Podcasts about trafikf

I podden Sveriges säkerhetschefer möter vi landets säkerhetschefer för att belysa yrkesrollen nu och framöver. Den här gången möter vi Therese Hallqvist, som är säkerhetsstrateg inom securityområdet på Trafikförvaltningen i Region Stockholm och som tror att kombinationen HR och säkerhet skapar magi. Therese Hallqvist har arbetat på Trafikförvaltningen i nio år, först som konsult då hon bland annat utvecklade IT-avdelningen och numera som säkerhetsstrateg inom securityområdet. Hennes ansvarsområde är framför allt personalsäkerhet och oegentlighetsutredningar. I maj 2023 diplomerades hon som säkerhetschef men hon gick även en HR-chefsutbildning för ett par år sedan. Hon är också certifierad CIO och har varit nominerad till årets chef inom Saco 2017 och var en ”Topptalang Sveriges Framtida ledare” på Veckans affärer 2011. Trafikförvaltningen, mer känt som SL, driver hela kollektivtrafiken i Stockholms län och har 1000 anställda och nästan lika många konsulter. Säkerhetsavdelningen, där Therese arbetar, har 14 anställda och lika många konsulter. Avdelningens ansvarsområde täcker allt från trafiksäkerhetsfrågor till civilt försvar, krisberedskap och brand. Therese har en bakgrund som IT-managementkonsult och haft flertalet chefsbefattningar i linjen, bland annat på Vattenfall. Förändringsarbeten och ledarskap är ett par av hennes styrkor och hon drivs av utveckling, både för egen del och för verksamhetens del. Enligt hennes synsätt hänger säkerhet och HR ihop och går hand i hand. HR ser möjligheter medan säkerhet ser risker och i kombinationen skapas magi, menar hon. Therese anser att en bra säkerhetschef framför allt ska vara intresserad och lyhörd. Det är även viktigt att förstå verksamhetens utmaningar för att kunna integrera säkerhet på bästa sätt och man måste dessutom kunna bygga upp tillit. Podden Sveriges säkerhetschefer produceras av Företagsuniversitetet.  

Om ordningsvakter i Stockholms lokaltrafik och när resenärer menar att de går över gränsen och använder omotiverat våld. Minou och hennes vän har precis blivit tillsagda att lämna tunnelbaneperrongen av en ordningsvakt för att de haft med sig folköl. De är på väg därifrån, men hon vänder sig om och säger att hon tycker att vakten utövar maktmissbruk och borde skämmas. Och sen så lägger jag till då, vilket jag skäms över, i slutändan av meningen: () har du en mini-pitt eller?Ordningsvaktens blick förändras plötsligt och så säger han: det här är ett gripande och tar tag i Minous hand med ett hårt grepp. Och sen går allt väldigt fort, berättar hon. Så vänder de mig, böjer mig framåt så att min rygg fälls fram som en fällkniv. Och så hör jag bara hur min kompis skriker: ni sätter inte handbojor på henne. Och här, här rasar liksom mitt blod ner. Mina ben blir helt svaga. () Och så hör jag hur de här handbojorna klirrar. Alltså jag förstår inte varför jag står där i de här handbojorna med den lilla, lilla händelsen och de proportionerna, alltså handbojor är ju till för kriminella eller folk som är en livsfara för andra.Minou blir upptryckt mot en vägg. Sen beordrar ordningsvakten att Minou ska föras in i ett så kallat trygghetsrum. Och då liksom, öppnar de dörren och kastar in mig där och jag kommer ner på knäna."Jag får ingen luft"43-åriga Julia, som lider av PTSD, berättar att hon var mitt i pågående panikångestattack när hon konfronterades av ordningsvakter i T-Centralen i Stockholm, för nästan två år sedan. De försöker få svar från mig, men när du trycker mig in i väggen, och sen trycker min hals hur kan jag svara dig? Det är det som jag inte fattar, varför de gjorde så.Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, hamnade i en diskussion med en ordningsvakt som tyckte att han var för berusad. Sen blir han överfallen bakifrån, berättar han. Jag spänner till och plötsligt ramlar vi på golvet och då, då får jag verkligen panik, vad händer? Vad ÄR det här? Den här manliga vakten börjar då liksom klättra upp, han tar stryptag, jag känner jag får ingen luft.Kaliber har gått igenom de klagomål från resenärer som kommit in till SL. Av drygt 800 klagomål som gäller SL:s ordningsvakter finns 220 st fall där resenärerna upplevt omotiverat eller obefogat våld från ordningsvakterna. SL: "Finns ofta två sidor av myntet"Så vad säger SL om resenärernas klagomål? Erik Norling är ansvarig trafikdirektör på Trafikförvaltningen i Region Stockholm: Om man blir avlägsnad eller gripen av en ordningsvakt så upplevs det sällan som positivt, det är ju väldigt obehagligt och det kan se obehagligt ut. Så det är klart att man kanske har en bild när en sådan här händelse inträffar som man upplevt att det här har varit obehagligt. Kundklagomålen ger en bild av händelse, men den behöver inte vara en nyanserad och korrekt bild av händelsen alltid utan det finns ofta två sidor av myntet.Kaliber har frågat de anlitade vaktbolagen, tre stycken, om kritiken mot deras ordningsvakter. Ett av bolagen svarar att ytterst få ärenden de hanterar är klagomål och att de utbildar sina vakter i bland annat konflikthantering och bemötande. De gör också kontinuerliga kontroller av sin personal för att se att de jobbar i enlighet med uppdraget.  Det andra bolaget menar att de alltid försöker att minimera antalet resenärer som känner sig felaktigt behandlade av deras ordningsvakter. Men att det inte går att komma ifrån att vissa resenärer kommer att tycka att ordningsvakterna gör fel i en konflikt, särskilt när alkohol är inblandat. Det tredje vaktbolaget svarar att de tar alla klagomål på allvar och utreder dem.

Our host Chris Asbridge discusses the new iOS and the latest Apple line-up with Paul Peelen from Zettle by PayPal, Daniel Saidi and Ricardo Gonzalez from Trafikförvaltningen.

Radiokorrespondenterna om pandemins något oväntade påverkan på stadstrafiken. I flera europeiska storstäder experimenteras nu med färre bilar och fler cyklar. Medverkar gör bland andra: Andreas Liljeheden, Brysselkorrespondent och Sophia Becker, trafikforskare på tekniska universitetet i Berlin. Caroline Salzinger, Berlinkorrespondent caroline.salzinger@sverigesradio.se

Hur många bilar kan en person äga? Hur kommer det sig att vissa personer äger flera hundra bilar och vad är syftet med det? Gäster: Fredrik Lindstedt, Gränspolisen Stockholm.Cecilia Fabiansson Huss, chefsjurist Trafikförsäkringsföreningen.

I avsnitt 5 av 10 körkortsfrågor så diskuterar vi bland annat vad trafikförsäkringen täcker, hur många över 60 år som har synfel, när man måste måste märka ut en bogserlina och mycket mer.

