Podcast appearances and mentions of Sara Lidman

Varför försonas med en våldsverkare som rånar oss? När det gäller döden står Elisabeth Hjorth står inte på samma sida som historiens vise mäns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag studerade teologi cirkulerade ett skämt mellan de blivande prästerna, om en begravningsannons för någon som blivit åttiofem år. Efter de sörjandes namn i annonsen stod ett enda ord: Varför? Åttiofem år och vad hände med devisen good enough? Sedan länge förskonat från krig, svält och hög barnadödlighet överskrider medellivslängden i Sverige vissa andra länders med mer än trettio år. Samtidigt finns det många som vill förlänga livet ytterligare. Inom gerovetenskapen, eller åldersforskningen, studeras olika sätt att genom levnadsvanor och på medicinteknisk väg skjuta fram såväl åldrande som död. Att acceptera sin utmätta tid på jorden förespråkade redan Lucretius. I dikten ”Dödsfruktan är dårskap” listar han ett antal argument till dödens favör som 2000 år senare känns igen. Inklusive att det blir tråkigt att leva för länge och att jorden riskerar att bli överbefolkad om ingen dör. Myter och berättelser, från Gilgamesh till Harry Potter, understryker budskapet. Memento mori, kom ihåg att du ska dö. Godta det, annars riskerar du att förvandlas till en eländig Gollum på botten av världen. En som inte hade skrattat åt de anhörigas ”varför?” är filosofen Patrick Linden, som diskuterar den filosofiska frågan om döden som sådan. Är döden en meningsfull del av livet eller ett ont som ska bekämpas? Lindens bok Mot döden är en vidräkning med dödens alla försvarare, dit de flesta av historiens stora tänkare räknas. Sokrates, Buddha, Marcus Aurelius, alla förespråkade de att acceptera och bejaka slutet. Lindens samtida kollega Martin Hägglund hävdar att vi endast genom att erkänna döden kan känna att livet står på spel. Utan risken att förlora skulle vi inte riktigt bry oss, varken om oss själva eller dem vi älskar. Men det är precis tvärtom, menar Linden, så länge vi har något vackert att förlora har vi all anledning att frukta och motarbeta döden. Till skillnad från Linden kan jag inte föreställa mig ett globalt samförstånd kring visionen om evig ungdom. Mer realistiskt är ett cyniskt krig om resurser som redan är orättvist fördelade. Däremot sympatiserar jag med passionen, den frenesi med vilken Linden attackerar sin ärkefiende. Han vägrar försonas med döden. Trots att han vet att det betraktas som barnsligt, egoistiskt och ofilosofiskt. Jag misstänker att han tillhör dem av oss som tänker på döden varje dag och sannerligen inte behöver påminnas en extra gång. För det är något med döden som snarare får det att brinna bakom ögonen än att klokt nicka i takt med historiens vise män. Döden är ju en våldsverkare. Döden är ett rån och en skymf mot allt levande. Varför all denna kärlek, spirande omsorg, innerliga närhet till det som ändå ska ryckas bort? Det verkar inte riktigt klokt. Stjärnhimlen eller havet eller linjerna i den älskades ansikte blir väl inte vackrare för att döden finns? Min väns far är mycket sjuk. Jag möter henne under striderna om vårdbehoven, i sorgearbetet som redan pågår. Frustrationen över att alla insatser riktas mot kroppens behov fast själen fortfarande har sin längtan. Döendets brutalitet och skuggan av det förestående. Sedan kommer döden och med den sorgen som ingen egentligen kan förbereda sig på. En utomstående måste träda mycket försiktigt runt detta tomrum, av respekt för kärleken och för det oersättliga ljus som försvunnit. Att citera någon av dödens alla försvarare vore hemskt. Om inte ett enda av de stora tänkarnas råd fungerar i situationen, vad har de då för legitimitet? Författarna har ibland en mer antagonistisk relation till döden än filosoferna. Sara Lidman, till exempel, ville inte höra talas om dödens hemlighetsfulla mening eller något inneboende gott i smärtan. Det är livet samman med en levande älskad som är det goda, skriver hon. Mot alternativet måste man protestera. ”Jag har inte kunnat ta mig an något annat än döden och försvaret mot döden”, sa författaren Birgitta Trotzig i ett tal och sällade sig till dödens fiender. Ibland påstås att det finns en utbredd ”beröringsskräck inför döden” i samtiden. Det är en märklig anklagelse. Vem blir inte skräckslagen när döden snuddar vid en? Enligt Linden är de som känner sig längst från döden också de som har lättast att acceptera den. Det är naturligt att känna sig odödlig, skrev Roland Barthes, tills man en dag inte gör det. Tills man, som han själv, en dag kliver ut i gatan och blir överraskad av en tvättbil som på ett ögonblick förvandlar livet till ett farväl.Det finns författare som inte är så upproriska mot döden. Niklas Rådström skriver vackert i dödens absoluta närhet, om döden som en försynt men nitisk bibliotekarie. Också inför en sådan erfarenhet går det bara att böja sig, förundrat. En mjuk tilltro som bebor en människa som slutit fred med döden. Min väns far levde sitt hela liv i kyrkan, han var politiskt engagerad, filosofiskt bevandrad. Ändå ansåg han att döden var fullkomligt värdelös, ett oskick. Det är logiskt, säger jag till min vän. Hatet mot döden är en stor poäng med kristendomen. ”Du död, var är din seger, var är din udd?” som det försmädligt står i första Korinthierbrevet. Denna fiendskap riskerar att förlora sin radikalitet om religionen blott syftar till att terapeutiskt hantera och acceptera dödens faktum. I en tid då de svåraste erfarenheterna ska bemästras så att livet kan fortlöpa smidigt för alla har det inte blivit mindre angeläget att bespotta döden sedan den tidiga kristendomen. Tvärtom. Uppståndelse och återförening är för den som inte kan acceptera livets slutliga nederlag. Som finner tanken att bottenlöst lidande skulle uppvägas av stunder av nåd eller hela decennier av oförtjänt välmåga alltför bisarr. För döden är djupt orättvis; den slår hårdast mot den fattiga, osynliggjorda och tystade. Att tro på ett liv före döden måste innebära att bekämpa dödens orättvisa utfall. Att också tro på ett liv efter är väl inget annat än att vid maktlöshetens gräns hoppas på det oerhörda, att döden till sist blir plundrad på sitt byte. Säkert kan livet bli lättare för någon som kontemplerar dödens nödvändighet. Men att acceptera existentiell ensamhet, sin otillräcklighet eller sårbarhet är något annat än att böja sig för döden själv. Viktigare än att lära sig dö rätt är kanske att lära sig varsamhet kring förlustens erfarenhet, att inte dra sig undan eller förminska de sår som döden orsakar de levande. Min väns far godtog aldrig döden och det tröstar mig på något sätt att han höll ut i denna oförsonlighet. När vi, om Gud vill, ses på den andra sidan ska jag säga det till honom. Elisabeth Hjorthförfattare och professor i litterär gestaltningLitteraturPatrick Linden: Mot döden. En radikalt livsbejakande filosofi. Volante, 2024.

Klubbstämning och nyskrivet är temat för detta avsnitt! Vi ser Malin Axelssons nya pjäs Extas på Årsta Teater (Riksteatern i samarbete med Östgötateatern), där vi slungas tillbaka till 1990-talets ravekultur och frihetslängtan. Det handlar om Elin som i sitt försök att frigöra sig från sin mamma börjar rejva på Docklands och hamnar i en sexsekt. Loretto har även sett det argentinska gästspelet El Brote av av Compañía Criolla på Aliasteatern i Stockholm och Uppsala Stadsteaters uppsättning av Jernbanan, av Dag Thelander och Per Wickström efter Sara Lidman. (Regi Emma Roswall) Medverkande i podden, som vanligt: Loretto Villalobos och Cecilia Djurberg (producent och redigering)

Veckans andakter hålls av Conny Årlind, katolsk präst i Stensele, Lappland. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Conny Årlind pratar i andakten om det tysta livet i Sara Lidmans myrland och hur ett budskap bäst når fram.- Paulus hade ett ärende och för att det skulle nå fram skalade han bort allt det andra. Han ville att de andra skulle få lära känna Jesus Kristus.Man kan säga så mycket mer genom att bara säga det allra viktigaste och sedan låta orden få chans att sjunka in. Man kan som korna idissla, idissla de viktiga orden, störstorden, som Sara Lidman skulle ha sagt, idissla tills orden ger den näring man behöver, säger Conny Årlind i andakten.Text1 Korinthierbrevet 2:1-2Lukasevangeliet 4:18-19, 21MusikSarabande ur Cellosvit nr 5 av J S Bach – Yo-Yo MaProducent Helena Andersson Holmqvistliv@sverigesradio.seMoskit mediaför Sveriges radio Västerbotten

Kajsa Ekis Ekman är författare och journalist. Hon har skrivit flera böcker som översatts till flera språk. Hon föreläser internationellt om människohandel och kapitalism och medverkar ofta i debatter om samhället och världsordningen.Ekman har tilldelats Sara Lidman-priset, Årets Svensk-Grek och Leninpriset.Samt Även där poddar finns @youtube @acastsweden @spotifysweden Gillar du det vi gör och vill stötta oss gå isåfall gärna in och kom med förslag på gäster och innehåll. Glöm inte att prenumerera och tipsa om vår kanal! Tack för att ni tittar,delar och diskuterar! Visuals/Redigering: @danieltobar ***Detta är en personlig berättelse utifrån gästens perspektiv. Dialogiskt tar givetvis avstånd från all romantisering och glorifiering av droger, våld, kriminalitet, rasism, mobbing, trakasserier m.m.*** Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

1946 kom Stina Aronson hyllade roman Hitom himlen. Vi hör Sara Lidman berätta om hur hon av den lärde sig att det är lika spännande hur det är som hur det går när man skriver. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Och om Stina Aronsons stränghet, och blixtblå blick bakom rökslöjorna.Uppläsare: Fille Lyckow och programledare Erik Jansson ur Vägen till Sanningslandet från 1978.

Författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman gästar gänget. Hon föreläser internationellt om människohandel och kapitalism och har tilldelats både Sara Lidman-priset och Leninpriset. Sedan augusti är hon chefredaktör för nystartade Parabol Press.OBS. Hela avsnittet är 2 tim 56 min. Vill du få tillgång till alla hela avsnitt? Bli medlem på Sista Måltiden.Som medlem får du tillgång till alla nya och gamla avsnitt i sin helhet och utan reklam. Lyssna i valfri podcast-app, inklusive Spotify. Enkelt att komma igång. Ingen bindningstid. Tryck här för att bli medlem eller gå in på https://sistamaltiden.se. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman gästar gänget. Hon föreläser internationellt om människohandel och kapitalism och har tilldelats både Sara Lidman-priset och Leninpriset. Sedan augusti är hon chefredaktör för nystartade Parabol Press.OBS. Hela avsnittet är 2 tim 56 min. Vill du få tillgång till alla hela avsnitt? Bli medlem på Sista Måltiden.Som medlem får du tillgång till alla nya och gamla avsnitt i sin helhet och utan reklam. Lyssna i valfri podcast-app, inklusive Spotify. Enkelt att komma igång. Ingen bindningstid. Tryck här för att bli medlem eller gå in på https://sistamaltiden.se. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Romanen Rent hus av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeràn har redan korats till årets bästa bok. P1 Kulturs reporter Lina Kalmteg ringde upp henne i hemmet i Santiago de Chile. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. BOKVÅREN ÄR HÄR OCH LINA KALMTEG BERÄTTAR OM GULDKORNENFörlagens vårböcker skiljer sig en del från höstutgivningen. Något färre litterära elefanter men ändå ett ymnighetshorn av både debutanter och etablerade författarskap. Lina Kalmteg, litteraturansvarig på Kulturredaktionen, guidar bland bokhögarna.SARA LIDMANS STARKA INTRESSE FÖR TEXTIL”I rött, svart och vitt. Sara Lidmans språkdräkter” heter en ny bok av Annelie Bränström-Öhman, professor i litteratur vid Umeå universitet. Hon har fördjupat sig i hur Sara Lidman använder färg, form och textila strukturer som berättartekniska element i sina böcker. Hon följer tygspåren i Lidmans författarskap med fokus på Jernbane-eposet. Annelie Bränström-Öhman är gäst i programmet.MANLIGA NAKENSTUDIER I YSTAD SÖKER EN MUSEIVÄGG”Skånska dragoner rida till bad” heter en uppmärksammad monumentalmålning av Oscar Matthiesen från 1906. Den är fem meter hög och tio meter bred med sju spritt språngande nakna dragoner som rider sina ståtliga hästar, barbacka ned i havet. Ett uttryck för förra sekelskiftets ”friluftsvitalism” och stora intresse för manlig nakenhet. Men just nu är det oklart om allmänheten kommer kunna att se tavlan i framtiden, när Ystads militärhistoriska museum stängt och kommunen sålt byggnaden. Mårten Arndtzén berättar historien om den spektakulära målningen på jakt efter en vägg.OBS-ESSÄN OM ATT LÄNGTA HEMHemkomsten är central i vår kulturhistoria. Men den ser inte likadan ut för alla. Latinforskaren och poeten Anna Blennow tar litteraturen till hjälp för att peka ut några vägar som leder bort och hem.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

Den 30 december 2023 skulle författaren Sara Lidman har fyllt 100 år. Därför återutsänder vi ett av hennes inslag i OBS från år 2000, där hon besöker Stockholms filmfestival och reagerar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna krönika sändes första gången i OBS år 2000.Under slaveriets tid fanns ett stående talesätt plantageägare emellan: ”bara den slav som får en omgång stryk då och då älskar sin herre”.Efter allt vad mänskligheten gått igenom av förtyck och uppror efter all den kunskap vi fått om människans kropp och själ, är det en skam hur denna slavägarmoral åter utbasuneras som föredömlig. All slags propaganda för misshandel passerar som kultur under förutsättning att den syftar till förnedring av offret som könsvarelse.Särskilt kvinnan vill ha stryk i vår tid. Den enda skillnadens mellan det äldre slaveriet och dagens piskobjekt skulle vara att man nu inte talar om älska och kärlek. Nu heter det, citat, att ”när kvinnans egen drift har frigjort sig från konventionernas tryck leder den henne mot en paradoxalt förhöjd jag-känsla, genom en jagets utplåning” slut på citat, som det låter när det ska vara riktigt finkulturellt. Filmaren Catherine Breillat skryter med var förnedringen kan få kvinnan att uppleva, att bli ett absolut tomrum, ett enda hål. Stockholms tionde filmfestivals dominerande avdelning kallades Cinema och innehöll bara pornografica. Huvudrullsinnehavaren i Sex: The Annabelle Chong Story presenterade som en asiatiska som kunde ha 251 kunder på tio timmar. Och det bara för något så teoretiskt utspekulerat som att, citat: ”erövra promiskuiteten från mannen och få honom att känna sig underlägsen”, slut på citatet.Det här var pornografi för kvinnor framhävde de tjusiga europeiska arrangörerna, och var hon inte exotisk, Annabell Chong? En sådan film är som beställd av en bordellägare i Bangkok. Han kan nu visa den för barnen som hämtats från bergsbyarna i Thailand för att betjäna europeiska kunder, dessa flickor som inte orkar med så få kunder som tio per dygn ens, någon längre tid. Varför ska Stockholms stad subventionera propagandamaterial åt bordellägare i Bangkok? Samtidigt som öppethållandetider för bibliotek i Stockholms förorter skars ned hade vår huvudstad råd att ge bidrag till dessa pornografiska visningar. De mest hovsamma försök att diskutera pornografin, dess budskap form och innehåll, avvisas av de stora tidningarna som förordande av bokbål, hot mot tryckfriheten, sexualfientlighet och dylikt. Ibland verkar det som att tillskyndarna av pornografi levde i elfenbenstorn och nästan utan kropp själva. Som om de inte visste hur ömtåliga alla könsorgan är. De har aldrig träffat ett våldtäktsoffer. Aldrig träffat flyktingar, här och nu som vet att den yttersta förnedringen dödar lusten att leva. Inte ens försöker de förstå vilken skada de soldater vållats som tvingats delta i sådana illdåd. En flicka som kommer med bussen i dagens Sverige stannar vid kiosken där kvällens löpsedlar målar upp den senaste gruppvåldtäkten. Hon går in för att köpa en påse frukt, men överallt finns utställt pornografiskt material som gör reklam för gangbang, och de senaste modeaffischerna som visar utsvultna flickor med blåmärken och kläder så genomskinliga att man nästan ser benstommen, och med frågan underförstådd: vill du bli ett vackert lik? Vår flicka vänder i dörren och vill inte köpa något alls. Hon blygs. Varför är nästan alla väggar i det offentliga rummet fullsmetade med förakt för hennes kropp? Hon känner sig utsåld, hetsad, rättslös. Hon springer de sju minuternas gångtid till inackorderingsrummet på halva tiden, hon är dödsskraj fastän hon är vältränad. Hennes manliga kamrater skäms också, det vet hon, men det går inte att tala med någon om detta.Pornografins hån träffar också pojkarna, lär dem att det bara är grymma killar som har framgång hos tjejerna, bara män som slår får kvinnornas kärlek. Sverige håller på att hjärntvättas av denna indoktrinering till herre-slav-tänkande. Pornografin predikar förakt för kroppen och hat mot könet. Den är emot kärlek, erotisk frihet, till sist är den inte bara sexualfientlig, den är emot själva livet, som uran och kadavermjöl.Sara Lidman, författare

2023 skulle en av våra största författare fyllt 100 år. I en essä från 2014 minns kulturredaktionens Katarina Wikars en människa som alltid blickade utåt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2014.I tio år har hon varit död nu, författaren Sara Lidman, oändligt uppmärksammad redan under sin långa levnad, hennes debut Tjärdalen som kom 1953 sålde i häpnadsväckande 80.000 exemplar, och också hennes romansvit om Jernbanan som hon skrev från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt med några sena eftersläntrare älskades - av både läsare och kritiker. Och samtidigt hennes energi och världssamvete, hur hon engagerade sig för gruvarbetarna i Kiruna under strejken och mot apartheid i Sydafrika och hur hon i tio års tid stred mot Vietnamkriget, hundratals debattartiklar och föredrag, Sara Lidman var både i gamla testamentet och i västerbottendialekten och i världspolitiken samtidigt, en sant glokal människa. Om det ordet hade funnits då. Inblick och utblick. Lokal och global samtidigt. Just den här hösten kommer en riktigt tjock bok om Sara Lidman, men också av. Det är hennes författardagböcker från Missenträsk 1975-1985, som litteraturprofessorn Annelie Bränström Öhman redigerat. Missenträsk är barndomshemmet i Västerbotten dit Sara flyttade just 1975, från världen och från en olycklig utdragen kärlek i Stockholm till sina gamla föräldrar, Andreas och Jenny, för att vara med dem deras sista år. Och det var de här åren som Sara också skrev de fem första delarna av Jernbarnesviten. Historien om Didrik Mårtenssons vanära och fall, historien om järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige. Är dagboken en del av författarskapet? Det är det första hon frågar sig, ABÖ, eller tillhör den privatlivet? Och naturligtvis är det så, att en redan död författare kan ju inte sitta och sovra själv, välja vilken sida man vill visa upp utåt, men Sara Lidmans vaxdukshäften och handskrivna kollegieblock ger som ABÖ säger, en bild av en författare i arbete. Och efter att ha läst en sexhundra sidor kan jag nog bara hålla med, Sara Lidman skriver liksom ut sig själv ur dagboken.Men det här med livet och litteraturen och korsbefruktningarna. Saras pappa Andreas som verkar ha varit den viktigaste inspirationskällan var en man full av berättelser om de som levt före, hon hade en sån skattkista att ösa ur, historien om farfar var till viss del en förebild för Didrik i romansviten, men även drömmar kunde knådas och få sin litterära form, och så mycket tid hon satt i arkiven, för att få all fakta rätt. Gränsen mellan liv och fiktion är citat från förordet” en mild störning, en kännbar friktion både för läsare och utgivare.”Stilens munterhet heter denna författardagbok, efter en dagboksnotering från nittiotalet: En text måste vara lättsinnig på ytan, medan allvaret är dolt. Och jag märker att jag söker mig till de delar som handlar om själva skrivandet, ABÖ har inte velat sovra i dagböckerna, menar att urvalsprincipen kan leda till missriktad välvilja både mot författaren och läsaren. Och ibland när jsg ledsnar på Sara Lidmans egen ledsnad vid medmänniskorna och hastar lite förbi, så kommer den igen, den där försonligheten, kärleken, dessa himlar och gryningar. Ett gediget förord har hon skrivit ABÖ, där hon drar ut olika teman ur dagböckerna, som en ledstång för alla oss som inte känner författarskapet, och ett efterord om dagboken som kvinnolitterär tradition, som mobilt andrum, biktrum och övningsrum. Hon pekar på elementet av fiktion och ett tilltal som väntar på sin läsekrets. Kanske en författare alltid har nån som sneglar över axeln. Är aldrig bara för sig. Jag vet inte. Det går ju inte och sitta här och recensera en dagbok men det som griper tag i mig är Saras omsorg om föräldrarna, som båda dör redan 1976, och sen fortsätter de att ge sig till känna, Sara Lidman skriver om ljusskenet efter fadern, ropen från modern, själva husets sorg är ett begrepp hon återvänder till, och hennes fråga allteftersom hon själv åldras och Jernbanesviten förlöper är ska hon hinna skriva fram till sin mor, till Jennys sorg. Något annat hon handfast ägnar sig åt i huset i Missenträsk är själva ommöbleringen för att nå fram till den ultimata skrivplatsen och ställningen, hon målar om, byter rum, står, sitter, ligger, skaffar skrivmaskin efter att länge skrivit för hand och sen talat in texten på kassettband och lämnat för renskrift.Här finns också något utmärkande för författarskapet som ABÖ kallar för att stå i svarsberedskap. Sara växelbrukar engagemanget i världen med romanskrivandet, säger romanen stammar sina svar på en livslång utmaning, artikeln är stubbe och stubin. Har hon svikit kampen, har hon svikit Vietnam, men de här åren kommer hon också fram till att jag har ett Vietnam i Västerbotten.Och byn, Missenträsk är också något vars förtroende man inte kan missbruka, ett åtagande som måste fullföljas. Gud låt mig leva och skriva något bra om denna by, skriver hon.Ett annat teman är hennes fixering vid trä, något hon själv liknar vid alkoholism, det där ha-begäret. Ingen shoppar längre med samma självförakt som Sara Lidman. Hon kallar det: En rutten fläck i min karaktär. Och när hon är hemma hos kolleger kan hon utbrista: Jag skulle aldrig våga bo så här vackert. Det skulle ta all min tid och skam.Men kommer på mig själv med att sakna en Sara Lidman jag såg på teve en gång och som talade så vackert om att alltid vara förälskad och jag minns vad Elisabeth Rynell skrev om Sara i sin bok Skrivandets sinne häromåret: hur Sara sa att romangestalter måste älskas till liv, att de åtminstone på någon fläck måste bli älskade även de vidrigaste. Att hitta något älskansvärt i alla, och stå ut med att utsäga det. Inte ställa en förstående diagnos utan älska fram dem.Och med det för ögonen ger jag mig vidare in i Stilens munterhet. Lär mig ord som drömstulen och fördystra, ett sväv och förfåglad. Och när hon ibland som om författaren och Nobelpristagaren och vännen Nadine Gordimer och annan skrivarkollaga utbrister: De upplever bara det de kan skryta med. De omkommer aldrig, så frågar hon sig genast i nästa mening: Och som om inte detsamma kunde sägas om mig? Så blir då hennes dagböcker också en ständigt värkande självprövning.ABÖ har i möjligaste mån sparat hålen och luckorna som fanns i den handskrivna dagboken, menar att det är där som författarens närvaro är allra mest påtaglig. Citat: Här faller ljuset in. De många klockornas tickande kan höras – då och då ett frasande, suckande, susande som när någon vänder blad, byter ställning i stolen och slutligen reser sig upp för att titta ut genom fönstret.Och jag går hem och vattnar min stickling som i tredje led kommer från Missenträsk, min alldeles egna Sara Lidman-blomma.Katarina Wikars, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

