Podcasts about handarbete

Hur ska man tänka om man vill sälja sitt handarbete? Vad ska man ta för pris? Var hittar man köpare? Ska man handarbeta på beställning eller bygga upp ett lager? Vi delar med oss av våra tankar och erfarenheter. Dessutom, vad har blivit klart sen sist och vad ska vi gör framöver? Bilder till avsnittet finns på Facebook (facebook.com/handarbetamera) och Instagram (instagram.com/handarbetamera).

Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel Gerell. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2018. En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet. Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen. Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld. Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare omständigheter än så här. ­Mamma, tänd nu då! Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista. Och nu sitter jag alltså här med tändstickor, tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning. Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället. Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig potatissallad. Men om inte. Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag då av min kunskap om världen? hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag Tänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det där kan jag och den kunskap jag trots allt har om ord och skrivande och kultur ter sig i sammanhanget som mer eller mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad. I boken vars fornengelskt stavade titel är Cræft som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för att inhägna djur, krukor och halmtak. På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av trä. Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den största bristvaran. Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska förutsättningar att betala för någon annans arbete. För fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken Verkstäder av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips av stunden och blir lyrisk. Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa verkstäder skriver hon. Att på något sätt återbördas till väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras inifrån. Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten. En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903.  Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva Och jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över utvecklingen han fått vara med om. Nu är det väl så skriver han: ... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket stort antal människor. Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park, Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket. Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof. Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar sitta ovanpå lasset under hemfärden. Nu är deras händer sedan länge stilla Hundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för att sticka något nytt. Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det där, att tända en eld utomhus. Inte som balsam för själen utan för att det är något man bör kunna, som människa. Boel Gerell, författare Litteratur Alexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017. Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.

Både Tommy och Lovisa delar en sida av att stundtals bete sig lite som frälsare. Och dessutom har båda arbetat med sina händer på senaste!

Vi pratar om sticksig sommar och härlig höst. Många lager stickning blir det, om alla ska umgås utomhus.

Vi har skojat om att stickning inte alls är meditativt - men ibland kan det ju vara det. Julia och Sofia pratar om att sticka när man inte orkar någonting alls. Att vara snäll mot sig själv. Och att sluta jämföra sig. Igen.

