Podcasts about stadens

Nikki Allan lämnar sina morföräldrar en onsdagskväll 1992 i brittiska staden Sunderland. Hon kom aldrig hem. Stadens invånare sluter upp och letar efter flickan vid försvinnandet. Mindre än ett dygn senare hittas sjuåriga Nikki i en övergiven byggnad, brutalt mördad. Gärningsmannen har knivhuggit henne över 37 gånger. Mordet beskrivs som både hänsynslöst och extremt våldsamt. I nästan 30 år har det olösta mordet på Nikki Allan hemsökt polisen och flickans anhöriga men nu är det löst! Se uppdateringen som publiceras direkt efter den här reprisen.Avsnitt 89. Nikki Allan.Har du teorier om vad som hänt i fallen som vi tagit upp i podden? Skicka dem till: zimwaypodcast@gmail.com så kommer vi ta upp dem i kommande avsnitt. Det här är en podd av Dan Hörning och David Oscarsson.Följ Dan Hörning här:Twitter: @danhorningInstagram: https://www.instagram.com/dan_horning/?hl=enYoutube: https://www.youtube.com/channel/UCV2Qb7SmL9mejE5RCv1chwgMail: zimwaypodcast@gmail.comFacebook: https://www.facebook.com/Olostamord/Stöd oss med 20 kronor + moms i månaden och i gengäld slipper du all reklam i podden. Lyssna helt reklamfritt direkt! https://plus.acast.com/s/olostamord. Stöd oss med 20 kronor + moms i månaden och i gengäld slipper du all reklam i podden. Lyssna helt reklamfritt direkt! https://plus.acast.com/s/olostamord. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef – Dogen – Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet. – Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen. Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över. En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna. Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt. Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula. Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet. Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet. Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad. Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor. Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring ett antal stereotypa karaktärer med fasta egenskaper. De kännetecknas av sina kläder – och sina speciella masker. Som exempel kan vi ta Brighella, den sluge tjänaren, som ofta driver handlingen framåt med falskspel och intriger. Han bär en mask som är halvtäckande, med kraftig näsa och barskt uttryck. Detta att förklädnaden så ofta användes för lättsamheter och omoraliska och äktenskapsbrytande syften fick Venedigs ledning och kyrkan att vilja begränsa användandet av mask. 1608 föreslog republikens nitiska säkerhetsråd till och med att förbjuda maskbärandet helt och straffa överträdelser med ett år som galärslav. Så laddad var masken. Det förbudet gick inte igenom, men det blev i alla fall förbjudet att bära mask i kyrkor och på andra heliga platser. Under pestens tid var det förbjudet av rent hälsomässiga skäl – för att smittade inte skulle kunna dölja de typiska pestutslagen. Och 1703 förbjöds de i spelsalongerna. Men republikens ledning utfärdade inte bara förbud. Deras förhållande till det allmänna maskbärandet var ambivalent och det finns också exempel på när de lagstiftade om obligatorisk mask. Som 1716, då full Bauta-maskering föreskrevs i teatersalongerna, delvis för att begränsa flörtandet – men framförallt för att hindra stadens superrika från att pråla med sina dyrbara kläder och juveler. Detta sågs nämligen som ett stort problem i republiken och det stiftades tidigt lagar som reglerade hur dyra kläder fick vara. Hur mycket pärlor som fick synas och så vidare. Kläder av rent guld – vilket förekom – förbjöds helt. Tidvis använde venetianarna Bautan för att dölja sina fina kläder och därmed kringgå lagarna, och tidvis lagstiftades det alltså om Bautatvång. Man kan spekulera kring huruvida det här sättet att begränsa uppvisningar av rikedom i offentligheten kan ha bidragit till att upprätthålla den sociala ordningen i Venedig. För trots den enorma ojämlikheten har Venedig ingen historia av större upplopp eller oroligheter. Borgare och adel, hantverkare och studenter kunde med Bautans hjälp mötas på stadens gator som jämbördiga – och inte med snorkiga miner eller underlägsenhetskänslor. Bautan gav ett sken av jämlikhet. Men den aspekt av maskbärandet som är mest inspirerande och relevant för oss idag är anonymiteten. Och framförallt: att anonymiteten respekterades – av såväl invånarna, som av republikens ledning. För även om ledningen gjorde mycket för att begränsa det allmänna maskbärandet, hade den i slutändan en tillåtande attityd. Och även om man mycket väl visste vem som dolde sig bakom en mask på stan, låtsades man aldrig om det. Utan man hälsade med en fras i stil med "Godafton, vackra mask"… Anonymiteten var så helig att det kunde räcka att bära en Bauta-formad brosch på ytterkläderna för att respekteras som inkognito. Venedigs ledning och invånarna visste att den här typen av ventiler för privatlivet var viktiga. Särskilt i tätt sammanknutna och socialt och religiöst kontrollerade samhällen. Förmodligen var möjligheten att kunna dra sig undan och vara osynlig en minst lika viktig faktor för den sociala stabiliteten, som den skenbara jämlikheten. I alla fall en mer sympatisk och modern. Tor Billgren, kulturjournalist

I veckans avsnitt är Jocke eder ciceron genom kungliga slott och Magnus har blivit bästis med Transportstyrelsen. Det våndas över ännu en bruten tå, fallskärmshoppning och gamla kartonger. Detta och mycket mer breder ut sig tillsammans med två lastgamla programledare som man lärt sig stå ut med. Trevlig helg! Vill du stödja poddens framtid? Vi behöver […]

Stadens ljus bländar bokspanarna, eller snarare städernas ljus i Paris, Tokyo och Göteborg. Veckans gäster: Sara Johansson och Agneta Krohn Strömshed Vi pratar om dessa böcker: Änkan vid Moulin Rouge av Denize Karabuda Alla nattens älskare av Mieko Kawakami Den underbara färgen: Göteborgskolorismen i nytt ljus av Kristoffer Arvidsson (red.)

Staden är inte en död, statisk plats. Städer lever och utvecklas, men kan också hamna i en negativ utvecklingsspiral. Jane Jacobs är en av de mest betydelsefulla debattörerna och analytikerna när det gäller städer och dess liv. Hon verkade i en liberal tradition med förändring och pluralism som ledstjärnor. I det här avsnittet av Ideologipodden samtalar Björn Hasselgren, senior fellow på Timbro, med Sanford Ikeda, ekonomiprofessor (em) vid New York State University, och Jan Jörnmark, ekonomhistoriker om varför Jane Jacobs är relevant även idag.

Ett litet utdrag ur senaste Della Arte som du hittar inne i värmen. Bli prenumerant på underproduktion.se/dellamonde Fram till 1 juli gäller det galna erbjudandet ett helt år för bara 350 kr om du använder rabattkoden LasseSommar

ÖVERSÄTTNING: Jasim Mohamed och Ida Börjel UPPLÄSNING: Ylva Gripfelt Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Stadens skugga” av Dalia TahaDITKSAMLING: Ensamma kroppar kan inte skriva. Kritiker nr 24/25, 2012MUSIK: Vince Mendoza: Tema ur Solstice poemEXEKUTÖR: Los Angeles gitarrkvartett

BOPOLPODDEN | Det är inte många kvar som kan berätta om hur det var att äga fastigheter innan hyresregleringen infördes. Men Anna Bellman åkte till Umeå för att träffa en som gör just det: Stadens förre stadsarkitekt Hans Åkerlind, 98 år gammal – och fortfarande aktiv i bostadsdebatten: "Jag betalar alldeles för låg hyra för min alldeles för stora lägenhet." Avsnittet kommenteras av Kent Persson.

Två svenska supporters ska gå på match i Bryssel, men blir skjutna till döds. En tredje är allvarligt skadad. Bakom dådet finns en man som sagt sig tillhöra terrorgruppen IS. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den 16 oktober möter Sverige Belgien i kvalet till fotbolls-EM. Hundratals svenska supportrar i blågula tröjor är på plats i Bryssel. Strax innan avspark skjuts två svenskar ihjäl och en tredje svensk skadas allvarligt.En polisjakt inleds och den flyende gärningsmannen, Abdeslam Lassoued, lägger upp ett klipp på sociala medier där han tar på sig dådet och säger sig tillhöra terrorgruppen Islamiska staten, IS.– Först lovprisar han Gud och sen så riktar han sig till sina trosfränder, till muslimerna och talar om försvaret för islam och så nämner han uttryckligen svenskarna, alltså att svenskarna var måltavlan för det, säger islamkännaren Jan Hjärpe, som nu är pensionär men som tidigare varit professor i islamologi vid Lunds Universitet.Svenskar prioriterade målDe senaste åren har flera händelser i Sverige fått negativ uppmärksamhet och stor spridning i den muslimska världen, och det har i sin tur lett till det ökade terrorhotet.– Det har varit kombinationen av LVU-kampanjen, och även koranbränningarna. LVU-kampanjen handlade ju om socialtjänsten och det falska narrativ som spreds om att socialtjänsten kidnappar muslimska barn, säger Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan.Bland annat pekas Sverige ut som prioriterade mål av terrorgrupper som IS och al-Qaida.Statsministerns pressträffDagen efter terrordådet skjuts gärningsmannen till döds av belgisk polis på ett café i norra Bryssel. Stadens borgmästare medverkar i en intervju och medger att fotbollsevenemanget inte bedömdes vara en riskmatch, och att man inte hade koll på historiken med koranbränningarna i det här sammanhanget.I Sverige håller statsminister Ulf Kristersson (M) en pressträff där han konstaterar att det var händelser som denna som gjorde att terrorhotsnivån höjdes av svenska säkerhetspolisen i augusti i år.– Aldrig tidigare i modern tid har Sverige och svenska intressen varit under lika stort hot som just nu, säger Ulf Kristersson.Medverkande:Magnus Ranstorp, terrorforskare, Försvarshögskolan.Jan Hjärpe, islamkännare, tidigare professor i islamologi på Lunds universitet.Programledare: Bo Torbjörn Ek och Sara SundbergProducent: Karin HållstenResearch: Karl-Johan GlasLjud från Sveriges Radio, RTBF, Aftonbladet, BFMTV.

Göteborgs stad köper in föreläsningar om osynlig rasism, medan fullt synlig kriminalitet tar över. Hur kan teorier som förlorat varje offentlig debatt under de senaste decennierna ändå styra hur städer, myndigheter och institutioner arbetar? Och så lite om historielösa journalister på Sveriges Radio, som kompenserar okunskap med manshat. Ja, det handlar om romarriket.Lite mer om poddenVarje torsdag kommer ett nytt avsnitt där vi tar upp både aktuella och rykande inaktuella händelser. Och vi vill gärna ha era frågor och tankar, som ni kan skicka i textform eller som ljudklipp, till underallkritikpodd@gmail.com. Tack till er som hört av er! Det ger värdefull input.Podden är en del av Rak höger, som är Sveriges allra minsta mediehus (till och med mindre än Kvartal). Så nu som redan prenumererar på Rak höger får automatiskt en prenumeration även på Under all kritik. Men man kan såklart prenumerera bara på Under all kritik också, om man föredrar det.Podden går att hitta i appar där poddar finns. Eller så kan man lyssna i Substackappen, om man vill.Skriv gärna en recension i Apple Podcasts, så hjälper ni andra att hitta podden!En sista sak…Om du tycker att det du tar del av här är värdefullt, så överväg gärna att bli en betalande prenumerant. Det är tack vare dig som jag och de andra på Rak höger, där Under all kritik alltså ingår, kan fortsätta vara självständiga röster.Låt hösten ge dig en rak höger!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Han bander og svovler og har lyn i øjnene. Lederen af den russiske Wagner-lejehær forbander de russiske ministre, der ellers skulle være samme side. Volden eskalerer på Christiania. Til en grad, hvor det også rammer christianitter i hjertet. Og selv de største fri hash-romantikere er efterhånden klar til at lukke pusherstreet. Underlige demonstrationer popper op flere steder i Europa. En kortlægning viser, at alt ikke er, hvad det giver sig ud for... Vært: Simon Stefanski.

Den skånska staden Kristianstad lever under hot från att i framtiden hamna under vatten. Journalisten Morris Wikström, som vuxit upp i trakten reflekterar över hotets mytiska dimensioner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-10-29.Jag är uppvuxen inte långt ifrån det som idag kallas för Kristianstad i nordöstra Skåne. Jag säger idag – för Kristianstad lever under ett konstant hot om att översvämmas. Om så sker kanske platsen i framtiden kommer att benämnas Kristiansund – eller Kristians träsk. Redan idag anses stadens framtid vara högst osäker – delar av den befinner sig under havsnivån och hotet om översvämning kommer bara att öka i takt med att klimatförändringarna gör att havsvattennivån höjs. För att förhindra att Kristianstad översvämmas spenderas idag stora pengar på att skydda staden. Men frågan är vid vilken tidpunkt själva hotet kommer att vara tillräckligt graverande för att hindra staden från att utvecklas och därmed inte längre vara värd investeringarna.Det slår mig att detta borde tas med i beräkningen, kanske bli en omständighet i berättelserna om Kristianstad – och därmed också mitt eget liv. Att den plats som varit så betydelsefull för mig kanske kommer att försvinna. Inte bara för att tiden går, utan också för att platsen kanske kommer att bli fysiskt oåtkomlig. En så vardaglig sak som en tågresa kommer kanske om 300 år att behöva ha skett på botten av ett träsk och stadens byggnader kommer kanske vara inlindade i alger och växtlighet som slagit rot i den dyiga botten.I Karl-Ove Knausgårds roman ”En tid för allt”, där gamla testamentets berättelser har förflyttats till ett påtagligt norskt landskap, anländer syndafloden i form av ett regn som aldrig tar slut. För att rädda sig undan det ständigt stigande vattnet flyr huvudpersonerna upp på ett berg. Till slut har vattnet stigit så högt att hela landskapet har förändrats. Byarna ligger nu på botten av en fjord som bildats mellan bergen. Ändå slutar inte regnet falla. Till slut står det klart för huvudpersonerna att ingen räddning finns – att syndafloden verkligen kommer att sluka också berget de själva befinner sig på. Det är mitt i den här insikten som de drabbade får en på alla sätt överraskande idé. De börjar simma. Berget har blivit en klippa i en skärgård, och botten består nu av ett välkänt landskap – de byar där de tidigare levt sina liv.Det är en vacker och överraskande scen i romanen. Men den säger också något om havet och vattnet och dess symboliska betydelse för människan. Möjligen för att det finns en så tydlig yta – ett över och under. Det gör havet till en distinkt geografisk plats. Samtidigt är detta som befinner sig under ytan hela tiden utom räckhåll – ofta också utom synhåll. I Knausgårds roman innebär simturen i fjordvattnet egentligen också ett betraktande av urtillståndet. Därmed sällar sig scenen till en av alla de litterära skildringar som låter ursprunget till en berättelse ligga begravd på botten.Det samma går att säga om Marilynne Robinsons roman ”Två par systrar” från 1980. Berättelsen tar sin början i en tågolycka som inträffat i den lilla orten Fingerbone. I olyckan spårade ett tåg fullt med passagerare ur och slungades ner i den svarta sjön. I olyckan gick den sista manliga familjemedlemmen i huvudpersonernas familj under. Efter olyckan återgår livet sakta till det normala. ”Det kära gamla vanliga hade läkts ihop lika sömlöst som en spegelbild på vattnet”, får vi veta. Samtidigt tycks alla överlevande på något sätt sträva mot botten av sjön. I minnesarbetet som pågår hos alla i släkten blir sjön en fysisk manifestation av familjehistorien. Men alla har sitt sätt att närma sig vattnet. Den excentriska moster Sylvia stjäl roddbåtar och förflyttar sig med ett leende över vattnet, medan barnbarnen smyger försiktigt på stränderna – deras vuxenblivande kräver att de hittar sitt eget sätt att förhålla sig till tragedin. Faktum är att hela byn där olyckan inträffat präglas av vattnet som hela tiden hotar att svämma över. Vilket också sker. En vår svämmas staden över – husen och kaninburarna och ladorna liknar ”grundstötta och förlista Noaks arkar”. Stadens bibliotek svämmas över, vilket ”åstadkommer kraftiga gap i bibliotekets klassifikationssystem”. Också huset där huvudpersonerna bor drabbas och de gamla fotografierna som fortfarande kan berätta om livet före katastrofen får hängas på tork för att räddas, samtidigt som huvudpersonerna hasar runt med vatten upp till knäna. En träffande bild över hur minnesarbetet kan se ut.Vem vet, kanske kommer också de människoöden som bebott Kristianstad att få sina uttolkare som vandrar längs stränderna av det som tidigare var en stad. Och när tiden har gått och de mänskliga berättelserna långsamt förtvinat, då kanske Kristianstad går samma öde till mötes som en gång Atlantis. Denna sjunkna ö vars existens aldrig kunnat vare sig avfärdas eller bekräftas, och därmed blivit till en projektionsyta i den mytiska värld där politiska idéer föds och speglas. Olof Rudbeck såg i Atlantis en svunnen stormaktstid i Sveriges historia. Andra har genom historien velat placera ön på så vitt skilda platser som Atlanten, Norra ishavet och Medelhavet – ofta för att motivera samtida strävanden och önskningar. Jakten på Atlantis – eller om man så vill ursprunget, guldåldern – har när den en gång inletts inte något egentligt slut. Det är ett sökande som ligger i själva vattnets natur, där den spegelblanka ytan hela tiden tycks dölja något väsentligt och livsavgörande. Och därmed också förrädiskt. Alla vet att stenar som blänker vackert på havsbotten oftast förlorar en del av sin glans när de lyfts upp ur vattnet. Sjögräset förlorar sin spänst och sjunkna skepp som konserveras i vattnet förmultnar och ruttnar på land.I de handlingsplaner som nu författas för att förlänga Kristianstads liv ovanför ytan, strategier som på olika sätt ska tackla stadens hotande undergång, borde kanske också detta tas med. För hur skyddar man minnet av staden mot revisionistiska anspråk och dunkla politiska motiv? Kanske genom att etablera vissa historiska fakta. Kanske genom att slå fast det som vi idag tar för givet, men som om 300 år fått ett förrädiskt skimmer: Tivoliparken var en vacker plats, men knappast att jämföra med Babylons hängande trädgårdar. Under Kristianstadsdagarna var stadens uteserveringar fulla, men det var aldrig tal om någon medeltida karnevalsyra. Och kanske viktigast: Kristianstad fanns. Och finns. Och kommer antagligen att fortsätta finnas långt efter att hon förvunnit ner i djupet. Om så bara som ett gäckande och mycket förrädiskt minne.Morris Wikström, journalist

