikförbundet för att dom vill att tränaren ska hållas borta ifrån barnen. Vid den tidpunkten har Gymnastikförbundet redan stängt av honom från förbundsuppdrag, men han kan fortsätta träna enskilda klubbar.I januari i år får den medelålders tränaren återigen lämna en klubb på grund av en ny olämplig relation med en ung kvinna i klubben som han tidigare tränat. Hon är myndig. Klubben säger att relationen strider mot en överenskommelse och deras värderingar.Vi har sökt Tränaren i en månad men han vill inte låta sig intervjuas av Kaliber. Via mejl har han, som vi redovisar i programmet, ändå bemött kritiken. Här återger vi ordagrant hans bemötande: Redan i december 2012 presenterades en rapport i vilken kritik framfördes mot den dåvarande ledarkulturen inom svensk elitgymnastik. Jag var en av många elittränare som träffades av kritiken. För egen del har jag också redan för några år sedan offentligen uttryckt insikt om mina misstag och jag har varit medveten om att min ledarstil i likhet med många andras kan utvecklas och förbättras. Under de två år som jag senast varit aktiv inom svensk gymnastik har inte heller någon kritik riktats mot mig i min tränarroll från vare sig gymnaster jag tränat, föräldrar eller berörd arbetsgivare. Det är alltså inte riktigt att jag lämnade min senaste förening på grund av en relation med en gymnast.Jag har flera gånger tidigare och vill så även nu bestämt tillbakavisa gamla påståenden om kränkningar, mobbning, brottsligt agerande m.m. liknande de som du nämner i ditt mejl. Dessa påståenden är inte korrekta. Jag kan inte se uppgifterna, återigen anonyma som i princip alltid (hur ska man för övrigt kunna försvara sig mot sådana), som annat än ännu ett led i den förtals-/smutskastningskampanj som pågått mot mig från vissa personer inom svensk gymnastik under många år. Att svensk kvinnlig artistisk gymnastik varit i disharmoni under ett stort antal år och konfliktytor funnits mellan t.ex. olika personer, föreningar och förbundet är ingen hemlighet. Jag konstaterar att den polisanmälan som gjordes i saken lades ned omedelbart och jag har inte heller varit föremål för någon utredning av de bestraffningsorgan som finns inom idrottens värld. För egen del hade jag välkomnat en rättssäker prövning för att få en möjlighet att kunna rentvå mitt namn. Jag saknar anledning att nu, när vi snart skriver juni 2016, kommentera saken vidare och anser för övrigt att saken inte heller är lämplig att diskutera i medierna.Det har gått åtta år sen gymnastikförbundets dåvarande ordförande Malin Eggertz Forsmark säger hon fick uppgifter om att tränaren hade en relation med en av sina unga gymnaster.--Det fanns i samband med 2008 års OS-kvalifikationer. Och att svaret var nej. Det fanns ingen relation.Idag har man infört att landslagstränare inte ska vara ensamma med gymnaster, uppförandekod, gymnastikombudsman och en juridiska nämnd. Men juridiska nämnden får inte ta upp missförhållanden som är äldre än två månader, berättar Thore Brolin ordförande i Gymnastikförbundets juridiska nämnd.--Det finns en särskild regel i RFs stadgar (Riksidrottsförbundet rds anm) som säger att vi inte får bestraffa om det gått två månader från det att förseelsen begicks eller blev känd. Så då kunde vi inte göra något åt det här. Så därför tog vi inte upp det överhuvudtaget.De som hittills slagit larm om att de blivit utnyttjade av tränare har ofta gjort det först efter karriären är slut. Men när det inte framkommit lagbrott och äldre händelser inte kan tas upp för repressalier, kan tränaren fortsätta.Så han är fri att ta nya uppdrag och träna unga gymnaster?- Jag hoppas och tror att inga föreningar i Sverige kommer att anlita honom, säger Malin Eggertz Forsmark.Enligt Kalibers källor genomgår nu sju av tränarens gymnaster psykologisk behandling bekostad av riksidrottsförbundet.I Kalibers granskning har vi fått höra gymnaster som ställts inför val mellan att låta tränaren komma nära eller få allt mindre av tränarens stöd.Vi ska återvända till Jenny Lööw som långt efter att hon slutat nu berättar varför.--Jag älskade att hålla på med gymnastik. Det var det bästa jag visste. Och jag ville bli bäst i Sverige. Då hade jag i och för sig vunnit SM. Men jag hade så många mer mål. Jag ville komma till VM och jag ville komma till OS.Efter att inte svarat på inviter fick hon som regerande svenska mästarinna inget ekonomiskt elitstöd längre.--Vi skrev ett brev till dom som fattade det här beslutet. Och då fick vi ett svar som visade att tränaren inte ens sökt om bidrag för mig. Då blev det liksom, som han mer och mer slutade träna mig. Och att han till slut inte hälsade i hallen.--Jag tror det som gör absolut mest ont är att jag inte själv fick välja när jag ska avsluta min karriär utan det liksom fattades ett beslut åt mig. Och att jag inte kan minnas min karriär med glädje.Reporter: Erik PalmProducenter: Annika H Eriksson, Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se  

Jenni Laiti från Jokkmokk menar att klimatförändringar inte är något teoretiskt hot i framtiden de syns där hon bor. Nu springer hon stafett mot Paris för att sätta press på politikerna. På söndag startar klimattoppmötet i Paris där världens ledare möts. För två veckor sedan startade en klimatstafett. Sammanlagt springer över tusen personer de 300 milen till Paris för att sätta press på politiker. Jenni Laiti från Jokkmokk sprang den första sträckan. Hon menar att klimatförändringarna inte är något teoretiskt hot i framtiden  de är redan här och märks där hon bor.   Se klippet när Jenni startar stafetten här.   Hemsidan för projektet Run for you life. 

Antipsykotiska läkemedel ges allt oftare till barn men vilka är riskerna? Kaliber om tunga mediciner, läkare som inte följer riktlinjerna och Claudio som höll på att mista livet när han medicinerades Jag brukar kolla på matcherna på Champions League. Jag kollar mycket på fotboll. Jag gillar det och har spelat själv. Det här är Claudio. Han visar runt i sitt rum. Han gillar träning och fotboll. Här är din medicinlåda. Ja, förut fick jag ta mer. Det är glest i medicinfacken. Men så har det inte alltid sett ut. När Claudio var 15 blev han sjuk.  Vi har alltid sett honom som frisk. Men Claudio blev sjuk. Från en dag till en annan, säger Claudios föräldrar Claudio och Angela. Han hade svårt att sova mellan natten söndag till måndag. Han hade svårt att sova. Vi hade lagt oss och klockan var fyra. - Han vaknar och gråter och skriker. Det var som någon slags kramp i kroppen som han fick. Jag tänkte att kan det vara någon sorts förkylning, vi tar tempen på honom, ger honom en Alvedon och sen blir det bra, säger Claudios mamma. Allt hände så fort. Claudio hade inte haft några psykiska problem innan. Och helt plötsligt blev han sjuk, han inbillade sig saker - till exempel att han just vaknat ur ett koma. Han var rädd och förvirrad. Efter besök på vårdcentralen och sen sjukhuset blir han inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm.  När han kom dit, den där läkaren, jag kommer aldrig glömma det, hon började proppa honom med mediciner, säger Claudios pappa.Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna? Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma. Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, men vi visste inget om sådana starka mediciner. Vi har inte hört de där namnen på medicinerna förut, säger Claudios pappa.   Claudios pappa häller ut medicinerna på köksbordet.-  Haldol, 20 mg Zuprexa, Oxascan, Olanzapin, läser föräldrarna upp.Medicinerna på bordet är de flesta neuroleptika. Mediciner som används för att behandla allvarliga psykoser och schizofreni. På kliniken försöker man lista ut vad som är fel, samtidigt som man försöker stötta föräldrarna. I journalen kan man se att de olika läkarna engagerat sig för att hjälpa honom. Men för Claudio blev inläggningen på BUP en början på ett långt töcken, när han kommer ut från kliniken fem månader senare har han gått igenom 20 tvångsinjiceringar, 24 elchocksbehandlingar, 12 fastspänningar i bältessäng och flera attacker där han förlorat medvetandet. - Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här. Ja det trodde vi, berättar föräldrarna. Det här är den andra delen i Kalibers granskning av barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Idag handlar det om neuroleptika - medicin som används - ofta framgångsrikt - mot allvarliga psykoser och schizofreni. Men det är också en medicin som kan ge allvarliga biverkningar - speciellt för barn.På BUP har förskrivningen av neuroleptika ökat mycket. Det visar nya siffror som Kaliber har låtit Socialstyrelsen ta fram. 2009 förskrev BUP:s läkare i Sverige 10 000 recept med neuroleptika till barn och ungdomar. Förra året hade den siffran ökat till nästan 16 000. Alltså en ökning med nästan 60 procent. Ökningen är störst hos de yngre barnen. Förra året skrev BUP:s läkare ut mer än tre gånger fler recept med neuroleptika - till barn mellan fem och nio år - än vad man gjorde 2009.   - Jag ser ett väldigt stort problem. Det finns all anledning att ta det på oerhört stort allvar, säger Åsa Nilsonne är psykiatriker och professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet.- Vi har ju också det problemet att många av de här preparaten vet vi inte vilka långtidseffekterna kan vara - särskilt när vi ger dem till barn.   Åsa Nilsonne säger att neuroleptika är ett värdefullt preparat för dem som verkligen är i behov av det, men menar att det samtidigt finns en övertro på neuroleptika bland många läkare: Hon säger att läkemedlen skrivs ut för slarvigt, med tanke på de biverkningar som finns.- Det är fruktansvärda biverkningar och som vi borde ha väldigt mycket respekt för.  Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland. Han ingår även i Läkemedelsverkets expertgrupp som just nu håller på att skärpa de riktlinjer som finns när det gäller förskrivning av neuroleptika. Han blir bekymrad när han ser hur mycket förskrivningen av neuroleptika till barn har ökat. Biverkningarna är många och flera av dem är allvarliga.- De lömska biverkningarna som är mer under huden, om man säger så, inte i hjärnan utan mer under huden är att man får ökad aptit. Man går upp i vikt. Får metabola biverkningar. Med fettrubbningar och glukosrubbningar som kan leda till diabetes av ålderstyp. Det kan leda till högt blodtryck och övervikt. Sen endokrina biverkningar som påverkar prolaktinet i som är ett sexhormon som gör att man får problem både med mens och sexuella funktioner, men också med en del av benbildningen, man får klenare skelett till exempel. Andra allvarliga biverkningar är motoriska och kallas extrapyramidala symtom. Det förkortas EPS. EPS innefattar kramp i muskler, stelhet, skakningar, rastlöshet, motorisk oro och ofrivilliga muskelspänningar.    - Det ser ut som man har Parkinsons sjukdom, man blir stel och orörlig och går sakta och skakar, säger Håkan Jarbin.Enligt Håkan Jarbin så är det inte ökningen av neuroleptika i sig som är problemet. Oftast fungerar medicinen bra utan allvarliga biverkningar. Problemet handlar snarare om att inte alla läkare följer upp medicineringen ordentligt, med kontroller av till exempel vikt, blodfetter och för att se att det inte har uppstått biverkningar som till exempel extrapyramidala symtom. Om allvarliga biverkningar uppstår måste man sänka dosen eller upphöra med medicineringen. - Man vet ju också att riskerna ökar när man exponerar fler. Jag tror att kontrollerna sköts inte så bra som de bör skötas, säger Håkan Jarbin.15-åriga Claudio är en av dem som upplevt de allvarligare biverkningarna man kan få av neuroleptika. Den 18 september för tre år sen läggs han in på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt hans föräldrar har han inte haft psykiska problem tidigare. Han var inte suicidal som många andra patienter, och förvirring som han upplevde var något nytt. Men Claudio hade haft problem. I skolan och på fotbollsträningen. Några killar hade under en lång tid hackat på och trakasserat honom. Till en början misstänker man att Claudio insjuknat i en psykos. Men det är osäkert. Det framgår av Claudios journal. Senare gör läkaren bedömningen att han är bipolär. Hans föräldrar får ett eget rum så de kan vara med sin son. - Vi bodde där tillsammans med Claudio, säger hans föräldrar.Ni bodde där båda två?- Vi skulle aldrig lämna Claudio.Claudio får snart flera neuroleptika. Som förstamedicin sätts Olanzapin in. Vi visar Claudios journal för Håkan Jarbin på BUP i Halland. Han har ingen möjlighet att gå igenom hela journalen, men han upptäcker ändå snabbt ett problem.- Ja nu ser jag här att Han hade Olanzapin den här patienten ser jag. Olanzapin är inget försthandsmedel för det är det som ger värst av alla metabola biverkningar. Det bör man inte börja med, säger Håkan Jarbin.Men här har man ju fortsatt med den.  - När man fortsätter med den så känns det inte bra, den är ju tredjehandsmedel i så fall. Riskerna är ju så pass stora. Det tycker jag är bekymmersamt.Enligt Läkemedelsverkets riktlinjer och även i BUP Stockholms egna riktlinjer ska inte Olanzapin användas som förstahandsmedel, utan ska mer användas som komplement - eftersom medicinen ger så pass kraftiga bivekningar. Enligt journalen har alltså läkaren brutit med de interna riktlinjerna. - Och jag vet att om det är akut så är den väldigt bra, säger Håkan Jarbin. Men då är det ju risken att man inte bara använder den de tre första dagarna utan man rullar på sen. Men om man fortsätter mer än tre dagar börjar nackdelarna torna upp sig om man säger sig.Medicinen kommer Claudio ha stående - alltså att han får den dagligen - under hela tiden han är på BUP. Vi träffar verksamhetschefen på kliniken, Per-Olof Björck. - Ja, jag tycker överhuvudtaget att man ska vara väldigt försiktig med farmaka när det gäller växande individer, säger Per-Olof Björck. Moderna neuroleptika har biverkningar som är ganska allvarliga. Det finns ju risker beskrivna och det vet vi ju om.När Claudio vårdades på kliniken hade verksamhetschefen Per-Olof Björck inte börjat än. Han säger att han inte vill kommentera enskilda ärenden. Men vi visar honom den fullmakt som Claudio och hans föräldrar har skrivit under - vilket ger honom rätt att fritt prata om vården, trots sekretessen. Men verksamhetschefen vill ändå inte svara på våra frågor om Claudios vård.    - Det blir bara fånigt. Jag kommenterar inte ett enskilt fall, säger Per-Olof Björck.Förra veckan i Kaliber granskade vi BUP-kliniken i Stockholm och fallet Amanda. Hon som bältades 44 gånger på tre och en halv månader. Då fick vi höra personal berätta om hur man ibland använde tvångsåtgärder - alltså bältningar och avskiljningar - som straff på kliniken. En av skötarna som var med och berättade minns Claudio som han fick bra kontakt med. Men han märkte att Claudio blev mer och uppskruvad och förvirrad. Skötaren vill vara anonym, så vi har bytt ut hans röst. - Det förvärrades under veckorna som gick, och det blev mer och mer och mer. Jag försökte prata med honom men det gick inte. Han blev bara sämre och sämre. Jag såg ingen förbättring. Skötaren berättar att Claudio flera gånger förväxlade personalen med de mobbande killarna från skolan, och att Claudio mest var rädd.- Han var uppvarvad och orolig, sen var han livrädd, säger skötaren. De tre första veckorna får Claudio två typer av neuroleptika. Men trots medicinerna så blir han inte bättre. Kaliber får kontakt med den psykiatriker som hjälpt Claudios föräldrar att göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Det har än så länge inte kommit något beslut. Psykiatrikern menar att det begåtts flera fel i vården av Claudio. Den psykiatriska världen är liten och läkaren är rädd för att öppet kritisera vården och tror att det kan påverka hans framtida arbete. Vi har därför bytt ut hans röst. - De första tre veckorna efter inläggningen var väl inte så dramatiska egentligen.Men det blev dramatiskt sen. Man började medicinera honom väldigt frikostigt. Den där medicineringen tog en väldig fart, säger psykiatrikern. I Läkemedelsverkets rekommendationer står det att barn och ungdomar är mer känsliga för biverkningar av neuroleptika än vuxna. Framförallt gäller det de motoriska biverkningarna - alltså de extrapyramidala symtomen, EPS. Claudio ges nu maxdosen för vuxna av Olanzapin. Han får också ett annat neuroleptika - Levomepromazin. Det dröjer inte länge förrän han har fem stående mediciner. Det framgår av Claudios journal. - Så fort man sysslar med någon sorts läkemedelscocktail, då vet man inte vad man håller på med riktigt, säger psykiatrikern.Både i landstingets egna interna rekommendationer och i Läkemedelsverkets riktlinjer för neuroleptika, står det att är viktigt att polyfarmaci undviks, alltså att man inte ska använda flera läkemedel samtidigt, eftersom man inte vet hur medicinerna interagerar med varandra. Enligt journalen så följer man alltså inte de interna rekommendationerna. I journalen kan man också läsa att Claudio blir alltmer uppvarvad och agiterad. Skötaren som vi har kontakt med beskriver att Claudio i takt med den ökande medicineringen så försvinner han allt mer mentalt.- Det var inte riktigt den Claudio jag mötte första gången. Som var lite rädd och traumatiserad. Det var en annan person. Det fortsatte bara att ge honom mer och mer mediciner och det blev bara sämre och sämre, säger skötaren.Claudios föräldrar blir förtvivlade, men trodde ändå att medicinerna skulle hjälpa. Men de började snart tvivla på behandlingen.- För han luktade när jag kramade honom. Han luktade bara medicin, säger pappan.Han luktade medicin?- Bara medicin. Jag blev helt chockad för att han luktade medicin.Som något kemiskt?Ja. Precis.Men ifrågasatte ni inte läkaren, varför han skulle få så mycket mediciner?- Jo, vi frågade henne. Men hon sa, vi måste prova vilken medicin som kan passa till honom. Det var det svaret som vi fick. Hon testade, säger mamman.Senare under vårdtiden ges Claudio också neuroleptikan Haldol. Ett preparat som tillhör den gamla generationens neuroleptika. Preparat som Haldol håller på att fasas ut på grund av de svåra biverkningarna. Haldol har extrapyramidala symtom som signifikant vanlig biverkning, enligt de studier som har gjorts. Håkan Jarbin som arbetar med att ta fram nya riktlinjer till Läkemedelsverket vad det gäller förskrivningen av neuroleptika blir överraskad över att Haldol används på BUP i Stockholm.  - Det förvånar mig. Det kan jag säga för unga får ju väldigt mycket av de motoriska biverkningarna på Haldol. De får det i 100 procent av fallen i stort sett. Och det är risk att man får kroniska smackningar, tuggningar, felaktiga rörelsemönster som bara rullar på hela tiden när man slutar med Haldolet sen så det ska man undvika till unga.   I journalen framgår det att Claudio gång på gång försöker vägra att ta medicinerna.- Och när han inte ville ta sina mediciner kom de och sprutade medicinerna. De var fyra stycken, berättar Claudios föräldrar.Under tiden på kliniken tvångsinjicerades Claudio sammanlagt 20 gånger. Ofta med Olanzapin.