Podcasts about venedigs

Seit fünf Jahren funktioniert Venedigs Hochwasserschutz mit dem Namen «Mose». Seither sind die schweren Überschwemmungen Venedigs gebannt. Eine Erfolgsgeschichte. Doch «Mose» verändert auch die Lagune und viele fragen sich: hält er dem Klimawandel stand? Bei Hochwasser wird Luft in die Fluttore am Meeresboden gepresst, sie heben sich und schliessen die Lagune. Über 6 Milliarden Euro hat die innovative Anlage mit dem Namen «Mose» gekostet. Auch der Betrieb und der Unterhalt der insgesamt vier Barrieren zum Schutz von Venedig sind äusserst aufwändig. Trotzdem überwiegt der Nutzen die Kosten bei weitem. Denn die schweren Schäden, die die Hochwasser bisher regelmässig anrichtete, kosteten ein Mehrfaches. Die Erleichterung im Weltkulturerbe Venedig ist darum gross. Es gibt aber auch Kritik. Denn die Barrieren sind ein massiver Eingriff ins Ökosystem der Lagune. Und wegen des Klimawandels und des steigenden Meeresspiegels zeichnet sich ab, dass sie immer öfter und immer länger geschlossen bleiben müssen. Wird die Lagune von Venedig so zur Kloake?

Seit fünf Jahren funktioniert Venedigs Hochwasserschutz mit dem Namen «Mose». Seither sind die schweren Überschwemmungen Venedigs gebannt. Eine Erfolgsgeschichte. Doch «Mose» verändert auch die Lagune und viele fragen sich: hält er dem Klimawandel stand? Bei Hochwasser wird Luft in die Fluttore am Meeresboden gepresst, sie heben sich und schliessen die Lagune. Über 6 Milliarden Euro hat die innovative Anlage mit dem Namen «Mose» gekostet. Auch der Betrieb und der Unterhalt der insgesamt vier Barrieren zum Schutz von Venedig sind äusserst aufwändig. Trotzdem überwiegt der Nutzen die Kosten bei weitem. Denn die schweren Schäden, die die Hochwasser bisher regelmässig anrichtete, kosteten ein Mehrfaches. Die Erleichterung im Weltkulturerbe Venedig ist darum gross. Es gibt aber auch Kritik. Denn die Barrieren sind ein massiver Eingriff ins Ökosystem der Lagune. Und wegen des Klimawandels und des steigenden Meeresspiegels zeichnet sich ab, dass sie immer öfter und immer länger geschlossen bleiben müssen. Wird die Lagune von Venedig so zur Kloake?

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef – Dogen – Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet. – Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen. Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över. En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna. Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt. Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula. Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet. Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet. Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad. Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor. Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring ett antal stereotypa karaktärer med fasta egenskaper. De kännetecknas av sina kläder – och sina speciella masker. Som exempel kan vi ta Brighella, den sluge tjänaren, som ofta driver handlingen framåt med falskspel och intriger. Han bär en mask som är halvtäckande, med kraftig näsa och barskt uttryck. Detta att förklädnaden så ofta användes för lättsamheter och omoraliska och äktenskapsbrytande syften fick Venedigs ledning och kyrkan att vilja begränsa användandet av mask. 1608 föreslog republikens nitiska säkerhetsråd till och med att förbjuda maskbärandet helt och straffa överträdelser med ett år som galärslav. Så laddad var masken. Det förbudet gick inte igenom, men det blev i alla fall förbjudet att bära mask i kyrkor och på andra heliga platser. Under pestens tid var det förbjudet av rent hälsomässiga skäl – för att smittade inte skulle kunna dölja de typiska pestutslagen. Och 1703 förbjöds de i spelsalongerna. Men republikens ledning utfärdade inte bara förbud. Deras förhållande till det allmänna maskbärandet var ambivalent och det finns också exempel på när de lagstiftade om obligatorisk mask. Som 1716, då full Bauta-maskering föreskrevs i teatersalongerna, delvis för att begränsa flörtandet – men framförallt för att hindra stadens superrika från att pråla med sina dyrbara kläder och juveler. Detta sågs nämligen som ett stort problem i republiken och det stiftades tidigt lagar som reglerade hur dyra kläder fick vara. Hur mycket pärlor som fick synas och så vidare. Kläder av rent guld – vilket förekom – förbjöds helt. Tidvis använde venetianarna Bautan för att dölja sina fina kläder och därmed kringgå lagarna, och tidvis lagstiftades det alltså om Bautatvång. Man kan spekulera kring huruvida det här sättet att begränsa uppvisningar av rikedom i offentligheten kan ha bidragit till att upprätthålla den sociala ordningen i Venedig. För trots den enorma ojämlikheten har Venedig ingen historia av större upplopp eller oroligheter. Borgare och adel, hantverkare och studenter kunde med Bautans hjälp mötas på stadens gator som jämbördiga – och inte med snorkiga miner eller underlägsenhetskänslor. Bautan gav ett sken av jämlikhet. Men den aspekt av maskbärandet som är mest inspirerande och relevant för oss idag är anonymiteten. Och framförallt: att anonymiteten respekterades – av såväl invånarna, som av republikens ledning. För även om ledningen gjorde mycket för att begränsa det allmänna maskbärandet, hade den i slutändan en tillåtande attityd. Och även om man mycket väl visste vem som dolde sig bakom en mask på stan, låtsades man aldrig om det. Utan man hälsade med en fras i stil med "Godafton, vackra mask"… Anonymiteten var så helig att det kunde räcka att bära en Bauta-formad brosch på ytterkläderna för att respekteras som inkognito. Venedigs ledning och invånarna visste att den här typen av ventiler för privatlivet var viktiga. Särskilt i tätt sammanknutna och socialt och religiöst kontrollerade samhällen. Förmodligen var möjligheten att kunna dra sig undan och vara osynlig en minst lika viktig faktor för den sociala stabiliteten, som den skenbara jämlikheten. I alla fall en mer sympatisk och modern. Tor Billgren, kulturjournalist

Kan en märklig roman och ett sjukhus som aldrig blev byggt förklara vad Venedig egentligen är? Kulturredaktionen Mattias Berg försöker förstå en flytande stad byggd på drömmar och mardrömmar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i september 2020. Jag blundar och försöker föreställa mig en värld utan Venedig. När det inte längre är ett minne blott, ens ett minne av ett minne, utan bara en myt. Någonting man söker efter med alla arkeologins framtida spetsmetoder, diktar och fantiserar om, eller mest skrattar åt. Som skapar rättshaverister och monomaner, likt barockmänniskan Olof Rudbeck den äldre i sin jakt på Atlantis. Och så småningom något kommande sekels största kulturnyhet – om och när staden återupptäcks under lager på lager av tid. Som skeppet Wasa eller Pompeji. Och Venedig är ju en så paradoxal plats, både dröm och mardröm, inneslutna i varandra. Vattnet utgör dess förutsättning och på samma gång dess största risk. Långsamt gröper det ur staden underifrån, när det inte svämmar över alla bräddar. I ett tragikomiskt försenat projekt har det spenderats miljarder med euro på jättelika fällbara dammportar mot kommande flodvågor. Dessutom hotas staden å ena sidan av för mycket turism – inte minst genom de monstruösa kryssningsfartygen – och å andra sidan av för lite turism; som under Corona-pandemin 2020. Nästan ingen expert ger staden mer framtid än historia. Ändå har nog många av oss svårt att riktigt ta in domedagsprofetiorna. Tills motsatsen bevisas väljer vi väl att i stället se Venedig som ett slags mirakel: något som kommer att fortsätta trotsa naturlagar och logik. Miraklet finns också liksom inbyggt i fundamentet. 30 miljoner träpålar, en veritabel uppochnedvänd skog, har behövt förankras i lerbotten för att hålla staden på plats i Adriatiska havets strömma bukt. Inför allt detta står besökaren storögd och lätt handfallen, även författarna söker efter orden. ”Venedig går inte att jämföra med något annat än sig själv”, skriver Goethe. ”Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter”, skriver Italo Calvino. Hans gåtfulla roman ”De osynliga städerna” från 1972 består av ett antal korta stycken om drömda, eller ”osynliga” om man så vill, städer. Den som berättar är den italienske resenären Marco Polo. Den som lyssnar, och kommenterar, är den mäktige härskaren Kublai Khan – vid vars kinesiska hov Marco Polo vistades under slutet av 1200-talet. Och det speciella med alla historier är att de egentligen skildrar aspekter av och en samma stad. Efter Marco Polos egendomliga skrönor om platser med namn som Zoe, Maurilia eller Valdrada, menar Kublai Khan att det bara återstår en enda stad att berätta om: Venedig. ”Vad annat tror du att jag har talat med dig om?”, säger Marco Polo då. ”Men jag har aldrig hört dig uttala dess namn.” ”Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig”, svarar Marco Polo. I boken ”The Venice Variations”, Venedigvariationerna, från 2018 använder sig den brittiska arkitekturprofessorn Sophia Psarra av just Calvinos roman för att beskriva staden. Hon menar att det finns tydliga paralleller mellan kompositionen av ”De osynliga städerna”, där del läggs till del medan helheten blir allt mindre begriplig, och Venedigs själva struktur. Och hennes originella studie fokuserar varken på kanaler eller träpålar. Inte heller på stadens undergång, utan dess födelse och fortlevnad. Hur den faktiskt skapades – mentalt, socialt, strukturellt. Med hjälp av klassisk konst, äldre kartor och nya egna modeller visar Psarra även i bild hur Venedig blev ett praktexempel på en stad som växer fram organiskt ur ett nätverk av mindre gemenskaper. Detta trots att de hundratals små öar och samhällen som vid 400-talet efter Kristus började uppgå i stadsbildningen hade stark lokal prägel. Inte enbart egen kyrka utan också särskilda helgon, högtider och visst självstyre. Det mest naturliga gemensamma var förstås vattnet. Enligt Psarras noggranna undersökning låg 94 procent av respektive samhälles torg inom 50 meter från en kanal. Men kanske var en annan sammanhållande faktor än starkare: Myten om Venedig. En serie föreställningar som, med rätt eller orätt, från och med renässansen skapade idén om just detta som platsen för det realiserade Utopia. Och när Venedig på 1500-talet började tappa sin position som militär stormakt, Medelhavets härskare, tog myten vid. De berömda konstnärernas skildringar av glittrande kanaler och glänsande kupoler gjorde ju sitt. Men staden blev även ett centrum för den nyupptäckta boktryckarkonsten – och inte minst de praktfulla kartorna samverkade med måleriet för att framhäva just bilden av Venedig. Vid den här tiden hade staden också tio teatrar, skriver Sophia Psarra. Dessutom användes ett slags flytande tablåer på vattnet och på Markusplatsen uppfördes regelbundet offentliga skådespel. Hela området bands ihop till ett slags svävande spektakel, där dröm och verklighet blev allt svårare att separera. Karnevalen, som under kommande sekel kunde pågå halva året, bidrog givetvis till att ytterligare förstärka den känslan. Psarra tar också hjälp av två liksom imaginära verk för att beskriva Venedig. Förutom Calvinos roman även den schweiziske arkitekten Le Corbusiers storslagna planer på ett avantgardistiskt sjukhus i Venedig. Det var konstruerat enligt liknande princip som ”De osynliga städerna”, med cell efter cell i en närmast biologiskt komplex organism. Och till skillnad från många av hans byggnader – modernistiskt renskalade, fristående – skulle nyskapelsen bäddas djupt in i Venedigs omgivande historiska arkitektur. Men symptomatiskt nog kunde skisserna aldrig realiseras. Le Corbusier avled 1965, någonstans under processen från idé till verklighet. Så sjukhuset förblev ett bländverk – liksom, på sätt och vis, hela den här staden. Jag blundar igen, ser långt i fjärran en man stå framför en folkmassa och peka ned i vattnet. Kanske är det platsen för den kommande utgrävningen, djupt nere under lerbottnen: exakt där han är övertygad om att det mytiska ”Venedig” en gång fanns. Eller så var det i stället där som de nya dammportarna stängdes. Vilket räddade staden från den absolut största flodvågen hittills. Förgäves försöker jag att avgöra vilket, höra vad som sägs, tolka reaktionerna. På det här avståndet är bara mannens stora gester möjliga att urskilja. Ett antal silhuetter lösgör sig så småningom ur massan. Några sätter sig på knä vid vattnet – kanske i bön, eller för att kunna se bättre ned under ytan. Andra skakar häftigt mannens hand. Och när jag öppnar ögonen försvinner hela scenen, både drömmen och mardrömmen om Venedig. Men i verkligheten står hon ju kvar där i all sin lätt apokalyptiska skönhet. Rosig, gisten, glänsande av feber och finess. Hon som genom historien kallats La Serenissima, den mest rofyllda. Vilket nuförtiden, med horderna av turister och hoten mot hela hennes existens, mest låter som bitter ironi. Venedig är inte heller Den eviga staden – utan mer dess motsats: den tillfälliga, slumpmässiga, motsägelsefulla. Som nu ändå stått och levt i 1600 år. Det är väl ett mirakel så gott som något. Mattias Berg, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.