Handarbete är på modet och presenteras som mindfulness för en stressad samtidssjäl. Men det finns en djupare aspekt av hantverk som handlar om vad det innebär att vara människa, säger Boel Gerell. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från 2018. En kall vind drar över ryggen och det börjar snart skymma. I ena handen håller jag tändstickan, i den andra asken med plånet. Repar en gång och ser lågan födas och dö nästan genast igen. Fumlar fram en ny sticka och repar på nytt, med käkarna sammanbitna nu. Det ska gå. Det är ingen konst att tända en eld. Människor i alla tider har gjort det, under mycket svårare omständigheter än så här. ­Mamma, tänd nu då! Bakom mig trängs barnen med grillpinnar i händerna och nyss har jag hållit en liten föreläsning för dem, om hur människor som inte hade tändstickor förr klarade sig ändå. Med fnöske och elddon och till och med ett stycke flinta. Doften av bränt i luften när man slår två stenar samman, antydan till en gnista. Och nu sitter jag alltså här med tändstickor, tidningspapper, späntved och tändvätska till hands och ändå vill det sig inte riktigt. Vad gör jag för fel? Jag har ingen aning. Tänker att vi skulle ha stekt korven hemma på spisen i stället. Kanske kört in om butiken och köpt med en burk färdig potatissallad. Men om inte. Om strömmen till spisen stängts av. Om ljuset gått i butiken och kyldisken slocknat. Hur klarar jag mig då? Vilken nytta har jag då av min kunskap om världen? hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag Tänker jag rätt efter är hela min tillvaro baserad på ting och tjänster som jag ser som självklara, utan att ha en aning om hur de fungerar. Kan jag ens stöpa ett stearinljus? Kan jag snickra en stol eller väva ett tyg? Kan jag dreja och bränna en kruka och vet jag var jag ska gräva efter vatten? Nej, väldigt lite av det där kan jag och den kunskap jag trots allt har om ord och skrivande och kultur ter sig i sammanhanget som mer eller mindre värdelös när det kommer till reell överlevnad. I boken vars fornengelskt stavade titel är Cræft som i hantverk fast i en vidare mening också kunnande, visdom och handlag reflekterar den brittiske arkeologen och medeltidsforskaren Alexander Langlands över vad som gått förlorat i vår moderna tid. Metodiskt tar han sig för att återerövra kunskapen genom egna försök och tillkortakommanden. Misslyckanden som han tar med fattning för att försöka igen och utifrån befintliga material i naturen skapa alltifrån bikupor, häckar för att inhägna djur, krukor och halmtak. På köpet lär han sig inte bara hur han får arbetet gjort utan hur han får det gjort bra och hållbart. För att göra en bikupa som håller länge behövs gräs som fått växa ett tag och fått den rätta stadgan i stråna. Och för den som har det riktiga handlaget går det faktiskt att spinna ull enbart med hjälp av en stor sked av trä. Projekten han tar sig an tillåts ta tid och det som för inte så länge sedan var en nödvändighet är i dag en lyx. Att göra sig omsorgen om att föda upp får, klippa deras ull, karda och spinna och sticka en tröja när det går att köpa en likvärdig produkt för bråkdelen av insatsen i närmaste galleria. Att kunna stoltsera med hantverk och naturmaterial är en överklassmarkör om någon i ett samhälle där tid, inte resurser, fortfarande ses som den största bristvaran. Tid som kan köpas, för den som har ekonomiska förutsättningar att betala för någon annans arbete. För fortfarande finns några kvar som kan konsterna från förr. I boken Verkstäder av Cilla Ramnek får vi exempelvis träffa Erica Larsson som är fjärde generationen korgmakare i en liten källarlokal i Gamla stan i Stockholm. Passionerat berättar hon om tryggheten i att hantera redskap som hon vet varit i händerna på tidigare generationer sedan 1900-talets början. Även Ramnek grips av stunden och blir lyrisk. Det är som balsam för en stressad själ att befinna sig i dessa verkstäder skriver hon. Att på något sätt återbördas till väsentligheter och bekräftas i ambitionen att låta sig styras inifrån. Hantverk som mindfulness alltså, inte ett arbete för arbetets skull utan som terapi och förädling av den egna personligheten. En suggestivt ljussatt verkstad som ett nostalgiskt titthål i tiden och en utställning på Skansen. Man kan undra vad Ericas farfarsfar Knut Wilhelm Larsson hade tyckt om den romantiseringen när han först installerade sig i den trånga källarlokalen 1903.  Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva Och jag tänker på min egen morfar och hur fort allting gått. Min morfar föddes år 1900 jämnt och växte upp på ett litet småbruk i utkanten av den skånska byn Stiby, nu Gärsnäs. I papperna han lämnade efter sig finns en berättelse skriven av hans fyra år äldre bror Sigurd inför dennes 67-årsdag, där han häpnade över utvecklingen han fått vara med om. Nu är det väl så skriver han: ... att alla äldre tycker att förändringarna varit stora under deras levnad, och så tycker också jag när jag blickar tillbaka på nära sju decennier. Men rent objektivt sett är det väl ändå riktigt, att förändringarna i varje fall i tekniskt och ekonomiskt hänseende varit större under de senaste femtio åren än under någon annan motsvarande period tidigare. Mycket av det som människor tidigare under långa tider drömt om och fantiserat om har under dessa årtionden flyttats in i verklighetens värld, och mycket av detta har grundligt omgestaltat livet för ett mycket stort antal människor. Året är 1963 och femtio år har gått sedan den första T-forden monterades efter löpande-bandet-principen i Highland Park, Michigan. Om ytterligare sex år ska farkosten Örnen landa på månen och Sigurd tycker sig redan ha upplevt oerhört mycket. Inför pensionen tar han sig tid att blicka bakåt och beskriver inlevelsefullt sin och morfars barndom i den kringbyggda gården på slätten. Snart nog allt som familjen behövde producerade de själva, annat bytte de sig till. För att värma upp huset användes torv som de mot en avgift bröt i en mosse vid Sankt Olof. Detaljerat beskriver Sigurd hur torvkokorna skärs i fyrkanter och läggs att torka i omgångar i solen för att så småningom forslas hem till gården med häst och vagn. Som barn får han och morfar sitta ovanpå lasset under hemfärden. Nu är deras händer sedan länge stilla Hundra år sedan, en evighet eller ett ögonblick. Avståndet till morfars tidiga 1900-tal tycks verkligen som till månen och tillbaka och ändå minns jag ju honom så väl. Minns det trygga lugnet i hans händer när han arbetade. Var sak på sin plats, en sak i taget och en självklar kunskap om funktionen av varje redskap, nödvändigheten i varje handgrepp. Precis som mormor i blixtrande snabba rörelser hanterade vävstolen en trappa upp eller repade upp garnet i en uttjänt kofta och snodde nystan, för att sticka något nytt. Nu är deras händer sedan länge stilla. Kunskapen till stor del förlorad, tilliten till den egna förmågan reducerad till fumlande fingrar vid en grillplats. Och jag borde verkligen lära mig det där, att tända en eld utomhus. Inte som balsam för själen utan för att det är något man bör kunna, som människa. Boel Gerell, författare Litteratur Alexander Langlands: Cræft, An Inquiry into the Origins and True Meaning of Traditional Crafts, W.W Norton & Company, 2017. Cilla Ramnek, Verkstäder, Natur & Kultur, 2018.