Joakim Silverdal har läst om Sara Lidmans Tjärdalen en snirklig moralsaga om när döden kom till en liten by i Västerbotten. Den slog försäljningsrekord och har kallats för århundradets debutroman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sara Lidman exploderade in på den svenska litteraturscenen med Tjärdalen 1953. Boken såldes i 48 000 exemplar och slog försäljningsrekord för debutromaner. Ett rekord som skulle stå sig ända till Ulf Lundell gav ut Jack, över tjugo år senare.I romanen har bygdens olycksfågel, n'Jonas, trampat sönder en omsorgsfullt uppbyggd tjärdal och skadat sig allvarligt. Men ingen av byns bönder tar på sig att hämta hjälp – han lämnas istället för att dö.Tjärdalen ställer tuffa moraliska frågor: Bär en by egentligen ansvaret för alla sina bybor? Även de mest eländiga och hopplösa?Joakim Silverdal berättar att Sara Lidman är förnamnskändis i Västerbotten och har tittat närmare på Tjärdalens enorma succé.

Det blev en rafflande final med Olof Wretling och Marie Göranzon på scen i ett fullsatt Sara Kulturhus i Skellefteå. Bokcirkeln har under tre veckors tid läst Hjortronlandet av Sara Lidman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Inför den tredje och sista träffen i Bokcirkeln om Sara Lidmans roman Hjortronlandet åker Lundströms Bokradio till Skellefteå och spelar in med stor publik i Sara Kulturhus.I programmet hör vi gästerna Marie Göranzon och Olof Wretling sammanfatta sina intryck av tre veckors umgänge både med varandra och romanen.I boken följer vi fyra krontorparfamiljers liv i norra Västerbottens inland. I tredje delen talar Bokcirkeln bland annat om Franz och Fridas dotter Claudettes väg ut i världen, liksom skolgeniet Märits uppgång och fall.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

Rönnog arbetar som mejerska i Norrbotten under 1900-talets början. Hon ställs inför orättvisor och fattigdom, men vill så gärna leva i kärlek. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sara Lidmans klassiker i uppläsning av författarenNär Rönnog träffar IsakMårten ska hon komma att förälska sig stort. Hon vill inget annat än att få ha honom, bara för sig själv!Lifsens rot utkom 1996 och är sjätte och näst sista delen i Sara Lidmans stora epos Jernbanan, som handlar om hur Västerbottens inland befolkas och hur kampen för brödfödan pågår mitt i det nya som kommer; järnvägen, telefonin och elektriciteten.Sara Lidman skulle i år fyllt hundra år och Radioföljetongen uppmärksammar jubileet genom att reprisera Lifsens rot i en unik inspelning från 1997. Läser gör författaren själv och Ale Möller står för den specialkomponerade musiken.Tillgänglig tom 4 januari 2024Av och med: Sara LidmanMusik: Ale MöllerSlutmix: Sven NordströmProducent: Gun Ekroth / slutproduktion Agneta Kellgren

Rönnog arbetar som mejerska i Norrbotten under 1900-talets början. Hon ställs inför orättvisor och fattigdom, men vill så gärna leva i kärlek. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sara Lidmans klassiker i uppläsning av författarenNär Rönnog träffar IsakMårten ska hon komma att förälska sig stort. Hon vill inget annat än att få ha honom, bara för sig själv!Lifsens rot utkom 1996 och är sjätte och näst sista delen i Sara Lidmans stora epos Jernbanan, som handlar om hur Västerbottens inland befolkas och hur kampen för brödfödan pågår mitt i det nya som kommer; järnvägen, telefonin och elektriciteten.Sara Lidman skulle i år fyllt hundra år och Radioföljetongen uppmärksammar jubileet genom att reprisera Lifsens rot i en unik inspelning från 1997. Läser gör författaren själv och Ale Möller står för den specialkomponerade musiken.Tillgänglig tom 4 januari 2024Av och med: Sara LidmanMusik: Ale MöllerSlutmix: Sven NordströmProducent: Gun Ekroth / slutproduktion Agneta Kellgren

Rönnog arbetar som mejerska i Norrbotten under 1900-talets början. Hon ställs inför orättvisor och fattigdom, men vill så gärna leva i kärlek. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sara Lidmans klassiker i uppläsning av författarenNär Rönnog träffar IsakMårten ska hon komma att förälska sig stort. Hon vill inget annat än att få ha honom, bara för sig själv!Lifsens rot utkom 1996 och är sjätte och näst sista delen i Sara Lidmans stora epos Jernbanan, som handlar om hur Västerbottens inland befolkas och hur kampen för brödfödan pågår mitt i det nya som kommer; järnvägen, telefonin och elektriciteten.Sara Lidman skulle i år fyllt hundra år och Radioföljetongen uppmärksammar jubileet genom att reprisera Lifsens rot i en unik inspelning från 1997. Läser gör författaren själv och Ale Möller står för den specialkomponerade musiken.Tillgänglig tom 4 januari 2024Av och med: Sara LidmanMusik: Ale MöllerSlutmix: Sven NordströmProducent: Gun Ekroth / slutproduktion Agneta Kellgren

Vi fortsätter bokcirkeln med gästerna Marie Göranzon och Olof Wretling. Denna vecka har vi läst den andra tredjedelen av Sara Lidmans roman Hjortronlandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sara Lidman föddes 1923 i Missenträsk och skulle fyllt hundra i år. I romanen Hjortronlandet har hon oss tillbaka till tiden mellan världskrigen i Västerbotten, där vi följer fyra familjer i fyra stugor, krontorparna, som av staten fått i uppdrag att själva bygga sin bostad och förvandla risig myrmark till bördig jord.När vi återvänder till berättelsen i andra delen så har det blivit sommar, då det blir enklare att leva. Men så kommer hösten och torparna får besök av statens inspektörer som ska granska om de uppfyllt sina skyldigheter. I den här delen följer vi även flickan Claudette som snart ska se sin far Franz på ett nytt sätt, och det bjuds på kärleksdramatik i svamp- och lingonskogen.Våra bokcirkelgäster är Marie Göranzon, skådespelare och Olof Wretling, komiker, skådespelare och författare. De är nu djupt inne i berättelsen, som bjuder ett visst motstånd. Sara Lidman skriver dialog på dialekten skelleftebonskan.– Jag tycker verkligen om hennes språk. Jag är ingen som längtar efter naturbeskrivningar men här tycker jag de är så oerhört speciella, säger Marie Göranzon. – Man vill ju veta hur det ska gå för familjerna, kommer de att klara uppdraget. Kommer de få liv i de här myrorna och överleva, säger Olof Wretling.Till det andra programmet har vi läst ytterligare en tredjedel av boken. Sista meningen är: ”Efter halvannat år hade hon färdigglömt - då födde hon nämligen en rödhårig son och det var gjort kvickt som när du kokar en kvällsgröt”.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