- De höll fast honom. Vi såg det.Enligt psykiatrikern som har gått igenom journalen börjar nu Claudio få de extrapyramidala symtomen, EPS.- Han får skakningar, stelhet, ordentlig parkinsonism, vadont, fradga i munnen. Nu får han stående det här motgiftet. Biperiden. Stående. Det är medicin som om den ges stående också kan ge biverkningar. Och för varje dag ökar biverkningarna, men man sänker inte medicinerna. Man tar inte bort dem. Och nu börjar det bli riktigt läskigt.Men är det självklart att de här biverkningarna beror på medicinerna?- Ja. för det här var inget han hade i början av inläggningen.Men det kan inte vara så att ni bara gör olika bedömningar? - Ja, men riktlinjen är ju - ser man extrapyramidala symtom ska man antingen sänka medicinen eller sätta ut den. Eller byta till något annat och det har man inte gjort.Här ser du att man har brutit mot riktlinjerna? - Här har man brutit mot riktlinjen.  Är det så att man alltid ska följa riktlinjerna? - Ja det ska man göra.Man kan inte få bryta dem? - Då ska man motivera det i så fall.Men är det motiverat? - Nej, det tycker jag inte. För dagen därpå den 23 oktober då står det i journalen att han är stel, går som en gammal man, skakar i händerna, parkinsonaktigt. Det här är en 15-årig pojke! Krypningar i benen, periodvis hotfull. Dagen därpå. Dreglar, skakiga händer, släpande gång, svårt att hålla ett glas mjölk. En pojke som har fungerat, aldrig varit i kontakt med BUP för en dryg månad sen överhuvudtaget, säger psykiatrikern.- 25 oktober, sväljningssvårigheter. Han är stel i underarmarna, vinglig gång, stel i händerna, släpig gång, står och går runt hela tiden. Det är klassisk akatesi när man inte kan vara stilla.  Och det får man av?- Neuroleptika. Biverkningar. Klassisk biverkningar eller extrapyramidala symtom. Nu har han haft maxdos av Olanzapin i 17 dagar i sträck och under sex dagar har han haft Levomepromazin i sex dagar, som är ett tungt neuroleptika, men man gör ändå ingenting åt medicineringen.Men varför reagerar man inte när man ser de här symptomen?- Det förstår inte jag, att ansvarig överläkare inte reagerar.Vi ber om att få en intervju med BUP-klinikens chefsöverläkare. Hur ser man på neuroleptika på kliniken? Hur viktigt är att följa de rekommendationer som finns? Varför har man använt Haldol? Är det här något som har diskuteras läkare emellan? Men den pressansvarige svarar i ett mail att ingen på kliniken har den överblick som vi efterfrågar - och att de därför inte vill ge några intervjuer.Enligt psykiatrikern hade ett alternativ till medicinerna kunnat vara att arbeta i lugn och ro. Att reda ut det som hade hänt i skolan. Och att man samtidigt hade haft mycket personal som kunde vara där och stötta.I en journalanteckning framgår det att en sjuksköterska vid ett tillfälle sitter och lyssnar på Claudio, och håller om honom. Det är en av gångerna då han är lugn. Trots biverkningarna sänker den ansvariga läkaren inte dosen neuroleptika, enligt journalen.- Nu håller Claudios kropp på att kollapsa, säger psykiatrikern. På natten kissar han på sig när han står upp och han fortsätter att kissa på sig de närmsta dagarna. Den 27 till 28 oktober får han ännu mer extrapyramidala symtom. Han blir stel i rygg och nacke och då är han på väg att få den här sprättbågen, man kan inte böja huvudet. Oerhört otäckt. Han dreglar extensivt. Han har dålig balans. Han lutar åt ena sidan och han har fått förstoppning. Klassiska symtom. Biverkningar.   Claudio har nu medicinerats i 42 dagar med stark dos av neuroleptika. Läkaren på BUP tar nu beslut om flytta Claudio till den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavedelningen, PIVA där han ska genomgå elbehandling ECT - alltså elchocker.- Han får sex behandlingar med ECT, 31 oktober till den 12 november, säger psykiatrikern.Men vad hade hänt om han inte hade fått de här elchockerna?- Då hade nog kroppen lagt av.Och det skulle innebära?- Jag tror det hade varit en stor risk att han hade dött.Men Claudio blir bättre av elbehandlingen och han får komma tillbaka till kliniken. Nu har man också satt in den fjärde neuroleptikan - Haldol. Det gamla preparatet som håller på att fasas ut. Känd för att ge extrapyramidala biverkningar särskilt hos barn. Det dröjer inte länge innan Claudio kollapsar igen. Claudios föräldrar har åkt hem en natt för att få sova. Men de blir väckta av telefonen på morgonen. Det är läkaren på kliniken som säger att Claudios hälsotillstånd är allvarligt och att de misstänker att han har fått en stroke.- Så vi rusar iväg, berättar mamman. Och de hade redan tagit Claudio till Södersjukhuset. De hade honom där. Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad. Ansiktet var förlamat. Alltså hela halva kroppen var förlamad.Claudio sitter nu i rullstol och kan inte gå. Hans pappa hjälper honom att duscha, klä på sig och borsta tänderna. Enligt psykiatrikern - som gått igenom journalen - är det mycket som tyder på att Claudio nu håller på att få malignt neuroleptikasyndrom - ett livshotande tillstånd. Det är den allvarligaste formen av extrapyramidala symtom. Tillståndet är sällsynt, men risken är större för patienter som Claudio, enligt psykiatrikern.- Och risken för att få det är mycket högre om man är ung, mycket högre om man är av manligt kön. Det visar sig att han har väldigt många riskfaktorer för att få det här. Och det är lättare att barn får det. Och det har en dödlighet som är högre för barn. Det är ett fullständigt livsfarligt tillstånd. Men det tänker man inte på. Nu man kan börja tänka, nu är han på väg att få det här. Det första stadiet i malignt neuroleptikasyndrom är extrapyramidala symptom. Det är därför man ska sätta ut medicinen eller minska den eller byta ut den så fort man ser sådana symtom. Det har man inte gjort här.I journalen den 16 november gör en ny läkare en anteckning. Han ifrågasätter att man ger Claudio Haldol. Han skriver att den ska tas bort för att undvika extrapyramidala biverkningar. Den 17 november görs ännu en anteckning i journalen - den här gången av ännu en ny läkare - en barnneurolog. I journalen ställer han frågan: Skulle det kunna handla om malignt neuroleptikasyndrom. Och nu sänker man faktiskt dosen Olanzapin.Men samma kväll är Claudio och agiterar, spottar och fräser och biter i sin hand. Strax före klockan nio på kvällen tar en jourläkare beslut om att Claudio ska tvångsinterneras med Olanzapin. 18 minuter senare blir Claudio okontaktbar. I journalen står det att han ligger helt utan tonus i kroppen - alltså att han är helt slapp i musklerna - tillståndet varar i 30 minuter. Och det här kommer hända fler gånger. I journalen kallar man det för frånvaroattacker.  - Ja det är ett tecken på att kroppen håller på att kollapsa ännu en gång. Han börjar närma sig slutet. Kroppen orkar inte med, den håller på att ge upp, säger psykiatrikern.De kommande dagarna får Claudio flera frånvaroattacker. Nu sätter man återigen in Haldol - det som man tidigare tog bort för att lindra biverkningarna. Claudio är i riktigt dåligt skick.  I journalen framgår det att han flera gånger har dödsångest och pendlar mellan gråt och uppgivenhet. Han ber personalen om hjälp att dö. Dagen efter är skicket så pass dåligt att han återigen skickas till Piva för att få fler elbehandlingar.- Vi trodde att Claudio skulle dö, berättar föräldrarna. Till sist trodde vi att Claudio kommer att dö här.Men elbehandlingen ger effekt. Så man fortsätter. Och efter ett tag kan Claudio skrivas ut från BUP och han kan flytta hem igen. Då har han varit på kliniken i nästan fem månader. Räknar man i journalen kan man se att under vårdtiden blev Claudio tvångsinjicerad 20 gånger.  Sammanlagt har han medicinerats med fyra olika neuroleptika. Fem gånger har han drabbats av det man i journalen beskriver som frånvaroattacker. 12 gånger har han spänts fast i bältessäng och sammanlagt har han genomgått 24 elbehandlingar.Utifrån journalen gör psykiatrikern bedömningen att Claudio inte alls är bipolär. Istället tror han att har ADHD och lidit av posttraumatisk stress av mobbningen. Att det var det som utlöste allt från början.   Hade han fått adekvat behandling, hade man tagit reda på mer om hans bakgrund, med mobbningen, hur det var i skolan, och inte gett honom en massa mediciner utan lyssnat på familjen. Då hade han varit utskriven inom någon månad tror jag. Han ligger två år efter när vad gäller skolgång nu. Han har fortfarande problem när han springer med sin arm som han sen tidigare hållit vikt in till kroppen. Jag tycker det är jätteallvarligt och jag tycker det visar på ett stort problem inte bara inom BUP utan inom psykiatrin överhuvudtaget att man använder neuroleptika för frikostigt och inte heller tar på allvar de här biverkningarna.Håkan Jarbin chefsöverläkare på BUP i Halland har med andra kollegor inom kåren legat på Läkemedelsverket om att införa nya riktlinjer vid förskrivning av neuroleptika till barn och ungdomar. Det de har sett är att det har slarvats med uppföljande kontroller. Den mest utsatta gruppen patienter, säger han, är de som flyttas runt mellan olika behandlingshem med täta läkarbyten. Här är det lätt att de viktiga uppföljande kontrollerna inte görs.    Det är en mycket viktig fråga. För det är rätt att de här barn- och unga som är omhändertagna får mer mediciner än andra barn, och det är ju helt rimligt eftersom de ofta har psykiska problem. Men den sköts nog mindre noga än andra barns medicinering och det är verkligen inte okej.I vinter börjar Läkemedelsverkets expertgrupp, där Håkan Jarbin ingår, arbetet med att ta fram de nya riktlinjerna. Det har tagit form, och tagit fart, och det är bra att det kommer från en myndighet, för det talar mer till verksamhetschefer och landstingsledning, och sen gäller det också att implementera dessa så att det verkligen kommer barnen till godo.  Kalibers siffror visar på en stor ökning av förskrivningen av neuroleptika till barn på BUP. Störst är ökningen hos barn mellan fem och nio år. Claudio var nära att dö när han vårdades på BUP. Nu är han tillbaka skolan. Nu bryr han sig inte om killarna som brukade vara taskiga. Och han är också börjat med fotbollen igen. Jag var inte så mycket medveten om vad som hände där på BUP, säger Claudio.Du har glömt mycket, eller? Alltså jag vet inte så mycket om det där. Pappa har berättat lite för jag vet inte så mycket. Sen ville jag inte veta mer. Jag vill inte veta mer.Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia MellbergProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

För ett par år sedan infördes acceptpriser på bostadsmarknaden för att förhindra mäklare från att sätta så kallade lockpriser på bostadsrätter och villor. Men det senaste året har skillnaden mellan det accepterade priset och slutpriset återigen ökat. Vad innebär det för den som ska köpa bostad och varför ser det ut så här? Josefine Uppling från Mäklarsamfundet medverkar i studion. I regeringens budget som presenterades i veckan satsas mer än tidigare på att stärka konsumenters rättigheter. Sammanlagt 18 miljoner kronor fördelas över olika myndigheter och organisationer som på olika sätt arbetar för att upplysa och hjälpa konsumenter som hamnat i svårigheter. Jan Bertoft, generalsekreterare på Sveriges Konsumenter, analyserar satsningarna. När vinlistan kommer in på krogen är det inte lätt att veta vad som egentligen står där. Som gäster presenteras vi allt från husets vin till dyrare och bättre alternativ. Men frågan är hur lönsamt det egentligen är att dricka husets vin? Plånboken går

Hur säker kan man vara på att man får rätt vård och att den läkare man möter har rätt kompetens?Kaliber undersöker vem som kontrollerar kvaliteten i den svenska vården och hur illa det kan gå när rätt kompetens saknas. - Ja det går inte att beskriva. En sådan sorg och smärta som var…Att det kunde gå så illa. Att vi hade sån otur och träffade den doktorn, säger Ulla Pettersson. En stol är tom i köket hemma hos Ulla Petersson i Åmål. Det är någon som saknas - Kjell-Erik, Ullas lillebror. Han sökte vård efter att ha drabbats av en grav hjärtinfarkt men fick inte den hjälp han behövde. Istället blev han ordinerad ryggövningar. På rehabkliniken Olivia i Danderyd håller Nils Björneheim på med att stoppa träpluppar i små hål. Det är ett solitaire-spel och används för att träna finmotoriken. Bredvid sitter arbetsterapeuten Sandra Skog. - Jag tänker att om tio minuter så är det den här handträningsgruppen. Vi kanske ska ta det lite lugnt nu? Så vi inte tar slut på dig fullständigt, säger Sandra Skog till Nils Björneheim. - Ja, det behövs nog, säger Nils och reser sig upp. Han går ut i korridoren. Hur går det för Nisse? - Den här operationen han var med om, det var ju en fullständig katastrof att det blev som det blev och som han har berättat för mig så var han riktigt illa däran. Tänker man på det så har det ju hänt väldigt mycket på så kort tid, säger Sandra Skog.  Ute i samlingshallen står Nils och kollar dagens schema. Senare väntar bland annat språkövningar, gym, minnesträning och qigong. Det är ett tajt schema, så vi bestämmer oss för att ses hemma hos Nils när dagen är slut. Nils är gammal träslöjdslärare och jobbade tidigare på en skola en bit bort. Hans elever kallade honom för Nisse. Men allt skulle förändras en dag i oktober 2012. - Här står vi på sjukhuset. Här ligger han nerbäddad med alla maskiner runtomkring. Vi är hemma hos Nils och hans fru, Marie-Louise. I handen håller hon fotografin från sjukhuset. - Här ligger han nerbäddad, med alla maskiner runt omkring. Helt borta, säger Marie-Louise. Vad var det som hände? Vad var det som hände? Jo….eeh…vi skulle bli…det var det här med…, säger Nils och blir tyst. Han har svårt att  få fram orden och det mesta av hans minne från händelsen är borta. Men Marie-Louise som skriver dagbok minns det fortfarande tydligt. - Han skulle ta bort en polyp i näsan. Den gjorde så att han hade andningssvårigheter, säger Marie-Louise. En polyp är en liten vävnadsknöl i slemhinnan som gör att man blir täppt i näsan. Det är en relativt vanlig åkomma som uppemot 300 000 svenskar har problem med. Knölen tas ofta bort genom ett litet ingrepp i näsgången. - Och Nisse åker iväg på morgonen.. eller vi skjutsar dig till sjukhuset. Och sen är det 'hejdå, lycka till, vi syns ikväll'. Och jag själv skulle ha avskedsfest på jobbet för jag skulle gå i pension samma dag. Jag stod och blåste ballonger på jobbet och så ringer läkaren från sjukhuset och säger att ”Det där har inte gått något vidare…”, berättar Marie-Louise. Läkaren som opererat Nils har begått ett allvarligt misstag. Men det får Marie-Louise inte veta när sjukhuset ringer. Bara att Nils har fått en akut hjärnblödning och att han åkt med ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. - Och då åkte jag och sonen dit. Och vi hittade rätt på dig och fick se dig, och det var ingen munter syn just då i alla fall, säger Marie-Louise och tittar på Nils som sitter tyst och lyssnar. Vad kände du just då? - Ärligt talat så vet jag inte. Det var bara tomt. Ett tomt kaos. Jag vet inte riktigt, det vart blackout, säger Marie-Louise Björneheim. Var du någonsin rädd för att inte Nisse skulle komma tillbaka? - Ja, det var jag ju. Oh ja, det var jag. Jag trodde faktiskt inte det. Så som han såg ut när han låg på sjukhuset…För han rörde sig ju inte. Vi kunde få en liten, liten förnimmelse om vi höll honom i handen. Att man fick en liten, liten tryckning tillbaka. Men ingen annan reaktion. Och det var jättejobbigt. Usch. Nils går inte att få kontakt med. Han läggs in med slangar för att tömma hjärnan på blod. Och en track i halsen, ett slags rör för att underlätta andningen. Det ska dröja månader innan han vaknar till liv. Och då är det en annorlunda Nils som vaknar upp. - Han visste ju inte vem jag var. Konstigt nog kände du igen barnbarnet. Men inte Mattias och mig första gångerna du började vakna upp. Du tittade bara på oss som att, vilka är vi? Säger Marie-Louise. Läkaren får inte fortsätta operera De första månaderna kan Nils varken röra sig, prata eller minnas något. Det blir en lång resa med rehabilitering, där Nils får lära sig prata och gå på nytt. Och det dröjer nästan två år innan Nils  får veta vad som gått fel. I augusti 2014 kommer ett beslut från Inspektionen för Vård och omsorg, den myndighet som bedriver tillsyn över vården. Där framgår det att läkaren försökt ta bort Nils polyp med en tång, och att han inte använt någon optik för att kunna se vad han gör. En direkt olämplig metod enligt IVO. Nils som ligger nedsövd märker aldrig när läkaren råkar göra hål och kommer åt den del i huvudet där hjärnan sitter. Marie-Louise går iväg och hämtar ett kuvert. Kuvertet med den utredning som IVO skickade för några månader sen. - Han har haft upp ett instrument upp i hjärnan. Det blev ett hål. Man har ett litet nät emellan näsan och hjärnan där luktsinnet sitter liksom. Och det var det han petade sönder och sen upp i hjärnan. Och så blev det blodutfyllnad och då blev det en stor hjärnblödning, förklarar Marie-Louise. Läkaren får även kritik för ytterligare ett fall, där en patient fått smärta och blödningar efter två misslyckade näsoperationer. Man beslutar att läkaren inte bör utföra någon mer kirurgi, och sjukhuset placerar honom på en annan mottagning i Stockholm. Jag har varit i kontakt med läkaren, men han vill inte medverka i någon intervju. - Det är helt ofattbart. Man kan inte tro att sånt här kan hända. Och man blir ju jätteledsen. Gjort går inte att göra ogjort. Men det förstörde Nisses liv och delvis mitt. Och sonens också egentligen, det händer ju mycket runt omkring, säger Marie-Louise. - Ja, det är ju som du säger. Man vet ju inte vem som bestämmer över en. Det känns ungefär som dom vart och petat undan benen på en. Och sen har man försökt komma tillbaka, tillbaka…, säger Nils Björneheim. Hur kunde en olämplig läkare få operera Nils? Och finns det fler än bara Nils som drabbats av att inte få träffa en läkare med rätt kunskaper? Jag bestämmer mig för att kontakta Inspektionen för vård och omsorg och får då veta att just kompetensbrister inom vården är ett av flera riskområden som man sett de senaste åren. Janna Kokko är utredare på IVO. - Vad vi har gjort är att vi har samlat in risker både från det som vi har sett och sen också det som andra aktörer påpekar som riskområden. Och där har många aktörer påpekat att kompetensbrister hos personal är ett riskområde, eller en risk för patientsäkerheten. Men vi har kollat på det på väldigt övergripande nivå för att kunna prioritera vår kommande tillsyn, berättar Janna Kokko. Enligt henne handlar det inte specifikt om bara kompetensbrist hos enskild personal, utan även om brist på vissa typer av specialister och att en del inte får tillräckligt med kompetensförhöjning. Jag är nyfiken på om det finns fler fall som Nils. Därför begär jag ut alla avslutade anmälningar som handlar om kompetens bland vårdpersonal. Jag begär också ut alla tillsynsärenden där IVO kritiserat personal för oskicklighet, det vill säga att personalen har bristfälliga kunskaper i sitt yrke. Sammanlagt går jag igenom 191 fall som lett till kritik de senaste fem åren, och hälften av dom rör läkare. Sverige saknar de kontrollsystem som finns i många andra länder I dom ärenden jag granskat, hittar jag flera exempel på både dödsfall och allvarliga vårdskador, som kan härledas till att läkare haft brister i sin kompetens. Här finns exempel på barn som dött, patienter som blivit blinda och läkare som ordinerat dödliga medicindoser till sina patienter. Så hur kommer det sig att patienter riskerar att träffa läkare med bristande kunskaper?          