Peter Waldenberger spricht mit Harald Trapp und Susanne Mariacher vom Architekturkollektiv AKT. Das Kollektiv hat 2023 für die 18. Architektur-Biennale di Venezia mit dem Wiener Architekten Hermann Czech einen temporären Umbau des Österreichischen Pavillons konzipiert, der den Venezianer:innen das Biennale Areal öffnen sollte. „Partecipazione“ war bereits in den 1970er-Jahren eine der Kernforderungen an die ersten Architekturausstellungen der Biennale, ebenso wie die Forderung nach deren Auseinandersetzung mit den politischen, sozialen und räumlichen Realitäten Venedigs.

Vid Dalkarlskärret utanför Uppsala målar Frida Sjösten morgonens fåglar. Och i år har den amerikanska blåkrabban ökat kraftigt i Italien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi målar fram morgonen tillsammans med biologen, fågelskådaren och akvarellmålaren Frida Sjösten. I sin akvarellåda plockar hon fram de färger som behövs för att beskriva höstens nyanser vid Dalkarlskärret strax utanför Uppsala. Och de som behövs för att skildra fågellivet vid den lilla sjön! Har vi tur möter vi ljudliga smådoppingar med ungar och majestätiska sångsvanar som seglar fram i dimman. Här finns också gäss, rörhonor och olika änder, och kanske någon vadare. De sistnämnda är Fridas favoritfåglar. Fältreporter på plats är Helena Söderlundh.Och så ska vi till vattnen utanför Venedig där hjärtmusslorna – kända inte minst från maträtten spaghetti alle vongole – minskat kraftigt de senaste åren. Reporter Izabella Rosengren har träffat fiskarna Dominico Rossi och Paolo Mancini som berättar om den viktigaste orsaken: den amerikanska blåkrabbans ankomst. En invasiv krabba med stor aptit och snabb reproduktion. Den har kommit hit förr, med fartygens barlastvatten, men då har vattnet varit för kallt på vintern och den har inte överlevt. Med klimatförändringen verkar den nu klara vintrarna bra. Nu försöker man samla in krabborna, och i viss mån äta upp dem.Vi ber också Anna Dimming, samordnare för akvatiska invasiva arter på Länsstyrelsen i Västra Götaland, berätta om de krabbarter som är invasiva i Sverige och om det finns någon risk att blåkrabban etablerar sig här.Vem äter vem i naturen? När två arter stöter på varandra är det inte självklart vem som ska gå till attack och vem som är offret. Naturmorgons lyssnare Olle Swahn blev vittne till när en mus attackerade en kopparorm och såg ut att äta upp den. Är detta vanligt? Vi frågar reptilexperten Claes Andrén.I år fyller facebookgruppen Spindelnätet tio år. Intresset för att få svar på sina spindelfrågor har varit stort – idag har gruppen 25 000 medlemmar. Vi ringer upp gruppens initiativtagare Kajsa Mellbrand, och passar på att reda ut några frågetecken om en gul och svart spindel som blivit allt vanligare i Sverige.I veckans kråkvinkel konstaterar Ingrid Engstedt Edfast att en liten fluga verkligen kan vinna över en mycket större människa.Programledare är Mats Ottosson.

Vilka är höjdpunkterna på årets filmfestival i Venedig och varför belönas filmstjärnan Sigourney Weaver med ett Guldlejon? Och möt filmaren Göran Hugo Olsson, aktuell på festivalen med ny dokumentär! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I filmvärlden har anrika Venedigs filmfestival högt anseende, mycket mindre än försommarens Cannesfestival, men för den skull inte mindre betydelsefull. P1 Kulturs Emma Engström har vaskat fram filmer ur programmet att hålla ögonen på inför senare premiärer, men kommenterar även att festivalen tilldelar Sigourney Weaver årets Guldlejon för sina insatser, varför blev det just hon? Vilka är hennes främsta filmer?GÖRAN HUGO OLSSONS NYA DOKUMENTÄR I VENEDIGDen nya dokumentären ”Israel Palestina på svensk TV 1958-1989” av filmaren Göran Hugo Olsson får världspremiär i Venedig – en film om hur svensk nyhetsrapportering från mellanöstern sett ut genom decennierna. Den ger ett unikt perspektiv på SVT:s bevakning, men blir också ett redskap för att förstås den våldsamma konflikten i dag. Kulturredaktionens Björn Jansson har träffat en ressugen Göran Hugo Olsson, som tidigare gjort filmer som till exempel prisade ”Black power mixtape 1967-1975” och ”Om våld”.”EN TYSK MANS HISTORIA” MED GERHARD HOBERSTORFERTeaterhösten drar igång och i helgen har ”En tysk mans historia” premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Skådespelaren Gerhard Hoberstorfer framför en monolog som bygger på den tyska juristen och författaren Sebastian Haffners bok om nazismens framväxt i 30-talets Tyskland. En skakande och klarsynt biografi som Haffner skrev i exil Storbritannien 1939, men som gavs ut först efter hans bortgång 2000. Den blev en omedelbar succé och nu tar den plats på scenen. Gerhard Hoberstorfer gästar dagens P1 Kultur.ESSÄ: SURDEGEN SOM SAMHÄLLSOMSTÖRTARE AV LARS HERMANSSONHimmelriket är som en surdeg, säger Jesus i en av sina liknelser. Men i äldre delar av Bibeln finns en stark skepsis med det syrade brödet. Och det är kanske inte så konstigt. I dagens OBS funderar författaren och kritikern Lars Hermansson över den mystiska fermenteringsprocessen där liv och död möts....OCH TILL SIST: TIPS OM PÄRLORNA I DEN SVENSKA BIOHÖSTENDags att krypa in i biomörkret! Kulturredaktionens Emma Engström tipsar om höstens utländska filmpremiärer på de svenska biograferna!Programledare: Gunnar BolinProducent: Maria Götselius

Das jüdische Ghetto von Venedig ist das älteste Europas. 1516 errichtet, lebten hier bis zu 5.000 Menschen. Heute sind es nur noch 450 Jüdinnen und Juden. Hat das Viertel im Zeitalter des Massentourismus noch eine Zukunft? Reski, Petra;Weingart, Christopher www.deutschlandfunk.de, Aus Religion und Gesellschaft

Med Fahrenheits udgivelse af Sukkwan Island introduceres danske læsere for et af tidens hotte navne indenfor fransk tegneserie, Ugo Bienvenu, der i bogen har tegneserieversioneret af den amerikanske forfatter David Vanns roman af samme navn. Vi kigger nærmere på udgivelsen og den himmelstormende tegner bag. Sukkwan Island er en psykologisk thriller om en far og en søn, der beslutter sig for at leve i en hytte i vildmarken i Alaska i et år. Faren er fraskilt, sønnen har mest boet hos moren — der er en kløft imellem dem, som de måske begge forestiller sig opholdet kan indsnævre. Udfaldet bliver et andet, chokerende dramatisk. Vi spoiler ikke før helt til sidst i episoden. I mellemtiden kigger vi nærmere på Bienvenus (f. 1987) karriere, fra uddannelsen på den parisiske designskole Gobelins og CalArts i Los Angeles til den tidlige — og fortsatte — karriere som animator. Sukkwan Island, som blev til på bestilling, udkom i 2014 og var hans første tegneserie. Vi vurderer den som debut i forhold til det ambitiøse forfatterskab, han siden har bedrevet. Det drejer sig om Paiement accepté (2017), om et vendepunkt i en aldrende filmskabers liv; fortællingerne om en ligeledes aldrende techgigants fald og storhed Prémium+ (2019) og Développement durable (2021) — samlet som Total i 2021 - Préférence système (2019), om en robot der bliver mor; porno/SF-serien B. O. comme un dieu (2020); og Lorem Ipsum (2023), en fototegneserie udivklet til Venedigs arktekturbiennale. Alle serier, der kredser om maskulinitet, alderdom og de økonomiske og sociale systemer, der ordner vore samfund. Værker båret frem af store ambitioner og et grafisk talent af de sjældne med hang til poetisk retro-science fiction og pit viper-solbriller, der bijobber som musikvideoinstruktør og designer for modebrandet Hermès. Lyt med og bliv klog på en af tidens mest markante tegneserieskabere, og en af årets mest markante udgivelser herhjemme. has context menu

Alla på redaktionen peppar för företagsfest, förutom David Druid. Margret Atladottir + Anders Bagge = Magge Bagge? Hur bra är tysk musik egentligen? Vi frågar vår (tyska) musikreporter Jonas David det! Den ständigt aktuella Carina Berg har programlett typ allt, INKLUSIVE Morgonpasset i P3! Och vem är vem mellan Carina Berg och David Druid? Matilda Rånge från P3 Nyheter om ilskan mot Venedigs turistavgift. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: David Druid och Margret Atladottir.

Venedig kann den alljährlichen Touristenansturm nicht mehr bändigen und fordert jetzt Eintritt von Tagestouristen. Auch in Amsterdam oder Gran Canaria begehren die Einheimischen auf. Was kann man dagegen tun?

Dieser Roman beruht auf Recherchen über die Gefährdung Venedigs durch Umwelt- und Mafiasünden, erzählt aber eine Krimigeschichte: die Familie Malegatti ist zerstritten. Von Elke Heidenreich.

Über den aus Alexandria überführten Gebeinen des Evangelisten Markus errichten die Venezianer dreimal eine Kirche, zuletzt die Basilika San Marco. Sie wird 1094 geweiht. Von Hildburg Heider.

In dieser Folge nehmen wir dich mit auf eine Reise nach Burano, einer kleinen Insel im Nordosten Venedigs.

Aaaah the lost tapes från Bokmässan är hittat! Veckans avsnitt är inspelat i en helt naturlig situation: i en glasbur på Bokmässan framför ett par underbara och ytterst tappra själar. Anna berättar om Vincenzo Pipino, Venedigs främsta tjuv som... levde sitt bästa liv. Karin berättar om mordet på Lord William Russell i London 1840.Lyssna på Mord Mot Mord redan på onsdagar i Podplay-appen eller på podplay.se. Mord Mot Mord är en vanlig snackig podd, fast om mord. Det är lättsamt prat i ett försök att hantera världens värsta ämne.

Limoncini, Sandrawww.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Reski, Petrawww.deutschlandfunkkultur.de, Fazit

Cheflæger fra nordjyske sygehuse i opråb: 'Vi kan ikke effektiviseres mere'. Tidligere hashmisbruger vil ikke have hash legaliseret: "Det skal ikke være alt for tilgængeligt for unge mennesker". Samfundsprofessor: Det er forkert, når Christian Rabjerg Madsen advarer om deltidsarbejde. Bastarden har verdenspremiere i dag - og kan løbe med filmfestivalen i Venedigs fineste pris. Værter: Kasper Harboe & Claus AndersenSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Illoyale Söldner planen Anfang 1618 heimlich die Plünderung Venedigs. Die Männer vom »Rat der Zehn«, der geheimnisumwittertsten Institution des Stadtstaats, erfahren davon – und handeln gnadenlos. Doch bis heute kann niemand genau sagen, welche Rolle das mächtige Spanien in dem Komplott spielte.Redaktion: Insa Bethke/GEO EPOCHEGast: Jens-Rainer BergSprecher: Peter KaempfeProduktion: Lia Wittfeld/Audio AllianceAKTION: Hörerinnen und Hörer dieses Podcasts können unterwww.geo-epoche.de/podcast kostenlos ein eBook aus unserem Heft "Verbrechen der Vergangenheit" herunterladen.Außerdem können Sie unter www.geo-epoche.de/angebot ein GEO EPOCHE-Magazin inkl. der digitalen GEO EPOCHE-Ausgabe im Abonnement gratis lesen.Wer uns folgen möchte: GEO Epoche ist auf Facebook (@geoepoche), Twitter (@GeoEpoche) und Instagram (@geo_epoche) unterwegs.Unsere allgemeinen Datenschutzrichtlinien finden Sie unter https://art19.com/privacy. Die Datenschutzrichtlinien für Kalifornien sind unter https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info abrufbar.

Er ist schon fast 80 Jahre alt, als er ins höchste Amt einer europäischen Großmacht gelangt: 1545 wird Francesco Doná zum Dogen von Venedig gewählt. Er beschert der Stadt eine Friedenszeit und lässt den prächtigen Dogenpalast ausbauen.

Der Dogenpalast am Markusplatz, Symbol der Macht der Seerepublik Venedig und Sitz des Dogen. Hier hat auch Francesco Donà residiert, der heute vor 470 Jahren (am 23. Mai 1553) gestorben ist. Sein Amt fiel in eine der Blütezeiten Venedigs. Dabei war der einzigartige Aufstieg Venedigs zur Großmacht extrem unwahrscheinlich. Autorin: Irene Dänzer-Vanotti Von Irene Dänzer-Vanotti.

Wo heutzutage Touristen in Sandalen durch den Markusdom latschen, schrieb er mit seinen mehrstimmigen Canzonen Musikgeschichte: Giovanni Gabrieli. Seine Sacrae Symphonie bildeten den Soundtrack für Venedigs kirchliche und politische Events. Von Martin Zingsheim.