I det här avsnittet medverkar Carin Ericsson som har arbetat på Rudolf Steinerskolan i Norrköping som hantverkslärare sedan 1981. Samtalet handlar om saker som har ändrat sig i handarbetsundervisningen sedan 1980-talet men även om saker som har förblivit det samma. Vi samtalar även om vikten av att händerna får arbeta, inte bara när vi skriver utan även när vi håller i en nål- eller virknål. Vi kommer även in på att vi båda två har gått i Waldorfskola samt arbetat som waldorflärare och vi kan se båda sidor av ett mynt som har lett till att vi båda har kommit till insikter först när vi har blivit lärare. I avsnittet nämns Eva Malm och Ruhi Tyson och de medverkar båda i tidigare avsnitt som ni kan hitta här i bloggen eller på Soundcloud/Podcaster.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Att brodera kvinnomärket var som att släpa det i smutsen, berättar Louise Waldén. Hon var medlem i Grupp 8 och handarbetade under den period när det ansågs tillhöra en förlegad kvinnoroll. Louise är kvinnohistoriker och har forskat om vad symaskinens utveckling betytt för kvinnor. I avsnittet pratar vi också om hur handarbete också har alltid varit ett sätt för kvinnor att kunna dra sig undan och ägna sig åt något eget och få utlopp för sin kreativitet.  

Vi pratar om en utställning på Nordiska museet, och om Lady Dianas stickade outfits. Samt om Julias oväntade långkofta.

Amanda köper mohair i sömnen, Caroline kämpar med balansen mellan rustikt och elegant, och Julia syr väldigt många klänningar. Men framför allt pratar vi om att jämföra sina egna prestationer och framsteg med andras.

Vi diskuterar stickning på catwalken och vad som egentligen är high fashion och vad som är, ja, kläder. Samt lite om årets julklapp och vad vi menar med återvinning.

Vi har åkt ut till Carolines stuga och stickar och pratar. Bland annat om Lata Pigan, Vår tid är nu, tummar, och annat gemytligt.