Jag åker till Sahlgrenska Akademin i Göteborg. Här möter jag Eric Hanse. Han är professor och dekanus. Tidigare var han ansvarig för läkarutbildningen i Göteborg. - Ja, läkarkårens kompetens är god och hög generellt sett. Men den kan bli ännu högre, säger Eric Hanse. Enligt Eric Hanse så finns det flera saker som kan bli bättre och gemensamt är kontrollen av läkares kompetens. En del handlar om själva läkarutbildningen, där kraven successivt minskar ju längre man kommer. Som exempel nämner han den svenska specialistutbildningen som inte innehåller någon obligatorisk slutexamen. Men det stora problemet kommer efter utbildningen. Då blir det istället upp till arbetsgivaren att se till att läkaren har rätt kompetens för sitt jobb. Något system som återkommande kontrollerar kompetensen finns inte.  - Det är väldigt olyckligt. På alla nivåer i den här utbildningskedjan, hela vägen från grundutbildning till AT och vidareutbildning och fortsatt vidareutbildning, så bör det finnas kontrollstationer, så att säga. Och såna kontrollstationer blir aldrig vattentäta, och ska inte vara heller kanske, hur finmaskiga man än gör dom. Men dom minskar risken för att sånt här ska hända i alla fall, säger Eric Hanse. Om man som arbetsgivare anställer en läkare, vad har man för möjligheter att kontrollera den här läkarens kompetens? - Nej, man har ju att lita på att dom utbildningar som den här läkaren har gått på olika nivåer uppfyller en god kvalitet, säger Eric Hanse. Det är den femte december 2013 och medicinska riksstämman hålls på Waterfront Congress Centre i Stockholm. Här samlas branschfolk och föreläsare för att debattera och nätverka. På en debattscen står barnläkaren Anders W Jonsson, även riksdagsledamot för Centerpartiet. Ämnet för debatten är ”Vem vill gå till en läkare som inte hänger med?” och Anders W Jonsson argumenterar för att Sverige bör införa en kontroll över läkarkompetens.  - Ja, det här var en av många debatter jag varit med i under de senare åren, där vi diskuterat just det här, varför Sverige är så unika i det att vi inte har någon kvalitetskontroll av legitimerad personal, säger Anders W Jonsson. Systemet Anders W Jonsson förespråkar kallas recertifiering. Det går ut på att yrkesutövare återkommande får bevisa sin kompetens, till exempel via kunskapstester vart femte år och ofta genom att redovisa att man uppdaterat sig med ny relevant forskning. Systemet används i olika former runt om i världen. Men inte i Sverige. - Jag tycker att det är fel. Jag tycker att Sverige i likhet med i stort sett alla andra länder, borde ha system där man återkommande får visa att man behåller kompetensen på det område man är legitimerad att arbeta. Jag kommer ihåg från den här debatten vi hade att efteråt hade jag stämt träff med en amerikansk barnläkarkollega som var på stämman i ett annat ärende. Jag skulle visa honom Sveriges riksdag. På vägen hit till riksdagen frågade han vad jag debatterat. Och då berättade jag det här, och han blev ju väldigt förvånad. Hur kan det vara så i Sverige att man inte har någon kompetenskontroll alls på läkare? Och så beskrev han det amerikanska systemet där man har dubbla kontrollsystem, där dels delstaterna har en uppföljning, och dels yrkesföreningarna också har en uppföljning. I det material jag gått igenom hos IVO, är det tydligt att läkare med kompetensbrister ofta upptäckts först efter att fel har begåtts. Och det här är ett problem menar Anders W Jonsson, som tycker att Sverige borde införa ett system som granskar läkares kompetens innan felen begås. Han jämför det med svenska revisorer, som var femte år får förnya sina yrkescertifikat. - Det borde i Sverige vara lika viktigt att ta hand om svårt sjuka människor som det är att hantera pengar. I ett läge där vi säger att auktoriserade revisorer, där ska staten återkommande kontrollera att man håller kompetens. Då är det ju skamligt att man då tycker att hela sjukvården där det handlar om människors hälsa, liv och död, att man där inte har någon form av kompetenskontroll, säger Anders W Jonsson Med på scenen står även Olle Larkö. Han är överläkare och dekanus på Sahlgrenska Akademin. Kollega till Eric Hanse som ni hörde tidigare i programmet. - Vad vi vänder oss emot är att vi inte har samma krav på läkarna som man har i andra länder, säger Olle Larkö. Varför har vi inte det? - Ja, det är svårt att svara på det. Kan vara ett uttryck, om man får vara lite elak, ”Slapp-Sverige”. Att man tror att saker ordnar sig i alla fall, säger han. Enligt Olle Larkö är det framförallt läkares fortbildning som är viktigt att kontrollera. Det vill säga den kunskap som läkare får efter att dom är färdiga specialister, till exempel genom att åka på konferenser eller läsa ny forskning. Och han får medhåll från sin kollega Eric Hanse. - Den allmänna synen är att läkaryrket som många andra yrken är något som ingår i ett livslångt lärande. Och alla utbildning, även i det livslånga lärandet, är något som befrämjas av krav på individerna på alla nivåer. Men som det är nu i systemet så minskar kraven successivt ju längre man kommer i det livslånga lärandet. Och det är på sikt inte bra för inlärningskvaliteten. Så vi tror ändå att det är bra med krav på alla nivåer, även om man har vart yrkesverksam en längre tid, säger Eric Hanse. Olle Larkö bryter in. - Det är klart att det kan förekomma att kompetensbrister gör att man felbehandlar. Det är ju därför vi tycker att man ska förebygga detta så långt man kan. Med att hänga ut i utvecklingen helt enkelt. Läkare är inga fantommänniskor heller, utan vi kan göra fel även om man är kompetent. Det är olyckligt om man gör fel för att man är inkompetent, och vi vill så långt som möjligt gardera oss från detta, säger han. Kjell-Erik drabbades av grav hjärtinfakt men blev ordinerad ryggövningar I ett av fallen jag granskat, dyker orten Åmål upp. Här bor Ulla Pettersson och hennes make Holger. Vi går in Ullas kök. Efter en stund pekar hon på den rödvita mattan framför diskbänken och börjar berätta om sin lillebror, Kjell-Erik. - Här bara han ramla ner. Och blev liggandes ner här efter diskbänken. Alldeles precis efter här låg han. Så det var jobbigt att sköta matlagning och disk, det känns fortfarande jobbigt med den här bänken, för det påminner så mycket om det som hände då, säger Ulla Pettersson. Vi sätter oss i matrummet. Det var en oktoberdag som hennes lillebror Kjell-Erik kom hit, berättar hon. Kjell-Erik var blek, kallsvettig och klagade över en extrem smärta i ryggen och bröstet. Dom åker till vårdcentralen där dom blir ombedda att sätta sig i väntrummet.  - Nej, det orkar jag inte, sa min bror då. Men sen kom det en läkare. Och när vi hade berättat då att han hade så ont i ryggen, och han hade ont i mellangärdet och det tryckte över bröstet och han hade väldigt hjärtklappning. Då fick vi följa med in på ett undersökningsrum. Och där togs EKG. Och då sa han att, ja det syntes en liten förändring. Och så fråga han min bror om han hade haft en hjärtinfarkt tidigare. Och nej svarade ju min bror då, berättar Ulla. Läkaren ser fundersam ut, berättar Ulla. Han säger till Kjell-Erik att lugna ner sig och ta ett djupt andetag. Efter en stund säger han att Kjell-Eriks hjärtklappning bara är en panikattack, orsakad av inflammation i ryggen. - Och så skulle han visa min bror hur han skulle göra ryggövningar för att stärka upp ryggmuskulaturen. Så han fick lägga sig på britsen. Och så skulle han ha händerna utefter sidorna och sträcka upp överkroppen och huvudet. Och det kunde ju inte min bror. Läkaren fortsätter med att försöka få Kjell-Erik att göra ryggövningar. Efter en stund ber han Kjell-Erik och Ulla att gå in i ett annat rum och vänta, eftersom en annan patient står på tur. - Och då säger min bror till doktorn att. ”Ja, jag kommer inte att klara mig igenom det här”. Och då tog doktorn tag i armen på min bror. Och så sa han att ”Lugna ner dig nu. Lugna ner dig. För det som du känner bak i ryggen, det är inte farligt. Och inte det du känner tryck över mellangärdet. Och hjärtklappningen, det är inte farligt. Du behöver INTE oroa dig!”, berättar hon. "Jag kommer dö nu" Medan de väntar i rummet börjar Kjell-Erik att hosta kraftigt. Läkaren kommer senare tillbaka och gör bedömningen att Kjell-Erik även lider av lunginflammation. Han skriver ut lite antibiotika och skickar hem Ulla och Kjell-Erik. Väl hemma hos systern, börjar allt snurra för Kjell-Erik. Han har svårt att andas och svetten pärlas i hans panna. Ulla bestämmer sig för att ringa en ambulans.  - Och min bror, han sa att ”Jag kommer att dö nu”. Och då försökte jag trösta honom och säga att ”Bara ambulansen kommer”. Och ”Jag dör innan dom kommer…”. Det var det sista han sa. Och sen bara han rasa ihop på golvet.  Ulla försöker ropa och ruska om Kjell-Erik, men får inget svar. Hon springer till telefonen för att ringa 112 igen, när hennes man ser ambulansen stanna utanför. - Och dom började ju å jobba med honom på en gång. Och gjorde såna här tryck på bröstkorgen på'n. Ulla står ute i hallen medan personalen försöker få liv i Kjell-Erik. Efter en stund hör Ulla hur det blir tyst i köket. - Personalen på ambulansen kom ut och sa att…”Tyvärr, det går inte att få något svar från din bror, hjärtat är stilla och det går inte att få igång det”. Och när dom kom med båren och….ja dom undrade ju om jag ville att han skulle vara kvar här tills en läkare kom och konstaterade dödsfallet. Eller om dom skulle ta med honom. Och då var han ju redan blå i det som man såg av ansiktet och så…Så då var det ju bara att konstatera att…han var död, säger Ulla medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Chefläkare på Närhälsan och den vårdcentral som Ulla och Kjell-Erik besökte heter Monica Radeberg. Efter händelsen gjorde hon en egen utredning och anmälde även ärendet enligt Lex Maria. - Jag ser allvarligt på händelsen och beklagar den. Och det är av den anledningen som vi har gjort den här händelseanmälan och en Lex Maria-anmälan till IVO, säger Monica Radeberg. Den obduktion som gjordes efter Kjell-Eriks död, visade att han avlidit i en hjärtinfarkt. Och enligt både IVO och Monika Radeberg, borde läkaren ha förstått det redan första gången han såg resultatet av EKGt. Det visade nämligen tydliga tecken på att Kjell-Erik hade en akut hjärtinfarkt och läkaren borde ha ringt på en ambulans direkt. Hur kunde det bli så här? Det var en felbedömning. Och som jag också skrev i händelseutredningen och som också IVO höll med om, var att det handlade om kompetensbrist hos enskild hälso- och sjukvårdspersonal, säger Monica Radeberg, chefläkare på Närhälsan. Om en läkares kompetens brister i vissa avseenden som du säger. Hur kommer det sig att han jobbade där han gjorde? - I det här fallet handlade det om behov av läkare, alltså vikarier. Det var brist. Man har inte tillräckligt med ordinarie läkare och behöver ha bemanningsläkare eller vikarier. Så det var ju ett bemanningsföretag som hade hjälpt den här enheten med läkarbemanningen. Ni som anställer personal. Vad har ni för ansvar i det här? - Vi har ett ansvar att ta referenser…Att vi har personer med rätt kompetens…på rätt ställe.. Och vad var det som gick fel i det här fallet? – Ja, den här personen hade ju inte rätt kompetens i det här fallet……..Det jag vill tillägga är att jag beklagar detta. Det är en tråkig händelse som vi tagit på stort allvar. Den doktorn jobbar ju inte kvar i närhälsan. Vad jag vet, så gör han inte det, säger Monica Radeberg. Läkaren är fortfarande verksam inom vården i Västra Götaland och har i perioder varit stafettläkare på andra vårdcentraler i regionen. När jag ringer upp honom, håller han inte med om att hans kompetens varit otillräcklig. Men någon intervju där han kan utveckla det hela, vill han inte vara med i. Var han jobbar idag, vill han inte heller uppge. Läkarbristen förvärrar problemen Det är inte bara IVO som identifierat kompetensbrist som ett problem i den svenska vården. I december 2014 meddelar Riksrevisionen att även dom sett problem med kompetensen inom sjukvården i en förstudie. Senare i höst ska de presentera resultatet av en större granskning av kompetensproblemen inom vården. Men här ligger fokus mer på kompetensförsörjning, det vill säga frågan om rätt kompetens finns på rätt plats. Det råder idag brist på läkare med spetskompetens,  framförallt inom psykiatrin och allmänmedicin. Och enligt flera experter jag talat med är det ofta ur det perspektivet man ser problemet. Det stora problemet är inte inkompetent personal, utan snarare att det här inte kompenseras med annan, mer kompetent personal. Men kan det vara så att läkarbrist kan få konsekvenser även för enskilda läkare? Jag åker till Stockholm för att träffa Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. - Ja, det är allvarligt. Man kan säga att både legitimation och specialistbeviset är statens garant för att yrkesutövaren håller måttet, säger Heidi Stensmyren. För Heidi Stensmyren är det framförallt fortbildning som är viktig för att bibehålla god kompetens. Hon är inte övertygad om att recertifiering är rätt väg att gå, däremot skulle hon gärna se ett system som ställer högre krav på att läkarna får rätt fortbildning.  Samtidigt tror hon att läkarbrist och kompetensbrist hos enskilda läkare kan ha vissa samband. - Tittar man på primärvården, så är det ju många läkare som kanske är den enda läkaren på vårdcentralen. Och det innebär i stor grad ensamarbete. Och det här blir en nedåtgående spiral. För dom har då så få läkare på plats så man får svårt att delta i fortbildning och uppdatera sig. Eftersom det är så dåligt bemannat. Sen så blir det här en spiral som fortsätter. Man får inte fortbildning och får ta en större del i produktionen. Och så blir det bara produktion till sist. Det blir en ond cirkel.   På Södermalm i Stockholm, ligger huvudkontoret för Sveriges kommuner och landsting, SKL. Jag har stämt träff med chefen på SKL:s vård- och omsorgsavdelning, Hans Karlsson, för att fråga hur han ser på det här med kompetensbrister och att det sker fel i vården. Som lagen är skriven, är det idag upp till arbetsgivaren att se till vårdpersonalen har rätt kompetens. Jag har pratat med en del experter som menar att det är ett problem att Sverige inte har något riktigt system som kontrollerar läkarnas kompetens. Vad tänker du om det? - Ja, det beror på vad du menar med kontroll. Vi har ingen myndighet som på något sätt prövar kompetens efter ett visst antal år eller som följer upp det i den meningen. Däremot finns ju tillsynsmyndigheter, Inspektionen för vård och omsorg som har ett tillsynsansvar, säger Hans Karlsson på SKL. Det finns ju exempel på andra länder där man har till exempel recertifiering. Att man kollar upp kompetensen var femte år till exempel. Hur ser du på ett sånt system? - Om man söker sig till ett vårdande yrke så…har man…då är grundinställningen att man faktiskt ska kunna klara sitt yrke på ett bra sätt. Vi tror mindre på en formalisering i form av någon typ utav examen igen, utan det handlar om att ständigt vara upptagen av att lära sig lite mer.. Men som lagen är skriven så är det ju ändå arbetsgivaren som har ansvar att kontrollera läkarens kompetens. Varför kan det ändå ske sådana här fel i vården? - Ja, och det är ju en riktig beskrivning att arbetsgivaren, chefen ska vara ansvarig för det. Man ska se till att personen dels har rätt utbildning men också har fått rätt kompetensutveckling under tiden. Det är ett konstaterande att så här långt är systemet inte perfekt. Ingen är nöjd med det. Alla är upptagna med att försöka ta bort dom brister som finns. Eller att kompensera för det faktum att vi inte är perfekta människor. Det vi måste göra när vi vet att det är att göra ett fel eller att det är att det händer något som inte var avsett, är att det är en del av en vardag. Då handlar det om att acceptera att det förekommer, och bygga in system som säkerställer att dom här bristerna inte leder till att det drabbar en patient. Men hur ska man som patient veta att den läkare man träffar faktiskt har rätt kompetens? - Jag tycker att man som patient i svensk sjukvård ska kunna förutsätta det. Man ska inte behöva försäkra sig extra mot det eller vara oroad för det. Jag är övertygad om att i den absoluta majoriteten, nästintill alla fall, så kan du vara helt säker på det. Sen finns det exempel på att uppenbart inte kompetensen räckte, säger Hans Karlsson, chef på SKL:s vård- och omsorgsavdelning. I matrummet hemma hos Ulla Pettersson i Åmål igen. Hon visar en bild på sin bror Kjell-Erik. Han står på en fiskebåt, med gula regnkläder och håller upp en stor fisk. Det är en av de sista bilderna som togs på hennes bror. - Att det kunde gå så illa.. En doktor som ändå inte var så ung…utan hade lite erfarenhet. Att vi hade sådan otur att vi träffade den doktorn. Det är dom tankarna jag har, som snurrar runt i huvudet på mig både dag och natt. Och att en inte ska lita på en doktor längre. Jag kommer aldrig göra det mer…  Reporter: Michael Verdicchio P4 Göteborg Producent: Andreas Kron P4 Göteborg Andreas Lindahl Exekutiv producent Kaliber kaliber@sverigesradio.se

Hur får kunder och skattebetalare del av vinstfesten? Bankerna tjänar nu rekordmycket pengar. Sammanlagt gjorde de fyra storbankerna en vinst på omkring 100 miljarder under förra året. Samtidigt var det inte länge sedan några banker hade så allvarliga problem att staten, IMF och EU - därmed skattebetalarna - tvingades gå in och rädda dem från hotet om konkurs. Skattebetalare och kunder fick vara med och garantera bankernas överlevnad under finanskrisen. På vilket sätt betalar bankerna tillbaka? Gäst i Ekots lördagsintervju lördagen den 21 februari är Anders Sundström, styrelseordförande i Swedbank. Han intervjuas av Jörgen Huitfeldt. Bankerna tjänar nu rekordmycket pengar. Sammanlagt gjorde de fyra storbankerna en vinst på ca 100 miljarder under förra året. Samtidigt var det inte länge sedan några banker hade så allvarliga problem att staten, IMF och EU – därmed skattebetalarna – tvingades gå in och rädda dem från hotet om konkurs. Skattebetalare och kunder fick vara med och garantera bankernas överlevnad under finanskrisen. På vilket sätt betalar bankerna tillbaka?    Gäst i Ekots lördagsintervju lördagen den 21 februari är Anders Sundström, styrelseordförande i Swedbank. Han intervjuas av Jörgen Huitfeldt.