Allt emedan Magnus roar sig med att göra ärenden på stan gottar sig Jezper och Johan den här veckan i allehanda nyheter från Google. Det snackas Pixel 3 och det faktum att Google+ lite överraskande läggs ner. Utöver det har Jezper noterat att veckan inneburit att en ny trafiklag har trätt i kraft, och som vanligt råder det ingen direkt brist på åsikter. Väl mött! Ur veckans innehåll Försnack Trafikförordningen Ämnen Googles Pixel 3-event Google+ lägger ner En podd om teknik Hemsida Skicka feedback Livechatten Köp vår snygga t-shirt med EPOT-tryck Annonsera hos oss Om oss Social media En podd om teknik på Twitter En podd om teknik på Facebook En podd om teknik på Instagram Jezper på Twitter Johan på Twitter Magnus på Twitter

Det här avsnittet är lite längre, dock endast 20-isch sekunder. Pinget du hör i avsnittet markerar ett område som Länsstyrelsen arbetar med (OBS! Det finns fler saker som Länsstyrelsen gör). Här kommer de i alla fall i turordning.  1. Trafikföreskrifter/trafikregler pysslar Länsstyrelsen med. 2. Länsstyrelsen är med i planeringen av vägar.  3. Djurskydd och allmänna veterinära frågor ligger på Länsstyrelsens bord.  4. Landsbygdsfrågor (något långsökt).  5. Naturreservat pysslar Länsstyrelsen med.  6. Länsstyrelserna ansvarar för kontrollen av primärproducenter som enskilda jordbruk, men också av exempelvis uppfödare, fiskare och bärplockare. 7. Arbete med att få folk att röka, dricka och droga mindre håller Länsstyrelsen på med.  8. Länsstyrelsen kontrollerar att kommunernas räddningstjänst fungerar som den ska och även att brandflyget spanar efter bränder. 9. Fiske pysslar Länsstyrelsen med.   10. Om någon vill bo mer miljövänligt... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En liten flicka dör efter en kollision mellan ett tåg och bil. Men i polisutredningen som följer får järnvägsbolaget som har ansvaret för säkerheten utreda sig själva. Kaliber idag- om hur en utredning som kunde gett svar, i stället lämnar efter sig en mängd frågor. – Det är klart att den här signalen som jag hört flera gånger om dagen, och som jag hört i 26-27 års tid fortfarande är bekant, men det blir ändå en påminnelse varje gång, det blir det ju.  Dagen då en tragedi ska inträffa är en solig dag, den 4:e januari 2013. Det är lovtider, och hemma i huset norr om Stockholm har Peter, som vi väljer att kalla honom, ätit frukost tillsammans med sina två döttrar. De har gjort sig i ordning för att åka in till stan. De sätter sig i bilen. Han pratar i telefon med en god vän när han kör nerför den vindlande vägen mot järnvägsövergången. I baksätet sitter döttrarna och sjunger. – Vi hade rätt nyligen varit och tittat på Trassel, den här Disneyfilmen om Rapunzel med det långa håret och de satt och sjöng musiken ur den. Ungefär samtidigt avgår Roslagståget från Kårsta station för att påbörja resan in mot Stockholm. I tåget sitter ett tiotal passagerare. Strax söder om Kårsta, vid järnvägsövergången Roslagsbroby, går något fel. – Min upplevelse är att jag har inte kunnat göra någonting. Jag hinner bara skrika ”Åh nej”. Och sedan ser jag tåget på min vänstra sida. Så säger det pang och så slocknar jag. Vi släpas med nästan 200 meter. Och vi har tuppat av alla tre. Jag tar mig ur bilen och tycker mig se att jag har ett öppet benbrott på vänsterbenet. Jag tittar in i bilen och på något sätt tror jag att det är okej, vi har klarat oss. Sedan tror jag att jag tuppar av igen. Sedan har jag inte så mycket minnesbilder, mer än att det börjar komma folk. Inte ambulanspersonal, utan andra. Det kommer filtar. Jag frågar bara efter barnen, om vad som händer. Och det första jag minns att jag får höra det är att den äldsta flickan hon har klarat sig, hon är omhändertagen. Och den yngre är på väg med ambulanshelikopter in till Danderyd och hon är svårt skadad. Peter är allvarligt skadad i benet, och körs i ambulans till sjukhuset. – Och jag ligger på en bår och ska in på operation och det kommer ner då en läkare som vill tala med mig. Det blir helt overkligt…och… sedan följer hela den process av chock som lägger sig och att så småningom sakta förstå vad som har hänt. Och hur livet i ett slag förändras. Peters yngsta dotter klarade inte olyckan. Hon dog – 8 år gammal. Det är den här olyckan som Kaliber handlar om idag. Och om varför boende i området runt Kårsta fortfarande inte känner sig säkra på att det som ska skydda bilisterna från de framrusande tågen fungerar som det ska. Det inleds en förundersökning. Peter misstänks för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik. Men det finns bara två personer som har sett själva olyckan. Det är Peter och det är tågföraren. Båda två är chockade efter olyckan och några regelrätta förhör genomförs inte på olycksplatsen. Ingen vet därför hur olyckan egentligen gått till. Men eftersom bommarna är oskadade så står det klart att det finns två olika förklaringar till olyckan. Antingen har Peter kört vid sidan av tågbommen - som täcker halva vägbanan – och på så vis hamnat på spåret. Eller har bommarna faktiskt aldrig fällts. Och det dröjer inte länge innan de som bor i området börjar prata om hur de upplevt fel och brister längs järnvägen. – Nu har man ju satt en skylt här till och med att det är en olycksdrabbad korsning och det var ju här det otrevliga inträffade så att säga. Ingemar Norström bor i närheten av Kårsta och arbetar som taxichaufför. Han minns hur många kunde berätta om att de upplevt fel och brister i säkerheten längs järnvägen. – Flera hade ju sett konstigheter med bommarna under en längre tid. Och det löpte ju på mer och mer, för det vart ju väldigt mycket prat just när olyckan inträffade och särskilt när det är barn inblandade då börjar man verkligen diskutera det och tycka att det är konstigt. Ingemar Norström är en av de som senare ska spela en viktig roll när det blir rättegång. För också Ingemar Norström har upplevt problem med säkerheten vid olycksplatsen, en kort tid innan olyckan. Vi ska strax återkomma till det. Det är trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting som ansvarar för trafiken på Roslagsbanan. Men Trafikförvaltningen lägger ut uppgifterna i tågtrafiken på entreprenad. Företag konkurrerar genom upphandlingar om att sköta trafiken och underhållet av spåren. På Roslagsbanan är det företaget Strukton Rail som sköter själva spåren och anläggningarna. När företaget under sommaren 2012 vann upphandlingen om att sköta underhållet på tunnelbanan och Roslagsbanan värderades avtalet till 3 miljarder kronor. En av uppgifterna som Strukton Rail har är att åka ut och reparera fel som anmäls på järnvägen. Därför var det Strukton Rail som 20.30 den 17 december 2012, drygt två veckor innan olyckan, åkte ut till olyckskorsningen för att åtgärda ett fel som anmälts. Tre personer, som senare förhörs i förundersökningen, blev sittande i sina bilar vid järnvägskorsningen utan att våga åka över. Anledningen var att lamporna som skulle varna för tåg blinkade både rött och vitt. Det vill säga både besked om att bilarna skulle stanna och köra. När Strukton Rails tekniker är på plats byter de ut blinkapparaten som har brunnit. Innan de lämnar platsen testar de anläggningen. Då fungerar allt som det ska, enligt felrapporten. Men när