Podcast appearances and mentions of Eva Johansson

Sydkoreanska Han Kang får Nobelpriset i litteratur 2024. Tillsammans med Kristoffer Leandoer och Agnes Lidbeck läser vi hennes roman Vegetarianen. Programledare är Johar Bendjelloul. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Han Kangs mest omtalade och lästa roman Vegetarianen gavs ut 2007 och kom på svenska 2016. Den handlar om en kvinna som en dag bestämmer sig för att sluta äta kött, till omgivningens stora förfäran. Boken är uppdelad i tre akter, med tre olika berättarröster, som gestaltar en personlig tragedi.Författarna Agnes Lidbeck och Kristoffer Leandoer, även tidigare extern ledamot i Nobelkommittén, har läst om romanen på ett dygn för att vara med i den här expressbokcirkeln.Vem är Han Kang? Hur skriver hon? Och vilken är egentligen innebörden av Vegetarianen?Han Kang är den första koreanska författaren som tilldelas Nobelpriset. På svenska finns fyra av hennes böcker översatta, förutom Vegetarianen, även Levande och döda (2014, översatt 2016) Den vita boken (2016, översatt 2019) och Jag tar inte farväl (2021, översatt 2024).”Vegetarianen” har översatts till svenska (från engelska) av Eva Johansson.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Johar BendjelloulProducent: Andreas MagnellLjuddesign: Märta Myrstener

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Malin Krutmeijer tar avstamp i Han Kangs Vegetarian i sin reflektion över vad det är som stör med att inte äta djur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2018-02-05.”Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden.”Så inleds romanen ”Vegetarianen” av den sydkoreanska författaren Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när den mat som de flesta äter inte duger längre.Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter. Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och reaktioner som den utlöser.Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb – och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt, säger en person vid bordet. ”Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”, klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar.Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket.Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism som moraliskt värde har historiska rötter.Från antiken och framåt var det framför allt ett religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras, som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade anhängare.Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas?I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen, men andra gånger handlar det snarare om försakelse och måttfullhet.Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och politiskt korrekt.Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012 klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat. Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan.Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse.Bilden liknar en variant på den religiösa asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så kallade militanta veganer.I sin bok ”Veganerna” från år 2000 skriver Magnus Linton om den djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp opinionsbildare och politiker.Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton ger exempel på hur det pratades om ”politisk renlevnadsfanatism” och ”ett hat mot människan”. Här kommer kristendomen in i det hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över djuren. Självaste påven påstod att ”antikrist är djurrättsaktivist”.Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki skulle uppstå.Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass.Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska bilden av vegetarianen.Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur livet för folk.Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som inte respekterar hederliga människors enkla matvanor.Det är inte osannolikt att vegetarianen är en kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa.Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig, som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt!Nu har jag raljerat över fördomarna om vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och min bror när vi var små.Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt.Så när mamman i Han Kangs roman ”Vegetarianen” ställer fram sin dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och förälder.Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala band.Sedan har vi alla ritualer där maten står i centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok ”Äta djur” skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner, från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt, för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens sammanhållande värde devalveras.Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte vegetarianen blir den normala människan en köttätare.Malin Krutmeijer, kulturjournalist LitteraturHan Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur & kultur 2017.Magnus Linton: Veganerna – en bok om dom som stör, Atlas, 2000.Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert Sjölander, Norstedts, 2011.

Blåbärssylt, Vasaloppet och sommarbarn med blåa läppar blåbär är väl bland det svenskaste vi har? Men trots att skogen är full med de blåa nyttigheterna så köper vi ändå bär från andra kontinenter. Hur har det blivit så? Och vad händer med de svenska bären? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Plånbokens reporter Erik Jerdén har dykt ner i de svenska blåbärens historia och träffat Eva Johansson, som plockar sina egna bär. Vi intervjuar också Kristina Areskog Bjurling, hållbarhetsansvarig på Axfood, och Johnn Andersson, hållbarhetsforskare på forskningsinstitutet RISE.Den kinesiska shoppingsajten Temu växer explosionsartat och många unga lockas att handla, men nu anmäls företaget för lagbrott av flera europeisk konsumentorganisationer. Intervju med Johanna Hållén, generalsekreterare på Sveriges konsumenter.Programledare: Anna OscariusProducent: Erik Laquist

