Podcasts about tidvis

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef – Dogen – Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet. – Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen. Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över. En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna. Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt. Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula. Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet. Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet. Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad. Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor. Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring ett antal stereotypa karaktärer med fasta egenskaper. De kännetecknas av sina kläder – och sina speciella masker. Som exempel kan vi ta Brighella, den sluge tjänaren, som ofta driver handlingen framåt med falskspel och intriger. Han bär en mask som är halvtäckande, med kraftig näsa och barskt uttryck. Detta att förklädnaden så ofta användes för lättsamheter och omoraliska och äktenskapsbrytande syften fick Venedigs ledning och kyrkan att vilja begränsa användandet av mask. 1608 föreslog republikens nitiska säkerhetsråd till och med att förbjuda maskbärandet helt och straffa överträdelser med ett år som galärslav. Så laddad var masken. Det förbudet gick inte igenom, men det blev i alla fall förbjudet att bära mask i kyrkor och på andra heliga platser. Under pestens tid var det förbjudet av rent hälsomässiga skäl – för att smittade inte skulle kunna dölja de typiska pestutslagen. Och 1703 förbjöds de i spelsalongerna. Men republikens ledning utfärdade inte bara förbud. Deras förhållande till det allmänna maskbärandet var ambivalent och det finns också exempel på när de lagstiftade om obligatorisk mask. Som 1716, då full Bauta-maskering föreskrevs i teatersalongerna, delvis för att begränsa flörtandet – men framförallt för att hindra stadens superrika från att pråla med sina dyrbara kläder och juveler. Detta sågs nämligen som ett stort problem i republiken och det stiftades tidigt lagar som reglerade hur dyra kläder fick vara. Hur mycket pärlor som fick synas och så vidare. Kläder av rent guld – vilket förekom – förbjöds helt. Tidvis använde venetianarna Bautan för att dölja sina fina kläder och därmed kringgå lagarna, och tidvis lagstiftades det alltså om Bautatvång. Man kan spekulera kring huruvida det här sättet att begränsa uppvisningar av rikedom i offentligheten kan ha bidragit till att upprätthålla den sociala ordningen i Venedig. För trots den enorma ojämlikheten har Venedig ingen historia av större upplopp eller oroligheter. Borgare och adel, hantverkare och studenter kunde med Bautans hjälp mötas på stadens gator som jämbördiga – och inte med snorkiga miner eller underlägsenhetskänslor. Bautan gav ett sken av jämlikhet. Men den aspekt av maskbärandet som är mest inspirerande och relevant för oss idag är anonymiteten. Och framförallt: att anonymiteten respekterades – av såväl invånarna, som av republikens ledning. För även om ledningen gjorde mycket för att begränsa det allmänna maskbärandet, hade den i slutändan en tillåtande attityd. Och även om man mycket väl visste vem som dolde sig bakom en mask på stan, låtsades man aldrig om det. Utan man hälsade med en fras i stil med "Godafton, vackra mask"… Anonymiteten var så helig att det kunde räcka att bära en Bauta-formad brosch på ytterkläderna för att respekteras som inkognito. Venedigs ledning och invånarna visste att den här typen av ventiler för privatlivet var viktiga. Särskilt i tätt sammanknutna och socialt och religiöst kontrollerade samhällen. Förmodligen var möjligheten att kunna dra sig undan och vara osynlig en minst lika viktig faktor för den sociala stabiliteten, som den skenbara jämlikheten. I alla fall en mer sympatisk och modern. Tor Billgren, kulturjournalist

Og med det var alle medlemmer i Lavterskel offisielt «ultraløpere». For på lørdag ble 62 kilometer og 2500 høydemeter løpt, gått og kriget gjennom Rogalands vakreste omgivelser innover Lysefjordens mektige natur. Tidvis tøffe forhold med regn, hagl, myr og gjørme, men målstreken ble passert med et smil rundt munnen og et stort ønske om å gjenta distansen.Kalle og jeg oppsummerer de 11 timene i løypen, planleggingen i forkant og følelsen i etterkant. God helse!