Ingemar Norström kör förbi samma korsning drygt en vecka efter reparationen, upptäcker han något märkligt. – Det var någon gång 27-29 december. Då kom vi åkande på vägen vid övergången Broby där olyckan hände. Och då blinkade ju ljusen både rött och vitt och bommarna stod uppe, de gick inte ner. Som tur var kom det inget tåg den gången, men vi stod där en stund och sedan åkte vi. Trots att Strukton Rail uppgett att de lagat felet, såg alltså Ingemar Norström att lamporna blinkade rött och vitt igen, och att bommarna var uppfällda, bara en dryg vecka innan olyckan. – Jag visste inte om att de hade varit ute, det fick jag reda på under rättegången att de hade varit här och reparerat det då. Men den reparationen måste ju ha misslyckats. Det finns ingen chans att du såg fel? – Nej, jag hade min fru med mig och vi reagerade båda två på det. Ingemar Norström och hans fru åkte vidare in mot stan. Han anmälde aldrig felet han sett. Men under rättegången vittnar han om det. Det finns också vittnesmål om ett allvarligare fel den där dagen då Strukton Rails tekniker bytte blinkapparaten. Det anmäldes heller aldrig, men i förundersökningen finns uppgifter från ett vittne som också blivitstående vid korsningen den 17 december 2012. Hon blir precis som de andra bilisterna fundersam när signalerna lyser både rött och vitt.Till slut bestämmer hon sig för att köra. Och när hon passerat övergången, då kommer tåget. Hon tyckte det var extremt obehagligt, säger hon i rättegången. Och hon tror inte att bommarna faktiskt fälldes. Det finns också ett annat vittne som uppger att han sett hur tåg kört förbi utan att bommarna gått ner som de ska. Jan Eriksson bor i närheten av olycksplatsen. Han vittnar om en händelse några månader efter olyckan vid korsningen efter Roslagsbroby, då ett tåg kört förbi utan att sakta ner, trots att bommarna var uppfällda. – Händelsen i sig själv började flera veckor tidigare. Bommarna här gick upp och ner lite som de ville. När tåget kom gick de ner, sedan försvann tåget och då går bommarna upp och sedan ner igen. Det hände ofta, flera gånger om dagen. Det fanns ingen logik i det. Det hände hux flux. Det accelererade, ibland en kvart efter att tåget gått. Då fick bommarna för sig att gå ned. Sedan kom vi fram till den här dagen då jag stod bakom ladan och arbetade. Jag hör tåget komma men jag hör inte bommarna. Och går runt hörnet och tittar och ser tåget komma åkande som vanligt, men bommarna står upp. Min dotter sms:ade mig direkt, ”Såg du att bommarna inte gick ner?” för hon hade också sett det. Och senare pratade jag med en granne som var ute med sin hund då som också hade sett att de inte gick ner. Det ska inte kunna hända. Ett tåg ska inte kunna köra förbi utan att sakta in om bommarna är uppfällda. Ändå finns vittnesmål om att det kan ha skett. Vittnesmål som domstolen senare ska hävda styrker att det inte går att utgå från att bommarna fungerat. Samtidigt som de boende i Kårsta spekulerar i hur olyckan kan ha gått till, och samtidigt som Peter och hans kvarvarande dotter långsamt återvänder till vardagen, arbetar polisen i Roslagen med förundersökningen. Tre månader efter att olyckan inträffat presenteras förundersökningen för försvaret och åklagaren. Och här hade frågan om hur olyckan gick till kunnat få ett svar. Utredningen visar att tåget fått klartecken att passera övergången. Det ska normalt sett betyda att bommarna påbörjat sin fällning. Och i den tekniska utredningen som gjorts hittas inget fel på bomanläggningen. Det är bara det, att när Peters advokat Bengt Hesselberg läser igenom förundersökningen, då får han syn på flera saker som han reagerar på. Det visar sig att det är Strukton Rail som har undersökt bomanläggningen efter olyckan. Samma företag som alltså har ansvaret för att den ska fungera. Och det är också den undersökningen som Polisen använt sig av. – Problemet är att när man ska granska sig själv så kan det ju finnas problem med det. Det kan vara kollegiala hänsyn. I alla fall för en utomstående kan det ju vara så att man kanske vill framstå som en bra underhållare fast man inte är det. De utreder sig själva i det här fallet, Strukton Rail, men det betyder ju inte att utredningen i sig skulle vara felaktig? – Nej, det gör det inte. Men då var det intressant just med iakttagelsen den 17 december där det var fel och man åker ut och åtgärdar det. Sedan dyker det upp nästan samma fel en vecka senare. Då får man ju fråga sig: har de gjort något åt det där felet, har de hittat det grundläggande felet? Eller är det ett fel som kommer och går? Det finns i alla fall en väldig osäkerhet. I förundersökningen hittar han också en mejlväxling som han tycker är märklig. Det är ett internt mejl från Trafikförvaltningens säkerhetsdirektör som senare vidarebefordras till Strukton Rail av en annan medarbetare på Trafikförvaltningen. I mejlet skriver säkerhetsdirektören att polisen har kompletterande frågor om bommarna, och tillägger att ”Om vi kan svara ”bra” på dessa frågor tror jag bilföraren åtalas som ansvarig för olyckan, vilket är viktigt ut preventiv synpunkt”. Och faktum är att Peters advokat inte är den enda som är kritisk till polisens förundersökning. Det är också åklagaren Katarina Lenter, som skriver ett brev till Polisen i Roslagen där hon menar att förundersökningen redan från början borde ha letts av en åklagare, istället för av Polisen. Och hon håller med Peters advokat om att Polisen inte borde ha använt sig av Strukton Rails egen utredning. – Utan det borde ha gjorts, bedömer jag, om man ska använda den som underlag i en brottsmålsprocess av ett oberoende, utomstående bolag som inte samtidigt underhåller och driver de här vägskyddsanläggningarna. Både åklagaren och advokaten är alltså kritiska till att Strukton Rail, som är en part i målet, själva fått utreda om bomanläggningen fungerat. Förundersökningen lämnas nu över till åklagaren Katarina Lenter och Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting beställer en opartisk utredning av bomanläggningen. Inte heller den nya utredningen visar några fel, men då har det hunnit gå ett halvår sedan olyckan. – Det som var intressant i det här målet egentligen var ju, fungerade vägskyddsanläggningen då olyckan inträffade eller fungerade den inte. Så den senare utredningen vi gjorde fick egentligen inte någon betydelse i målet eftersom den gjordes så sent. Till slut väljer Åklagaren Katarina Lenter att åtala Peter för vållande till annans död. Även om hon tycker att ett oberoende företag borde ha gjort den tekniska utredningen av bommarna direkt efter olyckan, finns ändå en utredning, resonerar hon. Peter säger att han hela tiden varit övertygad om att bommarna aldrig fällts ner. Han har inte tänkt så mycket på att det ska bli en rättegång. Men när rättegången närmar sig, drygt ett år efter olyckan, börjar han bli orolig. – Efter jul eller runt nyår började jag bli mer och mer orolig. Jag började sova väldigt dåligt. Jag vaknade i vargtimmen och tankarna gick igång. Det blev mer och mer nervöst. Sedan blev det ganska ansträngande med själva rättegången. ”Klockan är 12.30 här är Stockholmsnytt. En 56-årig man som misstänktes för att ha orsakat sin dotters död vid en tågkrock med Roslagsbanan frias av