Den korta sommaren rymmer många festivaler och trubadurer. Men kulturen blomstrar ofta på bekostnad av ortsbornas trivsel, och klagomål från grannar har i många fall lett till att evenemangen begränsas. Kan de här två samexistera? Hur tolerant måste man vara om man väljer att bo i centrum? När betraktar vi kultur som oljud? I debatten deltar evenemangsarrangören och promotorn Johan Hollsten, restaurangföretagaren Eva Johansson, som själv lidit av buller från grannkrogen, och överinspektör Johanna Holmäng-Jaskari från Regionförvaltningsverket. Debatten leds av Cecilia Juuti. E-post: slaget@yle.fi

50 år sedan stod en Missa Inte EXTRAVSNITT på PATREON: https://www.patreon.com/oknytt Följ Oknytt på sociala medier!  Insta: @oknyttpod Facebook: https://www.facebook.com/Oknyttpod  Youtube: https://www.youtube.com/@oknyttpod Har du en berättelse du vill att vi ska ta upp? Maila den till: oknyttpod@gmail.com

Thomas Sätmark, vd på IUC Väst samtalar med Malin Sundström och Eva Johansson, företagsekonomiska forskare på Högskolan Väst. I avsnittet tar vi "tempen" på regional industri, där Thomas berättar om viktiga utmaningar. För den som inte känner till IUC Väst är det här poddavsnittet perfekt, eftersom du får en föredömlig beskrivning av verksamheten och vilka kompetenser som erbjuds. Vi pratar en hel del om omställningsbehoven som industrin står inför och vad som kommer att behövas för att kunna möta framtiden där cirkularitet är centralt. IUC Väst har en viktig roll i branschen genom att lyssna och fånga upp sina medlemmars utmaningar, men också genom att inspirera och bidra med kompetensutveckling. Men vi pratar också om "kaffebryggare" :-) industrikultur och regionens DNA. Avsnittet är en del i programserien "Företagande på riktigt" där praktik och akademi möts för att prata verklighetsnära utmaningar. Podden är en del av en serie som ges ut av företagsekonomiska forskare på Högskolan Väst. Är DU en entreprenör eller företagare i Fyrbodal och övriga Västra Götaland? Vill du diskutera dina företagsutmaningar med oss forskare? Kontakta oss på: malin.sundstrom@hv.se

Vi har fått in massor av frågor om foder och utfodring av er lyssnare! Så i det här avsnittet har vi tagit hjälp av Eva Johansson från Krafft för att besvara era frågor. Fokus ligger på foderfrågor för uppfödare, men en del generella foderfrågor hinner vi också med. Vill du veta mer om utfodring kan vi varmt rekommendera Evas onlineföreläsningar för SWB: Utfodring på hästens villkor och Utfodring av föl vid avvänjning!  Vi vill också tipsa om våra tidigare poddavsnitt om foder, utfodring och betesplanering (avsnitt 17 och 22).

Serie med 10 svenske og 10 danske operasangere med international karriere. Et lille udsnit af de store sangere - nogle er midt i karrieren, andre er stoppet og andre igen er døde. Men glemmes må de ikke. Denne gang er det barytonen Ingvar Wixell og sopranen Eva Johansson.

Serie med 10 svenske og 10 danske operasangere med international karriere. Et lille udsnit af de store sangere - nogle er midt i karrieren, andre er stoppet og andre igen er døde. Men glemmes må de ikke. Denne gang er det barytonen Ingvar Wixell og sopranen Eva Johansson.

Serie med 10 svenske og 10 danske operasangere med international karriere. Et lille udsnit af de store sangere - nogle er midt i karrieren, andre er stoppet og andre igen er døde. Men glemmes må de ikke. Denne gang er det barytonen Ingvar Wixell og sopranen Eva Johansson.