Bent Skammelsrud og Mini Jakobsen gjester Rasmus&Saga Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Du kan imponere med å servere fisk og vilt som du selv har fisket og felt. Men etter å ha hørt dagens episode kan du ta neste sosiale lag med storm. Mesterbrygger Espen Farstad (NJFF) forteller deg engasjert hvordan du kan bruke naturens smaker i egenlaget dram. Tidvis hører du også litt til rypedoktor Jo Inge Breisjøberget (Statskog) og podsjef Trond Gunnar Skillingstad (Statskog). Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Geir Svardal er aktuell med boka «Ingen skal få se at jeg gråter». Ordene tilhører Cissi Klein fra Trondheim, som ble drept i et gasskammer i Auschwitz, 13 år gammel. 6. oktober er det 80 år siden den tyske okkupasjonsmakten innførte sivil unntakstilstand i Midt-Norge. Samtidig gikk startskuddet for den store deportasjonen av jødene i Norge. Etter krigen var den jødiske befolkningen i Trondheim mer enn halvert. Også Nikolaj Kahns oldemor Rosa Kahn ble drept i Auschwitz. - Tidvis minnes jeg på hvor marginalt det er at jeg faktisk lever, skrev Kahn, som er psykologspesialist, i Adresseavisen i 2020. Hvem var Cissi Klein? Hvordan har det vært å vokse opp som norsk jøde i nyere tid?Adresseavisens kommentator Jonas Skybakmoen leder samtalen, som fant sted på Litteraturhuset i Trondheim 4. oktober 2022. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ragnhild Hutchison er historiker, og daglig leder i tidvis.no. Torgrim Mellum Stene er historieforteller, kloverknekten.no. I denne episoden snakker de om det historiske spillet Brageskålen En mystisk forbannelse har satt Veøyas krigere ut av spill. Jomsvikinger, leiesoldater av verste sort, er på vei mot øya. Du er den eneste som kan stoppe fienden! Du er den dyktige lærlingen til Veøyas skald og har ordet i din makt. https://tidvis.no/bitavhistoria/brageskalen.html Episoden er klippet av skaldelærling på Hållingwood AS, Casper Gundersen - https://www.instagram.com/gunderssss/ Brageskålen er utviklet av Tidvis i samarbeid med Møre og Romsdal fylkeskommune, og er del av FoU-prosjektet Ein bit av historia.

Indira Gandhi föds rakt in i befrielsekampen mot det brittiska styret i Indien. Hon är en beslutsam och stark ledare som får igenom sin politik, vilket gör henne både älskad och hatad. Hon vill centralisera makten och kuvar delstater som vill ha mer självbestämmande. Tidvis präglas hennes styre av brutalitet: pressen censureras och obekväma partimotståndare fängslas. Efter att hon sänt in militära trupper i delstaten Punjab, och hundratals människors dödats, skjuts hon ihjäl av sina egna livvakter.

En sniktitt på Tanketrigger. Læreplanen i KRLE etterspør blant annet at elevene skal “utforske og sammenligne etiske ideer fra sentrale skikkelser i religiøse og livssynsbaserte tradisjoner”, men hvem vil vi definere som sentrale personer i den sekulære humanismen? Vil alle de vi kommer frem til faktisk være humanister eller kan det være noen som har hatt en sentral rolle som faktisk til og med ville vært motstander av humanismen? Tanketrigger er en annen podkast som Christian Lomsdalen er med på. Med denne sniktitten får du en mulighet til å bli kjent med et annet podkastprosjekt som du kanskje kan være interessert i. Tanketrigger er en humanistisk samtalepodkast som diskuterer små og store spørsmål med utgangspunkt i et sekulært humanistisk livssyn. Tidvis nerdete, tidvis flåsete, men forhåpentligvis ofte interessant. Podkasten lages av Christian Lomsdalen, Magni Hjertenes Flyum, og Therese Gedde. Fra og med episode 49 er også Haakon Gunleiksrud en del av teamet.

Klekkerifisk, viktigheten av predatorer, Aurland, Vosso og ikke minst "Geitevandring". Ta fram notatblokken! Planen for episode 9 var Pukkelepisode. Den planen ble skrinlagt når programlederene møtte Robert Lennox i Aurland. Robert en en forsker i NORCE som har svaret på alt.. Tidvis så bra svar at Ørjan vurdere å tatoverer flere av utsagnene på den gamle kroppen sin.