Bokcirkeln med Marie Göranzon och Olof Wretling är tillbaka. I tre program läser vi romanen Hjortronlandet av Sara Lidman, som skulle fyllt hundra i år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Marie Göranzon, skådespelare och Olof Wretling, komiker, skådespelare och författare, har tidigare varit med och bokcirklat om flera andra stora romanförfattare: Torgny Lindgren, Kerstin Ekman och PO Enquist. Näst i tur står nu Sara Lidman, född 30 december 1933 i Missenträsk, hon dog år 2004 i Umeå. Hon debuterade 1953 med romanen Tjärdalen och 1955 kom hennes andra bok ”Hjortronlandet”.I ”Hjortronlandet” följer vi fyra familjer med hemadress Ön, som inte är en ö, utan en ”sumpig myrsjok” i norra Västerbotten på 1920-talet. Dessa folk är krontorpare med uppdraget av staten att förvandla marken, som är risig och blöt, till bördig odlingsbar mark. I de fyra torpen finns nybyggarna Franz och Sara med dottern Claudette, Anna och Stefan, familjerna Skrattars och Nordmark.–Jag tyckte det var väldigt svårt att förstå språket i början. Men nu har jag läst den tre gånger och tycker den är underbar, men det är inte lätt med dialekten, säger Marie Göranzon. – Andra gången läste jag den långsamt och då blir den magisk, säger Olof Wretling. Det här är en väldigt rolig bok.Till det första programmet har vi läst en tredjedel av boken. Sista meningen är: ”Då vaknade de med ett svärjande och svor på Trollan.” Där är det rejäl paus i texten till nästa stycke med meningen: ”Sommartid var det enklare att leva”.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

Sara Lidman hör till det svenska 1900-talets starkaste röster. Med sin dialektala och poetiska prosa förändrade hon den svenska litteraturen. Lika starkt gjorde hon sig hörd som debattör och stridbar intellektuell, om allt från apartheid till svenska gruvarbetares villkor. Hennes politiska patos var globalt, men författarskapet bottnade alltid i Västerbotten. Vad var egentligen det mest banbrytande med Sara Lidman? Hur kom det sig att hon reste till Sydafrika och Vietnam? Hur förhåller sig "Jernbanesviten" till Lidmans släkthistoria? Vad skulle hon ha sagt om dagens självbiografiska litteratur? Och varför var hon så upprörd över Rambo? Litteraturvetarna Ingeborg Löfgren och Lisa Grahn gästar Bildningspodden. Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer Klippning och redigering: Lars in de Betou. Bildningspodden är en del av bildningsmagasinet Anekdot. Mer info om avsnitt och gäster – liksom fler poddar, filmer och essäer – hittar du på www.anekdot.se.

Författaren Sara Lidman skulle fyllt hundra år i år och nu har hennes romanepos Jernbanan kokats ner till att bli en ny musikteaterföreställning av Västerbottensteatern. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Huvudpersonen Didrik Mårtensson brottas med sina minnen i en fängelsecell.”Han känner en sån vrede över hur övriga Sverige behandlar det som de kallar för obygden här uppe”, säger huvudrollsinnehavaren Jakob Hultcrantz Hansson.Reporter: Joakim SilverdalProgramledare: Maria Askerfjord Sundeby

Om glaciären blir min grav nu, vore det helt okej, säger regissören Margreth Olin. Ett års naturvandring med föräldrarna blev dokumentären Jordens sång och Norges oscarsbidrag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Folk som ser ”Jordens sång” säger till Margreth Olin att det är som att gå på spa. Om tittarsiffrorna står sig, så blir filmen nästa vecka en av de mest sedda på bio i Norge. Hör henne berätta om inspelningen, vad hon hittade i naturen och vad Wim Wenders gav henne under processen med att göra filmen.SARA LIDMANS ”JERNBANAN” BLIR MUSIKTEATERFörfattaren Sara Lidman skulle fyllt hundra år i år och nu blir hennes romanepos ”Jernbanan” till en musikteaterföreställning på Västerbottensteatern. Huvudpersonen Didrik Mårtensson brottas med sina minnen i en fängelsecell. ”Han känner en sån vrede över hur övriga Sverige behandlar det som de kallar för obygden här uppe”, säger huvudrollsinnehavaren Jakob Hultcrantz Hansson till P1 Kulturs reporter Joakim Silverdal. Följ med till repetitionerna av ”Jernbanan”.JOHAN ULVESON SOM SJOSTAKOVITJ - DEN KLUVNA HITMAKARENKompositören Dmitrij Dmitrijevitj Sjostakovitj var en av 1900-talets främsta och hela sitt liv verksam i Sovjetunionen. Han böjde sig lydigt för makten, men gjorde samtidigt ett envist diskret motstånd. Författaren Julian Barnes roman ”Tidens larm” är ett porträtt av denne kluvne man och konstnär. Nu blir romanen dramatiserad musikteater på Folkoperan i Stockholm med Johan Ulveson i rollen som Sjostakovitj. Jenny Teleman ramlar in på en repetition av ”Tidens larm” - och hamnar mitt inne i en av Johan Ulvesons repliker om hur en dröm om frihet kan se ut.TEATERTIPS OCH FILMTIPS!Jenny Teleman har sett ”Tysk höst” på Uppsala Stadsteater, ”Såsom i en spegel” på Dramaten och ”Dansen” på Teater Galeasen i Stockholm.Lisa Bergström tipsar om den bioaktuella filmen ”De ovälkomna” och ”Jordelivet” som visas på SVT Play. Dessutom tycker hon att du inte ska missa två andra bioaktuella filmer: ”Fritt fall” och ”Past Lives”.OBS ESSÄ: DET ÄR BERGEN SOM FÖRFLYTTAR OSSI den tredje och fristående delen av veckans långessä om berg av författaren och essäisten Dan Jönsson handlar det om Vesuvius, ett mycket hotfullt berg och vulkan, som flera gånger har förändrat historien och flyttat på människor.Programledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

Avsnitt #217 tillägnar vi politiken och en av dess trotjänare – f.d. kulturministern Amanda Lind! I påskas bjöd vi in till zoomträff för att prata kultur- och klimatpolitik, minnen och möten, med- och motgångar från ministertiden till dagens uppdrag som kulturutskottsordförande. Vi pratar även om Stefan Löfvens chefskap, om Sara Lidman som förebild – och om tjusningen med Härnösand! Dessutom – spelas det fortfarande tvärflöjt där hemma? Och hur kammar man egentligen dreadlocks?Intervjuar gör Jakob Olsson och Erik JensenFoto: Pressbild / Miljöpartiet

Kampen mellan natur och människa speglas i såväl Sara Lidmans romaner som 1600-talets nederländska landskapsmåleri. Verk som kan få oss att se vår omgivning i ett nytt ljus, menar Erik Lindman Mata. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mitt barndomshtem är omringat av åkrar. När jag växte upp odlades det år efter år vete, råg, korn, raps och lin runt omkring mig; österut tog skogen vid.Landskapet var alltid självklart för mig. Jag tänkte aldrig på det. Det fanns skog och det fanns åker. Men för några år sedan hände nåt: en liten bit av den södra åkern styckades av och ett två meter högt stängsel restes. Innanför var det, förvirrande nog, bara samma åker som utanför. Först senare insåg jag att det var en liten granodling som hade anlagts där. I det läget hade jag redan vant mig vid det nya landskapet.På samma sätt vänjer vi oss hela tiden vid det som alldeles nyss omformats och som då verkade nytt och upprörande. I målningen Sädesfältet, av den nederländske landskapsmålaren Jacob van Ruisdael, finns ett tydligt exempel på denna sorts omvandling. Målningen föreställer en himmel med rörliga moln, en väderkvarn, en väg och några kullar med åkermark. Men det viktiga, om man utgår från den amerikanske litteraturvetaren Lytle Shaw, är placeringen av vägen. Genom att lägga den bördiga sädesåkern i direkt anslutning till den sandiga och eroderande vägen så visar Ruisdael övergången från sandig sankmark till odlingsbar jord. Detta är kärnan i Shaws bok New Grounds for Dutch Landscape från 2021. Genom 1600-talets nederländska landskapsmåleri skakar han i boken om vår tillvanda blick och påminner oss om vårt förhållande till omgivningen.Det som utmärkte det nya nederländska måleriet var framför allt motiven. I stället för porträtt och historiska händelser, valde konstnärerna landskapen. I efterhand har forskare tolkat det här som en vändning från det religiösa till det sekulära. Hand i hand med den teknologiska och samhälleliga utvecklingen, tänker man sig, övergick måleriet till allt noggrannare avbildningar av den verkliga världen. Ut med symboliken och religionen. In med den konkreta och handfasta jorden. Men kastade man av sig religionens masker, för att äntligen reproducera världen som den verkligen såg ut?Vid en första anblick kan det verka så. Tagna var för sig är landskapsmåleriets motiv inte uppseendeväckande. Det är skogar och diken och åkrar. Det är sjöar och dungar. Man ser framför sig hur konstnären helt enkelt har tagit sitt staffli under armen och gått ut, för att beskåda den natur som hela tiden har legat där och väntat.Men detta är knäckfrågan – den låg inte och väntade. Det Nederländerna som avbildades, menar Shaw, måste förstås som ett landskap i framväxt. Under 1600-talet pågick ett intensivt arbete med att dika ut och torrlägga stora delar av landet för att skapa odlingsbar mark.Detta omformande var, enligt Shaw, det väsentliga i målningarna. Själva landskapet skapades framför målarnas ögon. Besattheten av sanddyner, kärr och dammar handlade aldrig om någon romantisk eller naivt realistisk syn på hur naturen egentligen var. Det var människans förhandling och kamp med naturen som stod i fokus.För dammar brister ju, sanddyner smetas ut och det leriga, skiftande vattenlandskapet motsätter sig ständigt den mänskliga kontrollen. Kärnan i måleriet var, menar Shaw, det genuint märkliga i detta landskap som kontinuerligt tog sig nya skepnader. De nederländska konstnärerna fångade försöken att tämja naturen, och de svårigheter och motgångar detta innebar.Även i Sverige har utdikning genomförts i stor skala. Detta syns inte minst hos författaren Sara Lidman. I sitt jernbaneepos, den septologi som beskriver hur Västerbotten befolkades och exploaterades, skriver hon om konflikten mellan natur och människa, mellan myrar och odlingsmark och mellan landsbygd och centralmakt. I berättelsens mitt står Didrik Mårtensson med sin önskan om att låta dra järnväg genom hemsocknen Lillvattnet och öppna upp bygden för storskaligt skogsbruk.I den fjärde boken, Den underbare mannen, kan vi läsa om hur den ökända Hästätarflarken förvandlas, för att bana väg för Didriks järnvägsdrömmar. ”Men denna samma sumpmark”, skriver Lidman, ”torrlades nu genom utdikningar, hundratals famnar per sommare. Och överskottsdyan breddes ut på en mark, som skulle bli den fasta grunden för ett stationssamhälle, där handel och kulturell odling skulle blomstra.”Både hos de nederländska målarna och i Lidmans romaner är det fråga om konst som gestaltar rationalisering, industrialisering och kapitalism i mötet mellan natur och människa. Men medan 1600-talets målare var samtida med det föränderliga landskapet, utgör Lidmans romaner en tillbakablick. Det är i hur detta gestaltas som den mest givande jämförelsen finns.De läckande nederländska landskapen återspeglades i konstnärernas konkreta arbete med färgen. Man målade vått på vått, konstaterar Shaw, utan att låta färgen torka först. Likt leran som fanns längs med vägarna, lät målarna pigmenten blandas upp och smetas ut. Det var alltså inte bara i motiven fråga om en kamp mellan vatten och land, människa och omgivning, utan även i motivens utformning.Lidman skrev visserligen varken med sumpvatten eller snö, men böckerna är ändå sipprande och läckande skapelser. Det finns få svenska författare som så oförväget låtit språket flöda och krascha, kränga och dansa. Meningar lämnas oavslutade; skiljetecknen både avgränsar och öppnar upp; talspråk varvas med högtravande bibelcitat; till och med konsonanterna omformas, som när ”jernbana”, blir ”jernbarna”. Så tuggar sig texten glatt vidare in i inlandet, för att sedan vända tillbaka ut mot kusten, fullastad med stockar från den västerbottniska granskogen. Inget är givet och inget står still.Och detsamma gäller tolkningen av de här konstverken. De ska inte förstås enbart utifrån det sammanhang de skapades i eller den tid de avspeglar. Precis som landskapen förändras, utvecklas också de effekter konstverk har på oss. Även tolkningarna sipprar och droppar från de mest oväntade vrår.I dag präglas vårt förhållande till omgivningarna inte minst av våra tafatta försök att hantera utarmningen av jorden och massdöden av arter. Det går inte att läsa om Didriks utdikningar eller betrakta de nederländska träsken utan att tänka på klimatförändringarnas konsekvenser för dagens landskap. Samtidigt som vi lever i en tid som tycks förändras alltför snabbt håller vi paradoxalt nog krampartat fast vid våra tidigare sätt. Trots att städer, jordbruk och landskap har skapats av oss alldeles nyligen ser vi dem som oundgängliga och självklara.Det är i slutändan föränderligheten vi måste minnas. Det är vi som upprätthåller samhället och landskapet i dess nuvarande form. Kanske borde jag alltså egentligen bara vara glad över att åkern hos mina föräldrar blivit granodling. Det är en påminnelse. Vem vet vad jag kommer att se nästa gång jag är på besök. Kanske har det blivit åker av granskogen, igen. Eller kanske har grannen gjort våtmark av det hela.LitteraturLytle Shaw: New Grounds for Dutch LandscapeOEI Investigations X (2021)Sara Lidman: Den underbare mannen Bonniers (1983)