Serie med 10 svenske og 10 danske operasangere med international karriere. Et lille udsnit af de store sangere - nogle er midt i karrieren, andre er stoppet og andre igen er døde. Men glemmes må de ikke. Denne gang er det barytonen Ingvar Wixell og sopranen Eva Johansson.

Serie med 10 svenske og 10 danske operasangere med international karriere. Et lille udsnit af de store sangere - nogle er midt i karrieren, andre er stoppet og andre igen er døde. Men glemmes må de ikke. Denne gang er det barytonen Ingvar Wixell og sopranen Eva Johansson.

Serie med 10 svenske og 10 danske operasangere med international karriere. Et lille udsnit af de store sangere - nogle er midt i karrieren, andre er stoppet og andre igen er døde. Men glemmes må de ikke. Denne gang er det barytonen Ingvar Wixell og sopranen Eva Johansson.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Plötsligt står du där med ett grovfoder som inte har de näringsvärden som du tänkt och behöver till dina ston och växande unghästar. Vi tar hjälp av Eva Johansson, foderrådgivare på Krafft för att bena ut vad man bör tänka på med foder och tillskott för att anpassa foderstaten till grovfoderanalysen för unga och växande hästar.  Kraffts produkter hittar du här: https://www.kraffthastfoder.se/produkter/ Foto ston med föl: Kristin Harms

My guest on this week’s episode is Jimmy Olsson who directed, produced and wrote his latest short film Alive (2020) starring Madeleine Martin and Eva Johansson. The film tells the story of Victoria, a disabled woman yearning for intimacy and her over protective care assistant Ida, who reluctantly sets up a Tinder profile for Victoria with troubling results. We jumped into Jimmy’s experience writing Alive’s screenplay in under ninety minutes in an airport lounge, his thoughts and feelings on disability and online dating and the secret to shooting mundane yet a visually inviting locations. ▶️ FILM LINK You can find out more about Alive on Jimmy's website right now! https://www.regissor.com