Fredag!!! I dag blir det ett knippe riktigt magstarka historier. Det blir nakna finnar, snuskiga mammor, dykande genier och bortglömda gubbar. Har du ett skvaller som fler borde få höra? Maila det till kafferepetpod@gmail.com
 Missa inte vår månatliga systerpodd Cigarrummet. Bli prenumerant på www.underproduktion.se/cigarrummet 10:13 - Lumpens lenaste röv 15:38 - Den finska ubåten 22:52 - Brun bil 27:00 - Stadens anus 33:31 - Var fan är Åke? 41:00 - Studiebesök till döden 46:20 - Fagottspelaren 51:20 - Lars-Göran, skotern och traktorn 58:54 - Mamma och pumporna

Det är osäkert exakt när och vem som grundade Kalmar, men staden blev under medeltiden ett skyltfönster för Sverige samt en tummelplats för toppmöten och krig. Den praktfulla staden beskrivs som en mindre upplaga av städer som Lübeck eller Brügge.Kalmars historia utmärker sig från de första notiserna om Kalmarsund under vikingatiden till 1600-talet då den svenska regimen bestämde att staden skulle rivas och flyttas till Kvarnholmen.I den nymixade reprisen av avsnitt 83 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som är aktuell med boken Kalmar – Den begravda staden på Historiska Media.I skrifter omnämns Kalmar som en borg på 1100-talet och framträder som stad runt år 1200. Kalmars äldsta stadssigill som härrör från mitten av 1200-talet är Nordens äldsta bevarade. I mitten av 1300-talet var borgen i Kalmar rikets starkaste fästning. Vilket var nödvändigt då staden utsattes för otaliga anfall och belägringar.Nya arkeologiska utgrävningar i Kalmar visar att staden är äldre än vad man tidigare trott. Bilden av den gamla nordiska metropolen har förändrats i grunden. Kalmar växte fram i mitten på 1100-talet eller kanske ännu tidigare.Medeltida svenska städer var små med några hundra invånare. Förutom Kalmar med sina 3000 invånare, Stockholm och Visby med runt 6000 invånare vardera. Men Kalmar var ett skyltfönster och det var hit man kom när man skulle till Sverige. En prålig stad som skulle ta andan av besökarna – ett mikrokosmos är av statustänkande.Stadens strategiska läge i Östersjön gjorde Kalmar en viktig mötesplats för den nordiska politiken under medeltiden. Det var ingen slump att Kalmarunionen hette Kalmarunionen. Den formaliserades vid unionsmötet år 1397 i staden.Men Kalmar var också en handelsstad som dominerades av rika handelsmän med tysk härkomst. Att Kalmar var en viktig handelsplats blir tydligt med att staden, vid sidan om Visby, Viborg och Stockholm, fick en ringmur år 1300.Kalmarkriget 1611 blev början på slutet på stadens storhetstid. Staden förstördes och efter en eldsvåda 1647 flyttades Kalmar till Kvarnholmen. Med freden i Roskilde 1658 förlorade Kalmar sin gynnade position som gränsstad till Danmark. Bara stagnation återstod.Musik: Dance of the long night av Dorian Kelly, Storyblocks AudioBild: Kalmar slott, fotograf Urban Lindstedt Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gestern habt ihr von der „wahrhaftige Historia“ des Brasilienreisenden Hans Staden erfahren und seinen Erlebnissen mit den Tupinambá und ihrem rituellen Kannibalismus. Für diese Folge haben sich Nuno Alves und Larissa Königs auf Recherchereise durch Deutschland begeben. Was haben sie bei der Recherche vor Ort in Wolfhagen und Homberg erlebt? Wie kam Nuno eigentlich auf die Geschichte? Und: Was hat ein Austausch seiner Tochter mit dem Fall zu tun? Die Antworten auf diese Fragen gibt es in der heutigen „Behind the Scenes“-Folge von „Tatort Reise“. Viel Spaß beim Zuhören!

Efter fiaskot på Masugnen så följer Thorn och Needle en ledtråd till Stadens Måne.

Inlägget Nr 17: Invigning av stadens sommarkonst dök först upp på Iris Media.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nikki Allan lämnar sina morföräldrar en onsdagskväll 1992 i brittiska staden Sunderland. Hon kom aldrig hem. Stadens invånare sluter upp och letar efter flickan vid försvinnandet. Mindre än ett dygn senare hittas sjuåriga Nikki i en övergiven byggnad, brutalt mördad. Gärningsmannen har knivhuggit henne över 37 gånger. Mordet beskrivs som både hänsynslöst och extremt våldsamt. I nästan 30 år har det olösta mordet på Nikki Allan hemsökt polisen och flickans anhöriga.Manus av Camilla Söderlund.Vill du att Olösta mord ska komma ut varje vecka? Du kan påverka genom att dela podden med alla du känner som kan tänkas vara intresserade och/eller sponsra via Swish. Numret är 070-7715864. Märk Swishen med "Olösta mord.". Olösta mord släpps just nu torsdagar på jämna veckor. Får vi in 1000 kr i donationer sammanlagt släpper vi även ett avsnitt en ojämn torsdag.Har du teorier om vad som hänt i fallen som vi tagit upp i podden? Skicka dem till: zimwaypodcast@gmail.com så kommer vi ta upp dem i kommande avsnitt. Det här är en podd av Dan Hörning.Följ Dan Hörning här:Twitter: @danhorningInstagram: https://www.instagram.com/dan_horning/?hl=enYoutube: https://www.youtube.com/channel/UCV2Qb7SmL9mejE5RCv1chwgMail: zimwaypodcast@gmail.comFacebook: https://www.facebook.com/Olostamord/ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

År 1683 belägrade en ottomansk armé om cirka 170000 soldater Wien. Stadens 15000 försvarare höll stånd i två månader innan en undsättningsarmé kunde utmana turkarna på slagfältet. Jalle och Timmie samtalar om ett av Europas mest gastkramande krig. Inlägget När Europas hjärta försvarades mot vilda turkar – Slaget vid Wien 1683 dök först upp på Radio Svegot.

Stadens strategi för de kommande fyra åren är tydlig: Vasa ska växa. Och det ska gå fort. Förslaget till ny strategi fastställer att Vasa ska ha 100 000 invånare år 2025. Kan Vasa på egen hand öka invånarmängden med flera tusen per år? Står hoppet till de eventuella etableringarna på Gigavasa-området och hur ser prognoserna ut för Vasa och Österbotten? Det här är några frågor som uppmärksammas i dagens avsnitt av nyhetspodden som VBL:s debattredaktör Björn Nyberg medverkar i. 

Det var som att befinna sig i världens centrum och samtidigt närma sig världens ände. Sommaren 1977 var New York en fattig, farlig, färgsprakande metropol. Stadens finanser hade kraschat, en seriemördare gick lös och ett enormt strömavbrott svepte in allt i totalt mörker. Plundringar, bränder, hedonism. Från ena hållet växte hiphopen, från andra hållet kom punken, i mitten glittrade fortfarande discot. Det var apokalyps, det var karneval - och det var fotboll. Pelé, Franz Beckenbauer, Giorgio Chinaglia och Carlos Alberto spelade för New York Cosmos, och 80 000 fyllde Giants Stadium för att titta på. De var dåtidens Galacticos, de var showbiz, samtid och Studio 54 - och de verkade faktiskt vara på väg att erövra USA.

Det var som att befinna sig i världens centrum och samtidigt närma sig världens ände. Sommaren 1977 var New York en fattig, farlig, färgsprakande metropol. Stadens finanser hade kraschat, en seriemördare gick lös och ett enormt strömavbrott svepte in allt i totalt mörker. Plundringar, bränder, hedonism. Från ena hållet växte hiphopen, från andra hållet kom punken, i mitten glittrade fortfarande discot. Det var apokalyps, det var karneval - och det var fotboll. Pelé, Franz Beckenbauer, Giorgio Chinaglia och Carlos Alberto spelade för New York Cosmos, och 80 000 fyllde Giants Stadium för att titta på. De var dåtidens Galacticos, de var showbiz, samtid och Studio 54 - och de verkade faktiskt vara på väg att erövra USA.

Söndags predikan från pastor Paul Orlenius den 15 Mars 2020

Carina Cronqvist, Ann-Charlott Salomonsson och Johan Lunell berättar vad Mobila Teamet erbjuder och hur de arbetar. Vad ser och gör de.

Arvtagaren: Sebastian LöfflerEfter 15 år utomlands återvänder Sebastian Löffler till Göteborg. Han är sedan några månader vd för Hotel Opera i rikets andra stad. Hotellet är en del av Ligula-koncernen som ägs av Sebastians far Uwe Löffler. Hur är det?- Det är jättekul, det är mitt första jobb sedan jag var hovmästare på en av våra restauranger för femton-sexton år sedan. Jag arbetar inte vägg i vägg med min far. Det finns en area-manager mellan oss. Jag född och uppvuxen med koncernen. Den är en stor av mitt liv, säger Sebastian Löffler till Travel News podcast.Under sin tid som chef på Mandarin Oriental Hotel Group i London och New York lärde han sig att allt går att lösa. Från helikopter till flygplatsen via lila elefanter vid barnfotograferingar och kravet att leva i en annan tidszon. Det handlar bara om att acceptera prislappen. - Jag har lärt mig att inte säga nej till någon. Hur undviker man missar med kräsna gäster?- I bolaget jag jobbade tidigare löste man det genom att två eller tre chefer kollade allt innan gästen kommer. Det handlar om att dela ut rätt information. Men fel kan alltid uppstå. Vi pratar också om den stora ökningen av hotellrum i Göteborg, minst 2300 rum väntas de närmaste åren. - Alla kommer inte att överleva. Det är väldigt många rum. När Liseberg är stängt och Håkan Hellström inte är på Ullevi kommer det att vara för många rum. Ett annat problem är att det är svårt att hitta medarbetare. Det är inte alltid det fräckaste att jobba på hotell. Duktiga kockar och bartenders söker sig till coola restauranger och mindre cocktailbarer. Stadens mål är att dubbla antalet kommersiella gästnätter till 9 miljoner. - Det är inget fel på målen, men de måste vara realistiska. Göteborg är inte en sommarstad utan en eventstad. Det måste finnas ett ständigt flöde av människor om vi ska nå kommunens mål.Intervjun gjordes i början på juni. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Stockholm var ända fram till 1800-talet en av Europas mest smutsiga städer med läckande latringropar och sopnedkast rakt ner på gatan. Sophanteringen var länge bristfällig, men för att förhindra koleraepidemier på 1800-talet fick vi kommunal renhållning med både latrintunnor och sopgrisar i stadens tjänst.De växande städerna under medeltiden var smutsiga och ohälsosamma. Borgarna var ålagda att hålla rent framför sina egna dörrar och de som kastade avfall framför sin grannes hus hotades med åtta dagar i fängelse på vatten och bröd. Men det fungerade dåligt – träck, hushållsavfall och aska blandades på gatorna.Stockholmarna brukade göra sina behov på avträden över stora latringropar som ofta läckte ut på gatorna. I slutet av medeltiden byggdes offentliga dass vid Stockholms stränder. Mycket av avfallet åts upp av alla grisar som gick fritt i staden.I det nymixade tredje avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Ylva S. Sjöstrand, historiker verksam vid Stockholms universitet, om hur synen på sopor har förändrats – från att ha varit en resurs till ett problem och en resurs igen. För sin avhandling Stadens sopor mottog hon det prestigefyllda Cliopriset 2015.Gustav Vasa utfärdade 1557 en vältalig förordning som stadgade:“att ingen orenlighet måtte bliva hållen, antingen på gatorna, i rännstenarna eller vid hamnarna, och där några finnes, som icke vilja hålla rent för sina hus, och på de platser som dem bör att hålla rent, desamma skola bliva straffade till penningar och häkte … Skola ock alla rännstenar göras rena två resor om veckan, begynnandes överst i staden, och hålle sedan på ordenteligen efter varandra, till dess de lyckta nederst vid sjön. …..Vilken därvid ohörsam eller försummelig befinnes, den skall första och andra gången böte en mark, tredje resan tre marker ock sedan dubbelt upp var gång …Det finns uppgifter om utländska diplomater som svimmat av stanken på Stockholms gator och 1641 förbjöds de sopnedkast som släppte ut både fast och flytande avfall direkt på gatan. Annars var det bödeln och hans assistenter som skulle ta hand om sopor.På 1800-talet hämtades avfall av hjon från staden arbetsinrättningar, så kallade pudrettkärringar, som berusade kunde snubbla och spilla ut allting. I Aftonbladet, 1853, beklagade sig en skribent över det hela ”… att dessa ofta i förvägen mindre nyktra personer under utförande av sitt åliggande bliva ännu rusigare och att man således får se dem med sin tunna ragla framåt gatorna…”.Ankomsten av kolera till Sverige 1834 förändrade synen på renhållning i landet och gjorde renhållning till en kommunal angelägenhet i Sverige.År 1859 fick Stockholm ett kommunalt renhållningsverk för främst latrinens bortforslande och latrintunnorna började hämtas av män, s.k. budare. Anläggandet av avlopp för dagvatten inleddes i Stockholm 1868, men vattenklosetter fick först 1909 anslutas till avloppssystemen.Återvinning har en lång historia i huvudstaden där man från 1895 lät grisar äta av hushållsavfallet på Lövsta renhållningsstation. Tanken var att grisarna skulle säljas som fläsk tillbaka till staden. Det som inte blev uppätet skulle avyttras som gödningsämnen. Tyvärr dog dock de flesta av svinen. Redan 1899 upphörde också verksamheten med grisarna i Stockholm.I början av 1900-talet var en stor del av avfallet hästgödsel och bajs. 1907 skulle stockholmarna slänga soporna i två separata behållare. Dels organiskt avfall, eller gödselsopor som det hette, i en behållare, dels icke-organiskt, eller så kallade skräpsopor, i en annan behållare. Staden började att ta till vara på avfall genom att sälja det som gödsel till jordbruk runt om staden.Men med konsumtionssamhällets framväxt blev avfallet allt mer likt dagens avfall av plast och... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Stadens förändring började redan innan pandemin. Handeln är inte längre den självklara magneten och flödesgenereraren. Nu när vi levt utan kulturen i staden står det klart vilken livsavgörande roll den spelar - för människan, mötet, livet - och attraktiviteten. Vi diskuterar kulturens nya, förstärkta roll i stadsutvecklingen efter pandemin med Stockholms kultur- och stadsmiljöborgarråd Jonas Naddebo (C), AMF Fastigheters VD Mats Hederos samt Nackas stadskreatör, tillika festivalamiral för Wall Street Stockholm Fredrika Friberg. Programledare är Per Ankersjö. Stadspodden är en podcast från A Beautiful Soup.