Med jämna mellanrum dyker debatten upp. Vad är sant och vad är fiktion? Och får man skriva vad som helst om verkliga personer i skydd av romanen? Victor Malm, kulturchef på Expressen, och Mikaela Zabrodsky, vd på Förläggareföreningen, hjälper oss att reda ut. Alex Schulmans berättelse om sin mormor och morfar fick fina recensioner och många läsare när den kom 2018. "Bränn alla mina brev" har ordet "roman" på framsidan – samtidigt som Schulman i intervjuer har framhållit att han har velat berätta den sanna historien om sina morföräldrar.I tidskriften Kvartals granskning häromveckan ifrågasätts hur Schulman använt verkliga personer och händelser i en fiktiv berättelse – som på samma gång vill vara en roman med full konstnärlig frihet, och läsas som en autentisk beskrivning av verkligheten.Det har lett till en förnyad debatt om vad en roman kan vara. Behöver vi ett nytt kontrakt mellan läsare och författare?KRITIKSAMTAL: DANIEL SJÖLIN OM TRE AV VÅRENS VIKTIGASTE NYA DIKTSAMLINGARKulturredaktionens kritiker Daniel Sjölin har läst tre av vårens nyutkomna diktsamlingar – Judith Kiros "Det röda är det gränslösa", Ilya Kaminskys "Dansa i Odessa" (övers: Lars Gustaf Andersson) och Lars Håkan Svenssons "Snöns eftermäle". Tre sinsemellan olika diktsamlingar värda att uppmärksamma.OCH DE NOMINERADE TILL SVERIGES RADIOS LYRIKPRIS ÄR...Fem poeter är nominerade till Sveriges Radios lyrikpris, som tillkännages under nästa veckas Litteraturveckan i P1. Under den här veckan får vi ta del av de nominerade diktsamlingarna, och först ut är Athena Farrokhzads "Åsnans år", i uppläsning av författaren själv, liksom Lennart Sjögrens "Det röda äpplet", i uppläsning av Stina Ekbladh.MÖT BOKCIRKELN "SIRIS VÄNNER" – EN AV BOKCIRKLARNA I ÅRETS ROMANPRISJURYUtdelningen av Sveriges Radios romanpris är kulmen på Litteraturveckan i P1, och i år utgörs lyssnarjuryn av medlemmar från bokcirklar i Östergötland och på Gotland. Nästa vecka hör vi juryns överläggningar om de nominerade romanerna – men redan nu ska vi få lära känna årets bokcirklar lite mer.Ett par mil utanför Linköping vid Göta kanal, ligger Bergs slussar och Vreta kloster. Här bor de fem medlemmarna i bokcirkeln "Siris vänner", en bokcirkel som har en given plats i vardagen och där alla har gångavstånd till varandra.ESSÄ: 1600-TALETS KONSTNÄRER HAR NÅGOT ATT LÄRA OSS OM MÄNNISKANS KAMP MED NATUREN"Återställ våtmarker" har blivit ett slagord bland klimataktivister som kämpar för minskade koldioxidutsläpp. I Sverige försvann många av våra koldioxidbindande våtmarker vid de stora utdikningarna som gjordes under 1800-talet – en landskapsomvandling som Sara Lidman speglar i sitt jernbaneepos. Men också landskapsmålarna i 1600-talets Nederländerna fångade människans kamp med naturen. Det här är konstverk som vi idag kan betrakta i ett nytt ljus. Det menar författaren Erik Lindman Mata i dagens essä från OBS.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Felicia Frithiof

I dessa tider av stress och oro vägleder författaren Stina Aronson oss till stillheten i ett radioklipp ur "Envars tillgångar" 1949. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Författaren Stina Aronson (1892-1956) är kanske mest känd för sin språkligt karga roman "Hitom himlen" från 1946, som Sara Lidman såg som en inspiration för sitt skrivande. I början av trettiotalet kom också hennes modernistiska formexperiment "Feberboken".I denna radioessä från 1949 talar Stina Aronson uppfordrande till vår tid - om behovet av stillhet och att våga vara ensam för att hitta sina egna andliga tillgångar. "Det är ingen uppoffring att stanna hemma ifrån bion."

Malin Ackerman blev allmänt känd då hon ställde sig högst upp på barrikaden när Skatteverket skulle lägga ner sin verksamhet i Lycksele. Hon är samhällsaktivisten som blev författare som blev skådespelare och som nu blir bokhandlaren i Lycksele. Men själv vill hon kalla sig för samhällsomdanare istället för samhällsaktivist. Malin är en samhällsengagerad person som brinner för att fylla det tomrum som människor kan uppleva både då det gäller statlig närvaro, av mellanmänskliga kontakter, av en diversifierad arbetsmarknad men även då det gäller kultur och demokratiskapande. Malin har många strängar på sin lyra och har bland annat gestaltat Sara Lidman i filmen om Saras liv, skrivit en stark bok och kämpat för att statliga jobb ska stanna kvar i Södra Lappland. Sara Lidman är en stark person som inte bara påverkat bokhandlaren i Lycksele utan som påverkat många läsare, läs gärna någon av hennes böcker som t.ex. Hjortronlandet. Just nu riggar Malin för att skapa en bokhandel i Södra Lappland, en plast för att bryta tankar och idéer, en mötesplats för människors fria tankar och för kulturen. Malin skriver på sin hemsida – ”Jag är den fria rösten och rebellen i samhällsdebatten för ett hållbarare liv och samhälle" Du när Malin via hennes hemsida :  www.malinackerman.se    

Stina Jofs möter Pontus Dahlman som fick komma hem till en av Sveriges roligaste män. I Karlstad bor Olof Wretling sedan många år, här vattnar han sina blommor och försöker lära sig hur Sara Lidman talade. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kring Sara Lidmans romanfigurer kretsar veckans morgonandakter av prästen Lisa Tegby. De sändes första gången i oktober 2021. Prästen Lisa Tegby från Umeå reflekterar i morgonandakterna kring några av den västerbottniska författaren Sara Lidmans romanfigurer och tankar, idag om Sara Lidman-tunneln i Umeå.På den stora väggen i slutet av tunneln står det med stora bokstäver i Sara Lidmans karaktäristiska handstil: Lev! Med utropstecken efteråt. Så slutade hon ofta sina brev, Sara, eller sina bokdedikationer: Lev! Och så står det på hennes gravsten på Österjörns kyrkogård: Lev! Citaten i björkskogstunneln förmedlar på olika sätt hur Sara Lidman själv och hennes romanfigurer har tagit till sig uppmaningen att verkligen leva, säger Lisa Tegby.TextRomarbrevet 12:11-13, 15MusikJesus bleibet meine Freude Orpheus Chamber Orchestra Morgon och afton (Sv Ps 776) Lisa LestanderProducent Helena Andersson Holmqvist liv@sverigesradio.se Moskit media för Sveriges radio Västerbotten

Kring Sara Lidmans romanfigurer kretsar veckans morgonandakter av prästen Lisa Tegby. De sändes första gången i oktober 2021. Prästen Lisa Tegby från Umeå reflekterar i morgonandakterna kring några av den västerbottniska författaren Sara Lidmans romanfigurer och tankar, idag utifrån ett tal hon höll på torget i Umeå.Det där talet var ett av många tillfällen då Sara Lidman uppmanade oss att lyssna till vårt samvitt som hon sa på västerbottniska, vårt samvete. Låt oss ta vad vi vet i våra djup på allvar! Och det var väl precis samma sak som Jesus menade när han talade till folket och sa: Varför låter ni inte ert inre döma vad som är rätt? Ni vet ju innerst inne!, säger Lisa Tegby.TextEfesierbrevet 5:9-11MusikJesus bleibet meine Freude Orpheus Chamber Orchestra Gud, från ditt hus (Sv Ps 288) Lisa LestanderProducent Helena Andersson Holmqvist liv@sverigesradio.se Moskit media för Sveriges radio Västerbotten

Olof Wretling var P4 Extra-gäst och berättade om sin nya föreställning Kaffet som bygger på ett möte med Torgny Lindgren, Sara Lidman och PO Enquist, om vikten av dialekt och om sonen som fått diabetes.