Som psykolog gjør jeg jobben min fordi mennesker interesserer meg. Det er kanskje avleggs å snakke om at man er kallet til et bestemt yrke, eller at man gjør jobben sin fordi den er meningsfull, men jeg opplever det. Imidlertid jobber jeg i et system som tviler på min integriteten. Systemet mistenker at mennesker vil gjøre så lite som mulig og tjene så mye som mulig, og derfor må de holde oppsyn med hva de foretar seg, evaluere dem, måle dem og stille krav til effektivitet, og effektiviteten må dokumenteres. På grunn av denne mistilliten bruker jeg nesten halvparten av min tid på meningsløse arbeidsoppgaver. Tidvis bruker jeg mer tid på å dokumentere hva jeg har gjort, enn å gjøre det jeg kan. Det er sinnsykt! På kontoret gjør jeg oppgaver som ligner på arbeid, men som egentlig ikke flytter noe som helst i den virkelige verden, men likevel må gjennomføres for at helsebyråkrater kan akkumulere måltall de kan putte inn i excel-ark som skal dokumentere kvalitet. Jeg er dritlei av New Public Management og mangel på tillit i offentlig sektor, det påfører meg meniningsløshets-stress, og jeg har utagert mine synspunkter i episode 107, 124 og 127 på min podcast SinnSyn: https://shows.acast.com/sinnsyn/episodes/107-pakkeforlp-fra-helvete

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef Dogen Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet. Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen. Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över. En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna. Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt. Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula. Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet. Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet. Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad. Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor. Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring ett antal stereotypa karaktärer med fasta egenskaper. De kännetecknas av sina kläder och sina speciella masker. Som exempel kan vi ta Brighella, den sluge tjänaren, som ofta driver handlingen framåt med falskspel och intriger. Han bär en mask som är halvtäckande, med kraftig näsa och barskt uttryck. Detta att förklädnaden så ofta användes för lättsamheter och omoraliska och äktenskapsbrytande syften fick Venedigs ledning och kyrkan att vilja begränsa användandet av mask. 1608 föreslog republikens nitiska säkerhetsråd till och med att förbjuda maskbärandet helt och straffa överträdelser med ett år som galärslav. Så laddad var masken. Det förbudet gick inte igenom, men det blev i alla fall förbjudet att bära mask i kyrkor och på andra heliga platser. Under pestens tid var det förbjudet av rent hälsomässiga skäl för att smittade inte skulle kunna dölja de typiska pestutslagen. Och 1703 förbjöds de i spelsalongerna. Men republikens ledning utfärdade inte bara förbud. Deras förhållande till det allmänna maskbärandet var ambivalent och det finns också exempel på när de lagstiftade om obligatorisk mask. Som 1716, då full Bauta-maskering föreskrevs i teatersalongerna, delvis för att begränsa flörtandet men framförallt för att hindra stadens superrika från att pråla med sina dyrbara kläder och juveler. Detta sågs nämligen som ett stort problem i republiken och det stiftades tidigt lagar som reglerade hur dyra kläder fick vara. Hur mycket pärlor som fick synas och så vidare. Kläder av rent guld vilket förekom förbjöds helt. Tidvis använde venetianarna Bautan för att dölja sina fina kläder och därmed kringgå lagarna, och tidvis lagstiftades det alltså om Bautatvång. Man kan spekulera kring huruvida det här sättet att begränsa uppvisningar av rikedom i offentligheten kan ha bidragit till att upprätthålla den sociala ordningen i Venedig. För trots den enorma ojämlikheten har Venedig ingen historia av större upplopp eller oroligheter. Borgare och adel, hantverkare och studenter kunde med Bautans hjälp mötas på stadens gator som jämbördiga och inte med snorkiga miner eller underlägsenhetskänslor. Bautan gav ett sken av