Just som snön smälter bort och all hundskit glatt tittar fram så pratar Johan och Thomas om stadens dofter och lukter. Vad doftar gott? Vad stinker värst? Detta och mycket mer i veckans avsnitt som inte lämnar någon oberörd. Inlägget 323. Stadens dofter dök först upp på En Kvart i Veckan.

I andra avsnittet av din lokala Göteborgspodd talar vi om allt som händer i GBG. Vi behandlar hur kommunens nedskärningar i socialnämnderna tvingar kommunanställda att bryta mot lagen. Göteborg fyller 400 år och vi tittar på parallellerna till 300-årsfirandet. Stadens värsta hyresvärdar är utsedda och vi går igenom topplistan. Dessutom förklarar vi anledningen till att […]

Inlägget Nr 2: Stadens nya strategi när det gäller elsparkcyklarna dök först upp på Iris Media.

Po Tidholm: Småstadens slagläge. Maja Aase: Perfekt eller suspekt? Göran Everdahl: Tryck känns tryggt. Spanarna är programmet för dig som gillar samhällsspaning med humor. I programmet hör du varje vecka tre skarpsynta personligheter som försöker avläsa trender i vår vardag och ge oss sina framtidsvisioner. Till sin hjälp har de programledaren Ingvar Storm. spanarna@sverigesradio.se

Sofia JohnssonSök stadens bästahttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/sok-stadens-basta-del-3-ar771

Fredrik LignellSök stadens bästahttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/sok-stadens-basta-del-2-ar76j

Den skånska staden Kristianstad lever under hot från att i framtiden hamna under vatten. Journalisten Morris Wikström, som vuxit upp i trakten reflekterar över hotets mytiska dimensioner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag är uppvuxen inte långt ifrån det som idag kallas för Kristianstad i nordöstra Skåne. Jag säger idag för Kristianstad lever under ett konstant hot om att översvämmas. Om så sker kanske platsen i framtiden kommer att benämnas Kristiansund eller Kristians träsk. Redan idag anses stadens framtid vara högst osäker delar av den befinner sig under havsnivån och hotet om översvämning kommer bara att öka i takt med att klimatförändringarna gör att havsvattennivån höjs. För att förhindra att Kristianstad översvämmas spenderas idag stora pengar på att skydda staden. Men frågan är vid vilken tidpunkt själva hotet kommer att vara tillräckligt graverande för att hindra staden från att utvecklas och därmed inte längre vara värd investeringarna. Det slår mig att detta borde tas med i beräkningen, kanske bli en omständighet i berättelserna om Kristianstad och därmed också mitt eget liv. Att den plats som varit så betydelsefull för mig kanske kommer att försvinna. Inte bara för att tiden går, utan också för att platsen kanske kommer att bli fysiskt oåtkomlig. En så vardaglig sak som en tågresa kommer kanske om 300 år att behöva ha skett på botten av ett träsk och stadens byggnader kommer kanske vara inlindade i alger och växtlighet som slagit rot i den dyiga botten. I Karl-Ove Knausgårds roman En tid för allt, där gamla testamentets berättelser har förflyttats till ett påtagligt norskt landskap, anländer syndafloden i form av ett regn som aldrig tar slut. För att rädda sig undan det ständigt stigande vattnet flyr huvudpersonerna upp på ett berg. Till slut har vattnet stigit så högt att hela landskapet har förändrats. Byarna ligger nu på botten av en fjord som bildats mellan bergen. Ändå slutar inte regnet falla. Till slut står det klart för huvudpersonerna att ingen räddning finns att syndafloden verkligen kommer att sluka också berget de själva befinner sig på. Det är mitt i den här insikten som de drabbade får en på alla sätt överraskande idé. De börjar simma. Berget har blivit en klippa i en skärgård, och botten består nu av ett välkänt landskap de byar där de tidigare levt sina liv. Det är en vacker och överraskande scen i romanen. Men den säger också något om havet och vattnet och dess symboliska betydelse för människan. Möjligen för att det finns en så tydlig yta ett över och under. Det gör havet till en distinkt geografisk plats. Samtidigt är detta som befinner sig under ytan hela tiden utom räckhåll ofta också utom synhåll. I Knausgårds roman innebär simturen i fjordvattnet egentligen också ett betraktande av urtillståndet. Därmed sällar sig scenen till en av alla de litterära skildringar som låter ursprunget till en berättelse ligga begravd på botten. Det samma går att säga om Marilynne Robinsons roman Två par systrar från 1980. Berättelsen tar sin början i en tågolycka som inträffat i den lilla orten Fingerbone. I olyckan spårade ett tåg fullt med passagerare ur och slungades ner i den svarta sjön. I olyckan gick den sista manliga familjemedlemmen i huvudpersonernas familj under. Efter olyckan återgår livet sakta till det normala. Det kära gamla vanliga hade läkts ihop lika sömlöst som en spegelbild på vattnet, får vi veta. Samtidigt tycks alla överlevande på något sätt sträva mot botten av sjön. I minnesarbetet som pågår hos alla i släkten blir sjön en fysisk manifestation av familjehistorien. Men alla har sitt sätt att närma sig vattnet. Den excentriska moster Sylvia stjäl roddbåtar och förflyttar sig med ett leende över vattnet, medan barnbarnen smyger försiktigt på stränderna  deras vuxenblivande kräver att de hittar sitt eget sätt att förhålla sig till tragedin. Faktum är att hela byn där olyckan inträffat präglas av vattnet som hela tiden hotar att svämma över. Vilket också sker. En vår svämmas staden över husen och kaninburarna och ladorna liknar grundstötta och förlista Noaks arkar. Stadens bibliotek svämmas över, vilket åstadkommer kraftiga gap i bibliotekets klassifikationssystem. Också huset där huvudpersonerna bor drabbas och de gamla fotografierna som fortfarande kan berätta om livet före katastrofen får hängas på tork för att räddas, samtidigt som huvudpersonerna hasar runt med vatten upp till knäna. En träffande bild över hur minnesarbetet kan se ut. Vem vet, kanske kommer också de människoöden som bebott Kristianstad att få sina uttolkare som vandrar längs stränderna av det som tidigare var en stad. Och när tiden har gått och de mänskliga berättelserna långsamt förtvinat, då kanske Kristianstad går samma öde till mötes som en gång Atlantis. Denna sjunkna ö vars existens aldrig kunnat vare sig avfärdas eller bekräftas, och därmed blivit till en projektionsyta i den mytiska värld där politiska idéer föds och speglas. Olof Rudbeck såg i Atlantis en svunnen stormaktstid i Sveriges historia. Andra har genom historien velat placera ön på så vitt skilda platser som Atlanten, Norra ishavet och Medelhavet ofta för att motivera samtida strävanden och önskningar. Jakten på Atlantis eller om man så vill ursprunget, guldåldern har när den en gång inletts inte något egentligt slut. Det är ett sökande som ligger i själva vattnets natur, där den spegelblanka ytan hela tiden tycks dölja något väsentligt och livsavgörande. Och därmed också förrädiskt. Alla vet att stenar som blänker vackert på havsbotten oftast förlorar en del av sin glans när de lyfts upp ur vattnet. Sjögräset förlorar sin spänst och sjunkna skepp som konserveras i vattnet förmultnar och ruttnar på land. I de handlingsplaner som nu författas för att förlänga Kristianstads liv ovanför ytan, strategier som på olika sätt ska tackla stadens hotande undergång, borde kanske också detta tas med. För hur skyddar man minnet av staden mot revisionistiska anspråk och dunkla politiska motiv? Kanske genom att etablera vissa historiska fakta. Kanske genom att slå fast det som vi idag tar för givet, men som om 300 år fått ett förrädiskt skimmer: Tivoliparken var en vacker plats, men knappast att jämföra med Babylons hängande trädgårdar. Under Kristianstadsdagarna var stadens uteserveringar fulla, men det var aldrig tal om någon medeltida karnevalsyra. Och kanske viktigast: Kristianstad fanns. Och finns. Och kommer antagligen att fortsätta finnas långt efter att hon förvunnit ner i djupet. Om så bara som ett gäckande och mycket förrädiskt minne. Morris Wikström, journalist

Fredrik LignellSök stadens bästahttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/sok-stadens-basta-del-1-ar76h

Missväxt och emigration. Bönderna söker sin framtid i det stora landet i väster. Lotten och Henning får sitt första barn, den lille föds samma dag som August Blanche dör, och gossen får namnet August. Tummen engagerar sig i revolutionen, klasskampen och arbetarnas rättigheter. Henning har fått ett nytt arbete hos Bodins, som sillpackare. Stadens befolkning växer och bostadsbristen blir allt värre. Men då Bodins firma inte går runt, förlorar Henning sitt arbete. Bodins erbjuder August att bo hos dem under sommaren på deras sommarnöje på Stora Essingen. Hennings hälsa vacklar. Men han lyckas få ett kortare påhugg som gårdskarl på Melinders tekniska fabrik, Lotten och äldsta flickan Emelie får på så sätt hemarbete, att klistra tvålkartonger och hushållskassan kan utökas... Det är nu ett nytt decennium, 1880. En dramatisering av de tre första delarna av Per Anders Fogelströms stora romansvit om Stockholm, Mina drömmars stad, Barn av sin stad och Minns du den stad. Lyssna och ladda ner till och med 31 december 2022. Stad-serien slutet av Mina drömmars stad och början på Barn av sin stad. Del 3 av 8.  Av Per Anders Fogelström i dramatisering av författaren själv. I rollerna: Henning Per Myrberg, Lotten Annika Tretow, Den lille August Hans Huss, Fredrik Bodin Erland Josephson, Annika Bodin Helena Brodin, Den vuxne August  Lars Edström, Malin Elsa Carlsson, Emelie Mimmo Wåhlander, Gertrud Christina Schollin, Olof  Jörgen Lindström, Tummen Tor Isedal, Matilda Barbro Larsson, Deras son Rudolf Björn Gustafson, Läkaren Ulf Palme, Läkarens vän Ingvar Kjellson, Fabrikör Melinder Hans Bendrik, Basen Arthur Rolén, Tilda och Karin Marianne Stjernqvist och Berit Marianne, Krögaren Georg Funkqvist, Johan  Lars Passgård, Finn-Olle Frej Lindqvist, Notarien Toivo Pawlo, Stora rosenstjärten Lizzie Alandh, Lilla rosenstjärten Irma Eriksson, Gull-Pippi Tina Hedström, Bergsprängaren, Gull-Pippis far Erik Hell, Skräcken Anders Ek, Bärta Gunnel Sporr. Berättaren: Per Anders Fogelström Dessutom medverkar: Eskil Bengtsson, Berndt Callenbo, Anders Edström, Lena Edström,  Axelle Axell, Gunnar Olsson, Nils Åsblom, Inga Brink, Yvonne Lundqvist, Håkan Serner. Dragspel: Lennart Jocke Johansson. Försångare och komposition av Baxarsången: Olle Adolphson. Regi: Per Edström. Från 1963 och 1965.

Missväxt och emigration. Bönderna söker sin framtid i det stora landet i väster. Lotten och Henning får sitt första barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den lille föds samma dag som August Blanche dör, och gossen får namnet August.Tummen engagerar sig i revolutionen, klasskampen och arbetarnas rättigheter. Henning har fått ett nytt arbete hos Bodins, som sillpackare. Stadens befolkning växer och bostadsbristen blir allt värre. Men då Bodins firma inte går runt, förlorar Henning sitt arbete. Bodins erbjuder August att bo hos dem under sommaren på deras sommarnöje på Stora Essingen. Hennings hälsa vacklar. Men han lyckas få ett kortare påhugg som gårdskarl på Melinders tekniska fabrik, Lotten och äldsta flickan Emelie får på så sätt hemarbete, att klistra tvålkartonger och hushållskassan kan utökas... Det är nu ett nytt decennium, 1880.En dramatisering av de tre första delarna av Per Anders Fogelströms stora romansvit om Stockholm, Mina drömmars stad, Barn av sin stad och Minns du den stad.Förlängd lyssning! Serien finns nu tillgänglig till 1 november 2025.Stad-serien – slutet av Mina drömmars stad och början på Barn av sin stad. Del 3 av 8. Av Per Anders Fogelström i dramatisering av författaren själv.I rollerna: Henning – Per Myrberg, Lotten – Annika Tretow, Den lille August – Hans Huss, Fredrik Bodin – Erland Josephson, Annika Bodin – Helena Brodin, Den vuxne August – Lars Edström, Malin – Elsa Carlsson, Emelie – Mimmo Wåhlander, Gertrud – Christina Schollin, Olof – Jörgen Lindström, Tummen – Tor Isedal, Matilda – Barbro Larsson, Deras son Rudolf – Björn Gustafson, Läkaren – Ulf Palme, Läkarens vän – Ingvar Kjellson, Fabrikör Melinder – Hans Bendrik, Basen – Arthur Rolén, Tilda och Karin – Marianne Stjernqvist och Berit Marianne, Krögaren – Georg Funkqvist, Johan – Lars Passgård, Finn-Olle – Frej Lindqvist, Notarien – Toivo Pawlo, Stora Rosenstjärten – Lizzie Alandh, Lilla Rosenstjärten – Irma Eriksson, Gull-Pippi – Tina Hedström, Bergsprängaren, Gull-Pippis far – Erik Hell, Skräcken – Anders Ek, Bärta – Gunnel SporrBerättaren: Per Anders FogelströmDessutom medverkar: Eskil Bengtsson, Berndt Callenbo, Anders Edström, Lena Edström, Axelle Axell, Gunnar Olsson, Nils Åsblom, Inga Brink, Yvonne Lundqvist och Håkan Serner.Dragspel: Lennart Jocke JohanssonFörsångare och komposition av Baxarsången: Olle AdolphsonRegi: Per EdströmFrån 1963 och 1965.