Der oscarprämierte Regisseur Guillermo del Toro hat sich an eine Neuverfilmung von „Pinocchio“ gewagt. In „Friedliche Weihnachten“ wagen Johanna und Paul ein Kennenlern-Weihnachten mit den Familien und in der Doku „Re: Venedigs Frauen am Steuer“ wagen sich mutige Frauen ans Steuer der Gondeln in Venedig. Hier entlang geht's zu den Links unserer Werbepartner: https://detektor.fm/werbepartner/was-laeuft-heute >> Artikel zum Nachlesen: https://detektor.fm/kultur/was-laeuft-heute-guillermo-del-toros-pinocchio-friedliche-weihnachten-re-venedigs-frauen-am-steuer

Der oscarprämierte Regisseur Guillermo del Toro hat sich an eine Neuverfilmung von „Pinocchio“ gewagt. In „Friedliche Weihnachten“ wagen Johanna und Paul ein Kennenlern-Weihnachten mit den Familien und in der Doku „Re: Venedigs Frauen am Steuer“ wagen sich mutige Frauen ans Steuer der Gondeln in Venedig. Hier entlang geht's zu den Links unserer Werbepartner: https://detektor.fm/werbepartner/was-laeuft-heute >> Artikel zum Nachlesen: https://detektor.fm/kultur/was-laeuft-heute-guillermo-del-toros-pinocchio-friedliche-weihnachten-re-venedigs-frauen-am-steuer

Der oscarprämierte Regisseur Guillermo del Toro hat sich an eine Neuverfilmung von „Pinocchio“ gewagt. In „Friedliche Weihnachten“ wagen Johanna und Paul ein Kennenlern-Weihnachten mit den Familien und in der Doku „Re: Venedigs Frauen am Steuer“ wagen sich mutige Frauen ans Steuer der Gondeln in Venedig. Hier entlang geht's zu den Links unserer Werbepartner: https://detektor.fm/werbepartner/was-laeuft-heute >> Artikel zum Nachlesen: https://detektor.fm/kultur/was-laeuft-heute-guillermo-del-toros-pinocchio-friedliche-weihnachten-re-venedigs-frauen-am-steuer

P1 Kultur skärskådar spåren av Elizabeth den andra i kulturlivet. I musik, film, mode och tv - och talar med specialister som populärkulturjournalisten Andres Lokko och modeexperten Susanne Ljung. KULTURPOLITIKEN FÖRE OCH EFTER VALETVad har kulturpolitiken betytt i valrörelsen? Och vad kan den komma att betyda efter valet? Samtal i studion med Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet och Björn Wiman som är kulturchef på DN. Dessutom får förläggaren Andreas Johansson Heinö på marknadsliberala tankesmedjan Timbro berätta om hur han ser på kulturpolitikens roll efter valet.  VENEDIGS FILMFESTIVAL GÅR IN I SLUTHELGENHur är då årets upplaga? Vi får en rapport från Jan Lumholdt, utsänd filmkritiker och mångårig besökare på Venedigs filmfestival - som ger oss guldkornen ur filmflödet.NYSTART FÖR KULTURLIVETProgramledaren Gunnar Bolin kommer in i studion och tipsar om nystarten för programmet "Kulturlivet", där en kulturperson berättar om en annan kulturperson som har varit deras största inspirationskälla, förr som nu.Programledare: Lisa Bergström. Producent: Mattias Berg.

Sveriges egna Shania Twain och dramaqueen Hanna Hellquist har blivit utesluten (och insläppt igen). "Dåligt år"-konflikten dras upp igen mellan henne och Christopher Garplind. Aftonbladets kulturchef Karin Petterson snackar klimataktivister, Djur-Ted laddar upp inför papegojkonferens och spottade Harry Styles på Chris Pine under Venedigs filmfestival? Det reder filmkritikern Linus Fremin ut! Programledare: Christopher Garplind och Hanna Hellquist.

Vi snackar om looks från Venedigs filmfestival, med Timothee Chalamet iklädd kräftröd outfit från Haider Ackermann i spetsen. Även Tilda Swinton, Jodie Turner-Smith och Chloe Sevigny. Carin berättar om när hon blev starstruck av Cate Blanchett. Bland annat! Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

När är människan vild och när är hon civiliserad? Venetianarnas syn på skogen på 1700-talet kan lära oss mycket om vilka vi är och kan vara. Idéhistorikern Julia Nordblad reflekterar över trädens tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2020.Trädet kallades Senatorn, men eftersom det var så gammalt var det namnet förstås bara det senaste i en lång rad. När trädet en gång varit ungt hade varken kristendom eller islam funnits i världen, och när européer dök upp på den halvö på den nordamerikanska kontinenten där det levde, hade det redan stått där och långsamt låtit rötterna treva sig genom marken i tretusen år. En bra bit in på dess fjärde årtusende hade en svensk upplysningsman ordnat all världens växter och djur i ett enda system, och därmed givit trädet ett annat av dess namn: Taxodium distichum, sumpcypress.Stefano Mancuso och Alessandra Viola beskriver i boken Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv det evolutionära vägskäl som för femhundra miljoner år sedan skiljde växterna från djuren. Då föddes två radikalt olika, men båda framgångsrika, förslag på hur livet kan utvecklas och mångfaldiga sig in i framtiden. Ett stillastående och långsamt växtliv mot ett kortare, rörligt djurliv.Medan trädet i en oavbruten rörelse, decennium efter decennium, århundrade efter århundrade sträcker sig mot solen smattrar våra livstider förbi. Stater, ja hela civilisationer dyker upp och försvinner igen. Stillastående rör sig trädet förbi oss, in i framtiden.Vi lever sida vid sida genom ett helt människoliv, för trädet ett ögonblick. Trädets tid gör människan gåtfull: vilka är vi egentligen, vi rörliga, kortlivade?Många samhällen har försökt sträcka sig efter trädens tid för att säkra tillgången på timmer och bränsle. Inte hugga för tidigt, inte allt på en gång, ge sig till tåls. Genom hela moderniteten har statstjänstemän, politiker och filosofer brottats med frågan om vad som kan förmå människor att anpassa sig till den långa tiden? Svaren har varit olika, och varje samhälles förhållande till träden har därför också speglat vad det har trott om människan.I renässansrepubliken Venedig var trädens tid en ständig huvudvärk. Historiken Karl Appuhn beskriver i boken A Forest on the Sea hur Venedig byggde hela sin existens på handel och militära expeditioner sjövägen. Det var en stat vars glans och ära krävde skepp på skepp av trä, en hel skog på havet. För att garantera republikens fortlevnad byggde den venetianska politiska klassen under loppet av fyra hundra år upp ett intrikat system av lagar och institutioner för att hushålla med skogen så att det alltid skulle finnas timmer av tillräcklig storlek att bygga fartyg av.I början av 1700-talet skickade den venetianska senaten ut en skogsinspektör vid namn Leonardo Mocenigo för att inventera skogarna på fastlandet. Han gick grundligt till väga. Nöjde sig inte med att avlägga rapport om ekbeståndet, utan försökte också utveckla den politiska vokabulär han tyckte att ett samhälle behövde när det var helt beroende av en växt som tog flera århundraden på sig att bli färdig för skörd. Mocenigo hittade orden för vad han såg som principerna bakom en långsiktig skogspolitik.Genom att använda italienskans olika ord för skog illustrerade han hur skogspolitiken i grunden handlade om människan. Bosco var den skog som sköttes väl, det vill säga som brukades enligt republikens principer, med det allmänna bästa i meningen samhällets långsiktiga intressen för ögonen. Kontrasten var selva, vildmarken. Men inte vildmarken som vi tänker oss den idag, som den orörda naturen, utan vildmarken som den natur där den vilda människan fått härja och det kortsiktiga egenintresset styra. Både bosco och selva var alltså människans skogar. Den avgörande skillnaden låg inte i huruvida människan alls hade brukat naturen, utan i vem hon varit när hon gjort det. Vad hon låtit sig drivas av när hon planerat, och huggit eller avstått och låtit träden stå kvar. Hur långt framåt hon sett.Mocenigos sätt att föreställa sig relationen mellan människan, republiken och naturen var inte främmande för hans publik, alltså de venetianska senatorerna. De var vana vid att betrakta de politiska institutionerna som garanter för det långsiktiga allmänintresset. Men Mocenigos ord för skogen ställer frågor vi är mindre vana vid idag. När är människan vild och när är hon civiliserad? Vad behövs för att hålla den vilda, den kortsiktiga, människan borta från skogen?Venetianarnas framtid hängde på tillgången på högklassigt timmer och de byggde därför upp en byråkrati och ett politiskt språk som garanterade att träden fick stå i ett par hundra år. Vår framtid är beroende av riktiga skogar, för att dämpa den globala upphettningen och dess effekter, binda koldioxid och jord, rädda några av alla de arter som riskerar att försvinna för alltid. Venedigs villkor är på så sätt också vårt: utan träd ingen framtid. Kan vi lära oss något av venetianarna, deras institutioner och ord för trädens tid?Den sumpcypress som kallades Senatorn var välkänd i sin trakt i det som idag är Florida. Med sin nästan fyrtio meter höga, till stor del ihåliga stam var den ett landmärke i terrängen, liksom i människors minnen och vanor. Klockan halv sex på morgonen den sextonde januari 2012 kröp tjugosexåriga Sara Barnes in där, som hon brukade, för att i lugn och ro få röka sitt metamfetamin. Som vanligt gjorde hon upp en liten eld för att se bättre. Just den här dagen måste Sara ha varit ostadig på handen, för plötsligt hade elden spritt sig till trädets stam, och gick inte att släcka längre. När brandkåren kom brann sumpcypressen som en skorsten och var bortom räddning. Senatorn blev dess sista namn.Människan har potential för allt. Av alla rörliga livsformer är hon den rörligaste. Också hennes förhållande till tid är föränderligt. Hon kan offra vad som helst för ruset sju minuter bort, eller planera för de kommande tre hundra åren. Frågan är åt vilken människa ett samhälle anförtror skogen. Vårt förhållande till träden miljöfrågan om man så vill handlar inte så mycket om vårt förhållande till naturen som om vårt förhållande till oss själva. Vem vårt samhälle tror att människan är, och vem det gör henne till.Hur har vi det med trädens tid idag? Har vi ens ord för den? Är det selva eller bosco som Sveaskog kalhugger?Kortsynta myllrar vi kring trädens fötter, ägnar dem sällan någon uppmärksamhet. Ändå är vår tillvaro trädens och växternas verk. När de en gång i prekambrisk tid lämnade livet i havet förändrades allt. Det var de som syresatte luften, sänkte koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen på jorden. Växterna skapade långsamt de rätta omständigheterna för en evolutionär explosion av alltmer komplexa livsformer. De genererade hela den biokemiska sfär på planetens yta där det rörliga livet kunde mångfaldigas, där människan kunde utvecklas. De skapade den enda värld vi kan leva i, den värld där solljus silas grönt och skuggor rör sig i vinden.Julia Nordblad, idéhistorikerLitteraturKarl Appuhn, A Forest on the Sea: Environmental Expertise in Renaissance Venice, Johns Hopkins University Press, 2009.Jaboury Ghazoul, Forests: A Very Short Introduction, Oxford University Press, 2015.Stefano Mancuso och Alessandra Viola, Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv, översättning Olov Hyllienmark, Bazar, 2018.Richard Powers, The Overstory, Random House UK, 2018.Rachel Sussman, The Oldest Living Things in the World, The University of Chicago Press, 2014.

I den tyska paviljongen på Venedigs konstbiennal går konstnärer ofta i närkamp med de mindre smickrande delarna av landets historia. 2022 års upplaga är inget undantag. Ett reportage av Mårten Arndtzén.

Frölunda kulturhus tak i kläm, Recension av Magisterlekarna och familjen Obama lämnar Spotify.

Wenn man im wunderschönen Glamping Canonici in Mirano, sozusagen vor der Haustüre Venedigs, Urlaub macht, ist es naheliegend, die Lagunenstadt und die Adriaküste zu besuchen. Wer jedoch abseits des Mainstreams eine faszinierende kulturgeprägte Stadt und eine zauberhafte Hügellandschaft mit Burgen, Schlössern, einladenden Trattorien und guten Weinen kennenlernen möchte, der fährt einige Kilometer landeinwärts zu den Colli Euganei und nach Padua. Erlebnis und Weintipp von Monika Kellermann Infos zu den Reisearrangemets https://charmingplaces.de/reisegutscheine/ zum Artikel: https://charmingplaces.de/weintipp-il-pianzio-colli-euganei/

"En separation är ett trauma som gör det svårt för oss att älska igen". Det säger den israeliske regissören Hagai Levi, vars nya version av Bergmans "Scener ur ett äktenskap" nu visas på Venedigs filmfestival. Hör Lisa Bergströms intervju med Hagai Levi. VEM HAR GJORT POPHISTORIENS ULTIMATA SKILSMÄSSOALBUM? Vilken artist har lyckats fånga separationens soundtrack? Och vilken låt ska man som dumpad eller nyskild lyssna på för att få kraft att gå vidare? Frågorna går vidare till P3:s musikjournalist Tina Mehrafzoon som gästar oss. VAD HÄNDER PÅ SCENEN NÄR KÄRLEKEN GÅR SÖNDER? P1 Kulturs teaterkritiker Jenny Teleman guidar oss till några av världsdramatikens starkaste skildringar av uppbrott från tvåsamheten. Blodig hämnd och skandalösa sortier utlovas... VAD ÄR FASCISMENS FRÄMSTA KÄNNETECKEN Kan uttrycket "tomma tunnor skramlar mest" hjälpa oss att förstå vad fascism är? Eller är det en politisk ideologi som går att identifiera även i vår samtid? I dagens OBS-essä tar författaren Lars Hermansson avstamp i ett berömt föredrag i ämnet som filosofen Theodor Adorno höll på Wiens universitet i slutet av 60-talet. MANNEN BAKOM DEN TALANDE HUNDEN Möt Bob Peterson, animatör, manusförfattare, regissör och röstskådespelare. En av hjärnorna bakom världens första datoranimerade film, Toy Story, som kom 1995. Andra produktioner som bär hans kreativa signum: Hitta Nemo, Bilar och Den Gode Dinosaurien. Nu är han aktuell i teamet bakom tv-serien Dug Days, där han själv lånar ut sin röst till den talande hunden Dug. P1 Kulturs reporter Joakim Silverdal har intervjuat Bo Peterson.