Attunda tingsrätt. Olyckan inträffade i början av januari i fjor vid en bevakad järnvägsövergång strax före Brobylund. Åklagaren ansåg att mannen varit oaktsam, bland annat pratat i mobiltelefon och kört för fort. Men Attunda tingsrätt anser inte att bevisen håller, och att det snarare är mycket som talar för att vägbommarna inte fungerade.” (P4 Stockholm 2014-03-07) – Utslaget på rättegången blev tydligare än jag hade trott eller tänkt eller förväntat mig med tanke på hur åtalet såg ut. Men det var väldigt skönt att bli helt friad på alla punkter. Peter frias på alla åtalspunkter. Och domstolen går till och med längre än så. Domstolen tar hänsyn till försvarets invändningar om att den tekniska utredningen har gjorts av samma företag som haft ansvaret för att bommarna ska fungera. Och skriver att det som framkommit istället talar för att bommarna faktiskt inte fungerat vid olyckstillfället. Domstolen väljer alltså att ta fasta på vittnesmålen om upprepade fel vid övergången, trots att Strukton Rails utredning inte visar några fel. Men hur kom det sig då att Polisen använde sig av Strukton Rails undersökning, trots att Polisen tidigt fått reda på att det fanns uppgifter om fel och brister på anläggningen? Claes Lundström är förundersökningsledare på trafikpolisen i Roslagen. Skulle du säga att Strukton Rail är en oberoende part i den här utredningen? – Med facit i hand är de ju inte det. När förstod du det? – När du ringde mig och ville göra den här intervjun. Fanns det ett resonemang om huruvida det var rimligt att de fick utreda sin egen anläggning? – Det var nog aldrig uppe till diskussion överhuvudtaget. Nej, enligt Claes Lundström pratade man aldrig om att det var problematiskt att företaget som ansvarade för säkerheten också fick utreda om den fungerat. Men trots det tycker han att Polisen gjorde en bra utredning. – Den är utredd, så länge polismyndigheten var förundersökningsledare, efter bästa förmåga. Hur bra var den förmågan då? – Jag tyckte den var bra. Ändå säger du att med facit i hand skulle ni låtit någon annan än Strukton Rail utreda det? – Ja, med facit i hand självfallet. Men då, när ärendet redovisades första gången, hade vi inte mer att redovisa. Sedan att det har funnits åsikter både från försvaret som ville ha mer uppgifter och som du påstår att åklagarmyndigheten haft kritik mot det här så kan man tycka att vi har tänkt på olika sätt. Sedan var som är rätt och vad som är fel och vad som är dåligt, det får eftervärlden döma oss för i så fall. Det var Trafikförvaltningen i Stockholms läns landsting som skickade ut Strukton Rail till olycksplatsen efter olyckan. Lars Ericsson som är säkerhetsdirektör på Trafikförvaltningen säger att det är så det brukar gå till. För till skillnad från Trafikverket, hämtar Trafikförvaltningen inte in några egna fakta när en allvarlig olycka inträffat. Och Lars Ericsson ser inte att Strukton Rail skulle ha ett egenintresse av att inte kunna visa några fel på anläggningen. – Jag anser inte att de har ett intresse av att ljuga, det är det jag menar. Men man kan ju, precis som domstolen har sagt, man kan ju säga att det finns någon slags jävsituation där, som inte är bra. Kan du förstå att man i domstolen … man skriver ju i domen sedan att man i någon mening godtar advokatens invändning om att det är en utredning som har gjort av samma aktör som har i uppdrag att sköta säkerheten, och att det påverkar bevisvärdet. Kan du förstå det resonemanget? – Jag kan förstå resonemanget och vi har dragit lärdomar av olyckan. Vi är inte nöjda med att vårt material inte håller i en domstolsprövning för det är ju det som har hänt. Vi har alltid möjlighet att föranstalta om en oberoende utredning, och vi gjorde det i det här fallet, om än lite väl sent, det ska jag erkänna. Men vår lärdom nu är att vi måste vara mycket snabbare på att reagera och se att här kan det finnas anledning att ta in ett oberoende företag som gör en utredning åt oss, vid sidan om den som Strukton eller någon annan leverantör gör. Det är en lärdom vi har dragit, så på det sättet förstår jag de här resonemangen. Lars Ericsson säger också att han blev överraskad över att så många upplevt fel och brister vid järnvägsövergångarna i Kårsta. De flesta av vittnena hade inte anmält felen till Trafikförvaltningen, och därför fanns ingen möjlighet för Trafikförvaltningen att undersöka dem. Och efter olyckan har Trafikförvaltningen beslutat att höja säkerhetsnivån vid korsningen genom att byta ut halvbommarna mot bommar som täcker hela vägbanan. Men hur var det då med det där mejlet som Peters advokat reagerade på, där Lars Ericsson skrivit till medarbetare på Trafikförvaltningen att ”Om vi kan svara 'bra' på dessa frågor tror jag bilföraren åtalas som ansvarig för olyckan, vilket är viktigt ut preventiv synpunkt”. – Det handlar egentligen bara om att jag vill inte komma i ett läge där vi inte svarar på ett sätt som polisen upplever är ett korrekt svar, där man får korrespondera fram och tillbaka, utan att man verkligen ger ett seriöst svar. Vad har bilföraren med det att göra? – Vi har uppfattningen att anläggningen har fungerat och den uppfattningen har ju vi då fortfarande. Sedan har man inte kunnat bevisa att den har gjort det. Det tycker vi är olyckligt och det drar vi lärdom av. Vi vill ju göra utredningar som duger i en domstol, och det är ju uppenbart att vår utredning har ju inte gjort det. Det kan man läsa i domen. Det är inte bra. Våra utredningar måste göras på ett sådant sätt så att de håller för en rättslig prövning också. Du skriver i det här mejlet att det är viktigt att bilföraren kan åtalas, ur en preventiv synpunkt. Skulle du säga att ni misslyckades när han friades? – Jag säger så här att domstolens beslut står ju där. Han är friad. Det är mitt svar. Är det ett misslyckande då? – Jag vill inte kommentera det på det sättet. Vi kan inte ha en annan uppfattning än en svensk en domstol. Vi accepterar domen. Lars Ericsson säger också att han i mejlkorrespondens med Polisen betonat att han sett allvarligt på vittnesuppgifterna att signalen visat vitt och rött samtidigt drygt två veckor innan olyckan. Lisa Hellkvist är kommunikationschef på Strukton Rail. Hon vill inte ifrågasätta vittnesmålen under rättegången, men säger att Strukton Rail är säkra på att teknikerna lagade felet med signalerna två veckor innan olyckan. Och hon säger att företaget inte har något egenintresse när de utreder en olycka. – Nej, vi har inget egenintresse, vi har ingenting att dölja. Vi är ute efter att göra ett bra jobb och se till att anläggningen fungerar bra. Det är vårt uppdrag. Det vi är intresserade av är att göra ett bra jobb. Hon säger att Strukton Rail alltid åker ut och undersöker anläggningarna när fel anmälts - och om det är fel på anläggningen så åtgärdas de. Strukton Rail är fortfarande övertygade om att utredningen var korrekt. Och om man ifrågasätter trovärdigheten i företagets egen utredning, ja då kritiserar man hela systemet inom järnvägsbranschen. – I så fall ifrågasätter man ju hur ett arbete utförs enligt lag. Enligt de lagar som Transportstyrelsen satt upp. Då blir det snarare en systemfråga som får diskuteras vidare i ett annat forum. På vilken sätt blir det en systemfråga? – Eftersom