Hi everyone! Welcome back for another Indie Wednesday. Every Wednesday we like to feature a microbudget or independent production, and sometimes we’re lucky enough to chat with the filmmakers themselves. Today, I’ll be reviewing ALIVE, the latest short by Swedish filmmaker Jimmy Olsson, which takes a fun look at sex and ableism. We’ll hear a few snippets from our interview with Jimmy during this review, but for a few other similar episodes, check out our reviews for TURBINES (Episode #721), CLOSURE (Episode #707), and SANDOW (Episode #693). We’ll have a bit of format switch today. Before the review, I’ll run the audio for the full teaser trailer for ALIVE. Check the show notes for a link to the video, along with English subtitles for those who need them. Throughout the review, I’ll be splicing in segments from our short interview. You can listen to the full interview on our Patreon page this coming Sunday. I was very thankful for the opportunity to speak with Jimmy Olsson. Subscribe to stay current with the latest releases. Contribute at Patreon for exclusive content. Connect with us over social media to continue the conversation. Here we go! ///// > ///// Today’s movie is ALIVE(2020), the dramatic short written and directed by Jimmy Olsson. Victoria (Eva Johansson) was a combat athlete until she suffered a brain hemorrhage, leaving her partially paralyzed and with a case of aphasia. She’s cared for by Ida (Madeleine Martin), who helps her with regular tasks and transportation, and spends time with her boyfriend Anton (Philip Oros). When Victoria asks Ida if anyone would want to be intimate with her, they create Victoria a Tinder page, which leads to a tense moment. No spoilers. Growing up in rural Illinois during the 1980s and 1990s, I didn’t have much interaction with the disabled community. Most of my exposure was with individuals who were once able-bodied, but lost a limb, or had acquired a degenerative illness. It was also the vast majority of the noble depictions of the disabled community on the big and small screen, and it gave me the mistaken impression that being disabled was a matter of bad luck or old age. It didn’t help that our district’s approach to specialized education at the time was grouping and isolating them, and the big and small screen gleefully mocked those individuals. It wasn’t until college when I met someone with cerebral palsy that I had my own notions challenged. It forced me to greatly expand my notion of what disabled meant and how it affected people differently. It also made me want to see more realistic depictions of the community in film and television. The last twenty years have seen a great expansion for representation, beginning with mostly token roles and expanding into multiple shows and feature films. Which made me wonder where Jimmy got the idea. JIMMY: “I listened to a podcast last summer and I heard a similar story about a carer and the disabled person. It was a similar story about a disabled person who wanted to have an, I think it was an escort, or something. There was a moment the carer wasn’t allowed in the disabled person’s home when the escort was arriving. I saw a drama there, if the carer doesn’t know who’s showing up, and what could happen, and what will happen, and who’s fault is it if something goes wrong? That inspired me to write this story.” One of those topics, previously thought to be taboo about the disabled community, is sex. We speak so much about the social integration of the disabled community that we forget that each person is more than their disability, including very real, very powerful sexual feelings. Film and television abound with able love stories, but ALIVE allows us to consider the possibilities of love and sex for the disabled community in the modern age. JIMMY: “I think many, many people... many able people have a certain view of disabled people, how they look, and they judge people if they look a certain way or behave a certain way. I think we need to shine a light on disabled people that they are exactly the same as everyone else.” Victoria, as a character, is obviously central to making ALIVE work as the lead character. Her past as a combat athlete and her present as a disabled person due to injury allows her to appeal to both populations and challenge our perceptions. The film opens with Victoria out with Ida in public, with Olsson capturing shots at Victoria’s wheelchair level. We’re quickly invested into Victoria as a character, getting a sense of how others see her, largely because of the excellent casting of Eva Johansson. JIMMY: “I saw Eva, and she did a lot of research. She was very interested in the role and so I went with my gut feeling, because she’s a real character actress. She does a lot of theater. She really went into the role immensely, like, she researched for two months before we shot it.” Aphasia is a difficult condition to replicate, but Eva’s preparation pays off big time, finding the right balance between realism and pacing for cinematic effect. Eva communicates so much with her face and body while Victoria struggles to get the words out. You can feel any misguided expectations melting away as Victoria’s story progresses, especially when the suitor shows up, played by Jimmy Olsson himself. I had to ask him if he wrote the role with himself in mind. JIMMY: “No, it’s just coincidence. Basically, I did it in my last film as well, but it was basically, because we shot it without money, and the producer said, ‘Why don’t you do it?’ And I was like, ‘Ah, what the hell! It’s no dialogue. I look kind of shady. Why not?’” ALIVE is a dramatic short that challenges our expectations about the disabled community. Coming in just over twenty minutes, Olsson weaves a nicely encapsulated tale, anchored by an incredible, expressive performance by Eva Johansson. Fans of films about the disabled community, or folks looking to expand their notions about the community, should definitely check out this film. Rotten Tomatoes: NR Metacritic: NR One Movie Punch: 8.0/10 ALIVE (2020) is not rated and will be playing at the Cleveland International Film Festival, running from Wednesday, March 25th, 2020 through Sunday, April 5th, 2020. Head over to clevelandfilm.org for more information, including a schedule. We’ll link back to the review here once it’s available for streaming.

En oktoberkväll 1981 tänds plötsligt ett ljus på himlen över Hällefors i Västmanland. Över hundra personer vittnar om ett oidentifierat flygande föremål, och varken polis eller militär kan förklara. Medverkande: Moa Gammel, Eva Johansson, Ann Petrén, Jacob Ericksson, Pierre Tafvelin, Dan Hagsten Regi: Astrid Mohlin och Mathilda von Essen Manus: Astrid Mohlin och Mathilda von Essen Ljuddesign: Monica Bergmark Vinjett: Kleerup Producent: Emelie Rosenqvist En produktion av: Sveriges Radio Drama

 I 'Internationale danske klassiske solister' skal vi denne gang møde en af de førende dramatiske sopraner, Eva Johansson, der i dag er 58 år og stadig efterspurgt i store roller i operaer af Ricard Strauss og Ricard Wagner. Hun har sunget alle de store steder som Metropolitan Operaen i New York, La Scala Operaen i Milano, Covent Garden i London, Pariser Operaen, Wiener Operaen, de store operahuse i Berlin og på Bayreuth festspillene. Vi fangede hende i...