Autor: Pompl, Moritz Sendung: Information und Musik Hören bis: 19.01.2038 04:14

Die italienische Regierung hat ein Einfahrverbot für große Kreuzfahrtschiffe in die Lagune von Venedig beschlossen. Das Verbot soll ab dem 1. August 2021 gelten. Die UNESCO sieht dies positiv: Ohne diese Entscheidung sei Venedig als Kulturerbe ernsthaft gefährdet. Ralf Caspary im Gespräch mit dem Journalisten Thomas Migge

Autor: Schäfer-Noske, Doris Sendung: Kultur heute Hören bis: 19.01.2038 04:14 Zielgerade - Der Wettbewerb bei den Filmfestspielen in Cannes Endlich! Kultur zwischen Ungeduld und Erleichterung - zur Geschichte der Gefühle Mogelpackung Denkmalschutz? Venedigs neue Kreuzfahrtregeln Am Mikrofon: Doris Schäfer-Noske

Autor: Steinfeld, Thomas Sendung: Fazit Hören bis: 19.01.2038 04:14

Während der Corona-Pandemie blieben die Kreuzfahrtschiffe Venedig fern. Nun kehren sie zurück. Glücklich sind darüber nicht alle in der Lagunenstadt.

Venedig hat seit vielen Jahren Probleme mit dem Massentourismus, gleichzeitig lebt die Stadt vom Tourismus. In der Pandemie hatten viele Menschen keine Arbeit. Doch kann es weitergehen wie vor Corona?

Corona-Schnelltests - Nicht alle halten, was sie versprechen / Einsam, verzagt, unkonzentriert - Kinder in Zeiten von Corona / Venedigs Lagune - Eine einzigartige ökologische Nische.

Venedig feiert am 25.3.21 Jubiläum und wird 1.600 Jahre alt. Venedigs Lagune ist dank der besonderen Mischung zwischen Süß-und Salzwasser ein einzigartiges Biotop. Dieses Gleichgewicht gerät aber immer mehr außer Kontrolle, auch durch immer stärker ausgeprägte Hochwasser. Prisca Straub über die schwierige Aufgabe, die Lagune von Venedig zu retten.

Wo ist es hin?Unsere allgemeinen Datenschutzrichtlinien finden Sie unter https://art19.com/privacy. Die Datenschutzrichtlinien für Kalifornien sind unter https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info abrufbar.

Forestil jer et Venedig uden turister og lugten af sololie. Den russiske eksildigter Joseph Brodsky døde i 1996 og han blev begravet på begravelsesøen San Michele i Venedig. Karl Johan Mikkelsen producerede denne udsendelse om Joseph Brodsky og hans 48 små esseys om den by han elskede og sugede til sig gennem 17 år - om vinteren. På dansk foreligger to essaysamlinger: Erindringer fra Leningrad (1988) og Venedigs vandmærke (1993) foruden udvalgte...

Donatello ist wohl ohne Frage der größte Bildhauer der Frührenaissance. Noch vor da Vinci, Botticelli und Raffael revolutionierte er die Kunst, mit Statuen, die es vorher nur in der Antike gegeben hat. Nackte Figuren, mit nichts als einem Hauch von Kleidung. Skandal! Aber auch Revolution: er war als Künstler so beliebt, dass er Aufträge in ganz Italien bekam, sogar von den reichsten, einflussreichsten Mäzenen und die Kunstgeschichte nachhaltig prägte. Michelangelo zum Beispiel war ein großer Fan von Donatello und ließ sich von seiner Kunst inspirieren. Besonders ist an seinen Figuren unter anderem , dass sie immer voller Leben, Geheimnissee, Geschichten und geistiger Energie stecken. Als würden sie gleich den Kopf heben, von ihrem Sockel springen und ihr eigenes Leben führen. Auch sein Privatleben war aufregend: nicht nur steckte er mit den Medici, der mächtigsten Familie von Florenz, unter einer Decke, er blieb auch sein Leben lang Single und nahm bekanntermaßen nur hübsche junge Männer als Lehrlinge in seinem Atelier auf – wer kann 1 und 1 zusammenzählen? Das und viele andere pikante Details über sein Leben, das der Medici und diese sagenumwobene Statue hört ihr in meiner neuen Folge, viel Spaß! Instagram (hier bekommt ihr auch einiges an Zusatzmaterial zu den Folgen): https://www.instagram.com/artefaktenpodcast/ E-Mail: artefakten-podcast@outlook.de Quellen: Prette, Maria Carla: „Kunst verstehen – Alles über Epochen, Stile, Bildsprache, Aufbau und mehr in 1000 farbigen Abbildungen“,Milano, 2008. Cumming, Robert: „Kunst“, London, 2005. Hodge, Susie: „Eine kurze Geschichte der Kunst“, London, 2018. Deutschmann, Moritz: „Sklaverei und Sklavenhandel in Genua vom 12. bis zum 15. Jahrhundert“, 2005. Berens, Verena: „Die Rolle Genuas und Venedigs im Schwarzmeerhandel des 14. Jahrhunderts“, 2015. Schumacher, Julia: „Florenz im 15. Jahrhundert. Politische Verfassung und Entwicklung des Bürgertums“, 1997 Ulrich Pfisterer: Kunst-Geburten. Kreativität, Erotik, Körper Verlag Klaus Wagenbach, Berlin 2014 Donatello, and Rolf C. Wirtz. Donatello. Köln: Könemann, 1998. Vasari, Giorgio: Le Vite de' più eccellenti architetti, pittori, et scultori italiani, da Cimabue infino a' tempi nostri: descritte in lingua toscana da Giorgio Vasari, pittore arentino – Con una sua utile et necessaria introduzione a le arti loro. L. Torrentino, Florenz, 1550, in: Kauffmann, Hans: Donatello. Berlin: Grote, 1935 Von Reumont, Alfred: Lorenzo de' Medici il Magnifico, Leipzig: Duncker & Humblot, 1874 Justi, Carl: Michelangelo: neue Beiträge zur Erklärung seiner Werke, Berlin: Grote, 1909, S. 130 und 149 Schubring, Paul: Truhen und Truhenbilder der italienischen Renaissance, Leipzig: Hiersemann, 1923 Pope-Hennessy, John Wyndham, and Liberto [Illustrator] Perugi: Donatello. Frankfurt am Main [u.a.]: Propyläen-Verl, 1986 Bennett, Bonnie A., David G. Wilkins, and Donatello [Illustrator]: Donatello. Stuttgart: Urachhaus, 1986 Sperling, Christine M.: Donatello's bronze „David“ and the demands of the Medici politics, The Burlington Magazine 134, London, 1992 Crum, Roger J.: Donatello's bronze "David" and the question of foreign versus domestic tyranny, in: Renaissance Studies, vol. 10, no. 4, pp. 440–450, 2008 Rinuccini, Alamanno: Dialogus de libertate, 1479 in: Mancini, Girolamo, “DE LIBERTATE DIALOGO SCONOSCIUTO D'ALAMANNO RINUCCINI CONTRO IL GOVERNO DI LORENZO IL MAGNIFICO.” Archivio Storico Italiano, vol. 18, no. 154, pp. 85–97, 1886 Cavalcanti, Giovanni: Istorie fiorentine, ca. 1541 in: Documenti di Storia Italiana, Firenze, Tip, all'insegna di Dante, University of Michigan, 1838 Da Bisticci, Vespasiano: Vite di uomini illustri del secolo XV, Barbèra, Bianchi e comp., Mailand, 1859 Janson, Horst W.: The sculpture of Donatello, Band 1, Princeton University Press, 1957 Schneider, Laurie: Donatello's Bronze David, Art Bulletin 55, New York, 1973 Dixon, John W.: The Drama of Donatello's David: Re-Examination of an Enigma, in: Gazett des beaux-arts, vol. 93

När är människan vild och när är hon civiliserad? Venetianarnas syn på skogen på 1700-talet kan lära oss mycket om vilka vi är och kan vara. Idéhistorikern Julia Nordblad reflekterar över trädens tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Trädet kallades Senatorn, men eftersom det var så gammalt var det namnet förstås bara det senaste i en lång rad. När trädet en gång varit ungt hade varken kristendom eller islam funnits i världen, och när européer dök upp på den halvö på den nordamerikanska kontinenten där det levde, hade det redan stått där och långsamt låtit rötterna treva sig genom marken i tretusen år. En bra bit in på dess fjärde årtusende hade en svensk upplysningsman ordnat all världens växter och djur i ett enda system, och därmed givit trädet ett annat av dess namn: Taxodium distichum, sumpcypress. Stefano Mancuso och Alessandra Viola beskriver i boken Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv det evolutionära vägskäl som för femhundra miljoner år sedan skiljde växterna från djuren. Då föddes två radikalt olika, men båda framgångsrika, förslag på hur livet kan utvecklas och mångfaldiga sig in i framtiden. Ett stillastående och långsamt växtliv mot ett kortare, rörligt djurliv. Medan trädet i en oavbruten rörelse, decennium efter decennium, århundrade efter århundrade sträcker sig mot solen smattrar våra livstider förbi. Stater, ja hela civilisationer dyker upp och försvinner igen. Stillastående rör sig trädet förbi oss, in i framtiden. Vi lever sida vid sida genom ett helt människoliv, för trädet ett ögonblick. Trädets tid gör människan gåtfull: vilka är vi egentligen, vi rörliga, kortlivade? Många samhällen har försökt sträcka sig efter trädens tid för att säkra tillgången på timmer och bränsle. Inte hugga för tidigt, inte allt på en gång, ge sig till tåls. Genom hela moderniteten har statstjänstemän, politiker och filosofer brottats med frågan om vad som kan förmå människor att anpassa sig till den långa tiden? Svaren har varit olika, och varje samhälles förhållande till träden har därför också speglat vad det har trott om människan. I renässansrepubliken Venedig var trädens tid en ständig huvudvärk. Historiken Karl Appuhn beskriver i boken A Forest on the Sea hur Venedig byggde hela sin existens på handel och militära expeditioner sjövägen. Det var en stat vars glans och ära krävde skepp på skepp av trä, en hel skog på havet. För att garantera republikens fortlevnad byggde den venetianska politiska klassen under loppet av fyra hundra år upp ett intrikat system av lagar och institutioner för att hushålla med skogen så att det alltid skulle finnas timmer av tillräcklig storlek att bygga fartyg av. I början av 1700-talet skickade den venetianska senaten ut en skogsinspektör vid namn Leonardo Mocenigo för att inventera skogarna på fastlandet. Han gick grundligt till väga. Nöjde sig inte med att avlägga rapport om ekbeståndet, utan försökte också utveckla den politiska vokabulär han tyckte att ett samhälle behövde när det var helt beroende av en växt som tog flera århundraden på sig att bli färdig för skörd. Mocenigo hittade orden för vad han såg som principerna bakom en långsiktig skogspolitik. Genom att använda italienskans olika ord för skog illustrerade han hur skogspolitiken i grunden handlade om människan. Bosco var den skog som sköttes väl, det vill säga som brukades enligt republikens principer, med det allmänna bästa i meningen samhällets långsiktiga intressen för ögonen. Kontrasten var selva, vildmarken. Men inte vildmarken som vi tänker oss den idag, som den orörda naturen, utan vildmarken som den natur där den vilda människan fått härja och det kortsiktiga egenintresset styra. Både bosco och selva var alltså människans skogar. Den avgörande skillnaden låg inte i huruvida människan alls hade brukat naturen, utan i vem hon varit när hon gjort det. Vad hon låtit sig drivas av när hon planerat, och huggit eller avstått och låtit träden stå kvar. Hur långt framåt hon sett. Mocenigos sätt att föreställa sig relationen mellan människan, republiken och naturen var inte främmande för hans publik, alltså de venetianska senatorerna. De var vana vid att betrakta de politiska institutionerna som garanter för det långsiktiga allmänintresset. Men Mocenigos ord för skogen ställer frågor vi är mindre vana vid idag. När är människan vild och när är hon civiliserad? Vad behövs för att hålla den vilda, den kortsiktiga, människan borta från skogen? Venetianarnas framtid hängde på tillgången på högklassigt timmer och de byggde därför upp en byråkrati och ett politiskt språk som garanterade att träden fick stå i ett par hundra år. Vår framtid är beroende av riktiga skogar, för att dämpa den globala upphettningen och dess effekter, binda koldioxid och jord, rädda några av alla de arter som riskerar att försvinna för alltid. Venedigs villkor är på så sätt också vårt: utan träd ingen framtid. Kan vi lära oss något av venetianarna, deras institutioner och ord för trädens tid? Den sumpcypress som kallades Senatorn var välkänd i sin trakt i det som idag är Florida. Med sin nästan fyrtio meter höga, till stor del ihåliga stam var den ett landmärke i terrängen, liksom i människors minnen och vanor. Klockan halv sex på morgonen den sextonde januari 2012 kröp tjugosexåriga Sara Barnes in där, som hon brukade, för att i lugn och ro få röka sitt metamfetamin. Som vanligt gjorde hon upp en liten eld för att se bättre. Just den här dagen måste Sara ha varit ostadig på handen, för plötsligt hade elden spritt sig till trädets stam, och gick inte att släcka längre. När brandkåren kom brann sumpcypressen som en skorsten och var bortom räddning. Senatorn blev dess sista namn. Människan har potential för allt. Av alla rörliga livsformer är hon den rörligaste. Också hennes förhållande till tid är föränderligt. Hon kan offra vad som helst för ruset sju minuter bort, eller planera för de kommande tre hundra åren. Frågan är åt vilken människa ett samhälle anförtror skogen. Vårt förhållande till träden miljöfrågan om man så vill handlar inte så mycket om vårt förhållande till naturen som om vårt förhållande till oss själva. Vem vårt samhälle tror att människan är, och vem det gör henne till. Hur har vi det med trädens tid idag? Har vi ens ord för den? Är det selva eller bosco som Sveaskog kalhugger? Kortsynta myllrar vi kring trädens fötter, ägnar dem sällan någon uppmärksamhet. Ändå är vår tillvaro trädens och växternas verk. När de en gång i prekambrisk tid lämnade livet i havet förändrades allt. Det var de som syresatte luften, sänkte koldioxidhalten i atmosfären och temperaturen på jorden. Växterna skapade långsamt de rätta omständigheterna för en evolutionär explosion av alltmer komplexa livsformer. De genererade hela den biokemiska sfär på planetens yta där det rörliga livet kunde mångfaldigas, där människan kunde utvecklas. De skapade den enda värld vi kan leva i, den värld där solljus silas grönt och skuggor rör sig i vinden. Julia Nordblad, idéhistoriker Litteratur Karl Appuhn, A Forest on the Sea: Environmental Expertise in Renaissance Venice, Johns Hopkins University Press, 2009. Jaboury Ghazoul, Forests: A Very Short Introduction, Oxford University Press, 2015. Stefano Mancuso och Alessandra Viola, Intelligenta växter: Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv, översättning Olov Hyllienmark, Bazar, 2018. Richard Powers, The Overstory, Random House UK, 2018. Rachel Sussman, The Oldest Living Things in the World, The University of Chicago Press, 2014.