jämlikhet. Men den aspekt av maskbärandet som är mest inspirerande och relevant för oss idag är anonymiteten. Och framförallt: att anonymiteten respekterades av såväl invånarna, som av republikens ledning. För även om ledningen gjorde mycket för att begränsa det allmänna maskbärandet, hade den i slutändan en tillåtande attityd. Och även om man mycket väl visste vem som dolde sig bakom en mask på stan, låtsades man aldrig om det. Utan man hälsade med en fras i stil med "Godafton, vackra mask" Anonymiteten var så helig att det kunde räcka att bära en Bauta-formad brosch på ytterkläderna för att respekteras som inkognito. Venedigs ledning och invånarna visste att den här typen av ventiler för privatlivet var viktiga. Särskilt i tätt sammanknutna och socialt och religiöst kontrollerade samhällen. Förmodligen var möjligheten att kunna dra sig undan och vara osynlig en minst lika viktig faktor för den sociala stabiliteten, som den skenbara jämlikheten. I alla fall en mer sympatisk och modern. Tor Billgren, kulturjournalist

Kunne du tenke deg å dra tilbake i tid og gå en tur i Bjørvikaområdet på 1700-tallet? Og hvordan kan digitale verktøy brukes for å formidle kulturhistorie? I denne episoden av #LØRN snakker Silvija med historiker og daglig leder i Tidvis, Ragnhild Hutchison, om hvordan de gjennom 3D modellering får formidlet fortiden på en ny måte, som gjør at flere kan lære om den. — Vi kan formidle historie på helt nye måter - du kan gå i gater og utforske hus slik du kunne sett dem om du levde for 200 år siden. Vi kan lage dette nærmest slikt det var, det blir nesten en tidsmaskin, forteller hun i episoden. Dette lørner du:VRkulturhistorie-tech1700-talletgamification Anbefalt litteratur: oslohavn1798.no europeisk tidsmaskinmidtimiddelalderen See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ansatte som ikke involveres i bedriftens avgjørelser, føler seg ofte oversett. Det kan føre til lav arbeidsmoral, lite motivasjon og usikkerhet, hvorpå arbeidstakerne raskt rammes av stress, angst og utbrenthet. I denne episoden snakker jeg med en organisasjonspsykolog som i løpet av dagen diagnostiserer meg som en kritisk, gretten og vanskelig arbeidstaker. Jeg har angivelig store problemer med endringer og fungerer som en slags stein i skoen til mine ledere ved Sørlandet Sykehus. I denne episoden ble jeg pasienten og den organisasjonspsykologiske terapeuten er Tor Åge Eikerapen.Dette er andre del av fagdagen jeg arrangerte ved min egen arbeidsplass, altså Distriktspsykiatrisk senter Solvang ved Sørlandet Sykehus, Kristiansand. Før lunsj snakket jeg med filosofiprofessor Ole Martin Moen og psykiater Terje Tesen om psykedeliske stoffer. Etter lunsj hadde jeg invitert en venn og kollega som heter Tor Åge Eikerapen. Han hold et fantastisk innlegg om endring i bedrifter og hvordan de påvirker personalet. Han er en mye brukt foredragsholder, og det er forståelig. Han er en energibunt med evnen til å formidle psykologi på en underholdene, humoristisk og faglig solid måte. Han driver også en podcast som heter lederpodden hvor han intervjuer fremtredende ledere. Jeg var ikke klar over at han kom til å kjøre meg fast på min egen motvilje mot endring på egen arbeidplass, men det var på en fin, forholdsvis vennskapelig og morsom måte. Jeg kan ikke spille av foredraget til Tor Åge, da det tilhører ham og hans firma som heter Eikerapen og Skagestad. Jeg har imidlertid fått lov til å spille av den samtalen vi hadde etter foredraget. Her snakker jeg med Tor Åge og en kollega som heter Fredrik Mikkelsen. Fredrik er psykologspesialist og psykoanalytiker eller psykodynamiker på sin hals. Både han og jeg er nok over middels misfornøyde med det skjemavelde som regjerer på poliklinikken i psykisk helsevern, 2. linjetnesten. Ofte føler vi at nye prosedyrer og pålegg blir tredd ned over hodet på oss og hindrer det arbeidet vi er satt til å gjøre. Min opplevelse er at jeg stadig får flere prosedyrer å følge , og at de som kontinuerlig lager nye prosedyrer forsøker å programmere meg, på samme måte som man programmerer en robot, men jeg er