 I 'Internationale danske klassiske solister' skal vi denne gang møde en af de førende dramatiske sopraner, Eva Johansson, der i dag er 58 år og stadig efterspurgt i store roller i operaer af Ricard Strauss og Ricard Wagner. Hun har sunget alle de store steder som Metropolitan Operaen i New York, La Scala Operaen i Milano, Covent Garden i London, Pariser Operaen, Wiener Operaen, de store operahuse i Berlin og på Bayreuth festspillene. Vi fangede hende i...

För bröderna Olsson från Strömstad var det självklart att leva av havet. Men i maj 1855 tog alltsamman slut när de mötte Hälsö-Johannes. Längs våra kuster har människor genom tiderna varit beroende av och utlämnade till havet. Havet var förutsättningen för livet på kusten, långa tider var det ett hem och samtidigt var havet en farlig plats. Många var de som till sist fick sin grav i havet. Dagens program ska handa om två bröder från Tjärnö utanför Strömstad. De var enkla jordbrukare och fiskare, men när tillfälle gavs och havet var isfritt så fraktade de gods längs med kusten ungefär på samma sätt som man idag transporterar varor på landsvägarna. Deras sista resa med fraktskutan "Tre Bröder" slutade med en katastrof. Ulf Hansson på Strömstad museum är en avlägsen släkting med de båda bröderna och han berättar att den här sortens kustfrakt ofta var en ganska bra affär. - Många började med en liten kustfraktare för att sedan gå vidare och köpa allt större fartyg och göra längre resor. Den här verksamheten betydde mycket för bygden. Många här var ju sjömän och låg i långa tider ute till havs, antingen med fiske eller med fraktskutor. De kvinnor som blev kvar hemma, om de fick några pengar över då kunde de gå till en lastmäklare och satsa pengarna i en last, och hade man tur kunde man göra förtjänster utan att ens vara till sjöss. - Vi här på kusten har ju alltid haft en speciell relation till havet, vi har ju aldrig sett det som rekreation. Havet gav oss näring, delvis i form av frakterna med förstås också genom fisket, och väldigt många gånger så blev också havet ens grav, säger Ulf Hansson, och fortsätter: - De här små fraktfartygen var ofta familjeägda, och när en sådan gick under så blev det katastrof. Det var många kvinnor här som förlorade både gubben och alla sönerna i samma olycka. Fraktskutan Tre bröder hade fyra ägare. Två av dem fanns kvar på land, men det hårda arbetet ombord sköttes av bröderna Axel och Carolus Olsson från Dillhuvudet på Tjärnö, som hade lyckats köpa in sig på båten med en fjärdedel var. Vintern 1855 hade varit extremt hård. Oslofjorden var inte isfri förrän de första dagarna i maj, och den 12 samma månad lade Tre Bröder ut från Strömstad för att gå till Göteborg med en last av tegel. Resan gick fint, på några dagar var de nere i Göteborg. Teglet lastades av, den 18 maj skulle de gå tillbaka till Strömstad. Men de kom aldrig fram. På eftermiddagen nästa dag upptäcktes deras båt. Två tullare var på väg till Uddevalla, och plötsligt får de syn på en vinddriven skuta som ligger i leran. Det ser konstigt ut, så de tar sig fram till skutan och går ombord. De ser då att däcket är översköljt av blod. De går ner i skansen och hittar en person som de först tror är död, men som börjar visa livstecken när de bär upp honom på däck. Han är totalt sönderslagen i ansiktet och kan knappt göra sig förstådd, men med hjälp av de papper som finns ombord så kan tullarna ändå förstå vad som hänt. Mannen de hittat heter Axel Olsson och är från Dillhuvudet på Tjärnö. Man ser att de har kört en frakt med tegel från Strömstad till Göteborg som man har fått betalt för. De får också reda på att det ska finnas ytterligare en person ombord, Axels bror, så man söker igenom skutan och under ett segel hittar man Carolus Olssons kropp. Bröderna Olssons resa hem till Strömstad hade alltså slutat halvvägs och den ena av bröderna skulle aldrig med komma hem igen. Carolus var 25 år och ogift när han mördades ombord på skutan Tre bröder, hans äldre bror Axel som med knapp