vi har följt de lagar och krav kring säkerhet som är uppsatta för branschen och om man då anser att det här systemet och de här lagarna och kraven inte uppfyller det vi behöver som medborgare får man ta frågan vidare. Och faktum är att det inte finns någon lag som kräver att en olycka ska utredas av en oberoende aktör. Claes Elgemyr är chef för sektionen infrastruktur på väg- och järnvägsavdelningen på Transportstyrelsen som reglerar säkerhetsarbetet på den svenska järnvägen. – De här utredningarna som görs av järnvägsföretagen, det finns inget syfte där och ska inte vara att utreda någon skuldfråga. Det är enbart för att förhindra en återupprepning. Då kan det vara bra att den som kan verksamheten också gör utredningen. Men i det här fallet blir utredningen avgörande för att kunna bedöma skuldfrågan. – Ja, men det är inte syftet med utredningen. Det är rättsväsendet, polisen, som har det uppdraget. Vi har bara uppdraget att förhindra att det sker en återupprepning. Och det är ganska tydligt också att vi ska inte behandla skuldfrågorna utan det är mer för att det inte ska hända igen. Och eftersom utredningarna inte ska behandla skuldfrågan, så är reglerna för utredningarna inte utformade för en svensk rättsprocess. – Visst kan de vara till hjälp, men en förundersökning som polisen gör de har väl andra metoder kanske, men visst kan de här utredningarna vara till hjälp, men syftet med dem är inte att ligga till grund för rättsväsendet utan det är för att förhindra återupprepningar. Frågan om vad det egentligen var som hände i Roslagsbroby när Peters dotter dog, får inget svar. Det enda vi vet med säkerhet är att bommarna var oskadda. Att det inte fanns några spår som visade att bilen svängt förbi bommarna i ett sent skede. Men samtidigt att tåget fått klartecken att passera övergången, och att den tekniska utredningen inte visade några fel på bomanläggningen. För Jan Eriksson i Kårsta betyder det att han fortfarande inte är säker på om bommarna fungerar eller inte. – Jag tror många tänker att man vill veta vad som har hänt. Jag vill också veta. Vad var det som hände? Var det bommarna? Hur rädda ska vi vara för våra bommar här nere? Men det som finns kvar, är konsekvenserna av olyckan. I Peters hus står ett fotografi på den yngsta dottern i fönstret. Bredvid står ett tänt ljus. – Vi lever med det här hela tiden. Det spelar ingen roll om det är jul eller nyår eller årsdagar…det är så påtagligt, vi bor ju kvar. Vi är ju här i den nya vardagen, med sorgen. Det är mer ett konstant läge. Sorgen blir tydligare när det är stilla. När det inte är rättegångar och sådant. Det blir lite tyst i bilen när vi åker förbi. Jag tänker på det varje gång. Reporter: Morris Wikström morris.wikstrom@sverigesradio.se Producent: Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

Olyckorna ökar i samband med färdtjänstresor. I Kaliber idag om Lennart som fick amputera benet efter sin olycka och de funktionshindrade barnen som får åka till skolan i trasiga bilar. Det är tidig morgon på Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Taxibilar anländer med förskolebarn och skolbarn till parkeringen där skolans taxivakter och personal tar emot. Många av barnen här har speciella behov. De är döva, hörselskadade, har talsvårigheter, diagnoser eller andra behov. 120 av de 200 eleverna har skolskjuts eller färdtjänst för att komma till skolan. Vi har åkt hit för att skolans namn ofta dyker upp bland klagomålen på färdtjänst i Göteborgs stad. Det handlar om förskolebarn som släppts av på parkeringen istället för till en vuxen, men också om olyckor och allvarliga incidenter. Varje år skadar sig hundratals personer i samband med en färdtjänstresa och andra samhällsbetalda resor som till exempel sjukresor och transport för barn med funktionshinder. Kaliber har granskat skaderapporteringen i Sveriges storstadsregioner. Trots att färdtjänstcheferna där säger sig jobba aktivt för att minska olyckorna inte minst genom nya tekniska lösningar, kan vi idag avslöja att både olyckorna och personskadorna ökar. I Kaliber idag söker vi svaret på varför olyckorna ökar och om det kan ha ett samband med den prispress som hela taxibranschen är utsatt för. Jag sitter i en rullstolstaxi tillsammans med Lennart Wilde. Föraren kopplar loss banden som håller fast rullstolen under färden. Det var här utanför radhuset i Sollentuna i Stockholm som olyckan hände. Olyckan som kostade Lennart hans ena ben. – Som tur är har jag ju ingen känsel i benen för att annars mer eller mindre bryta och krossa två ben det måste ju kännas en hel del. Det blödde kraftigt för det ena brottet, de benen var av. Lennart är förlamad efter en ridolycka för mer än 40 år sedan och sitter i elrullstol. Vi har gått in i radhuset och Lennarts dotter Mia kokar te. Den 11 mars 2013 skulle Lennart Wilde åka hem till radhuset i Sollentuna efter ett par dagars vistelse på Danderyds sjukhus. – Han öppnar luckan där bak, fäller ut en liten ramp och jag har för mig att han sa "backa försiktigt". Och det går inte att göra något annat med de här rullstolarna de rör sig väldigt långsamt bakåt, däremot så är ju motorn väldigt stark. När den börjar på att åka bakåt och banden, låsningen fortfarande sitter fast, så blir det en spänning som gör att stolen tippar framåt. Det var som en blixt, jag åkte framåt. Jag åkte framåt mot väggen så jag nästan hade kunnat bryta nacken. Lennart har suttit i utrymmet längst bak i den minibussliknande bil, en Wolksvagen Caddy, som taxibolaget använder. Rullstolen är fäst med flera utdragbara remmar längst fram, som fungerar lite som ett säkerhetsbälte. Men när Lennart ska backa tar det stopp. Lennart faller framåt och den mer än 100 kilo tunga rullstolen krossar hans ben. Chauffören får med hjälp av en förbipasserande granne upp Lennart i rullstolen igen, men båda Lennarts ben är krossade. – Men trots att jag inte hade ont så blev jag väldigt omtumlad och just när han skulle försöka lyfta mig upp i stolen, jag trodde att han skulle krossa mig. Jag vet inte om han sa något om att ringa efter ambulans.  Jag har inget minne utav det. Enligt chaufförens egen redogörelse för händelseförloppet har olyckan skett för att Lennart kört snabbt och ryckigt och haft bråttom att backa ut. Han skriver även att han frågade Lennart om han skulle ringa en ambulans men att Lennart säger nej till det så han kör in Lennart i hans hus och lämnar honom där. När Lennarts dotter Mia kommer hem efter en stund hittar hon sin pappa blödande i rullstolen. – Då när jag kommer hem så ser jag att väskorna är slängda utanför ytterdörren och sedan så öppnar jag och då hittar jag min far som sitter i sin rullstol utan kudde och med benen liksom släpande efter sig och han är hysterisk. Då ser jag att det blöder. Byxorna är fulla med blod så jag ringer direkt 112 och pratar med dem där och säger att detta verkar allvarligt. Medan ambulanspersonalen lägger Lennart på en bår och tar in honom i ambulansen så ringer föraren. – Då säger jag att vi är på väg med ambulans och det här ser allvarligt ut och vi får hoppas på det bästa. Jag försöker lugna både pappa och mig själv och det blir även färdtjänstkillen också som jag lugnar på något sätt. Och sen så åker vi iväg. Enligt taxichaufförens