INGEN robot, og jeg blir fornærmet når systemet behandler meg som en. Tidvis må jeg være med i ledermøter på jobb, og jeg får litt høy puls av denne typen møter, som regel fordi jeg blir provosert. Min opplevelse av ledelsen ved klinikk for psykisk helse, ledelsen ved sykehuset og videre opp til Bent Høye, er at disse folka utgjør et konglomeratet av byråkrater og regelryttere som sammen har skapt et helt system som rett og slett lider av OCD. Systemet har OCDOCD eller tvangslidelse er jo en psykisk sykdom, og jeg mener at systemet jeg jobber for kvalifiserer for denne diagnosen, noe som selvfølgelig går ut over meg og mine kollegaer. Spesielt er det stadig mer omseggripende tvangshandlinger som preger systemet. Hvert gang det skjer en liten glipp, lager systemet nye prosedyrer som alle skal følge for å unngå at det skal skje noe galt igjen. Mengden prosedyrer og krav øker for hver dag, og systemet vil at alt skal bli så effektivt som mulig, og de tror at det målet oppnås ved å detaljstyre arbeidstakerne. Det som i realiteten skjer er at vi som jobber klinisk ikke har tid til å bli kjent med de menneskene vi skal møte fordi vi er pålagt å stille hundrevis av spørsmål, fylle ut skjemaer, dokumentere at vi har stilt de rette spørsmålene, og deretter lage behandlingsplaner, sørge for å informere samarbeidspartnere, utnevn en koordinator som skal påse at alle prosedyreren opprettholdes, fullføres og dokumenteres etter standarden som stå i EKWeb. Systemet er livredd for feil, og enhver hendelse som ikke er etter boka må elimineres med kontroll og enda flere prosedyrer og pålegg. Dette ligner beskrivelsen av tvangshandlinger slik de beskrives på ANANKe sin hjemmesider. Der står det: «Tvangshandlinger er noe man gjør for å dempe ubehaget ved tvangstankene eller for sikre at de negative hendelsene disse omhandler ikke inntreffer. De vanligste tvangshandlingene er overdreven vasking eller sjekking. Andre har tvangshandlinger knyttet til overdreven orden, symmetri eller gjentakelse. Det er også vanlig og gjentatte ganger be om forsikringer eller betryggelser fra andre personer.» Når behandlingen er sentrert rundt en betydningsfull relasjon mellom to mennesker, slik den ofte er i psykiske helsevern, vil rigide regimer kvele et godt terapeutisk klima. Jeg kan også innbilde meg at systemet lider av ortoreksi, altså «riktig vekst». Det vil si at man er så opptatt av at alt er korrekt, effektivt og plettfritt at man ikke klarer å kjenne på en eneste spontan følelse for livet. Folk med ortoreksi er så opptatt av at alt skal være perfekt at de mister enhver glede ved livet. Plikt og orden overskygger glede, spontanitet, nysgjerrighet, åpenhet for nye ting og velbehag. Jeg opplever at jeg jobber i et sykt system, og det er litt som å ha syke foreldre. Jeg opplever meg selv som en nærmeste pårørende til et byråkratisk systems som detaljstyrer sine ansatte på en måte man kjenner igjen fra mennesker med OCD som febrilsk forsøker å kontrollere alt og alle rundt seg. Jeg mener jeg har god grunn til å reagere på pakkeforløpene og andre feilslåtte målinger av kvalitet og effektivitet i psykisk helsevern, mens Tor Åge mener at jeg er konservativ, negativ og lite villig til å åpne meg for endringer i egen arbeidssituasjon. Jeg er uenig. For at vi skal akseptere systemets desperate behov for kontroll, forsøker det å lure oss ved hjelp av utspekulert retorikk og ulike varianter av motivasjonsforedrag. I lydfilen over kan du høre vår korte debrief etter foredraget med Tor Åge Eikerapen. Selv er jeg ingen arbeids- og organisasjonspsykolog, men jeg har fått med meg litt innenfor dette feltet fra universitetet og en viss interesse for samfunnspolitikk og ikke minst omorganiseringer og nye reformer innenfor egen arbeidsplass. Jeg avsluttet dagens episode med noen innspill fra klassisk organisasjonspsykologi, og selvfølgelig hadde jeg noen flere spark til dagens helsevesen. Dette blir på ingen måte en kvalifisert oppsummering av feltet, men snarere noen av de mest overordne trekkene og tankene innenfor organisasjonspsykologiens verden.Bli medlem