nöd överlevde överfallet, var 34 år, gift och hade en liten son. - Båten söktes igenom från för till akter, Axel fick så gott han kunde berätta vad som hänt och med hans ord och de papper och dokument som fanns ombord så kunde tullarna och den tillkallade polismannen ganska snart bilda sig en uppfattning om vad som hänt. De hade lyckligt kommit till Göteborg och fått 250 riksdaler för tegellasten. De skulle gå tomma hem till Strömstad igen, när det kommer en person på kajen som frågar om han får lifta med dem, till Tjörn eller Orust, det är inte så viktigt vilket det blir. Han fick komma ombord, och ganska snart tar passageraren upp brännvin, och när de närmar sig Tjörn så är bröderna och deras passagerare rejält berusade. Vad som egentligen hände där på båten är inte alldeles klart, Axel och Johannes historier går isär en del, men vad som verkar helt säkert är att samtliga ombord var rejält onyktra när båten närmade sig Orust, och på kvällen utbröt ett bråk mellan dem. Bröderna hade gått och lagt sig när Johannes samma natt gick löst på dem med påk och yxa, för att därefter skära ner seglen och stjäla vad som fanns av värde ombord innan han smög iväg. Axel berättar att han minns hur det stinger till vid ena tinningen, och därefter minns han inget mer innan han vaknar när de båda tullarna hittar honom. Då är båten plundrad och pengarna borta. Alldeles intill platsen där man hittade Axel och Carolus och deras båt, ligger en liten klippö som heter Hälsön. 1855 fanns det två små strandsittarstugor på ön. Strandsittare, det var kustens motsvarighet till backstugusittare, de allra fattigaste i samhället. - Ordningsmakten visste att det i en av stugorna på ön bodde en man med dåligt rykte. Han kallades Hälsö-Johannes och hade redan ett antal brott bakom sig. Han blev genast misstänkt och hans stuga blev undersökt men den var tom.  På väg tillbaka till båten ser plötsligt länsman något som ligger i en dunge. Där hittar man kläder och andra saker från skeppet som plundrats. Men Hälsö Johannes är borta. Man upptäcker med tiden hans eka i land, och drar slutsatsen att han har flytt. Precis en vecka senare får poliskammaren i Göteborg ett brev från den kronolänsman som undersökt mordet Som det troligaste är att han begivit sig till Göteborg och söker få hyra på Sjömanshuset, anhåller jag ödmjukt att vederbörande därstädes uppmanas att vara uppmärksamma, varförutan jag ödmjukt anhåller att allmän efterlysning måtte utfärdas å ifrågavarande Johannes Johansson, som inom orten gjort sig förut illa känd.   Efterlysningen gick ut den 26 maj och det är precis samma dag som Johannes bokat plats på ett emigrantfartyg. Strax innan har han köpt sig ett förfalskat prästbetyg så att han ska kunna försvinna utan att lämna några spår efter sig. Men flyktplanen misslyckas för Johannes blir igenkänd i Göteborg hamn. Han var nog ganska lätt att känna igen eftersom han saknade ett öga. Det var en gammal konfirmationskamrat till Johannes från Orust som hade blivit polisman i Göteborg som fick syn på honom och grep honom. - Han togs till fånga och transporterades till Orust, och man tog också dit Axel, som fortfarande var i ett bedrövligt skick och hade svårt att göra sig förstådd. I Husförhörslängden står det om Axel att han är Illa fårad av fjordpirater. Han har tagit med sig en tolk till rättegången. Axel pekar ut Hälsö-Johannes som förövaren till överfallet och Johannes blir dömd för piratdåd och mord, och han döms till dödsstraff. Axel levde resten av sitt liv med sitt sönderslagna ansikte som en ständig påminnelse om överfallet, och det här var en händelse man talade länge om i Strömstad. - Hela norra Bohuslän var ju i sorg efter den här händelsen, här kände ju alla varandra säger Ulf Hansson. Axel levde vidare, trots sina stora svårigheter, och han dog till sist 1881 vid 59 års ålder, och han fick fem barn till utöver det han hade vid tiden för olyckan. Hälsö-Johannes blev den allra siste att avrättas i Bohuslän. Den 27 maj år 1857 fördes han