Missväxt och emigration. Bönderna söker sin framtid i det stora landet i väster. Lotten och Henning får sitt första barn, den lille föds samma dag som August Blanche dör, och gossen får namnet August. Tummen engagerar sig i revolutionen, klasskampen och arbetarnas rättigheter. Henning har fått ett nytt arbete hos Bodins, som sillpackare. Stadens befolkning växer och bostadsbristen blir allt värre. Men då Bodins firma inte går runt, förlorar Henning sitt arbete. Bodins erbjuder August att bo hos dem under sommaren på deras sommarnöje på Stora Essingen. Hennings hälsa vacklar. Men han lyckas få ett kortare påhugg som gårdskarl på Melinders tekniska fabrik, Lotten och äldsta flickan Emelie får på så sätt hemarbete, att klistra tvålkartonger och hushållskassan kan utökas... Det är nu ett nytt decennium, 1880. En dramatisering av de tre första delarna av Per Anders Fogelströms stora romansvit om Stockholm, Mina drömmars stad, Barn av sin stad och Minns du den stad. Lyssna och ladda ner till och med 31 december 2022. Stad-serien slutet av Mina drömmars stad och början på Barn av sin stad. Del 3 av 8.  Av Per Anders Fogelström i dramatisering av författaren själv. I rollerna: Henning Per Myrberg, Lotten Annika Tretow, Den lille August Hans Huss, Fredrik Bodin Erland Josephson, Annika Bodin Helena Brodin, Den vuxne August  Lars Edström, Malin Elsa Carlsson, Emelie Mimmo Wåhlander, Gertrud Christina Schollin, Olof  Jörgen Lindström, Tummen Tor Isedal, Matilda Barbro Larsson, Deras son Rudolf Björn Gustafson, Läkaren Ulf Palme, Läkarens vän Ingvar Kjellson, Fabrikör Melinder Hans Bendrik, Basen Arthur Rolén, Tilda och Karin Marianne Stjernqvist och Berit Marianne, Krögaren Georg Funkqvist, Johan  Lars Passgård, Finn-Olle Frej Lindqvist, Notarien Toivo Pawlo, Stora rosenstjärten Lizzie Alandh, Lilla rosenstjärten Irma Eriksson, Gull-Pippi Tina Hedström, Bergsprängaren, Gull-Pippis far Erik Hell, Skräcken Anders Ek, Bärta Gunnel Sporr. Berättaren: Per Anders Fogelström Dessutom medverkar: Eskil Bengtsson, Berndt Callenbo, Anders Edström, Lena Edström,  Axelle Axell, Gunnar Olsson, Nils Åsblom, Inga Brink, Yvonne Lundqvist, Håkan Serner. Dragspel: Lennart Jocke Johansson. Försångare och komposition av Baxarsången: Olle Adolphson. Regi: Per Edström. Från 1963 och 1965.

Is the Van Stadens Bridge cursed? or is something else happening under the cover of night that calls people to leap to their death? And in was Clara Cele faking? or was she really possessed? In this week's episode, Curious Sisters Roxanne and Jessica tell the tales of the most disturbing cases yet... Please be advised that this week’s episode contains stories about suicide, and may be upsetting so some listeners. If you or someone you know are in need of Suicide Helpline Assistance please visit www.befrienders.org --- Send in a voice message: https://anchor.fm/dead-curious/message

I ett samarbete med Riksbankens Jubileumsfond presenterar vi ett antal avsnitt som handlar om staden. Staden är också tema för Riksbankens Jubileumsfonds årsbox, där professor Håkan Forsell är en av författarna. Håkan berättar här om hur den moderna staden växer fram, om idéer och ideal som präglar våra miljöer än idag.Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Gustav WulffSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden presenteras i samarbete med Acast See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Han har skrivit boken "Vi är Orlando" efter masskjutningen 2016 då 49 människor mördades på en gayklubb i USA. En kärleksförkaring till staden, säger journalisten Johan Hilton och berättar om arbetet bakom. P4 Extra p4extra@sr.se

Bbpodd.

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef Dogen Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före honom sedan 1300-talet. Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den igen. Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som självstyrande och tidvis blomstrande republik var över. En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna. Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen. Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt. Masken som det handlar om i det här vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken på. Den förvränger även rösten en smula. Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet. Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen. Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet. Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad. Men masken underlättade inte bara hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar. Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina italienska resor. Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring ett antal stereotypa karaktärer med fasta egenskaper. De kännetecknas av sina kläder och sina speciella masker. Som exempel kan vi ta Brighella, den sluge tjänaren, som ofta driver handlingen framåt med falskspel och intriger. Han bär en mask som är halvtäckande, med kraftig näsa och barskt uttryck. Detta att förklädnaden så ofta användes för lättsamheter och omoraliska och äktenskapsbrytande syften fick Venedigs ledning och kyrkan att vilja begränsa användandet av mask. 1608 föreslog republikens nitiska säkerhetsråd till och med att förbjuda maskbärandet helt och straffa överträdelser med ett år som galärslav. Så laddad var masken. Det förbudet gick inte igenom, men det blev i alla fall förbjudet att bära mask i kyrkor och på andra heliga platser. Under pestens tid var det förbjudet av rent hälsomässiga skäl för att smittade inte skulle kunna dölja de typiska pestutslagen. Och 1703 förbjöds de i spelsalongerna. Men republikens ledning utfärdade inte bara förbud. Deras förhållande till det allmänna maskbärandet var ambivalent och det finns också exempel på när de lagstiftade om obligatorisk mask. Som 1716, då full Bauta-maskering föreskrevs i teatersalongerna, delvis för att begränsa flörtandet men framförallt för att hindra stadens superrika från att pråla med sina dyrbara kläder och juveler. Detta sågs nämligen som ett stort problem i republiken och det stiftades tidigt lagar som reglerade hur dyra kläder fick vara. Hur mycket pärlor som fick synas och så vidare. Kläder av rent guld vilket förekom förbjöds helt. Tidvis använde venetianarna Bautan för att dölja sina fina kläder och därmed kringgå lagarna, och tidvis lagstiftades det alltså om Bautatvång. Man kan spekulera kring huruvida det här sättet att begränsa uppvisningar av rikedom i offentligheten kan ha bidragit till att upprätthålla den sociala ordningen i Venedig. För trots den enorma ojämlikheten har Venedig ingen historia av större upplopp eller oroligheter. Borgare och adel, hantverkare och studenter kunde med Bautans hjälp mötas på stadens gator som jämbördiga och inte med snorkiga miner eller underlägsenhetskänslor. Bautan gav ett sken av jämlikhet. Men den aspekt av maskbärandet som är mest inspirerande och relevant för oss idag är anonymiteten. Och framförallt: att anonymiteten respekterades av såväl invånarna, som av republikens ledning. För även om ledningen gjorde mycket för att begränsa det allmänna maskbärandet, hade den i slutändan en tillåtande attityd. Och även om man mycket väl visste vem som dolde sig bakom en mask på stan, låtsades man aldrig om det. Utan man hälsade med en fras i stil med "Godafton, vackra mask" Anonymiteten var så helig att det kunde räcka att bära en Bauta-formad brosch på ytterkläderna för att respekteras som inkognito. Venedigs ledning och invånarna visste att den här typen av ventiler för privatlivet var viktiga. Särskilt i tätt sammanknutna och socialt och religiöst kontrollerade samhällen. Förmodligen var möjligheten att kunna dra sig undan och vara osynlig en minst lika viktig faktor för den sociala stabiliteten, som den skenbara jämlikheten. I alla fall en mer sympatisk och modern. Tor Billgren, kulturjournalist

I samband med att vi fick pris som årets digitala tidskrift gjorde vi en intervju med Fredrik Wass på Tidskriftspodden. Det blev ett samtal om hur vi gör podden, om dialogen som metod och om hur två... En podcast om städer.

I det andra avsnittet av Correns Nyhetspodd pratar vi med Correns chefredaktör Christer Kustvik om Stångåstadens betydelse för Linköping. Dessutom kollar vi det senaste kring branden på Vretagymnasiet. Publicerat den 24 januari 2020.

Det är osäkert exakt när och vem som grundade Kalmar, men staden blev under medeltiden ett skyltfönster för Sverige samt en tummelplats för toppmöten och krig. Den praktfulla staden beskrivs som en mindre upplaga av städer som Lübeck eller Brügge. Kalmars historia utmärker sig från de första notiserna om Kalmarsund under vikingatiden till 1600-talet då den svenska regimen bestämde att staden skulle rivas och flyttas till Kvarnholmen. I avsnitt 83 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, som är aktuell med boken Kalmar – Den begravda staden på Historiska Media.I skrifter omnämns Kalmar som en borg på 1100-talet och framträder som stad runt år 1200. Kalmars äldsta stadssigill som härrör från mitten av 1200-talet är Nordens äldsta bevarade. I mitten av 1300-talet var borgen i Kalmar rikets starkaste fästning. Vilket var nödvändigt då staden utsattes för otaliga anfall och belägringar.Nya arkeologiska utgrävningar i Kalmar visar att staden är äldre än vad man tidigare trott. Bilden av den gamla nordiska metropolen har förändrats i grunden. Kalmar växte fram i mitten på 1100-talet eller kanske ännu tidigare. Medeltida svenska städer var små med några hundra invånare. Förutom Kalmar med sina 3000 invånare, Stockholm och Visby med runt 6000 invånare vardera. Men Kalmar var ett skyltfönster och det var hit man kom när man skulle till Sverige. En prålig stad som skulle ta andan av besökarna - ett mikrokosmos är av statustänkande. .Stadens strategiska läge i Östersjön gjorde Kalmar en viktig mötesplats för den nordiska politiken under medeltiden. Det var ingen slump att Kalmarunionen hette Kalmarunionen. Den formaliserades vid unionsmötet år 1397 i staden. Men Kalmar var också en handelsstad som dominerades av rika handelsmän med tysk härkomst. Att Kalmar var en viktig handelsplats blir tydligt med att staden, vid sidan om Visby, Viborg och Stockholm, fick en ringmur år 1300. Kalmarkriget 1611 blev början på slutet på stadens storhetstid. Staden förstördes och efter en eldsvåda 1647 flyttades Kalmar till Kvarnholmen. Med freden i Roskilde 1658 förlorade Kalmar sin gynnade position som gränsstad till Danmark. Bara stagnation återstod. Musik: Dance of the long night av Dorian Kelly, Storyblocks AudioBild: Kalmar slott, fotograf Urban Lindstedthttps://historiskamedia.se/bok/kalmars-historia/See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Stadsmissionens Unga station i Stockholm hjälper familjer med låg inkomst under julen

Glöm vägbyggen, arenor och företagsparker. Det är människor som verkligen gör skillnad. Nyckeln till framgång för en stad är att den förmår attrahera en mix av kreativa personer inom konst, high tech, akademi och professionella tjänster. Det skrev Richard Florida i Den kreativa klassens framväxt för snart 20 år sedan. Boken fick ett väldigt genomslag och har spelat stor roll för stadsplanering och lokalpolitik världen över. I dag konstaterar Florida att hans spådomar slagit in – men också att myntet har en baksida. I framgångsrika städer skjuter fastighetspriserna i höjden och den sociala skiktningen blir alltmer problematisk. Den kreativa klassen trycker bort andra grupper. Det krävs ny politik för att möta utvecklingen och där spelar borgmästare en väl så viktig roll som regeringschefer. Richard Florida är professor vid University of Toronto. Han samtalar med programledaren PJ Anders Linder.

Mexico city är flera städer i en, lager på lager av historiska skeenden som går igen i nya skepnader. Henrik Nilsson tar några av stadens samtida krönikörer till hjälp för att förstå dess dolda sida. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att jag öppnat resväskan och hängt upp kläderna i hotellrummets garderob, sätter jag mig vid skrivbordet och vecklar upp kartan över staden. Vid det här laget är den så sliten att jag tagit med den mer av känslomässiga än praktiska skäl. För att minnas snarare än för att hitta vägen. De stora genomfartslederna hänger på en tråd, det har spillts kaffe över Chapultepec-parken och vissa små torg har för alltid sjunkit ner i kartans söndriga veck. I marginalen står telefonnummer antecknade som numera förmodligen har tagits ur bruk. Sorlet av människor på Calle Madero nedanför är konstant. Gatan är en av de äldsta i Mexico City, den stad som grundades av spanjorerna på ruinerna av aztekernas Tenochtitlán för ett halvt millenium sedan. Det var också på den här gatan som den blivande presidenten Francisco Madero tågade in i huvudstaden efter att revolutionen triumferat i början av 1900-talet. I modern tid är den en ofrånkomlig referenspunkt i det urbana landskapet, som sträcker sig mellan stadens stora torg zócalon och Latinamerikanska tornet, skyskrapan som uppförts på den plats där Moctezumas zoo låg vid tiden för européernas ankomst. Till skillnad från vissa av stadens skönlitterära författare som prosaisten Carlos Fuentes och poeten Octavio Paz har de krönikörer som skildrat livet i Mexico City sällan blivit kända utanför landets gränser. Ändå har de funnits med ända från början. Först var Bernal Díaz del Castillo, en soldat i Hernán Cortés armé som på sin ålders höst skrev ner den berättelse om de båda civilisationernas möten och konfrontationer som han själv bevittnat. Långt senare, vid det förrförra sekelskiftet, skildrade Ángel del Campo i sina tidningskrönikor modernitetens ankomst till staden reklamen och elektriciteten, de första spårvagnarna och telefonsamtalen. Under 1900-talets andra hälft dissekerade Carlos Monsiváis det sociala och politiska livet i sina krönikor, medan autodidakten Armando Ramírez skildrade det myllrande livet i arbetarstadsdelen Tepito. En av de som bäst förvaltar den litterära krönikans långa tradition i vår tid är författaren och journalisten Héctor de Mauleón. I sin bok La ciudad oculta (Den dolda staden) rör han sig inlevelsefullt över Mexikos Citys femhundraåriga historia skriver om försvunna kaféer och bortglömda små torg, erinrar sig de excentriska boksamlarnas och de ambulerande fotografernas öden. En särskild blick har han för stadens kontinuitet över seklerna. Städerna finner alltid sätt att föreviga sina minnen, skriver han. På den plats där Moctezumas kvinnopalats låg, där ett stort antal kvinnor var gravida med den aztekiska kejsarens barn samtidigt, har en tradition av sexuella utsvävningar vidmakthållits genom historien, och nu ligger huvudstadens största sexbutik här. Alldeles i närheten av den plats där spanjorernas första mentalsjukhus öppnade på 1500-talet, ligger ett litet torg där man än idag ser ovanligt många förvirrade och marginaliserade människor ropa, gestikulera och skratta för sig själva. Aztekernas Tenochtitlán, som hade åtminstone 200 000 invånare vid spanjorernas ankomst, var byggd på en ö nära den västliga stranden av sjön Texcoco. Ett system av kanaler genomkorsade staden som kallades Nya världens Venedig av erövrarna. Stadens horisontella och vertikala expansion har därför ställt stora krav på ingenjörernas och stadsplanerarnas uppfinningsrikedom. Att man än idag inte befinner sig på helt fast mark påminns man om när man betraktar den lutande katedralen. Ett av kapitlen i de Mauleóns bok heter rent av Dagen då Mexico City försvann och handlar om den översvämning som lade staden under vatten i mitten av 1600-talet. Mexico Citys historia skriver de Mauleón är i någon mån historien om hur staden försökt avlägsna stankerna från underjorden. När man fick till stånd det första avloppssystemet trodde man att man hade lyckats. Men författaren påminner läsaren om hur man i vissa gathörn, i närheten av vissa avloppsbrunnar, kan slås av en dunst från kloakerna och plötsligt luktar staden av 1500-talet igen. Juan Villoro är en av de främsta mexikanska författarna födda på 1950-talet. Jämte sina romaner och noveller skriver också han litterära krönikor och reportage. I boken El vértigo horizontal (Den horisontella svindeln) riktar han blicken mot den egna hemstaden Mexico City. Att skriva om denna väldiga stad menar Villoro är lika svårt som att försöka beskriva svindeln. Egentligen är den många olika städer, och kanske är det därför logiskt att Villoros bok ändrar skepnad efter hand ibland självbiografisk barndomsskildring, ibland lärd essä eller litterärt reportage, ja mot slutet till och med poesi. Resultatet är en samling perspektivrika texter om allt från litterära kaféer och tunnelbanesystemet till gatubarnens hårda villkor och mjölkbudens erotiska rykte under Villoros uppväxt. I likhet med Héctor de Mauleón har Juan Villoro en skarp blick för den osäkra jorden under huvudstadsbornas fötter och har såväl i sin prosa som i sin dramatik och journalistik skildrat konsekvenserna av den jordbävning som drabbade staden 1985. I sin begynnelse, skriver Villoro, hade Tenochtitlán två himlar; molnen speglades i lagunens vattenyta. Mexico Citys historia är en berättelse om en dubbel utplåning vattnets och luftens. När författaren besöker en utställning med barnteckningar konstaterar han att på grund av luftföroreningarna har inte ett enda av barnen använt blå krita för att rita himlen. Trots den infernaliska trafiken, brottsligheten och trängseln lyser en ömhet till staden igenom både hos Héctor de Mauleón och Juan Villoro. Ett känslomässigt komplext exempel som Villoro tar upp är de positivspelare som man stöter på i stadens historiska centrum. Dessa mekaniska orglar är sällan stämda. Ändå är det omöjligt att tänka sig staden utan dem. De ingår i vår sentimentala arkeologi skriver Villoro och tillägger att positivens falska toner påminner invånarna om den mexikanska nationens vanskliga tillstånd. Både hans och de Mauléons bok formar sig därför till historien om en svår kärlek mot de flesta odds. Min söndriga karta på hotellrummet vittnar om en besläktad passion. När jag vecklat ihop den och springer nerför trapporna för att ansluta mig till de andra människorna på Calle Madero kan jag inte sluta tänka på en historia som de Mauleón berättar om i sin bok. När man för några år sedan utförde restaureringsarbeten i Corpus Christi-kyrkan hittade man en silverlåda bakom altaret, med årtalet 1727 och inskriptionen på latin av en bibelvers ur Matteusevangeliet: Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Knappt tre sekler efter hans död hade man hittat vicekonungen Baltasar de Zúñigas hjärta. Han dog i Spanien efter att ha styrt kolonin i sex år. I sitt testamente hade han gett instruktioner om att hans hjärta skulle tas ur kroppen och föras till Mexiko. Den märkliga önskan gav upphov till en mängd olika spekulationer. Envisa rykten gjorde gällande att vicekonungen hade förälskat sig i en ung kvinna i Mexiko, och att hon var den skatt som silverlådans inskription syftade på. Men Héctor de Mauleón har en annan teori. Kanske var skatten inte alls en människa. Kanske var det själva staden Mexico City som vicekonungen inte ville överge ens på andra sidan döden. Henrik Nilsson, författare och essäist Litteratur Héctor de Mauleón La ciudad oculta, volym 1 och 2. Planeta, 2018. Juan Villoro El vértigo horizontal una ciudad llamada México. Almadía, 2018. * I essän hörs ljud från Mexico city hämtade ur Sveriges radios arkiv.