Eine mutige Frau und ein Mann, für dessen Liebe sie alles riskiert Der historische Liebesroman vor der geheimnisvollen Kulisse Venedigs Venedig, 1890: Als jüngste Schwester des Oberhauptes einer kriminellen Vereinigung wird Marta Caruso dazu gezwungen, auf den Straßen Venedigs zu betteln. Doch ihr Leben ändert sich schlagartig, als sie dem geheimnisvollen Daniele Esposito begegnet. Das Schicksal scheint die beiden immer wieder zueinanderzuführen und Marta verliert ihr Herz an ihn, ohne zu wissen, wer er wirklich ist … Daniele Esposito ist nach zwanzig Jahren wieder in seine Heimatstadt zurückgekehrt und einer gefährlichen Verschwörung auf der Spur. Obwohl er sich dagegen wehrt, erweckt Marta, außergewöhnlich schön und intelligent, sein kaltes Herz zum Leben. Er setzt alles daran, dass sie nicht hinter sein tödliches Geheimnis kommt. Doch schon bald wird Marta gezwungen sich gegen ihr Herz und gegen Daniele zu entscheiden. Kann ihre Liebe am Ende siegen? https://www.digitalpublishers.de/romane/die-venezianische-schwester-historisch-ebook Gelesen von Anja Kalischke-Bäuerle

Kan en märklig roman och ett sjukhus som aldrig blev byggt förklara vad Venedig egentligen är? Kulturredaktionen Mattias Berg försöker förstå en flytande stad byggd på drömmar och mardrömmar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blundar och försöker föreställa mig en värld utan Venedig. När det inte längre är ett minne blott, ens ett minne av ett minne, utan bara en myt. Någonting man söker efter med alla arkeologins framtida spetsmetoder, diktar och fantiserar om, eller mest skrattar åt. Som skapar rättshaverister och monomaner, likt barockmänniskan Olof Rudbeck den äldre i sin jakt på Atlantis. Och så småningom något kommande sekels största kulturnyhet om och när staden återupptäcks under lager på lager av tid. Som skeppet Wasa eller Pompeji. Och Venedig är ju en så paradoxal plats, både dröm och mardröm, inneslutna i varandra. Vattnet utgör dess förutsättning och på samma gång dess största risk. Långsamt gröper det ur staden underifrån, när det inte svämmar över alla bräddar. I ett tragikomiskt försenat projekt har det spenderats miljarder med euro på jättelika fällbara dammportar mot kommande flodvågor. Dessutom hotas staden å ena sidan av för mycket turism inte minst genom de monstruösa kryssningsfartygen och å andra sidan av för lite turism; som under Corona-pandemin 2020. Nästan ingen expert ger staden mer framtid än historia. Ändå har nog många av oss svårt att riktigt ta in domedagsprofetiorna. Tills motsatsen bevisas väljer vi väl att i stället se Venedig som ett slags mirakel: något som kommer att fortsätta trotsa naturlagar och logik. Miraklet finns också liksom inbyggt i fundamentet. 30 miljoner träpålar, en veritabel uppochnedvänd skog, har behövt förankras i lerbotten för att hålla staden på plats i Adriatiska havets strömma bukt. Inför allt detta står besökaren storögd och lätt handfallen, även författarna söker efter orden. Venedig går inte att jämföra med något annat än sig själv, skriver Goethe. Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser, inkongruenser, obefintligheter, skriver Italo Calvino. Hans gåtfulla roman De osynliga städerna från 1972 består av ett antal korta stycken om drömda, eller osynliga om man så vill, städer. Den som berättar är den italienske resenären Marco Polo. Den som lyssnar, och kommenterar, är den mäktige härskaren Kublai Khan vid vars kinesiska hov Marco Polo vistades under slutet av 1200-talet. Och det speciella med alla historier är att de egentligen skildrar aspekter av och en samma stad. Efter Marco Polos egendomliga skrönor om platser med namn som Zoe, Maurilia eller Valdrada, menar Kublai Khan att det bara återstår en enda stad att berätta om: Venedig. Vad annat tror du att jag har talat med dig om?, säger Marco Polo då. Men jag har aldrig hört dig uttala dess namn. Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig, svarar Marco Polo. I boken The Venice Variations, Venedigvariationerna, från 2018 använder sig den brittiska arkitekturprofessorn Sophia Psarra av just Calvinos roman för att beskriva staden. Hon menar att det finns tydliga paralleller mellan kompositionen av De osynliga städerna, där del läggs till del medan helheten blir allt mindre begriplig, och Venedigs själva struktur. Och hennes originella studie fokuserar varken på kanaler eller träpålar. Inte heller på stadens undergång, utan dess födelse och fortlevnad. Hur den faktiskt skapades mentalt, socialt, strukturellt. Med hjälp av klassisk konst, äldre kartor och nya egna modeller visar Psarra även i bild hur Venedig blev ett praktexempel på en stad som växer fram organiskt ur ett nätverk av mindre gemenskaper. Detta trots att de hundratals små öar och samhällen som vid 400-talet efter Kristus började uppgå i stadsbildningen hade stark lokal prägel. Inte enbart egen kyrka utan också särskilda helgon, högtider och visst självstyre. Det mest naturliga gemensamma var förstås vattnet. Enligt Psarras noggranna undersökning låg 94 procent av respektive samhälles torg inom 50 meter från en kanal. Men kanske var en annan sammanhållande faktor än starkare: Myten om Venedig. En serie föreställningar som, med rätt eller orätt, från och med renässansen skapade idén om just detta som platsen för det realiserade Utopia. Och när Venedig på 1500-talet började tappa sin position som militär stormakt, Medelhavets härskare, tog myten vid. De berömda konstnärernas skildringar av glittrande kanaler och glänsande kupoler gjorde ju sitt. Men staden blev även ett centrum för den nyupptäckta boktryckarkonsten och inte minst de praktfulla kartorna samverkade med måleriet för att framhäva just bilden av Venedig. Vid den här tiden hade staden också tio teatrar, skriver Sophia Psarra. Dessutom användes ett slags flytande tablåer på vattnet och på Markusplatsen uppfördes regelbundet offentliga skådespel. Hela området bands ihop till ett slags svävande spektakel, där dröm och verklighet blev allt svårare att separera. Karnevalen, som under kommande sekel kunde pågå halva året, bidrog givetvis till att ytterligare förstärka den känslan. Psarra tar också hjälp av två liksom imaginära verk för att beskriva Venedig. Förutom Calvinos roman även den schweiziske arkitekten Le Corbusiers storslagna planer på ett avantgardistiskt sjukhus i Venedig. Det var konstruerat enligt liknande princip som De osynliga städerna, med cell efter cell i en närmast biologiskt komplex organism. Och till skillnad från många av hans byggnader modernistiskt renskalade, fristående skulle nyskapelsen bäddas djupt in i Venedigs omgivande historiska arkitektur. Men symptomatiskt nog kunde skisserna aldrig realiseras. Le Corbusier avled 1965, någonstans under processen från idé till verklighet. Så sjukhuset förblev ett bländverk liksom, på sätt och vis, hela den här staden. Jag blundar igen, ser långt i fjärran en man stå framför en folkmassa och peka ned i vattnet. Kanske är det platsen för den kommande utgrävningen, djupt nere under lerbottnen: exakt där han är övertygad om att det mytiska Venedig en gång fanns. Eller så var det i stället där som de nya dammportarna stängdes. Vilket räddade staden från den absolut största flodvågen hittills. Förgäves försöker jag att avgöra vilket, höra vad som sägs, tolka reaktionerna. På det här avståndet är bara mannens stora gester möjliga att urskilja. Ett antal silhuetter lösgör sig så småningom ur massan. Några sätter sig på knä vid vattnet kanske i bön, eller för att kunna se bättre ned under ytan. Andra skakar häftigt mannens hand. Och när jag öppnar ögonen försvinner hela scenen, både drömmen och mardrömmen om Venedig. Men i verkligheten står hon ju kvar där i all sin lätt apokalyptiska skönhet. Rosig, gisten, glänsande av feber och finess. Hon som genom historien kallats La Serenissima, den mest rofyllda. Vilket nuförtiden, med horderna av turister och hoten mot hela hennes existens, mest låter som bitter ironi. Venedig är inte heller Den eviga staden utan mer dess motsats: den tillfälliga, slumpmässiga, motsägelsefulla. Som nu ändå stått och levt i 1600 år. Det är väl ett mirakel så gott som något. Mattias Berg, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.

Sollten Sie aus Angst vor Corona derzeit nicht nach Italien reisen wollen, lassen Sie von diesem Album die Finger. Es schürt definitiv Ihre Venedig-Sehnsucht. Das neue Album von Artemandoline und Nuria Rial bezaubert mit Mandolinenkonzerten und Arien mit Mandolinenbegleitung aus der Lagunenstadt.

Toalettpappersmemes, delfiner i Venedigs kanaler, öde gator och torg. I den infodemi vi just nu befinner oss i kan sanna bilder bära falska narrativ och bildmontage leder till antaganden om sanning.   Instagram: Bildpodden Facebook: https://www.facebook.com/bildpodden/  

Die beiden jungen Berliner Podcaster melden sich zurück mit der sechzehnten Folge des Arsch der Welt Podcasts. Diesmal Thema: Raubtier-Vorliebe, zwanghafter Trieb zum Stehlen und die sauberen Kanäle Venedigs.