upp till avrättningsplatsen där en stor folkmassa hade samlats för att beskåda hur Hälsö-Johannes halshöggs av skarprättare Johannes Jansson som kommit dit från Göteborg. Det kanske märkligaste med den här historien är nog ändå att det är minnet av mördaren Johannes som har vårdats och fortfarande vårdas. Hans kropp begravdes en bit från avrättningsplatsen och 1957, hundra år efter avrättningen, satte man upp en minnessten vid graven och 2001 lät man omgärda den med smide. Än idag finner man att graven smyckas med blommor och grönt. Annorlunda är det med minnet efter Carolus - Idag är det ingen som vet var han ligger begraven - Jag tycker det är lite besynnerligt att vi minns förövaren men inte hans offer, säger Ulf Hansson. Forska om sjöfolk De som arbetade på sjön omgärdades av mycket byråkrati. Man hade kontroll på både de laster som transporterades och inte minst de människor som arbetade på båtarna. Därför finns det mycket arkivmaterial att söka i för den som vill forska bland sjömän och sjöfart. Eva Johansson i Västervik har själv en bakgrund i handelsflottan och har skrivit en handledning i hur man letar i källorna.   - Vill man följa en sjöman till sjöss under hela karriären börjar man i inskrivningsboken. Där skrevs han in när han gick till sjöss första gången och där kan man följa sjömannen från början till slut.  - Från inskrivningsboken går man vidare till mönstringsrullor där man kan se vilket fartyg sjömannen mönstrade på och av. I sjömansrullan, som är en besättningslista, kan man se alla som är mönstrade ombord. Sjömännen mönstrade för en resa som regel men i modernare tid kunde de mönstra halvårsvis eller vara rederianställd och hade då en anställning som inte var kopplat till ett visst fartyg. - Det vanliga långt in på 1900-talet var att de mönstrade ombord och var ombord under en resa eller flera resor.  En spännande handling som kanske ger lite mer information är pensionshandlingarna, berättar Eva Johansson.  - Framförallt i de äldre pensionshandlingarna kan man hitta berättelser om vad sjömännen varit med om, till exempel från sjömansänkor som söker understöd eller pension.      Till Sjömanshusdirektionen i Landskrona Såsom enka efter den i slutet av December månad 1879 förolyckade och omkomne Kapten Bengt Petter Olsson, då förande skonerten "Victoria",  anhåller jag härmed vördsammast att komma i åtnjutande af den pension som kan tilldelas mig. År 1879,  i December, avseglade han från Halmstad såsom kapten åtföljd av två söner , den ene 21 och den andre 17 år gamla, och har sedan dess aldrig avhörts utan har som det sedan visat sig förolyckats med man och allt kvarlämnande mig med tre små barn i högst svåra omständigheter. Vid min mans olycka förlorades alla hans papper och sjöfartsböcker varför jag  ej är i stånd att närmare redogöra för hans förhållanden. Jag bifogar härmed prästbetyg och intyg från kommunordföranden. Torekov den 5 maj 1900 Emeli Olsson Det här brevet från Emeli Olsson skrevs till sjömanshuset i Landskrona. Och det var också på sjömanshusen som sjömännen registrerade sig så att staten skulle kunna ha kontroll över hela yrkesgruppen. 1864 kom en ny lag som sa att alla städer som hade rätt att bedriva handel med utlandet skulle ha ett eget sjömanshus. - Ja, de fanns i det som man kallar stapelstäder. Och som mest var det drygt 40 sjömanshus i landet och de har funnits under olika tid. Sjömanshusen fanns inte bara längs kusten, utan också vid de stora sjöarna. Men alla sjömän höll sig inte till reglerna. Eva Johansson berättar att det inte var alltför ovanligt att sjömän stack iväg när de nådde hamn.  - Det var vanligt att sjömän rymde och den som rymt riskerades ju för att straffas så de flesta som rymde utomlands stannade borta. En del rymde när de kom till USA och emigrerade.  Nedan finns en länk till Digitalt museum som har ett rikt bildarkiv med bland annat sjömän att söka i.  Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Agneta Johansson slaktband@sverigeradio.se