Tusentals unga européer har anslutit sig till våldsbejakande islamister som IS. I Sverige är det många kommuner som fortfarande inte vet hur de ska förebygga radikalisering. Kaliber om vad Sverige kan lära från andra länder. Det är en varm septemberdag 2014. Vi är i den östra Londonförorten Walthamstow. På Lea Bridge road bland låga viktorianska hus, frisören Kashmir, grönsakshandlaren Class och en del andra småaffärer, ligger en av Storbritanniens alla avhopparverksamheter -Active Change. Vägg i vägg med en moské och lite dold bakom en busshållplats. Utanför byggnaden står ett tv-team och filmar. Internationell media har sprungit in och ut ur avhopparverksamhetens lokaler i ett kör den här septemberveckan. Och jag får vänta i över en timme för att få träffa organisationens grundare Hanif Qadir. - So you had lots of media here today? – Since two weeks its been everyday. Anledningen till att media från hela världen blickar åt London nu är att rapporteringen om europeiska IS-resenärer börjar ta fart hösten 2014. Och att Storbritannien har en lång tradition och stort utbud av olika avhopparverksamheter för våldsbejakande islamister. Hanif Qadir har personlig erfarenhet av att bli rekryterad till al-Qaida en gång i tiden. - When I arrived in Pakistan and when I saw some of the tactics used by al-Qaida I didn´t agree with that. Because yes the Americans were killing women and children – you know targeted or nontargeted but so was al-Qaida, sager Hanif Qadir. Han anslöt sig till terrororganisationen utifrån en känsla av ilska över att oskyldiga kvinnor och barn dog i USA:s krig mot terrorismen, berättar Hanif Qadir. Men han insåg snabbt att också al-Qaida dödade oskyldiga, säger han. Han åkte hem till London och startade Active Change. Och idag är Hanif Qadir en av Europas mest erfarna på att omvända våldsbejakande islamister. - I think Britain by far has the most effective counter radicalisation policy in the world, säger Hanif Qadir. Om Storbritannien är bäst på att motverka radikalisering eller inte finns det olika åsikter. Men Storbritannien har lång erfarenhet och många olika verksamheter - såväl statliga som oberoende projekt och Active Change är bara ett av alla. Vi ska återkomma till det. Sverige har till skillnad från många andra länder knappt någon avhopparverksamhet eller något förebyggande arbete som gäller våldsbejakande islamism. Om det handlade förra veckans Kaliber. Och enligt Säpo har minst 130 svenskar rest till Syrien och Irak för att strida med grupper som IS. Vi har träffat Maryam. Hon är i 50-årsåldern, och jobbar med språk. För nio månader sedan lämnade Maryams dotter Sverige. Dottern var då 19 är och bodde hemma. - Det var en vanlig dag en fredag. Jag var på jobbet när jag fick telefonen att de har rest igår. Jag trodde hon sov över hos en väninna, fast de hade resan rest, berättar Maryam. Det var pappan till en av dotterns vänner som ringde och berättade att deras döttrar hade åkt till Syrien. - Jag var hysterisk och skrek. Jag var i centrumet, jag fick kramp, jag fick…. Det var en polisbil där. Och jag skrek och skrek och hela centrumet tittade på mig, berättar Maryam, som egentligen heter något annat. Hon fick det där samtalet i somras hade hon i över ett år försökt få hjälp med dotterns radikalisering, berättar hon. Men också med dotterns depression som Maryam tror spelade en stor roll i hennes beslut att lämna Sverige för IS. Maryam säger att hon hade pratat med skolan, socialtjänsten, psykiatrin. Och efter att några andra tjejer som dottern umgicks med i en studiecirkel åkte till Syrien, kontaktade Maryam också polisen: – När första gruppen hade åkt gick jag till polisen och informerade och sa att jag är rädd. Jag är rädd att en grupp som min dotter har umgåtts med har åkt till Syrien. Jag är rädd, vad ska jag göra. Jag behöver er hjälp, jag vill att man ska hindra att hon ska åka, sa jag, berättar hon. - Vad sa polisen? - Vi har inte den befogenheten att stoppa henne. Vi har inte lagen på vår sida att stoppa henne. Maryam är inte ensam om att behöva hjälp. I förra veckans Kaliber fick kommunerna kritik för att föräldrar till IS-rekryter inte vet vart de ska vända sig när de söker hjälp. Och Kaliber frågade socialcheferna i Sveriges kommuner och storstädernas stadsdelsförvaltningar, om de anser att de har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. Av de 132 som svarade ansåg 70 procent att de inte har verktyg att förebygga våldsbejakande islamism bland ungdomar. Sveriges kommuner och landsting, SKL, svarade då att kommunerna trots allt gör en hel del ”men vi behöver mer kunskap och den håller vi på att skaffa oss” sa SKL:s ansvariga för brottsförebyggande frågor, till Kaliber då. Den här veckan ska vi bege oss utanför Sverige för att se hur Storbritannien och Danmark arbetar med våldsbejakande islamism. Två länder som framhålls i internationella sammanhang för att ha kommit långt med arbetet. Men vi har också åkt till Norge. På polishögskolan i Oslo träffar jag professorn Tore Bjørgo en av de mer kända forskarna i Norge när det kommer till extremism och terrorism och de människor som dras till det: - De drar av ganska olika grunder, de är olika typer av människor som har olika drivkrafter olika drömmar och behov och därför finns ingen sådan ”one-size-fits-all” när det gäller att finna hur man kan förebygga det, säger Tore Bjørgo. Frågan om hur man ska förebygga resorna kompliceras alltså av att de här individerna är så olika och därför har olika motiv, menar han. - Några få, som är primärt ideologiskt och politiskt drivna, oftast väldigt resursstarka, de blir ofta ledarna och ideologerna. Och så har vi några som är spänningssökande och de kanske också kan få en överdos och uppleva att det inte var så spännande när de ser sin vän ligga där och vrida sig av smärta. Och så har du de som har en väldigt problematisk social bakgrund, traumatiserad, kanske upplevt krig, ofta varit inblandade i kriminalitet, de letar efter en frälse - och de kan vara ganska farliga människor, säger han. Och så ser det även ut i Sverige, säger Mona Sahlin, som är nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Ungdomarna kommer från olika delar av samhället och har olika drivkrafter. – Så när man tittar på ordet krigande eller resande så finns ju alltifrån djupt övertygade religiösa och politiska skäl till förvirrrande, ledsna, förtvivlade unga som letar efter en plats i tillvaron. Och det är därför det arbetet vi gör nu är så svårt men också viktigt. Att inte bara gå på den enkla lösningen, skärp en lag och ta ett pass, så har man blivit kvitt problemet. Man kanske har förhindrat problemet för några, men det är absolut ingen lösning, säger Mona Sahlin. Också rekryteringen ser väldigt olika ut. Den ser ut på ett sett i storstäderna och ett annat sätt på de mindre orterna säger Mona Sahlin: - Det är viktigt att förstå att det inte bara är de stora kommunerna som detta händer i och inte heller bara i de så kallade miljonprogramsförorterna - långt ifrån. Så rekryteringen sker ju antingen från person till person eller, vilket ju är betydligt svårare att komma åt, på nätet. Där det finns oändligt många rekryteringsfilmer- om vi kallar det så - där unga män poserar med en tuff Kalasjnikov och en coca-cola och ett leende på läpparna och berättar vilket häftigt arbete de har och det finns samtalsgrupper både fysiska, men också på nätet. Tillbaka i London och till avradikaliserings-verksamheten Active Change. I förra veckans Kaliber lyfte talesperson för göteborgsmoskén Mohammad El-Alti fram Storbritannien som ett land svenska myndigheter borde lära sig av. Shaf, som är en av ett tiotal projektledare och mentorer som jobbar på Active Change, visar runt i huset. Det är ganska blygsamma lokaler. Ett par små mörka kontor och en stor samlingslokal som ser ut som, och delvis också är, en fritidsgård. Långväggen här är täckt av graffitimålningar och längst den står det biljardbord och fotbollsspel. Active Change fungerar som en mötesplats för förortens ungdomar. Hit söker sig unga med olika behov; för att hänga vid något av alla spelen, låna en dator eller fråga mentorerna om råd. Här håller man också i workshops och debatter. Det öppnar upp till dialog och ger Active Changes mentorer möjlighet att fånga upp de unga som är på väg att radikaliseras. Och förutom aktiviteter i lokalarena, har man också ett team som ger sig ut i uppsökande verksamhet i stadsdelen, berättar Hanif Qadir. - So they will go out they will hang up leaflets. They will hang out with those young men and women who don't come to the center. Those young men and women who we feel are in areas or in pockets of the community that don't engage with us or other organisations. It is not always the individual that got a problem that we will engage with, it might be that it is a friend family member a sister that will give us some indication that someone they know who's got a problem. So we will then find a way of engaging with that person. Mentorerna ger sig ut på gatan för att komma i kontakt med unga män och kvinnor som inte dyker upp på några ungdomsorganisationer. Unga som kanske ligger i farozonen för att radikaliseras. Då diskuterar vi aktuella frågor som Syrien, Irak och IS - för att höra hur de tänker, berättar Hanif Qadir. I många fall där radikaliseringen har gått väldigt långt är det oftast oroliga föräldrarna som ringer Active Change. Då tar vi först snabbt reda på så mycket som möjligt om deras barn och sen ser vi till att få träffa henne eller honom. Det viktigt att ställa frågor – de svåra frågorna, berättar Hanif Qadir. - You´re mother is concerned you're father is concerned why do you want to go to Syria? When you have this concerns. So it's about relaying the facts to the individual. Critically analysing the situation within that person. Something may have happened to that person. Efter de samtalen, där man försöker skapa sig en bild av processerna bakom personens radikalisering, kan avradikaliseringsarbetet börja, berättar Hanif Qadir. På Active Change arbetar inga socialarbetare eller psykologer. Alla de tiotal unga män och kvinnor som jobbar här är före detta gängmedlemmar eller före detta extremister själva. Och det är de som genom mentorskap ska hjälpa de unga som befinner sig i farozonen nu. Men i arbetet med att avradikalisera islamistiska extremister använder sig organisationen också av muslimska teologer. Och allt det här gäller ju det förebyggande arbetet, men Active Change har också tagit hand om personer som redan tidigare varit inblandade i terrorgrupper. Som organisationen har fått arbeta med både innan och efter fängelsestraff. Och för de som har åkt till Syrien och IS nu, borde man erbjuda en slags öppning säger Hanif Qadir. För att kunna hoppa av och komma tillbaka till samhället. - I think the government needs to have a corridor, with the right checks and balances obviously. Det måste ske under kontrollerade former så klart men myndigheterna bör hålla dörren öppen för de som vill hoppa av. Hanif Qadir är samtidigt tydlig med om någon av de unga misstänks vara i färd med att begå brott och skada någon – då är det nolltolerans som gäller. -We maintain a very strict policy that if somebody is going to cause harm to another person we will tell that person straight away we are going to report you to the police. That may mean you can get arrested. You can hate me today, but you can thank me tomorrow, sager Hanif Qadir. Man ringer polisen helt enkelt och det här är förutsättningar som de ungdomar organisationen jobbar med vet om, säger Hanif Qadir. Om en framtida avhopparverksamhet här i Sveriges säger han - att det är bara att starta upp. Hanif Qadir har varit i Sverige flera gånger och tycker att vi här slänger vi bort pengar på konferenser istället för att börja jobba. - I´m amazed that you know surprised that Sweden still hasn't put a policy in place. For 4 or 5 years we've been engaged we've going to conferences. To a point where I say you no I'm not coming to you any conferences any more even if you pay me. I get frustrated that you want us to come and give you advice but talk is no good - do it! Jag har sagt att jag inte tänker åka till Sverige mer och gå på konferenser. Inte ens om ni betalar mig för ni vill bara prata - sätt igång arbetet istället, säger Hanif Qadir. Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i Sverige, bemöter kritiken: – Det kanske han har rätt i det vet inte jag. Jag kanske har varit på en eller två sådana konferenser. Men grundkritiken håller jag med om vi ha varit naiva vi har valt att blunda allt för länge och inte sett att det här har varit ett växande problem också hos oss, men sen kan man inte heller bara kopiera rakt av. Storbritannien har en helt annan historia till att börja med, sin koloniala roll i många av de här länderna och det är helt annan diskussion om religion och kritik än vad vi har i Sverige. Storbritannien har inte någon avhopparverksamhet att tala om vad gäller nazister eller högerextrema för där har de valt att blunda…. Så jag noterar vad han säger, men allt har sina skäl, säger Mona Sahlin. Sverige har fått kritik för att arbetet med att förebygga resandet av våldsbejakande islamister, går långsamt också nationellt - något som alltså den nationella samordnaren Mona Sahlin själv håller med om. Men det finns också delar av det svenska arbetet som även kritiker tycker är bra. I förra veckans Kaliber kritiserade psykologen Yassin Ekdahl kommunernas brist på beredskap att hjälpa föräldrar till IS-rekryter. Han jobbar nu ideellt med föräldrar vars barn har åkt till Syrien. Och Yassin Ekdahl är också med i nätverket RAN - ett EU-nätverk där sakkunniga utbyter erfarenheter och kunskap. Yassin Ekdahl har genom nätverket fått se olika länders arbete från nära håll. Och trots att de flesta andra länder han har besökt, har kommit längre i arbetet, ser Yassin Ekdahl fördelar med Sveriges sätt att angripa problemet. - Om man tittar på hur andra länder jobbar, till exempel England och inte minst Holland och Belgien där har man valt en mer konfrontativ linje. Och där i de muslimska samfunden känner sig mest utpekade att man pratar bara om muslimer och islam som våldsbejakande. Utifrån det så tycker jag att vi i Sverige är mer nyanserade. Vi pratar inte om jihadister. Vi pratar om våldbejakande oavsett om den är religiös eller ideologiskt politisk färgad och utifrån det så tycker jag att det är en bra strategi, säger Yassin Ekdahl. Inte minst att den nationella samordnarens uppdrag är att arbeta mot både höger, vänster och islamistisk extremism bidrar till nyanseringen, fortsätter Yassin Ekdahl. Men arbetet i Sverige bromsas upp av att en del ideella organisationer som skulle kunna jobba med frågan inte har resurser, menar han. - Sen är det så att vi i Sverige är lite mer myndighetsmarinerade när vi jobbar. Den idéburna sektorn, den civila sektorn, skulle vara mer delaktig. För i slutändan är det de som träffar de här föräldrarna och ungdomarna i det verkliga livet. Det är ingen myndighet som har den kontaktytan, menar Yassin Ekdahl. - Men det är ingen som hindar de från det? - Nej, absolut det är ingen som hindar det. Men däremot allting handlar också om resurser. Det kan inte vila på eldsjälar ett sådant viktigt arbete. De människor som jobbar med det här nu, gör det efter att de slutat sitt 8-5 jobb. Sen ska de ta sig an det här och göra det vid sidan om. Och det är en sak att kanske vandra på kvällarna, det är en annan att jobba med uppgivna och deprimerade föräldrar. Man behöver utbildning, man behöver kunskap, man behöver också en organisation att vila sig mot och vända sig till och få stöd. Av de olika modeller som finns för att förebygga, bearbeta och bemöta IS-resenärerna, tycker Yassin Ekdahl att den danska så kallade Århus-modellen är den bästa förebilden för Sverige. I Århus som är Danmarks näst största stad driver polisen, skolan och socialtjänsten ett gemensamt arbete som de kallar för ”förebyggande av radikaliseringen och diskriminering”. För några månader sen besökte Sveriges Radios Danmarks korrespondent Anna Landelius Århus i Studio Ett i P1: Poliskommissarie Allan Aarslev visar ett litet kök där man träffas för samtal med unga. Ibland finns även en psykolog med säger han. Köket ligger på andra våningen i ett litet gårdshus bakom den stora röda tegelbyggnaden som är den Östjyllenska polisens högkvarter. De unga kommer in via en dörr på baksidan så de ska slippa gå in via huvudingången. Och även om han idag har på sig sin polisuniform så brukar de poliser som träffar de unga vara lite mer ledigt klädda. - Vi kontaktar dem på telefon först vi vill snacka med er för att vi är bekymrade, säger Allan Aarslev. När polisen får in tips om att någon är på väg till Syrien då ringer de först och försöker få till ett möte med personen. Kommunen har inte någon särskild enhet för att arbeta med de radikaliserade ungdomarna. Men man har utbildat personal och skaffat specialkunskaper. Här finns också ett föräldranätverk, psykologer och mentorer som har regelbunden kontakt med de unga som ingår i projektet. När projektet startade 2007 så var det för att stävja politisk höger- och vänsterextremism. Sedan 2012 jobbar man också med de unga som planerar att resa till Syrien, men också de som redan åkt och sen återvänt. - När det kommer hem igen. Det är viktigt att vi inkluderar de i samhället igen för att minska risken att de begår kriminalitet det är en slags soft hand aproach, men det är också en dialogbaserad tillgång som vad ska man säga på längre sikt garanterar att de här ungdomarna blir en tillgång till samhället och inte en säkerhets risk för oss, säger Allan Aarslev. Det är viktigare att de ungdomarna som återvänder från Syrien känner sig inkluderade i samhället - viktigare än att straffa, menar alltså Allan Aarslev. Detta har fått kritik, men metoden är framgångsrik. Sen 2012, då Århus började arbetet med unga som åker till IS och liknade terrorverksamhet, har kommunen gått från 34 terrorist-rekryter de första åren – till noll som reste 2014. Sammanlagt 17 personer har återvänt. Av dem går flera på gymnasiet, någon på universitet och några jobbar. Det finns inget exempel på missbruk av de möjligheter de har fått, berättar Thorleif Link på polisen i Århus, när jag ringer för att få de senaste siffrorna. Han berättar också att kommunen har ett bra samarbete med föräldrarna, som i flera fall är aktiva i det lokala föreningslivet och är en god resurs för kommunen i arbetet mot våldsbejakande extremism. Och när Magnus Ranstorp, terrorismforskare vid Försvarshögskolan, och en av författarna bakom regeringsrapporten "Förebyggande av våldsbejakande extremism i konfliktzoner", ska välja ut ett land som Sverige borde studera särskilt - så är det just Danmark. – I Danmark har man en mjukare modell, den är mjukare på så sätt att det både är polisen och socialtjänsten som arbetar tillsammans med civilsamhället. Man har väldigt bra kopplingar till och är lyhörda för civilsamhället. Så jag tror att den danska modellen är mer användbar i ett svensk kontext än exempelvis den brittiska, säger Magnus Ranstorp. Samtidigt säger han att Storbritannien har längre erfarenhet, mer kunskap och fler sakkunniga i frågan om våldsbejakande islamism. Något hans norska kollega Tore Bjørgo instämmer i: – Jag tror nog att på många sätt har Storbritannien kommit väldigt långt i det att de har haft det här problemet länge och de har utvecklat en helhetlig strategi för att driva helhetlig arbete -både med förebyggande och efterföljder som gör att de har vart mest systematisk på detta. Då är det samtidigt så att man kanske har haft variationer i de olika europeiska länder på hur mycket man har satsat på förbyggande eller