Jenny Teleman sammanfattar teateråret 2021. Felix Herngren berättar om nya serien "Folk med ångest" och vi besöker Missenträsk där en Sara Lidman-utställning gjort stor succé.

Snedtänkt besöker Riksarkivet där Jens Kling guidar oss i Statens biografbyrås digra arkiv. Nästan hundra år av stolt statlig censur avverkas. Siewert Öholm förbannar Sodoms 120 sista dagar. Thorsten Flinck, Christina Lindberg och Sara Lidman nämns. Samt Jan Guillou.

Snedtänkt besöker Riksarkivet där Jens Kling guidar oss i Statens biografbyrås digra arkiv. Nästan hundra år av stolt statlig censur avverkas. Siewert Öholm förbannar Sodoms 120 sista dagar. Thorsten Flinck, Christina Lindberg och Sara Lidman nämns. Samt Jan Guillou.

Kring Sara Lidmans romanfigurer kretsar veckans morgonandakter av prästen Lisa Tegby. Sång av Lisa Lestander. Prästen Lisa Tegby från Umeå reflekterar i morgonandakterna kring några av den västerbottniska författaren Sara Lidmans romanfigurer och tankar, idag om Sara Lidman-tunneln i Umeå. På den stora väggen i slutet av tunneln står det med stora bokstäver i Sara Lidmans karaktäristiska handstil: Lev! Med utropstecken efteråt. Så slutade hon ofta sina brev, Sara, eller sina bokdedikationer: Lev! Och så står det på hennes gravsten på Österjörns kyrkogård: Lev! Citaten i björkskogstunneln förmedlar på olika sätt hur Sara Lidman själv och hennes romanfigurer har tagit till sig uppmaningen att verkligen leva. Lisa Tegby i andakten Text Romarbrevet 12:11-13, 15 Musik Jesus bleibet meine Freude Orpheus Chamber Orchestra Morgon och afton (Sv Ps 776) Lisa Lestander Producent Helena Andersson Holmqvist liv@sverigesradio.se Moskit media för Sveriges radio Västerbotten

Kring Sara Lidmans romanfigurer kretsar veckans morgonandakter av prästen Lisa Tegby. Sång av Lisa Lestander. Prästen Lisa Tegby från Umeå reflekterar i morgonandakterna kring några av den västerbottniska författaren Sara Lidmans romanfigurer och tankar, idag utifrån ett tal hon höll på torget i Umeå. Det där talet var ett av många tillfällen då Sara Lidman uppmanade oss att lyssna till vårt samvitt som hon sa på västerbottniska, vårt samvete. Låt oss ta vad vi vet i våra djup på allvar! Och det var väl precis samma sak som Jesus menade när han talade till folket och sa: Varför låter ni inte ert inre döma vad som är rätt? Ni vet ju innerst inne! Lisa Tegby i andakten Text Efesierbrevet 5:9-11 Musik Jesus bleibet meine Freude Orpheus Chamber Orchestra Gud, från ditt hus (Sv Ps 288) Lisa Lestander Producent Helena Andersson Holmqvist liv@sverigesradio.se Moskit media för Sveriges radio Västerbotten

"Vinterviken" möter internationell publik och recension av biografin om Tora Dahl. Producent: Måns Hirschfeld Programledare: Maria Askerfjord Sundeby

I Skellefteå har ett av norra Europas högsta hus i massivt trä nyss blivit klart. Kulturhuset Sara blir med sina 20 våningar ett landmärke i staden när den moderna träarkitekturen tar plats. Det nya Kulturhuset Sara i Skellefteå invigs den 8 september. Byggnaden blir norra Europas högsta hus så gott som helt i massivt trä och har fått sitt namn efter Sara Lidman. P1 Kultur skildrar i en serie reportage av Cecilia Blomberg den nya träarkitekturen där teknisk utveckling gjort det möjligt att bygga riktigt högt. Extra viktigt i dag när betong och stålindustrin står för några av de största koldioxidutsläppen och trä har seglat upp som ett alternativt mer miljövänligt byggmaterial även i stora hus. Det har blivit inne att bygga höga hus i trä och det är lite som en tävling som pågår. Det högsta som planerats är W350 i Tokyo. 350 meter högt för att 2041 stå klart som en trofé då japanska skogsbolaget Sumitomo firar sitt 350-års jubileum. I Norge finns sedan ett par år Mjöstornet som är 18 våningar högt och med mer betong i stommen. Cecilia Blomberg besökte Kulturhuset Sara när det fortfarande var en byggarbetsplats, i september förra året. I reportaget träffar hon arkitekterna Maria Orvesten och Pi Ekblom, samt Stig Axelsson, försäljningschef på Martinsons Trä i Bygdsiljum. OBS-ESSÄ: DEN DELADE FRAMTIDEN Är framtiden ett hot eller löfte? Den här veckan återutsänder OBS essäer på temat brytningspunkter. Ögonblicket när historien och framtiden tycks skiljas åt. I kvällens essä beskriver författaren Dan Jönsson hur den framtid vi idag ser framför oss tycks överskrida de utopier och dystopier som människan tidigare föreställt sig. Programledare: Lisa Bergström Producent: Anna Tullberg

Den politiska diskussionen om våld mot kvinnor är i full gång, men hur ser skildringarna av våldet ut i tv-serier, böcker och filmer? Möt tidigare riksdagsledamoten Veronica Palm som romandebuterat med boken Inte alla män. KVINNOR ÄR REKVISITA I NORSK TV-SUCCÉ Den norska TV-serien Exit lockar storpublik i SVT Play. Serien handlar om fyra snuskigt rika män som lever ett liv i stort överflöd men med brist på moralisk kompass, och där kvinnor är bruksvaror likt klockor och bilar. Exit bygger på intervjuer från 2017 med fyra verkliga personer i finansbranschen i Oslo. Vi har intervjuat regissören Öystein Karlsen. DET PSYKOLOGISKA VÅLDET I FILMEN GASLIGHT En man som metodiskt manipulerar sin fru att själv tro att hon är galen det är handlingen i filmen Gaslight. Historien kommer från början från en pjäs, och har sedan filmatiserats flera gånger. Vi har tittat på filmen från 1940 tillsammans med psykolgen Jonas Mosskin och P1 Kulturs kritiker Emma Engström. Kan filmen öka vår förståelse för psykologiskt våld? Och vad ligger i begreppet "gaslighting"? EN BOK OM HATETS MEKANISMER Författaren Jean Rhys var 75 år gammal när hon fick sitt stora genombrott med romanen Sargassohavet. "Det är som att allt redan hänt. Allt sker på stället..." Så beskriver författaren Sara Lidman stilen i Sargassohavet, i en klassiker signerad P1 Kulturs Katarina Wikars.

Jean Rhys gjorde Antoinette, Rochesters första hustru i Charlotte Brontës 1800-tals roman till huvudperson i "Sargassohavet", gav den galna kvinnan på vinden en röst. Först med romanen "Sargassohavet" slog Jean Rhys igenom, och då var hon 75 år och satt och frös i en liten stuga på engelska landsbygden, paranoid, alkoholiserad och fattig. Med främlingens ögon tittade Jean Rhys alltid på det England dit hon kommit som sjuttonåring. Det överensstämde inte med den dröm hon haft om England när hon växte upp på Dominica i Västindien i början av 1900-talet för England var kallt och England var grått och ogästvänligt och ändå blev hon kvar. Lika lite hemma där som någon annanstans och det fanns ingen väg tillbaka. I romanen Sargassohavet skriver Jean Rhys om de fattiga vita i Karibien och om engelsmännen, om att vilja vara svart, om hackordningen och hierarkierna, skriver ihop sina erfarenheter, beroendet, spriten och galenskapen, kylan i de kalla rummen som väl ändå inte kunde vara England. Jean Rhys, outsidern, blev till sist en författare i tiden med sina teman: hemlösheten, identitetslösheten, flitigt förekommande på postkoloniala akademiska sajter. Hur handskas då Rhys med Jane Eyre? Vad är det hon vill göra? Litteraturvetaren Carin Franzén kallar Sargassohavet ett svidande korrektiv till den västerländska kanoniserade Jane Eyre. När Jean Rhys fick frågan om hon inte var glad nu när hon blivit berömd författare svarade hon: Det är för sent. Vi hör också författaren Sara Lidman och förläggaren Diana Athill. Uppläsare Vanja Blomqvist och Christer Fant. Översättare: Ingegerd Martinell.

Jean Rhys gjorde Antoinette, Rochesters första hustru i Charlotte Brontës 1800-tals roman till huvudperson i Sargassohavet, gav den galna kvinnan på vinden en röst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Först med romanen "Sargassohavet" slog Jean Rhys igenom, och då var hon 75 år och satt och frös i en liten stuga på engelska landsbygden, paranoid, alkoholiserad och fattig. Med främlingens ögon tittade Jean Rhys alltid på det England dit hon kommit som sjuttonåring. Det överensstämde inte med den dröm hon haft om England när hon växte upp på Dominica i Västindien i början av 1900-talet för England var kallt och England var grått och ogästvänligt och ändå blev hon kvar. Lika lite hemma där som någon annanstans och det fanns ingen väg tillbaka. I romanen Sargassohavet skriver Jean Rhys om de fattiga vita i Karibien och om engelsmännen, om att vilja vara svart, om hackordningen och hierarkierna, skriver ihop sina erfarenheter, beroendet, spriten och galenskapen, kylan i de kalla rummen som väl ändå inte kunde vara England. Jean Rhys, outsidern, blev till sist en författare i tiden med sina teman: hemlösheten, identitetslösheten, flitigt förekommande på postkoloniala akademiska sajter. Hur handskas då Rhys med Jane Eyre? Vad är det hon vill göra? Litteraturvetaren Carin Franzén kallar Sargassohavet ”ett svidande korrektiv till den västerländska kanoniserade Jane Eyre.” När Jean Rhys fick frågan om hon inte var glad nu när hon blivit berömd författare svarade hon: Det är för sent. En Klassiker av Katarina Wikars. Vi hör också författaren Sara Lidman och förläggaren Diana Athill. Uppläsare Vanja Blomqvist och Christer Fant. Översättare: Ingegerd Martinell.