Vad är karaktärskådespeleri? Hur kan man arbeta med sin karaktär när man ska gestalta en fiktiv eller verklig person. Vad händer i skådespelarpsyket när man styrketränar, går upp i vikt eller på annat sätt experimenterar med sin kropp? Kan vi närma oss en människas inre liv genom att gestalta ett djur? Och varför funkade inte lejon men grizzlybjörn när Eva Johansson skulle gestalta Mikael Persbrandt? Möt Eva Johansson - Skådespelare, manusförfattare och lärare i karaktärsskådespeleri.

I Peru har potatis odlats i tusentals år. Men nu börjar vädret bli så oförutsägbart att nya sorter behövs för att bönderna inte ska riskera att skörden går förlorad. Peru är potatisens hemland. I trakterna kring Titicacasjön har knölarna odlats i flera tusen år. Men nya sorter behövs för att bönderna inte ska riskera att hela eller stora delar av skörden går förlorad. Frost som kommer för tidigt, uteblivna eller för kraftiga regn, hagel förstör potatisplantorna, och temperaturökningar leder till att nya insekter och virus angriper grödorna. Även om det går att odla potatis även fortsättningsvis i de här trakterna så kommer det att vara en en sårbar odling. Peru är också ett land där var femte invånare lever i fattigdom, de allra fattigaste är till största delen ursprungsbefolkning. Nu pågår stora insatser vid det internationella potatiscentret i Lima, Cip, för att få fram nya sorter potatis och sötpotatis som fungerar i det föränderliga klimatet. Även i Sverige behövs nya varianter av grödor, berättar Eva Johansson, professor i jordbruksvetenskap vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. Reporter: Lars Mogensen. Programledare: Marie-Louise Kristola.

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Malin Krutmeijer reflekterar över vad det är som stör så med att inte äta djur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden. Så inleds romanen Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när den mat som de flesta äter inte duger längre. Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter. Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och reaktioner som den utlöser. Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb  och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt, säger en person vid bordet. Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt, klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar. Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket. Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism som moraliskt värde har historiska rötter. Från antiken och framåt var det framför allt ett religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras, som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade anhängare. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen, men andra gånger handlar det snarare om försakelse och måttfullhet. Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och politiskt korrekt. Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012 klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat. Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan. Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse. Bilden liknar en variant på den religiösa asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så kallade militanta veganer. I sin bok Veganerna från år 2000 skriver Magnus Linton om den djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp opinionsbildare och politiker. Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton ger exempel på hur det pratades om politisk renlevnadsfanatism och ett hat mot människan. Här kommer kristendomen in i det hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över djuren. Självaste påven påstod att antikrist är djurrättsaktivist. Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki skulle uppstå. Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska bilden av vegetarianen. Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur livet för folk. Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som inte respekterar hederliga människors enkla matvanor. Det är inte osannolikt att vegetarianen är en kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa. Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig, som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Nu har jag raljerat över fördomarna om vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och min bror när vi var små. Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Så när mamman i Han Kangs roman Vegetarianen ställer fram sin dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och förälder. Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala band. Sedan har vi alla ritualer där maten står i centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok Äta djur skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner, från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt, för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens sammanhållande värde devalveras. Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte vegetarianen blir den normala människan en köttätare. Malin Krutmeijer, kulturjournalist   Litteratur Han Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur & kultur 2017. Magnus Linton: Veganerna en bok om dom som stör, Atlas, 2000. Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert Sjölander, Norstedts, 2011.

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige. Behandlingen leder ofta till impotens och inkontinens. I det här avsnittet av En podd om cancer träffar vi Christer, som berättar om hur det varit för honom efter hans operation. Medverkar gör även Eva Johansson, överläkare i urologi på Akademiska sjukhuset.