skriftliga redogörelse för händelseförloppet har Mia sagt till honom att han inte ska ta på sig skulden för det som har hänt, att det är en olycka. Det blir sedan rubriken för denna händelse i färdtjänstens händelsedatabas. ”Dottern anser att det var en olyckshändelse och inte förarens fel”. – Vad som hade hänt innan jag kom det vet ju inte jag, jag är inte en sådan som vill anklaga någon. Jag vill bara ha en utredning om vad som har hänt. En ärlig utredning där man inte bara försöker skydda sitt eget skinn. Varför tror du att det här hände med din pappa? – Jag tror att det beror delvis på stress. Jag tror att färdtjänsten är väldigt stressade när de ska av och på med folk. För att de har ofta en annan kund som sitter och väntar. Jag tror också att det var därför han fattade ett dåligt beslut, att inte ringa till ambulans när pappa behövde det. Jag är helt övertygad om att han inte är någon elak eller dålig människa, han verkar vara en hygglig kille och de flesta jag haft kontakt med som kör färdtjänst är hyggliga killar och tjejer så det är inte det, men jag tror de är rätt så pressade ibland. Just när det gäller tid. I Kaliber förra veckan kunde vi berätta att klagomålen på färdtjänsten och andra samhällsbetalda taxiresor ökar i storstadsregionerna. Flera av problemen kunde härledas till en stor personalomsättning bland förarna, i ett system där framförallt priset styr vem som vinner upphandlingen hamnar både förare och färdtjänstresenärer i kläm. Vi ville se om även olyckorna, de fall där folk faktiskt skadar sig fysiskt ökar. Genom att begära ut kommunernas och trafikbolagens skaderapportering och granska den kan Kaliber idag avslöja att olyckorna och personskadorna ökar i Stockholms län, i Skåne och i Göteborgs stad. Från 91 olyckor för fem år sedan till 140 olyckor förra året. Minst 123 av olyckorna förra året ledde till personskador. Västtrafik sköter färdtjänstresor för 41 kommuner i Västra Götaland. De har tidigare inte sammanställt de här uppgifterna, men förra året inträffade 22 trafikhändelser där någon blev skadad. Totalt rör det sig om minst 145 fall av personskador i storstadsregionerna förra året. Antalet trafikolyckor har ökat, men de flesta olyckor sker när fordonet står still. Så här kan det till exempel stå i rapporterna. ”När hon skulle kliva in i bilen i baksätet så fick hon inte med sig sin högra fot in i bilen utan föraren stänger dörren och foten kommer i kläm. Resenären hör ett krasch när han försöker stänga dörren. Då ser föraren att hennes fot sitter i kläm. Det är en komplicerad fraktur på foten och att det kommer att ta minst nio veckor för rehabilitering.” ”När resenären kommer ner och försöker sätta sig i bilen så ramlar resenären utanför bilen med halva kroppen i bilen. Hemtjänsten ringer ambulans. Föraren ber resenären att sätta sig på rullatorn så att han kan åka iväg och hämta andra resenärer. Resenären åker ambulans till Danderyds sjukhus.” ”Resenären och hennes assistenter märkte att föraren var stressad och han frågade hela tiden hur lång tid resan skulle ta. När föraren skulle spänna fast resenären i bussen glömde han fälla ner skydden på rullstolens baksida och han spände inte fast ordentligt. Bara efter några meters körning tippar rullstolen bakåt och resenären slår i sitt huvud och sin arm.” ”Föraren låste inte rullatorn så när resenären skulle gå så ramlade resenären och slog i ansiktet. Resenären Blödde kraftigt i ansiktet.” ”När föraren skulle köra in resenären i rullstolen i bilen tippade han inte bak rullstolen för att underlätta, utan körde bara rakt fram. Detta resulterade i att rullstolen hårt träffade bilen och resenären ramlade ur rullstolen. Fallet var så hårt att hon bröt benet. Hon fick åka in med ambulans till sjukhuset.” Det här är bara några exempel på olyckor som inträffade 2013. Anders Wretstrand lektor vid institutionen för teknik och samhälle vid Lunds universitet är en av de få personer som studerat förekomsten av personskador i samband med samhällsbetalda taxiresor i Sverige. Han är oroad över utvecklingen. – Det är bekymmersamt därför att anledningen till att vi gjorde den här forskningen var att den var efterfrågad av vår forskningsfinansiär och vi deltog också i olika sammanhang för att sprida resultaten för hur färdtjänsten ska kunna bli säkrare. Och en hel del har gjorts för fordon har i ökande omfattning blivit låggolvfordon vilket har minskat risken för vissa typer av olyckor, men om det nu är så att olyckorna inte tycks minska utan snarare öka så tyder det på någon typ av systemfel. Anders Wretstrand gjorde tillsammans med flera andra forskare en studie som beräknade samhällets kostnader i samband med skador vid samhällsbetalda taxiresor. Deras beräkningar visar att kostnaden för skadorna kan värderas till en kvarts miljard kronor för hela landet. – Det vi observerade var det att antalet olyckor är inte så många men relaterat till hur många resor som görs så förefaller det som att färdtjänsten är en olycksdrabbad transportform. Enligt Anders Wretstrand är färdtjänsten extra utsatt för olyckor eftersom resenärerna är skörare än andra resenärer och att själva systemet är så komplicerat upplagt. Ofta är flera företag inblandade i en och samma resa och information om resenärens behov når inte alltid föraren. – Och de skador som vi noterade då det var förhållandevis många allvarliga skador som dessutom uppstod när fordonet stod stilla, alltså inte under färd. Han berättar att redan för 10 år sedan när han gjorde sin studie var personalomsättningen stor och många förare visste inte hur de skulle spänna fast en rullstol. – Det kunde tillexempel vara så att jag följde med på ett antal resor och i vissa fall var det så att det kom en förare då som kanske inte har fått så mycket utbildning utan till och med att det var hans första pass. Då fick jag själv hjälpa till och instruera hur rullstolarna skulle sättas fast, trots att min roll egentligen bara var att observera och intervjua resenärerna. Tillbaka till Lennart Wilde och hans krossade ben. När Mia och Lennart kommer fram till sjukhuset så säger läkaren att Lennart har öppna frakturer på bägge benen och efter ett par dagar står det klart att Lennarts ena ben måste amputeras. – Då kunde jag inte tala om det här och en lång tid efter kunde jag inte tala om det här och jag blev väldigt deprimerad utav det här. Det var en mycket svår tid. För mig var det ju en mycket besvärlig händelse som gjorde att våren och sommaren inte blev…och eftersom man är så gammal som jag är man ju rädd om tiden. Man kanske inte har så många somrar kvar. Lennart är trött och ledsen efter att ha förlorat benet och spenderar våren och sommaren med det andra benet i gips. Han orkar inte anmäla händelsen till färdtjänsten direkt och när han väl gör det visar det sig att taxibolaget och färdstjänsten i Stockholm redan har bestämt sig för vad som hänt utan att någon gång ta kontakt med Lennart och kontrollera de uppgifter som föraren lämnade. I köket i Sollentuna läser vi igenom vad som står i förarens rapport. Det man märkte innan inlastningen var att kunden körde mycket snabbt och ryckigt i sin elrullstol som var smal och ganska hög. Gjorde du det? Körde du snabbt och ryckigt? Kan du visa hur