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef Dogen Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet. Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen. Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över. En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna. Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt. Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula. Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet. Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet. Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad. Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor. Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring ett antal stereotypa karaktärer med fasta egenskaper. De kännetecknas av sina kläder och sina speciella masker. Som exempel kan vi ta Brighella, den sluge tjänaren, som ofta driver handlingen framåt med falskspel och intriger. Han bär en mask som är halvtäckande, med kraftig näsa och barskt uttryck. Detta att förklädnaden så ofta användes för lättsamheter och omoraliska och äktenskapsbrytande syften fick Venedigs ledning och kyrkan att vilja begränsa användandet av mask. 1608 föreslog republikens nitiska säkerhetsråd till och med att förbjuda maskbärandet helt och straffa överträdelser med ett år som galärslav. Så laddad var masken. Det förbudet gick inte igenom, men det blev i alla fall förbjudet att bära mask i kyrkor och på andra heliga platser. Under pestens tid var det förbjudet av rent hälsomässiga skäl för att smittade inte skulle kunna dölja de typiska pestutslagen. Och 1703 förbjöds de i spelsalongerna. Men republikens ledning utfärdade inte bara förbud. Deras förhållande till det allmänna maskbärandet var ambivalent och det finns också exempel på när de lagstiftade om obligatorisk mask. Som 1716, då full Bauta-maskering föreskrevs i teatersalongerna, delvis för att begränsa flörtandet men framförallt för att hindra stadens superrika från att pråla med sina dyrbara kläder och juveler. Detta sågs nämligen som ett stort problem i republiken och det stiftades tidigt lagar som reglerade hur dyra kläder fick vara. Hur mycket pärlor som fick synas och så vidare. Kläder av rent guld vilket förekom förbjöds helt. Tidvis använde venetianarna Bautan för att dölja sina fina kläder och därmed kringgå lagarna, och tidvis lagstiftades det alltså om Bautatvång. Man kan spekulera kring huruvida det här sättet att begränsa uppvisningar av rikedom i offentligheten kan ha bidragit till att upprätthålla den sociala ordningen i Venedig. För trots den enorma ojämlikheten har Venedig ingen historia av större upplopp eller oroligheter. Borgare och adel, hantverkare och studenter kunde med Bautans hjälp mötas på stadens gator som jämbördiga och inte med snorkiga miner eller underlägsenhetskänslor. Bautan gav ett sken av jämlikhet. Men den aspekt av maskbärandet som är mest inspirerande och relevant för oss idag är anonymiteten. Och framförallt: att anonymiteten respekterades av såväl invånarna, som av republikens ledning. För även om ledningen gjorde mycket för att begränsa det allmänna maskbärandet, hade den i slutändan en tillåtande attityd. Och även om man mycket väl visste vem som dolde sig bakom en mask på stan, låtsades man aldrig om det. Utan man hälsade med en fras i stil med "Godafton, vackra mask" Anonymiteten var så helig att det kunde räcka att bära en Bauta-formad brosch på ytterkläderna för att respekteras som inkognito. Venedigs ledning och invånarna visste att den här typen av ventiler för privatlivet var viktiga. Särskilt i tätt sammanknutna och socialt och religiöst kontrollerade samhällen. Förmodligen var möjligheten att kunna dra sig undan och vara osynlig en minst lika viktig faktor för den sociala stabiliteten, som den skenbara jämlikheten. I alla fall en mer sympatisk och modern. Tor Billgren, kulturjournalist

Creamspeak. Die sich erholende Tigerpopulation in den Gewässern Venedigs unter den deutschen Podcasts ist zurück! Dieses Mal zu Gast: Die hervorragende Anna Dushime, ihres Zeichens Autorin, Journalistin (taz & Buzzfeed) und Podcasterin (hartunfair). Mit ihr besprechen wir die heissesten Hacks für den Lockdown, zeigen, dass man sich auch übers Internet gemeinsam betrinken kann, und klären ein für alle Mal die Frage nach dem einzig wahren Supermarkt. Viel Spaß mit einer neuen Folge Creamspeak!

Hätt' ich Venedigs Macht und Augsburger Pracht, Nürnberger Witz und Straßburger G'schütz und Ulmer Geld, so wär ich der Reichste in der Welt.

Tanja lider af sort CO2-samvittighed. Hun har fløjet mere end de fleste, og da hendes far inviterer hele familien på ferie til Sicilien, hører hun sig selv sige ‘jeg tager toget’. Og så er der ligesom ikke rigtig nogen vej tilbage. Men er det besværet værd at rejse på skinner? Og hvor meget CO2 er Tanja egentlig sluppet for at udlede i forhold til familien, der flyver? Tag med på togtur igennem Europa, i mødet med et oldnordisk billetsystemet, ind i tetristogets trange sovevogn, ud af Venedigs kanalkaos og frem til familieferien på Sicilien.

Grammofonarkivet verkar vara hotat, liksom 80km med dokument från Venedigs historia. Vad håller vi på med, egentligen? #ensakidag #grammofonarkivet #venedig #internetarchive #commons --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ensakidag/message

Joker. En film som sägs ha fått en åtta minuter lång stående ovation på Venedigs filmfestival och som redan anses vara storfavorit i nästa Oscars-sväng. Joaquin Phoenix sägs ha lyckats med det som troddes vara omöjligt, att matcha Heath Ledgers legendariska Joker. Lever filmen upp till denna gigantiska hype?

Idag premiärvisas Roy Anderssons nya film Om det oändliga i Venedig - P1 Kultur har hälsat på i hans studio och får en direktrapport från filmfestivalen. Dessutom: Långt kulturreportage om Knausgårdeffekten - 10 år av Min kamp. Roy Anderssons sjätte långfilm Om det oändliga premiärvisas idag på Venedigs filmfestival där han har chansen att vinna ännu ett guldlejon. P1 Kultur träffade en självsäker regissör i sin studio i Stockholm innan han reste. Och på plats i Venedig finns filmkritiker Jan Lumholdt hur bra är Roy Anderssons film - och hur togs filmen emot? I år är det 10 år sedan första delen av sex i Karl Ove Kanusgårds svit Min kamp kom ut. Boken slog ner som en bomb och vållade både etiska och estetiska debatter och sedan dess har Knausgård varit den stora fixstjärnan i skandinavisk litteratur. Hur har Min kamp påverkat skrivandet, författarrollen och litteraturens gränser? Sandra Stiskalo möter kritiker, författare och forskare för att förstå Knausgårdeffekten 10 år av Min kamp. I OBS serie om upprepningar, hör vi idag idéhistorikern Michael Azar om en samtid som kräver hämnd och upprättelse i de dödas namn. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Hon var en av den tidiga italienska barockens främsta kompositörer av vokalmusik. I år skulle hon ha fyllt 400 år. Hör den fascinerande historien om Barbara Strozzi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Barbara Strozzi var ett stort namn i 1600-talets Venedig, en superstjärna. Hon gav ut sin musik under eget namn, medan andra kvinnliga kompositörer använde manliga pseudonymer. Det brukar förklaras med att hennes far Giulio Strozzi var en framgångsrik poet och att hon blev en person i sin egen rätt i de intellektuella diskussioner som han brukade ta med henne till i så kallade "akademier". Strozzis musik var dramatisk, känslosam och kvick och hon briljerade med sin sång, men vem var hon egentligen? Vi följer med musikjournalisten Viveca Bladh till dagens Venedig. I dokumentären medverkar också forskarna Ellen Rosand och Giada Viviani med flera. En P2 Dokumentär av Viveca Bladh.

Hon var en av den tidiga italienska barockens främsta kompositörer av vokalmusik. I år skulle hon ha fyllt 400 år. Hör den fascinerande historien om Barbara Strozzi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Barbara Strozzi var ett stort namn i 1600-talets Venedig, en superstjärna. Hon gav ut sin musik under eget namn, medan andra kvinnliga kompositörer använde manliga pseudonymer. Det brukar förklaras med att hennes far Giulio Strozzi var en framgångsrik poet och att hon blev en person i sin egen rätt i de intellektuella diskussioner som han brukade ta med henne till i så kallade "akademier". Strozzis musik var dramatisk, känslosam och kvick och hon briljerade med sin sång, men vem var hon egentligen? Vi följer med musikjournalisten Viveca Bladh till dagens Venedig. I dokumentären medverkar också forskarna Ellen Rosand och Giada Viviani med flera. En P2 Dokumentär av Viveca Bladh.

Hon var en av den tidiga italienska barockens främsta kompositörer av vokalmusik. I år skulle hon ha fyllt 400 år. Hör den fascinerande historien om Barbara Strozzi. Barbara Strozzi var ett stort namn i 1600-talets Venedig, en superstjärna. Hon gav ut sin musik under eget namn, medan andra kvinnliga kompositörer använde manliga pseudonymer. Det brukar förklaras med att hennes far Giulio Strozzi var en framgångsrik poet och att hon blev en person i sin egen rätt i de intellektuella diskussioner som han brukade ta med henne till i så kallade "akademier". Strozzis musik var dramatisk, känslosam och kvick och hon briljerade med sin sång, men vem var hon egentligen? Vi följer med musikjournalisten Viveca Bladh till dagens Venedig. I dokumentären medverkar också forskarna Ellen Rosand och Giada Viviani med flera. En P2 Dokumentär av Viveca Bladh.

Torsk på Italien - Anders lösgör sig ur den toscanska myllan och går till botten med en sydeuropeisk klassiker. Jonas berättar den rafflande historien om hur en norsk torsk simmade in i Venedigs kanaler.

P1 Kultur om Livrustkammarens nya basutställning, skulptören Gustav Vigeland på Thielska galleriet och Springsteens senaste album. Vad är nytt på Sveriges äldsta museum? Livrustkammaren var länge ett förråd för vapen och rustningar. 1628 skänkte Gustav II Adolf de två dräkter som han bar när han sårades under det polska fälttåget och sedan dess räknas Livrustkammaren som ett museum. Nu har museet uppdaterat sin basutställning och på måndag är det invigning av Kungen. P1 Kulturs Mattias Berg har varit där och berättar vad som väntar Kungen och museibesökarna. Fler spår efter drottningarna och prinsessorna är en ledtråd. Efter fem år är Bruce Springsteen tillbaka med ett soloalbum, i natt släpptes "Western Stars". Hur ser Springsteens formkurva ut 2019? Mikael Timm har lyssnat på hans nya album och finner en musikalisk tidsmaskin. Mårten Arntdzén har varit på Thielska galleriet i Stockholm som under sommaren visar skulpturer av norske Gustav Vigeland. Vigelandsparken i Oslo är Norges mest besökta turistmål. Vilken sida av Vigeland är det besökarna får se på Thielska? Det blir också ett reportage om planerna på återuppbyggnaden av Venedigs första publika opera, Teatro San Cassiano, samt en Klassiker om modernismens urhem - Bauhaus i Dessau. I år fyller design- och arkitekturskolan 100 år. Och så bjuder vi på veckans bästa kulturtips! Programledare: Gunnar Bolin Producent: Anna Tullberg

Vand kommer i mange former, også i musik, og der er ikke den komponist, der ikke på et eller andet tidspunkt er blevet inspireret af vand. Mathias Hammer og Frederik Cilius hopper i våddragten og skal både en tur i urhavet, i Venedigs kanaler og i op til flere springvand i denne udgave af Hammer og Cilius. www.dr.dk/p2

Direktrapport från Venedigs konstbiennal. Intervju med Janus Metz som regisserat "Hjärtelandet". Vi kommenterar också invalet av Åsa Wikforss i Svenska Akademien. Christoph Büchels 22,5 meter långa skeppsvrak Barca Nostra är ett monument över de hundratals flyktingar som drunknade när skeppet sjönk i Medelhavet 2015 och det konstverk som rönt störst uppmärksamhet inför öppningen av den 58:e konstbiennalen i Venedig. Men med 78 andra konstnärer i den internationella huvudutställningen, 87 nationella paviljonger och ett 20-tal officiella sidoarrangemang finns mycket annat som pockar på uppmärksamheten från den halva miljon besökare som väntas besöka biennalen.  Invigning blir det på lördag, men redan idag hör ni kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén, samt SvD:s Clemens Poellinger, samla sina tankar om det de sett, direkt från Venedig. Den danska dokumentären "Hjärtelandet" handlar om Sommai som sedan 25 år arrangerar äktenskap mellan kvinnor från hembyn i Thailand och danska män. I det lilla samhället Thy i Danmark bor det närmare 900 thailändska kvinnor och nästan alla har kommit dit med hjälp av Sommai.  P1 Kulturs filmreporter Björn Jansson träffar regissören Janus Metz och antropologen Sine Plambech. Veckans Klassiker är signerad Joakim Silverdal och handlar om musikparodiernas mästare Weird Al Yankovic. Filosofen och författaren Åsa Wikforss får stol nummer 7 i Svenska Akademien. Gunnar Bolin kommenterar invalet. Och så bjuder vi på veckans bäst just nu! Programledare: Roger Wilson Producent: Anna Tullberg

Venedigs Geschichte war Jahrhunderte lang untrennbar mit Ruder- und Segelbooten verbunden. Der Wellenschlag, den Motorboote heute produzieren, droht, die Stadt zu zerstören. Von Aureliana Sorrento