Amanda och Caroline har varit på en utställning och har Synpunkter - och vi tar oss an sidledes stickning och andra lite roliga konstruktioner.

Podden fyller fyra år! Jättemånga avsnitt! Vi funderar på vad vi lärt oss, vad som varit bra, vad som gjort oss arga, och lite sånt.

Borde vi bli bättre på att ta plagg som vi gillade som blev nästan perfekta, och sticka dem igen för att bli riktigt bra? Vi funderar på skillnaden mellan att öva på massa olika saker, och öva på samma en gång till.

Vi diskuterar basplagg – och det visar sig att det inte är en så enkel diskussion som vi trodde. Vad säger ni?

Vi gör vårt bästa att sammanfatta året. Hur gick det, vad gick inte, och vad ska vi försöka ta oss an nästa år?

Julia fick hänga lite med Karolin Olsson och Erja Lemppinen, som gjort boken Sticka virka brodera. Vi pratar ärvd stickning, lättläst, inspiration, och mycket annat.

Vi skypar ihop oss för att prata noppor. När var hur, vad ska man göra egentligen? Och så lite Drops-gate, tjugosjuttonde versen.

Vi pratar om huruvida man måste förnya sig eller om man får göra samma sak och om om igen - samt småstickat, vilket Julia tänker på som sakerna man har längst ut i ändarna på kroppen.

Vart är vi på väg? Julia och Amanda tog sig ut i landet och spelade in ett avsnitt om Bohusläns museum, att mäta ut sig själv och veta var man har sin armhåla, och att lita på att det blir en svan när man vikt klart och skakat ut. Bonus: Måsljud!

Hela podden kanske handlar om vår relation till stickning, men vi försöker ta ett lite mer specifikt grepp om det. Vad betyder stickningen för oss, och skulle den kunna bytas ut mot vad som helst?

Vi pratar om vad som gick snett för festivalen Knitwork Stockholm, och bläddrar i lite nya böcker och tidningar. Vill du vinna ett eget ex av Bladet Garn? Lyssna på avsnittet och haka på innan den 15e juni!

Vi pratar om stashen, lagret, förrådet, garnkapitalet, skatten, och alla de känslor som garnhögarna kan föra med sig. Dåligt samvete, lycka, hopp, förvirring, frustration - terapipodd, helt enkelt.

Vi pratar om de skära mössorna och vad de kan betyda. Och så nystar vi lite i hur man kombinerar garner att hålla tillsammans.

Julia fick förmånen att hänga med fyra svenska färgare som är både väldigt olika och väldigt lika. Vi pratar om hur de tänker om färg, vad som är svårt och vad som är roligt, och hur man ger färger namn.

Vi gör något slags sammanfattning av stickåret 2016 - utmaningar, arga skåp, framgångar, och lite allt möjligt gött.

Vi spelar in på länk och pratar om när man egentligen ska ge upp på projekt. Fel garn, fel färg, fel storlek, fel fel fel bara.

När vi fick hänga med Clara Linnea fick vi också en liten rundvisning på Solkustens Spinnverkstad, som hennes moster Ingrid driver. Jag var så sneaky att jag slog på mikrofonen, så om ni är nyfikna är det bara att tjuvlyssna!

Dags att snacka sticklingo -- det finns många ord och termer som kan både krångla till och förenkla. Och så pratar vi lite om att laga saker som råkat illa ut. Vi har också fått en bok för recension från Quince&Co - Top Down: Reimagining Set-in Sleeve Design av Elizabeth Doherty, som vi alla gillade skarpt.

Vi tar oss an era frågor och svarar bland annat på vem som är vem, hur man hittar orken att ta sig igenom en hel kofta, och mycket mer. Eftersom ni är så nyfikna och vi är så pladdriga så insåg vi halvvägs igenom att vi får dela upp svarandet i två delar. Fortsättning följer!