straff på det sättet har väl britterna varit mer strafforienterad än till exempel vad man har varit i Danmark som har varit mer rehabiliteringsorienterade, säger Tore Bjørgo. Så mer rehabilitering än strafforienterat. Och det gör att Bjørgos svenska kollega Ranstorp pekar på Danmark som en bra förebild för Sverige. Men det finns mycket kunskap och kompetens att hämta från Storbritannien också. Vad gäller Norge säger Tore Bjørgo att myndigheterna sen många år sökt samarbete med de muslimska samfunden och det kommer till användning nu. - I alla fall har vi i Norge positiva tendenser för att man har fått ett gott samarbete mellan myndigheter, poliser och moskéer i Norge och det har man haft många år på att bygga upp. Så man har en god tillit, ett kapital där, säger Tore Bjørgo. Och han tycker liksom Yassin Ekdahl att myndigheterna borde satsa mer på ett samarbete med frivilligorganisationerna i arbetet med att stävja extremism. - Och när det handlar om militanta islamister så må man uppenbart alliera sig med muslimska organisationer för det är de som känner ungdomarna och deras ideologier och har det sociala nätverken till att få dem tillbaka men samtidigt behövs en allians både på statlig och kommunal nivå, säger Tore Bjørgo. När jag har ställt min sista fråga till Tore Bjørgo, som har bråttom hem den här fredagseftermiddagen i slutet på januari, är det nästan tomt i polishuset i Oslo. Det slår mig att alla som jobbar med de här frågorna har bråttom och är på språng. Och det är bråttom – för medan svenska myndigheter fortfarande funderar över hur man ska arbeta åker unga européer till Syrien varje vecka. Enligt forskningsinstitutet ICSR har nu 4 000 personer från Västeuropa anslutit terrorgrupper som IS. Också Hanif Qadir i London hade bråttom när jag var där redan för ett halvår sen. Han skulle springa iväg till nästa intervju. Men innan det sa han så här: - In Europe, specially in Sweden, programs like this need to be developed very quickly. You may not have the right people, but I'm more than happy to go to anywhere to train people to give the experience. We are more than happy to cross over and help. Ja, Hanif Qadir träffar trots allt gärna svenskarna fler gånger - fast han är trött på att Sverige bjuder in till konferenser, men inte går till handling som han sa tidigare. Och så sent som i januari i år åkte faktiskt den nationella samordnaren Mona Sahlin tillsammans med representanter från Sveriges kommuner till just London för kunskapsutbyte igen. Maryam som vi träffade i början av programmet och vars dotter åkte till Syrien, sitter vid köksbordet och visar bilder på andra mödrar vars barn rest till IS. Medan svenska myndigheter fortfarande jobbar med att samla kunskap, har några av de föräldrar vars barn åkt till Syrien organiserat sig själva här i Sverige. Och det finns också internationella nätverk. Maryam åkte, som representant för det svenska nätverket, till Wien innan årsskiftet, där mödrar till Syrien-resenärer från hela Europa och Nordamerika träffades för att dela erfarenheter. - Vi träffas mest för att prata om hur vi kan få hjälp, motverka terrorismen, men mest för hur kan vi få hjälp att få tillbaka våra barn. Men mammorna som har förlorat sina barn behövde ett avslut, eftersom de inte har fått veta var deras barn dog. Vi hade olika problematik, säger Maryam. Maryam har inte lyckats få någon direktkontakt med sin dotter. Men via några av dotterns vänner, som hon åkte till Syrien med, vet hon att dottern lever. - Varje gång man hör på nyheterna att man har bombat hit och dit….De bor tillsammans med civila, alltså tjejerna är oftast inte i själva kriget alltså, de flesta är inomhus. Hon tycker att det är jobbigt. - Speciellt på kvällarna när vi kommer tillbaka i hemmet och sitter ensamma och tänker, hur har de haft det och vilken typ av fruktan som väntar, avslutar Maryam. Reporter: Sara Moein Producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

När den ekonomiska föreningen Lärarnas Inköpscentral gick i konkurs i somras så innebar det att 990 sparare förlorade hela eller nästan hela sitt sparkapital. En majoritet av spararna är lärare som är medlemmar i Lärarförbundet, som under många år haft ett nära samarbete med Lärarnas Inköpscentral. Sammanlagt handlar det om nästan 23 miljoner kronor som har gått upp i rök. Plånboken möter Eivor Flygare som sparat ihop 100 000 kronor till sin pension under tre decennier. Nu är pengarna borta. Studion gästas av Lärarförbundets Sören Holm och Lars Malmström från Finansinspektionen. Överskuldsatta personer drabbas ofta av ohälsa. Richard Ahlström, docent i psykologi vid Malmö högskola, berättar om sin nya forskning där han undersökt om personer som gått i personligt konkurs mår bättre efter att de beviljats skuldsanering. Plånboken har mött Angelica Alm som tillsammans med sin make envist och målmedvetet sparar för att bli miljonärer. Enligt dem kan alla bli miljonärer, med rätt inställnin

När den ekonomiska föreningen Lärarnas Inköpscentral gick i konkurs i somras så innebar det att 990 sparare förlorade hela eller nästan hela sitt sparkapital. En majoritet av spararna är lärare som är medlemmar i Lärarförbundet, som under många år haft ett nära samarbete med Lärarnas Inköpscentral. Sammanlagt handlar det om nästan 23 miljoner kronor som har gått upp i rök. Plånboken möter Eivor Flygare som sparat ihop 100 000 kronor till sin pension under tre decennier. Nu är pengarna borta. Studion gästas av Lärarförbundets Sören Holm och Lars Malmström från Finansinspektionen. Överskuldsatta personer drabbas ofta av ohälsa. Richard Ahlström, docent i psykologi vid Malmö högskola, berättar om sin nya forskning där han undersökt om personer som gått i personligt konkurs mår bättre efter att de beviljats skuldsanering. Plånboken har mött Angelica Alm som tillsammans med sin make envist och målmedvetet sparar för att bli miljonärer. Enligt dem kan alla bli miljonärer, med rätt inställnin

Över trettio personer såg på när en man misshandlades framför sin 1½-åriga son på en bro i Malmö. Över trettio personer såg, men ingen ville berätta för polisen vad de hade sett. I Kaliber berättar polisen om hur de - i fall efter fall - tvingas lägga ner utredningar, eftersom vittnen inte längre vågar träda fram. Kaliber - om vittnena som tystnat. Christian von Malmborg är polis i Malmö. Han berättar om ett uppmärksammat misshandelsfall på en gångbro i Kroksbäck i Malmö. - Vi kom därifrån med polisbilen. På cykelvägen här. Och kör fram och ställer oss här på bron, säger Christian von Malmborg - Och bron som vi ser här framför oss, tio meter bort. På den befinner det sig, uppskattningsvis 30-40 personer. Sen så ser man hur cykelbanan går in här emellan bostadshusen och det är fullt av människor hela vägen in. Sammanlagt som är här i området runt platsen är ett par hundra människor sammanlagt, fortsätter han. Och många av dem såg vad som hände. En av dem bor i ett höghus som ligger precis intill bron. - Ja, här är din balkong? Inglasad. - Ja, du ser härnere… - Men du stod här då?   - Jag stod här, ja. - Men hur märkte du att det var nåt på gång? - Jag hörde det, upprivna röster, förhöjda röster kan man väl säga. - Och hur skulle du beskriva situationen? - Det kom folk från det hållet och det kom folk från det hållet. Springandes. En del var bara åskådare och en del blandade sig i det. Det var någon som försökte sära på dem också. Jag såg att de höll upp ett tag, sen var de igång igen. - Men var det ett allvarligt slagsmål?   - Ja när de försökte slänga honom över bron, så var det allvarligt. - Men du såg det? - Ja, ja. Vi har hört om det flera gånger. Om vittnen och brottsoffer som inte vill berätta om vad de sett, eller vad de har varit med om. Det handlar om dödsskjutningar i Biskopsgården i Göteborg, om folk som hotas när dom ska vittna mot MC-gäng och om misshandel och mord i Malmö. Människor som inte vågar vittna. I Kaliber idag ska du få höra om nerlagda förundersökningar och inställda rättegångar som beror på att vittnen eller brottsoffer inte berättar. Det handlar om vittnen som tystnat. Det är i september förra året. Yusupha Sallah är från Gambia och har nyligen flyttat till Sverige. Här har han fått jobb som svetsare. Han är på väg till lekplatsen med sin son som är ett och ett halvt år gammal. - I say that we go to the playground. Because the mom go shopping. So I was home with him. So I say we go to the playground, säger han. Men på väg till lekplatsen - mitt på en gångbro - kommer det fram en kille och sparkar bort sonens leksak - och knuffar omkull honom. När Yusupha protesterar blir han omringad av killen och flera kvinnor.  - Yeah. They surrounded me. The man in front and hitting in my face, and I tried to defend myself and get away from them.” De slår mig i ansiktet. Jag försöker försvara mig, berättar Yusupha Sallah. Samtidigt, säger han, försöker han hålla koll på vart hans son har tagit vägen.    - He started to cry. And I hear his voice and calling me and I´m between these women who was grabbing my jacket. The youngest sister is kicking, and the man is trying to hit as much as he can. Jag hör att min son gråter, men dom forsätter bara att slå, berättar Yusupha Sallah.  - So after a few minutes more men comes. They start to hit. But for so long I am defending myself. I just wanna get away from them. Because I am having my focus on my son. How can I get him?” Fler personer ansluter och börjar också slå Yusupha Sallah. Gångbron som knyter ihop höghuskvarteren med ett grönområde, fylls med folk. De strömmar från alla håll - från det närliggande höghuset och från fotbollsplanen som ligger alldeles bredvid. Yusupha Sallah är helt omringad. Hur han än försöker värja sig får han ta emot både slag och sparkar. Mitt i folkmassan står hans son och ser på när hans pappa blir misshandlad.  - I couldn´t see anything. I tried to defend my face. My everything but hit is coming. If I protect my face I got a kick in my back, my legs. From everywhere. I can hear my son crying in this public of so many people. Männen lyfter upp Yusupha Sallah och försöker fösa honom över broräcket. Fem meter ner dundrar stadsbussar och bilar förbi. - Many men lift me up and put me up in the metals. I grabbed the metal, and they tried to push and hitting my hands. Hitting my face and tried to get me away to leave the metal. At this moment I was thinking was that I wanna see my son and I do all that I can to get back to the other side of the bridge.” När jag hänger på utsidan av metallräcket börjar de slå på mina händer så att jag ska tappa greppet. Men mitt fokus är att få se min son. Så till slut lyckas jag häva mig över på rätt sida, säger Yusupha Sallah.    Ungefär då kommer rugbyspelaren Helle Gorm von Spreckelsen cyklande. Han är på väg hem från en träning. - Yes I was biking and when I arrived close to the bridge I could see there was a lot of noise going around, people were running  and I was looking and wonder what was happening. So I looked closer. I guy was laying on the ground and some other people were kicking him, Helle Gorm von Spreckelsen. Jag såg att det var en man som låg på marken och att det var flera personer som slog honom, säger han. - It  was a severe beating. He was bleeding from his eyebrows. He was bleeding from his mouth. Eyes swollen. It looked bad. But no one intervening. Det var en allvarlig misshandel. Mannen blödde från sina ögonbryn och från sin mun. Hans ögon var svullna. Det såg illa ut. Och ingen gjorde något för att stoppa bråket, säger Helle Gorm von Spreckelsen. Till slut slutar männen att slå och polisen anländer till platsen. Christian von Malmborg och hans kollega är de två första poliserna på plats. Men de har det svårt att förstå vad som har hänt. - Det är alltså ingen som vill prata med oss. Många går när vi kommer. Många tittar bort när vi tittar på dem. De säger jag vill inte prata, jag vill inte prata. Det har ju blivit ett problem generellt att människor inte vågar vittna. - Det är en stor frustration, fortsätter Christian von Malmborg, jag ser ju framför mig 30-40 potentiella vittnen, varav hälften kanske till och med per namn kan säga vilka det är som har utfört det och ingen vill träda fram och säga det. - Vad betyder det för polisen att det är så här? - Det innebär tyvärr väldigt ofta att brotten inte går att klara upp. Det blir ju i förlängningen blir otryggare i området för att folk inte vågar ställa upp. Då kan man misshandla varandra, man kan råna varandra på gatan. Man kan bete sig utan att polisen kan göra något åt det. Christian von Malmborg visar var på bron Yusupha Sallah blev hängande. - Så det är en fallhöjd på fem meter om han hade tappat taget. Så du ser det är ganska högt. Han har ju blivit så misshandlad först så att han har tuppat av. Och efter det har han blivit hängande här och det är ganska starkt att ta sig upp igen. Han hade lätt kunnat avlida om han hade fallit ner här. Det är rakt ner i asfalt. Trots slag på händerna här i räcket så lyckades han häva sig upp igen och komma på rätt sida. - De slog på hans händer? - Ja, när han hängde här så slog de på hans händer.  Dagen efter misshandeln hamnar utredningen hos förundersökningsledaren Thomas Bull. -Det jag fick på morgonen när jag kom det var ju att en man som hade kommit med sin son över en bro vid Kroksbäck hade blivit attackerad. Den överlämning Thomas Bull får från de poliser som varit på plats gör honom förvånad. - Jag reagerade så klart över ärendet som i sig var väldigt grovt. Men att, vad ska man säga, akten var väldigt tunn. Alltså det var väldigt få förhör med där. Och med tanke på att när man tittade i promemoriorna och såg att det varit så mycket folk på platsen så var jag väldigt förvånad över att det var så lite förhör med, säger Thomas Bull. Polisens utredning går trögt. Trots stora resurser hittar man ingen som vill berätta tillräckligt om vad som hänt på bron. - Man har bevittnat detta, men man ställer inte upp. Och sen finns så klart aspekten att man inte litar på polisen. Utredningen pågår i flera veckor. Polisen går ut i medierna och vädjar till allmänheten om hjälp. Men man får i det här läget inte in några avgörande tips. Thomas Bull är uppgiven. Han säger att det blivit allt vanligare att folk inte vill ställa upp och vittna. - Ja, i grova brott, om man vet om att det varit mycket folk på platsen, så kan man lätt se en tendens där att folk ställer inte upp direkt och vittnar. Just det här området, Kroksbäck, i samband med just den här händelsen, då hade vi även problem med, vad ska jag säga, gängkriminalitet vi hade skjutningar i området i alla fall med omnejd. Och det var samma problematik där med vittnen som inte ställde upp, fortsätter han. Men handlar det här om enstaka fall? Är det bara i Malmö det händer? Vi ville veta hur det ser ut i övriga landet. Därför tog vi kontakt med drygt hundra polisutredare i dom större städerna - Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. De om några borde ju veta. Drygt 60 procent har svarat på våra frågor. Vi frågade om de någon gång de senaste två åren varit med om att en utredning lagts ned på grund av att målsägande eller vittnen inte vill prata med polisen. Åtta av tio polisutredare svarar ja på den frågan. Och av dom uppger nio av tio att det är ganska vanligt eller att det händer då och då. En majoritet säger dessutom att situationen har förändrats under senare år. De flesta av dom säger att det blivit värre. Så här säger några av dom som har svarat: “Det har blivit vanligare att "vanliga" personer inte vill prata med polisen eftersom dom vill undvika eventuella problem.” “Nästan alla kräver att få vara anonyma. De är rädda. Detta är mycket vanligt idag.” “Det är svårare att få "vanligt folk" att vittna. Förut var det besvärligt eller omöjligt i gängmiljöer men detta har spridit sig. “ “För många ungdomar är det viktigare att inte "gola" än att rättvisa skipas. Det kan upplevas som att i vissa ungdomskulturer är det otänkbart att "gola" på andra. De riskerar replisarier om de "skvallrar" till polisen.” En av dem som svarat på enkäten är Anders Nilsson, polisutredare i Malmö. Han har flera gånger tvingats lägga ner utredningar eftersom ingen velat berätta vad dom har sett.   - Det har varit allt från personrån och stölder och annat, och det har varit något misshandelsfall också där vittnena säger att man inte har sett något, men det är uppenbart så att om man har varit på platsen har man inte kunnat undvika att ha sett någonting. Det är besvärande tycker jag. - Jag kan ju inte tvinga någon att berätta, jag kan uppmana dem att berätta att det är viktigt att berätta det som har hänt. Men jag tycker det borde vara en självklarhet att är man på en plats där ett brott begås så skulle det vara naturligt del att säga att jag såg detta och vill berätta hur det gick till för nästa gång kan det vara jag själv som drabbas, säger Anders Nilsson. Poliserna i Kalibers enkät berättar om en ovilja hos vittnena att prata om det dom har sett: “Man vill inte lägga sig i”. Men vissa utredningar drabbas också av att vittnen hotas till tystnad. Just nu utreds ett mord som skedde i somras på en skolgård i Malmö. Samtidigt som fotbollslaget Malmö FF kämpar för att kvala in till Champions League på Malmö stadion några kilometer bort urartar ett bråk mellan några ungdomar. Bråket slutar med att en 17-åring huggs till döds. Men polisen har svårt att få dom ungdomar som var på plats att berätta. - Någon eller några har påverkat våra möjligheter att ta reda på hur det gick till när en ung människa faktiskt dödas, säger åklagaren Magnus Pettersson som leder förundersökningen. - Vi kunde konstatera att två personer på platsen hade hotat dom övriga som var på platsen att inte berätta. Jag förstår att de unga människor som varit där och som har sett och hört detta har blivit rädda, ordentligt rädda. Magnus Pettersson har ändå goda förhoppningar att lösa mordet. Just nu sitter en 16-åring häktad misstänkt, men än så länge är inget åtal väckt.   - När det gäller den typen av brott, just våldsbrott, så är det många gånger en kombination av teknisk utredning och vittnesiakttagelser och berättelser från människor som varit på platsen och som kanske är drabbade och utav det lägger vi ett pussel. Och får vi inte berättelser så saknar vi pusselbitar och saknas det för många pusselbitar så får vi inte ihop ett scenario och då kan inte jag som åklagare driva det vidare och då är jag tvungen att lägga ner det. Kalibers granskning visar alltså att åtta av tio utredare som vi har frågat tvingats lägga ner utredningar på grund av att vittnen eller målsägande inte vill medverka. Men även i dom fall där det finns vittnen som väljer att träda fram händer det att ärendena drabbas när dom når domstolarna. Kaliber bad domstolsverket att ta fram siffror på hur många rättegångsförhandlingar i Sverige som ställs in för att vittnen inte dyker upp. Det kan såklart handla om att vittnet varit sjuk eller fått andra förhinder, men också om att dom inte vill, törs eller för att dom hotats till tystnad. Siffrorna från domstolsverket visar att antalet inställda rättegångar nästan fördubblats sen 2009. Då - ställdes 421 förhandlingar in på grund av att vittnen inte dök upp. Förra året - 2013 -var den siffran 736. Och trenden håller i sig första halvan av 2014. Enligt poliser som svarat på vår enkät så är det ytterst ovanligt att vittnen råkar illa ut. Men ibland gör dom det. Ett fall handlar om en man som hade misshandlats i Malmö. Men när han är på väg för att vittna i tingsrätten händer något. - Det var alltså målsäganden som hade stått vid en busshållplats här i stan, han skulle ta bussen i god tid och komma till tingsrätten. Då dyker det upp två stycken, berättar åkalagren i fallet, Bo Albrektsson. - Som jag har förstått det vill de bara ha bekräftat att han är han och sedan så smäller det, så någon av de här avlossar då ett eller flera skott mot honom. Och det här tar i båda benen på honom. Och det blir larmat ambulans och så vidare... Mannen som alltså var på väg till tingsrätten för att vittna blir nerskjuten vid en busshållplats. Rättegången får ställas in och först flera månader senare återupptas förhandlingarna. Det slutar med att den misstänkte mannen frias i hovrätten. Under september 2013 står utredningen kring misshandeln av Yusupha Sallah på bron i Kroksbäck still. Polisen ger sig ut till området och knackar dörr i det stora lägenhetshuset som vetter ut mot bron - det hus vars balkonger och fönster enligt förundersökningen var fulla med åskådare när Yusupha Sallah misshandlades framför sin son. Men det var få som ville prata med polisen. Kaliber återvänder till platsen och höghuset. Vi vill veta varför så många valde att inte berätta vad de såg.   