av SinnSyns Mentale HelsestudioDitt bidrag kan øke kvaliteten på WebPsykologen og SinnSyn.Ved å støtte prosjektet, får du mange fordeler! Som Patreon supporter blir du medlem av SinnSyns Mentale Helsestudio. Det vil si flere episoder hver måned, tips og øvelser for trening av "mentale muskler", eksklusive videopptak og andre overraskelser. Les mer og bli medlem i på denne linken. Her kan du kjøpe bøkene fra Psykolog Sondre Liverød (WebPsykologen) til best pris og gratis frakt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ansatte som ikke involveres i bedriftens avgjørelser, føler seg ofte oversett. Det kan føre til lav arbeidsmoral, lite motivasjon og usikkerhet, hvorpå arbeidstakerne raskt rammes av stress, angst og utbrenthet. I denne episoden snakker jeg med en organisasjonspsykolog som i løpet av dagen diagnostiserer meg som en kritisk, gretten og vanskelig arbeidstaker. Jeg har angivelig store problemer med endringer og fungerer som en slags stein i skoen til mine ledere ved Sørlandet Sykehus. I denne episoden ble jeg pasienten og den organisasjonspsykologiske terapeuten er Tor Åge Eikerapen.Dette er andre del av fagdagen jeg arrangerte ved min egen arbeidsplass, altså Distriktspsykiatrisk senter Solvang ved Sørlandet Sykehus, Kristiansand. Før lunsj snakket jeg med filosofiprofessor Ole Martin Moen og psykiater Terje Tesen om psykedeliske stoffer. Etter lunsj hadde jeg invitert en venn og kollega som heter Tor Åge Eikerapen. Han hold et fantastisk innlegg om endring i bedrifter og hvordan de påvirker personalet. Han er en mye brukt foredragsholder, og det er forståelig. Han er en energibunt med evnen til å formidle psykologi på en underholdene, humoristisk og faglig solid måte. Han driver også en podcast som heter lederpodden hvor han intervjuer fremtredende ledere. Jeg var ikke klar over at han kom til å kjøre meg fast på min egen motvilje mot endring på egen arbeidplass, men det var på en fin, forholdsvis vennskapelig og morsom måte. Jeg kan ikke spille av foredraget til Tor Åge, da det tilhører ham og hans firma som heter Eikerapen og Skagestad. Jeg har imidlertid fått lov til å spille av den samtalen vi hadde etter foredraget. Her snakker jeg med Tor Åge og en kollega som heter Fredrik Mikkelsen. Fredrik er psykologspesialist og psykoanalytiker eller psykodynamiker på sin hals. Både han og jeg er nok over middels misfornøyde med det skjemavelde som regjerer på poliklinikken i psykisk helsevern, 2. linjetnesten. Ofte føler vi at nye prosedyrer og pålegg blir tredd ned over hodet på oss og hindrer det arbeidet vi er satt til å gjøre. Min opplevelse er at jeg stadig får flere prosedyrer å følge , og at de som kontinuerlig lager nye prosedyrer forsøker å programmere meg, på samme måte som man programmerer en robot, men jeg er INGEN robot, og jeg blir fornærmet når systemet behandler meg som en. Tidvis må jeg være med i ledermøter på jobb, og jeg får litt høy puls av denne typen møter, som regel fordi jeg blir provosert. Min opplevelse av ledelsen ved klinikk for psykisk helse, ledelsen ved sykehuset og videre opp til Bent Høye, er at disse folka utgjør et konglomeratet av byråkrater og regelryttere som sammen har skapt et helt system som rett og slett lider av OCD. Systemet har OCDOCD eller tvangslidelse er jo en psykisk sykdom, og jeg mener at systemet jeg jobber for kvalifiserer for denne diagnosen, noe som selvfølgelig går ut over meg og mine kollegaer. Spesielt er det stadig mer omseggripende tvangshandlinger som preger systemet. Hvert gang det skjer en liten glipp, lager systemet nye prosedyrer som alle skal følge for å unngå at det skal skje noe galt igjen. Mengden prosedyrer og krav øker for hver dag, og systemet vil at alt skal bli så effektivt som mulig, og de tror at det målet oppnås ved å detaljstyre arbeidstakerne. Det som i realiteten skjer er at vi som jobber klinisk ikke har tid til å bli kjent med de menneskene vi skal møte fordi vi er pålagt å stille hundrevis av spørsmål, fylle ut skjemaer, dokumentere at vi har stilt de rette spørsmålene, og deretter lage behandlingsplaner, sørge