snabbt kan du köra? – Ja. Du kör rullstolen med den där lilla spaken. – Det går inte att komma fortare. Det är svårt att köra den särskilt fort faktiskt. Men Lennart Wilde var i sitt yrkesverksamma liv ombudsman på organisationen DHR och tänker att det som har hänt honom inte får hända andra, så han tar själv kontakt med färdtjänsten och kräver en oberoende utredning. Färdtjänsten, rullstolsresor och sjukresor i Stockholm sköts av Trafikförvaltningen på Stockholms läns landsting. De är de som upphandlar och beställer resorna från taxibolagen. Vi är på väg till deras huvudkontor för att träffa den ansvarige chefen Kenneth Svärd och prata om det som hände Lennart. – Den här frågan som du skickade en fråga om, en benhändelse, den är ju  fruktansvärd tragisk i sig men problemet med den händelsen är ju i stort sett att det är inte fordonet som det har varit fel på utan det är själva rullstolen. Och där har vi en svårighet, vi påverkar inte hjälpmedlet. Hur kan du säga att det är rullstolen det är fel på? – Hur kan en rullstol välta inne ett fordon så att säga när det står stilla på vägen? Det är liksom inte görligt om inte rullstolen är så stark vilken den är att den drar omkull sig själv. En elrullstol är ju byggd för att vara otroligt stark och köra till exempel ute i trafiken, upp för trottoarkanter och upp för små höjder. Så den är oerhört stark och har ett kraftigt vridmoment, om då brukaren är lite vårdslös eller kör för snabbt då kan ju tyvärr sådant här hända. Det här är första gången vi har råkat ut för det och det är tragiskt, i synnerlighet för den brukaren, men vi har väldigt svårt att påverka, är rullstolen lämplig i fordonet. Menar du att ansvaret för det som hände ligger på Lennart? – Man kan inte få en rullstol att välta i ett fordon om man inte kör rullstolen eller gasar för mycket. Hur har ni kommit fram till den här slutsatsen? – Det är ju med beprövad erfarenhet som det så vackert heter. Har ni träffat Lennart och testat hans rullstol? – Nej vi har inte träffat någon brukare och diskuterat frågan av det skälet att vi kan ju inte påverka själva hjälpmedlet. Det ligger på annan part. Vi kan inte träffa alla 12 000 brukare av elrullstolar och godkänna deras stolar. Det är inte vår roll. Men ska ni inte ha fordon som de hjälpmedel som brukarna använder fungerar i? – Vi har ju fordon där alla hjälpmedel kan resa med, men sen om hjälpmedlet är lämpligt att resa på i bilen, det är någonting vi inte äger bedömningen utav, utan det måste den förskrivaren av hjälpmedlet göra om det är att lämpligt att resa på eller sittande i så att säga. Jag har träffat Lennart och testat hans rullstol och den har ju bara ett sätt att åka bakåt och det är långsamt. – Ja, men om man kör när rullstolen sitter fast då är den stark nog att vrida omkull sig själv. Men Lennart menar ju att han har fått instruktionen att backa? Och det är väl inget som föraren säger emot eller? – Nja, man ska ju backa sakta ut ur bilen så att föraren lossar de främre fasthållningsanordningarna. Kör man för fort i det läget och inte ger dem möjlighet att lossna, då kan sådant här hända. Men hur kan man köra för fort när det bara finns ett sätt och det är långsamt? – Jag känner inte till rullstolar som bara har ett läge så att säga. Det låter märkligt. I så fall är det ett tecken på att den här rullstolen inte är lämplig i fordonet för den här typen av fasthållning finns över hela världen. Fordonet har det inte varit något fel på. Kenneth Svärd hänvisar till att färdtjänsten i Stockholms län har varit med och tagit fram bilmodellen och att utrustningen är testad av tre oberoende testinstitut och därför vet han att fordonet inte har några felaktigheter. Om rullstolen satt fast så borde Lennart ha märkt det. Det är alltså Lennart eller rullstolen som enligt Kenneth Svärd har orsakat olyckan. Ord står mot ord, men färdtjänsten i Stockholm har aldrig tagit kontakt med Lennart för att höra hans version. Kaliber har också varit i kontakt med det aktuella taxibolaget och inte heller de har sett någon anledning att ifrågasätta förarens redogörelse av händelseförloppet. Men klart är att Lennarts ben krossades när han skulle ur bilen och att han lämnades blödande i sitt hus. Men däremot medger Kenneth Svärd att kontakten med Lennart kunde ha skötts på ett bättre sätt. Och att olyckorna i Stockholms län har ökat från 46 till 60 på fem år beklagar han men påpekar att det är få i förhållande till hur många resor som görs. I materialet från Sveriges storstadsregioner hittar vi 145 fall av personskador under förra året. Det kan röra sig om lättare skador som klämda fingrar och sårskador på händer och ben, men bland skadorna hittar vi också flera allvarliga fall av benbrott och skallskador som ger bestående men och leder till långa sjukhusvistelser. Tillbaka i köket hos Lennart. Han får lyssna på de svar vi har fått från färdtjänsten i Stockholm och det aktuella taxibolaget. – Det känns ju inte bra när de mer eller mindre talar om att jag själv har förorsakat en olycka som gjorde att jag blev av med ena benet och sedan att de inte vill göra en utredning så att man i framtiden kan undvika sådana här olyckor. Det tycker jag är, det är nästan brottsligt. Åter till Anders Wretstrand, en av forskarna bakom den enda vetenskapliga studie av olyckor inom färdtjänsten som gjorts i Sverige. Vi berättar för honom om Lennart och vilka åtgärder som färdtjänsten i Stockholm och taxibolaget har tagit. – Det är en förfärlig händelse det måste man ju säga. Samtidigt är den inte så förvånande för det är den typ av incidenter som vi också har stött på i våra studier. Anders Wretstrand tycker inte att färdtjänsten i Stockholm har gjort en bra utredning av Lennart fall. – Efter vad jag förstår tycks det vara brister i uppföljningen av detta. Man bör ju rimligtvis fråga resenären som blivit skadad och få resenärens version av detta för att sedan kunna utesluta vilka orsaker som kan ha varit möjliga. Man ska inte skuldbelägga föraren här, men det är viktigt att utreda orsaken till detta för att det inte ska upprepas igen. Men om det är på det här sättet som olyckorna utreds är det då konstigt att olyckorna ökar? – Det är ju ingen bra process att minska olyckorna, om man följer upp det på ett så ensidigt sätt. Vi åker tillbaka till Kannebäcksskolan i västra Göteborg. Idag har det snöat. Barnen är rejält påpälsade när de kommer ur taxibilarna och pulsar fram i den djupa snön. Alexandra Gahrn arbetar som elevassistent på skolan och hon är också taxisamordnare. Hon ägnar en stor del av sin arbetstid åt att hantera klagomål som rör elevernas resor till och från skolan. – Igår hade vi en som hade sommardäck på bilen, han kom inte långt kan jag säga. Så ibland får man stå här och skälla lite. Det gör man väl varje dag. När du skäller vad skäller du då om? – Det kan vara som när du kom nu till exempel. En bil som inte hade några lampor där fram. De var trasiga. Då får man inte köra. De har inga skolskyltar när de kommer hit eller att de sitter kvar i bilen och inte är aktiva. Eller så kan de inte svenska. Det är ganska vanligt. Vi går in på skolans expedition där Alexandra skriver in morgonens händelser och skickar in till färdtjänsten. Att färdtjänsten och skolskjutsarna fungerar är viktigt för skolans elever, där de flesta har speciella behov. Under det senaste året tycker Alexandra Gahrn att det blivit allt fler tillbud och incidenter att rapportera in till färdtjänsten. Men vissa chaufförer är fantastiska mot barnen. – Vi har några fasta chaufförer och en utländsk kille är så underbar, han går och lär sig teckenspråk frivilligt.  