Han lämnade Hälsingland för att bekämpa råttan. "Det bästa som hänt i mitt liv" säger Joakim Skog, 26. Följ med ner i kulvertarna på jakt efter storstans fiende #1  om du vågar! Reporter: Marta Einerstam Karis

Hon har inte återvänt, heller inte budet som sändes. Det har lett till konsekvenser, fruktansvärda sådana. Han har begett sig in mot deras största stad, dit ljuset skall ha begett sig. Stadens flod och kanaler är översvämmade med ett isande mörkt djuphavsvatten. Ett möte sker i en tunnel. En av de veka varelserna med en… Fortsätt läsa Avsnitt 4 – Scurlock

Två män. Två kvinnor. En pojke. En bakfull alv. Deras vägar sammanstrålar vid Svärdsspelen i Hadarlon där Hargan och Ryana får mäta sin skicklighet med världens främsta klingmästare, där Yomeran söker svaret på en uråldrig gåta, där Janna måste läka sitt brustna hjärta, där Pelk genomgår den smärtsamma förvandlingen till man och där Manuari får möjligheten att supa som aldrig förr. Stadens herre, hertig Yssec, får besök av rikskonungen och en gäst han inte hade väntat sig. Allt detta sker medan onda makter kraftsamlar i den anrika staden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hämta en PDF | https://drive.google.com/open?id=18y9hUARl4ElpONrPPSgsADwnExbibqs-

Stadens ljud, undergångsromantik och utopier. I sista delen av Musikaliska landskap talar Sofia Nyblom med Martin Fröst, Sven-David Sandström och Håkan Lidbo om klimatkris och framtidshopp. - Musiken är min skapelseberättelse, säger framlidne tonsättaren Sven-David Sandström, som ägnade sin sista stora opera åt Gamla Testamentets apokalyptiskt färgade dramatik. Men även om han alltid tagit upp de stora livsfrågorna i sina verk, så ser han optimistiskt på framtiden. - Jag tror på skönheten, det njutningsfulla. Det är det som ska rädda världen. I framtiden kommer 75 % av världens befolkning leva i städer, och majoriteten av dem kommer aldrig att ha hört naturliga ljud. Men vad händer med vårt lyssnande när vi ständigt störs av buller? Ljudkonstnären Håkan Lidbo menar att vi missat att utforska stadsljudens potential, och sätter sitt hopp till teknologin för att förbättra livskvaliteten i stadsmiljöer. Musikern och dirigenten Martin Fröst gör ett statement genom att satsa på gröna turnéer när han tillträder som chefsdirigent för Svenska Kammarorkestern. Turnéer med tåg, i Mozarts fotspår. Och precis som han tycker att han vuxit som människa tack vare sin kroniska sjukdom, Meunières sjukdom, så tror han att mänskligheten har något att lära sig av klimatkrisen. I serien Musikaliska landskap möter Sofia Nyblom tonsättare och musiker i deras landskap för att tala om klimatsorg, och lyssna av den växlande och livsviktiga dialogen mellan människa och natur. Del 3 av 3.

Den veckan berättar vi om avtalet skulle ge staden 70 offentliga supertoaletter nästan gratis, men som har blivit en riktig skitaffär.  Vi pratar också om casino-bolagens reklam i tunnelbanan också tipsar Allt om Stockholm om gubbiga helgaktiviteter. 

Jan Bygstad, temahelg 17-18/11, 'Evangelium om riket ska predikas för alla folk. Sedan ska slutet komma.'

Lydia Mörling

Staden är en motsägelsefull skapelse. Så hemma och ändå alltid främmande. Författaren Dimitris Alevras reflekterar över våra föreställningar om staden och gränserna som både bygger upp och utestänger. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Staden är en märkvärdig plats. Genom sin koncentration av människor och genom sin artificiella karaktär har den en unik inverkan på både det geografiska och det kulturella landskapet. Staden är det konkreta undanträngandet av naturen till fördel för människan och det mänskliga. Den utgör det största och mest levande monumentet över människans förmåga. Därför besitter också alla städer en sorts kraft attraherande eller bortstötande som inte uppstår ur något konkret hot eller löfte utan skapas genom kombinationen av stadens onaturlighet och dess mänsklighet. Onaturlig därför att den är konstruerad. Mänsklig därför att dess funktion är att tillfredsställa oss, att befria oss från det oönskade och föra oss närmare det mer önskvärda. Dessa två aspekter av staden funktionen och konstruktionen säger något väsentligt. Ta till exempel operahuset i Sydney, en enskild byggnad som många med enkelhet kan framkalla för sitt inre. Betänk först dess funktion en plats där människor samlas för att ta del av andra människors musikaliska uttryck. Betänk sedan dess konstruktion en enorm asymmetrisk figur som från en vinkel liknar en rad vita fenor som skjuter upp ur marken, och från en annan mer påminner om halvt nedsjunkna kupor på väg att omsluta varandra i mörker. I det första fallet har vi att göra med ett konkret syfte. Vi förstår funktionen och vet ungefär vad vi kan förvänta oss. Huruvida man lockas av det eller inte kan vara en fråga om behov och personliga preferenser. Men när det kommer till byggnadens konstruktion är det snarare genom känslan det visuella intrycket ger som vi påverkas. Här blir det ogripbara det mest framträdande: formerna som former, och inte minst den oundvikliga kontrasten till det av naturen skapade. En enskild byggnad är inte svår att betrakta på detta vis ofta har den en eller ett fåtal huvudsakliga funktioner, inte sällan uppenbara för en betraktare. Men med en hel stad i blickfånget bestående av hundratals, tusentals byggnader händer något. Konstruktionens effekt förstärks i och med att mångfalden och storleken ökar, samtidigt som funktionen blir svårare att urskilja. På så vis blir stadens utomvärldsliga karaktär mer framträdande ju större den är, samtidigt som vi aldrig blir helt alienerade inför den. Något bekant finns där alltid det mänskliga i det onaturliga. Det framhålls ibland att de flesta som tar sitt liv genom att hoppa från en bro gör det från den sidan av bron som är vänd mot staden. Västerbron i Stockholm är en av flera platser där detta bekräftas om och om igen. I en handbok för personer som arbetar med förhandling i krissituationer kan man läsa att rädslan för att dö ensam, tillsammans med önskan att andra ska se hur mycket man lider, kan förklara varför så många hoppar från en bro som vetter mot staden, fullt synlig för alla. I en sista desperat vädjan vänder man sig mot staden. Man ser staden, och staden ser en. En oundviklig aspekt av stadens konstruktion är dess gränser. Någonstans börjar bebyggelsen, någonstans slutar den. Stadens här står mot det omgivande där. I Jesper Svenbros text Mjölet och kritan Berättelsen om Alexandrias grundläggning är denna gränsdragning i centrum. Svenbro skriver: När platsen för den framtida staden har valts ut av Alexander någon gång alldeles i början av år 331 f.Kr., markerar man sträckningen av stadens ringmur på marken [] I de flesta versionerna markerar arkitekterna stadsmurens sträckning [...] med hjälp av mjöl, vilket får ersätta den krita som normalt används i dylika sammanhang. Att man väljer just mjöl och inte krita har i sig en särskild symbolisk betydelse. Svenbro skriver: Enligt Plutarkos utgör nämligen mjölet ett gränsstadium halvvägs mellan det levande sädesaxet och det gräddade, ätliga brödet; mellan det 'råa' och det 'bakade'; på visst sätt alltså mellan 'natur' och 'civilisation'. Berättelsen fortsätter: Rätt vad det är, läser vi, kommer ett stort antal fåglar och äter upp mjölet med vilket Alexander låtit avgränsa sin stads område, något som till en början gör härskaren förbluffad och orolig [...] Orsaken till denna oro är uppenbar: ett sådant intermezzo tycks förebåda stadens försvinnande, utplånandet av dess murar och gräns, den gräns förutan vilken den ju inte kan existera. Vad vi här plötsligt ställs inför är stadens simultana födelse och undergång. Ett samband mellan gränsen i sig och de föreställningarna som görs om platsen framträder: gränsen försvinner och i samma stund uppstår en föreställning om att även den framtida staden kommer att försvinna. För de närvarande, med sina blickar riktade mot de halvt utsuddade linjerna av mjöl på marken, har Alexandria i ett slag grundats, byggts upp och förgjorts. ... det verkliga Los Alamos ersätts med något annat. Det är inte Aten som åberopas, utan dess själ. Det är idén om den ideala republiken. En mer sentida stad för vilken detta samband mellan manifesterade gränser och gemensamma föreställningar spelat en avgörande roll är Los Alamos i New Mexiko, grundad 1942. Los Alamos är dessutom en stad för vilken funktionen ursprungligen var allt. Mer specifikt en funktion: att producera världens första atombomb. Stadens konstruktion var i alla avseenden underkastad detta övergripande syfte, liksom reducerad till en rent praktisk aspekt av funktionen, och tillskrevs inte något större värde i sig. Los Alamos var därtill en stad som i princip saknade ekonomiska begränsningar. Vad än forskarna med Robert Oppenheimer i spetsen behövde, fick de. Det gällde allt från teknologisk utrustning och laboratorier, till mer personal, fler bostäder, vägar och vardaglig service. För att framställa det kärnbränsle bomben skulle laddas med anlades tre nya reaktoranläggningar som sammanlagt sysselsatte över fyrtio tusen personer. Även på dessa platser växte samhällen fram ur ingenting, konstruerade både som förlängningar av Los Alamos och som enskilda, avskärmade entiteter. Ur det perspektivet var Los Alamos en gränslös stad, samtidigt som dess faktiska gränser var högst påtagliga och strikt bevakade. Ingen utan tillstånd fick komma in, eller ens komma i närheten av platsen. Ingen kunskap om vad som försiggick där fick göras känd. Dessa ovanliga omständigheter bidrog till att skapa en särskild atmosfär bland invånarna. Högst medvetna om Los Alamos icke-existens fick deras här, där de befanns sig, också karaktären av ett avlägset där. Den brittiska fysikern James Tuck beskrev det som en gyllene tid. Han vittnar om hur han i Los Alamos fann det antika Atens själ, den ideala republiken. Enligt vissa var staden som en ö i himlen, enligt andra ett Shangri-La. Det intressanta med dessa beskrivningar är att det verkliga Los Alamos ersätts med något annat. Det är inte Aten som åberopas, utan dess själ. Det är idén om den ideala republiken. Och det är det fiktiva paradiset Shangri-La. Los Alamos konkreta här görs till ett symboliskt där. Kraften i den handlingen ska inte underskattas. Grundarna av Alexandria gjorde det inte. Valet att använda just mjöl för att markera gränserna var, skriver Svenbro, i själva verket ingen slump, och hade det specifika syftet att frammana bilden av Alexandrias framtida blomstring. Så uppstår staden ur våra föreställningar om den, och så formas våra föreställningar av stadens gränser och konstruktion av dess faktiska här. För olika människor, i olika tider, ser denna ömsesidiga skapelseakt olika ut, men dess närvaro är ständig. Det finns inget här utan ett där. Och vi, invånare och medskapare, befinner oss alltid någonstans mittemellan. Dimitris Alevras, författare   Litteratur On-Scene Guide for Crisis Negotiators, Frederick J. Lanceley, 1999 Mjölet och kritan Berättelsen om Alexandrias grundläggning, Jesper Svenbro (publicerad på franska 2014) 109 East Palace Robert Oppenheimer and the Secret City of Los Alamos, Jennet Conant, 2005 American Prometheus The Triumf and Tragedy of J. Robert Oppenheimer, Kai Bird och Martin J. Sherwin, 2005

Stockholm var ända fram till 1800-talet en av Europas mest smutsiga städer med läckande latringropar och sopnedkast rakt ner på gatan. Sophanteringen var länge bristfällig, men när tanken på återvinning vann gehör fick vi både latrintunnor och sopgrisar i stadens tjänst.De växande städerna under medeltiden var smutsiga och ohälsosamma. Borgarna var ålagda att hålla rent framför sina egna dörrar och de som kastade avfall framför sin grannes hus hotades med åtta dagar i fängelse på vatten och bröd. Men det fungerade dåligt - träck, hushållsavfall och aska blandades på gatorna. Stockholmarna brukade göra sina behov på avträden över stora latringropar som ofta läckte ut på gatorna. I slutet av medeltiden byggdes offentliga dass vid Stockholms stränder. Mycket av avfallet åts upp av alla grisar som gick fritt i staden.I det tredje avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Ylva S. Sjöstrand, historiker verksam vid Stockholms universitet, om hur synen på sopor har förändrats – från att ha varit en resurs till ett problem och en resurs igen. För sin avhandling Stadens sopor mottog hon det prestigefyllda Cliopriset 2015.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Nisse är en pruttgubbe som tydligt tar ställning mot BÅDE hjälm och heroin. Manne blir lurad på ett möte och vänder sig till Edward Blom för stöd. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ett nytt avsnitt av podcasten Stadens syskonserie Var kommer du ifrån? En intervjupodd där vi träffar människor som vi är nyfikna på och pratar om deras hemorter. I det här avsnittet träffar vi... En podcast om städer.

Under fem år har Mia Wahlström forskat i städers själ och hur vi gör städerna mer attraktiva. En del av hennes forskning handlar också om människors attityder när det gäller energieffektiva bostäder. Nu är hennes avhandling klar och i detta avsnitt får vi höra mer om den. Christer Abrahamsson, med lång erfarenhet av stadsbyggnadsfrågor, reflekterar över Mias avhandling och kommer med intressanta inspel.