for å informere samarbeidspartnere, utnevn en koordinator som skal påse at alle prosedyreren opprettholdes, fullføres og dokumenteres etter standarden som stå i EKWeb. Systemet er livredd for feil, og enhver hendelse som ikke er etter boka må elimineres med kontroll og enda flere prosedyrer og pålegg. Dette ligner beskrivelsen av tvangshandlinger slik de beskrives på ANANKe sin hjemmesider. Der står det: «Tvangshandlinger er noe man gjør for å dempe ubehaget ved tvangstankene eller for sikre at de negative hendelsene disse omhandler ikke inntreffer. De vanligste tvangshandlingene er overdreven vasking eller sjekking. Andre har tvangshandlinger knyttet til overdreven orden, symmetri eller gjentakelse. Det er også vanlig og gjentatte ganger be om forsikringer eller betryggelser fra andre personer.» Når behandlingen er sentrert rundt en betydningsfull relasjon mellom to mennesker, slik den ofte er i psykiske helsevern, vil rigide regimer kvele et godt terapeutisk klima. Jeg kan også innbilde meg at systemet lider av ortoreksi, altså «riktig vekst». Det vil si at man er så opptatt av at alt er korrekt, effektivt og plettfritt at man ikke klarer å kjenne på en eneste spontan følelse for livet. Folk med ortoreksi er så opptatt av at alt skal være perfekt at de mister enhver glede ved livet. Plikt og orden overskygger glede, spontanitet, nysgjerrighet, åpenhet for nye ting og velbehag. Jeg opplever at jeg jobber i et sykt system, og det er litt som å ha syke foreldre. Jeg opplever meg selv som en nærmeste pårørende til et byråkratisk systems som detaljstyrer sine ansatte på en måte man kjenner igjen fra mennesker med OCD som febrilsk forsøker å kontrollere alt og alle rundt seg. Jeg mener jeg har god grunn til å reagere på pakkeforløpene og andre feilslåtte målinger av kvalitet og effektivitet i psykisk helsevern, mens Tor Åge mener at jeg er konservativ, negativ og lite villig til å åpne meg for endringer i egen arbeidssituasjon. Jeg er uenig. For at vi skal akseptere systemets desperate behov for kontroll, forsøker det å lure oss ved hjelp av utspekulert retorikk og ulike varianter av motivasjonsforedrag. I lydfilen over kan du høre vår korte debrief etter foredraget med Tor Åge Eikerapen. Selv er jeg ingen arbeids- og organisasjonspsykolog, men jeg har fått med meg litt innenfor dette feltet fra universitetet og en viss interesse for samfunnspolitikk og ikke minst omorganiseringer og nye reformer innenfor egen arbeidsplass. Jeg avsluttet dagens episode med noen innspill fra klassisk organisasjonspsykologi, og selvfølgelig hadde jeg noen flere spark til dagens helsevesen. Dette blir på ingen måte en kvalifisert oppsummering av feltet, men snarere noen av de mest overordne trekkene og tankene innenfor organisasjonspsykologiens verden.Bli medlem av SinnSyns Mentale HelsestudioDitt bidrag kan øke kvaliteten på WebPsykologen og SinnSyn.Ved å støtte prosjektet, får du mange fordeler! Som Patreon supporter blir du medlem av SinnSyns Mentale Helsestudio. Det vil si flere episoder hver måned, tips og øvelser for trening av "mentale muskler", eksklusive videopptak og andre overraskelser. Les mer og bli medlem i på denne linken. Her kan du kjøpe bøkene fra Psykolog Sondre Liverød (WebPsykologen) til best pris og gratis frakt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tidvis har mennesker tegnet et bilde av en streng og dømmende Gud, men om man leser fortellingen om den bortkomne sønn, så finner man ikke et eneste ord om konsekvenser, straff, skuffelse og avvisning. Historien beskriver en far så full av kjærlighet, nåde og glede at vi som mennesker knapt kan fatte at det er mulig å være så raus mot en sønn som har vært en skikkelig drittsekk. Jan Erik Larssen er programleder og foredragsholder.

P4 Kristianstad. Morgonen med Anders Liljeqvist pratade med sjuksköterskan Katrin Kisswani som har varit i t ex Liberia, Darfur, Sudan, Haiti och Pakistan de senaste åren. Tidvis har hon jobbat i jourteamet som ska vara beredda att när som helst ge sig iväg vart som helst. Med Anders Liljeqvist och Johanna Zachhau.