Det är för att kommunicera med barnen. Och sådana människor är otroliga och sådana vill man verkligen behålla. Vissa är helt underbara. Trots att det finns goda exempel bland chaufförerna så rapporterar Kannebäcksskolan ändå in ett 100-tal incidenter varje år. Oftast rör det sig om att chauffören inte haft en tydlig skylt att det är en skolskjuts, att bildörrarna där barnen sitter inte varit låsta eller att förarna inte hjälper till eller att det är något fel på bilen. Men ibland sker också allvarligare händelser berättar Alexandra Gahrn. – Förra året, det var en elev på eftermiddagen när de åkte hem. Jag tror det var i Tingstadstunneln så krockade de. Och det var inget vi fick reda på från taxibolagen utan vi fick veta det från föräldrarna. Och då visade det sig att bilen kört alldeles för fort. Hur mycket för fort då? – Enligt föräldrarna så körde de ungefär 50 kilometer för fort. Och det är väldigt mycket.   I våras, vid ett annat tillfälle, fick en pojke fick sitta och hålla en bildörr hela vägen från Hisingen där han bodde till Tynnered där Kannebäcksskolan ligger, en resa genom hela Göteborg. – Och när våra taxivakter kommer ut sitter ett barn på den sidan där dörren är öppen och håller i dörren för att den inte ska åka upp. Och då berättar barnet att han har suttit och hållit i den här dörren hela vägen hemifrån och hit för att den inte ska åka upp. För det sitter ju andra barn i bilen också och i mitt fall anser jag att då ringer man in en ny bil. Kan man inte stänga en dörr så kör man inte. Det är ju livsfarligt, det kan ju hända vad som helst. Peter Norling är trafikchef för färdtjänsten i Göteborg. Han tar emot på färdtjänstens kontor i Högsbo. Vad säger du om de här händelserna, just när det gäller de här barnen som har speciella behov? – Det är fullständigt oacceptabelt. Sådana saker får över huvudtaget inte inträffa.  Jag blir bara arg när jag hör det. Det finns inga försvar för den typen av saker överhuvudtaget. Kan man inte stänga en dörr då ska man inte köra. Göteborg sticker ut när det gäller olyckor å det sker mer än dubbelt så många olyckor nu som för fem år sedan. – Vår vision det är att vi inte ska ha några olyckor alls, det ska inte behöva ske något överhuvudtaget. Sen är det ju gudskelov så att de flesta händelser leder inte till jätteallvarliga händelser efteråt. Men det är ändå viktigt att vara observant på det för äldre människor kan få bensår som inte läker så man får absolut inte nedvärdera några typer av skador utan det är otroligt viktigt att vi faktiskt verkligen följer detta. Peter Norling menar att en del av den kraftiga ökningen kan förklaras med att det skedde ovanligt få olyckor i Göteborg 2008. Men han har tänkt mycket på hur färdtjänsten borde förändras för att passa resenärerna. – Göteborg är stort, vi upphandlar vår trafik utifrån ett väldigt stordriftstänkande har det varit. Jag tror vi måste hitta små småskaliga lösningar för att komma till rätta med den här problematiken. Kaliber har idag kunnat visa att olyckorna ökar när det gäller samhällsbetalda taxiresor som till exempel färdtjänst. När första delen av den här granskningen sändes var det många taxichaufförer som hörde av sig till oss och ville berätta om upphandlingar och beställningssystem som gör arbetsvillkoren för chaufförerna orimliga. De säger att det handlar om tid, tid man inte har för att man jobbar på provision, och om dålig planering av beställningscentralerna, att man kan få en körorder som är omöjlig att klara av. En av dem förarna är Johan i Örebro. Johan, som egentligen heter något annat, berättar om den trafikolycka som hände i Örebro i början av februari, där en färdtjänstchaufför från hans taxibolag enligt vittnesuppgifter körde för fort, vilket kan ha orsakat den olycka där både föraren och den 80-åriga passageraren skadades allvarligt. – Jag känner bara att det är tragiskt. Det visar bara hur pressad branschen är i och med att de flesta sitter och kör på provision. De måste hinna köra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Därför blir man stressad.  – Säg att du ringer till beställningscentralen och säger att du behöver 20 minuter till. Då kommer de så att säga planera om körningen. De plockar bort nästa kund som du ska hämta vilket betyder att du i slutändan får en kund mindre. Du får mindre betalt på passet. Och eftersom de allra flesta sitter och kör på provisionslön så betyder det ju mindre pengar i plånboken.  Johan vågar inte vara med sin egen röst, därför har vi låtit en annan person läsa in hans svar. Han säger att kollegor till honom som har pratat om den här stressen i lokala medier har förlorat sina köruppdrag. Vi kontaktar det taxibolag där Johan jobbar, liksom länstrafiken i Örebro som är ansvarig för färdtjänsten och den beställningscentral som lägger ut uppdragen på förarna. Ingen av dem känner igen bilden av de stressiga körningarna, eller att förarna går miste om betalning från färdtjänstresor på grund av det stressiga arbetstempot. Statistiken som Kaliber har tagit fram visar att antalet trafikolyckor med färdtjänstfordon har ökat under de senaste fem åren. Och nu när ett nytt billigare taxibolag snart ska ta över en del av färdtjänstresorna i Örebro tror Johan att olyckorna med färdtjänsten kommer att öka. – Det är bara en tidfråga innan det kommer ske en allvarlig dödsolycka någonstans med ett taxifordon eller ett färdtjänstfordon inblandat. Beroende på framförallt stress. Att man ska hinna så mycket som möjligt. För ska man leva i dag på att köra taxi, måste man vara ganska tung under högerfoten om man vill köra in en vettig lön. Så är det. Så jag tror olyckorna kommer öka. Reportrar: Maria Ridderstedt maria.ridderstedt@sverigesradio.se Karin Wettre karin.wettre@sverigesradio.se Producent: Sofia Boo  sofia.boo@sverigesradio.se

Vi har bjudit in en gäst! Gustav Wiklander från Institutet för Juridik och Internet är med för att prata om Dagens allmänna rättsprincip: Principen om det bästa bevismaterialet. Trodde Tove. I själva verket var det Bevisomedelbarhetsprincipen. I själva verket kan ni notera hur samtalet sakta men säkert utvecklas till undervisning för Tove och Mårten i grundläggande processrätt. Vi diskuterar också barnkonventionen och om hur många (om någon) som behöver vara nyktra när man cyklar tandemcykel (lyssnarfråga). Dessutom berättar Mårten sagan om prinsen och gallret och Tove konstaterar att "vidimering" är ett ord som är svårt. PS Ja - vi har helt tappat konceptet och glömt bort vilket avsnitt vi spelar in. Lagbestämmelser och praxis som tas upp i diskussionen om tandemcykeln: Trafikförordningen 3:1 och 14:5 (polisens möjlighet att stoppa en). NJA 2011 s. 77 (ang. killen på moppen som sparkar sig fram) NJA 1935 s. 506 och NJA 1968 s. 581 (ang. möjligheten för passagerare att föra fordonet). Övriga prejudikat som droppas: NJA 1992 s. 532 och NJA 1992 s. 594