Ett marmorlejon i Venedig med runskrift från 1000-talet på sidan vad är det för märklig historia som döljer sig bakom det? Tor Billgren gräver i Pireuslejonets historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Venedig, senhösten 1799. Det är en orolig period i stadens historia. Den elvahundraåriga venetianska staten har nyligen fallit i Frankrikes italienska krig och Venedig styrs nu av den österrikiske kejsaren. En svensk befinner sig i staden vid den här tiden: Tolken och språkkännaren Johan David Åkerblad, idag mest känd för sin banbrytande tolkning av Rosettastenen. Men det skedde några år senare. Här i Venedig kommer han att upptäcka något annat. Johan David Åkerblad är 36 år och ute på en forsknings- och studieresa när han besöker staden. Han har en bakgrund som tolk och tjänsteman vid den svenska beskickningen i Konstantinopel, som på den tiden var det Osmanska Imperiets huvudstad. Förutom turkiska behärskar Åkerblad arabiska, persiska, koptiska och flera andra språk. Som alla besökare i Venedig beger han sig ut på långa promenader och besöker stadens många monument och historiska byggnader. Det är på en sån promenad, han gör sin upptäckt. På ett av marmorlejonen som står utanför entrén till stadens marinbas, Arsenale, noterar han något välbekant. Han går närmare, känner med handen, och jo, mycket riktigt: Runor. Två slingor, en på vardera sida av det tre meter höga lejonet. Historikern Fredrik Thomasson berättar mer om upptäckten i sin Åkerbladbiografi Rosettastenens förste tolkare. I den artikel där Åkerblad presenterar sitt fynd förundras han över att ingen tagit notis av runorna tidigare. Lejonet har ju stått där på samma plats i mer än hundra år när han hittar dem. De är visserligen slitna, men syns ändå tydligt, även på avstånd. Han raljerar över de Italienske lärde: hvad som ej är latin eller grekiska är dem merendels obekant eller ovigtigt. I artikeln slår han fast att inskrifterna är oläsliga, men av de skisser han har gjort, är det tydligt att hans kunskaper om runsvenska inte var lika goda som dem i arabiska, turkiska och koptiska. För visst är texterna läsbara, i alla fall delvis. Dessutom finns en tredje ristning som Åkerblad missade. Men hur kom det sig att nordbor reste till Venedig för tusen år sen för att rista runor på ett stort marmorlejon? Svaret är: Det gjorde de inte. Inte i Venedig i alla fall. För lejonet stod ursprungligen i den grekiska hamnstaden Pireus. Det kan dateras till 300-talet före Kristus och var ett så prominent inslag i staden, att den på medeltiden kom att kallas Porto Leone - Lejonets hamn. På tiohundratalet var det vanligt att nordbor tog sig till det Östromerska riket för att tjänstgöra som legosoldater hos den bysantinske kejsaren. De kallades väringar. Det fanns stora rikedomar att hämta i form av krigsbyten. Många runstenar i Sverige, särskilt i Svealand, har uppförts till minne av väringar som omkommit österut, i Grekland, som nordborna kallade det Bysantiska, Östromerska riket. Och i de nordiska kungasagorna, som Snorre Sturlasons Heimskringla, har strapatserna i öst blivit poesi. En av de mest kända greklandsfararna är Harald Hårdråde, som sedermera blev kung av Norge. Men innan dess var han en mycket framgångsrik ledare för en stor trupp väringar som tjänstgjorde under den bysantinska kejsarinnan Zoë. På lakonisk vers berättas historierna om Haralds många segrar och allt guld han kom över.   Frejdhärjardrott! Du färgat fjäderbrun örnklo blodig innan du hitgick; as fick ulv där järnfjäten skulvo.   Om nordborna som ristade någon av inskrifterna på lejonet i Pireus ingick i just Haralds trupper, går inte att säga. Men det kan inte uteslutas. Tanken, att människorna som i eftervärlden blivit poesi och legend, skulle ha lämnat efter sig egna texter, är svindlande. Marmorlejonet kom till Venedig 1688, som krigsbyte efter att venetianerna besegrat turkarna, och efter något år hamnade det utanför stadens marinbas, där det står än idag. En av anledningarna till att venetianarna la så mycket möda på att få den enorma skulpturen hem till Venedig är att lejonet är stadens viktigaste symbol. Venedigs skyddshelgon, evangelisten Markus, symboliseras ju av just ett lejon. Efter Johan David Åkerblads upptäckt 1799 har många runlärda försökt tyda inskrifterna. Den senaste och mest utförliga analysen är gjord av runologen Thorgunn Snaedal, som undersökte skrifterna i omgångar mellan 2009 och 2013. Under olika årstider och med solen olika högt på himlen, har hon med ögon, fingertoppar och stort tålamod sökt sig fram över marmorn och kommit längre än någon annan uttolkare. Hennes mycket gedigna rapport är fängslande läsning. Genom att studera ornamentik och vilken typ av runor som använts, går det att dra flera slutsatser. Snaedal konstaterar till exempel i likhet med tidigare uttolkare, att de tre ristningarna är gjorda vid olika tillfällen, av olika personer. Men att det är svenska väringar som ligger bakom, är hon nästan säker på, eftersom bruket att rista runor och resa stenar strängt bara förekom i Sverige på tiohundratalet. Själva texten är skadad, men av kompositionen och ornamentiken går det att utläsa att denne Åsmund var en mycket skicklig runmästare. Textslingan på lejonets vänstra sida lyder enligt Snaedals tolkning och min förenklade bearbetning, så här: Truppens män högg runor efter Horse bonde. Svear ombesörjde detta på lejonet. Han föll innan han kunde uppbära en gäld. Som så ofta ristades runorna alltså till minne av någon, i detta fall Horse. Kanske var han truppens ledare? Kanske ingick han bara i manskapet. Hur som helst dog han innan han hade fått en gäld, det vill säga del i något krigsbyte. Det finns en annan, kortare text på lejonets vänstersida. Det är den som Åkerblad missade. Den är läsbar i sin helhet och lyder: Krigare eller unga män ristade runorna. Det vill säga helt vanligt klotter. Den tredje texten finns på lejonets högersida och är närmast oläslig, med undantag av några namn, bland annat Åsmund. Det är troligen han som ligger bakom ristningen. Själva texten är skadad, men av kompositionen och ornamentiken går det att utläsa att denne Åsmund var en mycket skicklig runmästare. I sin rapport är Thorgunn Snaedal full av beundran inför hans gedigna teknik och personliga stil. Att nordbor ristade runor här och där på sina resor är inte så märkligt. Ett annat exempel är runorna som finns på en balustrad i Hagia Sofia i Istanbul. Men hur kom det sig att det blev en grej bland svenska väringar att rista runor just på lejonet i Pireus? Det är troligen flera decennier mellan de olika inskriptionerna. Så hur kunde de som gjorde den andra och tredje ristningen veta att det redan fanns runor på lejonet? Kanske var de färgade, så att de syntes tydligt? Kanske fanns det någon form av rykte och ritual väringar emellan, som gick ut på att den som kommer till Pireus, ristar runor på lejonet ungefär som att som att kärlekspar fäster hänglås på broar som Pont des Arts i Paris? Marmorlejonet från Pireus ger oss en enastående direktkontakt till historien. Dels genom själva lejonet, som är 2300 år gammalt, det vill säga samtida med Alexander den Store. Dels genom de tusenåriga runorna, och berättelserna och levnadsödena som de ger ledtrådar till: Om den stackars Horse Bonde, som aldrig lyckades få något krigsbyte, och om den skicklige runmästaren Åsmund, vars budskap är höljt i dunkel. Tänk om det finns spegelbilder av dessa berättelser i Sverige? Tänk om det finns en runsten över Horse någonstans, rest av hans familj, som ju ofta skedde till minne av de som inte kom tillbaka från Grekland. Tänk om det finns andra ristningar Åsmund. Det är en förhoppning som Thorgunn Snaedal uttrycker i slutet av sin rapport. Tänk om sådana framtida fynd skulle kunna kasta ljus över det han ristade på marmorlejonet? Tor Billgren, frilansjournalist     Historien är inget som ligger fast och konstant i det förflutna utan den avtäcks ständigt mitt framför våra ögon. En upptäckt i Venedig leder till några sysslolösa sjömän på permission i Pireus, som leder oss ner under jorden nånstans i Svealand, där stenarna väntar på att upptäckas.   Avannons Tor Billgren stod för dagens essä. På Historiska Museet i Stockholm finns en avgjutning av lejonet, där runorna är färgade så att de syns tydligt. Thorgunn Snaedals [snajdall] rapport Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig är utgiven av Riksantikvarieämbetet.

SKÅDESPELARE. Från Scalas revyer till de tjusiga scenerna. Resan gick snabbt för Harriet Andersson som slog igenom stort som 20 åring. I sitt Sommar berättar Harriet Andersson om hur det hela började en semester när en bekant sa Ska du inte börja på teaterskola. Sen dess, då hon var 16 år har hon arbetat som skådespelare både i Sverige och internationellt. Men programmet handlar inte bara om karriären och Ingmar Bergman, utan även om hennes kärlekar och hennes lust, reflektioner över en ojämställd filmbransch och om möten med olika människor som påverkat henne. Men det handlar även en del om djur som grisar och älgar. De flesta grisar är mer mänskliga än grisiga människor. Om Harriet Andersson Prisad och hyllad svensk filmikon. Har gjort över 100 filmroller och ett 50-tal på scen. Började som revyartist men slog igenom i filmen Sommaren med Monika av Ingmar Bergman. Mottagit pris som Bästa kvinnliga skådespelare på Venedigs filmfestival, tilldelats en Guldbagge för rollen som Agnes i Viskningar och rop samt fick Hedersguldbaggen 2008. Var en av Stjärnorna på slottet 2015. Tog 1962 emot Oscarsstatyetten för Bästa utländska film för Bergmans Så som en spegel, i vilken hon spelade huvudrollen. Älskar Zlatan. Producent: Lisa Bergström

Världen över känner folk igen sig i filmen Sameblod. Hur rasismen i 30-talets Sverige får den unga Elle Marja att lämna det samiska för att bli svensk. En film som bryter tystnaden både i och utanför Sápmi. Den första sydsamiska långfilmen Sameblod har blivit en stor publikframgång. Vid premiären i mars gick den bara upp på sex biografer, trots att den vunnit flera priser och fått fin kritik allt sedan världspremiären på Venedigs filmfestival i augusti 2016. Men nu i juni 2017 har Sameblod setts av nästan 170 000 personer på över 300 biografer i landet. I förra veckan gick den upp på bio i USA och fick ett fint mottagande. Sameblod är en film som många känner igen sig i. Den handlar om att växa upp och bryta sig loss, om att dölja eller byta sin identitet för försöka passa in, men blottlägger dessutom mycket av förtrycket mot samerna och sätter ord på det som tystats och skambelagts. Ett reportage av Helene Alm Programledare: Lisa Wall

Enligt Stravinsky skrev Vivaldi samma konsert fyrahundra gånger. Där hade han fel, men De fyra årstidernas kompositör behövde verkligen mycket musik till sin berömda flickorkester Venedigs stolthet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Musik som hörs i programmet: De fyra årstiderna, sats 2: Våren Corrette: Apres Vivaldi Laudate Dominum. Le Parlement du Musique Sonat i g-moll op1 nr 5 Gelido in ogni vena, ur Farnace Concerto C-DUR, Il Giardino Armonico Konsert för Luta och knäppta stränginstrument Konsert för violin RV 314 a

Enligt Stravinsky skrev Vivaldi samma konsert fyrahundra gånger. Där hade han fel, men De fyra årstidernas kompositör behövde verkligen mycket musik till sin berömda flickorkester Venedigs stolthet. Musik som hörs i programmet: De fyra årstiderna, sats 2: Våren  Corrette: Apres Vivaldi Laudate Dominum. Le Parlement du Musique Sonat i g-moll op1 nr 5 Gelido in ogni vena, ur Farnace Concerto C-DUR, Il Giardino Armonico Konsert för Luta och knäppta stränginstrument Konsert för violin RV 314 a

Duer, sir? Ja! Og denne gang kigger duen to gange, når James Bond kører en gondol op af Venedigs kanaler og tager en tur rundt på Markuspladsen. Dagens afsnit byder på den måske mest kontroversielle film i serien. Nogle elsker filmens fjollerier og bogstaveligt talt højtragende plot. Andre fyldes med vrede og had, når de … Continue reading Afsnit 67: James Bond Podcast 13 – Moonraker

Det judiska gettot i Venedig grundades för 500 år sedan och Tobias Svanelid reser dit för att utforska platsens historia. Det judiska gettot i Venedig, hemorten för Shakespeares Shylock, visar sig vara en levande kulturhistorisk tummelplats för Europas och Mellanösterns judiska befolkning, som oftast levde i harmoni med Venedigs kristna befolkning, trots diskrimineringen. Venedigs styrande insåg att de hade stort behov av judarnas karaktäristiska kunnande inom pantlåning och bankväsende, och välkomnade därför judiska grupper från Europas alla hörn, berättar Lena Roos, föreståndare för Forum för judiska studier.I år, under 500-årsmarkeringen, skall gettots historia ställas ut i Dogepalatset, men man skall också sätta upp Shakespeares Köpmannen i Venedig under bar himmel mitt på gettots stora torg. En händelse som syftar till att skapa debatt om dagens europeiska antisemitism.