I avsnitt 15 av Stickpodden snackas det mjölkgarn, Kaffe Fassett och stickresan till Köpenhamn. Dessutom funderar vi över förkortade varv och vantar som töjer sig.

I avsnitt 14 av Stickpodden snackas det flygplansstickning, Bohuströjor och garnbombning. Dessutom drömmer vi oss bort till vårens stickevenemang och pratar julGARNsplundring. Och så har Elin en tupp i halsen under halva podden. Kuckeliku på dig!

I avsnitt tretton av Stickpodden snackas det ångestnystan, amigurumis och leksaker. Dessutom öppnas det paket och lottas ut virkböcker till alla som deltagit i välgörenhetsstickningen. Hurra!

I avsnitt tolv av Stickpodden snackas det året som gått, livet, kärlek och vad framtiden har i sitt... sköte. Dessutom görs en unik årskrönika över 2012, stickplaner för 2013 smids och det berättas om julklappar, hundar som äter choklad och firande i fosterställning. God jul och gott nytt år på er!

I avsnitt elva av Stickpodden snackas det olika typer av stickor och podcasts om stickning. Dessutom blir det lite snack om i-cordstickning och julklappar. Och så släpper vi vår mysiga tävling på temat välgörenhetsstickning.

I avsnitt tio av Stickpodden snackas det ullfetischism, tyska damer som stickar sexleksaker och lite bakteriefobi. Det blir helt enkelt en snuskpodd på alla sätt och vis. Lite för att fira tionde podden men mest för att få snacka om allt kul vi sett på nätet under dessa tio veckor. 

I avsnitt nio av Stickpodden snackas det julgranspynt, stickcaféer och vampyrstickning. Dessutom blir berättar Karin om hur hon bränt upp sin killes snutt.

I avsnitt åtta av Stickpodden snackas det män, Thanksgiving, tatueringar och smarta lösningar. Dessutom blir det en liten historielektion och Elin får bannor för sin svengelska. 

I avsnitt sju av Stickpodden snackas det serier att sticka till, nakna tomtar, lintröjor och skryt. Dessutom pratar vi tanter!

I avsnitt sex av Stickpodden snackas det blockning, kvinnor mitt i livet, stickbloggar och kändisar som stickar. Dessutom berättar vi hemligheten om världens godaste bröd. Läs hela avsnittsguiden på stickklubben.se!

I avsnitt fem av Stickpodden snackas det Halloween, hur man tvättar en ulltröja, noppor, julpyssel och torra händer. Dessutom lanserar Elin sin teori om tre olika typer av stickande kvinnor. 

I avsnitt fyra av Stickpodden snackar vi stickning till djur, könsstereotyp stickning, Ravelry, reflexgarner och vintagestickning. Och dessutom bekänner två fuskare sina latheter. Läs hela avsnittsguiden på stickklubben.se!

I avsnitt nummer 2 snackas det upphovsrätt, stickning som låter, stickade julklappar, välgörenhetsstickning, fulgarn och mycket mer. Fram med stickningen, häll upp en kopp kaffe och häng med! Avsnittsguide - avsnitt #2 I avsnittet pratar vi om:  Upphovsrätt. Kamilla skriver själv om det på upphovsrätt på hennes blogg och dessutom i en debattartikel på Zickermans. Några kloka ord om recept vs. mönster och Clara har också klurat lite på detta. Sticka och skicka - en insamling till nyfödda bebisar i Zambia. Garnbutiker vi gillar, b.la Ariadnes, Strikk och Lillan Skata. Hitta garnbutiker över hela världen på knitmap.com. Knitpro's rundstickor Det snackas stickböcker - Den nya boken Maskor och medeltid och Pickles senaste mönsterbok. Dessutom beundrar vi Tålamodspåsenskreationer. Veckans sug. Karin vill sticka en tubsjal och Elin har ögonen på Tant Koftas uppifrån och ner kofta. Och så funderar vi på om denstickade onepiecen kan vara nåt för oss att sätta stickorna i.