Gästpredikant Hans Jansson (föreståndare i Kungsporten) predikar kring ämnet "sök stadens bästa" -del 4. (från 171029)

Gästpredikant Robert Andersson (föreståndare i Pingst Huskvarna)fortsätter att predika kring ämnet "Sök stadens bästa" (predikan från Pingst Jönköping 171015)

I detta poddavsnitt får du höra ett samtal med formgivarna Hanna Nilsson och Sofia Østerhus från Byggstudio och arkitekten Simon Poulsgaard. Designresidenset Skapa drömmar – forma platser pågick 18 september – 7 oktober 2017, i Falkenberg och Slöinge. Medverkande var designduon Byggstudio och Samir Alj Fält. I residenset arbetade de tillsammans med barnkulturdesigner Emma Andersson och arkitekt Simon Poulsgaard som båda har sin bakgrund i Halland. Skapa drömmar – forma platser kretsar kring identitet, plats och drömmar i Falkenbergs kommun. Med fokus på design undersöker residenset relationen mellan stad och landsbygd i två delprocesser, en i inlandet och en i centralorten. Formgivarna Hanna Nilsson och Sofia Østerhus från Byggstudio, med säte i Stockholm respektive Oslo, är verksamma internationellt och arbetar tvärdisciplinärt med bland annat grafisk design och offentliga miljöer. I resienset arbetade de i delprocessen Stadens mötesrum. Hur utformar vi trivsamma offentliga miljöer, hur möjliggör vi möten mellan olika människor i alla åldrar och hur bidrar vi till aktiviteter i stadens rum; är frågor som står i centrum. Tillsammans med arkitekten Simon Poulsgaard, som har bott i Halland, arbetade Byggstudio under residenset med den stadspark som ska knyta ihop olika delar av det nya kunskaps- och kulturcentrumet i kvarteret Krispeln, Falkenberg. De utgick från medborgarnas idéer och tankar kring sin stad. Intervju: Petra Johansson / Redigering: Helena Persson Läs mer: http://artinsideout.se/residence/skapa-drommar-forma-platser/

Marcus Ardenfors predikar kring ämnet "Sök stadens bästa" (från Pingst Jönköping 171008)

Musikern och poeten Mattias Alkberg tar oss med från Tunastigen – en liten stadsdel byggd från slutet av 1960-talet och framår – till Svartöstan, en gång en kåkstad byggd från slutet av 1800-talet i... En podcast om städer.

Catharina fick barn med en man som lovat gifta sig med henne, men som ångrat sig. Hon gick till domstol och fick rätt. För den fattige fanns det i vissa städer fattigsakförare som hjälpte till gratis. I kyrkböckerna kan man ibland bland stöta på små utropstecken och märkliga noteringar som fångar ens intresse. Så är det till exempel i husförhörslängden från Kungsbacka 1881-86 där någon med blå penna ritat två stora Obs med utropstecken i raden för särskilda anteckningar för Fredrik Ekwall.I anteckningen står det att han inte är ledig för giftermål.Fredrik Ekwall saknar intyg om äktenskapsledighet från 1881 - 1886. Har under äktenskapslöfte med ogifta Catharina Andersson sammanaflat ett flickebarn Fredrika Vilhelmina som enligt Stockholm Rådhusrätts dom den 1 mars 1859 blifvit förklaradt äkta.Historien om Fredrik Ekwall börjar i Stockholm årtal !där han 27 år gammal träffar den elva år äldre Catharina Andersson. Han arbetar som typograf eller som det då hette konstförvant och hon som jungfru i en adlig familj. De blir kära i varandra, åtminstone är det vad släktforskaren och ättlingen Kerstin Scherman tror när hon berättar historien där hemma vid köksbordet i Tranås och har tagit fram ett fotografi på Catharina Andersson. För det är Catharinas historia som framförallt fångat Kerstin Scherman.- Hon var min mormors mor och var född 1821 i Södermanland. hennes pappa var soldat och hon växte upp på ett soldattorp. Sen gav hon sig iväg till Stockholm där hon började arbeta som piga.Catharina Andersson var duktig att laga mat och fick så småningom jobb som jungfru i en adlig familj i Stockholm.Och det var under den tiden hon träffade den unge typografen Fredrik Ekwall. Och under våren 1859 blev Catharina gravid En svår situation för en ogift kvinna, men det skulle ordna sig för Fredrik hade lovat Catharina att de skulle gifta sig.- Och då vägrade han. Han sa att han hade ångrat sig. Då stämde Catharina honom inför Stockholms Rådhusrätt för brutet äktenskapslöfte och förmodligen fick hon hjälp av den familj hon arbetade hos.- Tydligen var Fredrik en hederlig karl som erkände att han var far till barnet. Kanske hade han träffat någon annan, tror Kerstin Scherman.Katarina födde den 13 december en dotter på Allmänna Barnbördshuset i Stockholm och döpte henne till Fredrika Wilhelmina. Kanske valde hon namnet Fredrika för att visa att det var Fredrik som var fadern till barnet.Och bara en månad senare skrev Catharina till Stockholms Rådstufurätt som var föregångare till Stockholms tingsrätt och förklarade där att det var omöjligt för henne att ensam ta hand om barnet.Till Stockolms Rådstufvurätt 24 januari 1860 Under mars månad sistlidna år uti nr 32 Stadsgården blevo jag lägrad av Fredrik Ekwall under äktenskapslöfte, därav jag blivit havande och den 15 sistlidna december framfött ett ännu levande flickebarn, i dopet kallad Fredrika Wilhelmina. Detta styrkes av dopsedeln från Allmänna Barnbördshuset nr 4496, sängen nr 12. Ödjukeligen anhålles om laga stämning och rekvisition å Fredrik Ekwall att han antingen ombesörja att barnet bliver å allmänna barnhuset intaget eller också till mig såsom uppfostringshjälp därföre utgiva 10 rikdaler silvermynt månatligen från barnets födelse intill det sig själv försörja kan. Då Ekwall har anställning som boktryckerikonstförvant utom under det årliga excercismötet så är hans arbetsförtjänst säkerligen nog tillräcklig för att därav meddela bidrag till dess barns underhåll. Om fri och öppen talan i alla vad till målet hörer samt ersättning för rättsliga kostnaden förbehålles ödmjukligen Catarina Andersson före detta PigaKerstin Scherman berättar att Catharina inte kunde fortsätta arbeta som piga utan tog anställning som tvätterska.I början av 1860 blev Fredrik Ekwall hörd av Stockholms rådhusrätt och där han medgav han också att lägrat Catharina under äktenskapslöfte och att han också till en början ämnat att gifta sig med henne, men ändrat tanke.Den 23 februari 1860 Närvarande Ordförande herr rådman Höjer, ordföranden herr rådman Öhnell och t f Notarien Kruse Svaranden Ekwall, härefter hörd, medgav att han enligt käranden uppgivit, lägrat henne under äktenskapslöfte, samt till en början ämnat gifta sig med henne, men att han, då han sedermera närmare lärt känna henne, ändrat tanke, varjämte svaranden förklarade sig villig att med 5 riksdaler silvermynt i månaden bidraga till barnets underhåll, vartill han förut i kongl poliskammaren sig förbundit, uppgivande svaranden tillika, därom tillfrågad, att han såsom tryckerikonstförvant förtjänade omkring 8 till 11 riksdaler i veckan. Enär dopsedeln angående det av Ekwall och Andersson sammanavlade barn ej blivit vid rätten företedt, uppskjöts målet till torsdagen den 1 nästkommande mars kl 10 förmiddagen, då parterna åter skulle vara tillstädes, Andersson med ifrågavarande dopsedel försedd. In fidem U LuthhandDen 1 mars inställde sig Catharina och Fredrik igen vid rätten och hade då med sig dopsedeln som visade att Catharina framfött ett flickebarn i säng nummer 12 vid Allmänna Barnbördshuset i Stockholm.Och dom i målet kom drygt två veckor senare.Utslag 18 mars 1860 I förmåga av 5 kap. 1 giftermålsbalken förklaras omförmälde barn vara Ekwalls och Anderssons äkta barn, och ålägges Ekwall såsom bidrag till detsammas uppfostran och underhåll till Andersson utgiva sex riksdaler silvermynt i månaden, räknat från barnets födelse till dess hon uppnått 15 års ålder. Även som att med 5 riksdaler silvermynt ersätta Anderson för henne i målet havda kostander, skolande även underrätta Katarina församling om dessa utslag i vad angår ovan nämnda barn förklarande för äkta. In fidem U LuthanderCatharina fick alltså mer pengar än hon begärt i underhåll för barnet och dessutom slapp den lilla flickan bli noterad som så kallad oäkta barn i kyrkboken. Man valde alltså att betrakta Fredrika som ett så kallat trolovningsbarn vilket gav henne betydligt bättre förutsättningar än om hon hade varit ett utomäktenskapligt barn.Kerstin Scherman har slagits av hur hennes mormors mor Catharina klarade situationen trots att hon varken pengar eller social ställning. Kanske var det så att hon fick hjälp av den adliga familj hon tjänade hos.- Jag tycker hon var väldigt handlingskraftig och stark. Vilken moral hon hade. Jag beundrar henne och tänker på vad hon hade att kämpa emot. Och kanske var hon speciell om den adliga familjen hjälpte henne, för de kunde ju inte ha hjälpt alla som behövde hjälp. Och hade inte hon fått hjälp hade väl min mormor Fredrika blivit piga. Men det blev hon inte. Katarina lyckades lägga undan lite pengar så att Fredrika kunde studera och så småningom bli barnmorska. Och hemma hos Kerstin Scherman hänger ett porträtt av en ung Fredrika.- Det är taget 1864 när hon är fem år och hon är finklädd. När jag var liten trodde jag hon kom från en fin och rik släkt, men sen har jag förstått att man lånade kläder på ateljén.  Catharina kom att flytta till samma hyreshus som dottern Fredrika. Men hur gick det då för fadern, Fredrik Ekwall? Jo, i alla husförhörlängder följer den lilla noteringen med att han är bunden av äktenskapslöfte till Katarina. Han fick alltså inte gifta om sig med någon annan under hela sitt liv.- Under hela sitt liv står det, men han levde ned en annan kvinna och fick flera barn med henne. Men ingen har pratat om det här i släkten, säger Kerstin Scherman.Och kanske är det så att just den här typen av familjeberättelser har blivit nedtystade och inte förts vidare i kommande generationer. Det är inte förrän släktforskare, som Kerstin Scherman börjar leta i arkiven som kan man förstå hela sammanhanget.FattigsakförareNär Catharina gick till tings var det ingen självklarhet att få juridisk hjälp om man inte kunde betala för sig. Långt senare, 1919 kom en ny lag som sa att rättegångar ska ske på statens bekostnad. Det skulle alltså inte vara ekonomin som avgjorde om man kunde få sin sak prövad i domstol eller ej.Men åtminstone i Malmö och Göteborg fanns det redan från slutet av 1800-talet vissa möjligheter att få hjälp av jurister, även om man var fattig. Dom kallades för Fattigsakförare och var anställda av staden. De hanterade allt från enklare ärenden som till exempel tvister om hyran mellan fastighetsägare och hyresgäst till svårare fall som misshandel och faderskapsmål.På stadsarkivet i Göteborg finns Fattigsakförarnas dokument bevarade, och här finns också protokoll från stadsfullmäktigesmöten som visar hur diskussionerna gick när förslaget om att införa fattigsakförare kom upp.Lasse Olsson som är arkivarie på stadsarkivet visar hur frågan om att införa fattigsakförare väcktes. Den 5 september 1872 togs frågan upp i stadsfullmäktige av SA Hedlund, som var chefredaktör för Göteborgs Handels och sjöfartstidning. Vid den här tiden, innan det fanns ett modernt partiväsende och en representativ demokrati, satt stadens rikaste och mest inflytelserika män i stadsfullmäktige. SA Hedlund var en av dem och han argumenterade så här:Det är icke nödigt att inför en samling män, med den erfarenhet i praktiska ting som Göteborgs stadsfullmäktige, utveckla vikten och värdet av sakkunniga och redbara rättegångsbiträden; det lär vara ganska få affärsmän, som inte vid inträffande rättegång därom försäkra sig i känslan av medvetenhet av att målets utgång kan vara därpå i hög grad beroende. Samma behov gäller ock för de mindre bemedlade, och i ännu högre grad, då deras förmåga att själva föra sin talan måste anses vara i allmänhet mindre än de bemedlades. Men nu utsättas de lätteligen för faran att antingen sakna allt biträde, eller falla i dåliga sakförares händer, vilka försämra deras sak och ådraga dem kostnader, vilka kunna vara rent av ödeläggande. Mången ärlig medborgares rätt kan härmed bliva på ett upprörande sätt förspilld. Med anledning härav får jag vördsamt föreslå att herr stadsfullmäktige måtte, till en början för nästkommande år, anvisa ett anslag av 1500 a 2,00 riksdaler riksmynt såsom arvode för nämnde år åt en fattigsakförare för Göteborgs stad. 5 september 1872 S A Hedlund- Han skriver ganska tydligt, han vill uppenbarligen att det ska vara ett enkelt och rakt språk, kommenterar Lasse Olsson. Lasse tar fram en annan sida i protokollet, där en annan person argumenterar emot förslaget.- Titta här, det är en enda lång mening på 30-40 rader. Det är nästan omöjligt att förstå vad han vill. Men han är emot i alla fall, han skriver en reservation.Sven Adolf Hedlund, SA, som han brukade kallas, var alltså en radikal person i det offentliga samtalet i slutet av 1800-talet. Han satt i riksdagen, under några perioder, både första och andra kammaren, och där, liksom i stadsfullmäktige i Göteborg kom han med många förslag som skulle göra livet lättare för människor utan pengar och ställning. Idén om fattigsakförare är faktiskt ett av de förslag från honom som fått minst uppmärksamhet.Han fick förstås mothugg, men ofta fick han, precis som den här gången, igenom sina förslag. Kanske spelade det en viss roll att han kunde berätta för stadsfullmäktige i Göteborg att de inte behövde bekymra sig om ekonomin det första året. -SA Hedlund hade ordnat pengar för anställning av en fattigsakförare under ett år, 2 500 riksdaler från en anonym givare som det står, berättar Lasse Olsson.Man skulle ju kunna tänka sig att det var Hedlund själv som var den anonyme donatorn, och som garanterade att fattigsakförarens lön det första året, men senare stod det klart att det var en annan frisinnad man i staden, en målarmästare som ofta donerade pengar till välgörande ändamål, som låg bakom gåvan.Om det nu var det faktum att det fanns pengar, eller om det var Hedlunds argumentation är svårt att säga, men när man läser vidare i protokollen från Stadsfullmäktige från kan man se hur vindarna vänder till Hedlunds fördel.- Han som var emot, han ändrade sig helt enkelt, säger Lasse Olsson.Den 2 januari 1873 beslöt göteborgs styrande män, med 32 röster mot sexton, att anställa en fattigsakförare, som över sig fick en styrelse som kallades förlikningsnämnden. 12 personer sökte tjänsten och den förste att få jobbet hette Otto Forssell.I hans arbetsbeskrivning står att han ska föra diarium och ta emot sökande varje dag mellan klockan 8 till 9. Stadens tidningar ska annonsera om öppettiderna.I förlikningsnämndens arkiv finns listor över alla ärenden som fattigsakföraren har tagit sig an under året.November månad 1876. Sjömannen Sjöberg rådfrågade sig angående en sjömansbok Arbetaren Efraim Svensson rådfrågade sig angående ett lösöresköp Ogifta Amanda Nilsson rådfrågade sig angående ett hyreskontrakt Arbetaren Emanuel hansson rådfrågade sig angående ett testamente Ogifta Maja-Lisa Persson rådfrågade sig angående fattigunderstöd Hustrun Malvina Bergman rådfrågade sig ett arsskifte Änkemannen Magnus Strömberg fick en ansökan uppsatt Ogifta Tulda Carlgren rådfrågade sig angående ett testamente Arbetaren Vilhelm Hamberg rådfrågade sig angående en fordran Sjömannen Georg Millgren rådfrågade sig angående hemförskaffning. Många ärenden handlar alltså om att få hjälp med att upprätta juridiskt bindande papper. Men man vill också ha hjälp med familjefrågor som att skilja sig eller bryta en trolovning eller det kanske allra vanligaste kvinnor som vill att fäderna till deras utomäktenskapliga barn ska bidra till försörjningen, de vill ha det som i dokumenten kallas barnaföda. Det kommer förstås också fall där det gått mer handgripligt till och där det handlar om till exempel misshandel och missfirmelse, dvs förtal. De allra flesta fallen görs upp i godo och det var också den uttryckliga önskan som SA Hedlund hade haft när han först väckte förslaget.Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Tommy Engman, Malin Avenius och Patrik Paulsson slaktband@sverigeradio.se