Vi får komma in till en man, som bor på sjätte våningen. Trots att hans balkong är överröst med växter har han fri utsikt över gångbron där misshandeln skedde. Han var en av få som pratade med polisen om vad han hade sett. - Det var mycket folk. Det kom folk från det hållet och det kom folk springandes, berättar mannen. - Just att det var så många som såg och ingen ville berätta vad de hade sett för polisen. Vad tänker du om det? - Jag förstår dom. De är väl rädda, här är ju gäng som härjar. De väl rädda för repressalier. - Vad tror du ska till för att folk ska våga? Du vågade ju prata med polisen. - Ja, du. Mycket kan ju vara att, en hel del att många kommer från andra länder där polisen inte är så väl sedd. Det är rädsla för det. Sen är det rädsla för gängen, med att de ska hämnas och så vidare. - Är det mycket sådant? Hämndaktioner? - Ja, det tror jag. Ett par trappor ner berättar en tjej om hur det fungerar i området. - Det är många invandrare här. Det är mer ett grupptänk och ett släkttänk. Man är rädd att om man skvallrar om någon får man hela släkten emot sig. Här är mer social kultur. Om du bråkar med en person så bråkar du inte bara med den personen, du bråkar med hela dennes släkt och farbröder och deras söner. Så då kanske de är rädda. Det tror jag kan vara en anledning. Det beror på vilka som är inblandade i bråket. Är det en person i området som har lite inflytande så kanske dom inte vågar prata. - Skulle du våga berätta för polisen? - Anonymt, ja. Men jag hade inte velat stå där och säga mitt namn och så, för jag vet inte vad konsekvenserna kan bli. Det vill man inte riskera. Man vet inte vad som kan hända, säger hon. - Vad tycker du om att det ser ut så, att ingen vågar berätta för polisen vad som har hänt om det har skett en misshandel? - Alltså det är inte bra alls. Om det har hänt något kriminellt måste man ändå lösa det. Så att det inte upprepas, man måste tänka långsiktigt, man kan inte bara tänka på sig själv. Men ibland händer det lite grejer här, och om de då misstänker att jag har snackat så kanske de går och bränner upp min bil. De kommer ändå att förstöra för en så som de tycker att man har förstört för dom, alltså att dom kan få straff av lagen. Vi fortsätter ner i trapphuset och ringer på nästa dörr. En man öppnar dörren och vi presenterar oss. Mannen känner väl till det som hände på bron. Men säger att det är få här som vill prata med polisen. - Det är ingen som vågar. - Varför inte då? - Polisen skyddar inte de som vittnar. - Hur har du märkt det? - Klart, folk säger varför ska jag bli inblandad när jag inte får skydd. Polisen ställer inte upp, inte för någonting. - Och du då, om du hade sett något hade du berättat? - Jag kanske skulle våga. Jag tror jag skulle våga. Men jag skulle inte gå och säga att det är jag som har berättat eller så. Men jag skulle hjälpa till, anonymt. Det skulle säkert kunna gå. - Men det kan man ju inte göra. -  Då är det så. Det skulle jag inte göra. - Du skulle inte göra det? Varför då? - För att det är ingen som skyddar mig sen. Jag kan inte gå mot tio- femton stycken för att visa att jag är stor och stark. Jag skulle inte göra det. Just möjligheten att vittna anonymt är något som har diskuterats länge. I länder som Norge och Danmark har hotade vittnen möjlighet att vara anonyma. Men frågan är kontroversiell. Trovärdigheten hos ett anonymt vittne är svårare att bedöma - och hur ska en åtalad kunna försvara sig mot någon som han inte vet vem det är? Kritikerna menar att det inte är rättssäkert. Anders Nilsson, polisutredaren i Malmö, säger att det finns mycket annat som kan göras för att bättre skydda vittnen. - Vi måste se till att folk som ska vittna känner en trygghet. och att det inte är något obehagligt i det utan att… det finns ju fall där vittnet och den misstänkte går in genom samma dörr och sitter i samma korridor. Det känns kanske inte så bra för det vittnet. Vi kanske skulle kunna titta på det lite mer och kanske ge mer stöttning, att det finns mer människor till hands vid rättegången som tar hand om vittnen och målsägande och andra. Vi måste kunna ha större möjlighet att hjälpa vittnena än vad vi gör idag, och vi gör redan det idag. Men jag tror vi kan göra mer, resonerar Anders Nilsson. I fallet där Yusuppah Sallah misshandlades framför sin son lyckas polisen till slut övertyga en person att träda fram och namnge en av dom misstänkta.     Det leder till att Malmö tingsrätt kan döma en 21-årig man till två års fängelse för grov misshandel. I domen står det att cirka 10 till 15 personer mellan 20 och 30 år misshandlat Yusupha Sallah i tre till fem minuter. Mannen nekar till att överhuvudtaget att ha varit på platsen och överklagar domen till hovrätten. Åklagaren som driver fallet heter Neela Frisell. Så här säger hon inför hovrättsförhandlingen i Malmö: - Det har varit svårt hela vägen med vittnesiakttagelser, och det är ganska tydligt under förhandlingen även här i hovrätten. - Man kan höra här att handlar om ett tiotal personer inblandade i misshandeln. Hur kommer det sig att bara en person är åtalad?   - Det är ju bara en person som har namngetts för oss. Den personen är åtalad för att ha utfört gärningen tillsammans med andra gärningsmän då icke identifierade sådana. - Så nio av tio kommer att gå fria? - Svar ja. Det är ju effekten av att vi inte fått in några vittnesmål i den delen. - Vad tänker du om det, att så många går fria? - Det är olyckligt i ett större perspektiv att folk inte vågar att ställa upp och vittna och kanske i andra fall inte anmäler brott, och det är allvarligt, inte bara för rättsväsendet, utan för hela samhället. Rugbyspelaren Helle Grom von Spreckelsen var en av få som var med och vittnade. Han kunde inte peka ut gärningsmannen vid den fotokonfrontation som gjordes. Men han säger att han tycker det är viktigt att ta samhällsansvar. Något han lärt sig inom idrotten: - I think that people should intervene. I think that people should stand more up not just to whitness a beating but other things that can takes civil courage. If you see somebody missbehave it could be after a football match people kick at a trashcan for an example. Tell 'em not to. Folk borde gripa in oftare och visa civilkurage. Om du till exempel ser någon sparka på en soptunna. Säg åt dom att inte göra det. Om vi stoppar folk från att göra de små sakerna så kan vi undvika att de stora sakerna händer, säger Helle Gorm von Spreckelsen. - Because it starts there, the small things. If you stop people doing the those small things wrong, the big things never happen. I måndags den 15 september föll domen i hovrätten och en av dem som misshandlade Yusupha Sallah dömdes till fängelse. Men resten av dem som deltog i misshandeln har gått fria.   Hemma hos Yusupha Sallah och hans familj sitter hans son på vardagsrumsgolvet och leker med några leksaksbilar. De bor nu på en skyddad adress. Flytten till Sverige blev inte riktigt som de tänkt sig. De känner sig inte trygga utomhus längre samtidigt har misshandeln påverkat deras son mycket. - Min son litar inte på andra människor längre. Eftersom dom som attackerade mig var araber så har han jättesvårt för dom. Ser han arabiska barn kastar han sina leksaksbilar på dem, berättar Yusuppah Sallah. - Han har blivit aggressiv och vill skada dem. Men alla araber är ju inte onda. Men för ett barn så blir det här annorlunda. Han har ju sett vad de gjorde mot mig. Och känner nog att de alla är likadana. Så nu gäller det för oss att få honom att förstå att alla är inte onda. Vi är alla lika. Kaliber är slut. Men nästa vecka – söndagen den 28 september - fortsätter vår granskning av vittnen som tystnat. Reportrar: Mikael Funke och Alexander Vickhoff Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Överbeläggningar på landets sjukhus leder till att patienter dör och skadas allvarligt. Det kommer vi att visa i dagens Kaliber. Vi börjar på Gävle sjukhus nyårsdagen 2011. Fredrik Sundqvist, 11 år, har haft vattkoppor sen annandagen och har de senaste dagarna fått allt ondare i höften. Han och hans mamma placeras i ett rum på akuten i väntan på en plats på infektionskliniken. Till barnkliniken får han inte komma eftersom vattkopporna kan smitta. Fredriks mamma, Maja Sundqvist berättar: – Det var ju platsbrist och givetvis förstår man att man inte kunde komma upp på barnkliniken och göra så att alla andra barn också blev smittade, det är ju förståeligt. Men det man ser så här i efterhand det är ju att det måste ju finnas något mer rum, någon med plats. När vi kommer in till sjukhuset med Fredrik och han är sjuk, då tänker ju inte vi på att det är storhelg och lite folk. Det som hände den här dagen blev sedan Lex Maria-anmält och utrett av både sjukhuset och Socialstyrelsen. I sjukhusets analys av händelsen står det att Fredrik borde ha vårdats på infektionskliniken. Men det finns inga platser där. Fredrik och hans mamma väntar kvar på akuten. – Jag minns bara Fredrik han sa: jag är så trött mamma, jag måste få sova. Så jag släckte lamporna där för att han skulle få sova. Men som han mådde då. Sammanlagt så sov han sju minuter under de där timmarna vi väntade. Han var ju så trött stackarn. Jag kommer inte ihåg exakt, men från två till kvart i fem kanske. Det som var så konstigt, det var att när vi var själva där inne de där timmarna och jag knäppte på lampan, då fick jag en chock för han såg så konstig ut i färgsättningen. Det syntes på honom i ansiktet att det är något som händer, men samtidigt, vad skulle jag veta vad som hände. Så det påtalade jag då innan vi gick att det är ju någonting fel på honom, det kan ju inte bara vara höften. Det påtalade jag redan då. Istället för att komma till infektionskliniken skrivs Fredrik in på ortopedavdelningen, där man planerar att punktera vätskeutgjutningen i höften som orsakat smärtan de senaste dagarna. – Nu ska vi åka upp på det här rummet på ortopeden, och det beklagade de och sa att det finns inget annat ställe vi kan göra av honom i och med att han har vattkoppor. Men de som mötte oss där uppe, jag minns speciell uttrycket på en tjej som kom där uppe. Det var ett “oj, vad gör ni här”. Det syntes vilket medlidande vi fick när vi kom upp. Och det hörde jag hon sa sen, att “vad gör dom här?” På ortopeden förbereder man Fredrik för operation. Men nu är han så dålig att han inte kan stå på benen, han ska duscha och håller på att svimma. Fredriks mamma, Maja, börjar bli riktigt orolig, men försöker att inte visa det för honom. – Så jag säger att jag är trött, och då säger han att mamma du ska inte vara så trött, du kan ta och lägga dig här för det finns en säng här bredvid. Maja känner att något är riktigt fel, så hon går ut till läkarna i korridoren och sägeratt de måste komma. När de kommer in berättar de att Fredrik ska flyttas ner till intensivvårdsavdelningen. – Och det är också en sådan grej de säger “För vi har inga grejer här, säger de, för vi har ingen antibiotika här. Det hade funnits om vi hade varit på barnkliniken. Det är ju också en sån där grej, det finns inte rum, det ska ju finnas saker i alla rum, eller åtminstone nära. Fredrik är nu på intensivvårdsavdelningen. Läkarna bedömer att han har fått blodförgiftning. Bakterier från ett vattkoppssår har förökat sig i kroppen. Bakterier som också var orsaken till smärtorna i höften. Det är en känd komplikation vid vattkoppor men det är ovanligt att det leder till blodförgiftning. – Och vi stod där med Fredrik och det var slangar hit och dit och han pratade och han skojade med läkaren, de pratade ishockey. De skojade med varandra läkaren och han. Fredrik försvinner alltmer bort och förlorar medvetandet. Efter bara ett par timmar är han död. – Man förstod inte hur sjuk han var. Ja, det är så svårt. Man ser ju liksom hur han tynar bort på något vis. Gävle sjukhus konstaterar i sin analys av händelsen att man gjort fel, barn med vattkoppor ska behandlas på infektionsavdelning med infektionsläkare som medicinskt ansvarig. När flera olika avdelningar hade hand om Fredrik blev det oklart vem som hade huvudansvaret. Vi står i entrén till Gävle sjukhus där man har haft problem med platsbrist under lång tid. Gävleborgs landsting har toppat överbeläggningsstatistiken sen Sveriges kommuner och Landsting  började mäta i januari förra året. För bara några veckor sen slog läkare här larm om allvarliga brister på akutavdelningen. I ett brev till sjukhusledningen som Kaliber har fått ta del av via Arbetarbladet, skriver de att det inte längre är medicinskt säkert på akuten.   Lite senare i Kaliber ska vi prata med sjukhusledningen om platsbristen Enligt hälso- och sjukvårdsagen är sjukhus skyldiga att tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet och att ha den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att en god vård ska kunna ges. Ändå läggs patienter dagligen i korridorer eller flyttas mellan avdelningar på grund av platsbrist. För de allra flesta patienter som vårdas på sjukhus går det bra. Vi tittade på de fall där det inte gjort det och gick igenom alla vårdskador och dödsfall på sjukhus som anmälts enligt Lex Maria förra året. I undersökningar ingår inte psykiatriska avdelningar. Av 585 Lex Maria-beslut fann vi 35 dödsfall och 24 allvarliga skador som bland annat - helt eller delvis - orsakats av plats- eller personalbrist. Det handlar alltså om var tionde fall. Flera av fallen finns i Skåne. När tidningen Sjukhusläkaren tidigare granskade Skånes universitetssjukhus under en tvåårsperiod fann de åtta dödsfall kopplade till platsbrist bara där. Förra året vårdades Vesna Dedukic pappa Tomislav på SUS Lund där man har minskat antalet vårdplatser under flera år. Vi träffas i en park intill järnvägsstationen i Lund. – Han var 70 år och mådde rätt så bra asså, han hade haft en hjärtinfarkt för flera, flera år sen och han var alltid igång och som sagt väldigt aktiv. Han ville aldrig ligga ner, eller sitta han var hela tiden aktiv. I februari fick Tomislav först urinvägsinfektion och sen hjärnpropp. Han skickades mellan hemmet, vårdcentralen och lasaretten i Landskrona och Helsingborg. Men hans tillstånd försämrades. Till slut kom han till akuten på universitetssjukhuset i Lund. Han hade då fått svininfluensa och kunde inte längre andas själv utan behövde respirator och vårdades på akutvårdsavdelningen, infektionsavdelningen, och intensivvårdsavdelningen. – Så fort han blev lite, lite bättre flyttade de honom tillbaka till nån annan avdelning där de inte behövde så mycket tillsyn. Och sen blev han värre igen, och då flyttade de honom tillbaka igen och så höll. På 13 dagar som jag har räknat blev han flyttad 10 gånger från de olika avdelningarna och det tyckte vi var helt hemskt eftersom han mådde dåligt och han fick blåmärken av all flyttning, de ville inte flytta hela sängen, de använde en sänglyft eller vad det heter och han fick blåmärken men de var tvungna att göra så. Efter 20 dagar på universitetssjukhuset dog Tomislav, de sista sex dagarna flyttades han sex gånger mellan avdelningarna. Hans dotter Vesna klagade senare hos Inspektionen för Vård och omsorg, IVO. I myndighetens beslut riktade man ingen kritik mot de medicinska besluten, däremot kritiserade man sjukhuset för att Tomislav flyttats runt så mycket under hans sista dagar i livet. Läkarna angav i utredningen att det var bristen på vårdplatser som gjorde att man var tvungen att flytta Tomislav så många gånger. Vesna såg hur jobbigt det var för hennes pappa: – Och när vi klagade sade de att ja, ni får klaga på politikerna, det är de som bestämmer. Så de kunde inte göra nåt annat.   I Region Skånes toppmoderna kontorshus i Västra Hamnen i Malmö träffar vi moderaten Carl-Johan Sonesson som är politiskt ansvarig för vården i Skåne. Han känner inte till detaljerna kring Tomislav men beklagar de incidenter som inträffat på grund av platsbrist och överbeläggningar. Han tror inte att lösningen är fler platser, utan att det handlar om att utnyttja de platser man har bättre. – Utvecklingen är på det sättet att man kan göra mer och mer saker över dagen, öppenvård istället för slutenvård. Medelvårdtiden har ju drastiskt minskat i hela västvärlden. Det är klart att har man en teknikutveckling så ska man ju inte behålla en  sjukhusstruktur som vi hade igår utan då måste vi också anpassa sjukhusstrukturen till det nya.   