Therese Eriksson recenserar böcker för SvD och skriver om kultur i Västerbottenskuriren. Kulturkritiker Therese har skrivit om kultur så gott som hela sitt arbetsföra liv på flera olika tidningar och har för det mesta frilansat. Just nu skriver hon om böcker i Svenska Dagbladet. Video Boktips från Therese Omnämnda i podden Virginia Woolf, ”Orlando” John Williams ”Butcher's crossing” Marieke Lukas Rijneveld ”Obehaget om kvällarna” Louise Glück, ”Vild iris” och ”Ett byliv” Albert Camus, ”Främlingen” Kerstin Ekman, Vargskinnet-trilogin P O Enquist, ”Nedstörtad ängel” Sara Lidman, ”Tjärdalen” Övriga tips, blandat nytt, äldre och klassiker Maja Lunde, ”Przewalskis häst” Kristoffer Folkhammar, ”Är det barnen, baby?” Asta Olivia Nordenhof, ”Pengar på fickan” Tomas Bannerhed, ”En vacker dag” Anna-Karin Palm, ”Jag skriver över ditt ansikte” Birgitta Trotzig, ”Sveket” Flannery O'Connor, ”Ta himmelriket med våld” Jamaica Kincaid, ”På flodens botten” Länkar Therese Eriksson | LinkedIn Therese E (@thereseeriksson) • Instagram photos and videos Artiklar av Therese Eriksson | SvD Therese Eriksson | Västerbottens-Kuriren (vk.se)

Sara-Vide Ericson lever sitt måleri, bokstavligen. Varje scen som hon skildrar har hon först utsatt sig själv för innan de hamnar på duken. Konstnärskapet besöker hennes ateljé och hem i en gammal skolbyggnad i södra Hälsingland. Här är hon omgiven av det landskap som är så tätt förknippat med hennes måleri. Hon kallar det för själens landskap, så hemtamt att det tillåter henne att använda det som spelplats för alla slags bilder och känslor, även de mörkaste. I avsnittet följer vi hennes arbete inför en stor separatutställning i Skellefteå i höst och pratar bland annat om den politiska och poetiska betydelsen av myrmarker och diken, om att bära andras kläder som substitut för intimitet, om Sara Lidman och Västerbotten och om hur början på en målning är som att gå in i ett mörkt rum.

Detta är ett avsnitt om den första stora vilda strejken i Sverige sedan 1940-talet. I december 1969 börjar en spontan sittstrejk hos gruvarbetarna i Svappavaara. Den sprider sig snabbt till resten av LKAB:s gruvorter - och ryktet om det till den socialdemokratiska regeringen. En avtalsvidrig strejk hos ett statligt företag? Fara och färde. Det blir Sara Lidman, Olof Palma, Ture Rantatalo och mycket mer i veckans Historiepodden! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En ny säsong av podcasten är här! I första avsnittet pratar vi om skogen! Skogen är till för människan, det är vår slutsats. Antingen i form av rekreation eller produktion. I vår moderna värld har skogen fått en nästan religiös betydelse. Den är det äkta. Samtidigt är all skog i Sverige planterad. Antingen för att vi ska tillbringa vår fritid där eller för att vi ska hugga ner den för råmaterial. Vi snackar om litteraturen som skildrar skogen. För några år sedan vann Sven Olov Karlsson Augustpriset i den facklitterära kategorin för sin bok Brandvakten, där han skildrar den stora skogsbranden i Västmanland 2014. En brand som det moderna skogsbruket hade stor skuld till. Vi pratar om Karlssons bok, liksom vi pratar om de böcker som skildrat arbetet i skogen. Så som Eyvind Johnsons Nu var det 1914, Göran Palms Vintersaga, Moa Martinson, Sara Lidman och Harry Martinson, såklart. Vi pratar också om vår personliga relation till skogen, både stadens och landsbygdens skog.

I tallskogen i Pemar uppfördes Alvar Aaltos sanatorium 1935. I funktionalismens idéer fanns samma tankar som i botandet av de TBC-sjuka, innan medicinerna kom. Luft och ljus. Den unge Alvar Aalto designade allt från dörrhandtagen till den speciella vilstol som skulle frigöra andningen. Katarina Wikars vandrar genom sanatoriet med konstvetaren Ulrika Grägg och guiden Helena Kaartinen, som berättar att en patient i veckan hoppade från solbalkongen. Varför är TBC en sjukdom omgärdad av så många romantiska myter? Från Kafka och Kameliadamen till sanatorieromanen framför alla andra, Thomas Manns Bergtagen. Vad händer med tiden när den inte brukas? TBC drabbade dock mest de fattiga. Första halvan av 1900-talet dog 1000 människor i månaden i sjukdomen i Sverige. Eyvind Johnson skildrade de grå lungsotsgårdarna, och också Sara Lidman och Torgny Lindgren har skrivit om TBC. Programmet sändes första gången 2001.

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken "Gruva". Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade. Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

Stockholms filmfestival fyller trettio år och har gått från en arena för amerikansk independentfilm till en fransk filmfest. Dessutom: Streamingkriget intensifieras med lanseringen av Disney+. Kulturredaktionens filmkritiker Roger Wilson rapporterar från Stockholms internationella filmfestival. Han har bland annat pratat med regissören Céline Sciamma om varför #metoo inte förändrade den franska filmbranschen. Dessutom, Kulturnytts reporter Joakim Silverdal rapporterar om streamingkriget som nu intensifieras när Disney+ utmanar aktörer som Netflix, HBO och Amazon. Vi får även höra ett reportage om den nya dokumentären "Sara med allt sitt väsen" om författaren Sara Lidman gjord av Gunilla Bresky. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Dialekterna försvinner allt mer från vårt moderna samhälle, men runt om i landet finns kulturutövare som kämpar för att bevara dem. Från Härjedalen till Östersund, Junsele och Missenträsk. I det här reportaget får lyssnaren höra om när svenskan blev standardspråk, hur dialekterna sedan ansågs fula och varför kulturutövare nu vill bevara dem. I Jämtland får vi träffa Bo Oscarsson som skrivit en jämtländsk dialektordbok med 13 000 sökord och Torbjörn "P-Danjelsa" Persson som gör reggae kryddad med ord från jamskan. Vi får också höra om Nicke Sjödin som skrev 18 böcker på sin lokala variant av Junsele-mål och Sara Lidman som hade Skellefteå-bondskan som viktig ingrediens i sitt skriftspråk. Alla berättar om hur dialektanvändandet ses som en revansch mot det svenska samhället. Ett sätt att slå tillbaka mot ett kulturförtryck som inneburit att våra närmaste språk nästan är bortglömda. Joakim Silverdal har besökt de norrländska kulturutövarna som kämpar för att hålla sina lokala dialektala kulturarv levande.

Kerstin Wixe samtalar med Birgitta Holm om hennes bok om Sara Lidman. Från programmet Bokfönstret.

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken "Gruva". Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade. Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken Gruva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade.Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom – själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt.

Nordmark Pod får besök av Luleå Hockeys Johan Forsberg!Det samtalas om och att;internationella krama en musikerdagen, gå vidare, i lägenheten eller i gymmet, trilla in i hockeyn, "du har inga kompisar, gör nåt!" Jag kan inte åka skridskor, vila hjärnan, det svåraste som finns är mail, tvingas träffa människor, få mkt tillbaka, jag gillar inte sport, jag hade betalat 0kr för att se mig själv.., skriva krönikor, läs mindre ord och tänk mer, människor är det värsta jag vet men de inspirerar mig, en hand att hålla i, resandet, Sara Lidman, Torgny Lindgren, treenigheten, den romantiserande bilden, ute o sladdar på en is, reflektion, snart har vi ingen planet, vara selektiv, träna 20h/veckan och slå på en knapp.Avsnittet avslutas Until The Day I Die med Tracy Irve.Mäktigt! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Väckelserörelsen i Västerbotten har varit grogrund för några av Sveriges stora författarskap. Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist hör till de mest välkända namnen. I Västerbotten var avstånden långa och att ta sig till kyrkan på söndagen var för många omöjligt. I stället samlades man i bondköken och läste själva ur skriften och tolkade orden. Många av de västerbottniska författarnas romaner och berättelser är direkt uppstigna ur landskapets väckelsekristna mylla. Söndag 22 april ska det handla om Torgny Lindgrens författarskap i Teologiska rummet och som en introduktion eller litet kött på benen pratar vi den här veckan om vad som är typiskt för den västerbottniska väckelsen och deras färgstarka predikanter. Medverkande är religionspsykologen Owe Wikström vid Uppsala universitet och Anders Person, litteraturvetare vid Umeå universitet. Programledare och producent Peter Sandberg.

  I detta avsnitt av Humpodd möter Corina Löwe och Jonas Svensson den nyblivna doktorn i litteraturvetenskap, Anna Salomonson, och pratar om hennes avhandling Skeendet på stället. Röster och samtidigheter i tre verk av Sara Lidman. Det blir ett samtal om västerbottniska som litterärt språk, möjligheterna att gestalta den andra, vems röst som tillåts höras och framför … Fortsätt läsa Sara Lidman och det koloniala

"Som av fåglar genomflugen" heter litteraturprofessorn Birgitta Holms mythobiografi om konstnären och aktivisten Helga Henschen som också är aktuell med en utställning på Thielska galleriet. Sedan Birgitta Holm iförd författaren Gösta Oswalds gamla träningsoverall tillbringade tio år vid hans föräldrars köksbord som ung för att skriva sin doktorsavhandling i litteraturvetenskap har hon hunnit med allt från Selma Lagerlöf till Rut Hillarps hyllmeter av efterlämnade erotiska dagböcker. Några år tillbringade hon också bland textavlagringarna i Sara Lidman skrubb. Katarina Wikars träffade henne för att prata Helga Henschen och den nya boken men blev alltmer intresserad av Birgitta Holms arbetsmetoder och vad pardans har med skrivandet att göra. Hur var det då att dansa med Helga Henschen? Det var inte det lättaste, menar Birgitta Holm, som körde fast innan hon kom fram till att en mythobiografi var vad hon skulle göra, hitta den röda tråden, mönstret i mattan. Flykten och förvandlingarna. Så följ med in bland sovande Törnrosor, pickande skator och cykelakrobater. Och så handlar det om att hitta sig själv i poeten Rut Hillarps dagböcker och som bonus en anekdot om konstnären Öyvind Fahlström, kärlek och bensin.