Dr Ernst Westerlund i Enköping sades kunna bota också de allra svårast sjuka. Det var till honom Algot Johansson sökte sig till när han blev sjuk borta i Amerika. Ett tillfälle i livet när man verkligen behöver hjälp är när sjukdomen drabbar. Det är då man griper efter halmstrån och kan resa hur långt som helst för att söka bot eller hjälp.Så var det för den unge Algot Johansson som kom från byn Norje i närheten av Sölvesborg i Blekinge. 17 år gammal åkte han, ung och förhoppningsfull till Amerika för där starta sitt vuxna liv.Hemma lämnade han sex syskon, sin far Johan Trulson och mor Emelie Johansson. Och det var till föräldrarna han skickade sitt allra första vykort.New York den 24 juni 1913 Älskade föräldrar Jag ska nu i en hast skriva några rader till eder och låta eder veta att vi har kommit i land men har haft ett svårt väder under den långa resan. Snart får jag väl möta Einar. Jag får nu sluta för denna gång. Många kära hälsningar till eder alla av eder son AlgotDet här vykortet skickade Algot strax efter att han kom till Amerika och New York 1913. Han var 17 år gammal och följde i sin bror Einars fotspår som rest över Atlanten några år tidigare.De båda bröderna kom att arbeta som jordbrukare i Illinois och skickade som så många andra emigranter hem små hälsningar till familjen hemma i Sverige. Illinois den 11 november 1918 Dear syster I en hast skall jag sända dig ett kort (vykort) till svar på ditt som jag bekom för ett par dagar sedan. Jag mår bra. Hoppas att ni gör detsamma. Varmt är det varje dag så man kan stekas nästan. Hälsningar till eder alla. I hast AlgotKortet som Algot skickade till sin syster visar två broar med gröna åkrar och ängar i bakgrunden från den lilla staden Monmouth i Illinois där han bodde. Han var 23 år gammal och skrev att hälsan var bra. Men så skulle det inte förbli länge till, för bara två år senare reser han hem till Sverige för att söka hjälp.Algots sentida släkting Karin Henriksson har genom samlade dokument och forskning kartlagt Algots liv för att se varför han kom tillbaka till Sverige.- Anledningen var att han inte kände sig riktigt kry. Så han kom hem och då hade man hört talas om Enköpingsdoktorn som även kallades Mirakeldoktorn och det var ju Dr Ernst Westerlund, berättar Karin Henriksson.Algot reste till Enköping, men där blev ingen bot. Han fick piller för svaghet och blodbrist, ett allmänt piller tror Karin. Och eftersom man inte visste vilken sjukdom han hade fanns nog inte mycket att göra.Algot återvände sedan hem till Norje som ligger i Ysanes församling.Karin har en liten anteckningsbok som Algot ägde. Bland annat har Algot skrivit biljetter från Stockholm till Enköping 6 kr.I den lilla tummade anteckningsboken som Algot ägde skrev han förutom biljettpriset till Enköping också den ordination som Dr Ernst Westerlund eller Mirakeldoktorn gav honom.Tidigt till bädd Sent stiga upp En timmes vila mitt på dan Äta utan salt och sprit Hålla på för två år om anfall fortfarMen det kanske inte var så enkelt för Dr Westerlund att bota Algot, även om han i folkmun kallades för Mirakeldoktorn.Strax efter besöket i Enköping så faller Algot handlöst ned på gården i sitt barndomshem. Och sentida släktingen Karin Henriksson har tagit fram ett fotografi som visar platsen.- Det var på den här gårdsplanen han föll och så forslades han mad hästdroska till Karlshamns lasarett. Algot gick bort ganska snabbt när han kom till sjukhuset. Där konstaterade att han hade en hjärntumör.Mirakeldoktorn Ernst WesterlundAlgot var inte ensam om att söka hjälp hos den kände Dr Westerlund i Enköping. Vid den här tiden gick ryktet om hans mirakelkurer långa vägar.Och än i dag vårdar man hans minne i Enköping. Inte minst i den Westerlundska gården där han bodde och arbetade. Utanför dörrarna passerar man två stora rosengeranium, krukväxten som fått namnet Dr Westerlunds blomma för att han brukade förorda att man skulle ha just den här väldoftande blomman i sitt hem.På nedre våningen hade Dr Westerlund sin mottagning och där träffar vi hans barnbarnsbarn Kristian Lundeberg.- Här satt doktorn i den ena stolen, och patienten mitt emot. Dörren in till rummet vad madrasserad så att ingen skulle behöva riskera att bli lyssnad på. Och i den stora salen utanför satt folk i trevliga salongsmöbler och väntade på sin tur.- Doktorn tilltalade patienterna med vi för att skapa samhörighet med patienten, berättar Kristian Lundeberg. Men några mirakler tror han inte att doktorn åstadkom. -Jag tror inte det, skrattar han. Jag kan inte förklara varför de överdrev sådär.- Men doktorn var duktig på att få folk att använda sina egna inneboende krafter, tror Lundeberg.Doktor Ernst Westerlund kom som relativt nyutbildad läkare till Enköping när han fick tjänsten som stadsläkare där. Men ganska snart började ryktet om honom spridas och människor kom i hopp om att bli friska, det sägs att han periodvis kunde ha uppemot 350 patienter. Det kom patienter av alla slag, rika och fattiga, unga och gamla, men det var en grupp som han tog sig an på ett sätt som få andra läkare vid den här tiden gjorde, det berättar Kerstin Maurd som är ordförande i det livaktiga Westerlundssällskap som finns idag.- Kvinnor som hade lite psykiska besvär, vid den här tiden avfärdades man ofta och kallade deras problem för underlivslidande. Men doktor Westerlund tog dessa patienter på samma allvar som dem med fysiska krämpor, och hittade metoder för att kunna hjälpa också de patienterna. - Han var en människovän som tog sig tid att se till hela människan. Läkare och sköterskor idag brukar tycka att han var väldigt modern. Doktor Westerlund delade väldigt sällan ut recept på mediciner, däremot gav han folk vad han kallade regimer en samling regler om hur de skulle leva in i minsta detalj under en viss tid. Hur många steg de skulle promenera, vilken väg de skulle ta, vad de skulle äta och hur mycket och när de skulle sova. Och det gällde att följa de order man fått. Det berättas om en ung kvinna som han påträffade lite längre bort än regimen sagt, hon ville visa sig duktig och gå lite längre, men hon fick sig en skrapa, av doktorn.En viktig del i behandlingen blev också att sätta patienterna i arbete, i ordentligt, fysiskt arbete.- Han var ju känd för att han skickade patienter till olika hantverkare i stan för att utföra arbete åt dem, berättar Kristian Lundeberg, och tar exemplet med en patient som skickades till bagaren för att skrapa plåtar men som fick veta att det inte behövdes. Då ska jag prata med dem, sa doktor Westerlund, och nästa dag när patienten kom dit så behövdes plåtarna skrapas. -Antagligen ville doktorn att folk skulle sluta fundera på sig själva och tänka bort självupptagenheten, tror han.Det verkar som att stora delar av Enköping var engagerade i behandlingen av de sjuka som sökte upp doktor Westerlund.Det fanns två hotell i den lilla staden, som härbärgerade nya patienter, och droskor som körde dem fram och åter. Stadens hantverkare och näringsidkare fick alltså vänja sig vid att det plötsligt dök upp patienter hos dem som hade fått doktorns order på att utföra vissa arbeten, inte sällan enkla jobb. Det berättas om en fin dam som hade en husjungfru med sig som fick skicka iväg henne och själv göra de sysslor som skulle utföras.Men den största prägeln på den lilla staden satte nog ändå de många sjukhemmen. Ernst Westerlund var bestämd på att hans patienter mådde bäst av att behandlas i hemlik miljö, och därför såg han till att inrätta sjukhem i massor av privathem. Westerlundska sällskapet har försökt att lista ut i vilka hus de fanns och på en av väggarna i hans gamla mottagning sitter en karta full med röda prickar som allihop markerar var det fanns sjukhem. Och det är många prickar, det fanns mellan 45 och 50 privata sjukhem runt om i staden.- Och det fanns sjukhem på landet också, berättar Kristian Lundeberg. Alkoholister och andra besvärliga patienter hyrde han ofta in hos sina släktingar utanför stan.På väggen i ett av rummen hänger ett tidningsurklipp från Svea Illustrerad veckotidning nr 1 1887:Få läkare torde som doktor Westerlund förstå konsten att från första ögonblicket ingiva förtroende. Men den noggrannhet, med vilken han gör sina undersökningar samt den klarhet och bestämdhet som känneteckna hans ordinationer egenskaper som ju flere av vår utmärkta läkarkår besitta förenar han dock ett visst något i blicken, som gör, att patienten känner sig fullkomligt genomskådad och omedvetet inom sig tänker; han ser tydligt hur det står till och skall något kunna hjälpa mig så är det om jag följer hans ordinationer. Och denna tillit gör att patienten gärna underkastar sig hans föreskrifter, huru stränga de ock stundom synas vara.Svea illustrerad veckotidning nr 1 1887Kristian Lundeberg träffade aldrig sin mammas far, han dog innan Kristian föddes. Men trots att doktorn var en sådan superkändis i sin tid, så talades det sällan om hans betydelse när Kristian växte upp. - Det var inte förrän jag som vuxen flyttade till Enköping kom att förstå hans storhet och det är klart, lite stolt är man ju ändå, skrattar han.Apotek och mediciner förrDr Westerlund lämnade förvånansvärt lite dokument efter sig. Det sägs att han hade ett fenomenalt minne och kanske höll han sitt arkiv i huvudet.På så sett är ren tur att vi vet vad Algot Johansson fick för ordination av Dr Westerlund.På apotekarsocieteten i Stockholm finns ett museum där man bevarat föremål från gamla apotek. Och bland pillerburkar och bruna flaskor träffar vi apotekaren Bo Ohlson som säger att Algot Johansson levde i en brytningstid när det gäller mediciner.- Algot föds ju sista åren på 1800-talet, och precis då, 1886, har man släppt det första helt konstgjorda läkemedlet vilket var ett medel mot feber som fortfarande förekommer.Bo Ohlson berättar att det framförall är i Tyskland och England som börjar få läkemedelsfabriker vid den här tiden. 1898 gör man det som kommer att kallas Aspirin, det som vi idag känner som Magnecyl, Treo mm.I den svenska farmakopén, som var en officiell samling av föreskrifter om framställning av läkemedel kommer i sin åttonde upplaga 1901, när Algot är sex år gammal, och där beskrivs det första konstgjorda ämnet som används vid läkemedelstillverkning. Så Algot föds mitt i en brytningstid, berättar Bo Ohlson.Tidigare användes framförallt växter, ca 70%, som läkemedel. Förutom det används också animaliska produkter, men inte lika mycket som tidigare.- De värsta grejerna med kraniemossa, rävlunga och gäddtänder har försvunnit. Kvar finns däremot spanskfluga som är en insekt, en skalbagge. Även salter och ädelstenar maldes och användes.Men det fanns också konkurrens mellan apotek. Bo Ohlson förklarar att det vid den här tiden framförallt fanns apotek i de större städerna som Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Norrköping, Linköping och några till.- Varje apotek var sin egen affärsenhet och konkurrerade. Även smutskastning förekom där anonyma insändare skrev i lokalpressen h kriterade närliggande apotek.Men hur är det då med bevarade dokument. Kan man spåra vem som fick en viss medicin? Bo Ohlson svarar att det i stort sett inte finns någon möjlighet till det, om inte det finns någon enstaka bunt sparad och inlämnad till något arkiv. Eller i det fall där en forskare i Vadstena funnit vilka mediciner som delades ut till drabanterna till Karl den XII.1663 slår sig några läkare i Stockholm samman och skapar ett sällskap, ett kollegium. De blir uppmärksammade av Kungliga administrationen och får en sorts myndighetsstatus, utan att egentligen vara det, berättar Bo Ohlson.Och det blir starten av det som senare blir Sundhetskollegium, Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket.Ett uppdrag som de får är att inspektera apoteken och det är fantastiskt att beställa fram handlingar från Collegii medici på Riksarkivet i Stockholm berättar Bo Ohlson.- Vissa år är uppåt en sjättedel av handlingarna protokoll från apoteksvisitationer. Där går man igenom i detalj vad som fanns i apotekens lager, hur bra det var skött, om råttorna varit där och insekter angripit.Det hände att apotek var så vanskötta att innehavarna var blir förbjudna att  apotek.  Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Viktor Åsberg och Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

Det mullrar under småstaden Hudiksvall. Förändring är på väg. Järnvägsrälsen som går rakt under stadshotellet måste breddas. En ny möjlighet kanske att vinna framgång, investeringar och befolkning.... En podcast om städer.

Dullan BoIS podden är tillbaka! Vi avhandlar sommarens transfers, öl som får en att se smal ut och så bjuds vi på en liten anekdot som börjar på Kneipbyn, och slutar med ultraljud och glidmedel på pungen i Vasastan. Wow! Dagens avsnitt sponsras av: Dansk Fadöl Slim Wahlgren Gó Vinjettmusik av Stadens stenar. 14 minuter kul(nåja)!

Stadspodden är Sveriges enda podcast om hållbar stadsutveckling. Avsnitt 1 har tema "Tactical Urbanism". Stadens befolkning blir sina egna stadsplanerare. Tactical Urbanism sprider sig som en löpeld i världens städer; stadsodlingar, pop up-parker, open streets, kvartersmarknader är några av uttrycken. Vad innebär det för staden och vad händer när stadens regler möter stadsbornas initiativ? Intervju med filmregissören Måns Herngren och samtal med Billy McCormac, Meike Schalk och Lorentz Tovatt. Programledare: Per Ankersjö.

I Livepodden under Tempo Dokumentärfestival – som i år hade Staden som tema – samtalade vi om grannskap, den minsta gemensamma beståndsdelen för stadsliv och lokal administration. Grannskapet är ett... En podcast om städer.

I avsnitt 86 får ni höra om hur man bär sig åt för att bli indirekt utkastad från en partistämma. Dessutom allt om en kort och misslyckad knegarperiod som ändå lyfts fram som en livsprestation utan dess like. Det blir även ett omfattande och färgglatt test - som gör att det vänder sig i magen.

Veckans kulturdokumentär Bron över floden Foyle tar oss till staden Derry-Londonderry i Nordirland, där ett nytt brobygge och planer på ett kulturhuvudstadsår rör upp starka känslor. Stadens två stora invånargrupper, katoliker och protestanter, lever sedan decennier åtskilda på varsin sida av floden Foyle som rinner genom centrum. Politikerna hoppas att deras projekt ska föra människor närmare varandra igen. Men kommer de att lyckas? Ett program av Thella Johnson, som tidigare även gjort den prisbelönta dokumentären Sunday Bloody Sunday om livet i Derry under de värsta åren av väpnad konflikt. I den nya dokumentären skildrar hon stadens och invånarnas strävan efter att börja om och lägga det förflutna bakom sig.