Men nu är det ju så att både socialstyrelsen, arbetsmiljöverket och Inspektionen för vård och omsorg har riktat omfattande kritik mot akutvården i Skåne, där de säger att det finns för få platser och att besparingarna har gått för långt. Ligger det inte nåt i den kritiken? – Jo när det gäller akutsjukvården har vi sett att trycket blivit väldig mycket högre sedan 2009 har det ökat med 40% och jag tror att det är lika över Sverige, att söktrycket till akuten ökat, och det är ju långt över demografin och befolkningen har utvecklats, och varför gör man det ja det är nåt i den moderna människan att man går till akuten istället för till sin vårdcentral. Just nu pågår ett arbete med att bygga ut hemsjukvården och primärvården i Skåne för att färre patienter ska åka in till akuten. Carl-Johan Sonesson tror inte att problemet med överbeläggningar handlar om pengar. – Det är väldigt svårt att se att det skulle vara resurstilldelningen aggregerat som det är fel på. I sådana fall är det inom ramen för respektive sjukhus som man skulle ha fördelat på ett annorlunda sätt, men då får du ställa den frågan respektive sjukhusledning hur man gör de prioriteringarna. Så vi frågar ledningen för Skånes universitetssjukhus om platsbristen som uppmärksammats gång på gång både i medier och av olika tillsynsmyndigheter. Förvaltningschef Jan O Eriksson och chefläkare Marie Ekberg berättar att de under förra året inledde ett stort arbete för att komma tillrätta med platsbristen, bland annat genom närmare samarbete med vårdcentralerna så att folk inte ska komma till akuten i onödan. Att bli effektivare inne på sjukhuset ingår också i handlingsplanen: Jan O Eriksson: – ...där vi försöker se över alla delar av vårdflödet från det att patienten kommer till akuten, till hur vi jobbar inne på akutmottagningarna och samarbetet mellan akuten och vårdavdelningarna och arbetet inne på vårdavdelningarna för att optimera vårdarbetet som leder i så fall till ännu bättre vård med ännu kortare vårdtider allt i akt och mening att försöka se till att vårdplatstillgången räcker och det arbetet har gett ett visst resultat men det är långt ifrån färdigt. Marie Ekberg – Ja, jag instämmer, vi ser ju allvarligt på de här händelserna som har inträffat relaterat till vårdplatsbrist och det har, som Jan säger, vidtagits en rad åtgärder men det finns säkert mer att göra. Ja, både sjukhusledning och landsting har jobbat för att komma tillrätta med platsbristen. Och under förra året minskade överbeläggningarna på sjukhuset. Men åsikterna går isär om vilken effekt arbete haft. På canceravdelningarna där Nils Wilking är verksamhetschef säger han att det har blivit bättre: – Det har skett en klar förbättring och den satsning man har gjort och som pågår med palliativa vårdplatser och avancerad hemsjukvård tycker vi har gett klara resultat. Åtta trappor upp, på den akutkirurgiska avdelningen träffar vi kirurgen Thorarinn Gudmundsson. Han har jobbat här i tio år och upplever att platsbristen snarare förvärrats under senare tid. Vi sätter oss i avdelningens fikarum, med vid utsikt över Lund. – I mina ögon, de åtgärder som görs nu har ingen effekt överhuvudtaget, det känns som att de som styr har liten aning om vad som händer inom verksamheten. Ja, politiker och chefer talar om att effektivisera flödena medan personal på golvet säger att det behövs fler vårdplatser och personal. Samma sak hör vi i alla städer vi besöker. Sjukvården har blivit effektivare och behandlingarna går snabbare idag än tidigare. Samtidigt vittnar många läkare och sjuksköterskor om att det saknas vårdplatser här och nu. Till exempel kirurgen Thorarinn Gudmundsson: – Man måste ta hänsyn till att populationen blir äldre, det blir fler som behöver under en kortare tid inläggning på sjukhus för att kunna ha ett värdigt liv hemma, man kan inte skicka hem patienter som man vet kommer att komma in om några dagar igen bara för att det är platsbrist och det händer ideligen. Så hur löser du den här ekvationen här på golvet med fler sjuka patienter och färre platser? – Jag blir allt mindre läkare och allt mer strateg. Jag vet var det finns platser där jag kan trycka in patienter, jag tar risker vad gäller patientsäkerheten också. Stor del av min tid går ut på att hitta platser. Det går så långt att har fått stryka planerade operationer på grund av att det inte funnits plats på grund av att det inte funnits plats för dem att komma in dagen efter. Även Helsingborgs lasarett har under flera år dragits med överbeläggningar och patienter som placerats i korridorer i brist på lediga rum. Förra året fick de betala 2 miljoner i vite till Arbetsmiljöverket. Efter det införde ledningen ett förbud mot att lägga patienter i korridorer. När sängarna på en avdelning är fulla får man inte ta emot fler. Resultatet är att många patienter blir kvar på akuten. Lungläkaren Charlotta Berling behandlar patienter med lungcancer och kol. Här på lungavdelningen blev det lugnare efter korridorsförbudet, men när hon gör arbetspass på akuten ser hon baksidan av förbudet: – Vi tycker ju att det är helt värdelöst ur patientsäkerhetssynpunkt och även för personalen, det är ju både sköterskorna och vi läkare som drabbas av detta. när de ligger på akuten är det helt omöjligt att ha bra koll på patienter som ligger i rum med så lite personal. Man har ju bättre övervakning av patienterna om de ligger i en korridor på en vårdavdelning där det hela tiden finns personal som passerar. Så ur patientsäkerhet så är det mycket bättre att ligga i korridor på en avdelning. Kjell Ivarsson är divisionschef för bland annat Helsingborgs lasarett: – Jag har en tydlig uppfattningen att vi ska inte ha patienter alls i korridorer, patienterna ska komma till rätt från början, (det behöver vi arbeta med på olika sätt,) vi behöver arbeta dels internt på sjukhuset  för att effektivisera de vårdtider vi har men det kräver också ett stort samarbete med primärvård och kommun. Och att man har vård utanför sjukhuset med avancerad sjukvård i hemmet. När Helsingborgs lasarett byggs om kommer man ta bort ytterligare 30 sjukhusplatser. Det ska kompenseras med 12 nya platser vid Landskronas lasarett och en utbyggnad av den avancerade hemsjukvården med 40 platser. Kjell Ivarsson beräknar att det kommer räcka, men läkaren Charlotta Berling är orolig för hur det ska gå:   – Som det är nu så upplever jag att vi har för få vårdplatser, helt klart, och skulle man utöver detta ta bort ytterligare 30 vårdplatser... jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna bli en rimlig situation varken för patienter eller personal. Det är helt otänkbart. Vad kommer hända ifall det blir så? – Jag tror ju att det kommer gå ut över patienter, om vi nu inte får lägga upp patienterna i korridorerna ja då kommer det bli massor av patienter på akuten som inte kommer vidare. Det kommer leda till att personal börjar säga upp sig på akuten, det finns inga som kan arbeta under sådana förutsättningar. På många håll i landet har personal redan sagt upp sig på grund av den höga arbetsbelastning som platsbristen skapar. I Uppsala stängde landstinget vårdplatser förra året för att spara pengar. Många anställda sade upp sig i protest. Infektionsläkaren Erik Salaneck samlade in 2600 namnunderskrifter bland personalen mot nedskärningarna. Men landstingspolitikerna stod fast vid sitt beslut. – Ja, vi var ju väldigt upprörda när vi skulle behöva genomgå ytterligare ett stålbad i februari 2013. Erik Salaneck säger att platsbristen på sjukhuset har blivit ett normaltillstånd. – Numera kan det vara så att det egentligen är helt fullt när man går in i natten. Då är man ganska nöjd med att man kanske har ett antal överbeläggningsplatser att arbeta med under natten om man alltså ser till hela sjukhuset. Det är som grodan i hett vatten-analogin, vi har nu vant oss och accepterar en situation som egentligen är ofantligt patientosäker. Erik Salaneck tror att det i längden blir dyrare med färre platser. – Man har visat i vetenskapliga undersökningar att vården är vare sig effektiv eller kostnadseffektiv, alltså det blir dyrt när man har en för hög beläggningsnivå. Man arbetar enligt en princip som är väldigt ovetenskaplig när man belägger upp fullt. Det måste vara några tomma platser för att det ska fungera bra. Plats- och personalbrist leder alltså till dödsfall på svenska sjukhus. I Kalibers granskning av förra årets  Lex Maria-beslut så orsakades var tionde dödsfall och allvarlig skada helt eller delvis av plats- eller personalbrist -  35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador.   Men mörkertalet är stort, Lex Maria-anmälningar görs inte alltid, säger personal vi talat med. – Jag känner till exempel där våra chefsläkare har sagt att “vi har redan Lex Maria-anmält ett liknande fall så vi behöver inte anmäla detta.  Och personalen hinner inte alltid skriva avvikelserapporter. Anja Backlund är sjuksköterska vid Helsingborgs lasarett: – Nej, tyvärr inte, vi försöker ju skriva dem men det är ju det man prioriterar sist egentligen för man försöker prioritera att ta hand om patienterna först.  Rafael Saers, sjuksköterska på Gävle sjukhus: – Jag tror att det finns ett ganska stort mörkertal där folk inte hinner skriva avvikelser på arbetstid.  My Morin, sjuksköterska på akuten på Södersjukhuset i Stockholm: – Såna skulle vi ju egentligen kunna skriva varje timma, det gör vi ju inte, det har vi ju inte tid till! Vi återvänder till Åmot, norr om Gävle, där Maja och Mattias Sundqvist fortfarande undrar vad som hände när deras 11-årige son Fredrik dog. Vi går igenom pappren från sjukhuset. – Vi åkte in för att han hade ont i höften och då skulle vi ju bli bra. Vara kvar ett par dagar och sen åka hem.  Fredrik dog i blodförgiftning som inte behandlades i tid, bland annat därför att det var platsbrist på infektionskliniken. Omhändertagandet av Fredrik Sundqvist var oacceptabelt långsamt, säger Socialstyrelsen, som riktade skarp kritik mot Gävle sjukhus efter händelsen. Vi bläddrar i Socialstyrelsens beslut, och läser: – “Bristerna omfattar både kompetens, kommunikationsförmåga, organisation, rutiner och ansvarsfördelning.” – Det står ju mycket fint sådär om vad som ska göras, men som ändå känns som att det är lätt att skriva en sak. Hur är det sen i praktiken och hur har det blivit sen? På Gävle sjukhus tar Roger O Nilsson emot i en konferenssal. Han är divisionschef i Gävleborg landsting och ansvarig för vården på sjukhuset där Fredrik dog för tre år sen. Han säger att man det senaste året har gjort flera saker för att komma till rätta med överbeläggningarna på sjukhuset. – Vi har bättre processer, vi har också dagliga kommunikationsmöten, vi följer vårdplatssituationen dagligen vilket gör att vi har en bättre kontroll på vårdplatssituationen dagligdags och veckovis.  Vi frågar om fallet med 11-årige Fredrik Sundqvist. – Är det ett specifikt patientfall så skulle jag vilja ha de frågorna så får vi ta det i en annan intervju i såna fall. Roger O Nilsson vill ta reda på mer så vi återkommer efter några veckor. Divisionschefen förnekar först att det skulle ha med platsbrist att göra… – Platsbristen i sig har ingenting med den här tragiska situationen att göra... Han ligger på akuten, det finns inte plats på infektionsavdelningen, det finns inte något isoleringsrum på barnkliniken. Det är de två avdelningar där man kunde tänkt sig att han skulle vårdas. Bidrog inte det till att man inte kom igång med den vård som han behövde? Han blir liggande kvar på akuten i väntan på att transporteras till en annan avdelning. – Det är en faktor som spelar in, det är korrekt. Men det är också att man inte - för det framgår i händelseanalysen där mina medicinare säger, det är det här vi står dagligdags inför att göra prioriteringar - hade man förstått allvaret som var. Men om jag minns rätt så fick också vissa av de här läkarna kraftig kritik utifrån händelseanalysen vi ändå visade på där det brast. För vi har gjort rutiner för att vi inte ska hamna i samma situation igen, vilket vi nu följer, där vi nu har rutiner. Hur ska man kommunicera, vilken är det som har ansvar för, hur går inläggningen till. Här brast vi. Här brast vi i den här situationen. Så är det. Vi brast i omhändertagandet totalt sett. Maja Sundqvist: – På ett sjukhus ska det finnas resurser. Det är ju deras jobb, det är därför vi är där det är därför vi ska få hjälp. Då ska man inte behöva vänta så hemskt för att få tag på folk.Och vilken dag det än är då ska det finnas folk, de ska inte dra ner något. Saker kan inträffa fast det är helg, fast det är kväll, dag, natt. Då borde det finnas det där rummet eller fler rum som man har kvar. Och folk framför allt. I dagens Kaliber har vi undersökt konsekvenserna av plats- och personalbrist på landets sjukhus. bland förra årets Lex-Mariabeslut hittade vi 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador som helt eller delvis orsakats av brist på sängar eller personal.   Reportrar och producenter: Anna Iversen och Maja Lagercrantz Exekutiv producenter: Annika H Eriksson och Thomas Björklund   Nästa vecka fortsätter granskningen om platsbristen på svenska sjukhus.

Tidigt 80-tal. Tjejerna har permanentat hår, blekta jeans och collegetröjor i pastell. Men så hände något i Bua i Halland, en mystisk sjukdom drabbade några av flickorna, sedan blev de fler och fler. Skolpersonalen förundrades när en allt större del av eleverna hoppade på kryckor och i skolmatsalen skapades en egen kö med hjälpare till dem som inte kunde bära sin bricka själv. Malin Kjellberg var en av de första som drabbade. - De flesta i klassen hade det, men inte samtidigt utan det var ju i omgångar. Det blev ett högt tryck på sjukvården. - Sammanlagt kom det någonstans mellan 250 och 300 stycken under den här perioden, berättar ortopeden Christer Allenmark. Förutom Bua drabbades även Veddige, Mölndal, Kinna och Borås och än idag undrar Buaborna vad det var som egentligen hände. -- Men jag skulle vilja veta exakt vad var det som ledde till detta, säger en av de drabbade Krister Svanh. Reporter Sara kvist sara.kvist@sverigesradio.se

Schysst arbetsmiljö, lagstadgad lön och rätt att vara med i facket - det är några saker som Systembolaget säger sig värna i sin etiska uppförandekod. Kaliber har rest till Chile för att träffa vinarbetarna som plockar druvorna till vårt vin, för att höra hur arbetsförhållandena egentligen ser ut. Flaskan med du köper på Systembolaget på fredagseftermiddagen kan ha en besk eftersmak. Vinet produceras under undermåliga arbetsvillkor - mot grundläggande rättigheter - och mot Systembolagets egna etiska regler. Här på Systembolaget på Linnégatan i Göteborg finns viner från all världens hörn. Vi i Sverige är vana vid att kunna välja vin ur olika prisklasser med olika druvor från olika delar av världen. Men förutom att det ska smaka bra ska det också gå rätt till när vinet produceras.  Sedan ett år tillbaka har Systembolaget tillsammans med de norska, finska, isländska och färöiska alkoholmonopolen infört en så kallad etisk uppförandekod, med 10 punkter för att säkra att produktionen av alkoholen går rätt till. Bland annat rör den här uppförandekoden frågor om minimilön, arbetsmiljö och rätten att engagera sig fackligt. Men hur lever Systembolaget upp till de här löftena? Kaliber åker till Sydamerika och Chile för att se mer om hur det går till. Förra året drack vi över 18 miljoner flaskor  vin från Chile - det gör det chilenska vinet till en av de absoluta storsäljarna på Systembolagets hyllor. Och det är här, nere i den kända Casablancadalen, som en del av det vinet kommer från.. Mellan Chiles två största städer Santiago och Valparaiso ligger dalen, insprängd mellan höga berg, och med böljande vindruvsodlingar så långt ögat når. Sedan 30 år tillbaka pågår här en stor vinproduktion och längs vägen avlöser reklamskyltar för olika vinmärken varandra. Regionen är känd för sitt så kallade cool climate-vin - men när vi är här står luften nästan still, asfalten ryker och gräset är torrt. Om bara ett par veckor är det skördesäsong. Vi åker igenom dalen och vidare till en liten by, ett par mil bort. De låga husen är av olika standard, men alla ligger tätt kring den smala vägen som går genom byn. Här har jag stämt träff med Sonia Sagredo, idag är hon 48 år och har arbetat som säsongsanställd i vin och fruktindustrin i hela sitt vuxna liv, på alla de stora vingårdarna i centrala Chile. Vi träffas vid en ruffig livsmedelaffär mitt i byn. Jag handlar lite fika frallor, skinka och ost i lösvikt, några liter juice och vatten. Det blir sammanlagt ungefär 6000 chilenska pesos, 90 svenska kronor. Vi tar oss till en samlingslokal ett par hundra meter bort, där vi också ska träffa några av Sonias kollegor. När jag dukar upp vår fika fnyser (?) Sonia till. Den här fikan kostar mer än hon tjänar på en hel dag. Den låga lönen är ett av deras största problem, berättar kvinnorna jag träffar. Sonia och hennes kollegor arbetar ute på åkrarna och får betalt per hink med vindruvor de bär tillbaka. När hinkarna är fulla väger de 12 kilo styck. För varje hink man kommer tillbaka med får man drygt 2 kronor, en dagslön brukar då hamna runt 80 kronor, berättar dom. Sammanlagt, tillsammans med en liten grundlön, blir det ungefär 2000 kronor i månaden. Det är inte ens chilensk minimilön, ungefär 2600 kronor i månaden. Det dubbla skulle egentligen vara det lägsta möjliga säger Sonia. Och det handlar egentligen inte om vad pengarna räcker till, utan vad det måste räcka till, och det måste räcka till mat Så trots att Systembolagets i sin etiska kod hävdar att lagstadgad ekonomisk ersättning är en viktig fråga, måste till exempel Sonia och hennes kollegor inom vinbranschen arbeta extra på helgerna för att nå upp till Chiles minimilön för jordbruksarbetare. Den minimilönen är låg i ett Chile som annars mår bra ekonomiskt. Efter att diktatorn Pinochet störtades avsattes i början av nittiotalet har landet haft ett stort ekonomiskt uppsving, och betraktas idag som det rikaste och mest välmående landet på hela den sydamerikanska kontinenten. Sonia Sagredo och hennes kollegor är som många andra i den chilenska jordbruksbranschen säsongsanställda, och arbetar ungefär tre månader om året med att plocka vindruvor till vin. Resten av året plockar de blåbär, citroner och apelsiner, och ströjobbar som till exempel diskare. När det är skördesäsong anställs de ofta av bemanningsföretag, och flyttas runt bland olika vingårdar. För att komma ut till vinodlingarna måste man åka med arbetarnas egna buss, som för att hämta upp alla går en lång runda i området för att så småningom komma fram till vingården. Det gör att arbetsdagarna blir långa: hon åker vid klockan fem på morgonen, och kommer hem först vid åttatiden på kvällen. Det är svårt, eftersom hon inte har någon koll på sina barn. Om de går till skolan, om de äter som de ska. En undersökning gjord av det chilenska forskningscentret CEDEM visar att hälften av alla kvinnor som arbetar som lantarbetare också är familjeförsörjare. Och ingen vinarbetare har råd att betala någon för att  hjälpa till med hemmet, så det är en stor stress för oss, berättar Sonia. Jag håller på att bli gammal nu säger hon. Kaliber har träffat och pratat med 17 vinarbetare i tre olika chilenska vinregioner. Alla är anställda av bemanningsföretag och flyttar därför runt mellan olika vingårdar. Alla vi pratar med vittnar om brister i deras arbetsförhållanden. Nästan alla de vi pratar med får betalt under chilensk minimilön. Bara om de jobbar på helgerna når de upp till minimilönen. Några av de vi intervjuar berättar att de har tvingats skriva på kontrakt där de lovar att inte engagera sig fackligt. Vi hittar också exempel på personer som på grund av sitt fackliga engagemang upplever att de blivit svartlistade och därför inte längre erbjuds arbete. En timmes bilresa söder om huvudstaden Santiago möter vi en annan vinarbetare. Rodrigo, som har en tiomånaders bebis på armen. Han slutade precis arbeta i vinindustrin för att han fick jobb som byggarbetare istället. Pengarna räckte inte innan, säger han. Det var omöjligt att försörja familjen på den månadslönen, säger Rodrigo. Han har fortfarande ont i axeln efter de beskärandet av plantorna, säger han. Rodrigo är en av de få män jag träffar : de flesta säsongsanställda inom vinindustrin är kvinnor. En av de vi intervjuar säger att kvinnor anställs oftare för att de sägs ha mjukare händer, och därför är mer varsamma med druvorna. En annan menar på att kvinnorna inte har så många andra alternativ: männen kan göra som Rodrigo och arbeta fysiskt i en annan bransch, medan kvinnor inte är lika eftertraktade inom till exempel byggindustrin. Det chilenska vinet har gått igenom en askungeliknande förvandling. För 15 år sedan ansågs det inte vara något märkvärdigt: vinernas Volvo kallades det ibland. Tryggt och billigt, men inte något speciellt. Idag ser det annorlunda ut: viner i alla prisklasser - välkända varumärken för både finsmakare och de som bara vill ha en billig box till fredagskvällen. Chilenska vinproducenter satsar stort internationellt: två av tre producerade vinflaskor exporteras. Systembolaget har i sin kundtidning själva tillskrivit det chilenska vinets framgång dess tydliga kvalitetsorientering. Och visst har Chile gynnsamma förhållanden: ett av mycket få länder i världen som helt sluppit den fruktade skadeinsekten vinlusen. Och det sägs att landet har perfekt klimat för att odla vindruvor:  lite nederbörd och stark solexponering. Men ozonlagret över Chile är tunt och UV-strålarna tar hårt, och det tillsammans med värmen är ett stort problem, berättar de arbetare Kaliber pratat med. Flera berättar om hur de står hela dagar under den gassande solen, utan tillgång till varken solkräm eller solhatt. En del av Systembolagets etiska uppförandekod behandlar frågor som rör säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Det står till exempel konkret att det ska finnas rena toaletter och dricksvatten. Men de vi pratar med vittnar om att det inte ser ut så på arbetsplatsen. Ofta har man ingen avsedd plats för att äta, utan får inta sin lunch på den jordiga marken, säger de. De kan heller inte tvätta sina smutsiga händer innan de äter, eftersom de inte har tillgång till rent vatten. Det är faktiskt väldigt ohygienskt, säger Sonia. Företagen brukar sätta ut stora dunkar med vatten i början av dagen, som sen alla ska dricka ur, trots att det direkt blir ljummet i värmen. Det liknar sättet man ger vatten till djur, säger Sonia. Toaletter är också ovanligt att ha tillgång till, berättar de. Vi har inte toalett här på landet, säger Sonia, och skämtar med sina kompisar. Det är paradoxalt, plantorna får vatten, och inte vi, och så är det vi som gödslar vinet, skämtar de. En annan viktig punkt i Systembolagets etiska uppförandekod är att se till att det finns fackföreningsfrihet. Samtliga anställda ska ha rätt att fritt bilda, ingå i och organisera fackföreningar, och Systembolaget ska se till att arbetstagarrepresentanterna inte utsätts för repressalier eller på något sätt straffas på grund av sitt engagemang. Trots att det är strängt formulerat är också det något som visar sig vara sällsynt bland de arbetare Kaliber pratat med. Vi träffar claudia, som upplever sig ha blivit svartlistad för sitt fackliga engagemang. Hon sitter i tvåsitssoffan i ett litet trähus, där insidan består av uppspikade plywoodskivor. I tjugo år arbetade hon på vinodlingarna, några kilometer från hennes hus. Men sedan började hon engagera sig fackligt, bland annat för att få tillgång till skyddsutrustning som hatt, handskar, och en ordentlig sekatör. Jag jobbade många år men helt plötsligt var jag inte välkommen längre, direkt efter att mitt fackliga engagemang hade väckts. Ingen har sagt det rakt ut, men det är sådant man vet, säger hon. Från att det en dag varit hur lätt som helst att få ett arbete, till att man direkt efter att ha börjat engagera sig fackligt bara får nej, utan ngn motivering. Hon är ändå glad att hon inte får arbeta med att plocka vindruvor längre, berättar hon. Jobbet är mycket dåligt betalt, har dåligt rykte och man blir illa behandlad. Nu jobbar hon främst med att sälja bakverk i byn.  