Vi ålar ner i de domäner som redan de gamla grekerna fattade att man ska undvika. Tomas frågar sig om en dålig skräckfilm alltid är bättre än ett dåligt drama och Lars reciterar webpublicerad kärlekspoesi. Vi pratar också om: Dante, Den gudomliga komedin, bergfrun, bergatrollet, Beowulf, Grendel, Emile Zola, Den stora gruvstrejken, Bengt af Klintberg, Svenska Folksägner, Taberg, Creepypodden, Ted the Caver, Dagens Nyheter, Lotta Ohlsson, Markus Sköld, Kalldrag, Låt den rätte komma in, Daniel Svanberg, Gruvdamen, Hoi Förlag, Andreas Marklund, Skördedrottningen, Mörkersdottir Förlag, Frida Arwen Rosesund, Förvriden, The Gate, Stranger Things, Monster Squad, Venom, Judas Priest, Ozzy Osbourne, Sacrifyx, kanadensiska Sacrifice, The Pit, Blackrat, The Strangeness, The Boogens, Märta Kajsa Nyholm, Gruvrået, Frailty, Homeros, Odysséen, Blair Witch Project, Exorcisten, The Others, The Descent, Lights Out, Deliverence, From Dusk till Dawn, Alien, H P Lovecraft, The Beast in the Cave, The Rats in the Walls, Sanctum, The Cave, Bruce Hunt, The Matrix, Dark City, Unearthed, Deep Fear, Predator, Beneath, The Deer Hunter och Sara Lidman. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys i en salig röra.

"Vietnam är nära" sjöng Maria FNL-grupp. Men vad betydde det egentligen? Sara Lidman var naiv, tycker den vietnamesiska författarinnan Le Ming Khue, som också tyckte att Lidman var väldigt allvarlig. Dramaturgen och författaren Carsten Palmaer var engagerad i den svenska FNL-rörelsen. Han var också fast anställd skribent på Fria Proteatern, och har skrivit texter som "Vietnam är nära" och "Förfalskare finns".Vad trodde han på under "det amerikanska kriget", som Vietnamkriget kallas i Vietnam? Och vad hände sen, med Carsten och idéerna och politiken, efter freden 1975?Le Minh Khue är en vietnamesisk författare som var minröjare under kriget. Hon har skrivit novellsamlingen "Monsunens sista regn". Hon berättar att de vietnamesiska männen är lata, korrumperade och borde ta mer ansvar. Hon berättar också om sitt möte med den svenska författarinnan Sara Lidman: "Hon var naiv".Lundströms Bokradio har en egen spellista på Spotify - idag med 6 nya låtar. Två av låtarna vi spelar i programmet: "Vietnam är nära" och "Förfalskare finns", är inte utgivna på Spotify, men går att hitta på annan plats i cyberrymden, exempelvis på Youtube.Lundströms Bokradios spellista på Spotify hittar du här

Om resan från skolans strejkledare via partipolitiken till teaterscenen, om varför pjäsen om fabriksnedläggningen blev som en kollektiv begravning och hur man gör Sara Lidman mindre politisk. America Vera- Zavala är dramatiker, aktivist, kulturskribent och författare. Hon har jobbat vid Vänsterpartiets kansli i Europaparlamentet i  Bryssel och varit med och grundat den svenska grenen av Attacrörelsen.  2007 gjorde hon debut som dramatiker, efter det att Lars Norén bjudit in henne att skriva en pjäs för Riksteatern. Resultatet blev ”Concha tu Madre”. Andra verk som uppmärksammats är trilogin om fabriksnedläggningen i Norrsundet (”Jävla finnar”, ”Fabrikens barn” och ”Vita pumps). ”Etnoporr”, ”Rött kort” och nu senast ”Sara! Sara! Sara! Starka kvinnor pinkar stående” på Stadsteatern i Stockholm.

Vi rivstartar med en litterär roadmovie genom berättarlandskapet Västerbotten! Följ med till Sara Lidman-gården i Missenträsk, sedan Till häst genom Västerbotten, upp på hästryggen tilsammans med bokdebuterande Olof Wretling och Sven Björklund, kända från humorkollektivet Klungan. Och så träffar vi prisbelönta författaren Sara Stridsberg, aktuell med sin bok Beckomberga - ode till min familj. En av bokhöstens höjdpunkter är utgivningen av Sara Lidmans författardagböcker 1975 - 85, Stilens munterhet, sammanställd av Annelie Bränström Öhman. Så Marie Lundström och producenten Ulph Nyström tar med sig texterna, går husesyn i Sara Lidman-gården och slår sig ned på verandan med utsikt över hela Missenträsk och halva Västerbotten. Vi rör oss alltså i ett landskap som dånar av litteratur; sara, Torgny Lindgren, PO Enquist... hur tar man plats i skuggan av giganterna? Några som försöker är Klunganbröderna Olof Wretling och Sven Björklund, som likt bröderna Grimm ger sig ut på jakt efter en muntlig berättarskatt. Vi möter dem när de återförenas med sina kära hästar Ullika och Dansa, berättarprojektets transportenhet. Och så undersöker vi en annan plats, laddad av sin egen historia: Beckomberga, mentalsjukhuset, "ett slott på botten av världen, ett palats för vanställda och hopplösa". Framskrivet av Sara Stridsberg. Jenny Teleman träffar henne i en vedbod på Gotland, där de kurar ihop sig medan sensommarregnet faller.

I sommarens femte Allvarligt talat har författaren Lena Andersson valt att svara på frågor som handlar om: Dom normalstörda om dom är lämpliga som föräldrar? Vad ska man svara om någon vill be om förlåtelse och man inte vill förlåta? Vad gör man när man inte vill ligga som ett vårdpaket? Producent: Susanna Einerstam Musik: Karsten Vogel  och Niels Thybo ”God only knows”. Willy Lundin   ”Min sommarlåt”. Ketil Björnstad ”Prelude XII”  från CD  Early piano music. Signatur i början av programmet: Bill Frisell ”Probability Cloud”. Slutsignatur: Tomasz Stanko ”Sleep Safe and Warm”. Musikansvarig: Anton Karis Lyssnarbrev: Hej Alvarligt talat lyckas komma närma livet och människan. Jag tänker på Sara Lidman som i ett sommarprogram säger det är viktigt för författaren att inte ställa sig i vägen för sin historia. Bästa hälsningar Åke Hagström ___________________ Hej! Kanske är det för sent, men jag provar ändå. Jag har en fråga till programmet: Varför gör det så ont i bröstet när man längtar starkt efter någon? Jag antar att det finns någon fysiologisk förklaring, men jag skulle så väldigt gärna vilja höra Lena Andersson filosofera över frågan. Hon har en sällsynt förmåga att resonera logiskt och klart. Det känns välgörande att lyssna på hur hon följer resonemangen dit de för henne. Om det nu inte är för sent, och om ni vill använda frågan, så kan jag kanske utveckla den en smula. Jag håller tummarna! :) Vänliga hälsningar Karin D _________________ Lena Andersson är så himla, himla BRA i Allvarligt talat. Clara Levin ___________________ Hej, jag reagerade på Lena Anderssons långa analys om ‘Förlåtelse’. Innebörden av förlåtelse är enkelt, som jag ser det. Att förlåta betyder att ‘släppa någon fri’. Det kräver ingen motprestation av den andre. När man känner att man kan släppa någon fri, så är det s.k. problemet löst. Att få bekräftat att förlåtelsen ,accepteras, tas emot el.dyl. speglar endast ett bekräftelsebehov hos personen. Enkelt , behöver ingen djup analys. Tycker Birgitta Tryberg __________________ Nyligen har jag upptäckt programmet Allvarligt Talat och lyssnat på Lena Andersson svar på frågor. Jag vill skicka min enorma uppskatning till er som gör progrmmet. Det är fantastisk bra. Och nu en fråga till Lena: Hur kan man få inre ro? Frågan kommer från en person som alltid är orolig av olika anldeningar. Minou Safarzadeh ________________ Hej. Jag heter Aron Wetterlund. Jag är 26 år och från Asige. Jag har alltid tänkt att det bästa i livet inte har hänt än. Vilket gör att jag har horisonten framför mig och att jag kan finna en viss ro i att det kommer att bli bättre (ännu bättre). Samtidigt försöker jag bekanta mig med tanken på att det här är mitt liv. Det jag upplever exakt nu (för stunden, dagen, veckan, månaden och året) är mitt liv. Dra horisonten mot nuet. Tanken om vad livet är har börjat gå i mer pragmatiska banor. Färgerna mattats av och jag känner mig nästan lite bitter (jaha, är detta det? Men...?). Hur resonerar ni kring detta? MVH / Aron

Är dialekten en befrielse, kan den vara det, eller är den något man måste befria sig från? Göran Sommardal samtalar med tre: Birgitta Holm, Adde Malmberg och Douglas Léon. Andra som hörs ur arkivets mörker är Sara Lidman, Edvard Persson och Lars Ekborg.

Gäst: Anneli Bränström-Öhman, professor i Litteraturvetenskap

Förr kallades de glesbygdsromaner med författare som Torgny Lindgren, Sara Lidman och Kerstin Ekman som frontfigurer. Nu har berättelserna om det mörka och hårda livet på landet fått ett nytt samlingsnamn - Country Noir. Men vad betyder det? Och frågan är om det tjänar de berättelser om landsbygden, som vågar ta steget ut och berätta om människor på landet med djup och allvar. I veckans P4 Kultur får vi träffa författaren Ola Nilsson - som i vår kommer med sista delen i en trilogi om ett litet samhälle i Norrland. De första två delarna Hundarna och Änglarna släpptes förra året respektive i våras. I böckerna får man i huvudsak följa unga personers tuffa levnadsöden. Country Noir, eller Glesbygds Noir, är en ursprungligen amerikansk genrebeteckning för litteratur som skildrar människor som lever på landsbygden. Det är ofta det hårda livet i en karg miljö som böckerna berättar om. Och hit brukar Ola Nilssons verk räknas. Glebygdens mest marginaliserade människor kallas ibland föraktfullt för "White Trash" - ett begrepp som vår krönikor Malin Sandberg menar är det sista rasistiska uttrycket man kommer undan med.

Söndag 27 dec 17.00 i P1, med repris fredag 1 jan 21.03 Sara Lidman, Sven Delblanc, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Göran Tunström och PO Enquist hör alla till en generation författare som har djupa kunskaper i Bibeln och bibelns språk. Men vilka strängar slår det religiösa språket an i dagens generation? Bör bibelns språk rentav stöpas om för att täcka in moderna människors religiösa erfarenheter och känslor? Kerstin Ekman och teologen Ola Sigurdsson diskuterar bibelns symbolspråk och begreppsvärld.