Patrik och Viktor rapporterar från årets upplaga av Venedigs filmfestival! I det sista avsnittet sammanfattas årets festival med de bästa och sämsta filmern, samt överraskningar och besvikelser. Dessutom blir det lite mer ingående snack om bland annat Charlie Kaufmans stop motion-film ANOMALISA och dokumentären DE PALMA. Följ Viktor och Patrik på Twitter och Instagram under @ViktorJerner och @thePatalo, samt MovieZines Instagramkonto, för all go bevakning. Recensioner dyker upp löpande på www.moviezine.se

Patrik och Viktor rapporterar från årets upplaga av Venedigs filmfestival! I det tredje avsnittet snackas det bland annat om A BIGGER SPLASH med Ralph Fiennes och Tilda Swinton, samt det argentinska gangsterdramat EL CLAN. Följ Viktor och Patrik på Twitter och Instagram under @ViktorJerner och @thePatalo, samt MovieZines Instagramkonto. Recensioner dyker upp löpande på www.moviezine.se

Patrik och Viktor rapporterar från årets upplaga av Venedigs filmfestival! I andra avsnittet avhandlas mer av det ljuva festivallivet, presskonferenser med Johnny Depp och en genomgång av filmer som THE DANISH GIRL, BLACK MASS och EQUALS! Följ Viktor och Patrik på Twitter och Instagram under @ViktorJerner och @thePatalo, samt MovieZines Instagramkonto. Recensioner dyker upp löpande på www.moviezine.se

Patrik och Viktor rapporterar från årets upplaga av Venedigs filmfestival! I första avsnittet avhandlas det ljuva festivallivet, Jake Gyllenhaal på röda mattan och en genomgång av filmerna BEASTS OF NO NATION och SPOTLIGHT!Följ Viktor och Patrik på Twitter och Instagram under @ViktorJerner och @thePatalo, samt MovieZines Instagramkonto. Recensioner dyker upp löpande på www.moviezine.se

Under våren har det i Europa pågått en debatt om det offentliga rummet och konsten i det. Lisa undrar i Bergström i P1 vad de allmänna platserna gör för konsten och vad konsten gör för dem? Kieran Long är arkitekt och kurator vid konstmuseet Victoria and Albert Museum i London, han är med oss, för han älskar den här frågan om konst och plasterna som tillhör oss alla. Teatern är en konstform som i början alltid var ute i det fria, när flyttade den inomhus och när och varför kom den att flytta ut igen? Detta när teaterhistorikern och dramaturgen från Göteborgsoperan Göran Gademan kommer till studion. Dessutom så diskuterar vi vett och etikett när teatern flyttar utomhus. För när Lisa Bergström var på utomhusteater senast, Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, så började hon undra - hur mycket vin får en dricka på sin picknickfilt precis vid scenen och hur högt får en prata? Skådespelaren och regissören Albin Flinkas guidar oss. På filmfronten så har det de senaste åren blivit allt mer populärt med biodukar utomhus. Festival på festival hakar på och om några veckor bjuder Venedigs filmfestival för första gången på bioupplevelser utomhus. Alberto Barbera är festivalchef på Venedigs filmfestival och berättar om vad han hoppas med nyheten. Bisittare idag är Martina Montelius, vad tycker en författare och teaterchef om konceptet utomhuskultur? PROGRAMLEDARE: Lisa Bergström BISITTARE: Martina Montelius PRODUCENT: Kicki Möller korrespondenterna@sverigesradio.se

Bioaktuell just nu med "Leviatan", tio år efter genombrottet med debutfilmen "Återkomsten". Möt ryske filmregissören Andrej Zvjagintsev i ett program om hans fyra långfilmer. Det var med dunder och brak Andrej Zvjagintsev slog igenom på Venedigs filmfestival 2003 när hans debutfilm "Återkomsten" vann festivalens stora pris Guldlejonet. Efter en mindre framgångsrik uppföljare, "Förvisningen" med bl a svenska Maria Bonnevie, var Zvjagintsev tillbaka 2011 med "Elena". Den tredje filmen var en samtidsskildring av ett Moskva där pengar styr de flesta av de moraliska frågor människorna i staden ställs inför. I den nya filmen "Leviatan" tar Andrej Zvjagintsev samhällskritiken ett steg längre i sin skildring av en korrumperad och våldsam provins på Kolahalvön i norra Ryssland. Kulturredaktionens Fredrik Wadström har intervjuat Andrej Zvjagintsev vid flera tillfällen genom åren. Dessutom medverkar regissörens ständige samarbetspartner, filmfotografen Michail Kritjman.

Kino har besökt en hemlig filmvisning i Iran och pratat med den ryska regissören Natalia Mesjtjaninova som spelade in två versioner av sin film, en med svordomar och en utan. Dessutom handlar det om Colin Nutleys nya film Medicinen och Venedigs filmfestival. I Iran hade en viss regissör stora problem var han skulle ställa kameran i rummet för inte avslöja att kvinnan han filmade inte bar huvudduk. I Ryssland spelade  Natalia Mesjtjaninova in sin nya film ”Fabriken Hoppet” i två versioner, en med och en utan svordomar på ljudspåret, en relevant åtgärd skulle det visa sig eftersom det sedan den 1 juli 2014 är förbjudet att svära i rysk film. Hör mer i veckans Kino om vad filmcensuren får för konsekvenser i praktiken. Dessutom får vi besök av Helena Bergström och Colin Nutley som gjort film av chic lit-romanen Medicinen av Hans Koppel. Helena Bergström spelar ett slags  svensk Bridget Jones i damtidningsmiljö med Ewa Fröling som chefredaktören från helvetet. Möjligen inspirerad av Anna Wintour, legendariskt ondskefull damtidningslegend, skildrad både i dokumentären ”The September Issue” och som fiktion i ”Djävulen bär Prada”. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Nina Asarnoj

Sie fordern die Unabhängigkeit Venetiens vom Rest Italiens und setzen zunehmend auf Gewalt: Die radikalen Separatisten der Gruppe L'Allianza. Venetien gehört zu den wohlhabendsten Gegenden Italiens. Aber seit der Wirtschaftskrise sind viele verärgert, dass ihr Geld vor allem im Süden Italiens ausgegeben wird. Das ist Wasser auf die Mühlen der Separatisten, die sich immer radikaler geben. Vor kurzem hat die italienische Polizei eine Gruppe der Unabhängigkeitskämpfer zerschlagen, die sich Waffen bei der albanischen Mafia besorgte und am Markusplatz eine unabhängige Regierung ausrufen wollte.

I veckans Kino sammanfattar vi årets filmfestival i Venedig. Gunnar Bolin har mött den franskkanadensiska regissören Xavier Dolan, den brittiske komikern Steve Coogan och svenska konstnärinnan och långfilmsdebutanten Anna Odell i Venedig. Vi har också besökt den arabiska filmfestivalen i Malmö - där vissa av de inbjudna gästerna åkte hem på grund av att de känt sig hotade av demonstrationer kring festivalens invigning och filmvisningar som spårat ur. Den egyptiska filmaren Sally Abo Basha berättar varför hon valde att stanna på festivalen. Och så gör vi ett hemma hos-besök hos nätfenomenet I Just Want To Be Cool. Emil Beer, Victor Beer och Joel Adolphson berättar om hur deras sketcher på YouTube nu gett dem en egen tv-serie på SVT Play. Programledare: Roger Wilson Producent: Lisa Bergström

Filmfestivalen i Venedig är på väg in på slutspurten. En festival som i år haft en riktigt lyckad svensk representation. Tidigare i veckan visades Jesper Ganslandts Blondie och sedan gick Gabriella Pichlers och vann publikpriset i kritikerveckan med sin Äta, sova, dö. Gunnar Bolin har träffat Pichler, men också sett ytterligare ett svenskt festivalinslag: Noomi Rapace i Brian DePalmas Passion. Ett hämnddrama med lesbiska undertoner... Försiktigt har filmindustrin börjat uppmärksamma den stora, och ganska outnyttjade publikgruppen med åldern 60+. Här finns ju trots allt en enorm potential. Mycket folk med mycket tid över som mer än gärna går och ser film mitt på dagen - åtminstone pensionärerna. Många är också ganska dåliga på att ladda ner film illegalt från nätet. Och det här är också en generation som tycker att det är något romantiskt med att gå på biograf. Ett exempel på en kommersiell satsning på de grå pantrarna är bioaktuella Hope Springs, där en tantklädd Meryl Streep spelar en kvinna som varit gift i 31 år med sin man, och som nu försöker få liv i sitt stendöda äktenskap och stela make med hjälp av parterapi och självhjälpsböcker. När Nina Asarnoj bestämde sig för att undersöka den åldrade kroppens sexuella potential på film, så börjar hon i terapisoffan i Hope Springs. I en komedi som kanske inte är så lättsam som den tror att den är... Efter hendebatter, diskussioner om tvångssterilisering av transpersoner och det faktum att vissa länder överväger att införa könsneutrala pass så finns det ett extremt aktuellt politiskt sammanhang kring den bioaktuella svenska filmen Pojktanten. En film som dock är mer personlig och poetisk än dogmatisk. På ett plan är den en dokumentär om författaren Eli Levén (Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats) men som också scener där genusobestämda pojktanter i olika åldrar rör sig i naturen och dagboksliknande inlägg från regissören Ester Martin Bergsmark. Vi lät kulturradions Göran Sommardal och kulturjournalisten Natalia Kazmierska se och diskutera Pojktanten. Oberoende filmares förbund, OFF, är fortfarande förbannade på det svenska filmavtalet - trots att det undertecknades i januari i år. Nu håller man på med en dokumentär om bristerna i avtalet och maktstrukturerna i filmsverige under namnet Bergmans Kuk. Kinos producent Lisa Bergström passar på att tipsa om vad man ska konsumera på tv, film och dvd i helgen. Programledare: Roger Wilson Producent: Lisa Bergström

Pernilla August filmdebuterade i Roy Anderssons film "Giliap" redan 1975 och har sedan dess gjort en rad olika film- och teaterroller. Men numera står hon även bakom kameran och regidebuten Svinalängorna har höjts till skyarna. Filmen är Sveriges Oscarskandidat och har belönats med Nordiska rådets filmpris. Veckans P4 Kultur ägnar vi åt skådespelaren som alltid längtat till andra sidan kameran. Mest känd är Pernilla August för sina rolltolkningar i Ingmar Bergmans uppsättningar, och förstås som Anakin Skywalkers mamma Shmi Skywalker i Star Wars. Men hon började karriären redan som åttaåring som barnskådespelare på Vår Teater i Stockholm på 60-talet. 1979 kom Pernilla August in på Statens Scenskola och hon var bara 21 år när Ingmar Bergman handplockade henne till rollen som barnflickan Maj i Fanny och Alexander. Svinalängorna är den prisbelönade skådespelerskan Pernilla Augusts regidebut. Filmen, som är baserad på den storsäljande boken med samma namn skriven av Susanna Alakoski, hade världspremiär vid Venedigs filmfestival 2010 där den belönades med priserna Audience-Critics Week och UNESCO-Hope. Den har vunnit ytterligare en mängd priser, bland annat tre Guldbaggar och hittills har 650 000 nordbor sett den på bio! Men hur gör man en film för vita duken av en bok som Svinalängorna? P4 Kulturs Amanda Ooms träffade regissören för att höra hur arbetet gick till.

Kosmo tittar närmare på förnedringens mekanismer och uttryck. Frilansjournalisten Yvonne Ihmels har varit i Wien och mött Michael Haneke –  en av Europas främsta och mest nyskapande filmregissörer. Han har i filmer som Pianisten och Det vita bandet skildrat hur människor förnedrar och förnedras både inom familjens hägn och samhällets ramar. Hans filmer har många gånger fått publiken att lämna biosalongen på grund av sina ofta kyliga och exakta skildringar. ”Film är alltid en form av våldtäkt", säger han. Hör Lars Palmgrens reportage från Kuba  - ett land där människor under årtionden fått vänja sig vid fattigdom och restriktioner och där förnedringen är en del av vardagen. 1994 kom den kubanska filmen Jordgubbar och choklad - en film med en homosexuell hjälte och en revolutionär som ifrågasätter sig själv. Filmen har inspirerat kubanska filmare till uppror mot självcensur och idag vågar kubansk film allt mer kritisera det kubanska samhällssystemet. Kuba är ett land på randen till förändring. Men vad det kommer att innebära råder det delade meningar om. ”Vi är som fåglar som levt hela livet i en bur med mat och vatten. När så en dag dörren öppnas och vi kan lämna buren, upptäcker vi att vi inte kan flyga … eller inte vågar, säger dokumentärfilmare Dimas Castellanos. Tor Billgren har återvänt till Sverige efter två och ett halvt år i Sydafrika där den utdragna förnedring som apartheidsystemet gav upphov till är en ständig källa att ösa ur för landets kulturliv. I år är det något av ett kulturellt Winnie-år. Winnie Madikizela-Mandelas levnadsöde är ett av de mest dokumenterade i Sydafrika. I april hade en opera baserad på hennes liv premiär i Pretoria och senare i höst kommer en Hollywoodfilm med Oscarsbelönade Jennifer Hudson i huvudrollen. I såväl operan som filmen går utsattheten och förnedringen som röda trådar - Winnie Madikizela-Mandela både som offer och förövare. Och så rapporterar Gunnar Bolin från Venedigs filmfestival som slår upp sina dörrar i veckan. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

Vad händer med den konstnärlig friheten inom barnkulturen? Författarna klagar på förlagen för att de går för hårt fram med rödpennan. Förlagen å sin sida menar att föräldrarna inte vill ha barnböcker med svordomar och fylla. Detta framkommer i en artikel i senaste numret av litteraturtidskriften Vi läser, skriven av Pia Huss. Handlar det om föräldrarnas jakt på en idealiserad värld? Och hur ser det ut i den övriga barnkulturen? Är den verkligen mer rädd nu än tidigare? Eller är det i stället så att föräldrarna har rätt och det finns ett behov av en omdaning, av en ny ton där man också på ett naturligare sätt kan få in genus-, hbt och miljöfrågorna? I studion: barnpsykologen Majlis Salomonsson, journalisten Lotta Olsson och Katti Hoflin, chef för Kulturhusets Rum för barn, och tidigare programledare för Bullen. Och så har vi sett Miraklet i Lourdes, en ny film om en ms-sjuk kvinna som reser sig ur sin rullstol efter ett oväntat mirakel i Lourdes, ­Europas mest välbesökta vallfartsort. Filmen vann Kritiker­priset under Venedigs filmfestival 2009 och har svensk premiär på onsdag. I studion: filmkritikern Hynek Pallas och kulturredaktionens Clara Törnvall. Programledare: Naila Saleem.