Men många vågar och kan inte göra som Claudia - äventyra sina redan osäkra anställningar genom att gå med i facket. Det säger Pamela Caro, doktor i samhällsvetenskap och aktiv i forskningscentret för kvinnors rättigheter, CEDEM. Hon har studerat jordbruksarbetares vilja och möjlighet att engagera sig - jag träffar henne på en innergård i centrala Santiago. Chile har lagar inom arbetsrätt, men de flesta arbetsgivare väljer att inte följa dem. Istället exploateras arbetarna, säger Pamela Caro, och fortsätter: utvecklingen i vinbranschen är så dubbel, å ena sidan fotovänliga Casablancadalen, å andra sidan ligger det mellan två mycket fattiga områden, där arbetarna bor.  Pamela menar att det är en redan utsatt grupp som drabbas av de dåliga arbetsförhållandena - skulle det bli lågkonjunktur mister säsongsarbetarna sina jobb, och då är det inte långt till omedelbar fattigdom. Idag är bara två procent av de som arbetar med jordbruk i Chile fackligt anslutna, visar hennes forskning. Och utan facklig organisering, är det svårt att få till en förändring, säger hon. Bilden av att det är svårt att engagera sig fackligt delas också av Sonia som vi träffade i början av reportaget. Hon har försökt starta en facklig organisation exklusivt för säsongsanställda vinarbetare, och genom det anses hon vara besvärlig. Idag är hon enligt egen utsago svartlistad i nästan hela Casablancaregionen. Det sägs att det finns en föreningsfrihet i Chile, men det stämmer inte, säger hon. Det är en förföljelse av dem som organiserar sig fackligt. Hon har själv försökt att engagera sig fackligt i flera gånger men då inte fått sina kontrakt förlängda. Men det finns olika sätt att ändå lyckas få jobb, säger hon. Hon ansöker under falskt namn och skriver under med sitt riktiga namn först när hon signerar kontraktet. Och så anmäler hon sig till nya bemanningsföretag som inte känner till henne. Det kommer nya sådana företag hela tiden, säger hon. Ett av företagen som under intervjuerna nämns vid namn är den stora vinproducenten Concha y Toro, som bland annat producerar vinerna Casillero del Diablo och Sunrise. Några arbetare vi pratar med berättar att man som arbetare på deras vingårdar inte får ha solkräm, för att det då kan smitta av sig på druvorna. Peter Lidvall är sverigechef för Concha y Toro och blir förvånad över uppgifterna. Han säger att deras företag också har en uppförandekod, som arbetarna ska läsa igenom när de anställs, som tvärtom tvingar arbetarna att använda skydd mot solen. – Där står det att det är ens plikt att använda solkrämer när det väl behövs. Och det står även att det ska användas hatt och skjortor och vad är det mer det står, långärmat. Åter igen, jag blir förvånad. Visst, det är ett dokument, men hur kan man veta att det efterlevs? – Det kan man aldrig veta. Om det är individens ansvar eller arbetsledarens ansvar, det är.... man har tagit del av det. Sen om man efterföljer det eller inte, det är svårt. Men ni menar att ni från er sida fullföljer avtalet? – Ja det tycker jag. Nu i april är det tänkt att Systembolagets inhyrda kontrollanter ska besöka Concha y Toro i Chile - något de enligt Peter Lidvall fick reda på i november förra året. Han välkomnar den granskningen. – Sen är det ju så att vi är den största chilenska exportören. Så vi kommer alltid hamna under förstoringsglaset. Och jag tycker det är bra att vi gör det, för personligen vill jag inte jobba på ett företag med har några oegentligheter, så jag tycker det är bra att man gör det. I intervjuerna får vi också höra att arbetare upplever att de portats från företagets vingårdar, när de försökt dokumentera arbetsförhållandena genom foto och film. Peter Lidvall hänvisar till Concha y Toros egen etiska uppförandekod: – Det finns ingenting som står, varken i den eller i våra avtal att det finns skäl för att avskeda någon för att de fotograferat. Jag själv när jag var i Chile tog foton på vingårdar och jag är uppenbarligen fortfarande anställd. Ja fast du är ju anställd i Sverige... Och riskerar inte att sägas upp på samma sätt som kanske.. – Jag är anställd av Concha y Toro via dotterbolag till moderbolaget. Det är väl inte riktigt samma sak? – Nä kanske. Men du ställde frågan så.. Systembolagets etiska uppförandekod trädde i kraft 1 januari 2012. Men arbetarna Kaliber träffat vittnar alltså inte om några som helst förbättringar - och många är kritiska till att de inte ens fått veta att det finns en etisk kod - vet man inte om dess existens, blir det helt omöjligt att ställa krav utifrån den, menar dem. Bristen på uppföljning och egentligt intresse, och påståendet att uppförandekoden enbart är PR och good will för ett rikt svenskt bolag, är andra synpunkter vi får höra. Strax ska vi höra hur Systembolaget själva resonerar - men först tar vi oss till Handelshögskolan i Göteborg. Niklas Zandén är docent i företagsekonomi här och har under många år forskat på frågor som rör CSR, Corporate Social Responsibility. Han berättar att en etisk uppförandekod är en frivilligt antagen policy, där det inte finns några konkreta påföljder om man skulle bryta mot den. Det värsta som kan hända är att man hamnar i media, säger Niklas Zandén. – Det finns inga lagliga sanktioner, det finns inga form av krav egentligen utan det är frivillig grej som man själv sätter upp. Niklas Zandén ser att det blir allt vanligare att företag skriver under etiska koder, och idag finns det många olika sorters organisationer som samlar företag kring etiska frågor: Systembolaget valde 2011 att gå med i den internationella organisationen BSCI, som består av över 1000 europeiska företag - ett organisation som Niklas Zandén är kritisk till. – Systemet har aktivt valt det initiativ som är tydligast företagsdrivet, som har minst inblanding av aktivister och fackföreningar, och som många skulle beskriva, iallafall i andra branscher, som ett tydligt konkurrent till mer seriösa alternativ. (13) Huruvida en uppförandekod i praktiken får effekt eller inte beror på hur företaget bakom koden informerar om den och hur de kontrollerar att den verkligen efterföljs, säger Niklas Zandén. Ofta kommer de inhyrda kontrollanterna på revision, så kallade audits, ungefär vart tredje år, och ofta har de varnat i förväg om att de kommer, säger han. Ett problem med det, som han har stött på i sin forskning, är att många av de granskade företagen generellt bygger upp falska fasader för att slippa reprimander. Skulle man göra tätare och mer spontana kontroller skulle det helt enkelt inte vara lönsamt för de granskade företagen att luras. En lösning för att komma åt problemet skulle kunna vara att Systembolaget bygger upp sitt eget kontrollsystem, menar han. – Forskningen visar att den typen av kontroller är mer effektiva, för man kan sin verksamhet bättre. Det är ett alternativ de har och har haft, att bygga in kompetensen internt om man tycker detta är väldigt viktigt. (23) Särskilt intressant blir det när man diskuterar statliga bolag jämfört privata, menar Niklas. I hans arbete ser han ofta att de statliga bolagen ligger långt efter när det gäller frågor om etiskt arbete. – Det är lite intressant med tanke på att de privata bolagen ska göra vinst, vinst och vinst, generellt sett, medan de statliga bolagen ska stå för demokrati och positiv utveckling och vara statens förlängda arm i affärslivet. Så man kan tycka att om någon borde vara proaktiv om någon borde driva frågorna så borde det vara de statliga bolagen, men så har vi inte sett det i många fall. Jag träffar Göran Klintberg, CSR-ansvarig på Systembolaget, på deras huvudkontor i Stockholm. Alla deras mötesrum är upptagna så vi får sitta i ett stort mottagningsrum med högt i tak och antika möbler. Göran Klintberg menar att berättelserna vi hör från Chile om till exempel lön under minimilön, och brist i fackföreningsfriheten, inte är förenliga med Systembolagets uppförandekod, men att det etiska arbetet är i en utvecklingsfas. – Det är fullkomligt oacceptabelt, om vi i auditarbetetet kommer över så att säga bevis på att företag beter sig på det här sättet, då kräver vi att det ska åtgärdas på en gång.  Vad är rimligt att kräva av vinproducenterna i den här frågan tycker du? – Jag tycker det är rimligt att kräva att vem som än vill ska ha möjlighet att gå med i vilken fackförening som helst utan risk för repressalier. Det krävs redan i vår uppförandekod, sen det som diskuteras nu är hur följer vi upp det på bästa sättet. Niklas Zandén på Handelshögskolan menar att just fackföreningsfrihet är en av de viktigaste frågorna som behöver kontrolleras, men att det är något som de flesta uppförandekoder inte lyckas hantera. Det är inte som att kontrollera en brandsläckare, säger han, som antingen finns eller inte. Systembolagets Göran Klintberg bemöter kritiken om att arbetare som producerar systembolagets viner inte får engagera sig fackligt, med att själva frågan om fackföreningsfrihet ser annorlunda i olika delar av världen. – För oss, enligt den svenska modellen, är det ju oerhört viktigt att arbetarna kan organisera sig, och ha en röst. Sen tycker jag, att när vi jobbar med det här, ser vi också att fackföreningsfrågan i vissa länder har en komplexitet som är svår att påverka, Göran Klintberg säger att företagen i Chile själva menar att de lever upp till kraven om fackföreningsfrihet, genom att företagen själva skapar ett lokalt fackförbund på arbetsplatsen, som arbetarna då får ansluta sig till. – Man ska trycka på det här med föreningsfrihet men också se att om det inte kan gå på det sättet vi är vana vid, att det är fackförening mot arbetsgivare, så bör man kunna hitta tillsammans med arbetare och vilken organisation det än må vara, vägar för att den här dialogen ska kunna uppstå. Fast arbetarna vill ju själva kunna engagera sig fackligt men upplever att de blir svartlistade? – Det känns som att, och det är det jag menar med komplexiteten i frågan, helt plötsligt märker man att man inte pratar samma språk, när man pratar om fackföreningar.  Fast, det är ganska tydligt ändå, om man får vara med i en fackförening utan att få repressalier för det, – Exakt, och det menar de ju på, att det får dom. Vem säger det? – Chilenska producenter. Det är alltså vingårdarna själva som i dagsläget garanterar att det finns fackförbund på arbetsplatsen, säger Göran Klintberg. Det är också vinproducenternas ansvar att informera sina arbetare om att det finns en uppförandekod som de ska förhålla sig till, menar han. Eftersom Systembolaget är ett statligt monopol på undantagstillstånd av EU har man särskilda krav på sig med det sociala arbetet, säger Systembolagets CSR-ansvariga Göran Klintberg. – Vårt uppdrag är att begränsa alkoholens skadeverkningar men vi kan också vända på det och säga att vi måste säkerställa att ingen har kommit till skada när de producerat de produkter vi säljer. Så som detaljhandel har vi ett ansvar för de produkter vi säljer. Att sälja produkter som är bra, som inte skadat andra. Så jag tycker vi har fullt ansvar åt båda håll. Även för Luis Maria och Sonia, som jag träffat – Absolut, helt klart, Upptäcker Systembolaget att ett företag bryter mot uppförandekoden, och sen inte rättar till det inom ett par månader, avbryter de samarbetet, säger Göran Klintberg. Något som hittills dock aldrig hänt. – Mig veterligen har inget samarbete har brutits på grund av det, däremot kanske kvalitet, ganska ofta gör vi det. Du utesluter inte att det skulle kunna ske? – Absolut inte. Men det räcker inte, menar Riola Cruz, aktivist och engagerad i Anamuri, en fackorganisation för kvinnor och ursprungsbefolkning i jordbrukssektorn. Hon säger att de nordiska alkoholmonopolen med Sverige i spetsen är stora och viktiga kunder. Ett land som importerar mycket vin, och som många länder ser upp till, kan göra avtryck. Varför använder de inte sin makt, undrar hon. Utländska företag som Systembolaget frågar om kvaliteten på vinet men inte om hur arbetarna har det, menar hon. I Chile fungerar inte de inhemska kontrollerna, och därför måste företag och organisationer förstå att om de ska utnyttja produkter härifrån, borde de också se till sitt ansvar, på det mänskliga planet. Det finns en baksida med Chiles snabba ekonomiska utveckling menar hon. Producenter och organisationer är bara intresserade av pengar, inte av människors välfärd eller hälsa. Hon tycker inte att bojkott är någon lösning, utan att mer noggrant utförda kontroller är det som tar utvecklingen framåt. Men det kommer inte att ske automatiskt i Chile, utan trycket måste komma från annat håll, betonar hon. Vingårdarna är beroende av exporten, säger Riola Cruz. Hon önskar att systembolaget skulle gå till varje gård och säga: vi köper era viner, för vi vet att de är producerade under schyssta villkor. Då kommer de börja oroa sig över konkurrensen från andra vingårdar, vilket det ger dem en anledning till att skärpa sig, säger hon. Göran Klintberg på Systembolaget  ser det etiska arbetet som en process, som han själv medger går långsamt. Från 2007 då man tog första initiativet till en uppförandekod, till idag, sex år senare, har det mest varit administration. Planen är att man under 2013 ska börja göra mer handfasta kontroller, så kallade audits, eller revisioner, säger Göran Klintberg. Och när jag frågar hur lång tid han tycker det ska ta innan uppförandekoden är fullt implementerad, och arbetarna får sin minimilön, tillgång till vatten och rätt att engagera sig fackligt, svarar han att det kan gå snabbt, men att Systembolaget inte vill ställa för hårda krav, eller starta en bojkott, för att man då kan förlora förtroendet hos motparten.  – Kan man öppna den dialogen och jobba och bli förstådd få samsyn på problematik då kan det nog gå relativt fort. Men hittar man bara låsta positioner, i tex fackföreningsfrågan, där man talar förbi varandra, där vi säger: ”man måste ha frihet för fackföreningar” och de säger ”ja men vi har det” och vi säger ”inte som vi ser det” och de säger ”jo som vi ser det” fram och tillbaka, då kan det ta lång tid. Tills dess finns det ett system, uppförandekoden, för att upptäcka akuta oegentligheter, menar Göran Klintberg. – Jag tycker inte det är rimligt att man behandlar några arbetare nånstans på ett dåligt sätt. och så långt nationell och internationell lagstiftning och konventioner sträcker sig att få bukt med de problemen, så långt går vi nu. Skulle vi upptäcka att det är orimliga villkor som strider mot nationell lagstiftning eller internationella riktlinjer, då har vi ett system att hantera det på. Nu under april månad är det full aktivitet för Chiles tusentals vinarbetare - vindruvorna är mogna och redo att plockas och föras iväg till sortering och krossning. Sonia i Casablancadalen har fått veta vilken gård hon ska jobba på. Den ligger alldeles runt hörnet, säger hon. Hon tillägger att hennes slutsats efter 20 år som vinarbetare är att ju mer exporten ökar, desto mer sjunker lönerna. Hennes kollega Bertha som också hon arbetat i över 20 år i vinindustrin, håller med: Det är precis samma som det alltid har varit, varken betalning eller förhållanden har förändrats, berättar hon. Reporter: Malin Sandberg Producent: Eskil Larsson

Man ser inte skogen för alla träd. Känns uttrycket igen? Det är ett slitet ordspråk, så slitet att det kan kännas som en klyscha. Men likväl är det just så; att skogen - den gamla vildvuxna skogen - numera är svår att finna på grund av alla träd, som står planterade i prydliga rader. Sammanlagt har genom åren två miljoner barn fostrats av Skogsmulle och vem har inte tagit intryck av John Bauers troll i skogarna som i hundratals år vuxit otämjd och mörk och som ruvar på hemligheter och bortrövade prinsessor? Men trots att Sverige till mer än halva ytan består av skog, är det bara några få procent som är att betrakta som gammal. Att man inte ser skogen för alla träd har fått en mer bokstavlig betydelse än den att ta ett steg tillbaka för att få perspektiv. Det är det internationella skogsåret i år, och i veckans P4 Kultur beger vi oss till gammelskogen och blir påminda om att våra rötter flätas samman långt nere under mossan och blåbärsriset. Många bär också namnen som berättar om vilken plats skogen egentligen har i vår kultur; alla de som heter Skoog, Eklöf, Häggkvist, Gran, Gren, Björk och Lindh, för att nämna några av de till antalet oräkneliga. P4 Kulturs reporter Viktor Hariz reste till andra sidan jordklotet - till Puerto Rico. Kanske var det hemlängtan, eller kanske var det när han såg hur hemmablinda puertoricanerna blivit när de satt upp murar för att hindra folk att utnyttja stränderna som han började fundera på vad vi har här hemma som är unikt. Och tanken föll på urskogen och hur lite som finns kvar av den - gammelskogen. Vi får följa med honom på den vindlande resan till tystnaden på Hässningberget, som sedan 2006 är ett naturreservat mellan Klabböle och Skravelsjö, sex kilometer utanför Umeå.

Klimatförändringar hotar kulturarvet. Vårt kulturav är hotat av klimatförändringar. Högre temperaturer, stormar och översvämningar ökar trycket på redan svårt prövade fornlämningar och historiska miljöer.- Idag ser vi hur arkeologiska fynd, inte minst trä som bevarats i våtmarker, försvinner i snabb takt, säger Karl Uwe Heussner på Tysklands Arkeologiska Institut.Vi besöker världsarvsstaden Prag som 2002 drabbades av översvämningar som överträffade alla tidigare rekord. Prag är ett av många exempel som i en aktuell UNESCO-rapport lyfts fram som särskilt hotade. I en enkät bland UNESCO:s medlemsländer säger 3 av 4 att klimatförändringar påverkar deras världsarv. Sammanlagt listas 46 världskulturarv som direkt hotade av klimatförändringar. Det handlar om arkeologiska ruiner, kyrkor och moskeer. Hoten är allt mellan tropiska stormar, erosion och översvämningar.