Medverkande: Kjell Eriksson, Stina Billinger och Lina ThomsgårdI veckans avsnitt träffar vi spindoktorn som spelar skivor och startar rättviseförmedllingar och som dessutom vet hur man lugnar stämningen i läbbiga franska förorter. Kjell berättar varför han har fåglar i fickan och Klara Börjeson, Klortantens reporter i verkligheten efterlyser hawaiimusik i vintermörkret.Medverkar den här veckan gör också Niklas Lundell från Luger och Way out West festivalen samt Anna Charlotta Gunnarsson, programledare för  musikprogrammet Pop och Politik.

Genom tiderna har många burit på drömmen om de stora pengarna och det obekymrade livet. Men det få som kunnat ta sig ur riktig fattigdom till stor rikedom. Wilhelmina Wahlgren som levde i slutet av 1800- talet var en av dessa få. Redan som liten flicka på Gotland visste Wilhelmina att hennes fattiga familj behövde pengar. Kerstin Blomberg från Fårö är en sentida släkting till Wilhelmina, och i hela sitt liv har hon hört berättelser om släktens stolthet, kvinnan som lyckades i affärslivet och blev ofattbart rik. Wilhelmina Wahlgren föddes 1849 i Rute socken på Gotland, men den största delen av barndomen tillbringade hon hos sin mormor på Fårö. Hon ville till Stockholm, det var ju där pengarna fanns, men det fanns en hake. Man måste vara konfirmerad för att ge sig iväg, och det brukade man göra i 14-15 årsåldern – Wilhelmina var bara elva år. Men med övertalning och envishet lyckades den alltför unga Wilhelmina klara av sin konfirmation, och som 12-åring for hon till Stockholm. Efter en tid med andra jobb fick Wilhelmina arbete med att torka disken på Strömparterren, en av Stockholms flottaste restauranger. Med tiden började hon studera vid sidan av arbetet, hon läste språk och bokföring. När hon blivit vuxen flyttade hon till Gävle där hon blev servitris på ett hotell  i staden. Men hon vill mer. Hon vill ha ansvar: -Hon sökte tjänst efter tjänst och till sist fick hon jobbet som chef för den nya järnvägsrestaurangen i Storvik – en metropol på sin tid, berättar Kerstin Blomberg. Kort därefter lät hon bygga järnvägshotellet i Storvik. Och det räckte inte med det. Hotellet i Storvik kompletterades med  bland annat turisthotellet i Rättvik och järnvägshotellet i Bollnäs. I Dalarna, startade hon efter lite inledande problem det som vi idag skulle kalla upplevelseindustri. -Hon reste till England och skrev avtal med  researrangören Thomas Cook. Grupper av turister kom till Rättvik för att jaga, fiska och vandra, och snart började också svenskar turista i Dalarna. Men hon reste inte bara till England utan också till länder som Frankrike och Italien, och därifrån hämtade hon hem massor med idéer. Hon började servera grönsaker på sina restauranger, och när det var svårt att köpa av lokala odlare, då satte hon igång egna odlingar. Hon byggde telefonlinjer mellan sina hotell och kunde på så sätt styra alltsammans mycket smidigare. Wilhelmina Wahlgren hade gift sig med en vinhandlare och bytte namn till Skogh.  Hon var nu stormrik och en maktfaktor i Stockholm. Hon byggde till ett annex på Grand Hotel, och lät anlägga en vinterträdgård som lät tala om sig både hemma och utomlands. Men det kom en vändning. Ekonomin blev problematisk, inte minst när Storstrejken 1909 satte den svenska ekonomin på hårda prov. Året därpå, 1910, fick Wilhelmina gå ifrån direktörsposten på Grand Hotel. Också hennes egen förmögenhet rann iväg i rasande takt. Hennes make dog, och Wilhelmina beställde en gravsten som i dagens penningvärde kostade över 2 miljoner. Och hon byggde en privatbostad, Foresta på Lidingö, som idag är hotell. Huset placerades på en klippa, det hade 35 rum och såg ut som en medeltida borg. Huset är byggt av gotländsk sten som forslades dit med båt.  Men hon kunde inte bo där så länge, utan blev tvungen att sälja. Kerstin Blomberg  tror att den ekonomiska kollapsen berodde på tre förhållanden. Samhällsekonomin var en, att hon förköpte sig var den andra, och Kerstin har också grubblat över om inte Wilhelmina blev lurad på pengar. Men trots en betydligt knappare ekonomi levde hon ändå i omständigheter mot slutet av sitt liv som var långt borta från barndomens fattigdom. Hon hade låtit skriva in i kontraktet med Grand att hon skulle få en våning där även om hon måste sluta som direktris. Så blev det också. Kerstin Blomberg minns ändå hur man talade om Wilhelmina i familjen. -Hon blev aldrig för fin för att hälsa på, och hon glömde aldrig sitt ursprung. Ny databas kartlägger kvinnors verkliga arbete  De flesta hårt arbetande kvinnor har förblivit anonyma i historien. Inte ens i arkiven kan man tydligt se hur de försörjde sig. Men nu försöker en grupp forskare  råda bot på det genom att lusläsa gamla handlingar, främst från domstolar. Och där finns ofta kvinnornas sysselsättning nämnd i förbigående. Maria Ågren är professor i historia vid Uppsala universitet och leder det här projektet.    - Skälet till att man vet så lite har att göra med att längre tillbaks i tiden förde man inte statisk över vad människor jobbade med. Det började man med först på 1800- talet. Myndigheterna var varken intresserade eller       hade resurser att hålla koll på vad folk gjorde. Det man var intresserad av var att de betalade skatt, inte hur de fick resurser till det, berättar Maria Ågren. - Om man läser vittnesmål i rättsprotokoll från äldre tider får man ofta i förbifarten veta vad folk faktiskt arbetade med. Och det vi gör i det här projektet är att systematiskt samla in den typen av uppgifter och lägga dem i den här databasen. Bland de dokument som forskargruppen tittat i finns underrättsmaterial. - Det är det man i dag kallar Tingsrätten och som på den tiden hette Häradsrätten på landsbygden och Rådstugerätt i städerna. Vi har också haft stor nytta av något som kallas suppliker som var en böneskrift. Alla undersåtar hade en rätt att lämna in böneskrifter till kung eller landshövding och hade på så sätt en oeftergivlig rätt att få klaga om man ansåg sig illa behandlad. - Det är intressant, berättar Maria ågren, för man brukar ofta framställa det tidigmoderna samhället som ett icke demokratiskt samhälle, vilket det i och för sig inte är i modern bemärkelse. Men det fanns en allmän rätt att klaga. Och det folk klagar över har ofta att göra med deras försörjning eftersom det var bland det allra viktigaste i en människas liv. I städerna låg många näringsverksamheter under monopol, skrån. Exempelvis vid framställning av kläder hade skräddaren monopol på det och det var inte tillåtet för vem som helst att tillverka och sälja kläder. Samtidigt kunde det vara en viktig inkomstkälla om man var änka och hade svårt att försöeja sig och sina barn, berättar Maria Ågren. - Då kunde man gå in med böneskrift och be om nåd att få tillstånd. Fick man det kunde inte skräddarskrået klaga. Maria Ågren tar fram ett fall ur databasen och berättar om en kvinna från Stockholm på 1700- talet som brutit mot sabbaten, dvs att hon arbetat på en söndag då vilodagen inträtt. Stadens fiskal klagar på kvinnan som heter Malin Samuelsdotter. Hon var gift med en skeppare och anklagas för att ha  drivit krog och tillåtit tärningsspel. - Det här exemplet visar att en gift kvinna vars man jobbar mycket borta kan ta till den här typen av arbete. Man brukar framhäva att utbudet av lönearbete för gifta kvinnor inte var så stort under den här tiden, att det inte fanns många jobba att få. Den här kvinnan kunde inte ta tjänst utan blev istället egenföretagare. Och i vårt material är det inte ovanligt att hitta kvinnor som är mikroentreprenörer. Kommande arkiv Som släktforskare kan man ta del av det här materialet när databasen är kvalitetsgranskad, om ca ett år. Läs mer om databasen The Gender and Work Project.   

I det 24:e avsnittet av Filmaddicts podcast är programledarduon återförenade och går denna vecka igenom vinnarna från årets emmygala. Det pratas såklart också en massa film och serier som vi sett. Bl.a. This is the end, Kick-Ass 2, Smurfarna 2, Studentfesten, Redemption, Quickdraw och självklart även veckans film Stadens ljus.

Sankt Petersburg har fostrat några av de största namnen inom internationell litteratur, musik och bildkonst, men trots en rik samtidskultur har Sankt Petersburg numera svårt att göra avtryck. Kosmos Fredrik Wadström och Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin har varit i Sankt Petersburg, den största staden i Östersjöregionen med fem miljoner invånare. Möt konstnären Tsaplya eller Olga Jegorova som hon heter, från konstnärsgruppen Chto Delat - Vad bör göras - där hon ingår är ett tiomannakollektiv med författare, filosofer och konstnärer. När det gäller den traditionella kulturen satsas det stort, säger Tsaplya, här finns konstsamlingarna på Eremitaget och Mariinskiteatern med världsdirigenten Valerij Gergiev som konstnärlig ledare, vi har Ryska museet med samlingar från medeltida ikoner till modernismen. Men situationen för samtidskonsten kan ´bara beskrivas med ett ord: tårar. Tsaplya säger att det inte är någon slump att medlemmarna sökt sig till varandra för att skapa sitt eget sammanhang i brist på en vettig infrastruktur för samtidskonsten. Stadens största kultursatning är Novaya Gollandia - Nya Holland - på ön belägen i centrala Sankt Petersburg ska de gamla 1700-tals byggnaderna göras om till konstmuséer och utställningslokaler. 2017 ska det hela invigas och ambitionen är att det ska bli norra Europas viktigaste kulturella centrum. Allt detta görs med oligarken Roman Abramovich pengar och Fredrik Wadström och Gunnar Bolin träffade hans PR-chef John Mann på ön och fick en inblick i vad det Nya Holland kan bli. Det statliga gasbolaget Gazproms nya centralkontor med ett torn på 403 meter planerades in alldeles invid det gamla Sankt Petersburgs stadskärna och just vid de delar som är skyddade av UNESCO som världsarv. UNESCO varnade Rysslands regering  - om tornet skulle byggas skulle man överpröva Sankt Petersburgs plats på världsarvslistan. Nu är planerna ändrade och tornet flyttat till förorten och dess framtid är oviss, men begreppet Gazpromtornet lever kvar som ett exempel på hur illa det hade kunnat gå enligt många Sankt Petersburgbor. För under de senaste åren har kritiken mot rivandet av gamla hus och byggandet av nya vuxit allt starkare, och en som varit en av ledarna för den rörelsen är arkitekturprofessorn Margarita Shtiglits. Hör också om teaterlaboratoriet ON TEATR och avantgarde-rockbandet Iva Nova. Ett program av och med: Fredrik Wadström och Gunnar Bolin Producent: Marie Liljedahl

Att bevara och bygga parker har blivit på modet igen. Inte minst i de städer där man räknat på den ekonomiska vinningen med att skapa och behålla grönområden. Men hur ser man till att parken kommer alla tillgodo och ändå följer med i sin tid? Programmet spelades in i Sege park som ligger i utkanten av Malmö. Här har man en gång i tiden varit självförsörjande på odlingarna i området. På den tiden var det sjukhuset som stod för grönskan. Idag finns visioner om en självförsörjande stadsdel med odlingar, solvärme (som dom har utvecklat långt) och boende blandat. Vi pratar med Anna Eklund på Ekocentrum syd om hur parken kommer att se ut i framtiden och om hon ser på stadens utveckling mot hållbarhet.. Och Stadsgrönt reser till Sävsjö (se bildspelet nedan) och träffar stadsträdgårdsmästaren som aldrig tröttnar på att försöka skapa nya gröna ytor. När höghastighetstågen på södra stambanan började susa rakt igenom Sävsjö blev det märkligt nog ett uppsving för stadens grönska, många överblivna ytor skulle fyllas. Och bakom det hela finns stadsträdgårdsmästaren, Stefan Lagerqvist, som tog med oss på en vandring som börjar vid en av tunnelnedgångarna som går under järnvägen som delar staden. Men det finns de kommuner som satsat på helt nya parker också. Vi träffar Kumlas stadsträdgårdsmästare Edit Ugrai som berättar varför de skapat en helt ny park i anslutning till staden. Här ska finnas plats för allt mellan strövområden, grönsaksodling och mycket vatten. Programledare Petra Quiding

Det sägs att var du än vänder dig i staden är du aldrig mer än tre meter från en råtta. Men trots att råttan är vårt vanligaste däggdjur så finns det knappt någon forskning alls om dessa smarta överlevare. Att råttor äter sopor visste du kanske. Men vad föredrar råttan bland soporna när den får välja? Och är det sant att råttor kan rusa åtta våningar upp i fastigheter och dyka upp i våra toalettstolar? Följ med Hanna Hellquist i jakten på den stadsboende brunråttans själ. Vi går på råttspaning i Vasaparken i skymningen tillsammans med länspolismästaren och råttälskaren Carin Götblad och vi följer med Anticimex ned i kloakerna under Göteborg för att komma i närkontakt med de riktigt stora 25 centimetersråttorna. Vi bekräftar myterna du hoppades skulle vara urbana vandringssägner och vi berättar varför råttan blivit storstans kanske smartaste djur. Glöm inte ficklampan!

Hur påverkar odlandet vår hälsa? Om skillnader mellan olika stadsdelar, varför är en del grönare än andra? Och hur påverkar det barnen? I många städer är det stora skillnader mellan hur mycket grönska det finns i olika delar av staden och inte minst hur långt det är till närmaste park. Vi har besökt stadsdelen Södra Innerstaden och Sevedsplan i Malmö där man med hjälp av barn får in mer grönska i centrum. Projektet vill skapa nya platser där människor med olika bakgrund kan mötas och lära känna varandra. Och det gör man bland annat genom att odla med barnen. Linnea Wettermark miljövetare, socialantropolog och utbildad inom ekologisk odling har hand om odlingen. - Det är ju bevisat att det ökar välbefinnandet att se på grönska istället för asfalt, säger Linnea Wettermark. Sen tror jag också det här med själva odlingen i sig ger jättemycket för barnen, att få pilla med fingrarna i jorden. Och hon menar också att odlandet, för vissa, kan väcka starka minnen. - Just rosmarin reagerar många på - jag tror det var en serbisk kvinna som luktade och kom på att det här har man en kvist av på dräkten när man gifter sig. Gäster i programmet är trädgårdsingenjör Karina Brozinic och slottsträdgårdsmästare John Taylor från Malmö stad. Några bilder från i Malmö där vi spelade in programmet. Programledare och fotograf Petra Quiding

Stadens lobbyister kallar den för Mälarstaden men folket kallar den för Pulverstaden. Det handlar om Västerås - en stad på glid. Västerås har länge varit en av Sveriges viktigaste städer, både historiskt och ekonomiskt. Men runt 90- talet hände något. Den stora industristaden slutade att blomstra och våldet och drogerna kom. Sukran Kavak har träffat en av de tyngsta langarna i stan, 21-årige Leo som ärvt yrket av sin pappa. Reporter var Sukran Kavak Producent var Jesper Lindau Leos röst gjordes av Patrik Hont

Vetenskapsradion Forum, P1 måndag 21 april kl 13.20, tisdag 22 april kl 19.03 och söndag 27 april kl 19.35 I veckan infaller Internationella ljudmedvetandedagen och musikprofessorn Greger Andersson i Lund berättar om hur dagen högtidlighålls runt om i världen genom att bland annat ha en tyst minut. Dessutom får vi följa med på en så kallad Sound Walk i Uppsala, när etnologen Karin Eriksson visar hur hon i sin forskning kartlägger olika städers ”soundscape” eller ljudskap.I serien om kulturkrockar berättar etnologen Gillis Herlitz om kulturkrockar mellan stad och landsbygd.Programledare är Urban Björstadius.